lördag 30 december 2023

ÅRSBÄSTA 2023

ÅRSBÄSTA 2023
Som vanligt betyder årsbästa inte nödvändigtvis att det är utgivet 2023. Det kan lika gärna vara något jag upptäckt eller återupptäckt i år. För det som är äldre än 2023 anges utgivningsåret efter namnet på skivbolaget. I annat fall är utgåvan från i år. Någon inbördes ordning finns naturligtvis inte. Allt är lika bra, men på olika sätt.

THE CARTER FAMILY
In The Shadow of Clinch Mountain
(Bear Family, 2000, 12-cd-box)
När boxen kom för tjugo år sedan tänkte jag att det blir för mycket, idag tänker jag att det är för lite. Elva fullmatade cd:n från perioden 1927-1941 med alla deras inspelningar och en cd med intervjuer. Visst har jag hört och uppskattat Carter Family tidigare, men när stjärnorna stod rätt och blixten slog ner stod det helt klart - bättre än så här kan det bara inte bli! Bara i en tid då det inte gick att fuska kunde tre personer skapa något så levande, naket och mänskligt. Och Maybelle Carter, vilken gudabenådad gitarrist och stilbildare. Bear Familys bild- och textdokumentation är av sådan hög klass att de lämnar alla andra skivbolag långt bakom sig. Mitt kanske bästa skivköp någonsin.

UFO ÖVER LAPPLAND
Spökraketer
(Burnt Toast, 2022)
Instrumentell spacerock från Umeå med en i grunden pulserande rytm bestående av bas och trumma och ovanpå det gitarrer som ges helt fritt utrymme. UFO över Lappland har jämförts med grupper som Hawkwind, Neu! och Amon Duul ll. Monotont tycker några, irriterande andra, själv tycker jag de fyra låtarna är rena högtidsstunder.

THE WHY OH WHYS
Popular Music By Unpopular People
(Beluga, Spotify-EP)
Vad är hemligheten med Flen. Ur en befolkning på drygt 6000 har ett slags fäbless för powerpop vuxit fram och fått fotfäste. Hur förklarar man att tre av mina favoriter inom genren kommer från en liten håla i Sörmland - The HiJackers, Råttanson och The Why Oh Whys. Fenomenet finns även på andra håll. I Enviken, utanför Falun, ligger rockabillyns huvudort i Sverige och Solna förknippas med garagerock. Det finns säkert många fler exempel. Att sångaren i The Why Oh Whys låter som Ray Davies är ett extra plus till deras Jonathan Richman & The Modern Lovers-energiskt uppfriskande poplåtar.

PEACH AND LEE
Not For Sale 1965 - 1975
(Reminder, 2LP)
Inspelningar gjorda mellan 1965-75, varav inga tidigare getts ut. Varför? Det är fullständigt ofattbart att så fantastisk musik aldrig gavs möjlighet att möta en skivköpande publik. Den som har minsta intresse för pop och powerpop, borde genast kasta sig iväg till Push My Buttons, Stockholm bästa skivaffär, det är där den nyfikne lyssnaren stillar sin längtan efter det bästa inom pop, rock'n'roll, punk och garagerock.
Min första tanke efter att pickupen tagit sig igenom ett par låtar, var likheten till den kortvariga gruppen Rockin' Horse. Liverpoolbandet, vars enda LP - den suveräna "Yes It Is" från 1971 - hade samma förmåga att skriva förstklassiga låtar med fina Beatlesharmonier och stämsång. Och det är det bästa betyg jag kan ge. Peach And Lee är belöningen man får efter timmars sökande i skivaffärer och på -mässor.

BOBBY DARIN
Commitment
(Direction)
Jag har alltid varit svag för Bobby Darin. Efter perioden på Atlantic Records gav han ut två skivor på det egna bolaget Direction, varav "Commitment" är den andra. Året var 1969 och plattan försvann utan att göra något större väsen av sig. På originalskivans omslag heter han plötsligt Bob Darin, vilket förmodligen skulle föra tankarna till Bob Dylan. Utan att befinna sig på samma nivå som Dylan, så var ändå Darin påverkad av den riktning Dylan stakade ut för rock- och popmusiken. Från att ha varit en artist som provat på de flesta av populärmusikens genrer ville han göra musik där även texten betydde något. Han blev politiskt aktiv i slutet av sextiotalet och kampanjade för Robert Kennedy och "Commitment" är en skiva sprungen ur tidens strömningar.
Nu finns "Commitment" i nytryck, den kommer säkert inte att göra något större väsen av sig nu heller. Personligen tycker jag ändå att det är en sympatisk skiva, men jag har å andra sidan alltid varit svar för Bobby Darin.

BILLY FURY
The Sound of FURY - Demos
(Select, 2002)
Ronald Wycherley, eller som vi känner honom Billy Fury, fick sitt artistnamn av sin manager Larry Parnes. Parnes kände igen en begåvning då han såg en och ställde den helt oerfarne Fury inför en publik i princip första kvällen de träffades. Till skillnad mot samtida artistkollegor skrev Fury sitt eget material. På kronjuvelen inom brittisk rock'n'roll, 10"-LP:n "The Sound of Billy Fury", har han skrivit samtliga tio sånger. Skivan är en klassiker och unik då den är det närmaste rockabilly någon brittisk artist kom 1960. Stilen hade då redan varit död i Amerika i så där fyra år. Det var Jack Good som först fick höra de demoinspelningar Billy Fury gjort på de sånger som senare kom att finnas med på "The Sound of Billy Fury". Good övertalade Decca Records om nödvändigheten av en hel LP och hans vision, som skivans producent, var att komma så nära Sam Phillips inspelningar med Elvis som möjligt. 2002 gavs arton av de demoinspelningar Fury gjorde mellan cirka 1958-1960 ut av Select Records. Man bör nog ändå vara ett rejält fan av Billy Fury för att uppskatta de primitiva inspelningarna. Är man det har man naturligtvis redan 10-tummaren och vill då även ha denna.

DEL SHANNON
Stranger In Town/Compendium
(Edsel, 12-cd-box)
Trots att jag redan har den förnämliga Bear Family-boxen "Home And Away", som sträcker sig mellan 1960-1070, kände jag mig tvungen att även köpa Edsel-boxen som omfattar hela hans produktiva period, 1960-1990. Det är ju ändå Del Shannon och jag vill inte vara utan någon av boxarna. Bear Family, för den medföljande dokumentationen gällande text och bild, och Edsel som är så nära komplett man kan komma.

JOE ELY
Full Cirkle / The Lubbock Tapes
(Rack 'Em Records, 2018, 3-sidig vinyl)
De femton låtarna på "Full Circle" har kvalitetsmässigt ingen som helst likhet med vad man spontant skulle kalla demoinspelningar. Musiken är istället fullödig och sensationell, både vad det gäller inspelning och låtmaterial. I mitt tycke har Ely aldrig låtit bättre än här. Och då är jag ändå stormförtjust i hans tre första LP-skivor - "Joe Ely" (1977), "Honky Tonk Masquerade" (1978) och "Down On The Drag" (1979). 
Det skulle dröja till 2018 innan Joe Ely fick sin allra bästa skiva släppt. Och då med aldrig utgivna inspelningar han gjorde för mer än fyrtio år sedan. Med respekt för de tidiga suveräna utgåvorna, och med facit i hand, överträffar ingen officiell version de som här så anspråkslöst kallas demos. "Full Circle - The Lubbock Tapes" består av så mycket hjärta, hjärna och briljans som bara en relativt ung "hungrig" artist kan frambringa.

THE DAVID TATTERSALL GROUP
The David Tattersall Group
(Bella Union)
Gitarristen och låtskrivaren från Wave Pictures på egen utflykt som för tankarna till Ray Davies sätt att komponera. Känslan är stämningsfullt brittisk, vilket förstärks av att bandet huvudsakligen spelar akustiskt. 

ELECTRIC LOOKING GLASS
Somewhere Flowers Grow
(WABB-80, 2021)
Snygg barockpop från en grupp hemmahörande i Los Angeles. Hur osannolikt det än kan låta hittar man sådana här obskyrt fina utgåvor på Coop i Visby!

THE STOICS
Enough of What I Need/Hate
(Okto-Bone, singel)
I sin 400 sidor tjocka bok "TeenBeat Mayhem!" har Mike Markesich med diskografier på över mer än 4500 amerikanska sextiotalsgrupper och -artister. De allra flesta platsar idag under benämningen "Garageband", trots att ordet inte förekom då musiken spelades in. Markesich, och de skivsamlare han samarbetat med, betraktar Texasbandet The Stoics enda singel, utgiven januari 1967, som en tiopoängare, vilket betyder: "Out and Out Killer... the sounds that define the best of '60s garage. A "10" rating crowns an unsurpassed work of genius!". Där är vi överens.

MICKEY JUPP
Hallelujah To Amen
The Boot Legacy: Vol 2
(Conquest)
Mickey Jupp, rockmusikens svar på litteraturens J. D Salinger, drog sig undan musikbranschen, slutade turnéra, göra skivor och slog sig ner uppe i ingenstans i Cumbria, Lake District. Sluta spela in gjorde han dess bättre aldrig, men efter 1994 års "You Say Rock" (Gazell) har han skött allt hemifrån. Utifrån dessa inspelningar har det finska skivbolaget Hiljaiset Levyt och det engelska Conquest Records använt material till två LP-skivor var. Den senaste är "Hallelujah To Amen" och visar att Mickey Jupp aldrig tappat förmågan att skriva och framföra bra sånger. Det är en kulturgärning att Jupps musik också kan nå en större grupp, än bara de fans som redan har köpt de hemmagjorda cd-skivor han säljer på facebook. Min enda invändning är de tråkiga omslagen som Conquest gör, där har de en del att lära av Hiljaiset Levyt.

MÖNSTER
Life Sciene
(Paraply, 2022)
Mönster är hemmahörande i Uppsala. Det var ägaren till skivbörsen Open Mind som insisterade på att jag borde köpa den. Visst hade han rätt. A-sidans drömlika sekvenserna i "Bridges of Glass" och "When Winds Bent The Grass" övergår snyggt i den lätt countrytonade "On My Way". Och efter den meditativa "Spacechild" avslutas sidan med ett förtjusande stycke svensk folkrock i "Skogens Män" - Bosse Hanssons soloskivor sätter fortfarande snygga avtryck. B-sidan är inte lika omedelbar, men växer med varje spelning och speciellt "Save Me", "Particle Arts" och "Celebration" smälter fint in.

THE NOMADS
Where The Wolf Bane Blooms
40th Anniversary Edition
(Busy Bee)
Mini-LP:n på Amigo Records kom 1983 och ingav hopp om svensk rockmusik. Låtarna var som hämtade ur det amerikanska sextiotalsgaraget, men Hasse Östlunds fantastiska gitarrspel skruvade energin i musiken ytterligare några varv. En spännande tid då varje besök hos Gamla Stans Skivhandel alltid resulterade i en välfylld påse. Den entusiastiska och hjälpsamma personalen visste att Solna var rockmusikens epicentrum. Fyrtioårsutgåvan av "Where The Wolf Bane Blooms" innehåller, förutom de sex originallåtarna, ytterligare åtta spår, såsom udda singel- och demolåtar.

LES MAHARAJAS
Talking To The Man/Let's Play House
(Rogue, singel)
The Maharajas är tillbaka på pubrockscenen. Det är tretton år sedan de gjorde "Sucked Into The Seventies". Som om de inte gjort annat plockar de med lätthet ut ur rockärmen ett par alster som "Talking To The Man" och "Let's Play House". 

JESSE MALIN
Sunset Kids
(Wicked Cool, 2019)
Stabilt som en mix mellan Tom Petty & The Heartbreakers och The Faces i en luftig production av Lucinda Williams. Men i låtar som "Meet Me At The End Of The World Again", "Room 13", "Chemical Heart", "Grey Skies Look So Blue" och "Dead On" tänker jag mest på Stevie Klasson, som med samma självklarhet förhåller sig till sitt musikaliska hantverk. Det faller sig helt enkelt naturligt, för låtskrivare och musiker i den här klassen, att utöva sin konstart - rockmusiken. Att plocka influenser ur pop, rock'n'roll, soul, country och blues och göra slutresultatet till något eget. Det är stor konst.

RHIANNO GIDDENS
You're The One
(Nonesuch)
Samma dag som skivan släpptes hade jag turen att stiga in genom dörren på Pet Sounds i Stockholm. Ur högtalarna strömmade soulballaden "Wrong Kind of Right" och jag blev fullständigt överrumplad av den innerlighet sången uttryckte. Rhianno Giddens besitter i "Wrong Kind if Right" samma känslighet som storheter såsom Irma Thomas och Doris Duke. I övrigt hämtar låtarna även inspiration från country-, folk- och cajunmusiken.

PAT PATTERSON
Most Requested Country Songs
(Sweet Mental Revenge)
Pat Patterson var en av dessa begåvningar som förblev okänd. Ja, lika okänd som det skivbolag, Jalap Records, som 1969 gav ut hans enda skiva. Orättvist kan man tycka, då karln har en röst som berör. Men, samtidigt är bristen på framgång för artister som Pat Patterson det som förgyller musiklyssnadet och skivköpandet. Att det fortfarande finns oexploaterade artister och skivor som har turen att lyftas fram av seriösa bolag som Sweet Mental Revenge.  Åtta av skivans tolv låtar är, som titeln anger, "Most Requested Country Songs", alltså coverversioner av countryklassiker såsom "Release Me", "Streets of Baltimore", "Lonesome Fugive" och andra något mindre kända alster. Fyra sånger är från Pattersons egen penna och förutom bra röst och tolkningar av andras sånger, var han även en utomordentlig låtskrivare.

THEE HEADCOATS
Irregularis (The Great Hiatus)
(Damaged Goods)
Thee Headcoats är tillbaka. Billy Childish har så många projekt på gång samtidig, att ett tiotal LP-släpp under ett år är något man numera räknar med. Lägg därtill årligen också ett antal singlar och EP-skivor. Att musiken genomgående är av hög klass är beundransvärt. De som livnär sig på en musikalisk kost bestående av Downliners Sect och annan brittisk rhythm & blues från sextiotalet har absolut nåt att hämta här.

RÅTTANSON
Trebled Region
(Spotify, EP)
Råttanson har gått från att vara ett alter ego för Henrik Aspeborg, hemmahörande någonstans i trakterna runt Uppsala, till att bli en fyra man stark grupp med den klassiska sättningen två gitarrer, bas och trummor. Råttanson gjorde som enmansorkester två explosiva Lp-skivor för det fina bolaget Open Mind - "Full-Scale Shakeability" (2017) och "I'd Much Rather Be With The Noise" (2019). Till den senare hade han lånat in trummisen Anders Björnlund, som spelade med kultgruppen The HiJackers från Flen, vars EP från 1986 innehåller den Barracudasdoftande  "When I Get Home" och Tarantinorökaren "Stage Coach". Björnlund finns även med i kvartetten Råttanson, liksom Alex Petrini Månsson - gitarr och Christian Marosfalvi - bas, båda från suveräna gruppen The Why Oh Whys. Det är inte konstigt att det låter som en speedad version av Roy Loney and The Phantom Movers, alltså fullständigt avväpnande och lyckliggörande gitarrdominerande rock'n'roll. Musiken är så Rockpiletight att självaste Dave Edmunds skulle böna och be om en återförening med Lowe, Bremner och Williams om han fick höra "He Had It In Him". Det är artister/grupper som Råttanson och The Why Oh Whys som håller liv i rockmusiken, gör den vital och ingjuter hopp om dess framtid.

THE MOTIONS
Impressions of Wonderful
(Universal)
En återutgåva av holländska The Motions tredje LP från 1967. Influenserna kom främst från brittiska band som The Syn och Tomorrow. The Motions var ett toppnamn under beatperioden 1965/-66 och var så också under den psykedeliska eran 1967.

ROSE CITY BAND
Garden Party
(Thrill Jockey)
Här finns samma behagligt kosmiska folk- och countrypsykedelia som Ripley Johnson, under gruppnamnet Rose City Band, framfört på sina tre tidigare skivorna. Såg honom på Fasching i Stockholm där han/de med lätthet återskapade den behagliga ljudbild som återfinns på skivorna.

THE MOON WAS FULL AND SO WAS I
(Chaputa)
Vad kan vara mer hedrande för en musiker, som spelat i en mängd olika band, än att tillägnas en hel LP med låtar som bär hans signum. Personen i fråga är garagerockens okrönte konung i Sverige - Jens Lindberg. Och signum är i hans fall långt mer än "bara" namnet under en låttitel. Lindberg är något så unikt som svensk garagerock personifierad. Hans namn förknippas med gruppnamn som The Crimson Shadows, The Stomachmouths och The Wylde Mammoths, som alla hade en framträdande position inom 1980-talets svenska garagevåg. Musiker alldeles för unga för att själva ha upplevt de brittiska rhythm & blues- respektive de amerikanska garagebanden från mitten av 1960-talet. När 80-talet övergick i 90-tal och garagescenen mattades av tycktes Lindberg vara den enda som fortfarande höll fanan högt. Det är den uthålligheten som kommer till uttryck på "The Moon Was Full And So Was I". Skivan är en utomordentligt fin dokumentation över hur väl Jens Lindberg, och övrigt berörda musiker, tog hand om en musiktradition som alltför sällan ges publikt utrymme. 

HANSSON & KARLSSSON with Bengan Dalén.
Crescendo 1968, Vol 1 & 2
(Rock Music/Mellotronen)
I den medföljande texten till skivorna säger Janne Karlsson att han inte är särskilt förtjust i någon av gruppens studioskivor. De kunde helt enkelt inte återge hur duon lät live. Den som vill återuppleva en kväll med Hansson & Karlsson har chansen här. Duon var en sensation då den kom, ingen hade hört något liknande. Hösten 1967 liftade vi smågrabbar de tjugo milen till Stockholm några gånger för att gå på Klubb Filip och se Hansson & Karlsson. Vid ett tillfälle satt gitarristen Bjärne Möller med, men Bengan Dalén, som finns med här på fiol, såg jag bara som gitarrist tillsammans med The Lee Kings. 

THEE HEADCOATS SECT
A Tribute To Don Cranie
(Damaged Goods, ep)
Den 24 februari 2022  avled Don Craine, eller Michael O'Donnell som var hans riktiga namn, till följd av lungcancer. Han blev sjuttiosex år och hade i sextio år varit gitarrist, sångare och ledare för den engelska gruppen Downliners Sect. Thee Headcoats var en av Billy Childish många gruppkonstellationer. Gruppen var en hommage till förebilden Downliners Sect och verksam under första halvan av nittiotalet. Childish kan sin Downliners Sect-historia. Don Craine i sin rhythm & blueshimmel och Keith Grant-Evans, som medverkar här, har all anledning att känna sig stolta.

HECTOR
Demolition, The wired up world of Hector
(Radiation, 2021) 
Det går inte att förhålla sig neutral till Hector från Portsmouth, England. Gruppen lät som Sweet och Bay City Rollers och såg ut som Slade. Deras två singlar har i efterhand kallats "Junkshop Glamrock", alltså skivor man kunde hitta bland högarna ingen ville köpa. Det var då det. Idag har Hectors två singlar tillsammans med tejper från replokalen, liveinspelningar och demos blivit en praktfull LP-utgåva. Gillar man Glamrock bör man ha den. Det är rolig musik och det räcker långt.

THE RUBS
(Dust)
(Hozac, 2022)
Precis som Tommy Marolda 1979 ensam gjorde allt på den mycket fina powerpopskivan han kallade The Toms, gör Joey Rubbish (även han amerikan) precis allt på sin tredje LP, (Dust). Han är alltså låtskrivare, spelar alla instrument, sjunger alla stämmor, är producent och tekniker i en och samma person. Och som han gör det. Det här är pop som är både luftig och tät och borde skrivas ut på recept för nedstämda istället för s k lyckopiller. Att han gör en blinkning åt Phil Lynott och Thin Lizzy i "Hank On To Me" är synnerligen charmigt.

GERAINT WATKINS
Aide-memoire
(Last Music, 2CD)
En sammanfattning av Watkins arbete mellan 1977 och 2019. Ett urval från hans skivor med The Dominators och The Balham Alligators, liksom hans soloskivor finns representerade. En musikalisk gigant ges det utrymme han förtjänar.

FLAMIN' GROOVIES
Crazy Macy/ Let Me Rock
(Otis, singel 2016)
Burger Records originalutgåva av singeln gavs ut i samband med Record Store Day 2016. Upplagan måste ha varit liten då den var omöjlig att hitta. Samma år återutgavs den av italienska Otis Records. Låtarna finns visserligen med på Groovies utmärkta Fantastic Plastic från 2017, men det är ändå trevligt att även ha singeln.

THE THREE BLIND MICE
Day's Getting Dark
(Beluga)
The Three Blind Mice har beskrivits som hur en grupp skulle låta där David Lynch, Aki Kaurismäki och Quentin Tarantino vore medlemmar. Det är sant, men då Three Blind Mice är från Italien (Milano) så ta gärna med Ennio Morricone. Låt honom styra upp och fram träder den smakfulla blandning som uppstår då man mixar finsk tangokänsla, surfmusik, spagettiwesternsoundtrack och sjabbiga-husvagnar-gömda-i-skogarna-runt-Twin Peaks-mystik. Om man någonstans hittar det melodiösa vemod som The Three Blind Mice förmedlar, så är det vid sidan av Angelo Badalamentis "Twin Peaks Theme", Chris Isaaks "Wicked Game" (Wild At Heart), The Renegades "My Heart Must Do The Crying" (Mannen utan minne), "Matelot" (Mannen från Le Havre), Marko Haavisto & Poutahaukats "Paha Vaanii" (Mannen utan minne) och The Lively Ones "Surf Rider" (Pulp Fiction). Det skulle inte förvåna om medlemmarna i Three Blind Mice är cineaster.

THE PRIZE
First Sight/Say You Mine
(Drunken Sailor, singel)
Larmig pop från Australien. De släppte sin debut-EP - "Wrong Side of Town" - förra året och i år bara en singel. Det borde vara läge för en hel LP nu. Ett givet köp, om och när den kommer.

ÅRETS KONSERTER

21/1 LUCINDA WILLIAMS

        London

22/1 GERAINT WATKINS 

        & MOSQUITOES 

        Balham, London

24/1 OUR MAN IN THE FIELD

        NATIVE HARRON

        KATHERINE PRIDDY

        DANNY GEORGE WILSON

        THE SADIES

        THE HANGING STARS

        Hackney, London

10/3 THE HANDSOME FAMILY 

        Bryggarsalen, Stockholm 

19/3 JOHN R MILLER

        JP HARRIS

        CHLOE EDMONSTONE

        Debaser, Stockholm 

28/3 GERAINT WATKINS TRIO 

        Musikhuset, Gävle 

29/3 GERAINT WATKINS TRIO 

        Ktvå, Uppsala 

4/4 WARDHAYDEN & OUTLINERS

      Klubb Uffe/Katalin, Uppsala

11/4 SKINNNY DYCK

        THEA & THE WILD

        Klubb Uffe/Katalin, Uppsala

18/4 LAUREN MORROW

        Klubb Uffe/Katalin, Uppsala

19/4 WARD HAYDEN OUTLINE.

        Schribers Garage, Örebro

3/5   LAUREN MORROW

        Twang, Stockholm

5/5   FATBOY

        Fasching, Stockholm 

25/5 ROSE CITY BAND

        Fasching, Stockholm 

4/6 THE LONG RYDERS

       Himlavalvet, Stockholm 

16/6 DAVID RITSCHARD

        Under Bar Himmel, Örebro

7/7  SOUTHSIDE JOHNNY & 

       THE ASBURY JUKES

       Shepherd's Bush Empire,

       London     

8/7  BRUCE SPRINGSTEEN

       Hyde Park, London

       Utanför!  

11/7 AGS CONNOLLY

        TODD DAY WAIT

        Green Note, London     

15/7 JOHNNY ECHOLS with LOVE

        LARGE PLANTS

        The Garage, London

19/8 SUPERSTAR ORKESTAR

        Debaser, Stockholm

22/8 SIERRA FERRELL

        Debaser, Stockholm

23/8 KJELL HÖGLUND-kväll

        Kulturhuset, Stockholm

21/10 BILL KIRCHEN

          GERAINT WATKINS 

          LE GARAGE

          JERRY LEGER

          THE SEATSNIFFERS

          Ramblin Roots 2023

          TivoliVredenburg

          Utrecht

8/11 KASSA VALAZZA

        Brooklyn Bar

        Debaser, Stockholm

10/12 KEBNEKAISE

          Fasching, Stockholm


Bloggintresserade