CUFF THE DUKE
Morning Comes
(Paper Bag Records)

“I think it's about reaching that point in your life when you're not exactly young anymore but you're certainly not old. Over the last couple of years I've had friends and family who passed away and you realize that there is a lot of this happening now, losing people. I felt I needed to address this emotion that happens to everybody, ...when you get off track and you need to rebound from it.” . Så förklarar Cuff The Dukes sångare Wayne Petti arbetet med “Morning Comes” och var, om inte i vardagen, finns den bästa inspirationen för text och musik att hämta. Det är bara att se sig omkring, åldrandets förändringar både drabbar och berikar oss alla.

De har omnämnts som Kanadas svar på Wilco och kanske ligger det något i det, men själv har jag ytterst svårt att dra paralleller till andra grupper när Cuff The Dukes musik skall beskrivas. Jag vet inte ens vad jag skall kalla den. Det enklaste vore naturligtvis att i diffusa ordalag svamla något om Americana, för visst finns här både country- och folkmusikinfluenser, men Cuff The Dukes musik är långt mer spännande än vad de flanellskjorteklädda helskäggen som förätit sig på Neil Young och The Band brukar kunna prestera.

På gruppens tre första skivor - “Life Stories For Minimum Wage” (2002), ”Cuff The Duke” (2005) och “Sidelines In The City” (2007) - överrumplades lyssnaren av en minst sagt häpnadsväckande stilblandning bestående av country, folkmusik, progressiv och symfonisk rock, medan 2009 års “Way Down Here” var mer sammanhållen och inte lika experimentell som föregångarna.

Två år senare är man tillbaka med “Morning Comes” (2011) och precis som på de tidigare skivorna står sångaren Wayne Pettis spröda röst i centrum. Trots ett begränsat register skapar Petti vokal magi i kontrast till den fullödiga musiken som består av country, pop och progressiv rock i en salig blandning. Man håller andan när Cuff The Duke i den nästan åtta minuter långa “Bound To Your Own Vices” visar upp hela vidden av sin variationsrika genialitet. Samtidigt som gruppen i melodiösa “So Many Times Before” är kapabel att tona ner sig till nästan ingenting.

I dagarna, bara ett år efter ““Morning Comes”, släpper Cuff The Duke sitt sjätte album, “Union”, och de två skivorna är tänkta som ett dubbelalbum, där den senare kommer att knyta an till sånger på den förstnämnda. Wayne Petti berättar att vilan i “normala” sångstrukturer nu är över: “On Union, we moved away from our usual-sounding song structures, rock solos and harmonies by adding more sonic textures. Morning Comes was more acoustic-based, this album is more electric-based. Instead of trying to find the perfect tone, it was more about exploring interesting sounds.”. En programförklaring som lämnar dörren vidöppen för spännande överraskningar.

Sångaren, gitarristen och pianisten Wayne Petti och parhästen Paul Lowman (bas, gitarr och orgel), vilka båda varit med sedan gruppen bildades, tillsammans med Aj Johnson (trummor) och Dale Murray (gitarr och pedal steel) befinner sig i ständig förvandling och inte sedan den engelska gruppen The Pretty Things glansdagar har jag hört en sådan musikalisk kreativitet och fantasirikedom.

Nu väntar jag bara på att “Union” skall ligga i min brevlåda.

http://www.cufftheduke.ca/site/

 

THE SEE SEE
Late Morning Light
(Dell´Orso, 2010)

THE SEE SEE
Fountayne Mountain
(Dell´Orso, 2012)

Skall det göras, skall det göras ordentligt tycks vara den engelska gruppen The See Sees grundläggande inställning till sin musik. Det är ur sextiotalets psykedeliska period de hämtar sin inspiration, men vi tas inte tillbaka till ursprunget, utan musiken serveras oss idag som om genren alltid varit självklar, närvarande och lättillgänglig.

Richard Olson, bandets gitarrist, sångare och låtskrivare, är faktiskt svensk och har en historia i skånska Super Eight Group, hemmahörande i Lund. Efter att ha flyttat till London bildade han The See See, vilka gjort sig skyldiga till två av de finaste albumen inom kombinationen folkrock - den amerikanska varianten - och psykedelia som åstadkommits efter respektive genrers relativt korta storhetstid några år under den sista hälften av sextiotalet.

På resan över till England måste Olson ha greppat hårt om sina exemplar av skivbolaget RHINO Records fantastiska samlingsboxar “LOVE IS THE SONG WE SING - San Francisco Nuggets 1965-1970” (2007) och “WHERE THE ACTION IS - Los Angeles Nuggets 1965-1968” (2009). Det är på den amerikanska västkusten för så där fyrtifem år sedan man hittar rötterna till The See Sees musik.

Visst är det charmigt med unga musiker som upptäcker kraftpaket som The Sonics och The Wailers, köper en fuzzbox och drar volymreglaget till tolv på förstärkaren, men The See Sees är något mycket, mycket mer än rå energi. Gruppen är förmodligen innerligt trött på att jämföras med historiska storheter, men spelar man i elitserien får man finna sig i att stämsången jämförs med The Beau Brummels, The Youngbloods och We Five, att folkrockinslagen associeras till The Byrds, The Grass Roots, It´s A Beautiful Day, P F Sloan, The Leaves, The Mojo Men och att den psykedeliska överbyggnaden anses lika smakfull som den hos grupperna Moby Grape, The West Coast Pop Art Experimental Band, Love, tidiga Greatful Dead och Country Joe & The Fish.

Det är en ren njutning att höra hur gruppens röster vävs in i varandra i melodier som är omöjliga att värja sig mot och framförda med en ljudbild som är både spröd och tung. Sånger som “Mary Soul”, “Power Of Ten”, “Half A Man And A Horse´s Head”, “Little Tease”, “Fix Me Up”, “Big Wheels” och “Gold And Honey” är alldeles för storartade för att försöka förklaras. Man fullständigt överrumplas av hur välgjord och förförande The See Sees musik är.

http://www.youtube.com/watch?v=tQYOfxew3jw&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=w5gPf65fUMM&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=xmei5kX_Zu4

Fotnot. Kan inte annat än hålla med den uppmärksamme Gittan - som spenderat en stor del av sitt vuxna liv bakom skivdiskarna hos Freak Scene i Stockholm och Skivhugget i Göteborg - att visst borde Michel Polnareff ha angetts som kompositör, eller åtminstone medkompositör, till “Milk And Honey”. Det låter ju inte så lite “La Poupée Qui Fait Non” om “Milk And Honey”.
http://www.youtube.com/watch?v=eGXBA8N9AC0

THE WHEELS
Road Block
(Big Beat)

Munspelaren Rod Demick i Belfastgruppen The Wheels attackerade sitt munspel så intensivt att det bildades fradga runt munnen. Säkert hjälpte också de kemiska substanser han och de övriga medlemmarna tryckt i sig till att skapa den fullständigt ursinniga urladdningen som “Road Block”, b-sidan på deras andra singel 1966, exploderar i.

Precis som kollegorna i Belfast Gypsies har The Wheels sitt ursprung förknippat med miljön kring Van Morrison och det för Belfasts rhythm & blues så viktiga Maritime Hotel, vars Club Rado kunde jämföras med The Cavern Club i Liverpool.

Gitarristen Herbie Armstrong, tillsammans med Van Morrison, och gruppen Manhattan Showband åkte i början på 1964 över till London. En spelledig kväll gick de till Studio 51 Club för att se Richmonds stoltheter Downliners Sect framföra sin primitiva rhythm & blues, varpå Morrison konstaterade “This is the music of the future”.

Medan Van Morrison åkte hem och förberedde sig för Them, en av sextiotalets mest inflytelserika grupper, bildade Herbie Armstrong samtidigt det mer obskyra The Wheels, vilka slog sig ner i norra England och spelade flitigt i städer som Manchester, Liverpool och Blackpool.

Att både The Wheels och Belfast Gypsies kom att hamna i skuggan av Them gör dem inte mindre intressanta. Det är två grupper vars musik påminner mycket om varandra. Man kan inte låta bli att undra vad som hände där på Maritime Hotel 1964/65 som kunde ge sådana febrigt intensiva avtryck som The Wheels “Road Block” och “Bad Little Woman” respektive Belfast Gypsies nästan psykedeliska rhythm & bluesalster “People Let´s Freak Out”, “Midnight Train” och “Gloria´s Dream”.

Genom att finnas med på den av Greg Shaw utgivna “PEBBLES Vol. 6 - The Roots of MOD” (1979) har redan nämnda “Road Block” försäkrat sig om en hedersplats bland samlare av sextiotalets garagerock. Deras inspelning av “Call My Name” hittar man på “English Freakbeat Vol. 4” (1989) medan “Don´t You Know” återfinns på Vol. 2 (1989) i samma serie.

Det är naturligtvis ett bevis på kvalitet att finnas med på de bästa samlingarna och det är därför inte det minsta förvånande att rhythm & bluesmästerverket “Bad Little Woman” återfinns på Rhinoboxen “Nuggets II - Original Artyfacts From The British Empire And Beyond 1964-1969”. Den alltid initierade Mike Stax från musikmagasinet Ugly Things ger i boxens texthäfte följande målande beskrivning av The Wheels bidrag: “´Bad Little Woman´ is punk R&B at its most visceral, a brooding dangerous piece that builds from a curled-lip whisper to two bloodcurdling, scream-loaded climaxes.”

Efter att ha hört den alternativa versionen av “Bad Little Woman” - som The Wheels gav ut under namnet The Wheel-A-Ways för att inte förväxlas med Mitch Ryder & The Detroit Wheels på den amerikanska marknaden - fångade Chicagogruppen The Shadows of Knight upp sången, släppte den som singel och placerade sig ett par veckor i de nedre regionerna på Billboard Top 100.

Big Beat gav redan 1997 ut samtliga befintliga inspelningar med The Wheels på, den nu utgångna, samlings-cd:n “Belfast Beat Maritime Blues” som gruppen delade med Them och mindre kända namn som The Alleykatz, The Bats, The People, The Mad Lads m fl. Bolaget tar nu sitt ansvar och ger åter ut The Wheels samtliga tolv inspelningar, gjorda i den klassiska Regent Soundstudion i London i mitten på sextiotalet, både som Lp- och Cd-format. De rhythm & bluesentusiaster som missade “Belfast Beat Maritime Blues” bör förvissa sig om ett exemplar av “Road Block” redan nu. Det är dumt att göra samma misstag två gånger.

http://www.youtube.com/watch?v=Hs-AgGtYpiA
http://www.youtube.com/watch?v=4cJn1XORbdQ&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=klUT2hScDhY
http://acerecords.co.uk/search?query=the+wheels

FRANK FROST with the NIGHT HAWKS
Hey Boss Man!
(Phillips International/Bear Family)

Då gitarristen, munspelare och sångaren Frank Frost i april 1962 sökte upp Sam Phillips för att få denne intresserad av att ge ut hans musik, kom han egentligen mer än tio år för sent. Phillips hade redan på nyårsdagen 1950 slagit upp dörrarna till sin nyöppnade studio, Memphis Recording Service, med syftet: “...to record black people, those folks who never had the opportunity to record...I wasn´t out to change the world or anything like that. I was out for these people to be heard” (1).

En blyg Elvis Presley stod en varm lördag i augusti 1953 i dörröppningen och ville göra en inspelning hos Phillips, få den pressad på lackskiva och överraska sin mor Gladys. Eller så ville han helt enkelt bara höra hur han själv lät. Det skulle dröja nästan ett helt år innan Phillips såg någon anledning att ta kontakt med Elvis igen. Visst var han tveksam. Grabben hade nåt, men vad? Genom att sammanföra Elvis med de mer rutinerade musikerna Scotty Moore - gitarr och Bill Black - bas kanske det skulle gå att få något annat än “yes sir” och “no sir” ur honom.

Trots att Phillips gjorde vad han kunde för att trion skulle känna sig bekväm i studion gick det trögt. Han såg hur frustrerad Elvis började bli och föreslog en paus. Scotty och Bill drack varsin Coca-cola, Sam Phillips sysslade med något i kontrollrummet när Elvis plötsligt började hoppa runt och, på ett sätt ingen hade hört honom göra tidigare, småknasigt sjunga Arthur Crudups “That´s All Right (Mama)”. Bill Black uppfattade det som ett lekfullt skämt och slog takten på basen medan Scotty Moore klämde in några Chet Atkinsliknande riff. Plötsligt tittade Sam Phillips upp, frågade vad de höll på med och med entusiasm i rösten uppmanade den avslappnat lekande trion: “Well, back up, try to find a place to start, and do it again.”(1).

Elvis framgång fick Sam Phillips att helt ändra fokus. Från att huvudsakligen ha spelat in svarta blues- och rhythm & bluesmusiker som Ike Turner, Billy “The Kid” Emerson, The Prisonaires, Howlin´ Wolf, B.B. King, Rosco Gordon och Jackie Brenston kom intresset istället att riktas mot countrybaserade rockabilly- och rock´n´rollmusiker. Vad hade det blivit av Johnny Cash, Carl Perkins, Roy Orbison eller Jerry Lee om inte Phillips uppskattat Presleys lekande med Crudups sång?

Frank Frost fångade Sam Phillips intresse genom att han påminde honom om varför han ett drygt decennium tidigare hade startat Memphis Recording Service: “I saw a place for Frank Frost, even though [he] was the most bluesy thing I had recorded in years...Rock music had gone in other directions, but I felt that there was a chance of going against the odds and producing solid down-home blues that would still get played and bought.”(2)

Med en spartansk elegans, liknande den som fanns hos musiker som Jimmy Reed och Slim Harpo, spelade Frank Frost och hans medmusiker i The Night Hawks - Jack Johnson: sologitarr och Sam Carr: trummor - under tre långa sittningar in “Hey Boss Man”. Skivan sålde inte alls, men är ändå i all sin enkelhet en triumf lika mycket för Frank Frosts behagligt vackra rhythm & blues som för Sam Phillips genialt enkla produktion.

http://www.youtube.com/watch?v=PY7iAN_Sn54
http://www.youtube.com/watch?v=NbsFegyYwNc&feature=related

Citaten ovan är hämtade från:
1. Kevin & Tanja Crouch: “Sun King - The life and times of Sam Phillips (Piatkus Books, 2008)
2. Colin Escort & Martin Hawkins: “Good Rockin Tonight - Sun Records and the birth of rock´n´roll” (St. Martins Press, 1992)

HÅKAN PETTERSSON...
...avfyrar nu den efterlängtade TOPP-100 listan gällande sina absoluta singelfavoriter.

Det blir ett gigantiskt projekt då det till hans rekommendationer alltid bifogas en välskriven text, ofta innehållande data beträffande inspelning och vilka som medverkat. Att självklara val, såsom Beatles, Stones, Who m.fl., faller bort gör naturligtvis spänningen och nyfikenheten större. Jag känner själv väl till etiketten från ”Records & Tape Exchange” i Notting Hill Gate - och andra stadsdelar i London där skivbörsen fortfarande finns etablerad - efter att många gånger ha grävt i dess singel- och Lp-lådor efter obskyra mästerverk. Ibland satt man på puben efteråt och studerade mellan 25-50 singlar. En del skräp, men också mycket som visade sig vara fantastiskt bra. Och priset var ju minst sagt överkomligt, man vågade chansa.

Måste berömma Håkan för den snygga vinjettbilden, som också anger en viss riktning åt vilket håll han kommer att röra sig:

RONNIE SPECTOR, längst till vänster, är ju en gudomlig sångerska, vars vibrato förmodligen gjort många män knäsvaga. Bilden är tagen från Applesingeln ”Try Some, Buy Some/Tandoori Chicken”, båda skrivna och producerade av George Harrison i mars 1971.

När Ronnie Spector kom till studion i London trodde hon det skulle bli hennes stora återkomst efter guldåren med Ronettes, men Harrisons text var fullständigt obegriplig för henne. Dessutom hade maken Phil gjort ett arrangemang som röstmässigt inte alls passade och Ronnie Spector hatade sången och inspelningen redan från början. B-sidans ”Tandoori Chicken” är inget annat än en improvisation, snabbkomponerad av Phil Spector och George Harrison och där även John Lennon fanns i studion (och i kompet?). Som bäst en kul bagatell, men med tanke på vilken underbar röst som skulle spelas in så måste man ändå betrakta inspelningen som fullständigt meningslös.

Ronnie Spector beskriver i sin självbiografi ”Be My Baby” från 1990 hur besviken hon var på sin man: ”My husband produced ´My Sweet Lord´ for George Harrison and ´Instant Karma´ for John Lennon, but when it came to record me, what did he pick? A song about Indian chicken.” Tillbaka i Los Angeles tar Ronnie i ett obevakat ögonblick tillfället i akt och flyr den extremt svartsjuke Phil Spector som hållit henne isolerad från omvärlden.

Mitt tips är istället att Håkan kommer att välja den mäktige Billy Joel-sången ”Say Goodbye To Hollywood” från 1977, där Ronnie kompas av E Street Band.

KIRSTY MacCALL, till höger i bild, gick ju ett dystert öde till mötes, då hon under en semester i Mexico år 2000 blev påkörd av en motorbåt när hon badade. Hon slog ner som en mindre bomb 1981 med den skojiga singeln ”There´s A Guy Works Down The Chip Shop, Swears He´s Elvis”, skriven av henne själv tillsammans med Philip Rambow. B-sidans countryversion av samma låt gör skivan till ett absolut fynd som bara måste finnas i skivhyllan.

Med henne finns å andra sidan en hel del andra mycket begåvade singlar, så valet här är inte helt enkelt för Håkan. En alltför kort karriär som borde fått ett helt annat slut än i badvattnet utanför Mexico.

Men, vem är karln i mitten? Är det kanske JOHNNY RIVERS eller möjligtvis PF SLOAN. Båda skulle platsa på min egen lista .

Rivers var något av en musikalisk kameleont. Han spelade det som var populärt för dagen, men lämnade ändå alltid ifrån sig något som både svängde och var välspelat. En av mina speciella favoriter med honom är hans inspelning av Buck Owens ”Under Your Spell Again” från 1965.

PF Sloan är kanske mest känd för att ha skrivit ”Eve Of Destruction” åt Barry McGuire, men både hans ”Sins Of The Family”(1965) och ”Halloween Mary” (1965) skulle vara mycket bra val.

Efter att ha studerat mannen i mitten utan att se vem det egentligen är får jag av Håkan veta att det är Wreckless Eric, eller Eric Goulden som hans riktiga namn är, och känner mig lugnad. Varken Håkan eller Eric tar nog illa upp av att Johnny Rivers eller PF Sloan nämns i sammanhanget.

Av Wreckless Eric finns det utomordentligt fin popmusik av både klurig och lättsinnig karaktär. Någon av sångerna ”A Popsong”(1980), ”Reconnez Cherie” (1980) eller ”Let´s Go To The Pictures” (1979) skulle jag gärna se på hans singellista.

Ser med spänning fram emot vad Professor Pop kommer att välja och det kommer säkert tillfällen då jag känner mig tvungen att kommentera hans val.

Håkan, skriv nu så tangenterna glöder och stilla vår nyfikenhet.

http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?id=2667