Firebeats, Inc

FIREBEATS, INC.
Firebeats, Inc.
(RPM International)

Då norska HMV/EMI 1966 släppte Firebeats, Inc. debutalbum, pressade man endast försiktiga femhundra exemplar och inväntade antagligen någon form av reaktion från den skivköpande poppubliken. Någon sådan kom aldrig och därmed var grunden lagd för att beatsamlare fyrtiofem år senare lägger upp över tusen dollar för ett bra exemplar.

Den typen av pengar behöver vi inte längre betala för att komma i åtnjutande av vad den engelska musikjournalisten Keiron Tyler betraktar som: "...one of the world's most collectible exponents of freakbeat" och vidare "...their rough-edged music is now recognised as amongst the world's greatest."

Det är engelska RPM International, som tidigare återutgett Tages "Studio", Hep Stars "It's Been A Long Long Time", Doris "Did You Give The World Some Love Today Baby", Jack Downings samlade produktion och en samling med The Shanes, som nu gör den första legala utgåvan sedan 1966 tillgänglig för oss som är intresserade av sextiotalets beatmusik.

Även om en vinylutgåva hade varit det trevligaste alternativet, är ändå den nu utkomna cd:n betydligt roligare än det kassettband jag tidigare bara haft tillgång till. Förutom hela "Firebeats, Inc." finns gruppens samtliga sextiotalssinglar plus en outgiven låt inkluderad. Allt som allt 23 spår, vilket omfattar hela deras skivproduktion under sextiotalet.

Sångaren och kompgitarristen Yngve Bjerke skrev allt Firebeats, Inc. låtmaterial på egen hand med några få undantag. De stora förebilderna tycks ha varit Buddy Holly, Kinks, Hollies och Beatles, men Bjerke var en alltför begåvad kompositör för att enbart kopiera förebilderna. Istället skrev han variationsrik popmusik med en bredd som påminner om svenska Shamrocks skivproduktion och dess fantastiskt fina album "Smokerings" (1966), inspelad och utgiven i Tyskland och med enbart eget material, vilken jag ser som ett av de stora ögonblicken från en popgrupp hemmahörande i Skandinavien.

Med lätthet pendlar Firebeats, Inc. mellan freakbeat i "I Can't Find Nobody" och P.F Sloan-inspirerad amerikansk folkrock i "Trying To Make You See" och "Goodbye To This World", för att i nästa ögonblick kasta sig in i harmony pop à la Hollies i "More And More Each Day" och vidare låta den psykedeliskt Marmaladeliknande "This Rain" övergå i brittisk rhythm & blues i "Baby, Go On Home". Och "it's No Matter How I Try" är banne mig i Mascots-"Words Enough To Tell You"-klass medan "I Never Knew The Sun Could Shine So Brightly At Night" kunde vara hämtad från Pretty Things andra Lp, "Get The Picture?".

Och jag blir alltid imponerad av att obskyra grupper från sextiotalet hittade låtar knappt någon annan på våra breddgrader då hade hört. Sooner Or Later från Gävle spelade in Strangloves "Night Time", Hoforsgruppen The Kings tog sig an Fires "Father's Name Is Dad" och Firebeats, Inc. letade - som skivans enda ej egenkomponerade sång - upp "Funny Things", som var b-sida till engelska Redcaps beatklassiker "Mighty Fine Girl" från 1964. Man skulle naturligtvis vilja veta hur grupperna ovan lyckades vaska fram sådana guldklimpar ur rockmusikens enorma undervegetation.

Firebeats, Inc., tillsammans med Pussycats, 1 2 6 (one-two-six) och Wizards, var bara några suveräna band från sextiotalets Norge, men det fanns många fler. RPM skulle kunna göra ytterligare en insats för skandinavisk beat genom att återutge samlingen "Raveyard Paradise - Norsebeat Flashbacks 1964 - 67", vilket var en dubbel-Lp utgiven av Igloo Records 1995. Kanske inte helt legal i första utgåvan, men alla de olika norska sextiotalsband som finns representerade på "Raveyard Paradise" förtjänar att lyftas fram. Dessutom hittar jag inte min kassettkopia.

Tills vidare får vi glädjas åt Firebeats, Inc. mycket välgjorda debutalbum. Det är inte ofta man hör en så stilmässig variationsrikedom hos en och samma popkompositör, men Yngve Bjerke kunde uppenbarligen sin rockhistoria. Och Firebeats, Inc. förverkligade hans idéer med briljans.

Dolly Parton & Porter Wagoner

DOLLY PARTON & PORTER WAGONER
Just Between You And Me
(Bear Family, 6-cd-box)

Vore jag relationsterapeut skulle jag rekommendera mina klienter att gå hem och lyssna på duetterna med Dolly Parton och Porter Wagoner. Det de berättar i sina sånger delas säkert av många och nog kan det vara en tröst att veta att man är inte ensam.

Det är allt annat än ihållande lyckorus som paret sjunger om. Visst finns där lyckliga omständigheter beskrivna, men även smärtsamma tragedier större än man kan begära att någon skall klara av; barnadödlighet - ”Silver Sandals”, ”Little David´s Harp”, otrohet - ”This Time Has Gotta Be Our Last”, oron över tonårsdottern som aldrig sover utan smiter ut på nätterna - ”Mendy Never Sleep”, och äktenskap som självdör. Förhållanden där varken kärlek eller hat finns kvar och där det inte längre finns anledning att skynda hem - ”No Reason To Hurry Home”, ”No Love Left”. Sorgligt, vemodig och smärtsamt bortom all räddning - man ryser vid bara tanken.

Dolly Parton och Porter Wagoner hade sju år och tretton album tillsammans, i vad Wagoner kallade "blood harmony", bestående av Partons fantastiska sopran - vilken hennes mamma såg som följden av spruckna halsmandlar - och Wagoners behagliga baryton. Båda med en bakgrund på den amerikanska landsbygden, Wagoner från West Plains i Missouri och Parton från trakterna runt Sevierville i Tennessee, och uppvuxna med country- och traditionell folkmusik. De delade även en inte obetydlig känsla för hillbillyglamour, som kom till uttryck i deras respektive spektakulära och pråliga framtoningar eller "flash and trash" som Parton själv benämnde sin stil.

Dolly Parton, begåvad med en unik förmåga att redan som barn börja skriva sånger, var bara tretton år gammal då hon 1959 spelade in sin första skiva för Goldband Records i Lake Charles i Louisiana. Inspelningen ledde henne rakt in i Grand Old Opry, sjungande George Jones "You Gotta Be My Baby" med två inropningar som följd. Men det skulle dröja till 1967, en flytt till Nashville och ett möte med musikförläggaren Buddy Killen innan Parton med albumet "Hello, I'm Dolly" fick ett större genombrott.

Tjugoett år gammal, målmedveten, ett yttre "modeled after the town tramp" och en röst som inte lämnade någon oberörd var det som fångade Porter Wagoners intresse.

Den nitton år äldre Wagoner hade redan en imponerande karriär då han började sitt samarbete med Dolly Parton 1967. Han skivdebuterade 1952 med "Settin' The Woods On Fire" och i mitten på femtiotalet toppade han första gången countrylistan med "A Satisfied Mind". Det skulle bli inte mindre än 81 listplaceringar för Wagoner innan han 2007 lade näsan i vädret. Under lång tid var han även värd för egen tv-show, sponsrad av Chattanooga Medicines Company, där den kvinnliga stjärnan var Norma Jean. När hon istället valde äktenskap framför karriär fick Dolly Parton ta över hennes roll.

Det var alltså en väl meriterad countrystjärna som föll pladask för den mindre erfarne Dolly Parton och gjorde henne till sin kvinnliga motsvarighet i tv-showen The Porter Wagoner Show. Själv var Parton förvånad över Wagoners intresse för henne och kanske ännu mer för de 60000 dollar om året hon erbjöds för sin medverkan.

"It was the most money I had ever heard tell of. And I could not believe it...He said he thought I had the potential to be a big star, and of course, I couldn't believe I was sittin' there talking to Porter Wagoner, The guy I watched back home doing Black Draught and Soltice Commercials."

Wagoner visste vad han sjöng om. På sina så kallade konceptalbum - sex till antalet, inspelade mellan 1966 - 1970, vilka finns samlade i en 3cd-box under titeln "The Cold Hard Facts Of Life" - skildrar han med stort socialt patos samhällets mindre bemedlade existenser. Han var själv uppvuxen under svåra förhållanden. Med en handikappad far och en bror med hjärtproblem tvingades han att tidigt sluta skolan och ensam sköta allt arbete på familjens farm.

Som grabb köpte han, för pengar han tjänat på att sälja egenhändigt fångade kaniner, sin första gitarr för åtta dollar. Genombrotten kom då Red Foley 1955 tog Wagoner till sin tv-show Ozark Jubilee, där han fångades upp av RCA Records. Sin första Nudiekostym, vilken var den första Nudie Cohn tillverkade med insydda bergkristaller, bar han redan 1951 och effekten lät inte vänta på sig:

"The first show that I wore it on, the people just we're in awe. When the light hit it, it made such a big glitter, they just ahh'd when I came on the stage. I felt like that was a great asset to my show."

Dolly Parton och Porter Wagoners samarbete var en audivisuell upplevelse av absolut högsta klass. Det krävs mod och självförtroende att ta scenen i besittning med en så extravagant utsmyckning. För mindre begåvade artister skulle det kunna vara en katastrof, men Parton och Wagoner bemästrade duett- och stämsången intill fulländning på ett sätt som vanligtvis bara ständigt sjungande syskonpar, typ Louvin Brothers, Everly Brothers och systrarna Söderberg i First Aid Kit, behärskar.

Allt som har en början har också ett slut och efter sju år tillsammans med Wagoner och även ett antal soloalbum var Parton mogen att gå sin egen väg. Hon hade haft egna hits som "Coat Of Many Colors" och kände sig begränsad av deras samarbete. Sången "I Will Always Love You" skrev hon som ett avsked till Porter Wagoner:

"I was having so much trouble with leaving Porter's show...We'd had great success but we had a lot of problems. We didn't get along very well, but we loved each other, too... but he wouldn't hear me out. He just couldn't listen to me, and so I thought, 'The only way I'm gonna express what I feel and have him understand it is to write a song.'"

Wagoner kunde inte annat än stå vid sidan om och bara titta på då Partons solokarriär sköt fart:

"It's The best song you've ever written, Dolly...write a few like that, and you ain't gonna need many more songs."

Och mycket riktigt blev "I Will Always Love You" - tillsammans med "Jolene", som hon skrev samtidigt med "I Will Always Love You" - en av hennes mest kända låtar. Trots de initialt uppmuntrande orden blev Wagoner både bitter och förbannad över vad han upplevde som svek, inte bara konstnärligt utan även ekonomiskt, från Partons sida. Han stämde henne på en miljon dollar och fick rätt i domstol.

Sommaren 1974 gjorde Dolly Parton och Porter Wagoner sin sista show tillsammans.

Bear Family har i boxen ”Just Between You And Me” samlat hela deras skivproduktion, bestående av total 160 sånger, och kompletterat med ett bildmaterial lika förtjusande som parets röster. Romantik och glädje blandat med svek, smärta och sorg lika komplicerat och motsägelsefullt som livet självt och framförd med en övertygelse få behärskar.

Stort tack till Bear Family Records för tillåtelse att använda deras bildmaterial.

War On Drugs

THE WAR ON DRUGS
Lost In The Dream
(Secretly Canadian)

För det allra mesta hör jag tämligen omgående om det som spelas tilltalar mig eller inte. Det är med andra ord sällan jag behöver övertygas om en skivas eventuella förträfflighet. Tycker jag inte om det jag hör direkt kommer jag med största sannolikhet inte att gilla det längre fram heller. Kortsynt kan tyckas, med det är så jag fungerar.

Än mer sällan gör jag helomvändningar, men i fallet The War On Drugs har jag gjort en 180-graderssväng. Mitt första intryck av "Lost In The Dream" var att skivan bestod av ett enda ostrukturerat, tråkigt mässande.

Jag hade ändå tre anledningar till att ifrågasätta mitt omdöme och därmed ge War On Drugs ytterligare spelningar. Det var de pålitliga kamraterna L-Ps, Oscars och Pubrocks-Staffans gränslösa entusiasm som gjorde mig intresserad att försöka förstå vad de hörde som inte jag kunde höra. Inte ens verkade vara i närheten av att höra.

Måste erkänna att jag kände direkt aversion inför tanken att behöva spela "Lost In The Dream" rakt igenom ytterligare ett antal gånger. Det dök till och med upp associationer om hur jag som 8-9 åring satt ensam kvar i skolbespisningen och vägrade äta de förhatliga fiskbullarna, men inte fick lämna bordet förrän tallriken var tom.

Nåväl, man skall inte vara sämre än att man kan ändra sig. Hur det gick till har jag inget bra svar på, men The War On Drugs tog över min skivspelare.

I skivrummet stod plötsligt Steve Hillage, Nick Saloman, Bob Dylan och förde ett lågmält samtal med Bruce Springsteen och Mark Knopfler. Ombedda att göra något tillsammans, men ovilliga att kompromissa, gavs de närvarande full konstnärlig frihet.

Med lager på lager av gitarrer, syntar, trummor (både äkta och maskinella), bas, piano, orgel, blåsinstrument och lap steel byggdes en rörande vacker och drömsk ljudbild upp. På samma gång oigenomtränglig som en järnridå och transparent som ett luftslott.

Adam Granduciel, War On Drugs frontfigur, är mannen som tycks kunna förena det bästa hos personerna ovan och vars musik både är lika konsekvent som Dylans ovilja att ge vägledning till sin lyrik och motsägelsefull som olikheterna mellan bröderna Joe och Frank Roberts i Springsteens "Highway Patrolman".

Hursomhelst, nog med svammel. War On Drugs "Lost In The Dreams" är ett märkvärdigt stort och vackert verk (ja, ni hör hur jag låter) och det var länge sedan jag blev så bergtagen av en skiva.

John Paul Keith

JOHN PAUL KEITH
Memphis Circa 3AM
(Big Legal Mess / Fat Possum)

Bland det sista Roland Janes producerade innan han avled för ett halvår sedan var musiken till John Paul Keiths tredje och senaste album, "Memphis Circa 3Am". I och med Janes död begravdes över sextio års erfarenhet av studioarbete, vilken tog sin början som studiomusiker hos Sun-records Sam Phillips och ett tätt samarbete med den kanske mest kräsna av dem alla - Jerry Lee Lewis. Därefter som ägare av det egna Rita Records och inspelningsstudion Sonic och slutligen åter som anställd av familjen Phillips, som överlät till honom att ta ansvar för Memphisstudion Sam Phillips Recording Service, där han befann sig i princip varje dag fram till sin död.

Digitala nymodigheter har aldrig kommit innanför dörren under de trettio år som Roland Janes basat för Sam Phillips Recording Service. Och det var både den analoga inspelningstekniken och Janes kunnande som attraherade John Paul Keith.

De krav Janes ställde var enkla; han var inte intresserad av nostalgi, inspelningarna skulle göras mellan klockan tolv och sex - dagtid, och inga andra trummor än de som fanns i studion skulle användas.

Med skepsis betraktade gruppen, och framför allt dess trummis - John Argroves, skrubben där ett väl använt trumset av märket Ludwig var inträngt:

”When our drummer John asked about the drum situation, Roland directed him to a cramped vocal booth. Stuffed inside was an ugly Ludwig kit from the 80’s that looked like it was suited for a hair metal record. It was close-mic’d with one overhead. The booth was covered in burlap and completely dead, acoustically. We worried that we were going to get a super-dry, 70’s-type drum sound, which was not what we were looking for...Roland told John to play a beat. After a few bars, he hit the talkback button again and said “Ok, John, come on in and see what you think.”

All tveksamhet försvann då de fick höra hur Janes fick trummorna att låta.

”It sounded amazing. Warm, crisp, punchy, slightly distorted, but not in a mannered or self-conscious way. It was the kind of natural drum sound you hear on classic old Memphis and Muscle Shoals records, the kind I’ve always tried to get, yet didn’t know how. I still don’t know how he got it. Maybe he was hitting the tape a little hard, maybe he was using some crazy compressors. Who knows? It was so warm and toneful it really didn’t need any reverb or room ambience. The really remarkable thing was that this beautiful drum sound was achieved in maybe ten minutes on a goofy hard rock kit in a vocal booth. I’ve seen live sound engineers take twice as long to check drums in a horrible dive bar than Roland Janes did for my third record. And it was perfect."

Samma korta procedur genomfördes för John Paul Keiths gitarr, Mark Edgar Stuarts bas, Al Gambles klaviatur och för samtligas respektive sångpålägg. Roland Janes var professionell, fåordig och avbröt bara då han hade något att tillägga, eller då han tyckte det var dags för inspelning.

”We quickly settled into a routine. For the first hour or so, we’d just rehearse the song without the tape rolling, and Roland would say almost nothing. We were doing new material that we’d only rehearsed once or twice, and in most cases we weren’t even sure how we’d start or end the song. Roland would let us stumble around for a couple hours, and when it was clear we were stumped on something, we would hear his voice in our headphones: “Try it this way…” Whatever his suggestion—a key change or a tempo change or a drum intro—it worked. It was like finding the missing piece of a puzzle and suddenly everything would click into place. After playing it the new way a couple of times, Roland would come on the talkback again: “Alright. Let’s roll tape.”

Och snabbt gick det.

”After a few takes, we’d have it. For the most part, we were getting the tracks down live, just like they used to do it in the 50’s and 60’s. In three hours we’d have a track finished, top to bottom. Then we’d move on to the next song, and finish it by our six o’clock deadline. We completed six songs in a total of 18 hours.”

Resultatet av samarbetet mellan John Paul Keith och Roland Janes är av det slaget att man häpnar. Inte bara för att Janes produktion är så behaglig utan också för att han får Keith att låta bättre än någonsin.

Som låtskrivare är Keith i ständig utveckling och på "Memphis Circa 3Am" är det till stor del melodierna som står i centrum. I sina absolut bästa stunder, såsom "If You Catch Me Staring"(så här bra lät Elvis Costello i början), "Everything´s Different Now", "New Year's Eve" och "Last Night I Had A Dream About You", briljerar han med Brill Building- och Burt Bacharach & Hal David-klass, medan "She's Almost You" är som hämtad från Beatles mästerverk "A Hard Day´s Night". Och jag kan inte befria mig från att tänka på 1983 års korta samarbete mellan Phil Everly och Cliff Richard när jag lyssnar på "We Got All Night". Oj, vilken uppföljare till "She Means Nothing To Me" det skulle kunna ha blivit.

Om John Paul Keith hade dykt upp hos Sam Phillips och Roland Janes under Sun-epokens storhetstid är jag säker på att de båda imponerats av vilken mångfasetterad artist Keith är. Karln kan sin rockhistoria och använder sig ogenerat av det bästa hos de som tidigare trampat rockmusiken stigar. På förra skivan, "The Man That Time Forgot", beträdde han i "Never Could Say No" och "Somebody Ought To Write A Song About You" med lätthet den sorglösa mark som först Buddy Holly och senare Bobby Fuller inmutade. Dessemellan slängde han in handklappningar och snärtiga Eddie Cochran-ackord i "Anyone Can Do It" och i "Afraid To Look" korsades Small Faces med Standells. Slutligen, och liksom med en klackspark, avslutas "The Man That Time Forgot" med en makalöst snygg hänga-med-huvudet-vid-bardisken-och-aldrig-vilja-gå-hem-country i ”The Last Last Call”.

Likt Nick Lowe och Nisse Hellberg tillhör John Paul Keith den typ av moderna låtskrivare som alltid tycks sträva efter att skriva den optimala poplåten. Att komma upp med något nytt utan att någonsin lämna den på förhand givna formen och att alltid snarare dra ifrån än lägga till. Med "Memphis Circa 3Am" visar Keith att han tillhör de främsta bland kompositörer och i "If You Catch Me Staring" når han också pop-perfektionens svindlande höjder.

I en intervju i Memphistidningen Commercial-Appeal från juni 2013 gav Roland Janes sin enkla syn på musik:

"Humans are not perfect and their music don’t need to be perfect; it just needs to be good.”

Där har ni det geniala svaret på varför " Memphis Circa 3Am" låter så förbaskat bra!

Låter det för enkelt? Ja, försök själva...

Citaten ovan är hämtade från:
http://johnpaulkeith.tumblr.com/post/72336421834/lets-cut-some-hits-recording-with-roland-jane

http://johnpaulkeith.net/main/wp-content/uploads/2014/01/Roland-Janes-Commercial-Appeal-profile.pdf

BONUS:
Den första maj gjorde John Paul Keith en lysande spelning på Hotell Malmens Bar i Stockholm. Som vanligt var jag naturligtvis inte utrustad med kamera, men med tillstånd från Anders Olsson visas nedan några av honom tagna bilder från konserten.

Dantalian´s Chariot

DANTALIAN'S CHARIOT
Chariot Rising
(Wha Wha)

I augusti 1967 gjorde jag min första pilgrimsresa till popmusikens Mecka, London. Jag var sexton år och trots att jag redan var självförsörjande, hade jag varit tvungen att ljuga för morsan för att få åka. Lögnen bestod i en urklippt tidningsannons för en resebyrå, vilken sålde tågresor, inklusive hotellbokning, till London. Inget kunde med andra ord gå fel, det fanns inget att oroa sig för. Annonsen sattes upp på kylskåpet och resan avgick enligt tidtabell. Men, med på den resan fanns inte vi, jag och min dåtida ständige konsertföljeslagare. Vi åkte visserligen tåg och båt, men inte det tåget och inte den båten och någon inkvartering var inte ordnad.

Genom en annons i en av de engelska dagstidningarna hittade vi ett rum på vad som verkade vara ett horhotell i Kings Cross. Vi uppfattades naturligtvis som två smågrabbar och blev väl omhändertagna av de som frekventerade trapphuset. Hursomhelst fanns hos oss ändå inga planer på att tillbringa några längre stunder på rummet. Istället var det, på dagtid, så många skivaffärer som möjligt som skulle besökas och på kvällarna alternerade vi mellan Marquee Club och Flamingo Club. Båda belägna på Wardour Street, 90 respektive 33-37.

Vi var i London för att ta in det spännande nya och band som The Creation, Marmalade, Family, Eric Burdon & The New Animals och Geno Washington & The Ram Jam Band gjorde all hemlängtan obefintlig.

Marquee Club var även arrangör för den årliga National Jazz & Blues Festival i Windsor, drygt tre mil väster om London. Den sjunde festivalen i ordningen sammanföll med vårt Londonbesök och efter att ha studerat programmet behövde vi ingen längre betänketid för att bestämma oss.

Pink Floyd dök aldrig upp på festivalen - det pratades om att Syd Barrett hade fått ett nervsammanbrott - och The Nice fick hoppa in som ersättare. Dök upp, eller snarare ner, gjorde i alla fall spektakulära The Crazy World of Arthur Brown, med huvudpersonen själv nedsänkt på scenen från en lyftkran till ett suggestivt Hammondkomp. Andra uttryck för tidens experimentlusta gavs av The Move som, beväpnade med yxor, slog sönder TV-apparater samtidigt som de radade upp hits som "Night Of Fear", "I Can Hear The Grass Grow" och "Flowers In The Rain".

Jeff Beck hade för Jeff Beck Group fångat upp sångaren Rod Stewart och använde gitarristen Ron Wood som basist. Bakom trummorna satt Aynsley Dunbar som gjorde sin sista spelning med gruppen. En nypermanentad Eric Clapton var tillsammans med Cream en given succé och i ett nytt band kallat Ten Years After fanns Alvin Lee som spelade skjortan av de andra gitarrhjältarna.

Enligt festivalprogrammet skall Zoot Money ha gått på scenen direkt efter The Crazy World of Arthur Brown och det stör mig att jag inte har det minsta minne av hans framträdande. Eller rättare sagt gruppen Dantalian's Chariot som Money - tillsammans med gitarristen Andy Somers (mer känd senare som Andy Summers i The Police) - just hade bildat.

Zoot Money´s Big Roll Band var jag bekant med redan innan Windsorfestivalen och borde därför ha reagerat över att Money fanns med på spellistan. Varför han annonserades under eget namn är okänt. Kanske hade gruppen Dantalian's Chariot ännu inte helt etablerat sig? Windsorfestivalen lär ha varit deras första riktiga spelning och enligt den bifogade texten till det nyligen utgivna albumet "Chariot Rising" så var deras liveframträdanden något alldeles i hästväg:

"Dantalian's Chariot hit London's psychedelic underground clubs with a new sound and looks (The band dressed in white and painted their instruments and amps also white, so they'd give an impressive image when a psychedelic light show was projected upon them on stage). They did amazing performances at the Windsor National Blues Festival and the UFO and Middle Earth clubs."

Till skillnad mot Moneys tidigare Big Roll Band, som spelade sofistikerad rhythm & blues av samma slag som samtida Georgie Fame and The Blue Flames, hade Dantalian's Chariot helt anammat experimentell psykedelia. Debutsingeln "Madman Running Through The Field / Sun Came Bursting Through My Cloud" är lika klassisk som Pretty Things "Defecting Grey / Mr. Evasion" (1967) och "Talkin' About The Good Times / Walking Trough My Dreams" (-68) och Pink Floyds "Arnold Layne" (-67 och "See Emily Play" (-67).

I motsats till både Pretty Things och Pink Floyd begränsades Dantalian's Chariots framgångar till att i huvudsak vara tungviktare inom Londons undergroundscen. Columbia Records dumpade bandet redan efter första singeln, men CBS:s underetikett Direction fångade upp Dantalian's Chariot och lät dem spela in ett helt album under arbetsnamnet "Transition" med planerad utgivning tidigt 1968.

Någonstans på vägen fick CBS/Direction kalla fötter och vägrade släppa "Transition", vilket sannolikt innebar dödsstöten för den relativt nybildade gruppen som upplöstes i början av april 1968.

Bortser man från att skivbolaget troligen kalkylerade med en ekonomisk förlust, så framstår det som fullständigt obegripligt att inte "Transition", eller "Chariot Rising" som Wha Wha Records nu kallar den, inte gavs ut. Musikalisk låg den helt rätt i tiden med en stilfull blandning av suggestiv brittisk psykedelia, representerad av sånger som "Madman Running Through The Field", "Fourpenny Bus Ride" och "World War Three", och mer kontemplativa alster som "Soma" och "This Island". Kontrasterna binds samman av vokal stämsång och de smakfulla melodierna i "Coffee Song", ”Four Firemen”, ”High Flying Bird” och de briljanta "Recapture The Thrill" och "Sun Came Bursting Through My Cloud".

Efter Dantalian's Chariots upplösning följde Zoot Money och Andy Somers med Eric Burdon till Amerika och blev medlemmar i sista upplagan av The Animals, vars album "Love Is" innehåller en stark version av "Madman Running Through The Field".

I början på åttiotalet såg jag Zoot Money uppträda ensam bakom ett elpiano i källaren på Londonklubben Rock Garden vid Covent Garden. Vi var väl så där sju-åtta personer i publiken och det kan inte ha varit den mest stimulerande miljön för en musiker som femton år tidigare var känd för att inneha den mest spektakulära och påkostade ljusshowen bland Londons alla grupper.

Under våra veckor i London 1967 såg vi mellan femtio och sextio band, varav de flesta på jazz- och bluesfestivalen i Windsor. Det gör mig smått irriterad att jag med största sannolikhet såg Dantalian's Chariot framföra materialet från "Chariot Rising" lördagen den 12 augusti 1967 utan att ens minnas det.