Hazze "Hep" Östlund

HAZZE "Hep" ÖSTLUND
En Psykedelisk Cowboy

Hasse Östlund blev Hazze Östlund redan i slutet på femtiotalet, då han spelade tillsammans med en ung Erik Fernström i Jean William Orkester. Erik Fernström förvandlade sig till Jerry Williams och fick senare ett erbjudande från The Violents och där började en av de längsta artistkarriärerna i svensk rock- och pophistoria.

För att vara en kvartett krävs det fyra personer. Hazze Östlund bildade - tillsammans med Lennart Hegland och Christer Pettersson - dansorkestern Quartet Yep 1963 på bara tre man. När Janne Frisk kom med och man verkligen blev en kvartett så bytte man inte bara namn till The Hep Stars, utan även den cha-cha-influerade dansmusiken mot rock.


Sent på hösten 1964 såg jag Hep Stars - nu även med Svenne Hedlund - på min hemorts Folkets Hus, som varje torsdagskväll ordnade raggardanser under det världsvana namnet The Madison Club. Förmodligen var det precis innan Östlund hoppade av och lämnade över till Benny Andersson. Repertoaren bestod uteslutande av tidig brittisk beat och amerikansk rock´n´roll, typ Cliff Richards "Move It" och Chuck Berrys "Around And Around". Det är mitt livs viktigaste konsert i den bemärkelsen att därefter blev inget sig likt. Visst hade jag sett band uppträda tidigare, men inga som hade gjort så stark intryck på mig som Hep Stars den där torsdagskvällen i november.

Redan någon dag därefter beställde jag den enda skiva som fanns tillgänglig med gruppen och efter en tids väntan kunde jag ta den röda vinylsingeln ur fodralet. A-sidans "Kana Kapila" gjorde mig vid första spelningen rejält besviken, men med tiden förlikade jag mig med inspelningen och kom att betrakta den ungefär som Sam The Shams "Wooly Bully" (1965) eller Jay Epaes "Putti Putti" (1961). D.v.s. charmig nonsensrock utan större krav på lyssnaren än att framkalla ett leende. I översättning lär "Kana Kapila" betyda kannibalgryta , därav omslagsbilden med Svenne Hedlund sittande i en stor gryta och övriga medlemmar stående runt omkring - iklädda bastkjolar. Visst förvånas man över låtvalet till första singelns a-sida, men hör man idag varifrån de fick uppslaget så är i alla fall jag med på noterna. Det var belgiska The Continental Cousins som 1961 var förebilden och med vars hjälp Hep Stars skulle nå framgång.

B-sidans "I Got A Woman" är den låt som Ray Charles skrev och spelade in 1954, men där upphör också likheterna. På Ray Charles gospelfärgade rhythm & blues svarade Hep Stars med en torr och simpel inspelning, som ändå - eller kanske just därför - tog mig med storm och fortfarande ger mig samma positiva behållning som Charles original.

När jag nu femtio år senare och efter en tids sökande till sist lyckades få tag på Hazze Östlunds telefonnummer, ringde jag upp och berättade att han var ansvarig för min livslånga passion för rock'n'roll. Överraskad och smått smickrad var han villig att berätta sin historia.

- Mina föräldrar kom ursprungligen från Sundsvall, men flyttade till Stockholm. Jag är uppvuxen på Mosebacke på söder i Stockholm. Morsan spelade lite gitarr och plockade gärna fram den och sjöng vid festligare tillfällen. Själv började jag spela 1957 då en kompis skulle bilda ett band och behövde en basist. Jag köpte en Höfnerbas av Paul McCartneymodell, men blev istället gitarrist då vi bildade Jean Williams Orkester. Vi spelade mest melodiös rock, typ Roy Orbison och lugnare Elvislåtar.

När och hur kom du i kontakt med Jerry Williams?

- 1959 slutade vår sångare Jean William och vi fick tips om en grabb som brukade gå upp och sjunga några låtar på Nalen tillsammans med husbandet. Han hette Erik Fernström och blev vår nye sångare under namnet Jerry Williams. Musiken blev tuffare med låtar av Elvis, Jerry Lee, Eddie Cochran, Little Richard och Gene Vincent och vi döpte om bandet till Jerry Williams Orkester.

Antal ställen att spela rock'n'roll på var väl inte så många i slutet på femtiotalet och början på sextiotalet?

- På femtiotalet fanns ett flertal jazzklubbar i Gamla Stan och några av dem hade speciella kvällar avsatta för rockmusik och det var på såna ställen vi spelade. Under samma period åkte vi till Oslo och ställde upp i tävlingen Nordens Rockkung, där alla skulle göra sin version av King Creole. Vi placerade oss som trea.

Raggarna var den grupp som stod Hazze Östlund närmast och de anlitade ofta Jerry Williams Orkester för att spela på deras fester.

- Vi spelade mycket på raggargårdar ute i skogen och blev hämtade och hemkörda i deras bilar. De ville bara höra ren rock'n'roll och under tiden vi spelade gick någon omkring med en hatt och samlade in pengar till vårt gage. Vi var själva medlemmar i motorklubbarna Car Angels och Road Devils så det föll sig naturligt att spela på deras klubbhus.

Sextiotalets kanske mest populäre svenska sångare, Svenne Hedlund, kom med i Hep Stars genom Östlunds rekommendation.

- Jag hade gjort några inhopp i en grupp som hette The Clifftones och de hade en sångare som hette Svenne Hedlund och när Hep Stars sökte en sångare så föreslog jag de övriga att ta med honom.

Hur kom det sig att ni valde att göra skivdebut med ”Kana Kapila”?

- ”Kana Kapila” var nog trummisen Christer Petterssons idé. Vi hade ungefär samma humor, men det var hans idé. Jag kan förstå nu att du då blev besviken på Kana Kapila, men att vi gjorde en sån låt berodde helt på att Hep Stars ville vara originella och annorlunda.

THE FOOLS

Nästa gång Hazze Östlund uppträdde på Madison Club var det med en ny grupp, The Fools. Som sångare hade han anlitat Jerry Williams bror, Arvid Fernström, som uppträdde under namnet Andy Williams. Gruppens repertoar minns jag som liknande den Hep Stars hade initialt, d v s mestadels ren rock´n´roll.

- Efter att jag lämnat Hep Stars bildade jag och de andra som varit med i The Clifftones gruppen The Fools. På sång tog vi in Arvid Fernström, som jag kände genom brodern Jerry från tiden i Jerry Williams Orkester. Det var Åke Gerhard som föreslog Arvid på sång och som också döpte om honom till Andy Williams. Det var en chansning eftersom han var helt oerfaren då The Fools var hans första band. Arvid/Andy var naturligtvis inte lika rutinerad som Jerry, men han lärde sig med tiden.

Förutom sångaren Arvid Fernström och organisten Hazze Östlund ingick i Fools även gitarristen Claes Lindhoff, trummisen Lars Thorefeldt och Lars Zetterberg på bas. Zetterberg ersattes senare av basisten Thore Eriksson.

Fools kom att göra fyra singlar och alla är idag minst sagt obskyra, varav debuten - som gavs ut av gruppen själv 1965 - är den mest ovanliga. Med ett clownansikte på omslaget, gjord i vad som tycks vara potatistryck, gav man på E.L.L. Records ut en stackatoversion av "When The Saints" kopplad med Don Gibsons "Blue Blue Day". Skivan är en burlesk historia som mer associerar till ointresset kring "Kana Kapila" än till listframgångar, trots att Östlund plockar fram ett ess ur rockärmen i form av låtsasgråt i slutet på "Blue Blue Day".

- E.L.L betyder Elektroniska Ljud och var namnet på en firma jag hade, så vi döpte skivbolaget till det. Vi spelade in hos Dieke och gjorde sen alla omslag själva med en specialgjord stämpel. De flesta exemplaren gav vi nog bort.

Musikförläggaren Åke Gerhard, ägare till skivbolagen Europa och Olga, gillade i alla fall Fools-singeln och skrev kontrakt med gruppen för ytterligare tre singlar. En nyinspelning av "Blue Blue Day" gjordes och i Eddie Cochrans "Something Else" (1959) får Arvid "Andy Williams" Fernström för första gången kliva fram till sångmikrofonen. Hans röst påminner mycket om brodern Jerrys, något mer oslipad bara, och passar utmärkt för material som Cochrans klassiska "Something Else".

Att Fools egentligen var mer av ett rock´n´roll-band än ett beatband av 1965 års modell framstår ännu tydligare på nästa skiva. Fernström och bandet attackerar Bobby Darins "Bullmoose" från 1959 på ett sätt som gör inspelningen till den kanske bästa femtiotals-rock´n´roll som gjordes i Sverige under sextiotalet.

Baksidans "Alabam" är en cover på Cowboy Copas - som dog i samma flygplansolycka som Patsy Cline 1963 - sång från 1960 och med Hazze Östlund vid mikrofonen blir det åter corny countrypop av samma slag som i "Blue Blue Day". En stil Östlund och Fools fulländade och var tämligen ensamma om i Sverige. Ingen framgångsväg kanske, men i fråga om låtval och utförande kunde i alla fall ingen beskylla gruppen för att sakna humor. Det är klacksparkar, glimten i ögat - eller som amerikanerna säger "tungan i kinden" - hela vägen genom Östlunds skivproduktion.

Helt övertygade om valet av låtar var inte de andra medlemmarna.

- De övriga i The Fools var inte så pigga på att spela country, men samtidigt ville vi spela sånt som inte alla andra grupper hade på repertoaren. Själv gillade jag verkligen country och köpte på mig en stor samling 78-varvare med Hank Williams för en krona styck. Sången "Alabam" hörde jag på radion, sen var det bara att knalla ner till Westins Musikaffär på Drottninggatan och försöka förklara eller sjunga låten och för det mesta så förstod de vad man hade hört och plockade fram skivan.

I mitten av sextiotalet var det lätt att få speljobb.

- The Fools hade rätt mycket spelningar, speciellt i jämförelse med dagens band, vi spelade på ungdomsgårdar på vintern och i folkparkerna på sommaren. Under en månad turnerade vi även i Västtyskland och besökte i princip alla större städer utom Hamburg. Vi var faktiskt bara spellediga två kvällar och passade då på att turista i Berlin. Det var en märklig känsla att spela i Tyskland eftersom flickor under arton år inte fick vara ute efter klockan 22.00 och publiken på den tiden ju var ganska ung. Efter klockan tio på kvällen hämtade polisen upp flickor som fortfarande var ute och körde hem dem. Eftersom vi huvudsakligen spelade på klubbar och pubar så avslutades alltid spelningarna med bara män i publiken som mest satt och glodde och drack sprit. I Sverige serverades aldrig alkohol där vi spelade. Inte ens ett känt ställe som Nalen hade utskänkningstillstånd.

På sin sista singeln tog sig Fools tid att skriva en egen låt, "Baby I Want To Know". En riktigt bra poplåt som stilmässigt dock snarare hör hemma 1965 än 1966, som ju trots allt var året då Stones och Beatles tog popmusiken ett stycke framåt med "Paint It Black" respektive "Paperback Writer". På baksidan får Fernström gå loss på Larry Williams gamla hit "Bony Moronie" (1957) och som tidigare i både "Something Else" och "Bullmoose" så är det en genre Andy Williams och bandet behärskar suveränt.

Den egenkomponerade "Baby, I Want To Know" påminner en hel del om hur Ola & The Janglers lät tidigt 1965.

- Till det som skulle bli vår fjärde och sista skiva spelade vi in "Baby, I Want To Know" som Lasse skrev och visst fanns det några fler originallåtar som vi kanske borde ha spelat in, men de flesta banden på den tiden spelade mest andras låtar. T.o.m Dylan gjorde ju sånger som andra skrivit.

Fools stämplade därefter ut och upplöstes. Gruppen och dess publik - jag vet för jag var där - hade haft en rolig tid, men vägen till större framgång var blockerad av att de aldrig riktigt var i fas med tiden. Intresset för kufisk country och femtiotalsrock´n´roll var inte speciellt stort vare sig 1965 eller 1966. Sammanfattningsvis måste man ända poängtera att gruppens åtta inspelningar inte kan göra någon älskare av rock´n´roll besviken. De hade det som krävdes, även om de var för sent ute, d.v.s. förmågan att hitta bra udda låtar samt en befriande opretentiös och okomplicerad inställning till sin musik.

- Vi var mer av en rock´n´roll- och popgrupp än ett modsband. Jag har alltid kört motorcykel och var skeptisk till både jazzkillar och duffelklädda mods. Våra skivor sålde kanske på sin höjd i 1500 ex/singel. När vi lade av tyckte vi nog att vi kommit så långt det gick att komma. Jag, Lars och Claus jobbade därefter tillsammans ett tag som studiomusiker i Åke Gerhards studio, men ingen av oss fortsatte sen som professionella musiker. Arvid började studera på Handelshögskolan, men dog i slutet på sextiotalet i sviterna av en svår bilkrasch.

HAZZE HEP

Hazze Östlund har alltid haft ett stort intresse även för den tekniska sidan av musiken och kom därför aldrig att lämna musikbranschen.

- Efter Fools startade jag egen studio igen och det var där vi spelade in Hazze Hep-låtarna. Jag spelade alla instrument utom trummor som Lars Thorefeltd lirade. Jag hade faktiskt en studio redan då jag spelade med Jerry Williams i slutet på femtiotalet. Tillsammans med Jerry Williams Orkester gjorde vi en demoinspelning med två småtjejer som kallade sig Kim & Pyret. Jag sålde inspelningen till Simon Brehm på Karusell som kontrakterade flickorna, döpte om dem till Tina & Marina och fick en storsäljare med en sång med samma namn, "Tina och Marina". På så sätt fick jag bra kontakt med Karusell och kunde få mina Hazze Hep-inspelningar utgivna av bolaget.

Östlunds intresse för ovanliga låtar och att göra dem på sitt högst personliga sätt nådde sin kulmen med Karusellutgåvorna, vilka är de ultimata Hazze Östlundinspelningarna. Skivbolaget Karusell tyckte det var en bra idé att försöka slå mynt av att Östlund hade varit medlem i Hep Stars.

- Alla kallade mig ju för Hazze Hep, just för att jag hade varit med i Hep Stars. När jag började göra inspelningar för Karusell tyckte de att det var ett bra namn. Under namnet Hazze Hep gjorde jag också ett fåtal spelningar på klubbar i Stockholm. Det var jag på orgel och sång, Lars Thorefeldt och Claes Lindhoff från Fools på trummor och gitarr, plus en basist som jag glömt namnet på.

Första solosingeln, "Saddy Brown", var ursprungligen skriven och inspelad av Jimmie Rogers 1928 som "My Little Lady". Östlunds alter ego Hazze Hep visade sig vara något av en psykedelisk cowboy, vars lekfullhet - i förhållande till musik och tradition - saknade motstycke i Sverige. När man sen vänder på skivan blir det ännu bättre. Den egna låten "Snow" är burlesk psykedelia på ett sätt som ingen annan svensk gjort, vare sig före eller efter.

- "Snow" är inspirerad av den tidens musik. Jag gick ofta på Filips, Stockholms första psykedeliska klubb, där Hansson & Karlsson var husband och tyckte det var spännande musik. Tyvärr var jag inte där någon av kvällarna då Jimi Hendrix, min stora förebild, kom dit för att jamma med Hansson & Karlsson. Det var aldrig något problem för mig att kombinera mitt intresse för både country och psykedelia. Jag gick också ofta till konserthuset och lyssnade på band, såg bl. a Roxy Music, Dr Hook och AC/DC första gången de var i Sverige.

Hazze Heps andra och sista - Hazze Östlunds sjunde - singel, "Harry Braff", hämtades från gruppen The Bee Gees Lp "Horizontal" (1968) och är stilmässigt lik "Saddy Brown". Med baksidan "Hey Joe" placerade sig Östlund i ett mycket fint sällskap. Det är inte den låt som gjorde Jimi Hendrix känd, utan den som skrevs av Boudleaux Bryant och vars originalversion spelades in av Carl Smith 1953 för Columbia Records. Samma år gjorde även underbara Kitty Wells en cover av sången - men med texten något omarbetad av Bryant själv för att passa en kvinna - och 1965 spelade Eddie Bond in "Hey Joe" för Millionaire Records. Och så då Hazze Heps fullständigt lysande version 1968, som är sprakande tivolicountry på ett sätt ni aldrig tidgare hört, tro mig...

- Originalversionen av "Hey Joe" med Carl Smith fick jag av en morbror så jag var tidigt inne på countrymusiken, men skivbolaget var inte helt överrens med mig om de countrylåtar som jag spelade in och föreslog därför att jag skulle göra Bee Gees "Harry Braff". Skivorna sålde nog i ganska blygsamma mängder.

Det blev bara två utgåvor med Hazze Hep.

- Skrev därefter en del filmmusik, bland annat till Janne Halldoff första film, och strax efter att Sven-Ingvars gjort sin westernkomedi "Under Ditt Parasoll" 1968, som jag tyckte var kass, skulle jag och fotografen Peter Ohlström göra en mer seriös svensk western kallad "Fast James". Titellåten "Fast James" skrevs av Jack Downing för filmens räkning (finns med på "The JACK DOWNING Anthology A Force That Cannot Be Named" (RPM International)). Vi spelade in på Gotland och red på Gotlandsruss, men bristen på pengar sänkte projektet.

- Beträffande Jack Downing så kan jag som kuriosa berätta att det är jag som gör handklappningarna på "Greenback Dollar". Jag befann mig i en studio bredvid då Downing och hans band The Other Side gjorde inspelningen. De hade ingen som kunde klappa i takt så jag fick frågan om jag kunde komma in och fixa det.

Hazze Östlund fortsatte fram till pensioneringen sitt arbete som inspelningstekniker och producent. Åtskilliga svenska musiker har spelat in i hans studio, samtidigt som han jobbat, och gör så än idag, med ljudbearbetningar åt både film och TV.

Det är ett nationellt fattigdomsbevis att Hazze Östlund på sin höjd bara har blivit en fotnot i svensk rockhistoria. Om Östlund istället varit amerikan hade han förmodligen fångats upp av ett skivbolag som Norton Records. Det är där hans inspelningar hör hemma, hos ett bolag som värdesätter originalitet och ratar strömlinjeformade artister.

DISKOGRAFI:

THE HEP STARS:
1964 Kana Kapila / I Got A Woman (Olga SO 03)

THE FOOLS:
1965 When The Saints / Blue Blue Day (E.L.L Records SEO 1)
1965 Blue Blue Day / Something Else (Europa SE 06)
1965 Bullmoose / Alabam (Europa SE 10)
1966 Baby, I Want To Know / Bony Maronie (Olga SO 26)

HAZZE HEP:
1967 Saddy Brown / Snow (Karusell KFF 719)
1968 Harry Braff / Hey Joe (Karusell KFF 728)

Fotnot 1.
I THE HEP STARS första upplaga ingick förutom Hazze Östlund - orgel, Svenne Hedlund - sång, Janne Frisk - gitarr, Lennart Hegland - bas och Christer Pettersson - trummor.

I THE FOOLS första upplaga ingick förutom Hazze Östlund - orgel, Claes Lindhoff - gitarr, Lars Thorefeldt - trummor och Sten Zetterberg - bas.

I THE FOOLS andra upplaga ingick förutom Hazze Östlund - orgel, Claes Lindhoff - gitarr, Lars Thorefeldt - trummor , Thore Eriksson - bas och Arvid ”Andy Williams” Fernström - sång.

HAZZE HEP-inspelningarna är gjorda av Hazze Östlund och Leif Thorefeldt.

Fotnot 2.
Hazze Östlund är pappa till den fuzzälskande gitarristen Hasse Östlund i The Nomads. Sådan far, sådan son.

Ett stort tack till Hazze Östlund för trevliga pratstunder och lån av fotografier. Tack också till Alastair Henry för översättning av artikeln för publicering i amerikanska Ugly Things #38 (2015), samt de alltid lika hjälpsamma Anders Kauffeldt och Jonas Ståhl.

Linus & The Losers

LINUS & THE LOSERS
Live
(Butchers)

STOPPA PRESSARNA!

Sveriges Mr. Soul har grävt i sina arkiv och plockat fram en liveinspelning daterad till någon gång under det tidiga åttiotalet. Mannen ifråga är naturligtvis Linus och bakom ryggen återfinns de som för dagen befolkade The Losers. Vilka de var just den här kvällen framgår inte av skivans konvolut. Men, de som regelbundet bevistade hans konserter då han var som mest aktiv, kan vittna om att de musiker som kompade honom ALLTID var förstklassiga. Så är fallet även här.

Inspelningen är gjord i Uppsala, förmodligen på någon av de nationer där han ofta framträdde, och eftersom ljudet är så förbaskat bra måste upptagningen vara gjord direkt från mixerbordet.

Öppningsspåret "Slow Train" fanns med redan på Linus album "Take It...Or Leave It"(1978), men den här fem minuter långa versionen är mer sofistikerat bluesig och har ett suggestivt tempo som man lätt fångas av.

Övergången från "Slow Train" till Willie Cobbs "You Don't Love Me" känns självklar. Mindre självklart är väl om det verkligen var Cobbs som skrev den. Han påstod att sången kom till honom som en uppenbarelse 1961, men förmodligen var han väl medveten om Bo Diddleys "She's Fine, She's Mine" från 1955. Likheterna är alldeles för slående för att kunna bortse från. Däremot kan vi bortse från både Cobbs och Diddley då Linus tolkar "You Don't Love Me". Karln framför den med en elegans som inte är hämtad från vare sig Cobbs eller Diddleys mer ruffiga inspelningar.

Betydligt tuffare blir Linus i Willie Dixons - och i original inspelad av Bo Diddley - "You Can't Judge A Book By The Cover", där han till en pulserande rytm låter oss förstå att den här mannen har mer att erbjuda än det ögat och örat först uppfattar. Och redan i nästa sång överraskar Linus genom att ta sig an Sonny Curtis och Jerry Allisons "More Than I Can Say". En mindre hit för Bobby Vee 1961 och en megahit för Leo Sayer 1980, som The Crickets - tillsammans med "Baby, My Heart" som b-sida - släppte som singel samtidigt som gruppen åkte över till Europa som kompgrupp åt Everly Brothers 1960. Linus version av "More Than I Can Say" är en hyllning till, och en påminnelse om att vi kan glömma både Vee och Sayer, Buddy Hollys tidigare medmusiker.

Som en ständig följeslagare i Linus repertoar har Freddy Fenders swamppopklenod "Wasted Days & Wasted Nights" alltid haft en alldeles speciell plats vid Linus framträdanden. Naturligtvis finns den med även här och det är en riktig rysare han och The Losers levererar med släpigt Slim Harpo-munspel och fuktigt saxofonspel. Aldrig tidigare har jag hört "Wasted Days & Wasted Nights" framföras så innerligt!

Förutom redan nämnda "Slow Train" bidrar Linus själv med ytterligare fem egna kompositioner, där han får chansen att visa vilken mångsidig låtskrivare han är. Efter den smått soulfunkiga "Fire" lyfter han långsamt och varligt fram två bluesnummer, "Helping Friend" och "Neighborhood", som plötsligt övergår i den mer expressiva "Do The Voodoo".

Som avslutning har Linus valt att lägga en suveränt stompig äldre instrumentalinspelning kallad "Butterfinger", vilken alltså är inspelad långt innan det övriga materialet. Alldeles oavsett vilket decennium Linus verkat i, om han sjunger, spelar gitarr eller som i "Butterfinger" munspel så levererade han alltid det bästa.

Onsdag 28 januari har Linus & The Losers releaseparty för den nya skivan på puben Big Ben i Stockholm. Utgåvan säga vara mycket begränsad, men ni som inte kan närvara och ändå är intresserade av att köpa "Linus & The Losers - Live" (och det borde ni vara) kan kontakta mig på följande emailadress: Raisedonrecords@hotmail.se Priset är 130 kr per skiva, inklusive porto.


Här hittar ni hela historien om Linus:

http://raisedonrecords.blogspot.se/2013/05/linus-take-it-or-leave-it-det-finns.html

Årsbästa 2014

BÄST 2014
Som vanligt är den enbemannade redaktionen ute på kalendermässig gungfly. Bäst 2014 betyder helt enkelt det bästa som nått mina öron under året, oavsett när det gavs ut. En del har redan avhandlats, för så måste det ju vara, medan annat inte omnämnts tidigare, trots att det är lika oumbärligt. Någon egentlig inbördes ordning saknas som vanligt.

HOT KNIVES
Hot Knives
(Get Kinda Lost)

När San Franciscogruppen Hot Knives bildades 1972 var folkrock som säljande genre över sedan ett antal år. Syskonen Mike och Debbie Houpt vårdade ändå minnet av storheter som tidiga Jefferson Airplane, The Beau Brummels, It´s A Beautiful Day och The Knickerbockers.

I intervjuer proklamerade gruppen sin plattform: “What we are trying to do is put out a sound that is something more than just noise and we´re putting more emphasis on vocal and harmony and not so much on volyme. This dosen´t mean we can´t rock out when we want to.”

Get Kinda Lost Records satsar på en deluxe-utgåva i vinyl med de inspelningar Grown Up Wrong Records gav ut som cd 2011 med Hot Knives tidigare outgivna album. Förutom musiken, som man naturligtvis redan har, får man fotografier, flera badges, kopior på konsertaffischer och hela historien berättad. Ett absolut måste för oss som gillar folkrock i allmänhet och Hot Knives i synnerhet.

THE DREAMING SPIRES
Brothers In Brocklyn
(Clubhouse)
Dreaming Spires spelade förband till Sadies då jag såg dem i London i oktober i år. Tyvärr kom vi aningen sent och hörde bara en låt med bandet innan Sadies gick på scenen. Men, det var tillräckligt för att förstå att vi missat något stort. Englands svar på Big Star sålde efter spelningen sitt förtjusande album ”Brothers In Brocklyn”, vilket naturligtvis inhandlades direkt.

TRUCKERS, KICKERS, COWBOY ANGELS
The Blissed-Out Birth of Country Rock
Volume 1 1966-1968
Volume 2 1969
(Bear Family)
Titeln är hämtad från Gram Parsons sång ” Return Of The Grievous Angel” som återfinns på Parsons andra soloalbum, utgivet 1974 efter hans död. Parsons passion för countrymusiken beskrivs på ett rörande sätt i Pamela Des Barres lysande självbiografiska bok ”Jag är med bandet - En groupies bekännelse”: ”Just när han böjde sig över sin skivhög och satte på en gammal George Jones-platta föll en tår från hans öga och han sa: ´Det här är George Jones, kungen av brustna hjärtan´”. Trots sin unga ålder, han var bara tjugosju då han lade näsan i vädret, sjösatte han sin storslagna musikaliska dröm om att - under benämningen Cosmic American Music - förena countrymusiken med rock, soul, rhythm & blues och gospel. Kanske var han mest enträgen, men ensam om sin vision var han naturligtvis inte, vilket de två volymerna av ”Truckers, Kickers, Cowboy Angels” är ett tydligt bevis på. Här möter vi Everly Brothers, Dylan, Byrds, Rick Nelson, Band, Doug Sahm, Poco, Glen Campbell och många, många fler med suveräna countryrock-inspelningar gjorda mellan 1966 - 69.

MIRIAM
Nobody's Baby
(Norton)
Trumslagaren, författaren och skivbolagsbossen Miriam Linna har gett ut ett soloalbum, bestående av personliga favoriter valda med största omsorg och framförda som om de vore inspelade av Andrew Loog Oldham för Immediate Records räkning 1967. Eller, till och med, som om det vore ett sent outgivet album med Shangri-Las, producerat av George "Shadow" Morton.

THE MAHARAJAS
Yesterday Always Knew
(Low Impact)
I Maharajas finns tre ytterst begåvade låtskrivare - Ulf Guttormsson, Jens Lindberg och Mathias Lilja - varav speciellt de två förstnämnda tycks besitta den ovanliga förmågan att kunna skriva riktigt, riktigt bra popmusik, byggd på urstarka melodier och harmonier. Och i Mathias Lilja har gruppen en exceptionellt suverän sångare som - uppbackad av Guttormsson och Lindbergs Byrdsliknande stämsång - skulle kunna ha gjort det tidiga sjuttiotalets David Bowie sjuk av avund om han hade hört "Into The Unknown". Den, och de likaledes storslagna "Nothing In Return", "Yesterday Always Knew, "Are You Ready To Shop" och "Nine-One-One", är fullt jämförbara med mästerverk som Jimmy Campbells "Oh Carol, I'm So Sad" från "Yes It Is" (1971) med Rockin' Horse.
Om Maharajas fortsätter skriva låtar som de på förstasidan på ”Yesterday Always Knew” kan de nå hur långt som helst.

MICKEY JUPP
Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow - The Collection
(Repertoire 3cd + dvd)
Mickey Jupps texter har alltid varit djupt förankrade i vardagen. Han inte bara står med båda fötterna på jorden, karln är som nerslagen till knäna i den engelska myllan och lika självklart engelsk som pundet och fish and chips inslaget i tidningspapper. Vid några tillfällen har musikförläggare och skivbolag tagit över honom till Nashville för att skriva låtar tillsammans med lokala förmågor, men där fungerade inte alls hans begåvning. Inget kom ut av de amerikanska försöken och snart var han tillbaka på sin älskade ö igen. Var han hör hemma beskriver han när han stiger ur bilen och blickar ut över heden i "Heather On The Hill" på första Legendalbumet från 1969.

DOLLY PARTON & PORTER WAGONER
Just Between You And Me
(Bear Family, 6-cd-box
Dolly Parton och Porter Wagoners samarbete var en audivisuell upplevelse av absolut högsta klass. Det krävs mod och självförtroende att ta scenen i besittning med en så extravagant utsmyckning. För mindre begåvade artister skulle det kunna vara en katastrof, men Parton och Wagoner bemästrade duett- och stämsången intill fulländning på ett sätt som vanligtvis bara ständigt sjungande syskonpar, typ Louvin Brothers, Everly Brothers och systrarna Söderberg i First Aid Kit, behärskar.

THE WAR ON DRUGS
Lost In The Dream
(Secretly Canadian)
Med lager på lager av gitarrer, syntar, trummor (både äkta och maskinella), bas, piano, orgel, blåsinstrument och lap steel byggdes en rörande vacker och drömsk ljudbild upp. På samma gång oigenomtränglig som en järnridå och transparent som ett luftslott.

THE SEEDS
Singles As & Bs, 1965 - 1970
(Big Beat)
Ultragaragerock med en av sextiotalets mest kompromisslösa grupper. Seeds samlade singelutgåvor visar att de gjorde allt rätt. Från den pulserande inledningen med ”Can´t Seem To Make You Mine” och ”Pushin´Too Hard” via folkrock i ”The Wind Blows Your Hair” och countryrock i ”Falling Off The Edge Of My Mind” till psykedeliska ”900 Million People Daily (All Making Love)” och ”March Of The Flower Children”. Så här bra blir det bara om man vet vad man vill. Och det visste Sky Saxon!

JERRY LEE LEWIS
The Knox Phillips Sessions - The Unreleased Recordings
(Ace)
Inspelningar, aldrig menade att ges ut, gjorda med Jerry Lee live i Phillips Recording-studion under det sena sjuttiotalet. I kontrollrummet satt Sam Phillips son Knox, vilken Jerry Lee kunde ringa mitt i natten med uppmaningen: ”Meet me at the studio, I wanna cut”.
Hur de nattliga besöken brukade förlöpa säger förmodligen en hel del om Jerry Lees personlighet: ”We´d take a break and go to an all-night strip club. All the strippers would gather round him and the place would come to life. Then we´d drive back to the studio and he´d listen to Jimmy Swaggert 8-tracks in the car. It was a strange intersection - but that´s what Jerry Lee is.” - dödsförakt och gudsfruktan, himmel och helvete.
Avslappnad och utan tidspress visar Lewis upp sin enorma mångsidighet i stilar som country, gospel, rock´n´roll och schlagerpop - Cosmic American Music om något. Jerry Lee Lewis har personifierat begreppet!

SOUVENIRS
Little Gems Of Pop, Volume II
(Wall of Noice)
Om förälskelse, den tidiga och kravlösa, hade haft ett soundtrack vore powerpop dess självklara uttryck. I alla fall så som genren kommer till uttryck på samlingsskivan "SOUVENIRS - Little Gems Of Pop, Volume II". Och Vara på Västgötaslätten skulle i så fall vara en alldeles underbar plats att leva på. Nu har jag aldrig varit i Vara, men därifrån kommer i alla fall ett aldrig sinande flöde av fantastisk popmusik. Outtröttligt framburen av stadens eldsjälar och popkonnässörer, Jerker Emanuelson och Christer Warholm, vanligtvis under etiketten SoundAslepp Records men för Souvenirs-serien har man istället valt underetiketten Wall of Noice.

FIRST AID KIT
Stay Gold
(Sony)
Systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster kompletterar och vävs in i varandra på ett sätt som bara är möjlig genom ständig närvaro och år av övning. Likt kollegorna Everly Brothers känner de varandras röster på det sätt som antagligen bara syskon kan och resultatet är lika fantastiskt. Och vilka vackra sånger de skriver, det är bara att lyfta på hatten!

JOHN WESLEY COLEMAN
Bad Lady Goes To Jail
(Goner)
Om rockmusiken har någon framtid så är det inte längre Springsteen som står för den. Nej, det är till udda filurer som John Wesley Coleman - som dissekerar rockmusiken, slänger det arenarockpompösa och bara behåller det mest nödvändiga - jag sätter mitt hopp.
Coleman missionerar i samma miljöer som The Damned och Stiv Bators frekventerade och hans stundtals snygga melodier, som "Lazy Baby", "Go Baby Go", "Can't Stop Dreaming" och "Bad Lady Goes To Jail", förstärks av att skivan är inspelad under mycket enkla förhållanden.

IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...we just live in it"
(Pet Records)
Det är den amerikanska folkrocken i allmänhet och Bob Dylan i synnerhet som påverkat de samtida artisterna och grupperna på "IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...". I vissa fall - Johnny Cymbals "Breaking Your Balloon" - så starkt att Dylans nasala fraseringar imiterades intill perfektion. Andra brydde sig aldrig om att röstmässigt låta som förebilden, men gemensamt för samtliga är den tidstypiska ljudbilden. Några med långa textmassor och Dylanmunspel, andra med Al Kooper-inspirerat orgelspel, men gemensamt för samtliga är de välljudande, klingande gitarrerna.

STURGILL SIMPSON
Metamodern Sounds In Country Music
(High Top Mountain)
Årets countryskiva med en röst som påminner om både Waylon Jennings och Joe Ely under hans ”She Never Spoke Spanish To Me”-period. Även Simpsons ”High Top Mountain”(2013) är ett synnerligen gott köp.

PETE MOLINARI
Theosophy
(Sherry Red)
På sitt fjärde album rör sig Molinari fritt mellan amerikansk Standell-ljudande garagerock (Evangeline), harmony pop (What I Am I Am & Dear Marie (You Made A Fool Of Me)) och folkrock (Wind Of Change). Rösten, den fantastiska rösten, kan ta sig an vilken genre som helst utan att för ett ögonblick förlora inlevelse eller trovärdighet.

PETE MOLINARI
Look To The Wind / Girl Called Mine
(Sherry Red)
Singel utgiven speciellt för Record Store Day 2014, vilken också markerar debuten för Molinari på bolaget Sherry Red. Rösten är magnifik, sångerna är superba och jag kan helt enkelt inte få nog av karln. Molinari är så begåvad att han utan att blinka skickar iväg två suveräna kompositioner till en begränsad upplaga av femhundra ex.

CYRIL DAVIES
Radio Sounds of Cyril Davis and His Rhythm & Blues All Stars
(R&B International) 7”-ep
Cyril Davis bildade, tillsammans med Alexis Korner, Blues Incorporated, men lämnade gruppen i november 1962 för att bilda Cyril Davies´ All Stars. I gruppen ingick trummisen Carlo Little, pianisten Nicky Hopkins och sångaren Long John Baldry. Själv ylade Davies munspel som ingen annan tidigare gjort i Storbritannien.

JOHN PAUL KEITH
Memphis Circa 3AM
(Big Legal Mess / Fat Possum)
Likt Nick Lowe och Nisse Hellberg tillhör John Paul Keith den typ av moderna låtskrivare som alltid tycks sträva efter att skriva den optimala poplåten. Att komma upp med något nytt utan att någonsin lämna den på förhand givna formen och att alltid snarare dra ifrån än lägga till. Med "Memphis Circa 3Am" visar Keith att han tillhör de främsta bland kompositörer och i "If You Catch Me Staring" når han också pop-perfektionens svindlande höjder.

MYSTIC MALES 2
(Pet Records)
Tretton ultraovanliga psykedeliska spår, inspelade i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet, med artister bara de absolut mest initierade samlarna hört talas om. Det är en kulturgärning av rang Pet Records förmedlar till oss mindre kunniga.

DANTALIAN'S CHARIOT
Chariot Rising
(Wha Wha)
I motsats till både Pretty Things och Pink Floyd begränsades Dantalian's Chariots framgångar till att i huvudsak vara tungviktare inom Londons undergroundscen. Columbia Records dumpade bandet redan efter första singeln, men CBS:s underetikett Direction fångade upp Dantalian's Chariot och lät dem spela in ett helt album under arbetsnamnet "Transition" med planerad utgivning tidigt 1968. Någonstans på vägen fick CBS/Direction kalla fötter och vägrade släppa "Transition", vilket sannolikt innebar dödsstöten för den relativt nybildade gruppen som upplöstes i början av april 1968. Bortser man från att skivbolaget troligen kalkylerade med en ekonomisk förlust, så framstår det som fullständigt obegripligt att inte "Transition", eller "Chariot Rising" som Wha Wha Records nu kallar den, inte gavs ut. Musikalisk låg den helt rätt i tiden med en stilfull blandning av suggestiv brittisk psykedelia, representerad av sånger som "Madman Running Through The Field", "Fourpenny Bus Ride" och "World War Three", och mer kontemplativa alster som "Soma" och "This Island".

FIREBEATS, INC.
Firebeats, Inc.
(RPM International)
Sångaren och kompgitarristen Yngve Bjerke skrev allt Firebeats, Inc. låtmaterial på egen hand med några få undantag. De stora förebilderna tycks ha varit Buddy Holly, Kinks, Hollies och Beatles, men Bjerke var en alltför begåvad kompositör för att enbart kopiera. Det är inte ofta man hör en så stilmässig variationsrikedom hos en och samma popkompositör, men Yngve Bjerke kunde uppenbarligen sin rockhistoria. Och Firebeats, Inc. förverkligade hans idéer med briljans.

PAUL COLLINS
Feel The Noise
(Alive Naturalsound Records)
Paul Collins "Feel The Noise" fullständigt exploderar av magisk popmusik. Influenser från Buddy Holly, Beatles och Flamin' Groovies ställs mot lager på lager av fräcka gitarrer och behagliga stäm- och körarrangemang. Inte ens Nick Lowe skriver så här smart och snygg popmusik längre.

THE SHANES
Let Them Show You: The Anthology 1964-1967
(RPM International)
Samlingen "Let Them Show You: The Anthology 1964-1967" är en genomarbetad och rakt igenom smakfullt sammansatt samling som med fingertoppskänsla gör ett av Sveriges genom tiderna bästa band rättvisa.

THE KLIEK
Behind Bars
(Grabo)
En för mig helt ny bekantskap som jag hittade då jag sökte efter originalen till låtarna på Miriam Linnas album ”Nobody's Baby”, där hon gör Klieks ”I Never Told You” som återfinns på ”Behind Bars” från 1990. Holländska The Kliek förenar det bästa hos svenska Mascots och engelska Kinks. Att de även tar sig an Gants popmästerverk ”I Wonder” sänker ju inte direkt betyget.

BOBBY BRELYN
Hanna/I know I´ll Cry
(Jorel) 7”
Fuzzdränkt fantastisk Dylan-pop på a-sidan och tämligen småknasig country på baksidan. Framsidans ”Hanna” återfinns på ett antal garagesamlings - bl a Pebbles Vol. 16 - men någon har hittat ett stort antal av originalsingeln från 1968 och själv köpte jag mitt ex. hos Mike Stax på Ugly Things för endast fem dollar.

THE BLOODHOUNDS
Let Loose!
(Alive Naturalsound Records)
Los Angelesgruppen Bloodhounds har beskrivits som en nutida version av tidiga Rolling Stones och jämförts med Yardbirds. Varken eller, enligt min uppfattning, trots att Bloodhounds säkert uppskattar båda dessa grupper. Det är istället till den suveräna San Diego-gruppen Crawdaddys associationerna leder när jag lyssnar på "Let Loose!".

DAVE EDMUNDS
Live at Rockpalast, Loreley 1983
(Repertoire cd+dvd)
Det är alltid lika befriande att slänga på en Edmundsplatta och ”Live at Rockpalast” utgör inget undantag. Med Billy Bremner och Geraint Watkins i kompet kan det aldrig bli tråkigt och trummisen Dave Charles och basisten John David är stabila som levande metronomer.

BEAT MIT TEMPO
Vol. 1 & 2
(Bear Family)
Två volymer med obskyra - förmodligen fanns de inte ens på riktigt, utan bestod av popmusiker som extrajobbade under pseudonym - tyska grupper som gör coverinspelningar av samtida kända rock´n´roll- och pophits, inspelade 1965 - 67 och utgivna av vad som tycks vara ett lågprisbolag - Tempo Schallplatten. Varför då, var min första tanke. Några genomspelningar senare tyckte jag det var både bra gjort och charmigt.

KONSERTER:

JOHN PAUL KEITH - Stockholm
WAR ON DRUGS - Stockholm
PHOSPHORESCENT - Stockholm
SADIES - London
DAVE & PHIL ALVIN and THE GUILTY ONES - London
(med den gudomliga trumslagarinnan LISA PANKRATZ!)