Pretty Things

THE PRETTY THINGS
Bouquets From A Cloudy Sky
(Madfish)

Lagom till femtioårsjubileumet av den engelska gruppen The Pretty Things självbetitlade albumdebut tidigt 1965, släpps den både fysiskt och innehållsmässigt tunga boxen "Bouquets From A Cloudy Sky". Upplagan är begränsad till 2000 exemplar!

Gruppens samtliga elva studioalbum under eget namn utgör boxens grundstomme, kompletterat med alla deras singlar från respektive tidsperiod. Detta material har jag tidigare avhandlat i samband med en stor artikelserie om det excellenta musikmagasinet Ugly Things, vars utgivare, Mike Stax, gräver djupare än någon annan i främst sextiotalets enorma musikskatt.

Min uppfattning om Pretty Things officiella produktion är lika giltig idag som då jag redogjorde för den 2008. Inte heller har gruppen släppt någon ny studioskiva därefter, varför någon revidering av texten inte behöver göras. Den intresserade hittar artikeln i:

Pretty Things skivor

För oss som redan har allt officiellt material finns ändå en hel del annat att också glädjas över, däribland två fullmatade cd-skivor, "Rarities 1" och "Rarities 2", med mestadels ej tidigare släppt material. De spänner över tiden september 1964 - september 1969 respektive juni 1970 - december 2012 och består av liveinspelningar, demos och studio outtakes. Gruppens alla perioder finns representerade och fortsättningsvis ligger fokus helt på boxens uddamaterial.

Efter ett par listplaceringar i England 1964 gjorde Pretty Things två framträdanden i BBC-programmet The Beat Room och framförde där live "Don't Bring Me Down", "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" och Chuck Berrys "Johnny B. Goode". Tufft är bara förnamnet! "Don't Bring Me Down" var deras andra singel och "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" återfinns på debutalbumet, medan "Johnny B. Goode" aldrig spelades in av gruppen. Som kuriosa kan nämnas att "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" blev något av ett standardnummer bland svenska rhythm & bluesband på 60-talet. Annaabee-Nox från Stockholm gjorde alldeles lysande scenversioner av både den och "Don't Bring Me Down". Trots dess popularitet var det endast Malmöbandet The Gonks av alla svenska band som spelade in "Mama, Keep Your Big Mouth Shut", vilket för övrigt blev deras bästa inspelning. Även Gävlebandet Sooner Or Later hade den på sin repertoar, vilket kan höras på deras "Live In Germany 1966" som gavs ut först 1988.

Från andra Lp:n "Get The Picture?" letade sig Pretty Things version av Solomon Burkes "Cry To Me" upp på Englandslistans tjugoåttonde plats sommaren 1965, högre än så skulle de aldrig mera komma, och stannade på listan i sju veckor. Här får vi den inspelade ursprungsversionen med kompgitarristen Brian Pendleton och basisten John Stax som enda bakgrundskör. Då skivan släpptes i England och övriga Europa hade kören kompletterats med ytterligare två personer - Leslie Duncan och Ian Stirling.

Tredje skivan, "Emotions", var en känslig historia för Pretty Things, eftersom de fråntogs möjligheten att påverka hur slutresultatet skulle komma att låta. När skivan väl kom ut överraskades medlemmarna av att i efterhand hade både stråkar och blås lagts på av producenten Steve Rowland och arrangören Reg Tilsley. Demoinspelningarna av "Bright Lights Of The City", "Out In The Night" och "One Long Glance" ger en rättvisare bild av hur gruppen egentligen ville att "Emotions" skulle låta. Från samma skiva finns också alternativa versioner av "Photographer" och "Children", där vi hos den senare även slipper pålägget av kazoo.

Framme vid 1967-69, och det som skulle komma att bli Pretty Things mest spännande och experimentella period, bjuds vi på en alternativ mix av "Defecting Grey" och en enastående liveinspelning gjord i Amsterdam i början på 1969. Låtarna "S.F. Sorrow Is Born" och "She Says Good Morning" är hämtade från deras - vid sidan av debuten och "Get The Picture?" - bästa skiva, S.F. Sorrow från 1968. Från sidoprojektet Electric Banana gör man "Alexander" och vidare hade man den goda smaken att framföra en strålande version av Byrds "Renaissance Fair".

Efter inspelningen av Ray Davies-kompositionen "A House In The Country" 1966, som också blev Pretty Things sista listplacering i England, skulle det komma att dröja årtionden innan annat än egenkomponerat material togs med på några av gruppens skivor. På scenen tycks det däremot ha funnits utrymme för att åtminstone göra ett par av samtida Byrds sånger. Förutom den redan nämnda "Renaissance Fair" finns också en inspelning av "Why" från en Hyde Park-konsert sommaren 1968. Inspelningen är gjord av ingen mindre än en ung Nick Saloman, senare verksam under namnet Bevis Frond. Både ”Renaissance Fair” och ”Why” plockades upp från Byrds fjärde album ”Younger Than Yesterday” (1967).

Från de helt förtjusande inspelningarna med fransmannen Philippe DeBarge sommaren 1969 har fyra helt magiskt psykedeliska alster hämtats: "You Might Even Say", "Eagle's Son", "Graves Of Grey" och "It'll Never Be Me". DeBarge- liksom Electric Bananainspelningar tydliggör vidden av gruppens begåvning och helt tydligt hade man så mycket material att man frikostigt kunde dela med sig.

En tidigare gjord recension av Ugly Things utgåva av Phillipe DeBarge och Pretty Things outgivna album finns att läsa här.

Slutligen på "Rarities 1" får vi följa Phil May och basisten Wally Wallers arbete med att skriva sånger till albumet "Parachute", gjorda på en Revoxbandspelare. Sex akustiska demoinspelningar, i princip hela förstasidan av det som skulle komma att bli "Parachute", avslutar sex spännande år som dessvärre mätt i framgång hade betalat sig dåligt.

"Rarities 2" inleder på samma sätt som ”Rarities 1” slutar med ett ytterligare antal demosinspelningar, varav endast "Cold Stone" nådde fram till skivköparna. De övriga sju spåren har förblivit outgivna, däribland "Wild And Free" och "I'd Love Her If I Knew What To Do" som var avsedda för 1972 års "Freeway Madness". Wally Waller lämnade strax därefter bandet och ny kompositörspartner till Phil May blev istället den unge gitarristen Pete Tolson.

Därpå följer ett par liveinspelningar för BBC Radio från 1972, där "Spider Woman" - skriven av May/Tolson, men aldrig utgiven - visar upp ett helt nytt Pretty Things med ett sound som nästan skamlöst flirtar med amerikansk radiorock. På väg långt bort från den tidiga rhythm & bluesen, 1967/-68 års psykedelia och 1969/-70 års progressiva rock påbörjade Pretty Things en ökenvandring som konstnärligt skulle leda dem till ingenting.

En tung inspelning av "Route 66, gjord på Golders Green Hippodrome i norra London i augusti 1973, minner om gruppens rötter. Det var naturligtvis mer Chuck Berry än Nat King Cole som påverkade Pretty Things och "Route 66" hade, trots alla stilbyten, aldrig lämnat gruppens repertoar.

Med albumet "Silk Torpedo"(1974) kom Pretty Things att ansluta sig till Led Zeppelins bolag Swan Song. Den på "Silk Torpedo" sju minuter långa "Dream / Joey" kortades ner till tre minuter, gavs ut som singel och återfinns här. Den stora behållningen är de vokala insatserna, som från "S.F. Sorrow" och framåt blev ett av gruppens starkaste kännetecken.

Därefter lämnar "Rarities 2" sjuttiotalet, något överblivet material från 1976 års "Savage Eye" finns ej representerat.

Det skulle dröja till 1980 innan nästa album "Cross Talk" släpptes. Från samma period hämtas en riktig goding - "The Monster Club". Ett soundtrack från filmen med samma namn, där Vincent Price spelar hungrig vampyr. Det är inte utan att jag tänker på ett annat soundtrack - "After The Fox", i vilken skådespelaren Peter Sellers kompad av The Hollies framför en burlesk historia. Både Hollies och Pretty Things har uppenbarligen varit i behov av brödinspelningar.

Våren 1983 var jag i London och såg till min förvåning att Pretty Things skulle spela på puben Half Moon i Putney, strax söder om Themsen. Trodde väl egentligen inte att gruppen fortfarande var vid liv efter "Cross Talk", som knappast kan ha sålt några större mängder trots att det var en skiva i rätt riktning. Hursomhelst, ivrig åkte jag ner till Putney bara för att mötas av en lapp på dörren som kungjorde att kvällens konsert var inställd. The Pretty Things hade åkt till Tyskland istället!

Att Pretty Things valde att resa till Tyskland var naturligtvis en megabesvikense för mig, men säkert ett klokt val av gruppen. Tyskarna har alltid förstått att värna om rockhjältar vars tid i rampljuset redan är passerad. Därför är det heller inte alls konstigt att nästa livstecken från gruppen, nåja från Phil May och Dick Taylor i alla fall, kom från just Tyskland. Med i övrigt tyska musiker spelade May och Taylor in "Out Of The Island" som 1987 gavs ut av bolaget In-Akustik. Skivan består huvudsakligen av nya versioner på tidigare inspelat Pretty Things-material. Till undantagen hör "Cause And Effect" som är en hygglig May-komposition, men låter det Pretty Things? Nja...

Den tidigare outgivna "Holding Onto Love" däremot låter definitivt Pretty Things och är inspelad samma år, 1989, som deras mycket fina version av P F Sloans "Eve Of Destruction". Den senare tog sig även in på 1999 års fullängdare "...Rage Before Beauty" och "Holding Onto Love" hade gärna fått ersätta någon av "Play With Fire" eller "Mony Mony" på samma skiva.

1991 respektive 1993 hände det jag absolut inte ville skulle ske. Phil May och Dick Taylor förenade sig med trummisen Joe McCarty och bildade något de kallade Pretty Things-Yardbird Blues Band. Trion åkte över till Chicago, där de - tillsammans med kompgitarristen Studebaker John och basisten från Canned Heat, Richard Hite - spelade in ett antal blueslåtar. Demon Records i England släppte resultatet som "The Chicago Blues Tapes 1991" och "Wine, Women & Whiskey" och det är skivor jag hittills inte velat befatta mig med. Pretty Things har för mig ALLTID varit något mycket, mycket större än ett coverspelande bluesband. Måste ändå erkänna att deras versioner av både "You Can't Judge A Book" och framför allt "Chain Of Fools" är bra gjorda. "No Questions" kan jag däremot klara mig utan.

Bland det överblivna materialet från det som är Pretty Things senaste släppta album, "Balboa Island", har man valt Dylans "It's All Over Now Baby Blue", Willie Dixons "Hoochie Coochie Man" och den egna "Look Away Now". Den sistnämnda är som hämtad från perioden kring "S.F. Sorrow" och "Parachute" och precis den typ av material jag vill höra från gruppen. Den, liksom den själfullt akustiska "It's All Over Now Baby Blue", skulle ha gjort sig perfekt på "Balboa Island".

Skivbolaget Fruits de Mer gav 2012 ut dubbel-ep:n "The White EP", där åtta olika artister tolkar sånger från Beatles "White Album". Medverkar gör bland annat Bevis Frond och Pretty Things som gör en tung version av "Helter Skelter"

På den i boxen medföljande tiotumsvinylen ligger på framsidan en demoinspelning av "Defecting Grey" från september 1967, liksom en demo från samma tid av den ovanligare "Turn My Head" som gruppen aldrig släppte officiellt. Enda tidigare legala utgåvan av "Turn My Head" hittar man på "The Pretty Things - BBC Sessions" (Repertoire, 2003) gjord för radioprogrammet Top Gear i början på december 1967.

På baksidan av samma tiotummare ligger två demoinspelningar från sent 1964 av "Don't Bring Me Down" och "I Can Never Say". Med ett genuint både primitivt och explosivt sound togs sådan som jag med storm vid fjorton års ålder då Pretty Things kom att bestämma mitt sätt att lyssna på musik. Jag blir fortfarande exalterad då jag hör med vilken elegans och fräschör gruppen tog sig an arvet från Bo Diddley. Det var ren och rå engelsk rhythm & blues, vars främsta syfte var att skapa extas. Om de lyckades...?

...Ja, om något, så är det precis det den två timmar medföljande DVD-dokumentären "Midnight To Six 1965 - 1970" visar. I ett filmat framträdande från Holland 1965 ser vi hur publiken, i princip bara unga män, i det närmaste löper amok då gruppen framför låtarna från första albumet. Och inte bara publiken, även Viv Prince är som förryckt och slår på allt, från golvet till Phil Mays rygg, med sina trumpinnar. De få vakter som finns på plats har, rent ut sagt, ett helvete att hålla allt under kontroll. Filmen varvas med intervjuer med Phil May, Dick Taylor och den sedan länge i Australien boende basisten John Stax.

Längre fram medverkar även senare medlemmar såsom Skip Alan, Jon Povey och Wally Waller, varvat med mängder av filmade intressanta live- och tv-framträdanden. Som bonus tillkommer den tretton minuter långa promotionfilmen "Pretty Things On Film" från 1966, liksom även senare videoinspelningar av "Rosalyn" (1995) och "Eve Of Destruction" (1989).

På ytterligare en DVD, innehållande "Pretty Things - S.F. Sorrow Live At Abbey Road", får vi den film som spelades in i september 1998 och där gruppen gör hela "S.F. Sorrow" live i den anrika studion, lagom till skivans trettioårsjubileum.

Som grädde på moset tillkommer allt tryckt material, där främst den hundrasidiga boken i Lp-storlek - fullmatad med fantastiska fotografier från gruppens långa historia och en mycket välskriven text av Mike Stax - imponerar stort!

The Pretty Things har äntligen fått sin historia berättad, såsom de, i egenskap av att vara rockmusiken verkliga majestäter, förtjänar. Och bäst av allt, historien tar inte slut här. Det lär nämligen vara ett nytt album på gång!


Fotnot: Wally Waller och Jon Poveys öden och äventyr vid sidan om att vara medlemmar i Pretty Things finns att lyssna på THE FENMEN "Sunstroke"

Predatür

PREDATUR
In Your Garden

En fullständigt överrumplande kärlek vid första ögonkastet, eller snarare första öronkastet, drabbade mig skoningslöst då det i min digitala närhet nyligen dök upp en länk med den för mig okända engelska gruppen Predatür. De är hemmahörande i Reading, sex mil väster om London, och har en klassisk sättning bestående av två gitarrer, bas och trummor.

Trots att Predatür, som bildades i slutet på sjuttiotalet, varit mer eller mindre verksam i över trettiofem år så finns det endast två fullängdare med gruppen. Det skulle dröja ända till 2004 innan de debuterade med "Mean" och 2007 kom sedan uppföljaren "In Your Garden", som förtjänar att både uppmärksammas och inhandlas pronto!

Omslagsbildens fint halvpsykedeliskt fantasieggande målning, med en delvis skalad apelsin innehållande planeten Jorden istället för fruktkött, vittnar mer om eftertänksamma djupsinnigheter än den explosivt förlängda arm av Status Quos storhetstid som Predatür på "In Your Garden" torgför.

Det måste naturligtvis vara något alldeles speciellt när ett band och en skiva håller en vaken till efter klockan fyra på morgonen. I sängen liggande behagfullt småskrattande åt Predatürs högoktanigt suveräna pubrock - för det är vad jag kallar låtar som "When My Girl", "It's A Drag", "Work It Out" och "All Gone Wrong" - som tycks ha hämtat sin näring hos främst Status Quo och Thin Lizzy, men även Wishbone Ash och Blue Cheer.

Med boogiesvängiga "In Your Garden", "Song For Lotte", som är en freakbeatblandning av Nirvana och Iggy Pops "Lust For Life"-period, och "Thank You" visar Predatür vilken musikalisk bredd gruppen besitter. Vid sidan om svenska The Maharajas briljanta "Into The Unknown" är "Thank You" det bästa David Bowie aldrig skrev under sin Ziggy Stardust-era.

Den som anser sig i behov av musikterapi borde snarast inhandla "In Your Garden". Det är nämligen fullständigt omöjligt att värja sig mot den positiva energi som de båda Predatürgitarristerna Baz Barry och Mick Hughes intensiva "lillfingerkomp" och skrattmuskelstimulerande gitarrslingor framkallar.

Leif Andersson

LEIF ANDERSSON
Med Andra Ord / Kind Mot Kind
(September)

I Lasse O' Månssons och producenten Bengt Wittströms radioprogram "Bättre sänt än aldrig" och "Ännu bättre sänt än aldrig" (med undertitlarna "Melodier ni har glömt bort att ni kommer ihåg" och "Programmet i vilket Edvard Persson vilken vecka som helst kan förväntas sjunga 'Stormy Weather'") som sändes på sjuttiotalet, grävde programmakarna fram vinyla obskyriteter med ofta udda existenser som aldrig kom att få en plats i musikens finrum.

En av dessa personer var Leif Andersson, ej att förväxla med Leif "Smoke Rings" Anderson, som en dag 1974 stegade in i Hazze "Hep" Östlunds studio för att, med egna pengar, göra en skivinspelning.

Enligt Hazze Östlund hamnade Andersson hos honom genom Hep Stars-managern Åke Gerhards försorg:

- Efter att Åke Gerhard sålt sin egen inspelningsstudio hade han och kompanjonen Olle Fagerström ett bolag där de var artister - eller som i Anderssons fall privatpersoner - behjälpliga med att ge ut egna skivor. Gerhard och Fagerström ordnade fram en studio, ofta min, engagerade orkestrar och såg till att det till slut blev en skiva. Artisten/privatpersonen stod själv för alla kostnader.

Vem var då Leif Andersson?

- Vet inte annat än att han var någon slags nattvakt, kanske hos Securitas, och verkade vara från Stockholmstrakten. Han hade i alla fall ingen utpräglad dialekt som gav några andra ledtrådar.

Hur gick det till när inspelningen skulle göra?

- Gerhard och Fagerström hade anlitat dansbandet Roffe Lejdestads Orkester, som ibland även kallade sig för Roffe Staads Orkester, förstärkta med några blåsare. Efter att nån timme ha försökt hitta en tonart som skulle passa Andersson, gav Roffe och orkestern upp och lämnade studion.

Var det verkligen så illa?

- Ja, det var det. Jag och min kompis Brumme, som jobbade åt mig, trodde att också Andersson skulle ge upp, men Andersson bara svarade "Jag behöver ingen orkester, jag kan sjunga själv"

- Jag lät Brumme ta hand om inspelningen, men efter ett tag kom han krypande ut från kontrollrummet, klagande "Jag klarar inte det här, du får sköta det själv!". Så jag spelade in Anderssons första låt och försökte vara diplomatisk när jag sade till honom att komma in och lyssna. Det fanns ju en hel del otydligheter som jag ville han skulle höra, men han sa bara: "det låter bra, nu tar vi nästa låt".

Blev han nöjd med resultatet?

- Oj ja, han blev nöjd, så va' fan skulle jag säga. Sen dök hans låtar upp i Lasse O' Månssons radioprogram och då tänkte jag att det får väl stå för dom. Själv tyckte jag väl nästan lite synd om karln. Han hörde nog inte hur illa det lät.

Det blev i alla fall en skiva.

- Åke Gerhard gav ut den i kanske femtio eller hundra exemplar på ett skivbolag han kallade September, jag tror i alla fall att det var hans bolag, och jag har faktiskt ett eget ex.

Så gick det alltså till när Leif Andersson förverkligade sin dröm om att bli skivartist. Det är inte utan att man tänker på säregna filurer som Eilert Pilarm eller de tre systrarna Betty, Dorothy och Helen Wiggin i amerikanska The Shaggs. Det finns onekligen något både vackert och tilltalande i att vilja men kanske inte kunna och att ändå våga göra det.

Leif Andersson har bakvägen skrivit in sig i musikhistorien och den som hört Leif Anderssons inspelningar kommer garanterat ALDRIG att glömma honom.

Kind Mot Kind

Med Andra Ord

Hazze "Hep" Östlund

HAZZE "Hep" ÖSTLUND
En Psykedelisk Cowboy

Hasse Östlund blev Hazze Östlund redan i slutet på femtiotalet, då han spelade tillsammans med en ung Erik Fernström i Jean William Orkester. Erik Fernström förvandlade sig till Jerry Williams och fick senare ett erbjudande från The Violents och där började en av de längsta artistkarriärerna i svensk rock- och pophistoria.

För att vara en kvartett krävs det fyra personer. Hazze Östlund bildade - tillsammans med Lennart Hegland och Christer Pettersson - dansorkestern Quartet Yep 1963 på bara tre man. När Janne Frisk kom med och man verkligen blev en kvartett så bytte man inte bara namn till The Hep Stars, utan även den cha-cha-influerade dansmusiken mot rock.


Sent på hösten 1964 såg jag Hep Stars - nu även med Svenne Hedlund - på min hemorts Folkets Hus, som varje torsdagskväll ordnade raggardanser under det världsvana namnet The Madison Club. Förmodligen var det precis innan Östlund hoppade av och lämnade över till Benny Andersson. Repertoaren bestod uteslutande av tidig brittisk beat och amerikansk rock´n´roll, typ Cliff Richards "Move It" och Chuck Berrys "Around And Around". Det är mitt livs viktigaste konsert i den bemärkelsen att därefter blev inget sig likt. Visst hade jag sett band uppträda tidigare, men inga som hade gjort så stark intryck på mig som Hep Stars den där torsdagskvällen i november.

Redan någon dag därefter beställde jag den enda skiva som fanns tillgänglig med gruppen och efter en tids väntan kunde jag ta den röda vinylsingeln ur fodralet. A-sidans "Kana Kapila" gjorde mig vid första spelningen rejält besviken, men med tiden förlikade jag mig med inspelningen och kom att betrakta den ungefär som Sam The Shams "Wooly Bully" (1965) eller Jay Epaes "Putti Putti" (1961). D.v.s. charmig nonsensrock utan större krav på lyssnaren än att framkalla ett leende. I översättning lär "Kana Kapila" betyda kannibalgryta , därav omslagsbilden med Svenne Hedlund sittande i en stor gryta och övriga medlemmar stående runt omkring - iklädda bastkjolar. Visst förvånas man över låtvalet till första singelns a-sida, men hör man idag varifrån de fick uppslaget så är i alla fall jag med på noterna. Det var belgiska The Continental Cousins som 1961 var förebilden och med vars hjälp Hep Stars skulle nå framgång.

B-sidans "I Got A Woman" är den låt som Ray Charles skrev och spelade in 1954, men där upphör också likheterna. På Ray Charles gospelfärgade rhythm & blues svarade Hep Stars med en torr och simpel inspelning, som ändå - eller kanske just därför - tog mig med storm och fortfarande ger mig samma positiva behållning som Charles original.

När jag nu femtio år senare och efter en tids sökande till sist lyckades få tag på Hazze Östlunds telefonnummer, ringde jag upp och berättade att han var ansvarig för min livslånga passion för rock'n'roll. Överraskad och smått smickrad var han villig att berätta sin historia.

- Mina föräldrar kom ursprungligen från Sundsvall, men flyttade till Stockholm. Jag är uppvuxen på Mosebacke på söder i Stockholm. Morsan spelade lite gitarr och plockade gärna fram den och sjöng vid festligare tillfällen. Själv började jag spela 1957 då en kompis skulle bilda ett band och behövde en basist. Jag köpte en Höfnerbas av Paul McCartneymodell, men blev istället gitarrist då vi bildade Jean Williams Orkester. Vi spelade mest melodiös rock, typ Roy Orbison och lugnare Elvislåtar.

När och hur kom du i kontakt med Jerry Williams?

- 1959 slutade vår sångare Jean William och vi fick tips om en grabb som brukade gå upp och sjunga några låtar på Nalen tillsammans med husbandet. Han hette Erik Fernström och blev vår nye sångare under namnet Jerry Williams. Musiken blev tuffare med låtar av Elvis, Jerry Lee, Eddie Cochran, Little Richard och Gene Vincent och vi döpte om bandet till Jerry Williams Orkester.

Antal ställen att spela rock'n'roll på var väl inte så många i slutet på femtiotalet och början på sextiotalet?

- På femtiotalet fanns ett flertal jazzklubbar i Gamla Stan och några av dem hade speciella kvällar avsatta för rockmusik och det var på såna ställen vi spelade. Under samma period åkte vi till Oslo och ställde upp i tävlingen Nordens Rockkung, där alla skulle göra sin version av King Creole. Vi placerade oss som trea.

Raggarna var den grupp som stod Hazze Östlund närmast och de anlitade ofta Jerry Williams Orkester för att spela på deras fester.

- Vi spelade mycket på raggargårdar ute i skogen och blev hämtade och hemkörda i deras bilar. De ville bara höra ren rock'n'roll och under tiden vi spelade gick någon omkring med en hatt och samlade in pengar till vårt gage. Vi var själva medlemmar i motorklubbarna Car Angels och Road Devils så det föll sig naturligt att spela på deras klubbhus.

Sextiotalets kanske mest populäre svenska sångare, Svenne Hedlund, kom med i Hep Stars genom Östlunds rekommendation.

- Jag hade gjort några inhopp i en grupp som hette The Clifftones och de hade en sångare som hette Svenne Hedlund och när Hep Stars sökte en sångare så föreslog jag de övriga att ta med honom.

Hur kom det sig att ni valde att göra skivdebut med ”Kana Kapila”?

- ”Kana Kapila” var nog trummisen Christer Petterssons idé. Vi hade ungefär samma humor, men det var hans idé. Jag kan förstå nu att du då blev besviken på Kana Kapila, men att vi gjorde en sån låt berodde helt på att Hep Stars ville vara originella och annorlunda.

THE FOOLS

Nästa gång Hazze Östlund uppträdde på Madison Club var det med en ny grupp, The Fools. Som sångare hade han anlitat Jerry Williams bror, Arvid Fernström, som uppträdde under namnet Andy Williams. Gruppens repertoar minns jag som liknande den Hep Stars hade initialt, d v s mestadels ren rock´n´roll.

- Efter att jag lämnat Hep Stars bildade jag och de andra som varit med i The Clifftones gruppen The Fools. På sång tog vi in Arvid Fernström, som jag kände genom brodern Jerry från tiden i Jerry Williams Orkester. Det var Åke Gerhard som föreslog Arvid på sång och som också döpte om honom till Andy Williams. Det var en chansning eftersom han var helt oerfaren då The Fools var hans första band. Arvid/Andy var naturligtvis inte lika rutinerad som Jerry, men han lärde sig med tiden.

Förutom sångaren Arvid Fernström och organisten Hazze Östlund ingick i Fools även gitarristen Claes Lindhoff, trummisen Lars Thorefeldt och Lars Zetterberg på bas. Zetterberg ersattes senare av basisten Thore Eriksson.

Fools kom att göra fyra singlar och alla är idag minst sagt obskyra, varav debuten - som gavs ut av gruppen själv 1965 - är den mest ovanliga. Med ett clownansikte på omslaget, gjord i vad som tycks vara potatistryck, gav man på E.L.L. Records ut en stackatoversion av "When The Saints" kopplad med Don Gibsons "Blue Blue Day". Skivan är en burlesk historia som mer associerar till ointresset kring "Kana Kapila" än till listframgångar, trots att Östlund plockar fram ett ess ur rockärmen i form av låtsasgråt i slutet på "Blue Blue Day".

- E.L.L betyder Elektroniska Ljud och var namnet på en firma jag hade, så vi döpte skivbolaget till det. Vi spelade in hos Dieke och gjorde sen alla omslag själva med en specialgjord stämpel. De flesta exemplaren gav vi nog bort.

Musikförläggaren Åke Gerhard, ägare till skivbolagen Europa och Olga, gillade i alla fall Fools-singeln och skrev kontrakt med gruppen för ytterligare tre singlar. En nyinspelning av "Blue Blue Day" gjordes och i Eddie Cochrans "Something Else" (1959) får Arvid "Andy Williams" Fernström för första gången kliva fram till sångmikrofonen. Hans röst påminner mycket om brodern Jerrys, något mer oslipad bara, och passar utmärkt för material som Cochrans klassiska "Something Else".

Att Fools egentligen var mer av ett rock´n´roll-band än ett beatband av 1965 års modell framstår ännu tydligare på nästa skiva. Fernström och bandet attackerar Bobby Darins "Bullmoose" från 1959 på ett sätt som gör inspelningen till den kanske bästa femtiotals-rock´n´roll som gjordes i Sverige under sextiotalet.

Baksidans "Alabam" är en cover på Cowboy Copas - som dog i samma flygplansolycka som Patsy Cline 1963 - sång från 1960 och med Hazze Östlund vid mikrofonen blir det åter corny countrypop av samma slag som i "Blue Blue Day". En stil Östlund och Fools fulländade och var tämligen ensamma om i Sverige. Ingen framgångsväg kanske, men i fråga om låtval och utförande kunde i alla fall ingen beskylla gruppen för att sakna humor. Det är klacksparkar, glimten i ögat - eller som amerikanerna säger "tungan i kinden" - hela vägen genom Östlunds skivproduktion.

Helt övertygade om valet av låtar var inte de andra medlemmarna.

- De övriga i The Fools var inte så pigga på att spela country, men samtidigt ville vi spela sånt som inte alla andra grupper hade på repertoaren. Själv gillade jag verkligen country och köpte på mig en stor samling 78-varvare med Hank Williams för en krona styck. Sången "Alabam" hörde jag på radion, sen var det bara att knalla ner till Westins Musikaffär på Drottninggatan och försöka förklara eller sjunga låten och för det mesta så förstod de vad man hade hört och plockade fram skivan.

I mitten av sextiotalet var det lätt att få speljobb.

- The Fools hade rätt mycket spelningar, speciellt i jämförelse med dagens band, vi spelade på ungdomsgårdar på vintern och i folkparkerna på sommaren. Under en månad turnerade vi även i Västtyskland och besökte i princip alla större städer utom Hamburg. Vi var faktiskt bara spellediga två kvällar och passade då på att turista i Berlin. Det var en märklig känsla att spela i Tyskland eftersom flickor under arton år inte fick vara ute efter klockan 22.00 och publiken på den tiden ju var ganska ung. Efter klockan tio på kvällen hämtade polisen upp flickor som fortfarande var ute och körde hem dem. Eftersom vi huvudsakligen spelade på klubbar och pubar så avslutades alltid spelningarna med bara män i publiken som mest satt och glodde och drack sprit. I Sverige serverades aldrig alkohol där vi spelade. Inte ens ett känt ställe som Nalen hade utskänkningstillstånd.

På sin sista singeln tog sig Fools tid att skriva en egen låt, "Baby I Want To Know". En riktigt bra poplåt som stilmässigt dock snarare hör hemma 1965 än 1966, som ju trots allt var året då Stones och Beatles tog popmusiken ett stycke framåt med "Paint It Black" respektive "Paperback Writer". På baksidan får Fernström gå loss på Larry Williams gamla hit "Bony Moronie" (1957) och som tidigare i både "Something Else" och "Bullmoose" så är det en genre Andy Williams och bandet behärskar suveränt.

Den egenkomponerade "Baby, I Want To Know" påminner en hel del om hur Ola & The Janglers lät tidigt 1965.

- Till det som skulle bli vår fjärde och sista skiva spelade vi in "Baby, I Want To Know" som Lasse skrev och visst fanns det några fler originallåtar som vi kanske borde ha spelat in, men de flesta banden på den tiden spelade mest andras låtar. T.o.m Dylan gjorde ju sånger som andra skrivit.

Fools stämplade därefter ut och upplöstes. Gruppen och dess publik - jag vet för jag var där - hade haft en rolig tid, men vägen till större framgång var blockerad av att de aldrig riktigt var i fas med tiden. Intresset för kufisk country och femtiotalsrock´n´roll var inte speciellt stort vare sig 1965 eller 1966. Sammanfattningsvis måste man ända poängtera att gruppens åtta inspelningar inte kan göra någon älskare av rock´n´roll besviken. De hade det som krävdes, även om de var för sent ute, d.v.s. förmågan att hitta bra udda låtar samt en befriande opretentiös och okomplicerad inställning till sin musik.

- Vi var mer av en rock´n´roll- och popgrupp än ett modsband. Jag har alltid kört motorcykel och var skeptisk till både jazzkillar och duffelklädda mods. Våra skivor sålde kanske på sin höjd i 1500 ex/singel. När vi lade av tyckte vi nog att vi kommit så långt det gick att komma. Jag, Lars och Claus jobbade därefter tillsammans ett tag som studiomusiker i Åke Gerhards studio, men ingen av oss fortsatte sen som professionella musiker. Arvid började studera på Handelshögskolan, men dog i slutet på sextiotalet i sviterna av en svår bilkrasch.

HAZZE HEP

Hazze Östlund har alltid haft ett stort intresse även för den tekniska sidan av musiken och kom därför aldrig att lämna musikbranschen.

- Efter Fools startade jag egen studio igen och det var där vi spelade in Hazze Hep-låtarna. Jag spelade alla instrument utom trummor som Lars Thorefeltd lirade. Jag hade faktiskt en studio redan då jag spelade med Jerry Williams i slutet på femtiotalet. Tillsammans med Jerry Williams Orkester gjorde vi en demoinspelning med två småtjejer som kallade sig Kim & Pyret. Jag sålde inspelningen till Simon Brehm på Karusell som kontrakterade flickorna, döpte om dem till Tina & Marina och fick en storsäljare med en sång med samma namn, "Tina och Marina". På så sätt fick jag bra kontakt med Karusell och kunde få mina Hazze Hep-inspelningar utgivna av bolaget.

Östlunds intresse för ovanliga låtar och att göra dem på sitt högst personliga sätt nådde sin kulmen med Karusellutgåvorna, vilka är de ultimata Hazze Östlundinspelningarna. Skivbolaget Karusell tyckte det var en bra idé att försöka slå mynt av att Östlund hade varit medlem i Hep Stars.

- Alla kallade mig ju för Hazze Hep, just för att jag hade varit med i Hep Stars. När jag började göra inspelningar för Karusell tyckte de att det var ett bra namn. Under namnet Hazze Hep gjorde jag också ett fåtal spelningar på klubbar i Stockholm. Det var jag på orgel och sång, Lars Thorefeldt och Claes Lindhoff från Fools på trummor och gitarr, plus en basist som jag glömt namnet på.

Första solosingeln, "Saddy Brown", var ursprungligen skriven och inspelad av Jimmie Rogers 1928 som "My Little Lady". Östlunds alter ego Hazze Hep visade sig vara något av en psykedelisk cowboy, vars lekfullhet - i förhållande till musik och tradition - saknade motstycke i Sverige. När man sen vänder på skivan blir det ännu bättre. Den egna låten "Snow" är burlesk psykedelia på ett sätt som ingen annan svensk gjort, vare sig före eller efter.

- "Snow" är inspirerad av den tidens musik. Jag gick ofta på Filips, Stockholms första psykedeliska klubb, där Hansson & Karlsson var husband och tyckte det var spännande musik. Tyvärr var jag inte där någon av kvällarna då Jimi Hendrix, min stora förebild, kom dit för att jamma med Hansson & Karlsson. Det var aldrig något problem för mig att kombinera mitt intresse för både country och psykedelia. Jag gick också ofta till konserthuset och lyssnade på band, såg bl. a Roxy Music, Dr Hook och AC/DC första gången de var i Sverige.

Hazze Heps andra och sista - Hazze Östlunds sjunde - singel, "Harry Braff", hämtades från gruppen The Bee Gees Lp "Horizontal" (1968) och är stilmässigt lik "Saddy Brown". Med baksidan "Hey Joe" placerade sig Östlund i ett mycket fint sällskap. Det är inte den låt som gjorde Jimi Hendrix känd, utan den som skrevs av Boudleaux Bryant och vars originalversion spelades in av Carl Smith 1953 för Columbia Records. Samma år gjorde även underbara Kitty Wells en cover av sången - men med texten något omarbetad av Bryant själv för att passa en kvinna - och 1965 spelade Eddie Bond in "Hey Joe" för Millionaire Records. Och så då Hazze Heps fullständigt lysande version 1968, som är sprakande tivolicountry på ett sätt ni aldrig tidgare hört, tro mig...

- Originalversionen av "Hey Joe" med Carl Smith fick jag av en morbror så jag var tidigt inne på countrymusiken, men skivbolaget var inte helt överrens med mig om de countrylåtar som jag spelade in och föreslog därför att jag skulle göra Bee Gees "Harry Braff". Skivorna sålde nog i ganska blygsamma mängder.

Det blev bara två utgåvor med Hazze Hep.

- Skrev därefter en del filmmusik, bland annat till Janne Halldoff första film, och strax efter att Sven-Ingvars gjort sin westernkomedi "Under Ditt Parasoll" 1968, som jag tyckte var kass, skulle jag och fotografen Peter Ohlström göra en mer seriös svensk western kallad "Fast James". Titellåten "Fast James" skrevs av Jack Downing för filmens räkning (finns med på "The JACK DOWNING Anthology A Force That Cannot Be Named" (RPM International)). Vi spelade in på Gotland och red på Gotlandsruss, men bristen på pengar sänkte projektet.

- Beträffande Jack Downing så kan jag som kuriosa berätta att det är jag som gör handklappningarna på "Greenback Dollar". Jag befann mig i en studio bredvid då Downing och hans band The Other Side gjorde inspelningen. De hade ingen som kunde klappa i takt så jag fick frågan om jag kunde komma in och fixa det.

Hazze Östlund fortsatte fram till pensioneringen sitt arbete som inspelningstekniker och producent. Åtskilliga svenska musiker har spelat in i hans studio, samtidigt som han jobbat, och gör så än idag, med ljudbearbetningar åt både film och TV.

Det är ett nationellt fattigdomsbevis att Hazze Östlund på sin höjd bara har blivit en fotnot i svensk rockhistoria. Om Östlund istället varit amerikan hade han förmodligen fångats upp av ett skivbolag som Norton Records. Det är där hans inspelningar hör hemma, hos ett bolag som värdesätter originalitet och ratar strömlinjeformade artister.

DISKOGRAFI:

THE HEP STARS:
1964 Kana Kapila / I Got A Woman (Olga SO 03)

THE FOOLS:
1965 When The Saints / Blue Blue Day (E.L.L Records SEO 1)
1965 Blue Blue Day / Something Else (Europa SE 06)
1965 Bullmoose / Alabam (Europa SE 10)
1966 Baby, I Want To Know / Bony Maronie (Olga SO 26)

HAZZE HEP:
1967 Saddy Brown / Snow (Karusell KFF 719)
1968 Harry Braff / Hey Joe (Karusell KFF 728)

Fotnot 1.
I THE HEP STARS första upplaga ingick förutom Hazze Östlund - orgel, Svenne Hedlund - sång, Janne Frisk - gitarr, Lennart Hegland - bas och Christer Pettersson - trummor.

I THE FOOLS första upplaga ingick förutom Hazze Östlund - orgel, Claes Lindhoff - gitarr, Lars Thorefeldt - trummor och Sten Zetterberg - bas.

I THE FOOLS andra upplaga ingick förutom Hazze Östlund - orgel, Claes Lindhoff - gitarr, Lars Thorefeldt - trummor , Thore Eriksson - bas och Arvid ”Andy Williams” Fernström - sång.

HAZZE HEP-inspelningarna är gjorda av Hazze Östlund och Leif Thorefeldt.

Fotnot 2.
Hazze Östlund är pappa till den fuzzälskande gitarristen Hasse Östlund i The Nomads. Sådan far, sådan son.

Ett stort tack till Hazze Östlund för trevliga pratstunder och lån av fotografier. Tack också till Alastair Henry för översättning av artikeln för publicering i amerikanska Ugly Things #38 (2015), samt de alltid lika hjälpsamma Anders Kauffeldt och Jonas Ståhl.