THE SADIES

THE SADIES
ARCHIVES Volume 1- Rarities, Oddities and Radio 1995-2015
(Moi J'Connais)

I vanliga fall brukar en skiva med en titel som "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" hitta sina köpare främst hos de som redan har allt med gruppen/artisten som står för musiken bakom skivans titel. Men, låt inte lura er. En bättre introduktion till den musikaliska värld som är The Sadies alldeles speciella går inte att hitta.

Visst handlar det, med några få undantag, om aldrig tidigare utgivet arkivmaterial såsom demos, outtakes och radioinspelningar. Undantagen utgörs av ett par tidiga singelspår innan gruppen var under kontrakt med vare sig Bloodshot eller Yep Roc Records. Trots att det mesta av materialet tidigare varit opublicerat låter det ändå inte det minsta förlegat, outvecklat eller kvalitetsmässigt i sådant skick att det bästa hade varit om det stannat i arkivet.

Tvärtom!

Med generöst vidöppna armar bjuder de båda gitarristerna, och tillika bröderna, Dallas och Travis Good, basisten Sean Dean och trumslagaren Mike Belitsky in lyssnaren på en upplevelse totalt oförutsägbar, där inget musikaliskt uttryck tycks främmande för gruppens medlemmar. Med övertygelse, stilkänsla och djup förståelse, oavsett vilken genre de tar sig an, pendlar Sadies obehindrat mellan country, rock'n'roll, countrygospel, pop, garagerock, klezmer, surf, punk, ragtime och psykedelia. Har jag glömt någon stilart, så behärskar de med säkerhet den också.

The Sadies består av fyra musiker som aldrig stannat upp, aldrig gjort något halvhjärtat och alltid lyckats hålla kvar det som kanske är det allra, allra viktigaste - känslan. I sjutton års tid har gruppen släppt, med den här inräknat, elva album i eget namn, kompat artister som Neko Case, Andre Williams, Jon Langford, John Doe och The Good Family på ytterligare sex album, utan att någonsin förlora vare sig fräschör eller vitalitet. Gruppens senaste ”riktiga” album - ”Internal Sounds” (2013) - är en fräck och uppkäftig uppvisning i hur långt ifrån stagnation Sadies befinner sig.

De som kan ta till sig devisen att all musik kan, med rätt inställning och känsla, göras bra har definitivt en bundsförvant i Sadies. Inte sedan då jag först hörde de tidiga skivorna med Mothers of Invention har jag hört så formidabla kast mellan genrer. Det är möjligt att Sadies inte alls känner igen sig i jämförelsen, då Frank Zappas grupp var långt mer halsbrytande experimentell, men den befriande lekfullheten och förmågan att behärska så många olika stilarter, till vilka man också förhåller sig fritt, är densamma.

Sadiesutgåvan "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" ger fullständig rättvisa åt en av populärmusikens mest intressanta grupper. Det lär dessutom finnas flera hundra outgivna inspelningar i gruppens eget arkiv, så förhoppningsvis kommer det spännande bolaget Moi J'Connais inom en snar framtid att förse oss med ytterligare volymer.

Terry Dene

VIVA TERRY DENE
Rock´n´Roll Excellens

Terry Dene är kanske den mest bortkastade begåvning Storbritannien gjort sig skyldig till. Hela hans Decca-katalog vittnar om en bra röst men en produktion fullständigt under isen. Nåja, det finns ett undantag - "Pretty Little Pearly" inspelad i oktober 1958.

Uppvuxen i London och inspirerad av Elvis Presley tillhörde Terence Williams generationen som tidigt sökte sig till 2 I´s Coffee Bar i Soho. Barens ägare, Paul Lincoln, kände igen en talang när den dök upp och blev hans manager. Williams förvandlades till Terry Dene och fick underhålla i pausen mellan de brottningsmatcher Lincoln arrangerade i Albert Hall.

I publiken fanns BBC-producenten Jack Good och en representant för skivbolaget Decca. Där hamnade Dene i riktigt dåligt sällskap och historien borde ha tagit en annan riktning. Goods lansering var oklanderlig men det Decca gjorde med Dene är oförlåtligt. Hur gärna man än vill, kan man inte hitta mer än bara en bra röst på hans inspelningar för bolaget 1957 - 59. Ni som inte tror mig, skaffa "Terry Dene - Decca Singles Collection" - men räkna inte med att spela sönder den.

Dene, som alltid betraktats som "the bad boy of British rock & roll", fick under sin storhetstid aldrig möjlighet att bevisa det i sina inspelningar. Instängd i en för trång kostym gjorde han istället skivor på Tommy Steele-nivå. De tidiga scenfoton som finns på honom ger en helt annan bild av artisten Terry Dene. I artikeln “A cellarful of noise”, från januarinumret 2007 av Record Collector, skriver Owen Adams "Terry Dene had it all: teen idol looks, a strong credible voice and a great backing band in The Aces".

Denes hits var följande; först en cover på Marty Robbins "A White Sport Coat (And A Pink Carnation) 1957", därefter “Start Movin´" 1957 - som Sal Mineo samtidigt låg på engelska listan med - och slutligen “The Stairway of Love" 1958. Dene själv var så besviken på sin skivdebut "A White Sport Coat..." att han vägrade spela den live. Det var istället på scenen och i privatlivet han levde ut både sina musikaliska ambitioner och frustrationer. Om han varit passiv i valet av låtar och arrangemang i studion blev han desto mer aktiv i skapande av sitt dåliga rykte. Som sångare i Rory Blackwells band The Blackjacks fick Dene sparken då han klev av scenen och spöade upp en person i publiken. Trassliga nerver, fylla och skadegörelse var inga bra egenskaper om man ville slippa den engelska skandalpressen.

SCREWBALL DENE

Dene var bland engelska musiker först ut att löpa tabloidernas gatlopp. Efter bara några veckors militärtjänst fick han ett nervsammanbrott, blev inlagd på mentalsjukhus och därefter hemskickad. Tidningarna beskrev honom som "Screwball Dene".
Hans hustru, den engelska sångerskan Edna Savage, hade - per telefon! - dagen innan Dene blev inkallad meddelat att hon skull lämna honom. Äktenskapet varade i drygt ett halvår. Ursinnig och okontrollerad slet han telefonautomaten från väggen. Vid tidigare besök hos psykiatrin förklarades Denes häftiga humör som emotionell omognad. Edna gifte sig med artisten Terry Dene och fick privatpersonen Terence Williams på köpet.

Sina psykiska problem skulle Terry Dene längre fram komma att härleda till sina första levnadsår. Han föddes 1938 i stadsdelen Elephant & Castle. Ett område som bombades hårt av tyskarna under kriget. I motsats till många andra barn evakuerades han aldrig från London utan tvingades leva med det trauma sirener och bombnedslag skapar.

Basisten Brian Gregg är den person som stått Dene närmast genom åren. De träffades i april 1956 då de båda samtidigt började arbeta hos HMV på Oxford Street. Förutom att packa skivor lånade de skivaffärens demostudio. Tejperna finns bevarade och gavs 1997 ut av engelska Rollercoaster Records, ett bolag som specialiserat sig på 50- och tidig 60-talsrock & roll, såsom cd:n "Terry Dene And The Dene Aces - The Real Terry Dene".

Det är en kulturgärning! För första gången får vi höra hur Terry Dene kunde låta. Materialet är Presley, Perkins, Jack Scott och uttrycket är rockabilly. Dene visade att han väl förstått vad förebilderna ville åstadkomma. Om han redan från början fått ordentligt originalmaterial och träffat en lyhörd producent av t ex amerikanske Ken Nelsons snitt, hade England haft riktig rockabilly redan på femtiotalet. Nu fick engelsmännen istället vänta till 1960 och Billy Furys rockabillyalbum "The Sound of Billy Fury". Genren var då redan stendöd i hemlandet USA.

SVERIGE

Efter militärtjänsten försökte Dene bygga upp sin karriär igen. I hemlandet var han på nedgång men i Sverige fanns intresse. I juni 1959 gjorde han ett antal spelningar på Gröna Lund i Stockholm. Innan avresan hoppade gitarristen Eric Kershaw av. Förutom Dene var Brian Gregg på bas och den legendariske trummisen Clem Cattini med på resan till Sverige. Väl här hittar bandet en Sune Larsson som hoppade in och tog Kershaws plats.

Vid sista spelningen på Grönan gick The Dene Aces upp på scenen, spelar det intro. som skall ackompanjera Denes inträde på scenen. Inget hände, alla ser sig nervöst omkring. Desperat klev Brian Gregg fram och tog solostämman. Dene själv satt då i en taxi på väg till Arlanda med destination London. Halvvägs till flygplatsen uppmanade han chauffören att stanna, klev ur bilen och vandrade rakt ut på en åker.

I början på sextiotalet mötte Terry Dene Gud vid Trafalgar Square i London. Något senare träffar han sin svenska fru Margareta och 1968 bosatte de sig i Krylbo, varifrån han reste runt och arbetade som predikant. I början på sjuttiotalet spelade han in gospel för Pilgrim Records. Låt er inte luras av det vackra bolagsnamnet, det förmedlar inget av det som svarta gospelgrupper typ The Bibletones, The Christianaires eller tidiga The Soul Stirrers gjorde. Det var istället i den vattenkammade Artur Eriksson-traditionen inspiration hämtades.

Dene behövde Gud för sin överlevnad och om man vill ha bevis på trons läkande och helande kraft kan han säkert tjäna som exempel. När han återvände till London och satte ihop ett nytt The Dene Aces med den gamle kompisen Brian Gregg, är det med en energi och sprängkraft man normalt inte hittar hos fyrtioåringar.

THE REAL TERRY DENE

Tiden i Sverige hade gjort underverk! Borta var osäkerheten, spritproblemen och bad boy-attityden. Dene hade sin ilska under kontroll och kanaliserade den i musiken. Det är framför allt liveinspelningen från den perioden som gör skivan "The Real Terry Dene" till en av de bästa liveskivor jag hört.

Det krävdes en musikalisk tolerans av det slag som punk och new wave skapade för att få musiker som The Pirates och Terry Dene & The Dene Aces tillbaka till scenen. Bandet var av den sorten som bara fanns på engelska pubar under det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet. Fast förankrad i femtiotalets rock'n'roll men med intensiteten hos ett ungt pubrockband.

Dene måste ha varit sprickfärdig av revanschlust. Ursinnigt utför han mirakel med ett mestadels redan hårt prövat material. Låttitlar som "My Baby Left Me", "Shakin´ All Over", "Lady Miss Clawdy", "Move It", "I´m Left, You´re Right, She´s Gone" låter inte allt för upphetsande. Men tro mig. Bandet spelar som om det vore det sista de skall göra.

Åtta låtar och tjugofem intensiva minuter är alltså allt som behövs för att utropa Viva Terry Dene! Hela hans, p.g.a. av Decca, tveksamma anseende är som bortblåst. Bakom sig måste han haft ett av Englands bästa band, så tajta att enda jämförelsen som står pall är The Inmates och stundtals svenska Rost. Dock helt utan den förfining i låtmaterialet som finns hos båda dessa band. Dene och hans grupp kunde bara en sak: rak, enkel och i anslaget brittisk rock & roll!

"C´min And Be Loved" och "Pretty Little Pearly" är de låtar från hans Deccaperiod som smälter bäst in bland övrigt material och speciellt "Pretty Little Pearly" är fantastisk i sin attack. Det är samma låt som Gene Vincent gjorde på sitt sista riktiga Capitolalbum "Crazy Times!" 1960. Slentrianmässigt har jag trott att Dene lånat arrangemanget av Vincent. Så är inte fallet. Gene spelade in sin version tredje augusti 1959 och Terry Denes inspelning är från sista dagarna i oktober 1958. Vincent anlände till England första gången femte december 1959 och kände förmodligen varken till Terry Dene eller hans version av "Pretty Little Pearly". Båda har istället, oberoende av varandra, fascinerats av doo-wopgruppen Click-Clacks inspelning på APT Records 1958.

MOVE IT & SHAKIN´ ALL OVER

Två av engelsk rock'n'rolls finast ögonblick görs på "The Real Terry Dene" i sina definitiva versioner. Cliff Richard satte ribban högt när "Move It" spelades in 1958. Visst gjorde han en hel del bra även efter den, men "Move It" framstår ändå som kronjuvelen i Cliffs repertoar. Cliffs bästa inspelningar finns snyggt samlade i boxen "Cliff Richard - The Rock´n´Roll Years 1958-1963" för den som vill har mer.

"Move It" låg som b-sida till "Schoolboy Crush", vilken var Cliff Richards första singel. Ian Samwell, gitarrist i The Drifters (Cliffs första band innan Hank Marvin blev medlem och namnet ändrades till The Shadows), skrev låten under en bussresa hem till Harry Webb, som Cliff då fortfarande hette. När "Move It" spelades in i Abbey Road-studion kallades studiogitarristen Ernie Shear in och det är alltså han som fyrar av det klassiska introt. Vid det tillfället hade Cliff Richard och Hank Marvin ännu inte träffats.

Terry Dene & The Dene Aces gör en "Move It" som springer förbi alla andra versioner jag hört, inklusive The Flamin´ Groovies. Fullständigt dränkt i eko sopar de mattan med allt vad pubrock heter. Det finns inte en tanke på att låten då är tjugo år gammal. Det är här och nu och till hundra procent! Ett ögonblick av total glädje. Varför var inte Denes Pilgriminspelningar så här fulla av lust och själ?

Dene Aces bassist Brian Gregg spelade i andra upplagan av Johnny Kidds kompgrupp The Pirates och det var då Kidds största hit, "Shakin´ All Over", spelas in. Gregg, gitarristen Alan Caddy och Kidd lekte fram "Shakin´ All Over" för att använda som b-sida till "Yes Sir That´s My Baby" 1960. Till inspelningen kallades trummisen Clem Cattinis kompis, gitarristen Joe Moretti, in. Det var han som skapade och även spelade det oförglömliga gitarrintrot.

Den upplaga av The Pirates, med Mick Green, Johnny Spence och Frank Farley, som på sjuttiotalet återupptog verksamheten, bildades först 1962 och har inget med inspelningen av "Shakin´All Over" att göra. Det var alltså inte Mick Green som gjorde gitarrslingan som går igenom hela låten. Däremot spelar han på bl a "I Can Tell", "A Shot Of Rhythm & Blues", "I´ll Never Get Over You", "Jealous Girl" - som svenska Tages gjorde en strålande version av - och "Dr Feelgood".

Det var Mick Greens gitarrspel som fick den femtonårige John Wilkinson att ligga sömnlös på nätterna. Greens hårda anslag och rytmiska kompspel skulle helt övertas av Wilkinson när han senare förvandlar sig till Wilko Johnson och tillsammans med Brilleaux, Sparko och The Big Figure bildat Dr Feelgood.

Johnny Kidds version av "Dr Feelgood", skriven av Piano Reds gitarrist Curtis Smith, innehåller redan 1964 den ljudbild som tidiga Dr Feelgood byggde hela sin karriär på. I centrum Wilko Johnsons, och senare även John "Gypie" Mayos, karaktäristiskt rytmiska gitarrspel. Wilko har aldrig gjort någon hemlighet av att Mick Green alltid varit den stora förebilden, vilket säkert underlättade för The Pirates att återbildas på sjuttiotalet. Johnny Kidd och hans olika upplagor av The Pirates skulle alltså visa sig ha inflytande över inte bara den tidiga brittiska rhythm & bluesen, utan även det som tio år senare skulle bli pubrock.

THE DENE ACES

Förutom Terry Dene och Brian Gregg ingår i The Dene Aces även trummisen Terry Sealy och till tonerna av "Peter Gunn" presenteras gruppens gitarrist på följande stilfulla sätt: "I would like now to introduce you to my band. I think we all agree, it´s not easy to find a guitarist that plays that sort of music that we enjoy. So I would like you to give a big hand for Mr MITCHELL KEANE on lead guitar..." Och nog vet, den för mig okände, Keane hur det skall låta. Han har studerat alla stora stilbildare. Scotty Moore, Cliff Gallup, Johnny Meeks, Paul Burlison...och i en överdos av eko, adderar han förebilderna till en spelstil vi känner väl från pubrockare som Billy Bremner och The Inmates skicklige kompgitarrist Tony Oliver. Mitchell Keane är en av de absolut fräckaste gitarrister jag hört!

I övrigt innehåller “The Real Terry Dene» Deccalåtarna “Baby She´s Gone« och “Market Place» i senare gjorda studioversioner med förmodligen Keane, Gregg och Sealy i kompet. Vilket lyft, så skulle det naturligtvis låtit redan på femtiotalet.

Kvar finns ett antal liveinspelningar gjorda vid andra tillfällen under samma tidsperiod. Med undantag för "All Shook Up", "Poor Boy" och "Shake,Rattle And Roll" kommer de inte upp i samma klass utan framstår mer som kompetent revivalrock.

Terry Dene gjorde 1983 Lp:n "Save The Last dance For Me" på Silvertown Records. Den innehåller hyggligt gjorda inspelningar av kända femtiotalslåtar. Men liveversionerna av "Move It" och "Learning How To Rock And Roll", även den från Cliffs repertoar, går inte att överträffa.. Intressantast är inspelningen av Otis Blackwell och Elvis Presleys "Paralysed". En fin tolkning som även kom som sju- respektive tiotums singel.

Mer magisk är istället den smått ödesmättade ljudbilden på singeln "The Feminine Look / Fever" från 1963. Redan där kunde Denes musikaliska liv ha tagit en annorlunda och mer spännande vändning. Terry Dene hade förutsättningarna: rösten, det ambivalenta psyket och attityden. Tyvärr hade han då inte förmågan att styra sin karriären i rätt riktning. Istället kom han starkt tillbaka som pubrockare under sjuttiotalet. Men det fick vi inte ju veta förrän Rollercoaster Records 1997, genom Cd:n "The Real Terry Dene story", talade om det för oss.

I den av BBC för några år sedan inspelade dokumentären "Poor Boy" om Terry Dene, får vi träffa en äldre gentleman som med distans och utan självömkan berättar om sitt liv. Filmen innehåller också mycket arkivmaterial vilket gör den extra intressant.

Idag åker Dene runt på revivalgalor och spelar det han började med - Presley, Perkins och Jack Scott. Kanske kan han, trots att jag egentligen inte tror det, emellanåt låta lika febrigt intensiv som i liveskivans inspelning av "Learning How To Rock And Roll". Texten är inget mindre än en hymn till alla som älskar enkel fyrafjärdedelstakt med stadig backbeat - "...rock in the kitchen roll in the hall. Stand on the tv and climb up the wall. Jive on the ceiling lay on the floor. Crawl through the bathroom and cry out for more. And thats the only way to do it. When you´re learning how to rock and roll..."

Många måste ha sett Terry Dene på Grönan eller träffat honom som predikant - ge oss gärna ett vittnesmål! Och till sist. Vem var den mystiske gitarristen Sune Larsson? Träd fram och berätta.


Artikeln publicerades 2007 på Rootsy

Pretty Things

THE PRETTY THINGS
Bouquets From A Cloudy Sky
(Madfish)

Lagom till femtioårsjubileumet av den engelska gruppen The Pretty Things självbetitlade albumdebut tidigt 1965, släpps den både fysiskt och innehållsmässigt tunga boxen "Bouquets From A Cloudy Sky". Upplagan är begränsad till 2000 exemplar!

Gruppens samtliga elva studioalbum under eget namn utgör boxens grundstomme, kompletterat med alla deras singlar från respektive tidsperiod. Detta material har jag tidigare avhandlat i samband med en stor artikelserie om det excellenta musikmagasinet Ugly Things, vars utgivare, Mike Stax, gräver djupare än någon annan i främst sextiotalets enorma musikskatt.

Min uppfattning om Pretty Things officiella produktion är lika giltig idag som då jag redogjorde för den 2008. Inte heller har gruppen släppt någon ny studioskiva därefter, varför någon revidering av texten inte behöver göras. Den intresserade hittar artikeln i:

Pretty Things skivor

För oss som redan har allt officiellt material finns ändå en hel del annat att också glädjas över, däribland två fullmatade cd-skivor, "Rarities 1" och "Rarities 2", med mestadels ej tidigare släppt material. De spänner över tiden september 1964 - september 1969 respektive juni 1970 - december 2012 och består av liveinspelningar, demos och studio outtakes. Gruppens alla perioder finns representerade och fortsättningsvis ligger fokus helt på boxens uddamaterial.

Efter ett par listplaceringar i England 1964 gjorde Pretty Things två framträdanden i BBC-programmet The Beat Room och framförde där live "Don't Bring Me Down", "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" och Chuck Berrys "Johnny B. Goode". Tufft är bara förnamnet! "Don't Bring Me Down" var deras andra singel och "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" återfinns på debutalbumet, medan "Johnny B. Goode" aldrig spelades in av gruppen. Som kuriosa kan nämnas att "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" blev något av ett standardnummer bland svenska rhythm & bluesband på 60-talet. Annaabee-Nox från Stockholm gjorde alldeles lysande scenversioner av både den och "Don't Bring Me Down". Trots dess popularitet var det endast Malmöbandet The Gonks av alla svenska band som spelade in "Mama, Keep Your Big Mouth Shut", vilket för övrigt blev deras bästa inspelning. Även Gävlebandet Sooner Or Later hade den på sin repertoar, vilket kan höras på deras "Live In Germany 1966" som gavs ut först 1988.

Från andra Lp:n "Get The Picture?" letade sig Pretty Things version av Solomon Burkes "Cry To Me" upp på Englandslistans tjugoåttonde plats sommaren 1965, högre än så skulle de aldrig mera komma, och stannade på listan i sju veckor. Här får vi den inspelade ursprungsversionen med kompgitarristen Brian Pendleton och basisten John Stax som enda bakgrundskör. Då skivan släpptes i England och övriga Europa hade kören kompletterats med ytterligare två personer - Leslie Duncan och Ian Stirling.

Tredje skivan, "Emotions", var en känslig historia för Pretty Things, eftersom de fråntogs möjligheten att påverka hur slutresultatet skulle komma att låta. När skivan väl kom ut överraskades medlemmarna av att i efterhand hade både stråkar och blås lagts på av producenten Steve Rowland och arrangören Reg Tilsley. Demoinspelningarna av "Bright Lights Of The City", "Out In The Night" och "One Long Glance" ger en rättvisare bild av hur gruppen egentligen ville att "Emotions" skulle låta. Från samma skiva finns också alternativa versioner av "Photographer" och "Children", där vi hos den senare även slipper pålägget av kazoo.

Framme vid 1967-69, och det som skulle komma att bli Pretty Things mest spännande och experimentella period, bjuds vi på en alternativ mix av "Defecting Grey" och en enastående liveinspelning gjord i Amsterdam i början på 1969. Låtarna "S.F. Sorrow Is Born" och "She Says Good Morning" är hämtade från deras - vid sidan av debuten och "Get The Picture?" - bästa skiva, S.F. Sorrow från 1968. Från sidoprojektet Electric Banana gör man "Alexander" och vidare hade man den goda smaken att framföra en strålande version av Byrds "Renaissance Fair".

Efter inspelningen av Ray Davies-kompositionen "A House In The Country" 1966, som också blev Pretty Things sista listplacering i England, skulle det komma att dröja årtionden innan annat än egenkomponerat material togs med på några av gruppens skivor. På scenen tycks det däremot ha funnits utrymme för att åtminstone göra ett par av samtida Byrds sånger. Förutom den redan nämnda "Renaissance Fair" finns också en inspelning av "Why" från en Hyde Park-konsert sommaren 1968. Inspelningen är gjord av ingen mindre än en ung Nick Saloman, senare verksam under namnet Bevis Frond. Både ”Renaissance Fair” och ”Why” plockades upp från Byrds fjärde album ”Younger Than Yesterday” (1967).

Från de helt förtjusande inspelningarna med fransmannen Philippe DeBarge sommaren 1969 har fyra helt magiskt psykedeliska alster hämtats: "You Might Even Say", "Eagle's Son", "Graves Of Grey" och "It'll Never Be Me". DeBarge- liksom Electric Bananainspelningar tydliggör vidden av gruppens begåvning och helt tydligt hade man så mycket material att man frikostigt kunde dela med sig.

En tidigare gjord recension av Ugly Things utgåva av Phillipe DeBarge och Pretty Things outgivna album finns att läsa här.

Slutligen på "Rarities 1" får vi följa Phil May och basisten Wally Wallers arbete med att skriva sånger till albumet "Parachute", gjorda på en Revoxbandspelare. Sex akustiska demoinspelningar, i princip hela förstasidan av det som skulle komma att bli "Parachute", avslutar sex spännande år som dessvärre mätt i framgång hade betalat sig dåligt.

"Rarities 2" inleder på samma sätt som ”Rarities 1” slutar med ett ytterligare antal demosinspelningar, varav endast "Cold Stone" nådde fram till skivköparna. De övriga sju spåren har förblivit outgivna, däribland "Wild And Free" och "I'd Love Her If I Knew What To Do" som var avsedda för 1972 års "Freeway Madness". Wally Waller lämnade strax därefter bandet och ny kompositörspartner till Phil May blev istället den unge gitarristen Pete Tolson.

Därpå följer ett par liveinspelningar för BBC Radio från 1972, där "Spider Woman" - skriven av May/Tolson, men aldrig utgiven - visar upp ett helt nytt Pretty Things med ett sound som nästan skamlöst flirtar med amerikansk radiorock. På väg långt bort från den tidiga rhythm & bluesen, 1967/-68 års psykedelia och 1969/-70 års progressiva rock påbörjade Pretty Things en ökenvandring som konstnärligt skulle leda dem till ingenting.

En tung inspelning av "Route 66, gjord på Golders Green Hippodrome i norra London i augusti 1973, minner om gruppens rötter. Det var naturligtvis mer Chuck Berry än Nat King Cole som påverkade Pretty Things och "Route 66" hade, trots alla stilbyten, aldrig lämnat gruppens repertoar.

Med albumet "Silk Torpedo"(1974) kom Pretty Things att ansluta sig till Led Zeppelins bolag Swan Song. Den på "Silk Torpedo" sju minuter långa "Dream / Joey" kortades ner till tre minuter, gavs ut som singel och återfinns här. Den stora behållningen är de vokala insatserna, som från "S.F. Sorrow" och framåt blev ett av gruppens starkaste kännetecken.

Därefter lämnar "Rarities 2" sjuttiotalet, något överblivet material från 1976 års "Savage Eye" finns ej representerat.

Det skulle dröja till 1980 innan nästa album "Cross Talk" släpptes. Från samma period hämtas en riktig goding - "The Monster Club". Ett soundtrack från filmen med samma namn, där Vincent Price spelar hungrig vampyr. Det är inte utan att jag tänker på ett annat soundtrack - "After The Fox", i vilken skådespelaren Peter Sellers kompad av The Hollies framför en burlesk historia. Både Hollies och Pretty Things har uppenbarligen varit i behov av brödinspelningar.

Våren 1983 var jag i London och såg till min förvåning att Pretty Things skulle spela på puben Half Moon i Putney, strax söder om Themsen. Trodde väl egentligen inte att gruppen fortfarande var vid liv efter "Cross Talk", som knappast kan ha sålt några större mängder trots att det var en skiva i rätt riktning. Hursomhelst, ivrig åkte jag ner till Putney bara för att mötas av en lapp på dörren som kungjorde att kvällens konsert var inställd. The Pretty Things hade åkt till Tyskland istället!

Att Pretty Things valde att resa till Tyskland var naturligtvis en megabesvikense för mig, men säkert ett klokt val av gruppen. Tyskarna har alltid förstått att värna om rockhjältar vars tid i rampljuset redan är passerad. Därför är det heller inte alls konstigt att nästa livstecken från gruppen, nåja från Phil May och Dick Taylor i alla fall, kom från just Tyskland. Med i övrigt tyska musiker spelade May och Taylor in "Out Of The Island" som 1987 gavs ut av bolaget In-Akustik. Skivan består huvudsakligen av nya versioner på tidigare inspelat Pretty Things-material. Till undantagen hör "Cause And Effect" som är en hygglig May-komposition, men låter det Pretty Things? Nja...

Den tidigare outgivna "Holding Onto Love" däremot låter definitivt Pretty Things och är inspelad samma år, 1989, som deras mycket fina version av P F Sloans "Eve Of Destruction". Den senare tog sig även in på 1999 års fullängdare "...Rage Before Beauty" och "Holding Onto Love" hade gärna fått ersätta någon av "Play With Fire" eller "Mony Mony" på samma skiva.

1991 respektive 1993 hände det jag absolut inte ville skulle ske. Phil May och Dick Taylor förenade sig med trummisen Joe McCarty och bildade något de kallade Pretty Things-Yardbird Blues Band. Trion åkte över till Chicago, där de - tillsammans med kompgitarristen Studebaker John och basisten från Canned Heat, Richard Hite - spelade in ett antal blueslåtar. Demon Records i England släppte resultatet som "The Chicago Blues Tapes 1991" och "Wine, Women & Whiskey" och det är skivor jag hittills inte velat befatta mig med. Pretty Things har för mig ALLTID varit något mycket, mycket större än ett coverspelande bluesband. Måste ändå erkänna att deras versioner av både "You Can't Judge A Book" och framför allt "Chain Of Fools" är bra gjorda. "No Questions" kan jag däremot klara mig utan.

Bland det överblivna materialet från det som är Pretty Things senaste släppta album, "Balboa Island", har man valt Dylans "It's All Over Now Baby Blue", Willie Dixons "Hoochie Coochie Man" och den egna "Look Away Now". Den sistnämnda är som hämtad från perioden kring "S.F. Sorrow" och "Parachute" och precis den typ av material jag vill höra från gruppen. Den, liksom den själfullt akustiska "It's All Over Now Baby Blue", skulle ha gjort sig perfekt på "Balboa Island".

Skivbolaget Fruits de Mer gav 2012 ut dubbel-ep:n "The White EP", där åtta olika artister tolkar sånger från Beatles "White Album". Medverkar gör bland annat Bevis Frond och Pretty Things som gör en tung version av "Helter Skelter"

På den i boxen medföljande tiotumsvinylen ligger på framsidan en demoinspelning av "Defecting Grey" från september 1967, liksom en demo från samma tid av den ovanligare "Turn My Head" som gruppen aldrig släppte officiellt. Enda tidigare legala utgåvan av "Turn My Head" hittar man på "The Pretty Things - BBC Sessions" (Repertoire, 2003) gjord för radioprogrammet Top Gear i början på december 1967.

På baksidan av samma tiotummare ligger två demoinspelningar från sent 1964 av "Don't Bring Me Down" och "I Can Never Say". Med ett genuint både primitivt och explosivt sound togs sådan som jag med storm vid fjorton års ålder då Pretty Things kom att bestämma mitt sätt att lyssna på musik. Jag blir fortfarande exalterad då jag hör med vilken elegans och fräschör gruppen tog sig an arvet från Bo Diddley. Det var ren och rå engelsk rhythm & blues, vars främsta syfte var att skapa extas. Om de lyckades...?

...Ja, om något, så är det precis det den två timmar medföljande DVD-dokumentären "Midnight To Six 1965 - 1970" visar. I ett filmat framträdande från Holland 1965 ser vi hur publiken, i princip bara unga män, i det närmaste löper amok då gruppen framför låtarna från första albumet. Och inte bara publiken, även Viv Prince är som förryckt och slår på allt, från golvet till Phil Mays rygg, med sina trumpinnar. De få vakter som finns på plats har, rent ut sagt, ett helvete att hålla allt under kontroll. Filmen varvas med intervjuer med Phil May, Dick Taylor och den sedan länge i Australien boende basisten John Stax.

Längre fram medverkar även senare medlemmar såsom Skip Alan, Jon Povey och Wally Waller, varvat med mängder av filmade intressanta live- och tv-framträdanden. Som bonus tillkommer den tretton minuter långa promotionfilmen "Pretty Things On Film" från 1966, liksom även senare videoinspelningar av "Rosalyn" (1995) och "Eve Of Destruction" (1989).

På ytterligare en DVD, innehållande "Pretty Things - S.F. Sorrow Live At Abbey Road", får vi den film som spelades in i september 1998 och där gruppen gör hela "S.F. Sorrow" live i den anrika studion, lagom till skivans trettioårsjubileum.

Som grädde på moset tillkommer allt tryckt material, där främst den hundrasidiga boken i Lp-storlek - fullmatad med fantastiska fotografier från gruppens långa historia och en mycket välskriven text av Mike Stax - imponerar stort!

The Pretty Things har äntligen fått sin historia berättad, såsom de, i egenskap av att vara rockmusiken verkliga majestäter, förtjänar. Och bäst av allt, historien tar inte slut här. Det lär nämligen vara ett nytt album på gång!


Fotnot: Wally Waller och Jon Poveys öden och äventyr vid sidan om att vara medlemmar i Pretty Things finns att lyssna på THE FENMEN "Sunstroke"

Predatür

PREDATUR
In Your Garden

En fullständigt överrumplande kärlek vid första ögonkastet, eller snarare första öronkastet, drabbade mig skoningslöst då det i min digitala närhet nyligen dök upp en länk med den för mig okända engelska gruppen Predatür. De är hemmahörande i Reading, sex mil väster om London, och har en klassisk sättning bestående av två gitarrer, bas och trummor.

Trots att Predatür, som bildades i slutet på sjuttiotalet, varit mer eller mindre verksam i över trettiofem år så finns det endast två fullängdare med gruppen. Det skulle dröja ända till 2004 innan de debuterade med "Mean" och 2007 kom sedan uppföljaren "In Your Garden", som förtjänar att både uppmärksammas och inhandlas pronto!

Omslagsbildens fint halvpsykedeliskt fantasieggande målning, med en delvis skalad apelsin innehållande planeten Jorden istället för fruktkött, vittnar mer om eftertänksamma djupsinnigheter än den explosivt förlängda arm av Status Quos storhetstid som Predatür på "In Your Garden" torgför.

Det måste naturligtvis vara något alldeles speciellt när ett band och en skiva håller en vaken till efter klockan fyra på morgonen. I sängen liggande behagfullt småskrattande åt Predatürs högoktanigt suveräna pubrock - för det är vad jag kallar låtar som "When My Girl", "It's A Drag", "Work It Out" och "All Gone Wrong" - som tycks ha hämtat sin näring hos främst Status Quo och Thin Lizzy, men även Wishbone Ash och Blue Cheer.

Med boogiesvängiga "In Your Garden", "Song For Lotte", som är en freakbeatblandning av Nirvana och Iggy Pops "Lust For Life"-period, och "Thank You" visar Predatür vilken musikalisk bredd gruppen besitter. Vid sidan om svenska The Maharajas briljanta "Into The Unknown" är "Thank You" det bästa David Bowie aldrig skrev under sin Ziggy Stardust-era.

Den som anser sig i behov av musikterapi borde snarast inhandla "In Your Garden". Det är nämligen fullständigt omöjligt att värja sig mot den positiva energi som de båda Predatürgitarristerna Baz Barry och Mick Hughes intensiva "lillfingerkomp" och skrattmuskelstimulerande gitarrslingor framkallar.

Leif Andersson

LEIF ANDERSSON
Med Andra Ord / Kind Mot Kind
(September)

I Lasse O' Månssons och producenten Bengt Wittströms radioprogram "Bättre sänt än aldrig" och "Ännu bättre sänt än aldrig" (med undertitlarna "Melodier ni har glömt bort att ni kommer ihåg" och "Programmet i vilket Edvard Persson vilken vecka som helst kan förväntas sjunga 'Stormy Weather'") som sändes på sjuttiotalet, grävde programmakarna fram vinyla obskyriteter med ofta udda existenser som aldrig kom att få en plats i musikens finrum.

En av dessa personer var Leif Andersson, ej att förväxla med Leif "Smoke Rings" Anderson, som en dag 1974 stegade in i Hazze "Hep" Östlunds studio för att, med egna pengar, göra en skivinspelning.

Enligt Hazze Östlund hamnade Andersson hos honom genom Hep Stars-managern Åke Gerhards försorg:

- Efter att Åke Gerhard sålt sin egen inspelningsstudio hade han och kompanjonen Olle Fagerström ett bolag där de var artister - eller som i Anderssons fall privatpersoner - behjälpliga med att ge ut egna skivor. Gerhard och Fagerström ordnade fram en studio, ofta min, engagerade orkestrar och såg till att det till slut blev en skiva. Artisten/privatpersonen stod själv för alla kostnader.

Vem var då Leif Andersson?

- Vet inte annat än att han var någon slags nattvakt, kanske hos Securitas, och verkade vara från Stockholmstrakten. Han hade i alla fall ingen utpräglad dialekt som gav några andra ledtrådar.

Hur gick det till när inspelningen skulle göra?

- Gerhard och Fagerström hade anlitat dansbandet Roffe Lejdestads Orkester, som ibland även kallade sig för Roffe Staads Orkester, förstärkta med några blåsare. Efter att nån timme ha försökt hitta en tonart som skulle passa Andersson, gav Roffe och orkestern upp och lämnade studion.

Var det verkligen så illa?

- Ja, det var det. Jag och min kompis Brumme, som jobbade åt mig, trodde att också Andersson skulle ge upp, men Andersson bara svarade "Jag behöver ingen orkester, jag kan sjunga själv"

- Jag lät Brumme ta hand om inspelningen, men efter ett tag kom han krypande ut från kontrollrummet, klagande "Jag klarar inte det här, du får sköta det själv!". Så jag spelade in Anderssons första låt och försökte vara diplomatisk när jag sade till honom att komma in och lyssna. Det fanns ju en hel del otydligheter som jag ville han skulle höra, men han sa bara: "det låter bra, nu tar vi nästa låt".

Blev han nöjd med resultatet?

- Oj ja, han blev nöjd, så va' fan skulle jag säga. Sen dök hans låtar upp i Lasse O' Månssons radioprogram och då tänkte jag att det får väl stå för dom. Själv tyckte jag väl nästan lite synd om karln. Han hörde nog inte hur illa det lät.

Det blev i alla fall en skiva.

- Åke Gerhard gav ut den i kanske femtio eller hundra exemplar på ett skivbolag han kallade September, jag tror i alla fall att det var hans bolag, och jag har faktiskt ett eget ex.

Så gick det alltså till när Leif Andersson förverkligade sin dröm om att bli skivartist. Det är inte utan att man tänker på säregna filurer som Eilert Pilarm eller de tre systrarna Betty, Dorothy och Helen Wiggin i amerikanska The Shaggs. Det finns onekligen något både vackert och tilltalande i att vilja men kanske inte kunna och att ändå våga göra det.

Leif Andersson har bakvägen skrivit in sig i musikhistorien och den som hört Leif Anderssons inspelningar kommer garanterat ALDRIG att glömma honom.

Kind Mot Kind

Med Andra Ord