Nomadds

THE NOMADDS
The Nomadds
(Way Back, 2009)

Då The Beatles första gången spelade live i amerikansk tv, Ed Sullivan Show i februari 1964, var medlemmarna i The Nomadds några av alla de som storögda satt bänkade framför tv:n hemma i Freeport, Illinois. Man var redan bekant med "I Want To Hold Your Hand" och senare samma år skulle gruppen se ett av Beatles framträdanden i Chicago, där engelsmännen uppträdde tillsammans med Jackie DeShannon.

Beatles förändrade Nomadds repertoar fullständig och med tre sångare i bandet hade de inga problem att låta sig påverkas av den melodibaserade brittiska musiken som, under benämningen "The British Invasion", blev helt tongivande för hur popmusik skulle låta.

Nomadds blev ett populärt band på både skoldanser och större danshak och drog alltid mycket folk till sina spelningar. I december 1964 startade man inspelningen av det som skulle komma att bli deras enda album. Ja, den enda utgåvan överhuvudtaget med gruppen.

I den lokala Radex Recording Studios, ägd av Dexter Witt och belägen i hans hem, spelade Nomadds, till och från under tre månader, in skivans tolv låtar. Kostnaden för upplagans tvåhundrafemtio exemplar var $1000, vilket inkluderade inspelning, pressning, fotografering och tryckning av omslaget.

För att skilja ut sig från alla andra band som kallade sig Nomads slängde man in ett extra D i gruppnamnet och i annonser för deras spelningar kunde därför benämningen "The Fabulous Double D" läggas till. Vid releasepartyt på Masonic Temple Ballroom, den sjuttonde april 1965, sålde hela första upplagan slut, varpå gruppen genast beställde ytterligare femhundra ex.

Totalt pressades sjuhundrafemtio exemplar och en snabb koll på ebay visar att ett skapligt original kostar mellan femtonhundra och tre tusen kronor. Det behöver nu ingen betala eftersom tyska Music Maniacs Records, via sitt bolag Way Back Records, sedan några år tillbaka har gett ut en återutgåva för de med tunnare plånbok. Och The Nomadds enda avtryck i vinyl är definitivt värd att införskaffa.

Av omslagsbilden att döma ger gruppen uttryck för samma hårdhet som de samtida The Sonics, men där upphör också likheterna. Då Sonics med sin kompromisslösa råhet malde sönder all konkurrens, valde istället Nomadds att ta intryck av Beatles, Everly Brothers och Bobby Fuller Fours harmonibaserade musik.

Egentligen ville Nomadds göra ett helt album med enbart material skrivet av Lennon-McCartney, men de fick aldrig ordning på hur rättigheterna skulle lösas. Med facit i hand skall vi nog vara glada för det. Beatles är Beatles och ingen gjorde deras musik bättre än de själva. Dessutom visade det sig att även Nomadds hade en låtskrivare av rang.

Kompgitarristen Greg Johnsons fem bidrag är skivans verkligt stora behållning. Utan att tveka placerar jag honom bredvid en låtskrivare som Sonny Curtis och "Don't Cheat On Me" hade med lätthet passat in i The Crickets repertoar strax efter att de lämnat Buddy Holly.

Bröderna Everly skulle, om de hade haft möjlighet att höra den, genast ha tagit "Enter Into My Life" till sina hjärtan. Inte ett öga hade förblivit torrt om Don och Phil hade lagt sina sångstämmor på Johnsons mästerliga ballad.

Öppningsspåret "You Can Fall In Love" är Merseybeatpop i The Searchers anda och "I'm In Transit" är som kommen från Zombiesmedlemmen Chris Whites geniala penna, medan "There Is No More" låter som svenska The Mascots vid de tillfällen deras vokala insatser inte var så olyssningsbart musikhögskolepretentiösa.

Förutom Johnsons bidrag finns sju standardlåtar, typ Jimmy Reeds "Shame Shame Shame", Chuck Berrys "Roll Over Beethoven", Lieber-Stollers "Love Potion No. 9" och Little Richards "Lucille" (som Nomadds gör i Everlys tolkning), vilka alla framförs habilt och på ett snyggt sätt kompletterar originallåtarna.

Men, det är Greg Johnson som imponerar mest. Vart tog karln vägen? För kompositörer av Johnsons kaliber finns det alltid plats!

Bäddat För trubbel

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Två sjundedelar av ett liv
(Ken Rock)

I "The Virgin Encyclopedia of The Blues" citerar författaren Colin Larkin några av bluesens företrädare då de definierar den musik de var en del av.

Brownie McGhee gick rakt på sak: "Blues is not a dream. Blues is truth" och Johnny Shines uttryckte sig lika kompromisslöst: "The blues are not wrote; the blues are lived". J.B. Hutto visade på kraften av motstånd hans musik besitter: "The blues will never die because it's the original thing. It's coming back up from where they tried to stomp it down; it's coming back up again and it's gonna get better."

Med stöd av giganterna ovan, men med risk att reta upp eventuella bluespuritaner, vill jag påstå att Bäddat För Trubbel, med sin tredje fullängdare "Två sjundedelar av ett liv", gjort årets svenska bluesalbum, om än ett punkigt sådant.

Till ett energiskt och fullständigt avskalat komp ger Bäddat För Trubbel röst åt dem som upplever sig inte räcka till. De som vill smälta in men aldrig riktigt lyckas. De vars arbetsliv kan tyckas bara grått och trist.

Konsekvenserna av individualismens smärtsamma tomhet och avsaknaden av kollektiv självkänsla är alltid central i Bäddat För Trubbels texter. Som motvikt till den, av gruppen ofta beskrivna, förljugna tillvaro som förnekande av sitt ursprung medför, blir den akustiska "Det här är mitt liv" - lika viktig och vacker som Springsteens "Factory" - skivans mest angelägna sång.

Bäddat För Trubbel låter sig inte förblindas av vare sig rockstjärne- eller barnsliga medelklassdrömmar, utan står väl förankrade i verkligheten.

Låt det förbli så!

Fotnot 1. "Två sjundedelar av ett liv" finns även utgiven som kassettband. Det är bolaget Ljudkassett som ger ut den i två olika utföranden, röd och respektive gul kassett, och båda i mycket begränsade upplagor. Vänta alltså inte för länge.

Fotnot 2. Dennis Gustafssons fint tecknade omslagsbild av gruppen för tankarna - kanske är det lastbilen i bakgrunden - till bilder man sett av bedrägliga filurer i amerikanska s.k. ”medicine shows”, där mirakelkurer för allehanda krämpor torgfördes. Ni kan dock vara lugna, det är rena hästkuren att lyssna på Bäddat För Trubbel

The Artwoods

THE ARTWOODS
Steady Gettin' It - The Complete Recordings 1964-67
(RPM, 3 cd-box)

När jag växte upp var jag kamrat med två bröder, Mats och Lasse, som så tidigt som 1963 började skicka efter skivor från England. Inga andra jag kände, Mats och jag var då bara tretton och Lasse var femton år, var så försigkomna då det gällde egenimport av skivor. Bröderna hade, vad vi idag skulle kalla, råkoll på den framväxande brittiska beatmusiken. Lasses skolgång var kort och på ortens stora järnverk var det inga problem för en frisk grabb att få jobb. Hans inkomst var det som finansierade paketen med skivor som varje månad var adresserade till deras hemadress.

En av alla de skivor som jag genom brödernas försorg kom att höra innan den blev allmänt känd var "Art Gallary" med den engelska gruppen The Artwoods. När den gavs ut sent 1966 var jag redan så bortskämd med att tidigt få höra det bästa, att en musikaliskt avancerad grupp som Artwoods var precis vad mitt då omättliga behov av pop- och rockmusik krävde.

Gruppen tog sitt namn från dess sångare Arthur "Art" Wood (bror till den dåvarande Birdsgitarristen Ron Wood, senare mer känd som basist i Jeff Beck Group och megakänd som gitarrist i Rolling Stones) som, med sin tidigare grupp The Art Wood Combo, fanns kring kretsen runt Alexis Korner och Cyril Davies grupp Blues Incorporated i det tidiga sextiotalets London.

Artwoods enda album "Art Gallary", utgivet i november 1966, borde ha varit början på en lång karriär, men markerar istället slutet för gruppen hos skivbolaget Decca, där de funnits sedan hösten 1964 och tidigare fått fem singlar och en ep-skiva utgivna. Att "Art Gallery", mot all förmodan, letade sig ända fram till ett litet brukssamhälle i Gästrikland gjorde ändå inte skivan till någon större försäljningssuccé. Musikaliskt däremot var och är den en succé, innehållande rock- och popbaserad blue eyed soul av högsta klass.

Med säker hand hade Artwoods till albumdebuten valt ut ett antal soul och rhythm & bluesnummer, företrädesvis hämtade från de amerikanska förebilderna på bolag som Stax och Atlantic, som framförs med både elegans och originalitet. Redan i öppningsspåret - "Can You Hear Me", skriven av Allen Toussaint och inspelad i original av Lee Dorsey - förförs man av den senare Deep Purple-medlemmen Jon Lords maffiga Hammondorgel och Keef Hartleys svängiga trummor. Utan att förringa övriga medlemmar - Art Wood: sång, Derek Griffiths: gitarr och Malcolm Pool: bas - så är Lords och Hartleys insatser, i en suveränt kollektivt sammanhållen grupp, en betydande del av det som gjorde Artwoods sound unikt.

Från Lee Dorsey lånade man också "Work Work Work" och även Solomon Burke fick bidra med två nummer, "Down In The Valley" och "Keep Lookin´". Övrigt material håller lika hög klass; Eddie Floyds "Things Get Better", Booker Ts "Be My Lady", Chuck Jacksons "I Keep Forgettin'", James Crawfords "Stop And Think It Over", Marvin Gayes "One More Heartache, James Rays "If You Gotta Make A Fool Of Somebody", Bobby Blands "Don't Cry No More" och en orgeltung, instrumentell version av Brook Bentons "Walk On The Wild Side". Den senare var inspirerad av jazzorganisten Jimmy Smith, som - tillsammans med engelsman Graham Bond - var en av Jon Lords stora förebilder.

Förutom den mycket fina "Art Gallery" innehåller "Steady Gettin' It - The Complete Recordings 1964-67" inte bara gruppens övrigt utgivna inspelningar, i form av singel- och ep-spår, utan även fyra inspelningar med The Art Wood Combo, där versionen av Cyril Davies "Chicago Calling" är mest intressant. I ett försök att rida på gangstertrenden, som filmen om Bonnie & Clyde gav upphov till, kom gruppens sista inspelning, "Brother Can You Spare A Dime/Al's Party", att ges ut under namnet St Valentine's Day Massacre och även den finns med.

Trots att Artwoods försäljningsmässigt inte levde upp till Deccas förväntningar, saknade gruppen aldrig publik på sina spelningar och de var också favoriter hos andra artister såsom Brian Jones och Keith Richards, Alex Harvey, Bryan Ferry och Cat Stevens, vilka inte gärna missade en spelning med Artwoods. Gruppen var även populär som kompband åt gästande amerikanska bluesartister typ Howlin´ Wolf, Bo Diddley - som ville ta över dem till Amerika, men amerikanska musikerförbundet sa nej - och Little Walter, vilken bara hade gott att säga om Artwoods: "Trustfully, I thought white boys couldn't play the blues, but they were playing the hell out of the music. Them boys was as pure in the blues as many a negro back home. In fact, there's many a player in the States couldn't keep up with them."

Hur verkligt spännande Artwoods var på scenen visar det omfattande livematerialet som dels hämtats från inspelningar gjorda för BBC 1965, -66 och -67, samt den konsert som bandades under gruppens turné i Danmark 1967, "Live At The Funny Park, 1967", vilket väl får antas vara Tivoli i Köpenhamn.

The Artwoods upplöstes med flaggan i topp. Liveinspelningen från Danmark visar ett makalöst spelskickligt band, men med en repertoar bestående av mestadels andra artisters sånger - företrädesvis soul och rhythm & blues. Till undantagen hör de av gruppen komponerade ”Song Of The Journeyman” och ”Black Mountain” som är psykedelisk progressiv rock och b-sidan, ”In The Deep End”, på deras sista singel i eget namn - utgiven i april 1967 av Parlophone - vilken är toppklasspsykedelia som visar att förmågan att skriva bra eget material trots allt fanns inom gruppen.

Man kan bara önska att Artwoods hade fått göra minst ytterligare ett album, bestående av enbart egna kompositioner under påverkan av 1967 års psykedeliska influenser...

Stort tack till RPM Records som seriöst tagit sig an The Artwoods, som under några år på sextiotalet var ett av Englands intressantaste band!

THE SADIES

THE SADIES
ARCHIVES Volume 1- Rarities, Oddities and Radio 1995-2015
(Moi J'Connais)

I vanliga fall brukar en skiva med en titel som "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" hitta sina köpare främst hos de som redan har allt med gruppen/artisten som står för musiken bakom skivans titel. Men, låt inte lura er. En bättre introduktion till den musikaliska värld som är The Sadies alldeles speciella går inte att hitta.

Visst handlar det, med några få undantag, om aldrig tidigare utgivet arkivmaterial såsom demos, outtakes och radioinspelningar. Undantagen utgörs av ett par tidiga singelspår innan gruppen var under kontrakt med vare sig Bloodshot eller Yep Roc Records. Trots att det mesta av materialet tidigare varit opublicerat låter det ändå inte det minsta förlegat, outvecklat eller kvalitetsmässigt i sådant skick att det bästa hade varit om det stannat i arkivet.

Tvärtom!

Med generöst vidöppna armar bjuder de båda gitarristerna, och tillika bröderna, Dallas och Travis Good, basisten Sean Dean och trumslagaren Mike Belitsky in lyssnaren på en upplevelse totalt oförutsägbar, där inget musikaliskt uttryck tycks främmande för gruppens medlemmar. Med övertygelse, stilkänsla och djup förståelse, oavsett vilken genre de tar sig an, pendlar Sadies obehindrat mellan country, rock'n'roll, countrygospel, pop, garagerock, klezmer, surf, punk, ragtime och psykedelia. Har jag glömt någon stilart, så behärskar de med säkerhet den också.

The Sadies består av fyra musiker som aldrig stannat upp, aldrig gjort något halvhjärtat och alltid lyckats hålla kvar det som kanske är det allra, allra viktigaste - känslan. I sjutton års tid har gruppen släppt, med den här inräknat, elva album i eget namn, kompat artister som Neko Case, Andre Williams, Jon Langford, John Doe och The Good Family på ytterligare sex album, utan att någonsin förlora vare sig fräschör eller vitalitet. Gruppens senaste ”riktiga” album - ”Internal Sounds” (2013) - är en fräck och uppkäftig uppvisning i hur långt ifrån stagnation Sadies befinner sig.

De som kan ta till sig devisen att all musik kan, med rätt inställning och känsla, göras bra har definitivt en bundsförvant i Sadies. Inte sedan då jag först hörde de tidiga skivorna med Mothers of Invention har jag hört så formidabla kast mellan genrer. Det är möjligt att Sadies inte alls känner igen sig i jämförelsen, då Frank Zappas grupp var långt mer halsbrytande experimentell, men den befriande lekfullheten och förmågan att behärska så många olika stilarter, till vilka man också förhåller sig fritt, är densamma.

Sadiesutgåvan "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" ger fullständig rättvisa åt en av populärmusikens mest intressanta grupper. Det lär dessutom finnas flera hundra outgivna inspelningar i gruppens eget arkiv, så förhoppningsvis kommer det spännande bolaget Moi J'Connais inom en snar framtid att förse oss med ytterligare volymer.

Terry Dene

VIVA TERRY DENE
Rock´n´Roll Excellens

Terry Dene är kanske den mest bortkastade begåvning Storbritannien gjort sig skyldig till. Hela hans Decca-katalog vittnar om en bra röst men en produktion fullständigt under isen. Nåja, det finns ett undantag - "Pretty Little Pearly" inspelad i oktober 1958.

Uppvuxen i London och inspirerad av Elvis Presley tillhörde Terence Williams generationen som tidigt sökte sig till 2 I´s Coffee Bar i Soho. Barens ägare, Paul Lincoln, kände igen en talang när den dök upp och blev hans manager. Williams förvandlades till Terry Dene och fick underhålla i pausen mellan de brottningsmatcher Lincoln arrangerade i Albert Hall.

I publiken fanns BBC-producenten Jack Good och en representant för skivbolaget Decca. Där hamnade Dene i riktigt dåligt sällskap och historien borde ha tagit en annan riktning. Goods lansering var oklanderlig men det Decca gjorde med Dene är oförlåtligt. Hur gärna man än vill, kan man inte hitta mer än bara en bra röst på hans inspelningar för bolaget 1957 - 59. Ni som inte tror mig, skaffa "Terry Dene - Decca Singles Collection" - men räkna inte med att spela sönder den.

Dene, som alltid betraktats som "the bad boy of British rock & roll", fick under sin storhetstid aldrig möjlighet att bevisa det i sina inspelningar. Instängd i en för trång kostym gjorde han istället skivor på Tommy Steele-nivå. De tidiga scenfoton som finns på honom ger en helt annan bild av artisten Terry Dene. I artikeln “A cellarful of noise”, från januarinumret 2007 av Record Collector, skriver Owen Adams "Terry Dene had it all: teen idol looks, a strong credible voice and a great backing band in The Aces".

Denes hits var följande; först en cover på Marty Robbins "A White Sport Coat (And A Pink Carnation) 1957", därefter “Start Movin´" 1957 - som Sal Mineo samtidigt låg på engelska listan med - och slutligen “The Stairway of Love" 1958. Dene själv var så besviken på sin skivdebut "A White Sport Coat..." att han vägrade spela den live. Det var istället på scenen och i privatlivet han levde ut både sina musikaliska ambitioner och frustrationer. Om han varit passiv i valet av låtar och arrangemang i studion blev han desto mer aktiv i skapande av sitt dåliga rykte. Som sångare i Rory Blackwells band The Blackjacks fick Dene sparken då han klev av scenen och spöade upp en person i publiken. Trassliga nerver, fylla och skadegörelse var inga bra egenskaper om man ville slippa den engelska skandalpressen.

SCREWBALL DENE

Dene var bland engelska musiker först ut att löpa tabloidernas gatlopp. Efter bara några veckors militärtjänst fick han ett nervsammanbrott, blev inlagd på mentalsjukhus och därefter hemskickad. Tidningarna beskrev honom som "Screwball Dene".
Hans hustru, den engelska sångerskan Edna Savage, hade - per telefon! - dagen innan Dene blev inkallad meddelat att hon skull lämna honom. Äktenskapet varade i drygt ett halvår. Ursinnig och okontrollerad slet han telefonautomaten från väggen. Vid tidigare besök hos psykiatrin förklarades Denes häftiga humör som emotionell omognad. Edna gifte sig med artisten Terry Dene och fick privatpersonen Terence Williams på köpet.

Sina psykiska problem skulle Terry Dene längre fram komma att härleda till sina första levnadsår. Han föddes 1938 i stadsdelen Elephant & Castle. Ett område som bombades hårt av tyskarna under kriget. I motsats till många andra barn evakuerades han aldrig från London utan tvingades leva med det trauma sirener och bombnedslag skapar.

Basisten Brian Gregg är den person som stått Dene närmast genom åren. De träffades i april 1956 då de båda samtidigt började arbeta hos HMV på Oxford Street. Förutom att packa skivor lånade de skivaffärens demostudio. Tejperna finns bevarade och gavs 1997 ut av engelska Rollercoaster Records, ett bolag som specialiserat sig på 50- och tidig 60-talsrock & roll, såsom cd:n "Terry Dene And The Dene Aces - The Real Terry Dene".

Det är en kulturgärning! För första gången får vi höra hur Terry Dene kunde låta. Materialet är Presley, Perkins, Jack Scott och uttrycket är rockabilly. Dene visade att han väl förstått vad förebilderna ville åstadkomma. Om han redan från början fått ordentligt originalmaterial och träffat en lyhörd producent av t ex amerikanske Ken Nelsons snitt, hade England haft riktig rockabilly redan på femtiotalet. Nu fick engelsmännen istället vänta till 1960 och Billy Furys rockabillyalbum "The Sound of Billy Fury". Genren var då redan stendöd i hemlandet USA.

SVERIGE

Efter militärtjänsten försökte Dene bygga upp sin karriär igen. I hemlandet var han på nedgång men i Sverige fanns intresse. I juni 1959 gjorde han ett antal spelningar på Gröna Lund i Stockholm. Innan avresan hoppade gitarristen Eric Kershaw av. Förutom Dene var Brian Gregg på bas och den legendariske trummisen Clem Cattini med på resan till Sverige. Väl här hittar bandet en Sune Larsson som hoppade in och tog Kershaws plats.

Vid sista spelningen på Grönan gick The Dene Aces upp på scenen, spelar det intro. som skall ackompanjera Denes inträde på scenen. Inget hände, alla ser sig nervöst omkring. Desperat klev Brian Gregg fram och tog solostämman. Dene själv satt då i en taxi på väg till Arlanda med destination London. Halvvägs till flygplatsen uppmanade han chauffören att stanna, klev ur bilen och vandrade rakt ut på en åker.

I början på sextiotalet mötte Terry Dene Gud vid Trafalgar Square i London. Något senare träffar han sin svenska fru Margareta och 1968 bosatte de sig i Krylbo, varifrån han reste runt och arbetade som predikant. I början på sjuttiotalet spelade han in gospel för Pilgrim Records. Låt er inte luras av det vackra bolagsnamnet, det förmedlar inget av det som svarta gospelgrupper typ The Bibletones, The Christianaires eller tidiga The Soul Stirrers gjorde. Det var istället i den vattenkammade Artur Eriksson-traditionen inspiration hämtades.

Dene behövde Gud för sin överlevnad och om man vill ha bevis på trons läkande och helande kraft kan han säkert tjäna som exempel. När han återvände till London och satte ihop ett nytt The Dene Aces med den gamle kompisen Brian Gregg, är det med en energi och sprängkraft man normalt inte hittar hos fyrtioåringar.

THE REAL TERRY DENE

Tiden i Sverige hade gjort underverk! Borta var osäkerheten, spritproblemen och bad boy-attityden. Dene hade sin ilska under kontroll och kanaliserade den i musiken. Det är framför allt liveinspelningen från den perioden som gör skivan "The Real Terry Dene" till en av de bästa liveskivor jag hört.

Det krävdes en musikalisk tolerans av det slag som punk och new wave skapade för att få musiker som The Pirates och Terry Dene & The Dene Aces tillbaka till scenen. Bandet var av den sorten som bara fanns på engelska pubar under det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet. Fast förankrad i femtiotalets rock'n'roll men med intensiteten hos ett ungt pubrockband.

Dene måste ha varit sprickfärdig av revanschlust. Ursinnigt utför han mirakel med ett mestadels redan hårt prövat material. Låttitlar som "My Baby Left Me", "Shakin´ All Over", "Lady Miss Clawdy", "Move It", "I´m Left, You´re Right, She´s Gone" låter inte allt för upphetsande. Men tro mig. Bandet spelar som om det vore det sista de skall göra.

Åtta låtar och tjugofem intensiva minuter är alltså allt som behövs för att utropa Viva Terry Dene! Hela hans, p.g.a. av Decca, tveksamma anseende är som bortblåst. Bakom sig måste han haft ett av Englands bästa band, så tajta att enda jämförelsen som står pall är The Inmates och stundtals svenska Rost. Dock helt utan den förfining i låtmaterialet som finns hos båda dessa band. Dene och hans grupp kunde bara en sak: rak, enkel och i anslaget brittisk rock & roll!

"C´min And Be Loved" och "Pretty Little Pearly" är de låtar från hans Deccaperiod som smälter bäst in bland övrigt material och speciellt "Pretty Little Pearly" är fantastisk i sin attack. Det är samma låt som Gene Vincent gjorde på sitt sista riktiga Capitolalbum "Crazy Times!" 1960. Slentrianmässigt har jag trott att Dene lånat arrangemanget av Vincent. Så är inte fallet. Gene spelade in sin version tredje augusti 1959 och Terry Denes inspelning är från sista dagarna i oktober 1958. Vincent anlände till England första gången femte december 1959 och kände förmodligen varken till Terry Dene eller hans version av "Pretty Little Pearly". Båda har istället, oberoende av varandra, fascinerats av doo-wopgruppen Click-Clacks inspelning på APT Records 1958.

MOVE IT & SHAKIN´ ALL OVER

Två av engelsk rock'n'rolls finast ögonblick görs på "The Real Terry Dene" i sina definitiva versioner. Cliff Richard satte ribban högt när "Move It" spelades in 1958. Visst gjorde han en hel del bra även efter den, men "Move It" framstår ändå som kronjuvelen i Cliffs repertoar. Cliffs bästa inspelningar finns snyggt samlade i boxen "Cliff Richard - The Rock´n´Roll Years 1958-1963" för den som vill har mer.

"Move It" låg som b-sida till "Schoolboy Crush", vilken var Cliff Richards första singel. Ian Samwell, gitarrist i The Drifters (Cliffs första band innan Hank Marvin blev medlem och namnet ändrades till The Shadows), skrev låten under en bussresa hem till Harry Webb, som Cliff då fortfarande hette. När "Move It" spelades in i Abbey Road-studion kallades studiogitarristen Ernie Shear in och det är alltså han som fyrar av det klassiska introt. Vid det tillfället hade Cliff Richard och Hank Marvin ännu inte träffats.

Terry Dene & The Dene Aces gör en "Move It" som springer förbi alla andra versioner jag hört, inklusive The Flamin´ Groovies. Fullständigt dränkt i eko sopar de mattan med allt vad pubrock heter. Det finns inte en tanke på att låten då är tjugo år gammal. Det är här och nu och till hundra procent! Ett ögonblick av total glädje. Varför var inte Denes Pilgriminspelningar så här fulla av lust och själ?

Dene Aces bassist Brian Gregg spelade i andra upplagan av Johnny Kidds kompgrupp The Pirates och det var då Kidds största hit, "Shakin´ All Over", spelas in. Gregg, gitarristen Alan Caddy och Kidd lekte fram "Shakin´ All Over" för att använda som b-sida till "Yes Sir That´s My Baby" 1960. Till inspelningen kallades trummisen Clem Cattinis kompis, gitarristen Joe Moretti, in. Det var han som skapade och även spelade det oförglömliga gitarrintrot.

Den upplaga av The Pirates, med Mick Green, Johnny Spence och Frank Farley, som på sjuttiotalet återupptog verksamheten, bildades först 1962 och har inget med inspelningen av "Shakin´All Over" att göra. Det var alltså inte Mick Green som gjorde gitarrslingan som går igenom hela låten. Däremot spelar han på bl a "I Can Tell", "A Shot Of Rhythm & Blues", "I´ll Never Get Over You", "Jealous Girl" - som svenska Tages gjorde en strålande version av - och "Dr Feelgood".

Det var Mick Greens gitarrspel som fick den femtonårige John Wilkinson att ligga sömnlös på nätterna. Greens hårda anslag och rytmiska kompspel skulle helt övertas av Wilkinson när han senare förvandlar sig till Wilko Johnson och tillsammans med Brilleaux, Sparko och The Big Figure bildat Dr Feelgood.

Johnny Kidds version av "Dr Feelgood", skriven av Piano Reds gitarrist Curtis Smith, innehåller redan 1964 den ljudbild som tidiga Dr Feelgood byggde hela sin karriär på. I centrum Wilko Johnsons, och senare även John "Gypie" Mayos, karaktäristiskt rytmiska gitarrspel. Wilko har aldrig gjort någon hemlighet av att Mick Green alltid varit den stora förebilden, vilket säkert underlättade för The Pirates att återbildas på sjuttiotalet. Johnny Kidd och hans olika upplagor av The Pirates skulle alltså visa sig ha inflytande över inte bara den tidiga brittiska rhythm & bluesen, utan även det som tio år senare skulle bli pubrock.

THE DENE ACES

Förutom Terry Dene och Brian Gregg ingår i The Dene Aces även trummisen Terry Sealy och till tonerna av "Peter Gunn" presenteras gruppens gitarrist på följande stilfulla sätt: "I would like now to introduce you to my band. I think we all agree, it´s not easy to find a guitarist that plays that sort of music that we enjoy. So I would like you to give a big hand for Mr MITCHELL KEANE on lead guitar..." Och nog vet, den för mig okände, Keane hur det skall låta. Han har studerat alla stora stilbildare. Scotty Moore, Cliff Gallup, Johnny Meeks, Paul Burlison...och i en överdos av eko, adderar han förebilderna till en spelstil vi känner väl från pubrockare som Billy Bremner och The Inmates skicklige kompgitarrist Tony Oliver. Mitchell Keane är en av de absolut fräckaste gitarrister jag hört!

I övrigt innehåller “The Real Terry Dene» Deccalåtarna “Baby She´s Gone« och “Market Place» i senare gjorda studioversioner med förmodligen Keane, Gregg och Sealy i kompet. Vilket lyft, så skulle det naturligtvis låtit redan på femtiotalet.

Kvar finns ett antal liveinspelningar gjorda vid andra tillfällen under samma tidsperiod. Med undantag för "All Shook Up", "Poor Boy" och "Shake,Rattle And Roll" kommer de inte upp i samma klass utan framstår mer som kompetent revivalrock.

Terry Dene gjorde 1983 Lp:n "Save The Last dance For Me" på Silvertown Records. Den innehåller hyggligt gjorda inspelningar av kända femtiotalslåtar. Men liveversionerna av "Move It" och "Learning How To Rock And Roll", även den från Cliffs repertoar, går inte att överträffa.. Intressantast är inspelningen av Otis Blackwell och Elvis Presleys "Paralysed". En fin tolkning som även kom som sju- respektive tiotums singel.

Mer magisk är istället den smått ödesmättade ljudbilden på singeln "The Feminine Look / Fever" från 1963. Redan där kunde Denes musikaliska liv ha tagit en annorlunda och mer spännande vändning. Terry Dene hade förutsättningarna: rösten, det ambivalenta psyket och attityden. Tyvärr hade han då inte förmågan att styra sin karriären i rätt riktning. Istället kom han starkt tillbaka som pubrockare under sjuttiotalet. Men det fick vi inte ju veta förrän Rollercoaster Records 1997, genom Cd:n "The Real Terry Dene story", talade om det för oss.

I den av BBC för några år sedan inspelade dokumentären "Poor Boy" om Terry Dene, får vi träffa en äldre gentleman som med distans och utan självömkan berättar om sitt liv. Filmen innehåller också mycket arkivmaterial vilket gör den extra intressant.

Idag åker Dene runt på revivalgalor och spelar det han började med - Presley, Perkins och Jack Scott. Kanske kan han, trots att jag egentligen inte tror det, emellanåt låta lika febrigt intensiv som i liveskivans inspelning av "Learning How To Rock And Roll". Texten är inget mindre än en hymn till alla som älskar enkel fyrafjärdedelstakt med stadig backbeat - "...rock in the kitchen roll in the hall. Stand on the tv and climb up the wall. Jive on the ceiling lay on the floor. Crawl through the bathroom and cry out for more. And thats the only way to do it. When you´re learning how to rock and roll..."

Många måste ha sett Terry Dene på Grönan eller träffat honom som predikant - ge oss gärna ett vittnesmål! Och till sist. Vem var den mystiske gitarristen Sune Larsson? Träd fram och berätta.


Artikeln publicerades 2007 på Rootsy