ZAKARY THAKS

ZAKARY THAKS
It's The End / The Definitive Collection
(Big Beat)

När jag lägger samlingen "It's The End /The Definitive Collection" med Texasgruppen Zakary Thaks i cd-spelaren kommer jag plötsligt att tänka på den ukrainske stavhopparen Sergej Bubka. Det var hans förmåga att alltid överraska världen med ständigt nya världsrekord som får mig att göra jämförelsen. Vet inte om medlemmarna i Zakary Thaks ägnade sig åt någon form av idrottslig aktivitet, utan istället är det den långsökta likheten i deras förmåga att oavbrutet gräva fram högklassigt och tidigare outgivet inspelat material som slår mig med häpnad.

Den nu aktuella Big Beat-samlingen är den tredje jag köper med gruppen. Moxie Records utgåva "Texas Legendary Group The Zakary Thaks" från 1980 innehåller gruppens samtliga singlars a- och b-sidor och var mitt första möte Zakary Thaks. Sex singlar utgivna mellan 1966 och 1969 bestående av Merseybeat, folkrock, fuzzdränkt garagerock och psykedelia. Samtliga tolv låtar är, med ett par undantag, skrivna inom gruppen och av imponerande hög klass. Inte minst med tanke på medlemmarnas unga ålder, då de vid debuten - "Bad Girl" - endast var femton till sexton år gamla och när "Outprint" gavs ut 1969 knappt tjugo år fyllda!

För fem år sedan släppte det utmärkta bolaget Cicadelic Records samlingen "Passage To India", med anledning av den då just upphittade och tidigare outgivna inspelningen med samma namn. Inspirerade av Beatles album "Revolver" och då främst George Harrisons fascination för sitar, spelades "Passage To India" in på överbliven studietid vid samma tillfälle då Zakary Thaks var i studion för att spela in "Won't Come Back", som 1967 blev a-sida till deras tredje singel. Med sina österländska influenser är "Passage To India" en sensationell sång som för tankarna till det bästa Arthur Lee och Love spelade in. Ansvaret för att den aldrig gavs ut var inte gruppens utan det faller tungt på deras manager - och tillika deras skivbolag J-Beck Records ägare - Carl Becker, som inte alls förstod inspelningens storhet:

- You cats are kidding me, right? I'm not putting that song out!"

Engelska Ace/Big Beat gav 2013 ut singeln "She's Got You", inspelad 1966 och aldrig heller tidigare utgiven. Den är kopplad med ölreklam på b-sidan - "THE ZAKARY THAKS sing for JAX BEER". A-sidans "She's Got You" är pulserande garage-rhythm & blues av det slag svenska The Friends var mästare på, medan b-sidan inledningsvis mer lutar åt amerikansk folkrock, övergår i en sensuell kvinnoröst som förklarar vårt behov av Jax Beer och avslutas med fuzzriffet från "Face To Face".

Lika sensationell som "Passage To India" var på Cicadelicutgåvan 2010 är den nyligen återfunna "It's The End". En suveränt melankolisk beatballad som spelades in samtidigt som "She's Got You" och den Merseybeatinfluerade "Please". Den senare kom att bli b-sida till "Won't Come Back", medan både "She's Got You" och "It's The End" hamnade i karantän i över fyrtiofem år.

Förutom de sex singlarna innehåller Big Beat-utgåvan även "She's Got You", alternativa versioner respektive stereomixar på fyra av de tolv singelsidorna, tre låtar inspelade tillsammans med Mike Taylor, sångare i de samtida Bad Seeds, och utgivna som Michael av J-Beck 1967. Och så naturligtvis "It's The End" som är den verkligt stora behållning, i alla fall om man redan har någon tidigare samling med gruppen.

Likt publiken som förväntade sig att stavhopparen Bubka ständigt skulle nå högre höjder, hoppas jag numer att Zakary Thaks skall fortsätta överraska med ytterligare outgivet inspelat material. Om så blir fallet är jag helt övertygad att dess kvalitet med lätthet svingar sig upp till samma höjder som allt annat de spelade in, ty Zakary Thaks har än en gång bevisat att de saknade förmågan att göra någon undermåligt eller ens halvhjärtat.

The Loons

THE LOONS
Inside Out Your Mind
(Bomp)

Den som följt makarna Anja och Mike Stax gemensamma arbete med ett av världens bästa musikfanzine - Ugly Things, vars devis lyder "wild sounds from past dimensions" - blir kanske inte helt överraskad av, att den grupp där de båda också är medlemmar rör sig inom genrer som psykedelia, garagerock och freakbeat.

Sångaren Mike och basisten Anja, tillsammans med gitarristerna Chris Marsteller, och Marc Schroeder samt Mike Kamoo på trummor, visar med The Loons fjärde album "Inside Out Your Mind" en bredd och stilmässig mångfald som är lika imponerande och kärleksfullt utförd som de, ofta mycket långa, initierade artiklar som regelbundet publiceras i Ugly Things.

Med "Inside Out Your Mind" går The Loons Electric Banana, mer Electric Banana och t.o.m ännu mer Electric Banana, i den meningen att gruppens idérikedom är att jämföra med Staxs förebilder The Pretty Things under de senares mest variationsrika och kreativa period.

Den inledande powerpopexplosionen "Siren City" är som hämtad från det bästa New Jerseygruppen The Smithereens spelade in. Därefter tas vi, med "Moon And Tide", till den amerikanska västkustens sextiotal och associationerna leder raka vägen till fantastiska West Coast Pop Art Experimental Band. Ingen dålig jämförelse, men Loons kan sin historia. Något de även visar i den om Arthur Lee påminnande "Head In The Clouds", som med lätthet skulle ha platsat på Loves "Forever Changes".

Mike Stax engelska rötter ges utrymme i "Out Of The Frame" som är brittisk freakbeat i Creation, Fleur De Lys, The Factory och Wimple Winchs anda, medan "Transparent Eyes" mer hör hemma i The Seeds och The Music Machines ohämmade garagetradition.

Den akustiska "Silence" och avslutande "As The Raven Flies" är inget mindre än gigantiska kärleksförklaringar till Pretty Things mästerverk S.F. Sorrow. Phil May har all anledning att känna sig nöjd med sina adepter. I min värld kan man inte ha en bättre förebild än Pretty Things och Loons har gjort sin hemläxa och lyckats knäcka koden till den magi som Pretty Things besitter.

Fotnot. Då Pretty Things, för De Wolfe Music:s räkning, gjorde musik avsedd för tv och film, begick de kontraktsbrott gentemot EMI Records och var tvungna arbeta under falskt flagg. Under de föga spännande namnen ”Electric Banana”, ”More Electric Banana” och ”Even More Electric Banana gavs tre album ut avsedda enbart för branschfolk.

Passar på att slå ett slag för The Loons senaste singel ”Miss Clara Regrets / Alexander”, utgiven av det engelska bolaget Dirty Water Records. Framsidan är fräck freakbeatpop med blytunga basgångar och b-sidan är en fullständigt lysande, fuzzdränkt version av den sång Pretty Things hämtade från ”Even More Electric Banana” och gav till fransmannen Phillipe DeBarge. Och satan vad snyggt de gör stämmorna i refrängen på ”Alexander”!

Måste även erkänna att jag blir helt knäsvag av The Rosalyns - där Anja Stax också ingår - version av Rupert´s Peoples ”Dream On My Mind”, som ni hittar på Rosalyns ep ”Hide And Seek” (Ugly Things Records). Nonchalant förföriska popstämmor mot en vägg av fuzzgitarrer. Något i arrangemanget och framförandet får mig hela tiden att tänka på The Renegades majestätiska beatballad "I Was There", vilket på intet sätt gör upplevelsen mindre angenäm - tvärtom.

Nomadds

THE NOMADDS
The Nomadds
(Way Back, 2009)

Då The Beatles första gången spelade live i amerikansk tv, Ed Sullivan Show i februari 1964, var medlemmarna i The Nomadds några av alla de som storögda satt bänkade framför tv:n hemma i Freeport, Illinois. Man var redan bekant med "I Want To Hold Your Hand" och senare samma år skulle gruppen se ett av Beatles framträdanden i Chicago, där engelsmännen uppträdde tillsammans med Jackie DeShannon.

Beatles förändrade Nomadds repertoar fullständig och med tre sångare i bandet hade de inga problem att låta sig påverkas av den melodibaserade brittiska musiken som, under benämningen "The British Invasion", blev helt tongivande för hur popmusik skulle låta.

Nomadds blev ett populärt band på både skoldanser och större danshak och drog alltid mycket folk till sina spelningar. I december 1964 startade man inspelningen av det som skulle komma att bli deras enda album. Ja, den enda utgåvan överhuvudtaget med gruppen.

I den lokala Radex Recording Studios, ägd av Dexter Witt och belägen i hans hem, spelade Nomadds, till och från under tre månader, in skivans tolv låtar. Kostnaden för upplagans tvåhundrafemtio exemplar var $1000, vilket inkluderade inspelning, pressning, fotografering och tryckning av omslaget.

För att skilja ut sig från alla andra band som kallade sig Nomads slängde man in ett extra D i gruppnamnet och i annonser för deras spelningar kunde därför benämningen "The Fabulous Double D" läggas till. Vid releasepartyt på Masonic Temple Ballroom, den sjuttonde april 1965, sålde hela första upplagan slut, varpå gruppen genast beställde ytterligare femhundra ex.

Totalt pressades sjuhundrafemtio exemplar och en snabb koll på ebay visar att ett skapligt original kostar mellan femtonhundra och tre tusen kronor. Det behöver nu ingen betala eftersom tyska Music Maniacs Records, via sitt bolag Way Back Records, sedan några år tillbaka har gett ut en återutgåva för de med tunnare plånbok. Och The Nomadds enda avtryck i vinyl är definitivt värd att införskaffa.

Av omslagsbilden att döma ger gruppen uttryck för samma hårdhet som de samtida The Sonics, men där upphör också likheterna. Då Sonics med sin kompromisslösa råhet malde sönder all konkurrens, valde istället Nomadds att ta intryck av Beatles, Everly Brothers och Bobby Fuller Fours harmonibaserade musik.

Egentligen ville Nomadds göra ett helt album med enbart material skrivet av Lennon-McCartney, men de fick aldrig ordning på hur rättigheterna skulle lösas. Med facit i hand skall vi nog vara glada för det. Beatles är Beatles och ingen gjorde deras musik bättre än de själva. Dessutom visade det sig att även Nomadds hade en låtskrivare av rang.

Kompgitarristen Greg Johnsons fem bidrag är skivans verkligt stora behållning. Utan att tveka placerar jag honom bredvid en låtskrivare som Sonny Curtis och "Don't Cheat On Me" hade med lätthet passat in i The Crickets repertoar strax efter att de lämnat Buddy Holly.

Bröderna Everly skulle, om de hade haft möjlighet att höra den, genast ha tagit "Enter Into My Life" till sina hjärtan. Inte ett öga hade förblivit torrt om Don och Phil hade lagt sina sångstämmor på Johnsons mästerliga ballad.

Öppningsspåret "You Can Fall In Love" är Merseybeatpop i The Searchers anda och "I'm In Transit" är som kommen från Zombiesmedlemmen Chris Whites geniala penna, medan "There Is No More" låter som svenska The Mascots vid de tillfällen deras vokala insatser inte var så olyssningsbart musikhögskolepretentiösa.

Förutom Johnsons bidrag finns sju standardlåtar, typ Jimmy Reeds "Shame Shame Shame", Chuck Berrys "Roll Over Beethoven", Lieber-Stollers "Love Potion No. 9" och Little Richards "Lucille" (som Nomadds gör i Everlys tolkning), vilka alla framförs habilt och på ett snyggt sätt kompletterar originallåtarna.

Men, det är Greg Johnson som imponerar mest. Vart tog karln vägen? För kompositörer av Johnsons kaliber finns det alltid plats!

Bäddat För trubbel

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Två sjundedelar av ett liv
(Ken Rock)

I "The Virgin Encyclopedia of The Blues" citerar författaren Colin Larkin några av bluesens företrädare då de definierar den musik de var en del av.

Brownie McGhee gick rakt på sak: "Blues is not a dream. Blues is truth" och Johnny Shines uttryckte sig lika kompromisslöst: "The blues are not wrote; the blues are lived". J.B. Hutto visade på kraften av motstånd hans musik besitter: "The blues will never die because it's the original thing. It's coming back up from where they tried to stomp it down; it's coming back up again and it's gonna get better."

Med stöd av giganterna ovan, men med risk att reta upp eventuella bluespuritaner, vill jag påstå att Bäddat För Trubbel, med sin tredje fullängdare "Två sjundedelar av ett liv", gjort årets svenska bluesalbum, om än ett punkigt sådant.

Till ett energiskt och fullständigt avskalat komp ger Bäddat För Trubbel röst åt dem som upplever sig inte räcka till. De som vill smälta in men aldrig riktigt lyckas. De vars arbetsliv kan tyckas bara grått och trist.

Konsekvenserna av individualismens smärtsamma tomhet och avsaknaden av kollektiv självkänsla är alltid central i Bäddat För Trubbels texter. Som motvikt till den, av gruppen ofta beskrivna, förljugna tillvaro som förnekande av sitt ursprung medför, blir den akustiska "Det här är mitt liv" - lika viktig och vacker som Springsteens "Factory" - skivans mest angelägna sång.

Bäddat För Trubbel låter sig inte förblindas av vare sig rockstjärne- eller barnsliga medelklassdrömmar, utan står väl förankrade i verkligheten.

Låt det förbli så!

Fotnot 1. "Två sjundedelar av ett liv" finns även utgiven som kassettband. Det är bolaget Ljudkassett som ger ut den i två olika utföranden, röd och respektive gul kassett, och båda i mycket begränsade upplagor. Vänta alltså inte för länge.

Fotnot 2. Dennis Gustafssons fint tecknade omslagsbild av gruppen för tankarna - kanske är det lastbilen i bakgrunden - till bilder man sett av bedrägliga filurer i amerikanska s.k. ”medicine shows”, där mirakelkurer för allehanda krämpor torgfördes. Ni kan dock vara lugna, det är rena hästkuren att lyssna på Bäddat För Trubbel

The Artwoods

THE ARTWOODS
Steady Gettin' It - The Complete Recordings 1964-67
(RPM, 3 cd-box)

När jag växte upp var jag kamrat med två bröder, Mats och Lasse, som så tidigt som 1963 började skicka efter skivor från England. Inga andra jag kände, Mats och jag var då bara tretton och Lasse var femton år, var så försigkomna då det gällde egenimport av skivor. Bröderna hade, vad vi idag skulle kalla, råkoll på den framväxande brittiska beatmusiken. Lasses skolgång var kort och på ortens stora järnverk var det inga problem för en frisk grabb att få jobb. Hans inkomst var det som finansierade paketen med skivor som varje månad var adresserade till deras hemadress.

En av alla de skivor som jag genom brödernas försorg kom att höra innan den blev allmänt känd var "Art Gallary" med den engelska gruppen The Artwoods. När den gavs ut sent 1966 var jag redan så bortskämd med att tidigt få höra det bästa, att en musikaliskt avancerad grupp som Artwoods var precis vad mitt då omättliga behov av pop- och rockmusik krävde.

Gruppen tog sitt namn från dess sångare Arthur "Art" Wood (bror till den dåvarande Birdsgitarristen Ron Wood, senare mer känd som basist i Jeff Beck Group och megakänd som gitarrist i Rolling Stones) som, med sin tidigare grupp The Art Wood Combo, fanns kring kretsen runt Alexis Korner och Cyril Davies grupp Blues Incorporated i det tidiga sextiotalets London.

Artwoods enda album "Art Gallary", utgivet i november 1966, borde ha varit början på en lång karriär, men markerar istället slutet för gruppen hos skivbolaget Decca, där de funnits sedan hösten 1964 och tidigare fått fem singlar och en ep-skiva utgivna. Att "Art Gallery", mot all förmodan, letade sig ända fram till ett litet brukssamhälle i Gästrikland gjorde ändå inte skivan till någon större försäljningssuccé. Musikaliskt däremot var och är den en succé, innehållande rock- och popbaserad blue eyed soul av högsta klass.

Med säker hand hade Artwoods till albumdebuten valt ut ett antal soul och rhythm & bluesnummer, företrädesvis hämtade från de amerikanska förebilderna på bolag som Stax och Atlantic, som framförs med både elegans och originalitet. Redan i öppningsspåret - "Can You Hear Me", skriven av Allen Toussaint och inspelad i original av Lee Dorsey - förförs man av den senare Deep Purple-medlemmen Jon Lords maffiga Hammondorgel och Keef Hartleys svängiga trummor. Utan att förringa övriga medlemmar - Art Wood: sång, Derek Griffiths: gitarr och Malcolm Pool: bas - så är Lords och Hartleys insatser, i en suveränt kollektivt sammanhållen grupp, en betydande del av det som gjorde Artwoods sound unikt.

Från Lee Dorsey lånade man också "Work Work Work" och även Solomon Burke fick bidra med två nummer, "Down In The Valley" och "Keep Lookin´". Övrigt material håller lika hög klass; Eddie Floyds "Things Get Better", Booker Ts "Be My Lady", Chuck Jacksons "I Keep Forgettin'", James Crawfords "Stop And Think It Over", Marvin Gayes "One More Heartache, James Rays "If You Gotta Make A Fool Of Somebody", Bobby Blands "Don't Cry No More" och en orgeltung, instrumentell version av Brook Bentons "Walk On The Wild Side". Den senare var inspirerad av jazzorganisten Jimmy Smith, som - tillsammans med engelsman Graham Bond - var en av Jon Lords stora förebilder.

Förutom den mycket fina "Art Gallery" innehåller "Steady Gettin' It - The Complete Recordings 1964-67" inte bara gruppens övrigt utgivna inspelningar, i form av singel- och ep-spår, utan även fyra inspelningar med The Art Wood Combo, där versionen av Cyril Davies "Chicago Calling" är mest intressant. I ett försök att rida på gangstertrenden, som filmen om Bonnie & Clyde gav upphov till, kom gruppens sista inspelning, "Brother Can You Spare A Dime/Al's Party", att ges ut under namnet St Valentine's Day Massacre och även den finns med.

Trots att Artwoods försäljningsmässigt inte levde upp till Deccas förväntningar, saknade gruppen aldrig publik på sina spelningar och de var också favoriter hos andra artister såsom Brian Jones och Keith Richards, Alex Harvey, Bryan Ferry och Cat Stevens, vilka inte gärna missade en spelning med Artwoods. Gruppen var även populär som kompband åt gästande amerikanska bluesartister typ Howlin´ Wolf, Bo Diddley - som ville ta över dem till Amerika, men amerikanska musikerförbundet sa nej - och Little Walter, vilken bara hade gott att säga om Artwoods: "Trustfully, I thought white boys couldn't play the blues, but they were playing the hell out of the music. Them boys was as pure in the blues as many a negro back home. In fact, there's many a player in the States couldn't keep up with them."

Hur verkligt spännande Artwoods var på scenen visar det omfattande livematerialet som dels hämtats från inspelningar gjorda för BBC 1965, -66 och -67, samt den konsert som bandades under gruppens turné i Danmark 1967, "Live At The Funny Park, 1967", vilket väl får antas vara Tivoli i Köpenhamn.

The Artwoods upplöstes med flaggan i topp. Liveinspelningen från Danmark visar ett makalöst spelskickligt band, men med en repertoar bestående av mestadels andra artisters sånger - företrädesvis soul och rhythm & blues. Till undantagen hör de av gruppen komponerade ”Song Of The Journeyman” och ”Black Mountain” som är psykedelisk progressiv rock och b-sidan, ”In The Deep End”, på deras sista singel i eget namn - utgiven i april 1967 av Parlophone - vilken är toppklasspsykedelia som visar att förmågan att skriva bra eget material trots allt fanns inom gruppen.

Man kan bara önska att Artwoods hade fått göra minst ytterligare ett album, bestående av enbart egna kompositioner under påverkan av 1967 års psykedeliska influenser...

Stort tack till RPM Records som seriöst tagit sig an The Artwoods, som under några år på sextiotalet var ett av Englands intressantaste band!