Flamin' Groovies

FLAMIN' GROOVIES
Fantastic Plastic
(Sonic Kicks)

Den välformulerade sista meningen - "The Groovies are back to KICK OUT THE JAMS!" - i omslagstexten på Flamin' Groovies grandiosa återkomst på skivtallriken, "Fantastic Plastic", är med sanningen överrensstämmande. Aldrig trodde jag väl att Groovies fortfarande skulle vara mäktiga att göra ett album lika oemotståndligt som de gruppen gjorde för Sire Records under sista halvan på sjuttiotalet - "Shake Some Action"(-76), "Now"(-78) och "Jumpin' In The Night"(-79).

Kvar från tidigare konstellationer av Flamin' Groovies finns dess primus motor Cyril Jordan, idag den enda ursprungsmedlemmen, och Chris Wilson, som tog över sången då Roy Loney lämnade gruppen i början på sjuttiotalet. Det är också sjuttiotalets Groovies man nu knyter an till. Kompositörsduon Jordan/Wilson, som tillsammans skrev allt eget material under perioden på Sire, visar sig fortfarande besitta förmågan att skriva storartad pop- och rockmusik. Genom att korsbefrukta sin egen "Shake Some Action" med Byrds "Eight Miles High" har Jordan/Wilson med "The End of The World" till och med överträffat sig själva och skrivit sin kanske bästa låt någonsin. Och då har de ju ändå skrivit sånger som "You Tore Me Down, "Sometimes", "Please, Please Girl", "Shake Some Action" och "Jumpin' In The Night".

Det är inte bara i sitt eget sjuttiotal man tar avstamp, öppningslåten "What The Hell's Goin' On" är som hämtad ur Rolling Stones "Brown Sugar"-period. Och "Crazy Mazy" och "Let Me Rock" är av samma fräcka klass som resultatet av deras första möte med Dave Edmunds i Rockfieldstudion i Wales i maj 1972, då de under en natt spelade in och mixade "Slow Death", "Shake Some Action" (första versionen), "You Tore Me Down", "Get A Shot of Rhythm & Blues" och "Little Queenie".

"She Loves Me", "Lonely Hearts", "Fallen Star" och "Crying Shame", med underbara körstämmor och klingande gitarrer, är amerikansk folkrock och powerpop av det slag egentligen bara ett Flamin' Groovies (läs Cyril Jordan) som in i minsta detalj analyserat The Byrds musik kan åstadkomma.

Kanske är instrumentallåten "I'd Rather Spend My Time With You" utfyllnad, men i så fall en förbaskat trevlig sådan. Lite malplacerad i sammanhanget kanske, men älskare av ståltrådsgitarrer med svajarm kommer att gå ner i spagat när de hör den. Och Wilbert Harrison lär inte känna sig bortglömd i sin grav, då han märker att Jordan/Wilson låtit sig påverkas av hans "Let's Stick Together" när de skrev "Just Like A Hurricane".

Det egna materialet kompletteras med ett par lysande versioner av Beau Brummels "Don't Talk To Strangers" och NRBQs "I Want You Bad". Den senare hittar man även i en liveversion på "Flamin' Groovies - Live At The Whiskey A Go-Go '79"(Lolita, 1985).

Förutom Cyril Jordan och Chris Wilson är för närvarande basisten Carl von Sneidern och trummisen Tony Sales turnerande medlemmar med gruppen. Jag såg den konstellation i London i slutet på september och blev oerhört imponerad. Varken von Sneidern eller Sales återfinns dock på skivan, utan basen sköts av George Alexander, Cyril Jordan, Steve Gomes och Alec Palao och trummorna av Victor Penalosa, Prairie Prince och Rob Stupka.

Vi har fått väntat nästan fyrtio år på att resterna av legendariska Flamin' Groovies skulle ta sig samman och bevisa att de fortfarande är ett av världens bästa band. Det halvhjärtade försöket "One Night Stand" från 1986 levde inte upp till den nivå man hade rätt att förvänta sig av en ikon som Flamin' Groovies, men med "Fantastic Plastic" visar Jordan och Wilson att inget gått förlorat. Låtarna, arrangemangen, stämsången, energin och Cyril Jordans fullständigt briljanta gitarrspel tar vid där "Jumpin' In The Night" slutar.

Flamin' Groovies 2.0 har aldrig låtit bättre!

Wolfman

WOLFMAN
Tired & Emotional (and probably drunk!)
(Garageland)

Wolfmans fjärde platta, med en titel lånad från en singelbaksida och ett albumspår av Billy Bremner, kom redan i våras, men är ändå sprillans ny i förhållande till det mesta som skrivs på den här sidan. Bra musik är oberoende av tid och omvänt gäller detsamma för skräpmusik. Det som är bra förblir bra och det som är skräp förblir skräp alldeles oavsett tid och trender.

Och Wolfman är inte bara bra, utan kvartetten - som tidigare kallade sig Wolfman Jack - är fullständigt lysande och svänger och gungar mer än en tonårsfylla en ljummen midsommarnatt. Gruppen behärskar till fulländning hela vidden av den genre som för fyrtio år sedan samlades under begreppet pubrock.

Då jag under åttio- och nittiotalen regelbundet besökte London, var det första jag gjorde att köpa tidningen "Time Out" för att kolla aktuella konserter. I kalendariumet över livemusik annonserades det dag för dag om ett flertal ställen som bjöd på just den musik Wolfman nu presenterar på "Tired & Emotional (and probably drunk)". Ena kvällen kunde man på Dublin Castle se och höra Diz & The Doormen, med Diz Watson rullande tangenterna och Kieran O'Connor slående second linerytmer i svängig rhythm & blues härstammande från New Orleans. Nästa kväll kväll tog man trappan ner till källaren på Hope & Anchor för att höra Sean Tyla i The Force fräsa "you ain't fuckin' ready yet" till den entusiastiskt applåderande publiken. Kväll tre var vikt för en överförfriskad Wreckless Eric, kompad av delar av The Blockheads, på The Venue vid Victoria Station. Kväll fyra spelade Nick Lowe på Dingwalls. Ja, så kunde det faktiskt se ut. Lägger man därtill alla okända band, som oftast var lika bra som de mer namnkunniga, så kunde man åka hem helnöjd.

Idag är London stendött avseende pubrock, man får leta sig fördärvad för att höra den blandning av rhythm & blues, rock'n'roll, country och pop som utgör pubrockens utsökta kärna. Men, vart tog genren vägen? Till Sverige tycks det. I alla fall norr om Gävle verkar det finnas en god jordmån för pubrock. Den före detta barytonsaxofonisten i The Refreshments, Micke Finell, har år efter år försett norra landsändan med högoktanig rock'n'roll. Dave Edmunds, Downliners Sect, Billy Bremner, Sean Tylas alla olika konstellationer med flera spelar återkommande på ställen som Söråker och Kilafors.

I Umeå står det obskyra Garageland Records, med namn som Downliners Sect, Terry Gibson, Cub Coda, Psychotic Youth och Blue Cheer i sin katalog, bakom Wolfman. I grunden består gruppen av gitarristerna och sångarna Henrik From och John Lloyd, Ulf Andersson trummor och på ståbas Alex Larsson. Inlånade till inspelningen var Billy Bremner: gitarr, William Eriksson: gitarr och pianisterna Johan Öhman, Rikard From och Anders Larsson. Den senare har även tagit med sig dragspelet som kommer väl till användning i New Orleans-svängiga "No. 1 (First Class Lover).

Tänkt att medverka på "Tired & Emotional (and probably drunk)" var pubrockens mest geniale låtskrivare - Mickey Jupp, vars "Good Gracious Me" och "You Know What I Mean" på skivan hörs i kompetenta versioner. Tyvärr satte tekniska problem käppar i hjulet för Jupps deltagande. Från Billy Bremner och Micke Finells penna har Wolfman lånat "Marlboro Man" och "Book of Lies" och även resten av materialet, skrivet av eller för gruppen, är lika förstklassigt och skickligt framfört.

"Tired & Emotional (and probably drunk)" är full pott för de som spelat sönder sitt exemplar av Geraint Watkins & The Dominators Vertigoalbum från 1979. Visst är det stora ord, men Wolfman har ett tungt häng och luftigt sväng som förgylls av de inlånade pianisternas smakfulla New Orleans-gung.

Kent Norberg

KENT NORBERG & THE STRAYWALKERS
Come Cry With Me / Live
(Adore Music)

Det kan stilmässigt tyckas långt mellan ABBAs "Ring Ring" och George Jones "Good Year For The Roses". För musikaliska trygghetsnarkomaner är det inte bara långt, utan snarare en avgrund mellan stilarna de båda låtarna representerar. Musikaliska barriärer är för de som har starkt behov av samhörighet med en grupp de gärna vill tillhöra. Att exkludera blir för dem lika viktigt som att inkludera.

Kent Norberg tycks inte vara belastad med behovet att exkludera. Han och Sator tog fram och förstärkte de kvaliteter ABBAs "Ring Ring" är behäftad med. Mer modig, men mindre lyckad, var deras inspelning av Lili & Susies "Oh Mama". På samlingsboxen "35 Years!!! Bear Family Records" från 2010 var Norbergs "The Last Polar Bear" ett av de snyggaste bidragen. Samma eleganta powerpop, i Big Star och Smithereens anda, som i "Last Polar Bear" gav han också uttryck för på sitt första soloalbum "Skyll På Mig" (2015).

Att Norberg har en böjelse även för countrymusik, fick jag erfara då han i samband med Bear Familys 35-årsjubileum, ensam med akustisk gitarr, framförde sånger av bland annat Hank Williams. Att artistiskt närma sig, och förmå minska avståndet mellan, olika musikgenrer handlar uteslutande om känsla och trovärdighet. Kent Norberg besitter båda egenskaperna.

När han nu, på sitt andra soloalbum, hals över huvud drar på sig, och jag kan lova att den sitter bra, Gram Parsons skräddarsydda Nudie Cohn-kostym beträder han vad som för många är helig mark. Men lugn, bara lugn, Kent Norberg förstår countrylyrikens essens och gör bakfylleångest, sårad stolthet, missbruksproblem, obesvarad kärlek, ensamhet och svek rättvisa.

Det är ingen lätt uppgift att välja sånger inspelade av storheter som George Jones ("Good Year For The Roses" och "Things Have Gone To Pieces"), Bobby Bare ("Streets of Baltimore"), Kris Kristofferson ("Sunday Mornin' Coming Down"), Merle Haggard ("Reason To Quit" och "Today I Started Loving You Again"), James Carr ("Dark End of The Street"), Townes Van Zandt ("Waiting 'Round To Die") och Willie Nelson ("Blue Eyes Crying In The Rain"), men Norberg ställer sig på scenen, för det är en liveskiva, och "rider in hästen" med både övertygelse och finess.

Men, han står där inte ensam. Till sin hjälp har han en samling rutinerade och lyhörda musiker som förtjänar att nämnas: Stefan Bellnäs - bas & sång, Bengan Blomgren - Gitarr, Gunnar Frick - Pedal steel, klaviatur, gitarr & sång och Johan Håkansson - trummor & sång.

Att fylla upp Gram Parsonskostymen kräver, i alla fall ibland, en Emmylou Harris vid sin sida. Kent Norberg borde göra en duett med Vanja Renberg från The Vanjas. Inte för att hon, likt Emmylou, sjunger som en ängel, utan därför att hon har en sjuhelvetes bra attityd. Och inte minst gjorde hon en fin duettinsats på Stockholmsgruppen Luxury Liners "To Heal A Hurting Heart".

Patrik Strands El-kvartett

PATRIK STRANDS EL-KVARTETT
Country på Svenska
(Jared Sin, kassett)

I sin bok "The Country Music Encyclopedia" (Crowell, 1974) sammanfattar författaren Melvin Shestack sin analys av countrymusiken på ett par rader:

"...country music deals with the cruel, hard facts of life. That's why it is so popular with the average man and woman in America, and why country music is so important."

Idag, mer än fyrtio år efter Shestacks bok, är countrymusiken både väl genomlyst och allmänt erkänd som musik för och om människor som inget annat har att sälja än sitt eget arbete. De vars marginaler är antingen små eller helt obefintliga. Det är helt enkelt svårt att tänka sig country som beskriver livet på Östermalm, Lidingö eller i Djursholm.

"Det blir skit av allt jag rör..." uttrycker Patrik Strands El-kvartett - som är en (tillfällig?) konstellation med medlemmar från Åtta Bier Ti Min Far och Bäddat För Trubbel - i sin tolkning av Hank Williams "Cold, Cold Heart" och det är väl något av en grundton på deras kassett "Country på Svenska". De beskriver själva sin musik som innehållande "Endast låtar om olycklig kärlek, skitjobb, och alkohol".

Sånger om strävsamhet och människor på marginalen, alternativt de som redan brakat igenom skyddsnätet, är centrala teman på El-kvartettens debut, vars texter är översättningar, eller snarare tolkningar, av originallåtar gjorda av Ernest Tubb, Hank Williams, Jimmie Rogers, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Slaid Cleaves, Buck Owens, Oscar Brown Jr, Merle Haggard m fl. Förutom Patrik Strand själv står Andreas "Hjelle" Hjelmér, som även ingår i gruppen, för texttolkningarna och då vet ni som är bekanta med Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och soloartisten Hjelle att här finns, både i text och musik, trovärdighet och känsla för tradition. Och Patrik Strand verkar i samma anda. Så blir hans översättning av "What's made Milwaukee famous (has made a loser out of me)" utifrån svenska förhållanden "Det som gjort släkten Spendrup förmögen (har gjort en fubbick utav mig)".

Ni som är svag för diskbänksrealism, tårar i ölen, jordnära produktioner och dessutom förstår att inte helt underskatta sentimentalitet har här en högtidsstund att se fram emot. För det generösa priset av endast sextio kronor ges ni, nu när semestern är slut och det är dags att börja slita igen, möjlighet att förstå att det finns alltid de som har det värre. Så, vad väntar ni på? Adressen är jaredsinrecords@gmail.com

Inger Simonsen

LONGHAIRED LADS OF LONDON
(Timecapsule 1963 - 1973)...Or Accidental Groupie
INGER SIMONSEN

De som, med anledningen av undertiteln "Or Accidental Groupie", förväntar sig snaskigt lössläppta berättelser om en groupies jakt på troféer, kommer vid läsning av Inger Simonsens intressanta memoarer "Longhaired Lads of London" att bli besvikna. Inger Simonsen var ingen, på rygg liggande, troféjägare, utan det som gör hennes historia intressant är att hon, trots att hon befann sig i popmusikens epicentrum under sextiotalet, aldrig förblindades av stjärnglansen utan mer berättar om vardagen än om glamorös rockromantik.

Inget av det den unga norskan tidigare hade upplevt kunde förbereda henne på det hon skulle möta, då hon på hösten 1963 tog sig till London för att arbeta som au-pair. Men det var inte hennes nyfunna jobb som au-pair som skulle komma att förändra hennes sätt leva. Det jobbet gav hon upp efter bara några månader, då hon inte stod ut med att se mamman i familjen slå sina barn. Istället var det mötet med medlemmarna i The Pretty Things i mars 1964 som öppnade dörren till en annorlunda värld, befolkad av i huvudsak musiker.

"The Pretty Things had become my friends. They took me under their tough long-haired wings at a tough time in my life. They were famous, were constantly chased by screaming fans and looked completely different to anyone I had met before. Their music was like nothing I had ever heard before too."

I maj 1964, på Gioconda Café på Denmark Street, presenterade medlemmarna i Pretty Things Simonsen för Rolling Stones sjätte medlem och allt-i-allo Ian "Stu" Stewart, som bjöd med henne till en pågående radioinspelning med Rolling Stones som gjordes för BBC:s räkning. Därefter följde hon Stewart på ett stort antal spelningar med Stones, vilka alla bevittnades från ena scensidan. Förhållandet mellan de båda var av vänskaplig karaktär och kom att bestå fram till Stewarts död 1985. I perioder utan bostad sov hon växelvis på soffan hemma hos honom och hos John Staxs - basist i Pretty Things - syster Valerie och hennes familj.

Pretty Things, Rolling Stones, Kinks, Dave Berry, Kim Fowley, Charlie & Inez Foxx, Jimmy Page, P J Proby, Bobby Jameson, Bongo Wolfe, Roman Polanski, Eden Kane, Peter Sarstedt, Gram Parsons, Delaney & Bonnie, Stephen Stills, Craig Smith, Donovan, Brian May, Pete Townshend, Robert Plant, John Bonham, Bobby Keys, George Harrison är några namn som hon på ett eller annat sätt kom i kontakt med på vägen att bli vuxen.

Inger Simonsen var som tidigare nämnts ingen troféjägare, utan musiker, konstnärer, flickvänner och släktingar till musiker trivdes i hennes sällskap. Hennes enkelhet och rättframhet var hennes stora tillgång och troligen det som fick annars så påpassade rockmusiker att känna sig väl till mods i hennes sällskap. Att hon sen hade förhållanden med Phil May, Jeff Beck och Keith Moon är i sammanhanget mindre viktigt. Det är hon själv och hennes beskrivning av klubbar och livet runt rockstjärnor i London och senare New York och San Francisco som är behållningen. Och naturligtvis alla privata fotografier hon delar med sig av.

Inger Simonsen har - liksom tidigare Joyce Johnson i "Biroller" och Pamela Des Barres i "Jag är med bandet" - skrivit en älskvärd och ömsint bok om att befinna sig i spännande miljöer där unga människor lätt kan gå under. Inger Simonsen, som var tillräckligt trygg i sig själv, överlevde och flyttade till Kalifornien i mitten på sjuttiotalet, där hon fortfarande är bosatt.

Fotnot. För den som vill veta allt om var i London sextiotalets pop- och rocknobless bodde, klubbarna de spelade på och var de träffades på ledig tid rekommenderas "ROADRUNNER - Rockvandringar i 60-talets London" (Premium Publ., 2007) skriven av Lars-Åke Madelid.