WAYNE COCHRAN - Soulmusikens vite riddare

Han spelade in plattor på Chess och hade en mer färgsprakande framtoning än Little Richard och Esquerita tillsammans. Iklädd Nudietillverkade "sparkdräkter" i Las Vegas innan Elvis, marknadsfördes han som den vite James Brown. Han var polare till Otis Redding och utan tvekan blue eyed soulmusikens mest extravaganta personlighet . Hans namn är WAYNE COCHRAN och ni har aldrig sett något liknande!

Vad i helvete gör man om man är vit, besatt av svart rhythm & blues och älskar frisyrerna hos sångare som Little Richard, Billy Wright och - Gud förbjude - the mighty Esquerita?

Ja, dom flesta av oss ger väl upp. Wayne Cochran däremot hade inga sådana begränsningar. Istället lät han håret växa tills han skapat en egen variant av det svarta hårmodet. Och nog blev han ensam om sin skapelse, så ensam att hans skola kunde kosta på sig att relegera den obstinate eleven som vägrade klippa sig!

Fri från skolan kunde Cochran helt koncentrera sig på musiken. När han, tjugo år gammal 1959 spelade in sin första singel var han redan en erfaren musiker med fem år av klubbspelningar bakom sig. Någonstans på vägen stötte han samman med bröderna Johnny och Edgar Winter, fascinerades av deras brist på pigment och lät bleka sin gigantiska frisyr.

Därmed var den image skapad som kan göra det svårt att ta honom på allvar, om hans spektakulära uppenbarelse når ögat innan den når örat. Att Wayne Cochran inte var något skämt vittnar dessbättre hans skivinspelningar om. Samstämmigt berättas det också om hur hårt han arbetade för att ge sin publik en explosiv upplevelse.

Det skulle dröja fem år och ett tiotal singlar innan Cochran på allvar började använda sig av den sandpappersraspiga rösten han för alltid skall förknippas med. Hans tidiga musik är en blandning av teenbeat, rock & roll och rhythm & blues med ofta lite corny texter. Försök att skapa danstrender gjordes naturligtvis också. Om någon dansat den småkåta och nonchalanta "The Coo" eller "Monkey Monkey" vet jag inte men fräckt låter det.

LAST KISS

Cochran blev snuvad på det som kunde ha blivit hans stora genombrott. Boende nära en motorväg i Thomaston, Georgia, blev han ofta vittne till olyckor och började skriva en sång om det han sett. Låten blev inte klar förrän han läste om den sextonårige Jeanette Clarks tragiska död i Barnesville några mil från där han bodde. Hon var ute på en date i sin fars 1954 års Cheva, krockade med ett traktorsläp och avlider med kroppen svårt sargad.

Wayne Cochran skriver klar "Last Kiss" och dedicerar den till Jeanette Clark. 1963 spelar han in den för Gala Records. Med bilen packad full av skivor försöker han, utan framgång, få radiostationer att spela den och skivaffärer att sälja den.

Ett år senare har Cochran kontrakt med Cincinnatibolaget King Records och gör en nyinspelning av "Last Kiss". J. Frank Wilson & The Cavaliers plankade Cochrans låt och fick sommaren 1964 den megahit Wayne Cochran själv borde ha haft. Hans inspelningar på både Gala och King Records är bättre och mindre forcerade än Wilsons.

Det sägs att hans dåvarande manager , Bobby Smith, själv gjorde slut på royaltyersättningen medan Cochran, på ständig turné, var fullt upptagen med att försörja sig. Några förtjänster för honom själv blev det inte förrän Pearl Jam spelade in och oväntat fick en hit med "Last Kiss" 1999. Eddie Vedder hörde den första gången som sexåring, då med det kanadensiska bandet Wednesday som också de fick en storsäljare med "Last Kiss", 1974.

Det var inte sista gången Cochran gick miste om stora pengar. I början på sextiotalet flyttade han till Macon, känt bl a för att vara Little Richards hemstad. Där hade även Otis Redding hamnat som sångare i Johnny Jenkins grupp The Pinetoppers. Wayne och Otis blev omedelbart vänner. Det var Cochrans manager som förde dem samman.

Smith startade skivbolaget Confederate Records för att kunna ge ut skivor med Wayne Cochran och hans band The Rockin´ Capris. Otis Redding söker 1961 upp Bobby Smith och sjunger "Shout Bamalama" för honom. Smith imponeras av Reddings Little Richard-utspel samt lyriken: "Leo the monkey told the lion one day. There´s a bad little fellow comin´ down your way...". Han gav ut "Shout Bamalama" på Confederate Records och det är Otis Reddings första inspelning. Wayne spelar bas på både den och baksidans "Fat Gal".

Cochran startade musikförlaget Cochran Music för att förlägga sina egna låtar. Han ägde även förlagsrätten till Reddings "These Arms of Mine". Utan pengar och i behov av att komplettera sitt PA-system sålde han förlagsrätten till Reddings manager Phil Walden för sextionio (69) dollar!

Trots att Wayne Cochran, med en far som hembrännare, växte upp långt ner på den sociala skalan - i vad han själv kallar "Redneckville" - och med en farfar med livslångt medlemskap i Ku Klux Klan var rasism inget som belastade hans person.

Tvärtom rankade han svart musik som den största och längre fram skulle han göra uttalanden som; "....To me, R&B and soul music was the finest music ever produced in America. It´s so much better than rock ´n´ roll. It had intensity. It had motion. It was more musical. It was a bigger sound. And yet it had never been accepted in the masses of American culture. It was a minority music. I was going to make R&B be accepted by the masses...."

OUT OF SIGHT

1964 spelade James Brown in Lp´n "James Brown Sings Out of Sight" för Smash Records. Eftersom Brown fortfarande var under kontrakt med King Records kunde skivan inte ges ut förrän 1968, då med ett uppdaterat omslag. Det enda som släpptes från inspelningen var singeln "Out of Sight / Maybe The Last Time".

"Out of Sight" ställde Cochran inför ett vägval. Det är i och med den han reser ner till Baton Rouge i Louisiana, hyr sig en hel blåssektion och startar det tio man starka C.C. Riders - Cochran´s Circuit Riders. Med orgel, gitarr, bas, trummor och inte mindre än sex blåsare påbörjar han sin mission - att föra ut soulmusiken till massorna.

Inspelningen av singeln "Think" 1965 markerade den nya tiden för honom. Det är naturligtvis inte Aretha Franklins "Think", som ju kom först 1968, utan stallbröderna på King Records The 5 Royales hit från 1957, skriven av gruppens gitarrist Lowman Pauling. Omarrangerad till nästan oigenkännlighet gjorde James Brown den på "Live At The Apollo" 1963 och det var den versionen som inspirerade Wayne Cochran.

Det fanns inte längre något återvändo till enklare rock & roll. Med James Brown som den store förebilden skulle Cochran inom ett par år göra sina bästa inspelningar. 1965 års Mercurysingel "Harlem Shuffle" är ett rejält kraftpaket som i intensitet väsentligt skiljer sig från Bob & Earls mer sofistikerade original. Baksidans "Somebody Please" är inget mindre än en uppvisning i hur James Brown då lät. Stötig och gapig soul med ett arrangemang direkt hämtat från Brown.

Nästa singel "Get Down With It" är säkert det närmaste det går att komma hur Wayne Cochran & The C.C. Riders lät live. Det är lätt att föreställa sig Cochran uppmana, nej befalla sin publik att stampa takten, klappa händerna och knäppa med fingrarna. Förmodlingen körde han hela programmet. Det vill säga ner på knä, liggande på golvet och ut bland publiken, stående på deras restaurangbord. Samtidigt som The C.C. Riders pumpar på bakifrån i väl koreograferade, exakt likadana steg.

Den egna "No Rest For The Wicked" är bland det bästa han spelade in. Med storslaget "What Am I Living For"-liknande blåsarrangemang i inledningen och därefter en halv takts lån av Paul Ankas "Lonely Boy". Precis när du börjar tänka; "var har han lånat den strofen" så är det över. Cochran gör så på några inspelningar. Korta antydningar, som en retning!

Från The Temptations "My Girl" har Cochran helt fräckt snott den korta melodislingan som är sångens mest utmärkande drag och lagt in den i "Up In My Mind". I stoppet på "The Coo" förväntar man sig Link Wrays gitarr som i stoppet på "Rumble". Mer uppenbara lån finns i både "Little Orphan Annie" och "Monkey Monkey (You Do It Like This)" som har inslag hämtade ur The Coasters unika stil. "Wrong Number - Wrong Gal" är en långsam "Yakety Yak" medan "My Little Girl" och "Cindy Marie" är charmig fattigmans-Buddy Holly. Det är inga lån eller stölder som irriterar. Tvärtom, det ger honom stilpoäng!

LAS VEGAS

Det var "Going Back To Miami", idag mest känd genom Blues Brothers inspelning, samt de två tidigare Mercurysinglarna som riktigt satte Wayne Cochran & The C.C. Riders i rörelse. Utan någon nationell hit borde det inte ha varit möjligt, men plötsligt var bandet efterfrågat över hela landet. Från okända barspelningar för en publik på tre hundra till mer prestigefyllda The Apollo Theatre i New York. Alla ville se den vita soulmusiken Liberace.

Med sin utstrålning och scenshow fick Cochran månadslånga engagemang i Las Vegas. Tillsammans med Elvis Presley och The Ike and Tina Show fick han äran att spela i det nyöppnade Las Vegas Hilton för femtusen dollar per kväll. Pengar han väl behövde för att kunna klä bandet enhetligt i likadana svarta kostymer och med en cape hängande från axlarna.

Sina egna extravaganta kostymer designade han själv och lät sy upp i Los Angeles hos den ryskfödde skräddaren Nudie, som klätt alla amerikaner som sökt något extra; Hank Williams, Elvis Presley, George Jones, Gram Parson, Hank Snow m fl. Det var från Cochran Elvis hämtade idéen till de utsmyckade overaller med hög krage han använde i Las Vegas.

Sommaren och hösten 1967 spelades första Lp´n, "Wayne Cochran", in för Chess Records. Inspelningarna gjordes delvis i Fame Studion i Muscle Shoals. Skivan öppnar med en fin version av The Temptations "Get Ready" och består vidare, i ett högt tempo, av ett antal kända blues och rhythm & blues-covers såsom "Boom Boom", "Hoochie Coochie Man", "You Can´t Judge A Book By The Cover" och "Little Bitty Pretty One". Sedan upphöjandet av James Brown till husgud anstränger han rösten till det yttersta och ligger på gränsen för vad stämbanden skall klara av.

Hans version av Chessbrodern Bobby McClures "The Peak of Love" har tagit intryck av kompisen Otis Redding och hur inspelningarna på Stax-Volt Records då lät. Helt följdriktigt fortsätter Cochran med Sam & Daves "You Don´t Know Like I Know". Därefter "Some of Your Sweet Love", skriven av skivans producent Abner Spector (inget släktskap dock med Phil) i samma stötiga Staxstil.

Nyinspelningen av "Get Down With It" känns obefogad eftersom den inte tillför något i förhållande till den tidigare Mercurysingeln. Lp-versionen är alldeles för forcerad. Även Little Richard gjorde "Get Down With It" på sin Okeh-Lp "The Explosive Little Richard" från tidigt 1967, producerad av Larry Williams. Bästa versionen är ändå originalet med Bobby Marchan på Dial Records några år tidigare.

Kvar finns tre soulballader av absolut toppklass. Don & Deweys doo-wop-färgade "I´m Leaving It Up To You" från 1957 gör Cochran i en version som har mer ihop med Dale & Grace swamp-pop version från 1963 än originalet. Med ett talat intro. och mycket soulkänsla för den tankarna till ingen mindre än Joe Tex. Samma sak gäller "When My Baby Cries", även den av Abner Spector, som också spelades in av Gloria Walker på Federal Records och senare återutgavs på Kent-samlingen "King´s Serious Soul - Too Much Pain".

Slutligen en lågmäld version av Eddie Hiltons "Big City Woman" och man får kanske utgå från att Hinton gav den till Cochran vid besöket i Muscle Shoals. Fantastiskt fin blue-eyed soul, liksom även tidigare nämnda "I´m Leaving It Up To You" och "When My Baby Cries". Wayne Cochran står på topp med de här tre låtarna!

Förutom Lp´n, samt singelsläppen från densamma, finns ytterligare ett sång inspelad och utgiven för Chess. Att den utmärkta "Up In My Mind" inte togs med på "Wayne Cochran", utan släpptes som singel kopplad med "You Can´t Judge A Book...", är fullt förståeligt. Det är en northern soul-ballad med lätta psykinfluenser som i ljudbilden skiljer sig rejält från hans övriga Chesslåtar.

Bröderna Leonard och Philip Chess tjänade säkert inga stora pengar på Wayne Cochran. Samarbetet avslutades och Cochran var tillbaka på King Records. Ett par fina singlar skulle det bli innan röster tog slut och, framför allt, tidens influenser fick alltför dålig inverkan på honom.

LIFE´S LITTLE UPS AND DOWNS

Den sju minuter långa inspelningen av Charlie Richs finaste inspelning, "Life´s Little Ups And Downs", är en värdig uppföljare till "Up In My Mind" och det sista riktigt bra som Cochran skulle komma att göra.

Cochran kan naturligtvis inte jämföras med Charlie Rich och hans magnifika originalinspelning från 1969. "Life´s Little Ups..." skrevs av hustrun Margaret Ann Rich och ingen annan sång kan bättre beskriva vad Blue-Eyes Soul är. Charlie, Margaret Ann och producenten Billy Sherrill har tillsammans skapat ett av de mest mänskliga ögonblicken i musikhistorien!

Kvar finns bara en inspelning värd att nämnas. Cochrans tolkning av Tim Hardins "If I Were A Carpenter" har ett arrangemang direkt lånat från Joe Cockers "With A Little Help From My Friends", men utan den glöd som Cocker frammanar. Visserligen var Joe Cocker igång redan 1964 med inspelningen av The Beatles "I´ll Cry Instead", men hade 1968 fortfarande drivkraft att skapa något oförglömligt.

Wayne Cochran däremot var på väg att bli en föredetting och låter aningen för trött i Hardins sång. Andra sidans »"I Can´t Turn You Loose" är ett skolexempel på den progressiva rockens förödande inverkan på det sena sextiotalets musik.

Cochran gjorde misstaget att styra bandet mot ett sound liknande det framgångsrika grupper som Electric Flag, Blood, Sweat and Tears och Chicago hade. Jazzig rock, nästan helt utan melodier, gjorde musiken tråkigare och hans inspelningar för Epic Records 1972 skulle också bli hans sista. Bandet kämpade på till 1980, men både rösten och framgångarna var slut.

Tomrummet fyllde Cochran med alkohol och droger. Svårigheterna att hålla ihop sin familj och att ekonomiskt klara det periodvis femton (15!) man starka bandet gjorde livet till ett helvete för Cochran. Han kom att förlora båda. När The Blues Brothers återupplivade intresset för soulmusiken var det redan för sent för Wayne Cochran & The C.C. Riders. Bandmedlemmarna var redan upptagna av annat.

En stulen hotellbibel kom att bli hans räddning och väg bort från droger, skatteskulder och ekonomiska problem. Med sin familj åter samlad i Miami, skulle han som pastor i egen kyrka - Voice for Jesus Church - komma att få en helt ny scen att trollbinda en helt annan publik ifrån. Idag gör han också internet- och TV-utsända predikningar. Naturligtvis med möjlighet för tittaren att skänka pengar.

THE WHITE KNIGHT OF SOUL

Det australiensiska bolaget Raven gav 2005 ut samlingen "WAYNE COCHRAN - Get Down With It / The White Knight of Soul 1959 - 72". En välkommen genomgång av Cochrans karriär som tyvärr inte riktigt håller vad den lovar. Här finns inget av det som spelades in före 1964 medtaget.

Jag föredrar den släpiga originalversionen från 1959 av "The Coo" framför 1964 års King-inspelning. Att utelämna den Buddy Holly-influerade "Cindy Marie" och Bobby Skeltons "Little Orphan Annie" är nästan tjänstefel. Mercury- respektive Chessperioden, som är centrala för Cochran, är rikligt representerade. Även om naturligtvis "Somebody Please" borde ha varit med.

De långa Epiclåtarna skulle ha utelämnats och istället lämnat plats åt mer av det tidiga materialet. På så sätt hade vi fått en mer jämn utgåva. Ännu roligare hade det naturligtvis varit om Raven bemödat sig att leta fram något från de obskyra singlarna på småbolagen Scottie, Rebel, Gala, Confederate, Aire, Galico och Soft. Men det kanske är att begära för mycket?

Att försöka bringa ordning i Wayne Cochrans singelutgåvor är inget för morsgrisar. Det kräver gott om tid, tålamod och en relativt stabil ekonomi. Alla dessa olika inspelningar av samma låtar men på olika etiketter är minst sagt förbryllande. Nu dyker på ACE samlingen "The Rockin´ South" ytterligare en version av "The Coo" upp. Det visar sig finnas två parallella utgåvor på Scottie Records 1959. Den här drogs dock tillbaka p.g.a. den sexuellt utmanade texten och framförandet. Under namnet The Great Sebastian släppte Cochran den då stället på Rebel Records med titeln "The Naughty Coo".

Av Lp-skivorna är endast Chessplattan riktigt värd att ha. Den nästkommande "Alive & Well & Livin´ In A Bitch of A World" på King Records innehåller bl a singelspår som »Let Me Come With You« och "If I Were A Carpenter". Bluesig funk i "Chopper 70" och "C C Rider" samt den i sammanhanget helt udda Everly Brothers-pastischen "iders Blues«, vilken är skivans enda riktiga behållning!"

Den på Kings underetikett Bethlehem utgivna "High And Riding" 1970 såldes under namnet Wayne Cochran & His C.C. Riders men är helt instrumental. Med en tio man stark blåssektion gör bandet storbandsjazz av poplåtar som "Hey Jude / Eleanor Rigby", "Ode to Billy Joe" och »Satisfaction«. Vad Cochran själv gör framgår inte av det fräcka omslaget.

Så slutligen "Cochran" på Epic 1972. Den är allmänt betraktad som hans upprättelse och visserligen välgjord men dessvärre makalöst tråkig. Varken skiva eller omslag motiverar ett köp.

Till sist, ett erbjudande till er som funderar på att köpa cd´n på Raven. Genom att på Ebay istället köpa Cochrans turkosa Harley Davidson, som han vid flera tillfällen försökt sälja, kan ni göra ett riktigt fynd. Motorcykeln kan bli er för 15 000 dollar och på köpet får ni då också ett signerat foto av karln samt just Raven-samlingen. Osäkra kontokorten!

http://www.youtube.com/watch?v=ebAjGHqa7Ig&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=1INtHZ-5STg&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=Rh0-zb3eWsw
http://www.youtube.com/watch?v=W5rBdKw8VJQ

(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy maj 2007)

SLAP THAT BASS!
The Story of Finnish Rockabilly & 50´s Style Rock´n´Roll 1979-2009
(Johanna)

I mitten på sextiotalet berättade basisten Bill Black, i en intervju med rockabillykonnässören Billy Poore, att han till en början var skeptisk till vad Sam Phillips hade dragit in i den lilla SUN-studion på 706 Union Avenue: “When that first session was cut with Elvis, I couldn´t understand why Sam was doin´ this. Elvis wasn´t nothin´ special then. He was a lousy guitar player, nor that good of a singer, and only liked to sing pop-type ballads.” (Billy Poole “RockABilly - A forty-year journey”).

Natten mellan femte och sjätte juli 1954 jobbade Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black i Phillips studio i Memphis med syftet att Elvis skulle komma upp med något helt eget. Bandspelaren stod på hela natten och trion hade provat sig fram genom ballader som “I Love You Because” och “Harbour Lights”. Under en kaffepaus började Elvis lattja med Arthur Crudups “That´s All Right” och samtidigt som han slog takten på gitarren hängde Scotty och Bill på i kompet. Plötsligt hörde Sam Phillips vad han letat efter. En ung vit man som kunde sjunga svart musik på ett övertygande sätt och därmed attrahera en större grupp skivköpare än bara de som tidigare köpt den svarta rhythm & bluesmusik han vanligtvis spelade in.

Sam Phillips förmåga att locka fram oerfarna artisters unika begåvning fick det att lossna helt för den unge Elvis Presley och ett enkelt, lekfullt och lite struttigt sound ekade mellan väggarna på The Memphis Recording Service, som var studions egentliga namn. De fem singlarna - “That´s All Right/Blue Moon of Kentucky”, “Good Rockin´ Tonight/I Don´t Care If The Sun Don´t Shine”, “Milkcow Blues Boogie/You´re A Heartbreaker”, “Baby Let´s Play House/I´m Left, You´re Right, She´s Gone” och “I Forgot To Remember To Forget/Mystery Train” - som Phillips släppte på den lilla SUN-etiketten mellan juli 1954 och april 1955 har därefter aldrig slutat att fascinera rock´n´rollentusiaster

Elvis var kreatören - kompad av Scotty Moore och Bill Black - av det som skulle komma att kallas för rockabilly. Hans rytmiska, tungvrickande, het-potatis-i-munnen sångstil förändrade allt. Plötsligt fanns det plats för gaphalsar som Gene Vincent, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Buddy Holly, Ricky Nelson, Bröderna Burnette och mindre kända namn som Johnny Carroll, Ray Campi och Dale Hawkins. Med en förlösande gör-det-själv-känsla var det möjligt för både begåvade och mindre talangfulla ungdomar att spela in skivor och hitta en publik som var villig att betala för den konstnärliga utlevelsen. Eller som John Lennon sade: “Before Elvis there was nothin´”.

Utan Elvis infall den där natten i juli 1954 skulle den musikaliska kartan förmodligen ha sett annorlunda ut. Unga amerikanska musiker hade säkert ändå kommit att tolka country, blues och rhythm & blues på sina egna sätt, men att rockabilly skulle ha uppstått utan den, i studion, lekande Elvis är inte helt själklart.

På några korta år i mitten på femtiotalet gav rockabillymusiken oss mästerverk som Elvis Presleys Suninspelningar, Johnny Burnette & The Rock´n´Roll Trios “Tear It Up” och “The Train Kept A-Rollin´”, Gene Vincents “Be Bop A Lula”, Gene Summers “School of Rock´n´Roll”, Buddy Hollys “Rock Around With Ollie Vee” och Charlie Feathers “Tongue-Tied Jill” för att bara nämna några.

Under slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet klev musikstilen ur sin tjugofemåriga isolering som subkultur och placerade sig åter högt på hitlistorna med The Stray Cats som dess mest kända utövare.

Att Finland förbehållslöst kom att ta till sig den rena och nakna formen av rock´n´roll som rockabilly utgör, är 4CD-boxen “Slap That Bass - The Story of Finnish Rockabilly & 50´s Style Rock´n´Roll 1979-2009” ett väldokumenterat bevis för. Boxens omfattning ger ett intryck av att förtjusningen i den amerikanska femtiotalsmusiken måste ha varit en mycket stor angelägenhet för rockälskare i vårt östra grannland. Med “Slap That Bass” presenterar skivbolaget Johanna en överblick av finsk rockabilly som vi, utanför Finland, skulle ha svårt att annars tillskansa oss.

De finska banden, vars mest kända namn utanför landet är Teddy & The Tigers, Buck Jones och Rock Ola, tar rockabillyn så långt det går att komma och dras sig heller inte för att använda alla dess karaktäristiska klichéer eller dränka den i eko. Genom att aldrig överarbeta vare sig produktion eller komposition hålls stilen vid liv och de som finns representerade på “Slap That Bass” placerar sig i genrens absoluta toppklass.

I Finland har rockabillymusiken överlevt och under gynnsamt små ekonomiska förhållanden spelar rockabilly-/rock´n´rollbanden fortfarande in stilren musik med en mångfald och spelskicklighet som jag inte riktigt hade väntat mig. Av materialet på “Slap That Bass” att döma, är de finska musikerna de verkliga arvtagarna till den lössläppta känsla Elvis, Scotty och Bill upplevde natten mellan femte och sjätte juli 1954.

Sam Phillips ständiga råd till sina artister i SUN-studion: “Keep It Simple Boys”, löper som en röd tråd genom “Slap That Bass” och rådet visar sig vara lika rätt i Helsingfors 2009 som det var i Mempis 1955.

http://www.youtube.com/watch?v=jhbGx4rIeKY

CD-boxen "Slap That Bass" kan med fördel köpas från Goofin´Records www.goofinrecords.fi

Kunskapens källa: http://satanichillbilly.blogspot.com/

GENE VINCENT
The Outtakes
(Bear Family)

Det finns tillfällen då jag kan förstå alla dessa stackare som, trots en överfull garderob, aldrig har något att sätta på sig. Emellanåt kan jag känna total leda inför min egen skivsamling. Då har alltid Gene Vincent kommit till min räddning. En genomgång av hans produktion har alltid fungerat som en kompass på min musikkarta. Numer också lättillgängligt förpackad i boxen »Gene Vincent - The Road Is Rocky / The Complete Studio Masters 1956-1971« som kom för cirka två år sedan.

Det tyska bolaget Bear Family har under hösten släppt ytterligare ett mastodontverk med Vincent. Under arbetet med »The Outtakes« har befintliga arkiv genomsökts och ingen möda har sparats för att hitta vad som finns bevarat med Gene Vincent i form av alternativa versioner och olika tagningar av hans inspelningar. Resultatet är minst sagt häpnadsväckande!

Vi får på nära håll följa samarbetet mellan Gene och producenter som Capitols Ken Nelson, Abbey Road studions Norrie Paramor och Joe Johnson / Dave Burgess som producerade de sensationella Challengeinspelningarna sommaren 1966.

Trots att Gene genom sitt alkoholmissbruk blev sin egen värsta fiende och dog utbränd enbart trettiosex år gammal, så visar den här dokumentationen hur seriöst han tog sin musik. I studion var han ambitiös, fokuserad, envis - ja nästan pedant - för att kunna ge det allra bästa.

Med den sista upplagan av The Blue Caps - alltså den som deltog på »Sounds Like Gene Vincent« - från oktober 1958 finns elva låtar producerade av Ken Nelson. Borta är redan då klassiska namn som Cliff Gallup, Paul Peek, Tommy Facenda och Dickie Harrell. Kvar i bandet är dock fortfarande den legendariske gitarristen Johnny Meeks, som tillsammans med Grady Owen - bas, Cliff Simmons - piano och Clyde Pennington - trummor, kanske är mest kända för inspelningen av »Say Mama«.

Vi får oss serverat ballader som »Lonesome Boy«och »Important Words« men också mer stadig rock & roll i klassiska »Who´s Pushing Your Swing« och »Anna Annabelle«. Inspirerad av Little Richard, drogs Gene under den här perioden åt ett mer rhythm & blues-baserat sound än tidigare och använde sig av både tenor- och barytonsax i de två sistnämnda, liksom även i Huey »Piano« Smith & The Clowns »High Blood Pressure« och Chuck Berrys »Maybellene«

Från december 1959 var Gene Vincent mest en angelägenhet för Europa och då framför allt England. Utan sitt kompband The Blue Caps befäster han sin ställning som soloartist med hits som »Wild Cat«, »Pistol Packing Mama« och »My Heart«. Helt klädd i svart läder utförde han en minst sagt dynamisk scenshow som för alltid förändrade en ung man vid namn Steve Aynsleys liv.

Aynsley återupprättade Genes fanclub under åttiotalet och gjorde det möjligt för oss Vincentfanatiker att hålla oss ajour med de få nyheter som då fanns att tillgå. Han är också författare till boxens informativa texthäfte. Kunnigt går han igenom alla inspelningar och sätter in dem i sitt sammanhang. Med över trettiofem foton och inspelningsdata som omfattar allt du vill veta - inspelade sånger, masternummer, plats, datum, producent och musiker - lämnar som vanligt Bear Family inget åt slumpen.

När Gene Vincent under två dagar i januari 1961 återvänder till Capitol Tower i Hollywood, så är materialet mer inspirerat av det som kompositörerna i Brill Building åstadkom än av klassisk rock & roll. Uppbackad av stråkar och körer gör Gene fenomenala sånginsatser i teen beat-ballader som »Mister Loneliness« och min personliga favorit »Teardrops«.

Vincents roll som en av de stora stilbildarna på femtiotalet skulle aldrig komma tillbaka. Det betyder ändå inte att han på något sätt var passé under sextiotalet. Trots avsaknad av listplaceringar gjorde han musik som står sig väl i jämförelse med andra samtida artister. Det är möjligt att han inte anses som tillräckligt nyskapande under den här perioden, men det finns absolut inget obekvämt med de här inspelningarna. Hans stora tillgång är naturligtvis rösten och den fenomenala timingen!

Mot en bakgrund av Charles Blackwells respektive Bill Shepherds orkestrar gör Gene oemotståndlig pop i »King Of Fools«, »You´re Still In My Heart«, och »The Beginning Of The End«. Här finns dessutom olika tagningar av Berry Mann och Cynthia Weils vackra »Where Have You Been« och Vincent sjunger den precis lika innerligt som Arthur Alexander gjorde ett år innan.

Kompad av The Sounds Incorporated gör han en »There I Go Again (Whoops I´m Dreaming)« som, med den framträdande akustiska gitarren, är mer avskalad än den slutgiltiga versionen. Med förmodligen The Outlaws i kompet finns här också »Temptation Baby« från filmen »Live It Up«, skriven och producerad av Joe Meek. Tidigare endast förekommande i boxen »Joe Meek - Portrait Of A Genius« från 2005.

Challengeinspelningarna från 1966 var så långt före sin tid, att om de spelats in idag hade de fått kultstatus och ansetts som fantastiska. Vincent var fullt ut en amerikansk artist och musiken var egentligen mest lämpad för USA-marknaden. Plattan i sin helhet släpptes tyvärr bara i delar av Europa och sålde endast marginellt. London Records gav ut den som »Gene Vincent« och idag framstår den som kronjuvelen i Genes produktion. Här får vi följa arbetet med dess framväxande.

Skivan är en »lost in the blåst«-platta av samma dignitet som Jim Fords »Harlan County«. Precis som Ford och Genes generationskamrater Jerry Lee Lewis och Elvis Presley hade han under uppväxten, som en svamp, sugit åt sig allt som gick att lyssna på: country, rhythm & blues, gospel, pop och schlager. Allt detta kom sedan till uttryck i Challengelåtarna. Plattan är så komplex att den nästan är omöjlig att artbestämma.

Hans tolkningar av »Lonely Street« och »Hi Lili Hi Lo« borde övertyga även de mest skeptiska. Det lågmälda blåsarrangemanget i »Hi Lili Hi Lo« är genialt och ger ytterligare stöd åt Genes nästan smärtsamt vackra röst. Eller för att citera Steve Aynsley »..the way he held a note with so much delicate passion set him apart from any contemporaries. He was two people...the wildest of rockers and the most tender of balladeers!«

Det »The Outtakes« ger oss är allt som finns bevarat i form av inofficiellt material från inspelningarna hos Capitol, Columbia och Challenge Records. Totalt trettiosex låtar i inte mindre än trehundrafyrtio olika tagningar, hela eller delar av. Det kräver naturligtvis sin man. Själv är jag tillräckligt enfaldig för att vilja höra »Teardrops« i tjugofem olika tagningar.

Det här är naturligtvis inget för den allmänt nyfikne. Det är istället den stora belöningen för oss som i årtionden, Vincent dog ju 1971, läst varje rad, varje bok, hoppats och stundtals misströstat gällande studioouttakes och outgivna låtar.

Man frestas att citera American Music (svensk rock & roll-tidning och något av ett reklamblad för tyska Bear Family) och deras återkommande kommentar ...Björnligan har gjort det igen. Dock skall jag låta er slippa speltider och låtlistor.

Om »Outtakes« verkligen motsvarar allt som finns outgivet, så är alternativa tagningar från följande inspelningstillfällen det vi går miste om:

Första demon av »Be Bop A Lula« från april 1956.

Första riktiga inspelningen från maj 1956 då Gene och bandet gjorde »Be Bop A Lula«, »Woman Love«, »Race With the Devil« och »I Sure Miss You«.

Inspelningarna av Genes fyra första Lp-skivor 1956 - 1958: »Bluejean Bop«, »Gene Vincent & The Blue Caps«, »Gene Vincent Rocks And The Blue Caps Roll« och »A Gene Vincent Record Date«.

För Capitol gjorde Gene även »Crazy Times« 1959. The Blue Caps var då redan upplöst och ersatt av studiomusiker.

»Shakin´ Up A Storm« spelades in 1964 och »I´m Back And I´m Proud« 1969. Året efter producerade Tom Ayres, för Kama Sutras räkning, »Gene Vincent« (=If Only You Could See Me Today) och »The Day the World Turned Blue«.

Hoppet lär vara det sista som överger människan och förhoppningsvis dyker det även upp något från ovanstående inspelningstillfällen. Vad som däremot skulle kunna vara möjligt att få höra är Rolling Rock-inspelningarna från 1971 - utan pålägg, dvs Vincent med enbart en akustisk gitarr. Ronny Weiser lade ju på bakgrunder på »Bring It On Home To Me«, »The Rose Of Love«, »Hey Hey Hey Hey« och »Party Doll« efter Genes död. Finns dessa kvar hos Weiser?

Innan den oinvigde köper boxen »Outtakes« bör han/hon istället börja med det här:

Gene Vincent - The Road Is Rocky / The Complete Studio Masters 1956-1971
(Bear Family 8 cd-box)
Forever Gene Vincent
(Lp - 4 sista låtarna med Vincent, inspelat hemma hos Ronny Weiser 1971)
The Town Hall Party - TV-shows 1958/59 - Starring Gene Vincent
(DVD/VHS - 14 låtar live med Vincent )
Gene Vincent - Blue »Gene« Bop
(Cd - 30 låtar live från BBC 1960-65)
Gene Vincent - The Lost Dallas Sessions 1957-58
(Cd - Unika demoinspelningar)
Gene Vincent - The Rock & Roll Singer
(BBC-dokumentär som spelades in under 1969 års Englandsturné. Den mest rörande, berörande och upprörande musikdokumentär jag sett. Fem stjärnor - alltid!)

Den som vill veta allt om Gene Vincent kan med fördel läsa följande:

Mick Farren är med »Gene Vincent - There´s One In Every Town« den senast i raden att i bokform beskriva hans liv. Farren är stor Vincentvän, men lyckas ändå ifrågasätta myterna kring Gene och det är boken styrka.


För några år sedan kom »Race With the Devil - Gene Vincent´s Life In the Fast Lane« av Susan Vanhecke. Den är utmärkt skriven i dramadokumentär form och fungerar bra som introduktion till Gene.


För er som vill ha mer fakta så finns Britt Hagertys »The Day the World Turned Blue«, för övrigt den första stora biografin om Gene Vincent.


Slutligen så pärlan bland Vincentböcker, »Sweet Gene Vincent - The Bitter End« av Steven Mandich. Boken är helt koncentrerad på hans sista 2-3 år och i dagboksform. Alltså den tid då karl´n satt på arslet i en rejäl utförsbacke och ändå lyckades göra så fantastiska inspelningar som »Rainbow At Midnight«, »Circle Never Broken«, »I Heard the Lonesome Whistle« och »In the Pines« från Dandelion Lp:n »I´m Back And I´m Proud« 1969 och »How I Love Them Old Songs« och »High On Life« från »The Day the World Turned Blue« på Kama Sutra 1971. Här får du veta väsentligheter som att Gene medverkade i engelsk TV 23 september 1971. Han intervjuades och sjöng Kris Kristoffersons »Sunday Morning Coming Down« - en bakfull låt som måste passat honom perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=k-ZYoT3DhN4



Som absolut överkurs finns Derek Hendersons »Gene Vincent - A Companion« som omfattar alla »torrfakta« du inte visste du behövde: »Audio & Video Recordings 1956-1971, Worldwide Record & Video Releases 1956-2005. Composer, Producer, Group, Musician, Credits - And Much More«.



Därefter blir »Outtakes« ett måste! Den här typen av Bear Family-utgåvor vänder sig kanske främst till samtida och framtida musikforskare. Och så sådan som jag, som vill ha absolut allt av en viss artist. Inget annat bolag gör det så grundligt och så snyggt. Det är bara att lyfta på hatten och buga sig! ...Björnligan har gjort det igen!


http://www.youtube.com/watch?v=96-Fmqog2eg&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=KgeUKVzJNWs

http://www.youtube.com/watch?v=VBoEgV-OD9E

(Recensionen har tidigare varit ublicerad på Rootsy januari 2008)

GENE VINCENT
The Road Is Rocky, 56-71
(Bear Family)

Den 5 november 1969 haltar Gene Vincent ur ett plan på Heathrow flygplats, beläget i Londons västra utkant. Iklädd svart skinnkavaj och med ett gitarrfodral i ena handen välkomnas han av ett femtiotal s k teddyboys, vilka utgjorde den hårdaste kärnan av hans brittiska fans. Det är inte helt orimligt att tro att det 1969 i stort sätt var nästan hela hans engelska publik, lägg till några hundra fransmän och man förstår att det inte ens i Europa handlade om stora gager längre för Genes del!

Anledningen för honom att uppträda i England för första gången sedan 1965, var tänkt som promotion för sitt kommande album “I´m back and I´m proud», på John Peels bolag Dandelion och producerat av vildhjärnan Kim Fowley. Mötet mellan två så excentriska personer som Vincent och Fowley var naturligtvis inte fritt från konflikter. Gene lär mitt i natten ha ringt till sin engelske vän Adrian Owlett och beklagat sig , “They´ve sent a madman over here. I just can´t work with him...«(Britt Hagarty: “The day the world turned blue», sid 210).

En Lp blev det i alla fall. Den ingår, liksom nästan alla övriga inspelningar Vincent gjorde , i den nya Bear Family boxen “GENE VINCENT / THE ROAD IS ROCKY - The complete studio masters 1956 -1971«. Med sedvanlig precision har Bear Family tagit sig an uppgiften, att i en åtta cd-box samla Genes samtliga inspelningar på bolagen Capitol, Columbia, Challenge, Forever, Dandelion , Kama Sutra och B&C. Resultatet är minst sagt upphetsande!

Boxen är helt enkelt ursnygg! Ljudet är fantastiskt och dokumentationen välgjord i form av en inbunden bok i Lp-storlek. Fotona kommer nästan uteslutande från Genes Capitol period och här finns faktiskt några jag aldrig tidigare sett. Texten som är gjord av Ian Wallis är välskriven, även om jag i allt inte delar hans uppfattning. Inte helt överraskande tycker Wallis bäst om Capitolinspelningarna gjorda 1956 - 59, men man får samtidigt känslan att han inte riktigt vill erkänna Ken Nelsons insats!

CAPITOL RECORDS

Capitolinspelningarna under åren 1956 - 61 utgör drygt fem av boxens åtta cd´n och är i det närmaste oantastliga. Till sin hjälp hade Gene förutom sitt kompband The Blue Caps även producenten Ken Nelson, tillsammans gjorde dom sex klassiska Lp-skivor: “Bluejean bop» -56, “Gene Vincent and the Bluecaps« -57, “Gene Vincent rocks and the Blue Caps roll» -58, “A Gene Vincent record date« -58, “Sounds like Gene Vincent» -59 och “Crazy times« -60. Lägg därtill halva Lp´n “The crazy beat of Gene Vincent», släppt i Frankrike och England -63, bestående av fem tidigare outgivna Blue Caps låtar samt material inspelat -61. Singlars a- och b-sidor motsvarande nästan fyra Lp´n och ni förstår vidden av deras samarbete.

Ian Wallis förhåller sig rätt kylig till Ken Nelsons sätt att “påtvinga« Gene undermåligt material i början, själv tycker jag Nelson förtjänar ett speciellt omnämnande för sitt arbete med Gene! Till skillnad mot Sam Phillips som visste vad han sökte, d v s en vit grabb som hade känslan och förmågan att låta svart, så hade nog inte Ken Nelson en susning om hur det skulle låta. Capitols enda ambition var istället att hitta någon som kunde sälja lika bra som Elvis, ingen trodde ändå att rock & roll skulle bli speciellt långvarig. Nu kom istället hela populärkulturen att ändra riktning och Nelson gjorde det enda rätta - att förlita sig på Genes förmåga att navigera rätt!

Han hörde vilket enastående kompband Blue Caps var och lät därför skicka hem dom studiomusiker som var bokade till det allra första inspelningstillfället 1956. Fyra spår spelades in 4 maj, den magiska förstaversionen av “Be-bop-a-lula», het-potatis-i-munnen-sån g i småfräcka “Woman love«, den speedade och gapiga “Race with the devil» samt balladsång i “I sure miss you«. Det var så här det skulle komma att låta dom närmaste åren. Nelson kunde luta sig tillbaks, bistå med det tekniska och överlåta det konstnärliga åt Gene Vincent & the Blue Caps. En mindre lyhörd producent hade kanske inte haft förmågan att se vilken kapacitet den här sångaren och det här bandet skulle visa sig ha, och dessutom ha modet att våga lita på deras förmåga och intuition.

Det är mer självklart att ge en underdog som Sam Phillips det erkännande han så väl förtjänar, han hade ju en klar vision, var steget före alla andra och drev s a s sin egen butik. Ken Nelson var anställd av Capitol för att läsa av kompassriktningen och även hans arbete med Wanda Jackson och Buck Owens visar vilken duktig orienterare han var. Han plockade också fram det bästa ur Gene och fick det att låta otroligt bra! Därigenom steg han fram som en av dom riktigt stora rock & roll producenterna.

Capitolinspelningar är ett påtagligt bevis för hur väl den här treenighet bestående av sångaren, bandet och producenten fungerande. Här finns tidig rockabilly och hårt driven rock & roll som tar andan ur lyssnaren, typ “Rollin´ Danny», “Baby blue« , “Who´s pushing your swing» och originalversionen av “Git it“. Ballader där Gene verkligen fick visa vilken enastående sångare han var, som t ex “Important words«, “Lonesome boy», “Time will bring you everything« eller “You´ll never walk alone“. Eller varför inte ren doo wop, som i “You are the one for me», det här bandet behärskade det mesta! Ni som fortfarande tvivlar, lägg på “Lotta lovin´« från -57 och låt Johnny Meeks gitarr skära genom rummet! Vilket intro! - Vilken sångare! - Vilket band! - Vilken produktion! Mer optimal rock & roll finns inte!

EUROPA

Från december 1959 var Gene Vincent helt en europeisk angelägenhet, förbi var samarbetet med Ken Nelson och möjligheten att försörja sig i Amerika. England däremot tog emot honom med öppna armar. Dom inspelningar han nu gjorde betraktas inte som hans största men röstmässigt stod han på absolut topp. När Gene väl etablerat sig i Europa så släpptes “Crazy times», inspelad augusti -59, den första utan Blue Caps och den sista med Ken Nelson som producent. I kompet finns bl a trummisen Sandy Nelson, saxofonisten Jackie Kelso och gitarristen Jerry Merritt. Han var inte i klass med Cliff Gallup eller Johnny Meeks men skulle ändå bli något av en trotjänare och komma att ha betydelse för Gene senare vid hans återkomst till USA.

“Crazy times« låter liksom allt annat i boxen otroligt bra, bandet har mycket fin tyngd och Gene sjunger genomgående med ett bluesigt sväng som vittnar om nya tider, borta är dom tungvrickande, lite corny texterna som B-I-Bickey-Bi Bo Bo Go. Här framträder istället en fullfjädrad entertainer och låtar som “Greenback dollar», “Big fat Saturday night« , “Hot dollar» eller “Right here on earth« kräver en man som kan sin historia och samtidigt är beredd att gå framåt. Bara ett år senare skulle vi t o m få uppleva honom göra fräck nattklubbsmusik, visst skulle både “Crazy beat» och “I´m gonna Catch me a rat« kunna framföras utmärkt i smoking!

I maj 1960 steg han in i EMIs studio på Abbey road och gjorde sina första inspelningar i sitt nya hemland, “Pistol packin´ mama» och “Weeping willow« - den sista är kanske det bästa exemplet på Genes enorma röstomfång. Framöver kom det dels att bli ett tufft material som just “Pistol packin´ mama», “Spaceship to Mars« och “I´m goin´ home (to see my baby) och dels tidsenligt stråkbaserade beatballader. Det sistnämnda behärskar han till fullo och jag gillar verkligen stråkarrangemangen och dom spretiga körerna i låtar som “If you want my lovin´», “Mister loneliness« och mästerverket “Teardrops»!

Genes skivor från dom första åren på 60-talet ger en bra bild av hur engelsk listmusik lät innan Beatles. Den som har minsta känsla för låtar som “Stand up« med Michael Cox, “When my little girl is smiling» med Jimmy Justice eller Alma Cogans “Tennessee waltz« har faktiskt en hel del att hämta här! Det finns en skillnad dock - Gene sjöng långt mycket bättre än dom flesta! Det är inget fel på låtarna heller, dom är inspirerade av vad som var populärt för dagen, sånt som Joe Meeks spelade in hemma i lägenheten eller det som komponerades i the Brill Building i New York.

Dom sista riktigt bra inspelningarna i England gjorde Gene den 14 november -63 tillsammans med The Bill Shepherd Orchestra, “Temptation baby» som skrevs av Joe Meek , Cynthia Weil och Barry Manns “Where have you been all my life« och den enastående “The beginning of the end». I den sista bärs hans röst snyggt fram av både stråkar och kastanjetter. Minst sagt magiskt! Skall jag välja tre exempel från den här tiden så måste det bli, “Weeping willow«, “Teardrops» och just “The beginning of the end«. Alla tre ger en god bild av Genes fina timing och mycket rytmiska sätt att sjunga,. Hans förhållningssä tt till musik påminner om både Elvis och Jackie Wilson - allt kan göras bra!

1964 var inte Gene Vincents bästa år. Han dumpades av Capitol och skrev kontrakt med Columbia som inte alls visste vad dom skulle ha honom till. Resultatet blev ett riktigt lågvattenmärke med den missvisande titeln “Shakin´up a storm». Skivan är det lamaste som Vincent medverkat på och bara det som släpptes som singel, “You are my sunshine / Private detective« håller måttet. Den består i huvudsak av standard rock & roll, kompat av en ovanligt stelbent grupp kallad The Shouts. Det är faktiskt första och enda gången Gene känns offside. Trots att han i grunden kunde den här typen av material, så är det för dåligt gjort för att kunna konkurrera med Beatles som redan skapat magi med “I wanna hold your hand», eller med Rolling Stones som med “Come on« och “I wanna be your man» faktiskt i det läget var tuffare än Vincent! Eller ännu mer tillspetsat, samma år vände The Pretty Things upp och ner på tillvaron med “Rosalyn« och “Don´t bring me down»!

Den sista större hit Gene hade i England, “I´m going home (to see my baby)«, var så tidigt som 1961, därefter fick han helt förlita sig på sina demoniska scenframträdanden. Det räckte fram till september -65 sen var det över. En kombination av the beat boom, obetalda underhåll och skatteskulder tvingade honom att abrupt lämna landet. Därmed var han också slut som publikmagnet, men absolut inte som skivartist.

CHALLENGE RECORDS

Första gången på fem år i en amerikansk studio gjorde han 1966 inspelningar för Challenge Records. Med musiker som helt verkade förstå hur han skulle låta släpptes tre suveräna singlar i USA, “Bird doggin´“, “Lonely street» och som demoutgåva “Born to be a rolling stone«, därefter gavs hela materialet ut i England och Frankrike som den självbetitlade Lp´n “Gene Vincent» av London Records.

Efter åren med The Blue Caps så hör Challengespåren till hans mest vitala och intressanta inspelningar. Här finns väl valda och mycket snyggt framförda covers. Hans tolkningar av “Lonesome fugitive«, “Lonely street», “Am I that easy to forget« och den mycket vackra versionen av “Hi-lili, hi-lo» är gjord med både närvaro och stor övertygelse! Därtill kommer ett antal originallåtar av mycket hög klass. Jerry Merritt som åter var tillbaks bidrog med två kanonlåtar “Hurtin´ for you baby« och “Born to be a rolling stone» - berättelsen om Genes liv .

I en genial mix av country, folkrock, rock och pop var Gene lika uppdaterad 1967 som han var 1956 - 58. Det här borde blivit hans stora återkomst, så väl genomtänkt är det. Från den redan nämnda och kanske bästa versionen av “Hi-lili, hi-lo«, det tidstypiska och lätta västkustsoundet i “Love is a bird», till dom kompromisslösa och tuffa “Words and music«, “Ain´t that too much», “Poor man´s prison« och “Bird-doggin». Musikaliskt var den här skivan den bästa plattform som den mognare Gene Vincent kunde skaffa sig, här finns inga begränsningar - bara möjligheter. Låtarna är fantastiska och han sjunger med en tyngd som aldrig tidigare! Den sålde dessvärre för dåligt för att Challenge skulle visa vidare intresse.

“Bird-doggin´“ är så fräck att det krävdes ett band som franska Dogs för att förstå vilket “glömt« mästerverk det är! Den finns med på deras charmiga Lp “Legendary lovers», producerad av Vic Maile 1983. Man önskar att även Sean Tyla hade hittat “Bird-Doggin´“. Såg honom 1984 på Hope and Anchor tillsammans med Deke Leonard i den gemensamma gruppen Force. Iklädd kritstrecksrandig kostym och röd basker väste han fram den klassiska kommentaren “You ain´t fuckin´ ready yet« och gjorde som extranummer en strålande “Little Queenie»! Där hade en version av “Bird Doggin´« kommit helt till sin rätt!

The Knickerbockers, som även dom låg på Challenge, gjorde “Love is a bird» strax efter Gene och tog den faktiskt till ännu högre höjder - folkrock av absolut högsta kvalitet! Det skulle förvåna mig mycket om inte It´s a beautiful day lyssnat på den när dom gjorde “White bird« 1969.

DANDELION & KAMA SUTRA RECORDS

“I´m back and I´m proud» Lp´n föregås av vad som senare skulle bli “Rainy day sunshine« Ep´n. Tyvärr finns varken musiken eller någon form av dokumentation över inspelningen med i boxen. Kanske för att den inte gavs ut under Genes livstid, han använde den som demo i sökande efter ett nytt skivkontrakt. “Roll over Beethoven» samt dom tre originallåtarna “Rainyday sunshine«, “green grass» och “Mister love« spelades in i maj -69 och kom genom Adrian Owletts försorg på John Peels bord.

Resultatet blev en Lp bestående av några skapliga rock & roll covers, bla sin egen “Be bop a lula». Riktigt fina versioner av “White lightning« och “Ruby baby». Den 2 september däremot måste ha varit en mycket speciell dag, dom fyra countrylåtar som gjordes kom att bli bland det bästa han spelade in. Så borde hela skivan låta ! “Circle never broken«, “Black letter», “Rainbow at midnight« och Hank Williams “(I heard that) lonesome Whistler» måste ha varit sånt han lyssnat mycket på, det skulle aldrig blivit så bra annars. Versionen av Ernest Tubbs “Rainbow at midnight« är helt enkel så urstark att man önskar att han för alltid grävt ner skinnbrallorna och bara ägnat sig åt country - även live!

Mer countryinspirerad musik skulle det tack och lov bli i och med att han träffade Tom Ayres som blev hans nye manager. Ayres spelade en gång i tiden bas i Johnny Burnettes Rock & Roll Trio men företrädde 1970 Sir Douglas Quintet. Han sammanförde Gene och kvintetten, minus Doug Sahm, skaffade ett skivkontrakt med Kama Sutra och det verkade som om Gene Vincent äntligen var hemma! Det blev två fantastiskt fina album 1970, “Gene Vincent» och “The day the world turn blue«.

Båda skivorna inleds med strålande versioner av Mickey Newburys “Sunshine» resp. “How I love them old songs«. Den första följer någorlunda originalet medan “How I love...» blev rock & roll som bara Gene Vincent kunde göra! Till ett pumpande tempo beskriver han sin kärlek för den musik han själv bidragit så mycket till. Och är det inte högsta vinsten när han sen ger sig på “High on life« av ingen mindre än Mr Ronnie Self. Det finns all anledning att dessutom kolla upp Selfs egen version, producerad av Dale Hawkins - en rysare som verkligen kryper under huden!

Om dom rock & roll låtar han gjorde på “I´m back and I´m proud» var belastad med en tråkig revivalkänsla så var det raka motsatsen på Lp´n “The day the world Turned blue«, det här var samtida rock & roll på en stabil countrybotten! Förutom “How I love...» så gör han fina uptempo versioner av Don Gibsons “Oh lonesome me«, Carl Perkins “Boppin´ the blues» samt “Woman in black«. Den sista skrev han själv och här finns flera bra exempel på att även det fungerade; “A million shades of blue», “North Carolina line« och naturligtvis “The day the world turned blue». Kanske var det den som journalisten på Rolling Stone hade i tankarna när han efter ett besök i studion beskrev Kama Sutra inspelningarna med rubriken “He sounded maybe like he was testifying«. Ett år senare var han död och världen blev ett stycke tommare! Dom två sista skivorna framstår idag som en oerhört värdig sorti.

SLUTET

Gene sabbade kontakten med både Tom Ayres och Kama Sutra när han bakfull 1971 spelade in ett par låtar i England tillsammans med The Houseshakers. Han fick några tusen och begick samtidigt kontraktsbrott. “Say mama 71» och “I´m movin´ on« finns med som sista låtar i boxen och det känns inte riktigt bra. Naturligtvis hade värdet av dokumentationen blivit mindre om dom utelämnats men dom bör helst glömmas! Det finns ytterligare fyra låtar som han spelade in hemma hos Ronnie Weiser omkring 22 augusti 1971: “Party doll», “Hey-hey-hey-hey“, “Bring it on home« och “The rose of love». Knappt två månader innan han dog träffade han Weiser som uppfattade hur illa det var ställt och såg det som sin uppgift att få ur Gene ytterligare en inspelning. Rösten var helt intakt och speciellt “The rose of love« gjorde han mycket känsligt. Finns ej i boxen, leta istället efter Rollin´ Rock Lp´n “Forever Gene Vincent» från 1980.

Scenen där Gene går ur planet på Heathrow flygplats är inledningen på den ohyggligt nakna BBC-dokumentären “The Rock & Roll Singer« som spelades in under 1969 års Englandturné. Vi får närgånget följa Vincent på och utanför scenen, i hotellrummet och under repetitionerna med det undermåliga s k rock & roll bandet Wild Angels. I en replokal med skitiga madrasser på väggarna , spellokaler med så sunkiga omklädningsrum att man nästan känner mögellukten sticka i näsan. En publik bestående av teddyboys som enfaldigt dyrkade sin skinnklädde ikon och aldrig gapade efter annat än Be bop a lula. Och slutligen dom förödmjukande bråken om pengar när han blir lurad på gaget! Det här är en tuff film - så långt från glamour man kan komma! Prova ebay om ni vill se berömmelsens baksida.

En daglig dos av sex flaskor Martini toppat med smärtstillande läkemedel, en paranoid personlighet och en osund fascination för vapen har skapat en nästan förlamande mytbildning kring Gene Vincent. Glöm allt sådant och ge istället rösten en chans, han hade en av dom bästa som modern populärmusik skapat. Gene har aldrig fått det riktigt stora erkännande han förtjänar, förhoppningsvis kommer Bear Family boxen att ändra på det.

Vill rikta ett stort tack till alla inblandade och speciellt till Vincentkännaren Derek Henderson som hållit ihop hela projektet! Enligt uppgifter från Henderson själv så arbetar han på ytterligare en box där liveinspelningar, ev. outgivet material och liknande kommer att finnas. Förhoppningsvis färdig mot slutet av året.

Det är inte utan att jag känner mig träffad när jag läser inledningen till den medföljande boken “No word that are written here can begin to convey the loyalty and passion which this strange man stirred up in otherwise normal people who became lifetime devotees to his music.”

http://www.youtube.com/watch?v=xyrMSNW4KzA

http://www.youtube.com/watch?v=LJgAbWMQqnM

http://www.youtube.com/watch?v=v5M6ja9E6tc

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy)

EDDIE COCHRAN
Somethin´ Else - The Ultimate Collection
(Bear Family)

Om Gene Vincent, med sitt temperament och sin lynnighet, var rock & rollens John McEnroe så var definitivt Eddie Cochran dess motsvarighet till Björn Borg, vars lugn och uthållighet initialt tog sig uttryck i hela dagars slående med bollen mot en garageport - ensam!

Liksom Borgs racket fick inte heller Cochrans legendariska Gretsch vila. Pojken sov förmodligen liggande på rygg med gitarren på magen. Julie Mundy & Darrel Highams biografi »Don´t Forget Me - The Eddie Cochran Story« (Billboard Books 2001) är en enda lång beskrivning av var exakt Eddie befann sig med sin gitarr. Boxen »Somethin´ Else - The Ultimate Collection« är ett åtta cd långt vittnesmål om att platsen oftast var i någon inspelningsstudio. Ställer man antal inspelningar i relation till att Cochran bara blev 21 år, så förstår man inte bara att han sov med gitarren, utan också att sängen säkert var placerad i Goldstarstudion i Hollywood.

Eddie Cochran hade allt det som krävdes för att bli en av rock & rollens stora stilbildare och ikoner. En charmigt fräck, James Dean-snygg, begåvad och innovativ gitarrist med en i och för sig begränsad röst, vilket i Cochrans fall för det mesta inte betydde ett dugg!

Han var musikern och kompositören på rätt plats vid rätt tidpunkt och vars mest kända låtar - »Twenty Flight Rock«, »Summertime Blues«, »C´mon Everybody«, »Teenage Heaven«, »Something Else«, »Nervous Breakdown« och »Three Steps To Heaven« - alldeles utmärkt fångar tidsandan i vilken hans publik levde. Han var egentligen så perfekt att om han inte funnits hade man varit tvungen att uppfinna honom. Inte oväntat låter det naturligtvis alldeles förträffligt när Cochran tolkar Chuck Berrys »Sweet Little Sixteen«. De båda var ju i rocklyriken den amerikanska femtiotalsungdomens största skildrare.

Cochran fick dock inte allt sig serverat eller åkte gräddfil in i berömmelsen. Tvärtom, han erhöll den uppmärksamhet han förtjänade och målmedvetet arbetat för. Redan som sextonåring, i januari 1955, blev han professionell musiker tillsammans med den tre år äldre Hank Cochran. Trots efternamnen var de inte alls släkt, men lanserade sig ändå som The Cochran Brothers, där den yngre Eddie var den mest drivne gitarristen av de två.

Innan dess gjorde han inspelningar hemma hos Charles »Chuck« Forman 1953 och endast fjorton år gammal hade Cochran en mognad i både röst och gitarrspel som väl matchade den fem år äldre Formans steel guitar. Med sin bakgrund i countrymusiken kunde Cochran lätt identifiera varifrån den framväxande rockabillyn kom. Tillsammans med Hank Cochran spelades, de för genren stilmässiga skolexemplen, »Latch On«, »I´m Ready«, »Yesterday´s Heartbreak«, »Pink-Peg Slacks« och »Tired And Sleepy« in tidigt 1956.

Eddie Cochran - om någon - är den artist som bäst, med både skärpa och briljans, lyckats visa hur vacker simpel rock & roll kan vara. Med genialt enkla ackordsföljder som i »Summertime Blues«, »C´mon Everybody«, »Something Else« och »Three Steps To Heaven« skapade han tidsmarkörer som - likt t ex öppningsackordet i The Beatles »A Hard Days Night« - alltid direkt talar om vad som kommer och från vilken tid det härrör.

Det här är ett dokument över en ständigt arbetande artist som aldrig tillät sig att stå still. Vi får följa hur hans både kända och mindre kända sånger växer fram, för att till slut få de arrangemang som vi är vana att höra. Den första versionen av exempelvis »Nervous Breakdown« är mer rhythm & bluesinspirerad än slutresultatets vassa inspelning. Fräcka instrumentaler som »Guybo«, »Eddie´s Blues«, »Chicken Shot Blues«, »Strollin´ Guitar«, »Hammy Blues« och »Jam Sand-Witch« - en läcker instrumental variation på »Money« - var kanske tillfälliga studioimprovisationer, men ger oss ändå en god bild av vilken suverän gitarrist Eddie Cochran var.

Uppmuntrad av Liberty Records ägare Si Waronker - »...I knew the kid had talent...I had faith in him. I would never have allowed him to leave if I had any say in the matter, and he never wanted to, because we recorded almost everything that he came up with.« (Mandy / Higham - “Don´t Forget Me“) - gjordes inspelningar som var tänkta att bredda Cochran som artist. Det smått ansträngda uttryck som ibland kommer fram hos balladsångaren Eddie Cochran försvinner lyckligtvis i det i övrigt rika omfånget av country, rockabilly, klassisk rock & roll, instrumentallåtar, alternativa tagningar och liveframträdanden från både USA och England.

Som bonus finns dessutom en tjugoåtta låtar lång cd med blandade artister där Cochran medverkat som studiomusiker. Vi får en enastående samling med storheter som Skeets McDonald, Wynn Stewart, Al Casey, Gene Vincent - det är ju Cochran som sjunger basintrot »Well-oh, well-oh wop, whip-whip-whip« på »Git It« - Bob Luman och Johnny Burnette.

Den som följt det engelska bolaget Rockstar Records - som ju vigt hela sin existens åt att dammsuga arkiv efter spår av Eddie Cochran - vet naturligtvis hur aktiv Cochran var redan innan Libertydebuten »Sittin´ In The Balcony« 1957. Här finns inte mindre än fyrtiotvå tidigare inspelningar representerade, bl a ECCO- och CREST-singlarna, och då är det ändå bara en bråkdel av allt det han varit delaktig i innan han blev ett världsnamn.

Om någon idag funderar på att börja samla Eddie Cochran, får densamma via boxens medföljande nästan tvåhundrasidiga bok i Lp-format och Internetsidan »Remember Eddie Cochran« www.eddiecochran.info/Index.html både generös information och insikt om hur djupa hål det skulle gräva i plånboken. Kostnaden för Bear Familyboxen, som ger komplett alla vokala inspelningar med Cochran, framstår plötsligt som mycket rimlig.

http://www.youtube.com/watch?v=LRjlZ8x2uQM&feature=related

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy juli 2009)

JESSE HECTOR
Budskapet till världen är rock and roll!

Jesse Hector har hela sitt liv trampat omkring i den brittiska rockmusikens undervegetation. Precis som sin själsfrände Billy Childish har han tagit på sig uppgiften att bevaka och bevara det arv, vars rötter finns i amerikansk rock & roll, i dess engelska variant och inte minst i sextiotalets beatmusik.

Inspirerad av Lonnie Donegans »Rock Island Line« började han redan som nioåring 1956 att spela skiffle och drog, genom spelningar på skoldanser och lokala pubar i Londonstadsdelen Kilburn, in mer pengar i veckan än sina föräldrar. Centrum för Londons rockscen var 2 I´s Coffee Bar i Soho, där Hector - vid sidan av Cliff Richard, Terry Dene, Screaming Lord Sutch, Johnny Kidd och i princip alla som förlorat sig i den turbulens som de amerikanska förebilderna skapat - uppträdde vid tolv års ålder som en av de yngsta.

Lyssnar man på de demoinspelningar som Jesse Hector & The Rock ´N´ Roll Trio gjorde 1961 av »My Bucket´s Got A Hole In It«, »All By Myself« och framför allt de egenkomponerade »Nightmares« och »Last Train To Memphis«, så inser man hur hängiven Hector var och alltid varit till rock & roll. Enbart fjorton år gammal hade han redan allt det som krävdes: känsla, begåvning och vilja.

Innan Beatles slog igenom, tidigt 1962, åkte han norrut för att se gruppen live och togs fullständigt på sängen av den kraft som fanns i musiken: »The Beatles were totally new, they were the first loud heavy rock´n´roll band. The music was loud and aggressive. It was different....and I knew they were going to take the world by storm. This was it! The whole dimension of the image was so new and exciting, that was the way to go.«

THE CLIQUE

Väl hemma igen bildades rhythm & bluesgruppen The Cravattes med den femtonårige veteranen Jesse Hector på sång och gitarr. Efter två år lämnar basisten Adrian Stambach de övriga för att bilda The Clique. Bandet spelade på alla kända klubbar i London och byggde upp ett rykte om sig att vara bland de bästa.

Kinks dåvarande manager - och senare Troggsproducenten - Larry Page fattade tycke för gruppen och skaffade fram ett skivkontrakt med Pye Records. I februari respektive maj 1965 producerade han deras två, idag mycket eftertraktade, singlar: »She Ain´t No Good / Time, Time, Time» och “We Didn´t Kiss, We Didn´t Love, But Now We Do Do / You´ve Been Unfair«.

Den första är rhythm & blues i stil med vad den suveräne Staffan Berggren skulle ha kunnat skriva för The Shanes vid tiden för »I Don´t Want Your Love«. På den andra har man gått vidare och gör högklassig mod- och freakbeat i samma skola som Smoke, Creation och Wimple Winch. Som kuriosa kan nämnas att »We Didn´t Kiss...« har exakt det gitarrintro som Larry Page skulle låna när han producerade Troggs »Wild Thing« ett år senare.

Ytterligare en singel, »Leaving Here / I Left My Heart«, spelades in i april 1965 men släpptes aldrig till försäljning. Framsidan är en uppkäftig version av Eddie Hollands halvhit från sommaren 1964 och står mitt emellan rhythm & blues och modbeat. Anledningen till att Clique aldrig släppte den som singel, kan ha varit att Ron Woods grupp The Birds inspelning av »Leaving Here« kom på Decca i april 1965.

Dig The Fuzz samlade 1995 allt tillgängligt material och gav ut det som »The Clique - The Complete Recordings 1964 / 1965«. Förutom de tre nämnda singlarna finns här även den privatpressade Ep som spelades in i oktober 1964, bestående av Jessie Hills New Orleansklassiker »Ooh Poo Pah Doo«, Bo Diddleys »Pretty Thing«, Lightnin´ Hopkins »One Kinda Favour« och slutligen »She Ain´t No Good« som återinspelades ett halvår senare. Och det är precis vad det ser ut att vara - slamrig brittisk rhythm & blues enligt 1964 års modell, med klart släktskap till den mycket trevliga »Downliners Sect Preaching Rhythm ´n Blues at Nite In Gt. Newport Street«.

Vad har då Jesse Hector med Clique att göra? Han är förknippad med gruppen genom kompisen Adrian Stambach och omnämns nästan alltid som eventuell medlem och medverkande på deras skivor. Stambach, som skrivit baksidestexten till samlings-Lp:n med Clique, utrycker sig långt mer försiktigt: »Jesse had jammed many, many times with The Clique and was with them on lots of occasions«. Inte direkt medlem kanske, men vi får ändå en god bild av vilken typ av musik som attraherade Hector och i vilka kretsar han rörde sig.

I januari 1967, efter att Clique upplösts, återupplivade Hector och Stambach The Rock ´n´ Roll Trio som nu spelade en tung variant av femtiotalsrock & roll, i likhet med på vilket sätt Blue Cheer gör »Summertime Blues«. Åren därpå bildade han The Way Of Life som var influerade av Jimi Hendrix och senare The Mod Section där Small Faces, Move och Who stod som förebilder,

CRUSHED BUTLER

Besviken över uteblivna framgångar och förkrossad över favoriterna Small Faces upplösning 1969, lämnade Hector musiken för att utbilda sig till skräddare. När det såg som mest musikaliskt hopplöst ut, träffade han basisten Alan Butler.

Påverkade av bland annat den vildvuxna och dynamiska trion Edgar Broughton Band - vars debutalbum »Wasa Wasa« släpptes 1969 - bildade de båda, tillsammans med trummisen Darryl Read, Crushed Butler. Det sägs att EMI blev så imponerade av den publikrespons bandet hade, att man lät hämta medlemmarna med limousin till bokad inspelningsstudio. När man väl hörde vad de ville spela in fick bandet ta tunnelbanan hem. Inspelningarna blev inte tillgängliga, förrän Dig The Fuzz 1998 levererade vad som visade sig vara Crushed Butlers och Englands svar på den aggressiva musik som samtida The Stooges provocerade världen med.

Nästa projekt, Helter Skelter, gav med »I Need You« och »Goodbye Baby« från 1972 en försmak på vad Jesse Hector skulle komma att uträtta längre fram, där speciellt den senare har den anstrykning av pop som kom att bli en charmig ingrediens i hans bästa sånger.

GORILLAS

Med en musikalisk vision som byggde på en mix bestående av den kompromisslöshet som kännetecknade Edgar Broughton Band, Steve Marriotts själfullhet, Johnny Burnettes tuffhet och Eddie Cochrans stilkänsla skulle The Hammersmith Gorillas erövra framgång. En stolt programförklaring - utarbetad av Jesse Hector - gitarr, Alan Butler - bas och trummisen Gary Anderson - som ingen förutom Londons pubscen var redo för.

Från tiden runt The Clique kände Hector Larry Page och fick honom intresserad av gruppen. De fem spår Page producerade med Hammersmith Gorillas 1974 visar vilken bredd och potential bandet hade. Inspelningen av Ray Davis »You Really Got Me« är lika mycket en hyllning till Kinks mästerverk som till sextiotalets engelska modsscen och förebådade i styrka det oväder som punken ställde till med två år senare.

Larry Page hittade bandets rätta element och tillsammans skapade de musik som tog gruppen längre än att bara vara punkens prototyp. Page tittade bakåt och fick »Eleanor Soapdodge« och »I Live In Style In Maida Vale« att låta som något Small Faces skulle ha kunnat gett ut på Immediate Records sju år tidigare. Från Rolling Stones »It´s Only Rock 'N Roll« hämtade man »Luxury« och gör den så elektrisk som Stones borde ha gjort den, medan den egna »Leavin´ Home« är charmig glamrock i Suzi Quattro-Slade-Sweet-skolan.

Hector var en av de musiker som under det tidiga sjuttiotalet tillbringade mycket tid vid skivsamlaren och -försäljaren Ted Carrolls marknadsstånd i Soho, och från 1975 även i dennes affär Rock On i Camden Town, där det krängdes skivor med sextiotalsbeat och amerikansk rotmusik. Carroll startade samma år den legendariska etiketten Chiswick Records, där Hammersmith Gorillas förvandlade sig till enbart Gorillas och blev ett av de första banden att spelas in och ges ut av bolaget.


Ingenting var lagom eller måttligt med Gorillas. Hector visste betydelsen av att vara annorlunda. Med en image bestående av överdrivna modsfrisyrer, yviga fläskkotlettstora polisonger och en klädsel som pendlade mellan stilfullt sextiotal och det som Bay City Rollers eller Slade brukade dra på sig, så var man garanterat ensam i sitt slag.

Två suveräna singlar - »She´s My Gal / Why Wait `til Tomorrow« och »Gatecrasher / Gorilla Got Me« - gavs ut av Chiswick och visar upp ett band som står med en fot i pubrocken och den andra i punken. I speciellt den ofärdiga »Why Wait...« visar Hector vilken fenomenal låtskrivare och sångare han är. Hans lätta vibrato harmonierar perfekt mot Alan Butlers snyggt följsamma basspel.

Ted Carrolls medarbetare och Gorillas roadmanager Roger Armstrong kan berätta hur karismatisk Hector var som scenartist: »Jesse, the lead singer, was one of the most amazing stage performer you ever saw, you couldn´t keep your eyes off him...Hanging from the ceiling by his toenail, playing guitar with his teeth, that sort of thing. He was extreme rock´n´roll - even the punks liked him« (David Stubbs - ACE Records).

Som liveband hade Gorillas inga problem med att möta en publik, man var omskriven i engelsk musikpress som nästa stora attraktion. Nu ville de även nå den riktigt stora gruppen skivköpare, och det var bråttom. 1976 stod unga nya band som Jam och Boomtown Rats och vill in i strålkastarljuset. Missnöjda med hur »Gatecrasher« hade producerats gjorde att bandet lämnade Chiswick.

MESSAGE TO THE WORLD

Med vetskapen om att det är nu eller aldrig och en diffus vision om att det enda som kan rädda en galen värld är rock & roll, påbörjades arbetet med »Message To The World« för Raw Records 1978.

Det är slående vilken varierande musik den här trion kunde frambringa! Gorillas enda Lp, »Message To The World«, är en bastard, helt i fas med det som var utmärkande för tiden då pubrock, punk och new wave sida vid sida ohämmat idkade umgänge och korsbefruktade varandra. Är man minsta intresserad av garagerock så är det fullständigt omöjligt att inte älska den här plattan.

Hela skivan, utom Hendrix “Foxy Lady« och Alan Butlers »Going Fishing«, är en produkt av Jesse Hectors briljans och energi. Karln leker fram låtarna och lånar ogenerat från andra när så behövs. Vi får lite av versmelodin från »Lady Madonna« i »I´m A Liar« och ackordföljden från Solomon Burkes »Everybody Needs Somebody To Love« i »I Need Her«. I »Waiting For You« möter Ray Davis Ian Dury i skränig music hall, medan »I´m Seventeen« är klassisk Stonesrock från det tidiga sjuttiotalet. Och ännu bättre skall det bli. Skivans finaste spår »Message To The World« är som hämtad från Familys första Lp »Music In A Doll´s House«. Hector lägger an ett Roger Chapmanvibrato och övertygar oss om att det enda budskap som världen verkligen behöver är rock & roll. Det går bara inte att motstå!

Hur det gick vet vi. Världen är lika grym som den alltid har varit och »Message To The World« är idag en obskyr och bortglömd skiva. Basisten Alan Butler avled strax därefter och luften gick fullständigt ur Hector och Anderson. 1981 gör ändå de kvarvarande i Gorillas ett kort återföreningsförsök och är tillbaka på Chiswick med singeln »Move It / Song For Rita«. Alla som spelar in Cliff Richards mästerverk är värda att tas på största allvar, men tyvärr var Gorillas formtopp redan passerad.

Hector själv däremot verkar aldrig tappa fotfästet, men det skulle dröja mer än tio år innan han spelade igen. Med Jesse Hectors & The Sound släpptes den storslaget tunga »Leavin´ Town« 1992. Två år senare återfanns han i en ny grupp, Jesse Hector & The Gatecrushers, vars inspelningar »Carolina«, »In My Soul« och Cochrans »Summertime Blues« är explosiv gitarrbaserad rock som lovade mycket. Men, därefter ingenting....

Jesse Hector bor fortfarande kvar i Kilburn. Han stiger upp klockan 03.30 varje morgon för att åka till sitt arbete som städare. Där är han kvar till runt 10.00 och kan sedan ägna resten av dagen åt väsentligheter som att besöka Londons skivbörsar. Så lever en man som inte glömmer sitt ursprung och är stolt över sina rötter. Det är frestande att citera Ivar Lo Johansson: »Allt det spännande finns hos arbetarklassen«. Det var naturligtvis inte Hector som Ivar Lo tänkte på, men jag gör det.

Den sympatiska filmen A Message To The World visas på Malmö Musikdokumentärfestival den 27 februari, samt under motsvarande evenemang i Göteborg 2 - 5 april. Se den om ni har möjlighet, det är slitvargen Jesse Hector värd. Han behöver oss lika mycket som vi behöver honom.



På ebay är det idag inga problem att hitta allt som Jesse Hector spelat in och det behöver inte ens kosta en förmögenhet. Nedan uppräknade skivor är en genväg till hans produktion:

JESSE HECTOR & THE ROCK ´N´ ROLL TRIO (No Hit Rec. - 1998 / vinyl-Ep)
Fast Train To Memphis / My Bucket´s Got A Hole In It / All By Myself / Nightmares


CRUSHED BUTLER - Uncrushed / First Punks From The British Underground 1969 - 1971 (RPM - 2005 / cd)
It´s My Life / Factory Grime / Love Is All Around Me / My Son´s Alive / Love Fighter / High School Dropout (version 1 & 2)

THE HAMMERSMITH GORILLAS - Gorilla Got Me (Big Beat - 1999 / cd)
The Hammersmith Gorillas:
You Really Got Me / Leavin´ Home / Eleanor Soapdodge / I Live In Style In Maida Vale / Luxury / Moonshine / Shame Shame Shame
Live: You Can´t Judge A Book (By Looking At The Cover) / Leavin´ `ome / Come On Down / Jailhouse Rock / Wild Thing / Keep On Chooglin´ / Foxy Lady
The Gorillas:
She´s My Gal / Why Wait `til Tomorrow / Gatecrusher / Gorilla Got Me / Move It / Song For Rita / Feel It Easy / Miss Dynamite (aka She´s Dynamite)

GORILLAS - Message To The World. (Damaged Goods - 1994 / cd)
Foxy Lady / I´m A Liar / I Need Her / Going Fishing / New York Groover / Outa My Brain / Waiting For You / No Way In / Last Train / Message To The World / It´s My Life / My Son´s Alive / I´m Seventeen

GORILLA GARAGE - The Jesse Hector Story (RPM - 2005 / cd)
Jesse Hector & The Rock ´n´ Roll Trio: Fast Train To Memphis
Crushed Butler: Factory Grime / Love Is All Around Me
(Utan att det nämns på varken skiva eller omslag ingår dessutom med Crushed Butler: It´s My Life / My Son´s Alive / Love Fighter / High School Dropout)
Helter Skelter: Goodbye Baby / I Need You
The Hammersmith Gorillas: You Really Got Me / Leavin´ Home
The Gorillas: She´s My Gal / Gatecrasher / Message To The World / Last Train / New York Groover / I´m A Liar / Outa My Brain / Foxy Lady /
Jesse Hector & The Sound: Running Wild / Leavin´ Town
Jesse Hector & The Gatecrashers: Summertime Blues / In My Soul / Carolina

JESSE HECTOR & THE SOUND (ClawFist - 1992 / vinylsingel)
Leavin´ Town / I Need Lovin´

JESSE HECTOR & THE GATECRASHERS (Rockin´ House Rec. - 1999 / vinyl-Ep)
Carolina / Summertime Blues / It´s You / Keep On Moving

Vid sidan om:

THE CLIQUE - The Complete Recordings 1964 / 1965 (Dig The Fuzz - 1995 / vinyl-Lp)
She Ain´t No Good / Ooh Poo Pah Doo / Pretty Thing / One Kinda Favour / Leaving Here / She Ain´t No Good / Time, Time, Time / We Didn´t Kiss, We Didn´t Love, But Now We Do Do / You´ve Been Unfair / I Left My Heart

ACE RECORDS (Black Dog Publ. - 2007)
Journalisten och författaren David Stubbs hyllning till Englands mest spännande skivbolag. Stubbs porträtterar grundaren Ted Carrolls passionerade arbete med Ace och dess underetiketter: Kent, Big Beat och Chiswick. Det är en ren njutning att läsa om artister, grupper och den vitala musikscen vars ursprung var amerikansk rotmusik och hem Londons pubar.


http://www.youtube.com/watch?v=6i_5KIEBEU8

http://www.youtube.com/watch?v=t83Zkg-rOvo

http://www.youtube.com/watch?v=0x-ysC2uWdw&feature=related

(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy januari 2009)