I min Jukebox

JEREMY SPENCER / FLEETWOOD MAC
Blood On The Floor
(Reprise)

WANDA JACKSON
The Box It came In
(Capitol)

När Jeremy Spencer började i Fleetwood Mac så var det på rekommendation från grundaren av skivbolaget Blue Horizon, Mike Vernon. Peter Green var angelägen att, för Fleetwood Macs räkning, hitta en kompletterande gitarrist med en annorlunda spelstil och Vernon var brydd över vad han skulle göra med den usla demoinspelning som The Levi Set Blues Band skickat honom. Han spelade den för Green enbart på grund av gruppens unge lovande gitarrist. Två dagar senare var Spencer medlem i Fleetwood Mac.

Jeremy Spencer hade i princip två musikaliska preferenser - Elmore James och femtiotals-rock´n´roll. Både kom han att utöva inom Fleetwood Macs ramar, den första på gruppens skivor och den andra vid dess liveframträdanden. De konsertbesökare som enbart kom för att se bluesgitarristen Peter Green minns med fasa Spencers rock´n´roll-excesser. Själv såg jag Fleetwood Mac bara en gång, i samband med första Lp:n, och då var det tyvärr bara Elmore James som gällde för Spencer.

Spencers kärleken till rock´n´roll finns bevarad på diverse liveskivor med Fleetwood Mac, liksom på hans första solo-Lp för Reprise Records från 1970. Låt er inte luras av hans nerrökta röda ögonen på omslaget, det är inte reggae, utan istället framför Jeremy Spencer där några av de roligaste och charmigaste pastischer som getts ut på vinyl. I kompet finns övriga medlemmar från Fleetwood Mac minus Peter Green, som ändå gästspelar på banjo i “String-a-long”. Skivan innehåller inte ett svagt spår och hans Elvisimitation “If I Could Swim The Mountain” är inget mindre än genial! Genom att ordlöst och otydligt mumla kommer han närmare förebilden än någon av alla dessa “pyjamasklädda” Elvisdyrkare.

Det var säkert Spencers intresse för femtiotalet som ledde honom till Wanda Jacksons countrylåt “The Box It Came In”. Jackson spelade in den 1965 och fem år senare följde Spencer en gammal fin blues- och folktradition, nämligen att i en redan befintlig melodi göra smärre justeringar och därefter sätta en ny text - “The Box It Came In” blev på Lp:n “Kiln House” den makabra “Blood On The Floor”.

Wanda Jackson är i “The Box It Came In” behärskad nog att invänta den dag då hon åter kommer att träffa den man som lämnat henne för en annan. Han inte bara tog hennes kärlek, utan även allt som gick att bära med sig. Till och med hennes bröllopsklänning, som nu skulle sitta på en annan kvinnas kropp. Allt som fanns kvar i garderoben var en tom ask. Wanda Jackson tröstar sig med att den dag de träffas igen, så kommer han att placeras i en betydligt större ask - invändigt klädd med tyg. http://www.youtube.com/watch?v=dmg4qROe_Lk

Om Jacksons text är lite småkylig så är Jeremy Spencers “Blood On The Floor” iskall! Till ett sentimentalt Hawaiisteel-komp berättar han hur han kommer hem och finner sin älskade med benen runt en annan mans skinkor. Hon skrattar skamlöst när hon möter hans blick. Skrattet övergår strax i gråt då han tar fram pistolen, och sen är golvet täckt av blod. Spencer sjunger den utan tillstymmelse av ånger, snarare något förvånat “...they say I´ve done wrong”. Det är inte utan att man tänker på Säters fasta paviljong.

Jeremy Spencer drog efter “Kiln House” vidare mot nya och mer andliga mål. Tillsammans med Danny Kirwan, Mick Fleetwood och John McVie hade han i “Kiln House” gjort Fleetwood Macs första Lp utan Peter Green till en överraskande spännande skiva, som mer hämtade inspiration från Spencers förebilder än de bluesrötter Green värnade om. Om Spencer hade fortsatt skriva sånger som “Blood On The Floor” och lyckats kombinera det med Kirwans stundtals mycket begåvade komponerande, så hade vi förmodligen sett ett annorlunda och mer intressant förlopp av Fleetwood Mac, om än inte lika framgångsrikt.

Fotnot 1. Parallellt med “Kiln House” släppte Peter Green det introverta albumet “The End Of The Game” och stängde därefter definitivt dörren. Han skulle aldrig mer kunna upprepa det fantastiska gitarrspel han tidigare gett oss som medlem i först John Mayall´s Bluesbreakers och sedan Fleetwood Mac. En mer komplett gitarrist än Peter Green har aldrig lagts på min skivtallrik. Han hade allt: känsla, teknik och timing.


Fotnot 2. Danny Kirwan skrev en av Fleetwood Macs bästa låtar, “Like It This Way” på “Fleetwood Mac In Chicago” (1969), samt den mästerliga “Lovely Days” som ligger på hans första soloskiva ,“Second Chapter” från 1975. “Lovely days” kan jämföras med det allra bästa ur den brittiska popen från sent 60-tal, typ Nirvanas “Tiny Goddess” (1967) , The Ivy Leagues “My World Fell Down” (1966) och 23rd Turnoffs “Michael Angelo” (1967), alltså sånger som på ett behagligt sätt kombinerade harmonipop och psykedelia.

Jeremy Spencer, Danny Kirwan och Peter Green förtjänade att gå ett bättre öde till mötes än det de hade att vänta 1970.