I min Jukebox

JOHNNY´S BOOGIE BAND
Out Of Time
(Bama Lama Records)

Det finns nog ingen svensk låt jag spelat så mycket som Johnny´s Boogie Bands version av ”Out Of Time” från skivan ”Let The Good Times Roll!”. Malmöbandet fullständigt pulvriserar Rolling Stones original från ”Aftermath” 1966. Inte heller versionerna med Chris Farlowe, P J Proby eller ens Ramones kommer i närheten av den magi sångaren Ulf ”Masken” Andersson och de övriga medlemmar i Johnny´s Boogie Band åstadkom vintern 1996.

Från Anders Lagerlöfs - tidigare originaltrummis i The Namelosers - inledande distinkta dubbelslag på virvelkaggen sitter låten som klistrad, det går helt enkelt inte att komma undan. Och mot en bakgrund av Sven-Åke Lindeberg och Johnny Anderssons - jodå, det är fuzzhjälten från The Namelosers - distade gitarrer, Arne Francks fräcka basgångar, Bengt-Arne Mohlins Hammond och köruppbackad av Margareta Nilsson sjunger Ulf ”Masken” Andersson som en gud.

Till skillnad mot andra inspelningar av ”Out Of Time” väljer Johnny´s Boogie Band att inleda med refrängen och får på så sätt en sjuhelvetes skjuts redan från början. Man är dessutom förståndig att helt plocka bort den fjolliga och tempodämpande stråkmelodin som vanligtvis bär fram verserna. Den skramliga tamburinen är ren bonus.

Genom att arrangera om och utelämna blir slutresultatet både större och mäktigare än vad Mick Jagger och Keith Richard kanske avsåg med sin syrefattiga skapelse. Johnny´s Boogie Band var så fräcka att de stal ”Out Of Time” och gjorde det som behövdes göras för att skaka liv i den. Jagger/Richard borde vara tacksamma.

Jag kunde aldrig tro att omslagets fem åldrade män, stående i en snödriva, skulle armbåga sig fram till en position i toppen av mina skivhyllor, men så är det.

ROCK´N´ROLL TORPEDOES
Be Bop A Lula
(Dusty Records)

Ulf Andersson, som började sin karriär som trummis i sextiotalsbandet The Gonks, tillhör dem som aldrig ger upp. Med ständigt nya grupper och konstellationer av medlemmar ger han fortlöpande ut skivor. Under namnet Rock´n´Roll Torpedoes gjordes 2004 mini-cd:n ”Full Speed Ahead!” med bl a en inspelning av Be Bop A Lula. Min första tanke då var att världen behöver ytterligare en version av ”Be Bop A Lula” ungefär lika mycket som den behöver en ny version av ”She loves you”.

Gene Vincent spelade in Be Bop A Lula 1956 tillsammans med The Blue Caps - i bandet ingick bl a den flyhänte gitarristen Cliff Gallup och den gapige 15-årige trummisen Dickie Harrell - och resultatet av deras gemensamma ansträngningar är så definitivt att ingen, inte ens Vincent själv – han spelade in den igen både 1962 och 1969 - har kunnat komma i närheten. Förutom Genes tre versioner är enbart John Lennons inspelning värd att ha, alla andra versioner jag hört är mer eller mindre katastrofer!

Att göra ytterligare en inspelning av Be Bop A Lula tyder på antingen dumhet eller mod och det var inte utan skepsis jag första gången lade cd:n i spelaren. Inga av mina farhågor infann sig dock, utan istället överraskades jag av en mycket behaglig, lätt jazzig nattklubbskänsla. Ulf Andersson och Rock & Roll Torpedoes har med stor försiktighet närmat sig ett av rock´n´rollens mästerverk och sett möjligheter som ingen trodde fanns. Som en modern Gunnar ”Siljabloo” Nilsson bröt Ulf ”Masken” Andersson ny mark och berövade oss våra föreställningar om hur det skall låta.

Det är bara att gratulera och erkänna att här handlar det om mod och jag har fått ytterligare en version av Be Bop a Lula att spela!

(Delar av texten har tidigare varit publicerad på Rootsy)