PETE MOLINARI
Folklore Centrum
Wollmar Yxkullsg. 2, Stockholm
(29.10.2010)

“Det fanns en liten scen längst bak och jag spelade där en och annan gång. Jag spelade nog någon gång på vartenda ställe...Artisterna satt eller stod i fönstret, synliga från gatan, eller stod i andra änden av lokalen med ansiktet mot dörren och sjöng så starkt de kunde. Inga mikrofoner eller någonting.”

Konsertlokalen var Café Bizarre i Greenwich Village. Citatet ovan är hämtat ur Bob Dylans memoarer och beskriver de enkla förhållanden under vilka den unge Dylan i det tidiga sextiotalet påbörjade sin karriär.

Platsen skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av fredagskvällens spelning med engelsmannen Pete Molinari, med undantag av att det på Folklore Centrum inte ens finns en scen att tillgå. Lokalen innehas av den legendariske Izzy Young, som för femtio år sedan i New York tog sig an den vetgirige Dylan och försåg honom med både litteratur och skivor.

Att den redan etablerade Pete Molinari inför tjugofem - ja, ni läste rätt (25!) - personer ger en gratiskonsert i en lokal som rymmer max fyrtio besökare, kan vi tacka den respekt Young åtnjuter inom folkmusikkretsar.

När Molinari ställer sig framför den vitmålade väggen och får ögonkontakt med samtliga i publiken, berättar han att det är betydligt mer nervöst att spela i ett så litet sammanhang än att stå på de konsertscener där han vanligtvis uppträder.

Under de följande två timmarna fick vi inte bara höra ett urval hämtat från Molinaris tre album - “Walking Off The Map”, “A Virtual Landslide” och “A Train Bound For Glory” - utan han bjuder även på både äldre överblivet och helt nyskrivet material.

Till melodin av “Midnight Special” har Molinari skrivit en ny text och döpt sången till "63 Chevrolet". När han spelar med helt band bakom sig låter han den förvandlas till ren rockabilly, men det är ändå ingen förlust att få höra den även utan den genrens karaktäristiska slap bass.

I den nyskrivna “Easy Street” har han hämtat titeln från en film med sin barndoms hjälte Charlie Chaplin och korsat den med den ödesmättade stämningen från Billie Holiday “Strange Fruit”. Vid en framtida inspelning kommer piano och en stråkkvartett att ligga som bakgrund.

Med ett stort leende framförs överraskande Rocco Granatas femtio år gamla italienska schlager “Marina” på originalspråket. Innan kvällen är över får vi med den nyskrivna “Rosalita” ytterligare ett smakprov på hans italienska rötter. Molinaris morföräldrar kom från Italien och under kvällen berättar han om sin mångkulturella uppväxt i Chatham med en pappa från Alexandria, Egypten och en mamma från Malta.

Berättelserna mellan sångerna blir ett spännande komplement till den magiska stämning Molinari - som två tredjedelar av tiden får sällskap av gitarristen Tom Hakava - försätter oss i med sin musik. De under konserten pågående samtalen mellan Molinari och Izzy Young, som delar med sig av historier om bland annat Pete Seeger, Allen Ginsburg och Woody Guthrie, förstärker intrycket av att en ödmjuk, generös och inte minst begåvad artist står framför oss. Osannolikt nära dessutom.

Izzy Young övertalas av Molinari att läsa någon av sina dikter. Young föredrar istället att från väggen ta ner den inramade “Father Death Blues”, skriven och framförd av Ginsburg på Stockholm Konserthus 1983.

Och det är just den familjära känslan mellan Molinari, Young och den fåtaliga publiken som gör kvällen så speciell. Det är inte utan att man tycker sig ha varit med om något mycket unikt. Om tio år, då Molinari rimligtvis har fått det stora erkännande han förtjänar, kommer den anspråkslösa konserten hos Izzy Youngs Folklore Centrum, fredagen den 29 oktober 2010, att beskrivas som att 25 besökare gick in och 250 gick ut.


http://www.youtube.com/watch?v=EbmyKYzJj4U

Tack Leif Wivatt för informationen om att Molinari skulle spela på Folklore Centrum.