THE BIG THREE
Cavern Stomp - The Complete Recordings
(RPM)

Medlemmarna i Liverpoolgruppen The Big Three var inte alls bekväma med den image, med vilken deras manager, Brian Epstein, hade för avsikt att lansera dem. Vare sig John “Hutch” Hutchinson - trummor, Johnny Gustafson - bas eller Adrian Barber - gitarr kunde förlika sig med den kostymklädda präktighet Epstein hade en förkärlek för. Inte heller Brian Griffiths, som senare ersatte Barber, kände igen sig i, eller tyckte bilden av the-boy-next-door stämde överens med gruppens musik och dess attityd .

Trummisen John Hutchinson var en hårding och lär ha varit en av få som kunde sätta John Lennon på plats. Pianisten Sam Hardie i det samtida Kingsize Taylor & The Dominoes förklarar, för den i Liverpool verksamme författaren Spencer Leigh, vilken typ av musiker The Big Three var: “The Big Three were typical Liverpool lads. They lived hard and they played hard. It showed in their music what type of lads they were.”

Till gruppens utrustning byggde Adrian Barber enorma högtalare, vilka gick under namnet “likkistorna” och vars volym skulle kompensera att man bara var tre man. Sångaren och gitarristen Alvin Stardust, som under det tidiga sextiotalet var Shane Fenton i Shane Fenton & The Fentones, kan bekräfta att Big Three var något utöver det vanliga: “The Big Three had a real earthy sound - real dirty guitarplaying, good drumming and a good bass player. It was raw and simple and that was what rock´n´roll was all about. The only band that got into their league was Johnny Kidd and the Pirates”

Trots Brian Epsteins försök att snygga upp bandet, skickade han sommaren 1962 iväg dem till Hamburg för ett tre månaders långt engagemang på den legendariska rockklubben Star Club. Naturligtvis trivdes Big Three alldeles utmärkt i en miljö full av lockelse och där ingen tycktes bry sig om konsekvenserna. Johnny Gustafson minns, med både fasa och förtjusning, tiden i Hamburg: “We could get drunk or pee off the top of statues or jump into fountains. We didn´t care...Memories of Hamburg? Drunken insanity would sum it up in a couple of words. I was reduced to a physical wreck after four days but it was enjoyable to be a physical wreck. It was wonderful to be lying in the gutter in a whiskeysodden heap in rain-water. I´ll never do it again.”


Decca Records kontrakterade Big Three 1962. Resultatet av de inspelningar och skivutgåvor som släpptes mellan 1963-64 blottlägger den motsättning som fanns mellan Epsteins strävan efter konformism och Big Threes naturliga slyngelmentalitet.

Ingen av Big Threes medlemmar hade - i motsats till t ex John Lennon och Paul McCartney - Epsteins förtroende som låtskrivare, istället var de tvungna att lita till andras kompositioner. Det naturliga för gruppen var att spela in något från sin egen scenrepertoar, men Epstein tvingade dem - med ultimatumet “Do it boys or it´s all over” - att ta sig an poporienterat material som “By The Way” och “I´m With You”, vilket de egentligen hatade.

Skivornas b-sidor ansågs mindre intressanta och där hittar man vad Big Three själva helst ville spela in. Både “Cavern Stomp” och “Peanut Butter” - liksom debutsingeln “Some Other Guy” - representerar den typ av rhythm & blues som var standard bland Liverpools hundratals grupper. Big Three var ofta först med att hitta ovanliga amerikanska blues och rhythm & bluesinspelningar.

Bäst uppfattning om den energi Big Three lär ha haft på scen får man av “The Big Three - At The Cavern”, en live-ep som speglar bandet och dess förhållande till sin publik. Atmosfären är tät - och som alla fullpackade kvällar rann kondensvatten efter stenväggarna i den trånga lokalen - när Caverns diskjockey Bob Wooler, till publikens jubel, presenterar bandet och de inleder med Ray Charles “What´d Say”.

När nu RPM Records på “Cavern Stomp” samlat materialet med The Big Three, så innehåller den förutom deras singlar och live-ep:n även det obskyra album gruppen spelade in då man kort återförenades 1973.

Osämjan och motsättningarna var vid uppbrottet 1964 tydligen oöverbryggliga, varför trummisen John Hutchinson aldrig tillfrågades om att medverka på “Resurrection”. Johnny Gustafson och Brian Griffiths valde istället att kontakta Nigel Olsson, trummis i Elton Johns band, vilken kände sig så hedrad att han ställde upp gratis.

Återföreningen var aldrig tänkt annat än som tillfällig, vilket var olyckligt. Utan att på något sätt vara nyskapande är “Resurrection”, trots dåliga försäljningssiffror, ett album som visar att Gustafson och Griffiths hade kvar känslan för den musik de aldrig nådde utanför vare sig Liverpool eller Hamburg med tio år tidigare.

Med tryck och energi påminde man världen, eller i alla fall de få som köpte “Resurrection”, i det tidiga sjuttiotalet att rockmusik på riktigt aldrig kan fuskas bort. Det gäller i lika hög grad idag, som 1963 och 1973, och The Big Three var ett skolexempel på att känsla, förmåga och rätt intällning är helt avgörande ingredienser för all äkta musik.

Avslutningsvis går sista ordet till Bill Harry, utgivare av tidningen Mersey Beat,: “Yes, the Big Three were the Cream ahead of their time. They were brilliant musicians. Brian Griffiths was the best guitarist on Merseyside and the Big Three had a terrific, heavy, load sound. They were a very tight band and one of the Top Five bands in Liverpool”.



Eller som Bob Wooler valde att uttrycka sig: “The boys with the benzedrine beat”


http://www.youtube.com/watch?v=fRfQ-hm3APs&playnext=1&list=PL06737E2470AB16AE

http://www.youtube.com/watch?v=YbSmhvB9NkI&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=5mbj6do2t6E