BLUESAHOLICS
Back In Blue
(Moonwalker)

Jag tillhör den typen av äldre män som följer varje steg den engelske pubrockaren Mickey Jupp tar. Och de är tyvärr inte så många numer. För den bekväme är det lättast att få information om Mickey Jupp på Lars Kärrbäcks fenomenala - och av Jupp själv godkända - hemsida http://www.mickeyjupp.se/ .

Ingen har förvaltat arvet från Chuck Berrys storhetstid bättre än Jupp. Båda har förmågan att - till ett svängigt, skenbart okomplicerat komp - berätta en trovärdig historia. Oavsett om den är rolig, romantisk eller rörande, så är de båda kompositörerna oslagbara inom sina respektive genrer.

Därför är det också många artister som gjort egna inspelningar på någon av Jupps sånger. Bland de mer namnkunniga återfinns Dr Feelgood, Dave Edmunds, Rick Nelson, The Judds, Gary Brooker, Kursaal Flyers, Elkie Brooks, Nick Lowe, Chris Farlowe, Delbert McClinton, The Searchers, Jerry Williams, The Refreshments och Gyllene Tider. Gruppen mindre kända artister är långt mycket större.

De senaste i raden som vänt sig till Mickey Jupp för att hitta låtmaterial är en tiomannagrupp (10! - ja, ni läste rätt) från Schweiz med namnet Bluesaholics. Gruppen har, på sin cd “Back In Blue”, inte mindre än tre sånger hämtade från Jupps skivkarriär. Äldst är “Anything You Do” från 1971 års så kallade “Red Boot” album med Legend. Därefter ett hopp fram till 1994 och den svenskproducerade “You Say Rock” och låtarna “Anything You Say“ och “Part of Your Furniture”, varav den senare sjungs på schweizertyska under titeln “Läblose Gägestand”. Och det fungerar faktiskt så bra att den hör till skivans mest avspända spår. Detsamma gäller översättningen av John Fogertys “Have You Ever Seen The Rain”, som i Bluesaholics mun blir “Rägeboge”.

Det är lika bra jag säger det på en gång. Mitt huvudsakliga intresse för den här skivan är just lånet av Mickey Jupps låtar. Och med “Anything You Say“ har Bluesaholics faktiskt pressat fram ett riktigt guldägg.

Istället för Jupps lågmälda, doo wopinspirerade version använder Bluesaholics ett betydligt bredare arrangemang och förvandlar “Anything You Say” till förstklassig blue-eyed-soul, där kompet är formidabelt. I botten ett stadigt trumkomp och en lagom klättrande bas, därpå ett el-piano med rytmiskt lagda ackord och en gitarr som fyller i med snygga soullicks.

Blåsarrangemanget skall vi bara inte tala om, stilrent är en underskattning. Det midnattsblåa trumpetsolot är ett rent genidrag och när, straxs därefter, lägereldsmunspelet plockas fram vill man inget annat göra än att trycka på reprisknappen. Och då har jag ändå inte berättat hur genomarbetat och snyggt det här bandet sjunger både solo- och körstämmor.

Allt för hårt spända muskler, i förhållande till Legends finstämda original, gör att “Anything You Do” fungerar mindre bra. Men det finns annat att glädjas åt. Med den egna “Talk Dirty” träder Bluesaholics in i den värld där The Inmates är kungar, trots att gruppen med trummor, bas, orgel, två gitarrer, tre blåsare och två sångare knappast lär få plats på en ordinär engelsk pubscen. Den smått reggaesvängiga “Why Don´t We Try” tangerar något Mark Knopfler skulle ha kunnat skrivit för Dire Straits när de var som störst.

För de som gillar B. B. & The Blues Shacks moderna blandning av soul och blues är Bluesaholics absolut ett alternativ och själv skulle jag mer än gärna besöka en tysk ölhall med det här bandet på scenen.