GERRY GOFFIN
It Aint Exactly Entertainment Demos & Other Sessions
(Big Pink Music)

Det var näst intill förödande för Gerry Goffins självkänsla som kompositör då han i oktober 1965 såg Bob Dylan uppträda på Carnegie Hall i New York.

Allt hade ju varit så lätt för honom och hustrun Carole King. Hon var knappt tjugo år och han strax där över, när de 1961 fick sin första stora framgång, då The Shirelles toppade försäljningslistorna med deras sång “Will You Love Me Tomorrow”. Därefter stod artister på kö för att få ge skivköparna en sång komponerad av paret Goffin & King. Bland de mest framgångsrika var vokalgruppen The Drifters.

Dylans texter - framförda till ett suggestivt komp av The Hawks, senare The Band - fick Gerry Goffin att känna sig förminskad. Och inte blev det bättre av att Dylan gjort sig rolig över de som befolkade kompositörskomplexet Brill Building: “I´m hot for you and you´re hot for me-ooka dooka dicka dee” och självförtroende hade karln också: “Tin Pan Alley is gone. I put an end to it”.

Insikten om sin egen begränsning drabbade Goffin hårt: “I was trying to achieve something, to make good music and some good songs. When I heard Dylan, I said `We´re not even close´” och vidare “the big difference between being a pop lyricist and being a poet....Being a poet is a lot harder, it´s really work. I had a desire to write that kind of song - to be a poet - but I wasn´t able to.”

Producenten Steve Tyrell, som jobbade med Burt Bacharach vid tiden för Goffins ödesdigra konsertbesök, menar att Goffins känsla av otillräcklighet var den direkta orsaken till att han började med droger: “He didn´t just take drugs for the fuck of it. He was trying to expand his mind, like a lot of people were...He thought he was going to become a better lyricist. He thought he was going to be smarter, more intuitive.”

Inte helt överraskande tog drogerna kommando över Gerry Goffin. De som stod honom nära kunde bara bevittna tragedin. Kompositörskollegorna Barry Mann och Cynthia Weil skrev Paul Revere and the Raiders stora hit “Kicks” som ett budskap adresserat direkt till Goffin: “We saw him deteriorate and thought if we wrote it for him, maybe he´d listen to that. He still didn´t”

Påfrestningarna på äktenskapet mellan Gerry Goffin och Carole King beskriver makarna rakt upp och ner i sången “A Road To Nowhere” (1966). Med plågsam svärta sjunger King om det oundvikliga uppbrottet: “I tried to hang on for as long as I could. But now I can see that it just ain't no good. Our love it has rotted. Right down to the core. What ever we had. We don't have it anymore.”
http://www.youtube.com/watch?v=8uCGjTWlXzc

Strax därefter var äktenskapet upplöst och båda flyttade, oberoende av varandra, till Los Angeles. Carole King bildade först den kortlivade gruppen The City, träffade senare James Taylor som uppmuntrade henne att istället satsa på en solokarriär. Med “It´s Too late” fick hon på hösten 1971 en listetta och albumet “Tapestry” sålde mer än något annat hon varit inblandad i.

Gerry Goffins tvivel på sig själv verkade som bortblåst när han, i samarbete med bl a Barry Goldberg, 1973 släppte dubbel-Lp:n “It Aint Exactly Entertainment” (Adelphi Records). På inte mindre än sjutton spår - inspelade i Muscle Shoals, Alabama - färdas han musikaliskt på samma grusvägar som The Band och Delaney & Bonnie tidigare trafikerat.

I motsats till Carole Kings småtråkiga konserthusmusik gjorde Gerry Goffin precis tvärtom och skrev musik för de som frekventerade barerna. Om han varit engelsman hade han med “It Aint Exactly Entertainment” fått en central plats bland de som sneglade på country i den första generationen av sjuttiotalets pubrockare.

Jag skulle inte alls bli förvånad om sådana som Nick Lowe, Roger Morris och Ernie Graham spelat sönder sina exemplar av “It Aint Exactly Entertainment”.

Precis lika mustig som originalskivan är de demos som Big Pink Music nu fått Goffins tillåtelse att ge ut. Det är samma hopkok av amerikansk rotmusik som vi känner igen hos artister som redan nämnda The Band och Delaney & Bonnie. Och naturligtvis har Bob Dylans inflytande lämnat avtryck, men även Bobby Charles jordnära album på Bearsville Records 1972 verkar ha nått Goffins öron.

Öppningsspåret “Don´t Wait Too Long” är charmig New Orleans-rock´n´roll med ett så lätt anslag att det krävs största möjliga kunnande för att låta så avslappnade. Och det är demoinspelningarnas genomgående styrka. http://www.youtube.com/watch?v=QtPzxxXBhH4

Den som undrar var Dave Edmunds hittade “C´mon Little Dixie”, när han frontade den fiktiva gruppen The Stray Cats i filmen Stardust, kan sluta leta nu. Här har ni förlagan, framförd med den träskiga känsla som det tidigare nästan bara varit Bobby Charles förunnat att kunna förmedla. Och utan större åthävor genomför Gerry Goffin också rena Joe Barryorgien i swamppopcharmiga “Ludella”.

Den alternativa tagningen av “It´s Not The Spotlight”, som han skrev tillsammans med Barry Goldberg, borde ensam kunna övertyga eventuella tvivlare. Mer sofistikerad och känslosam blue-eyed-soul går inte att hitta. Han tar helt enkelt ett sådant järngrepp om sången att t o m Bobby Bland skulle ha känt sig hotad om han valt att släppa den här versionen. http://www.youtube.com/watch?v=y8IZ3Tuezu4

Det skulle dröja tjugotre (23!) år innan Gerry Goffin gjorde en uppföljare till “It Aint Exactly Entertainment”. 1996 års “Back Room Blood” är en värdig fortsättning på en solokarriär som fick ett abrupt slut innan den ens kom igång. Den som gillar jazzig countryrock, med betoning på rock, korsad med senare års Bob Dylan - han deltar även på skivan - skall absolut införskaffa “Back Room Blood”. Jag tror inte ni blir besvikna.

Tillsammans med Carole King skrev Gerry Goffin oförglömliga hits åt artister som The Shirelles, The Drifters, Little Eva, The Tokens, Dusty Springfield och Aretha Franklin. Under några magiska år på sextiotalet kunde duon jämföra sig med storheter som Leiber & Stoller, Pomus & Shuman, Barry & Greenwich, Sedaka & Greenfield och Bacharach & Davis.

Carole King tog världen med storm och erövrade en ny publik under sjuttiotalet. Det är dags att lyfta fram Gerry Goffin nu. Det han lärde sig då han såg Bob Dylan på Carnegie Hall 1965 är långt mer intressant än det exfrun presterat och “It Aint Exactly Entertainment Demos & Other Sessions” är en mycket bra början!

Fotnot Samtliga citat är hämtade från Ken Emersons utmärkta bok "ALWAYS MAGIC IN THE AIR - The Bomp And Brilliance of The Brill Building Era" (Penguin Books, 2005) som är den fascinerande berättelsen om kompositörena Leiber/Stoller, Bacharach/Davis, Sedaka/Greenfield, Barry/Greenwich, Pomus/Shuman och Goffin/King. Alltså namnen vi sett så många gånger under låttitlar.


http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/12/oh-carole-king-ingen-annan-kvinna-har.html