BÄST 2011...
...betyder nödvändigtvis inte att inspelningar eller utgivningsår ens är i närheten av 2011. Det är kort och gott bara bra musik som jag upptäckt eller återupptäckt under året.


ACADIAN ALL STAR SPECIAL
The Pioneering Cajun Recordings of J.D. Miller
(Bear Family)
Det tog cajunkännaren Lyle Ferbrache åtskilliga år att samla ihop den information och alla de inspelningar som ligger till grund för Bear Familyboxen “Acadian All Star Special”. De flesta av skivorna J.D. Miller gav ut på etiketterna Fais-Do-Do och Feature under fyrtio- och femtiotalet är så ovanliga att endast ett fåtal kända exemplar finns kvar. Många är här återutgivna för första gången. För att riktigt förstå hur unikt materialet är, krävs en jämförelse med de inspelningar amerikanen Harry Smith sammanställde under namnet “The Antology of American Folk Musik” för Folkway Records 1952.

HOT KNIVES
Hot Knives
(Grown Up Wrong)
Australiensiska Grown Up Wrong Records har äntligen grävt fram Hot Knives outgivna inspelningar som ryktesvägen retat ens fantasi så länge. Ord som lysande och genialt känns allt för fattiga. Folkrock när den är som bäst.

EDDIE PHILLIPS
Woodstock Daze
(Deliverance Of Sound)
Eddie Phillips har gjort den mest förbluffande återkomsten i skivsammanhang jag hört. Det finns absolut inga gubbaktigt tröttsamma eller spekulativa inslag på “Woodstock Daze”. Tvärtom är det helt igenom ett spännande och alldeles förtjusande album som förenar det bästa ur sextiotalets brittiska freak- och modbeattradition med nittiotalets britpop.

LITTLE RICHARD
Rocks
(Bear Family)
I en kommentar till min anmälan av den här Richardutgåvan berättar Mickey Juppkonnässören Lasse Kärrbäck hur mycket Little Richard betyder för honom. Han avslutar med orden: “Det finns ingen, och det kommer inte att finnas någon som sjunger som Little Richard, hans röst är som en hel orkester” . Läs det sista igen, hur träffsäkert är det inte? Enda felet är att jag inte kommit på det själv. Den som söker både inlevelse och utlevelse hittar det hos Richard och förhoppningsvis kommer Bear Family också att samla och ge ut hans bästa gospel- och soulinspelningar. För visst borde väl “I Don´t Know What You´ve Got, But It´s Got Me (Part1 & 2)” (Vee Jay 698, 1965) finnas utgiven även av världens bästa skivbolag.

BOBBY CHARLES
Bobby Charles, 3-cdbox
(Rhino Handmade)
Ointresserad av allt vad artistlivet hade att erbjuda lutade sig Bobby Charles tillbaka på sin veranda, belägen vid en sjö strax utanför Abbeville, matade sin favoritalligator - Gaboon - och hankade sig fram på royalties från sånger han skrivit. Kontemplativ är det mest adekvata uttrycket för Charles musik och texter. Till ett genomgående lågmält komp sjunger han om så vardagliga företeelser som att ha förmågan att kunna känna glädje eller att få uppleva nya sidor hos sig själv. Bobby Charles hade svårt att se sig själv som en rockstjärna, men om det är något världen verkligen behöver så är det stjärnor av just Bobby Charles sort.

HIT THE HAY Vol. 8
(Sound Asleep Records)
Hur bär han sig åt bolagsdirektören bakom Sound Asleep Records? Jag menar, hur kommer han över all denna fantastiska popmusik som finns förpackad på den senaste volymen av Hit The Hay? Öppningsspåret , “How Would I Know”, är inget mindre än en outgiven skatt med Roy Loney & The Longshots. Trots att Loney inte släppte skivor med gruppen Longshots förrän 1994 års “Full Grown Head”, så skulle den här stilmässigt lika gärna kunna komma från debuten “Out After Dark” 1979, vilket ju är hans bästa skiva.
Duon Brad Jones & Hans Rotenberrys “Buffalo Daughter” är så avväpnande att jag nog inte hört nåt liknande sedan “Torn Apart” från The Spongetones storhetstid i mitten på åttiotalet och Justin & The Cosmics “Right Bell” är popmusik så fantastisk som bara POP kan vara och än så länge har jag bara kommit till spår tre...

THE ROOSTERS
All Of Our Days
(Break-A-Way)
Albumet “All Of Our Days” är ett utomordentligt bra exempel på vad stämsång, tamburin och en Rickenbacker kan åstadkomma. Det krävs en kombination av stora namn som Beau Brummels och Love, årgång 1966, för att komma i närheten av hur bra Roosters lät.

WET BAGS
Down By The Docks
(KenRock)
Det lilla svenska skivbolaget KenRock Records har förstått att inte lägga sig i. Utan förbehåll har man istället låtit Wet Bags - med en blandning av Downliners Sects F.U.2-period, Ramones och Klippanstorheter som kommissarie Roy - första singel förmedla allt det som är spännande med tidlös rock´n´roll. Jag blir fullständigt knäsvag av den vilja och vitalitet som Wet Bags i “Down By The Docks” verkar besitta och utan ansträngning lyckas föra vidare till lyssnaren.

IAN & THE ZODIACS
Wade In The Water
(RPM)
Samlingsskivan “Wade In The Water” är den första i sitt slag för Ian & The Zodiacs och en mycket välkommen utgåva för oss som aldrig kan få nog av det som kännetecknade Liverpools specifika bidrag till rockmusiken - Merseybeat. Det räcker egentligen med att höra gruppen göra Doc Pomus ”Leave It To Me” rättvisa. Makalös fin pop i engelska The Searchers anda.

LEE EMERSON with Marty Robbins
It´s Easy For You To Be Mean
(Bear Family)
Omdömena om personen Lee Emerson varierade stort. Av vissa var han mycket omtyckt för sin trivsamma framtoning, medan andra bara såg en elak djävel som bar knogjärn, käkade piller och ofta var på fyllan. I de outgivna demoinspelningarna från sextio- och sjuttiotalet påminner hans röst en hel del om av den obskyre olycksbrodern Tommy (Ray) Tucker korsad med humoristen J.P. “Big Bopper” Richardson. Låter det konstigt? Då har ni inte hört de febrigt primitiva “Hossy Riding Police”, “Truck Stop Cutie”, “Thirty Blocks Across The City ” eller uppgörelsen med religiöst hyckleri i “Sinner´s Corner”. Och framför allt inte den gripande och bittra “Dreams Always Lie”, vilken är fullt jämförbar med Ronnie Selfs “The Road Keeps Winding” (AMY-68). Ett bättre betyg kan Lee Emerson inte få.

GENE VINCENT
That Be-Bop-A-Lula Cat
Rare & Unreleased Recordings 1963 - 71
(Virginia)
Fick i år äntligen tag på Vincents inspelning av Kris Kristoffersons bakfylleopus “Sunday Morning Coming Down”, inspelad live fyra månader innan han, allt för tidigt, tog ner skylten 1971. Gene Vincent kunde allt om fylla och bakfylla, mer trovärdigt än så här blir det inte

GENE VINCENT
I´m Back And I´m Proud
(RPM)
Det var som countrysångare den åldrande - nåja, han var bara trettiofyra år 1969, men värktabletter och sprit gjorde kroppen dubbelt så gammal, - Gene Vincent var som mest spännande. Att han fortfarande kunde hantera rock´n´roll visste vi ju redan och versionerna av The Drifters “Ruby Baby”, Big Boppers “White Lightnin´”, Bobby Days “Rockin´ Robin” och Hank Ballad & The Midnighters “Sexy Ways” är strålande exempel på att Gene Vincent aldrig någonsin förlorade känslan, närvaron eller utlevelsen i den konstart där han var en av de främsta. Riktigt intressant blir skivan när Gene tar sig an traditionella sånger som “Circle Never Broken”, “Black Letter” och “In The Pines” samt Hank Williams “(I heard that) Lonesome Whistle” och Ernest Tubbs “Rainbow At Midnight”, där framför allt den senare hör till det absolut bästa han spelade in.

SOUTHERN SKYLINE
Candy Love / Country Soul, Rock´n´Roll
(Sound Asleep Records)
Ett ungt nutida band bosatt i Stockholm, men med hela sin själ vilande någonstans mellan Flying Burrito Brothers gyllene, syndfulla palats och Billy Rileys rastlösa längtan efter Kay. Fullständigt besatta av Jim Fords mix av country, soul, funk och gospel har man, framför näsan på alla andra, snott åt sig två av de kassettsånger som låg på golvet i Fords husvagn i norra Kalifornien. Den ogenerat snaskiga “Candy Love” är som hämtad ur Pamela Des Barres dagbok medan “Country Soul, Rock´n´Roll” är gruppen programförklaring. Jag längtar redan efter deras kommande debutalbum.

THE BITERS
Hang around
(PopTheBalloon)
Singel utgiven 2010, men på min skivtallrik hamnade den någon gång efter årsskiftet. Tipset kom från den kunnige innehavaren av Burmans Musik i Umeå, Stefan Nilsson. Med en korsning mellan powerpop och glamrock fullständigt exploderar “Hang Around” och det är så här det skulle låta om man mixar Heavy Metal Kids med Slade och Smithereens.

GERRY GOFFIN
It Aint Exactly Entertainment Demos & Other Sessions
(Big Pink Music)
Gerry Goffin skrev musik för de som regelbundet frekventerade barer. Om han varit engelsman hade han med “It Aint Exactly Entertainment” fått en central plats bland de som sneglade på country i den första generationen av sjuttiotalets pubrockare. Jag skulle inte alls bli förvånad om sådana som Nick Lowe, Roger Morris och Ernie Graham spelat sönder sina exemplar av Goffins första soloskiva, “It Aint Exactly Entertainment”.

MICKEY JUPP
Favourites (Recorded At Home)
(Gallery Records)
Inte ens hundratals timmar i den bästa tänkbara studio kan i längden ersätta talang. För mig får Mickey Jupp gärna ge ut kassetter, bara han ger ut något. Han har alltid varit mer än det pubrockens ramar kunnat erbjuda. Mickey Jupp är en kompositör av det slag som befolkade The Brill Building i New York i början på sextiotalet. En Carole King, Doc Pomus, Leiber och Stoller i en och samma person. Plus naturligtvis den ständigt närvarande Chuck Berry.

THE ZAKARY THAKS
Passage To India
(Cicadelic)
Allt, ja jag menar allt, som gruppen spelade in är av absoluta högsta klass. Oavsett om det är en rå fuzzdränkt “Green Crystal Ties”, en Moby Grapeliknande “Mirror Of Yesterday” eller Beatlesharmonier som i “Please”, vilkens gitarrljud borde ha gjort sjuttiotalets Flamin´ Groovies gröna av avund, så är gruppen för originell och alldeles för mycket sig själv för att kunna misslyckas eller, än värre, bli bleka kopior av sina förebilder. För att hitta något jämförbart med den äkthet, glädje och egensinne gruppen förmedlade ligger holländska The Outsiders allra närmast. Precis som Wally Tax och hans kollegor var Zakary Thaks oförställda och sanna rakt igenom.

THE RENEGADES
Cadillac / I Was There
Thirteen Women / Can´t You See
(Norton)
Så lyfts The Renegades äntligen fram ur den brittiska beatmusikens obskyra tillvaro. Gruppen, som under ett par år i mitten på sextiotalet turnerade och skördade megaframgångar i Finland, hade en unik förmåga att förena femtiotalets rock´n´roll med sextiotalets beatmusik. Att Renegades kunde förvandla och
göra underverk med andras sånger vittnar deras inspelning av Bill Haley & The Comets - jag utgår från att de i första hand hade hört Haleys version - burleskt jazziga, western-swingäventyr “Thirteen Women (And Only One Man In Town)” från 1954. Renegades dränker “Thirteen Women” med en skrikig orgel och fuzzbox som gör tolkningen till ett utmärkt exemplen på det som långt senare skulle komma att kallas freakbeat. Av de sånger Jimmy Lindskog - då gitarrist och sångare i svenska The Shamrocks - skrev så intar “I Was There” en absolut särställning. Ja, inte bara i Renegades repertoar, utan “I Was There” är en av de bästa beatballader som överhuvudtaget pressats i vinyl.

THE DECEMBERISTS
The King Is Dead
(Rough Trade)
Det tog lång tid för mig att komma förbi de två inledande låtarna “Don´t Carry It All” och “Calamity Song”. I förhållande till dessa tyckte jag länge att resten sjönk ihop som en misslyckad sufflé. Trägen vinner lyckligtvis ibland och det finns numer dagar då jag låter hela “The King Is Dead” gå på ständig repris. Gruppen får å andra sidan skylla sig själv. Det är rena vansinnet att placera något så snyggt som “Calamity Song” redan som andraspår. Barracudas skulle med lätthet ha kunna klämt in den här skönheten direkt efter “World Turned Upside Down” på “Endeavour To Persevere”.

THE DEEP DARK WOODS
Winter Hours
(Black hen Music)
Kanada åh Kanada, detta stora land som gett oss så mycket bra musik. Artister som Carolyn Mark och Cuff The Duke har tidigare totalt slagit undan fötterna på mig, och så nu The Deep Dark Woods. En alldeles nyfunnen källa till glädje och jag är medveten om att “Winter Hours” är gruppens tredje album, utgiven 2009, men det är ännu så länge det enda jag har. Det finns två gjorda innan och ytterligare ett från i år, vilka genast skall beställas och förhoppningsvis finnas med på 2012 år bästa musikupplevelse.

THE LEAVES
All The Good That´s Happening
(Grape Fruit)
Att det redan var över för The Leaves när “All The Good Things That´s Happening” släpptes 1967 är uppenbart. Borta var framgången efter “Hey Joe” från sommaren innan och den här skivan skulle inte ha varit med på årets lista över bästa musikupplevelser om det inte vore för “Flashback (The Rhythm Thing). Ett behagligt stycke improvisationsskrammel som ensam motiverar ett inköp.



LÄS- OCH SEVÄRT

LIVET
Keith Richards
(Norstedts Förlag)
I sin biografi “Stone Alone” talar Bill Wyman om när och var, medan Keith Richards i “Livet” berättar varför. Där Wyman är strikt och formell är Richards passionerad. Bådas biografier behövs för att få en sammansatt bild av fenomenet The Rolling Stones. När Bill Wyman för dagbok och samlar allt - inspelningar, artiklar, recensioner, affischer... - njuter Keith Richards och sätter själva musiken i centrum.

JAG ÄR MED BANDET - En Groupies Bekännelser
Pamela Des Barres
(Poketförlaget)
Efter att i somras ha läst “Just Kids” av Patti Smith behövde jag något för att snabbt komma loss från den tristess som tycks ha genomsyrat fröken Smiths liv. Visst är det en välskriven bok, men så genomgående tråkigt hon verkar ha haft det. Greppade efter Des Barres “Jag är med bandet...” och kände mig genast bättre till mods. Visst finns där en del snaskiga detaljer, men även gripande berättelser som den när hon följde Gram Parsons hem och han blev alldeles tårögd av att lyssna på George Jones. Med skivans omslag i handen förklarade han: “Det här är George Jones, kungen av brustna hjärtan”.

LONELY AVENUE
The Unlikely Life & Times of Doc Pomus
Alex Halberstadt
(Da Capo Press, 2007)
Författaren Alex Halberstadt träffade aldrig Doc Pomus personligen, men väl delar av hans familj och har fått ta del av deras minnen, anteckningar, foton samt Pomus dagböcker. Utifrån det materialet har “Lonely Avenue” blivit en levande och spännande biografi över en av de mest grandiosa kompsitörerna populärmusiken tagit fram. Vila i frid Doc Pomus, jag skall aldrig glömma dig.

SWEDISH BEAT and PSYCH
https://swedishbeat.wordpress.com/
Trots sin korta historia, websidan startade i november 2011, så överraskar Swedish Beat & Psych med att publicera spännande radio eller TV-klipp med svenska 60-tals band som The Lee Kings, Annaabee-Nox, The Mascots och The Friends. Om de sistnämnda och om den psykedeliska Stockholmsklubben Filips finns även hela artiklar skrivna. En seriös sida helt utan kletig och fördummande nostalgi. Jag har höga förväntningar.


L´ANGÉLUS
Konsert Stavanger 28 juli - 30 juli, 2011
L´Angélus skulle torsdag till lördag göra två spelningar per dag och av dessa hade jag förmånen att bevittna fyra. Med en enorm charm, energi och scennärvaro tog man den för varje spelning allt större publiken med storm. Det var med befriande avsaknader av coola attityder och dryga rockposer L´Angélus erövrade publiken. Kombinationen av musikalitet, sväng och ren och skär glädje var ett fullständigt avväpnande koncept och efter varje avslutad spelning längtade man till nästa.
Repertoaren är gigantisk och ur rockärmen plockade man ess som Van Morrisons “Brown Eyed Girl”, The Blasters “Marie Marie” - med Katies suveräna John Lennon/Merseybeat-komp på gitarren - och framför allt den så snyggt arrangerade Beatleslåten “I´ve Just Seen A Face”, vilken var den direkta orsaken till att jag reste till Stavanger. Efter att gång efter gång lyssnat och sett deras drygt en minut korta Youtubeklipp av sången, var jag helt enkelt tvungen att se dem göra den live. Och jag blev inte besviken.

LITTLE RICHARD
Rocks
(Bear Family)

När Richard Penniman i pubertal ålder mer kom att umgås med homosexuella män, varav en del med högst tvivelaktigt rykte, än med flickor i samma ålder, fick han stryk av fadern som inte höll inne med sin besvikelse: “My father had seven sons and I wanted seven sons. You´ve spoiled it, you´re only half a son.”

Richard hade själv inga som helst problem med sin läggning, men när konflikterna med fadern inte upphörde såg han ingen annan utväg än att dra hemifrån. Som fjortonåring följde han med det kringresande sällskapet Dr. Hudson´s Medicine Show vilka sålde buteljerad ormolja. Medan Richard sjöng Louis Jordans “Caldonia” lanserade Dr. Hudson sin magiska blandning på följande seriösa sätt: “Everybody come here. I got snake oil. If you got rheumatism, arthritis, if you got leg trouble, if you got toe trouble - this bottle´s good for everything. Two dollars a bottle.”

Att den unge Penniman kunde sjunga var han väl medveten om. Redan tidigt hade han, tillsammans med två av sina bröder, ingått i en gospelgrupp kallad Tiny Tots, men det var först när han kom i kontakt med den etablerad bluesshoutern Billy Wright som Little Richard - som han kallades på grund av sin unga ålder - hittade sin stil. Wrights färgstarka personlighet, hans skrikiga kläder och extremt höga frisyr innehöll allt det som låg latent hos Rickard och med Wrights hjälp kom han 1951 i kontakt med skivbolaget RCA.

En annan person av betydelse för Richard var den likaledes extreme Esquerita, pianist och sångare, vilken han raggade upp en natt på hemstaden Macons busstation. Innan mötet var Richard bara sångare, men med Esqueritas hjälp blev han även pianist.

De tidiga inspelningarna, först för RCA och sedan Peacock, gav Little Richard och hans band, The Tempo Toppers, spelningar inte bara i hemstaten Georgia, utan även i grannstater som Tennessee, Louisiana och Kentucky. Sent en kväll i Houston, Texas satt den inflytelserika orkesterledaren Johnny Otis i publiken: “...I went through and I see this outrageous person, good-looking and very effeminate, with a big pompadour. He started singing and he was so good. I loved it...He did a few thing, then he got on the floor. I think he even did a split...I remember it as being just beautiful, bizarre, and exotic.”

Tio månader efter att Richard - på inrådan av Lloyd “Lawdy Miss Clawdy” Price - skickat en bandinspelning till Art Rupe på Specialty Records i Los Angeles, fick han via telefon tidigt en morgon uppmaningen att genast infinna sig i Cosimo Matassas studio i New Orleans.

Kompositören, producenten och den kreativa kraften bakom Specialty Robert “Bumps” Blackwell hade av Art Rupe fått uppdraget att hitta någon som motsvarade Atlantic Records stora stjärna Ray Charles. I Little Richards trodde han sig ha svaret: “The tape was from Little Richard. It contained two gospel-inclined songs, `He´s My Star´ and `Wondering´. The voice was unmistakably star material. I can´t tell how I knew, but I knew...I could tell that the singer had something to say and could say it better that anyone I could think of”

När väl Blackwell stiger in i Matassas studio och får syn på den maniskt pratande mannen i den skrikiga skjortan och den nästan två decimeter höga frisyren, inser han att det är något av en megapersonlighet som står framför honom. Kompad av studiomusiker som Earl Palmer - trummor, Lee Allen - tenorsax, Alvin “Red” Tyler - barytonsax, Frank Field - bas, Edgar Blanchard och Justin Adams - gitarr drar Little Richard igång den klassiska nonsensramsan “Awop-bop-a-loo-mop-a-lop-bomp-bomp” samtidigt som pianot smattrade fram didididididididi... Karln var som ett vulkanutbrott och Bumps Blackwell visste att han hade en storsäljare på gång. http://www.youtube.com/watch?v=QFq5O2kabQo

Femton minuter och tre tagningar var allt som behövdes för att göra Little Richard till Specialty Records bäst säljande artist. Efter “Tutti Frutti” radade Richard under 1956 upp hits som “Long Tall Sally”, “Slippin´ and Slidin´”, “Rip It Up”, “Ready Teddy”, “Heeby-Jeebies”, “She´s Got It” och “The Girl Can´t Help It”. Alla utom “She´s Got It” var inspelade med studiomusiker i New Orleans.

Richard betraktade sina egna musiker i The Upsetters som ett av världens bästa liveband. Att ständigt vara på turné gjorde gruppen supertight och trots att Richards ego var gigantiskt så lät han aldrig sin egen person förminska medlemmarna i Upsetters. Tvärtom, gruppen älskade sin starkt lysande stjärna, vars övertygelse var att om det skall svänga på riktigt så kan man inte använda sig av tillfälliga musiker.

Upsetters trummis Charles Connors förvånades över att en storhet som Chuck Berry alltid lät sig kompas av lokala musiker. Hur skickliga dessa än var så skulle de aldrig ge allt för Berry: “Richard knew this, you see, which was why he had formed the Upsetters. There were a lot of good musicians in the band. And we all loved Richard. We were dedicated to him and we were out to make him look good. Although he was the star he´d make you feel good, too. He´d look at you and say, `Hey, Charles, man´ and `Hey, Grady´. It was encouragement. You´d do anything for him. He was a good boss. He was a good guy.”

Little Richard tvingades hota Art Rupe med bojkott för att få spela in “Keep A Knockin´” med The Upsetters i kompet. Resultatet är så gapigt, svängigt och full av energi att skivköparna gjorde den till Richards största hit 1957. Rupe lär knappast ha blivit besviken. http://www.youtube.com/watch?v=rYr7I4gOSXk

Hos Bumps Blackwell fanns aldrig något tvivel om vare sig Richard eller hans band: “Richard screamed so hard. His dynamic range was so terrific. Richard would be singing like this [whispers] and then all of a sudden BOW!! The needles would just go off the dial. I never overdubbed Richard´s voice. Richard was on, full on, all the way. Richard´s style of playing really brought the piano to the forefront in this music. He was such a powerful player, he´d beat the piano out of tune and break the strings. He was the only guy I knew who would beat the piano so hard he´d break an eighty-gauge piano string. He did it several times.”

På toppen av sin karriär slår konflikten mellan Richards religiösa bakgrund och hans sedeslösa leverne undan fötterna på honom. Det ständiga resandet och att varje kväll ge absolut allt på scenen i kombination med nätter fulla av maratonsex, ensam eller tillsammans med bandets medlemmar, blev för mycket och under en turné i Australien tycker sig Richard få en form av varning.

Som huvudattraktion ingick han - tillsammans med Gene Vincent, Eddie Cochran, Alis Lesley och Johnny O´Keefe - i en paketshow som på femton dagar 1957 skulle besöka de största städerna i Australien. Under sitt framträdande i Sydney ser Richard ett starkt ljussken - vilket var Sovjetunionens uppskjutning av Sputnik 1 - över utomhusscenen: “It looked as though the big ball of fire came directly over the stadium about two or three hundred feet above our heads. It shook my mind. It really shook my mind. I got up from the piano and said `This is it. I am through. I am leaving show business to go back to God´.” Det var fyrtiotusen i publiken och fortfarande tio speldagar kvar, men Little Richard tog första bästa plan tillbaka hem.

Det skulle dröja ända fram till hösten 1962 och en rävaktigt listig promotor som engelska Don Arden för att få Little Richard tillbaka till showbusiness. I tron om att han skulle göra en gospelturné i England tog han med sig den endast sextonårige organisten Billy Preston. Ett musikalsikt underbarn som redan vid tio års ålder spelat med Los Angeles symfoniorkester och uppträtt tillsammans med Mahalia Jackson.

Don Arden satte samman ett turnépaket med Jet Harris, Little Richard och Sam Cooke kompade av sexmannabandet Sounds Incorporated. På öppningskvällen i Doncaster i norra England uteblev Sam Cooke som körde bort sig i dimman. Little Richard gick på scenen och öppnade med “Peace In The Valley, fortsatte med “I Believe” och höll sig även fortsättningsvis till strikt sakrala sånger under hela framträdandet.

Eftersom Arden annonserat och sålt biljetter till en rock´n´roll-show blev han fullständigt panikslagen av Richards ovilja att framföra sina hits. När väl Sam Cooke dök upp i sällskap med sin manager J.W. Alexander, bad Arden den senare om råd. Alexander som visade sig förstå hur Richard fungerade lugnade Arden: “Look, if I know this guy right he´s a competitor. Don´t need anyone else to say anything to him. Sam´ll just go out there and he´ll kill that audience. Richard´ll come out and take care of himself.”

Den pianospelande tornadon var tillbaka, men som för merparten av femtiotalets stora rock´n´roll-artister fanns publiken nu istället i Europa. I hemlandet America tvingades Richard i princip att börja om och med ett niomannaband bygga upp en ny publik tills han i slutet på sextiotalet åter stod på de stora scenerna.

Little Richard hör till den typ av artister som alla med minsta intresse för rockmusik, medvetet eller omedvetet, har ett förhållande till. Genom att samla det bästa ur Little Richards produktion mellan åren 1951 - 1970, med naturlig tyngdpunkt på femtiotalet, har Bear Family gjort en enastående presentation av hur rock´n´roll lät när genren var som mest svängig, lössläppt och syndig.



Fotnot. Citaten ovan är hämtade ur Charles Whites utmärkta biografi “The Life and Times of LITTLE RICHARD - The Quasar of Rock” (Da Capo Press, 1994). Med en öppenhet som nästan får en att rodna berättar Richard om sin musik och sitt privatliv. Den rekommenderas till alla som tvivlar på att Little Richard är störst, bäst och vackrast. Konsekvenserna av sådana tvivel fick John Lennon och Yoko Ono erfara när de 1969 förvägrade Richard att avsluta The Toronto Peace Festival. John Lennon lär av rädsla ha kastat upp i timmar innan han gick upp på scenen direkt efter Little Richard.

Hur gick det då? Bumps Blackwell stod vis scenkanten och kan berätta: “He [John Lennon] was really ridiculous. He insisted on going on last. When Richard hit the stage...oh, man!...Richard hit the stage with the spotlights on him and jumped up on the piano. He did everything he knew. He got the crowd just screaming. He invited people onto the stage to dance. He whipped the audience into frenzy. And boy, when Richard finished, he laid the audience out so much that when Lennon and Yoko came on they where washed out.
Lennon and his band did some Rock´n´Roll numbers, but I felt sorry for them trying to follow a giant like Richard. When Yoko started squalling, she sounded like a bull moose in mating season. Horrible. Like she was in pain. The kids started booing and then they started walking out. They bombed totally.”

IAN & THE ZODIACS
Wade In The Water
(RPM)

I 1995 års upplaga av mastodontverket “THE TAPESTRY OF DELIGHTS - The Comprehensive Guide To British Music Of The Beat, R&B, Psychedelic And Progressive Eras 1963-1976” (Borderline Productions) avslutar författaren Vernon Joynson artikeln om Ian & Zodiacs med omdömet: “Most of their music is poor, but ´Wade In The Water´, a jazzy/R&B classic done by Ramsay Lewis and others, is brilliant, raunchy and very moddy with Hammond organ”

Att “Wade In The Water” är brilliant är lätt att skriva under på, men att Ian & The Zodiacs musik i övrigt skulle vara dålig, fattig, tråkig, torftig eller hur man nu väljer att översätta “Most of their music is poor...” stämmer inte alls. I alla fall inte så som den är samlad och förpackad på RPM:s nyutkomna “Wade In The Water”. Tvärtom skulle jag vilja säga.

Likt Liverpoolkollegorna The Remo Four framstår gruppen som ytterst kompetent och likheterna är flera. Båda grupperna förblev förbisedda av alla utom av den kvalitetsmedvetna Hamburgpubliken, vars behov av merseybeatpop och rock´n´roll tycktes vara omättligt. Bådas skivframgångar var också koncentrerade till Tyskland, med ett undantag. Philips Records släppte Ian & The Zodiacs inspelning av “The Crying Game” 1965 i Amerika, där den blev en jättehit i Texas. Mer än 250 000 exemplar såldes och gruppen åkte över för att följa upp framgången, men problem med arbetstillstånd gjorde att de aldrig fick tillåtelse att uppträda eller ens prata i radio.

Efter tre bortkastade veckor åkte man - både fattigare och besvikna - tillbaka till Hamburg, där de, trots det hårda klimatet, alltid kände sig uppskattade och välkomna.

I boken “Twist And Shout” (Nirvana Books, 2004) berättar sångaren Ian Edwards för författaren Spencer Leigh hur väl omhändertagna de blev i St. Pauli-distriktet: “ The first time I went down the Grosse Freiheit to the Star-Club was frightening. We were four young lads from Liverpool and we arrived in the blue capitol of the world, but it was the strippers, prostitutes and gangsters who looked after the band. We didn´t have any problems: they told us where to go and what to do...If the girls of the night had a good night, then it was a good night on stage for us as well. The bottles would be sent up. You would lose face if you didn´t drink what they sent you. It´s fine if they sent you beer but it´s hard for four people to drink a bottle of Scotch in an hour.”

Ur Ian & The Zodiacs totala skivproduktion, bestående av imponerande sjutton singlar, en Ep och sju Lp-skivor - varav två under namnet The Koppykats - har engelska RPM sammanställt “Wade In The Water”, vilken helt saknar svackor och rent utfyllnadsmaterial. Oavsett om gruppen tog sig an kända sånger som nämnda “Wade In The Water”, “Respect”, “Ride Your Pony” och “The In Crowd” eller de egna kompositionerna “Na-Na-Na-Na-Na”, “Why Can´t It Be Me” och den fantastiska “No Money, No Honey”, så gör man det högst personligt och som en värdig representant för den musikstil som tog The Beatles först till Hamburgs horkvarter och därefter till den absoluta världstoppen.

I fallet Ian & The Zodiacs är jag mer benägen att hålla med Greg Shaw än Vernon Joynson, då Shaw i sitt fanzine “Who Put The BOMP” nr 3 från 1973 beskriver gruppen som en av de bättre från Liverpool: “There is a definite Liverpool sound that I hear in the better Mersey groups, such as the Searchers, Swinging Blue Jeans, Ian & the Zodiacs, Faron´s Flamingos, and so on.” och förklarar varför de var mer än simpla plagiatörer “It´s very wrong to assume that they were only trying to copy the American records. They obviously liked the songs and the music, but I think they realized, in most of the cases, that they couldn´t duplicate it. What the best groups did was adept the songs to their own style...”

Samlingsskivan “Wade In The Water” är den första i sitt slag för Ian & The Zodiacs och en mycket välkommen utgåva för oss som aldrig kan få nog av det som kännetecknade Liverpools specifika bidrag till rockmusiken - merseybeat.

http://www.youtube.com/watch?v=aoMtbtsirNI
http://www.youtube.com/watch?v=kbDcMCNy6NI
http://www.youtube.com/watch?v=jwGQ-OfFUXo
http://www.youtube.com/watch?v=YYMk6nLmDds
http://www.youtube.com/watch?v=fv4IYk1IksM

THE ROOSTERS
All Of Our Days
(Break-A-Way)

Det är högst besynnerligt att ett band som Roosters - hemmahörande i Kalifornien - under sina verksamma år 1966 - 68 enbart gjorde tre singlar. Men vilka singlar sen. Man kan inte låta bli att imponeras. Vad hade det kunnat bli av gruppen om den bara fått chansen.

Dess gitarrist Timothy Ward växte upp i den bästa av världar: “The ´60s were a beautiful moment in time for young people trying to express themselves. For me it was the gates of heaven opening, giving me a direction to walk.”

Likt många samtida band hade de sin historia i det tidiga sextiotalets surfmusik, men påverkades starkt då Beatles, tidigt 1964, öppnade dörren för det som skulle komma att kallas The British Invation. Under namnet The Five More släpptes “I´m No Good / Avalanche”, där framsidan är charmig merseybeat medan baksidan är instrumental gitarrsurf som väl skulle ha platsat på soundtracket till Pulp Fiction.

När Bob Dylan pluggade in sin Fender på Newport Folk Festival 1965 och när Byrds och Turtles lånade hans “Mr Tambourine Man” respektive “It Ain´t Me Baby” då bytte Five More namn till Roosters och lämnade både surf och merseybeatpop bakom sig.

Gruppen konverterade till folkrock och med den alldeles lysande singeln “One Of These Days / You Gotta Run” (1966), visade de hur seriöst de tog förvandlingen. Att skivan aldrig nådde skivköparna berodde uteslutande på att skivbolaget, med det spännande namnet Progressive Sounds Of America, saknade ordentlig distribution.

Bättre tur hade Roosters med sin andra singel "Rosebush / Ain´t Gonna Cry Anymore" (Enith Records, 1966), som - tillsammans med ytterligare tre låtar som tills nu förblivit outgivna - spelades in i Gold Star Studios i Los Angeles och blev en lokal hit i västkuststäderna Santa Barbara och Fresno.

Med en säljande singel och ett TV-framträdande i Dick Clarks American Bandstand fick gruppen spelningar på klubbarna på Sunset Strip. Ofta som förband till storheter som Doors, Rascals, Iron Butterfly och Chambers Brothers, men även som kompband till Sonny and Cher när de var som hetast.

Philips Records uppmärksammade bandet och släppte deras sista singel “I´m Suspecting / Love Machine” 1968, vars bakgrunder är gjorda av studiomusiker och där gruppen bara står för det vokala. Philips var beredd att satsa ordentligt, men då hade Roosters redan börjat tappa medlemmar och entusiasmen var på väg bort.

Det krävs en kombination av stora namn som Beau Brummels och Love, årgång 1966, för att komma i närheten av hur Roosters inspelningar låter. Break-A-Way Records är värd all respekt för att de lyfter fram den kortlivade amerikanska folkrocken.

Albumet “All Of Our Days” är ett utomordentligt bra exempel på vad stämsång, tamburin och en Rickenbacker kan åstadkomma.

http://www.youtube.com/watch?v=eMWZeCY1GSk
http://www.youtube.com/watch?v=zqm6WM_0wJ4&feature=related

BIG JOE TURNER
Rocks
(Bear Family)

Joe Turner var bara femton år när han målade mustasch under näsan, lånade faderns hatt för att se äldre ut och därmed lyckades smita in på några av de nattklubbar i Kansas City där pianisten Pete Johnson rullade tangenterna. Väl inne bönade och bad han om att få komma upp på scenen för att sjunga ett par nummer.

Året var 1927 och den något äldre Pete Johnson hittade i den unge Turner en själsfrände, vars stora röst passade utmärkt till hans eget boogieattackerande pianospel.

Turner och Johnson var på trettiotalet etablerade och djupt rotade i Kansas Citys jazz- och bluesscen när de 1938 även gjorde succé i New York, där de - tillsammans med bl a Count Basies orkester, Sister Rosetta Tharpe och boogie-woogiepianisterna Albert Ammons och Meade Lux Lewis - uppträdde på Carnegie Hall.

Under New Yorkbesöket såg Vocalion Records till att få in duon i en studio och resultatet blev den klassiska “Roll `Em Pete”, vars sväng ger en bild av hur fantastiskt det måste ha varit att se dessa två gentlemän i full aktion. Turner blandande drinkar som sjungande bartender till Johnsons tuffa pianospel.

I baksidestexten på albumet “Joe Turner Sings The Blues - Volume Two” (Realm Jazz/Oriole Rec, 1965) minns jazzpianisten Mary Lou Williams tiden i Kansas City: “Now the Sunset had a bartender named Joe Turner, and while Joe was serving drinks he would suddenly pick up a clu for a blues and sing it rights where he stood, with Pete playing piano for him. I don´t think I´ll ever forget the thrill of listening to big Joe Turner shouting and sending everybody, night after night, while mixing drinks.”

Som kringresande bluesshouter gjorde Turner under fyrtiotalet inspelningar när tillfälle gavs. Förutom Vocalion gav bolag som Decca, National - där han fick sin första större hit med “My Gal´s A Jockey” - Stag, Aladdin, MGM, Freedom och Imperial ut hans skivor, men det var först när han träffade Ahmet Ertegun som han blev en nationell angelägenhet.

Under ett framträdande på Apollo Theatre i Harlem, New York 1951- då Turner gjorde ett gästspel hos Count Basies orkester - fanns Ertegun i publiken och redan samma kväll erbjöd han Turner 500 dollar för att spela in "Chains Of Love" och "Bump Miss Susie" för Atlantic Records.

Att Atlantic - där Ruth Brown som storsäljande rhythm & bluesdrottning drog in mest pengar - var helt rätt för Turner bevisades av att han omgående fick ett flertal hits; “Chains Of Love” nådde andraplatsen på R&B-listan 1951, både “Honey Hush” och “Shake Rattle and Roll” tog förstaplatsen 1953 respektive 1954 och redan året efter var han tillbaka med en andraplats för “Flip, Flop and Fly”.

Pianisten, arrangören och kompositören Jesse Stone, eller som han ibland kallade sig Charles Calhoun, var i det närmaste oersättlig för tidiga Atlantic. Han skrev ett flertal av bolaget hits och var mannen bakom Turners “Shake, Rattle And Roll”, “Lipstick, Powder And Paint”, “Midnight, Noon And Night” och “Flip Flop And Fly, men skrev även åt andra Atlanticsstorheter som The Drifters, Ray Charles, Ruth Brown och Lavern Baker.

När det blev känt att Joe Turner skulle dyka upp och behövde material ritade Stone ihop “Shake, Rattle And Roll” och lånade från studiobandets trummis Baby Lovett den småsnuskiga raden “I´m like a one-eyed cat peeping in a seafood store” och för att lyssnaren skulle veta vart den enögde katten var på väg tog Stone ut riktningen “...over the hill, way down underneath”.

När rock´n´roll tog världen med storm i mitten på femtiotalet var Turner fyrtiofem år och knappast arketypen för dess kommande utövare. Yngre förmågor som Elvis Presley, Johnny Burnette och hans Rock´n´Roll Trio, Jerry Lee Lewis, Ray Peterson och Bill Haley tog över och lånade av Turner och de flesta av oss trodde det var något alldeles nytt.

Men inget är nytt under solen för själv sa Turner att han alltid sjungit rock´n´roll.

Vissa gör det bara bättre än andra och Big Joe Turner var den bäste!

http://www.youtube.com/watch?v=20Feq_Nt3nM
http://www.youtube.com/watch?v=epePqDKBZeg
http://www.youtube.com/watch?v=GCpWGa4SZnw