LITTLE RICHARD
Rocks
(Bear Family)

När Richard Penniman i pubertal ålder mer kom att umgås med homosexuella män, varav en del med högst tvivelaktigt rykte, än med flickor i samma ålder, fick han stryk av fadern som inte höll inne med sin besvikelse: “My father had seven sons and I wanted seven sons. You´ve spoiled it, you´re only half a son.”

Richard hade själv inga som helst problem med sin läggning, men när konflikterna med fadern inte upphörde såg han ingen annan utväg än att dra hemifrån. Som fjortonåring följde han med det kringresande sällskapet Dr. Hudson´s Medicine Show vilka sålde buteljerad ormolja. Medan Richard sjöng Louis Jordans “Caldonia” lanserade Dr. Hudson sin magiska blandning på följande seriösa sätt: “Everybody come here. I got snake oil. If you got rheumatism, arthritis, if you got leg trouble, if you got toe trouble - this bottle´s good for everything. Two dollars a bottle.”

Att den unge Penniman kunde sjunga var han väl medveten om. Redan tidigt hade han, tillsammans med två av sina bröder, ingått i en gospelgrupp kallad Tiny Tots, men det var först när han kom i kontakt med den etablerad bluesshoutern Billy Wright som Little Richard - som han kallades på grund av sin unga ålder - hittade sin stil. Wrights färgstarka personlighet, hans skrikiga kläder och extremt höga frisyr innehöll allt det som låg latent hos Rickard och med Wrights hjälp kom han 1951 i kontakt med skivbolaget RCA.

En annan person av betydelse för Richard var den likaledes extreme Esquerita, pianist och sångare, vilken han raggade upp en natt på hemstaden Macons busstation. Innan mötet var Richard bara sångare, men med Esqueritas hjälp blev han även pianist.

De tidiga inspelningarna, först för RCA och sedan Peacock, gav Little Richard och hans band, The Tempo Toppers, spelningar inte bara i hemstaten Georgia, utan även i grannstater som Tennessee, Louisiana och Kentucky. Sent en kväll i Houston, Texas satt den inflytelserika orkesterledaren Johnny Otis i publiken: “...I went through and I see this outrageous person, good-looking and very effeminate, with a big pompadour. He started singing and he was so good. I loved it...He did a few thing, then he got on the floor. I think he even did a split...I remember it as being just beautiful, bizarre, and exotic.”

Tio månader efter att Richard - på inrådan av Lloyd “Lawdy Miss Clawdy” Price - skickat en bandinspelning till Art Rupe på Specialty Records i Los Angeles, fick han via telefon tidigt en morgon uppmaningen att genast infinna sig i Cosimo Matassas studio i New Orleans.

Kompositören, producenten och den kreativa kraften bakom Specialty Robert “Bumps” Blackwell hade av Art Rupe fått uppdraget att hitta någon som motsvarade Atlantic Records stora stjärna Ray Charles. I Little Richards trodde han sig ha svaret: “The tape was from Little Richard. It contained two gospel-inclined songs, `He´s My Star´ and `Wondering´. The voice was unmistakably star material. I can´t tell how I knew, but I knew...I could tell that the singer had something to say and could say it better that anyone I could think of”

När väl Blackwell stiger in i Matassas studio och får syn på den maniskt pratande mannen i den skrikiga skjortan och den nästan två decimeter höga frisyren, inser han att det är något av en megapersonlighet som står framför honom. Kompad av studiomusiker som Earl Palmer - trummor, Lee Allen - tenorsax, Alvin “Red” Tyler - barytonsax, Frank Field - bas, Edgar Blanchard och Justin Adams - gitarr drar Little Richard igång den klassiska nonsensramsan “Awop-bop-a-loo-mop-a-lop-bomp-bomp” samtidigt som pianot smattrade fram didididididididi... Karln var som ett vulkanutbrott och Bumps Blackwell visste att han hade en storsäljare på gång. http://www.youtube.com/watch?v=QFq5O2kabQo

Femton minuter och tre tagningar var allt som behövdes för att göra Little Richard till Specialty Records bäst säljande artist. Efter “Tutti Frutti” radade Richard under 1956 upp hits som “Long Tall Sally”, “Slippin´ and Slidin´”, “Rip It Up”, “Ready Teddy”, “Heeby-Jeebies”, “She´s Got It” och “The Girl Can´t Help It”. Alla utom “She´s Got It” var inspelade med studiomusiker i New Orleans.

Richard betraktade sina egna musiker i The Upsetters som ett av världens bästa liveband. Att ständigt vara på turné gjorde gruppen supertight och trots att Richards ego var gigantiskt så lät han aldrig sin egen person förminska medlemmarna i Upsetters. Tvärtom, gruppen älskade sin starkt lysande stjärna, vars övertygelse var att om det skall svänga på riktigt så kan man inte använda sig av tillfälliga musiker.

Upsetters trummis Charles Connors förvånades över att en storhet som Chuck Berry alltid lät sig kompas av lokala musiker. Hur skickliga dessa än var så skulle de aldrig ge allt för Berry: “Richard knew this, you see, which was why he had formed the Upsetters. There were a lot of good musicians in the band. And we all loved Richard. We were dedicated to him and we were out to make him look good. Although he was the star he´d make you feel good, too. He´d look at you and say, `Hey, Charles, man´ and `Hey, Grady´. It was encouragement. You´d do anything for him. He was a good boss. He was a good guy.”

Little Richard tvingades hota Art Rupe med bojkott för att få spela in “Keep A Knockin´” med The Upsetters i kompet. Resultatet är så gapigt, svängigt och full av energi att skivköparna gjorde den till Richards största hit 1957. Rupe lär knappast ha blivit besviken. http://www.youtube.com/watch?v=rYr7I4gOSXk

Hos Bumps Blackwell fanns aldrig något tvivel om vare sig Richard eller hans band: “Richard screamed so hard. His dynamic range was so terrific. Richard would be singing like this [whispers] and then all of a sudden BOW!! The needles would just go off the dial. I never overdubbed Richard´s voice. Richard was on, full on, all the way. Richard´s style of playing really brought the piano to the forefront in this music. He was such a powerful player, he´d beat the piano out of tune and break the strings. He was the only guy I knew who would beat the piano so hard he´d break an eighty-gauge piano string. He did it several times.”

På toppen av sin karriär slår konflikten mellan Richards religiösa bakgrund och hans sedeslösa leverne undan fötterna på honom. Det ständiga resandet och att varje kväll ge absolut allt på scenen i kombination med nätter fulla av maratonsex, ensam eller tillsammans med bandets medlemmar, blev för mycket och under en turné i Australien tycker sig Richard få en form av varning.

Som huvudattraktion ingick han - tillsammans med Gene Vincent, Eddie Cochran, Alis Lesley och Johnny O´Keefe - i en paketshow som på femton dagar 1957 skulle besöka de största städerna i Australien. Under sitt framträdande i Sydney ser Richard ett starkt ljussken - vilket var Sovjetunionens uppskjutning av Sputnik 1 - över utomhusscenen: “It looked as though the big ball of fire came directly over the stadium about two or three hundred feet above our heads. It shook my mind. It really shook my mind. I got up from the piano and said `This is it. I am through. I am leaving show business to go back to God´.” Det var fyrtiotusen i publiken och fortfarande tio speldagar kvar, men Little Richard tog första bästa plan tillbaka hem.

Det skulle dröja ända fram till hösten 1962 och en rävaktigt listig promotor som engelska Don Arden för att få Little Richard tillbaka till showbusiness. I tron om att han skulle göra en gospelturné i England tog han med sig den endast sextonårige organisten Billy Preston. Ett musikalsikt underbarn som redan vid tio års ålder spelat med Los Angeles symfoniorkester och uppträtt tillsammans med Mahalia Jackson.

Don Arden satte samman ett turnépaket med Jet Harris, Little Richard och Sam Cooke kompade av sexmannabandet Sounds Incorporated. På öppningskvällen i Doncaster i norra England uteblev Sam Cooke som körde bort sig i dimman. Little Richard gick på scenen och öppnade med “Peace In The Valley, fortsatte med “I Believe” och höll sig även fortsättningsvis till strikt sakrala sånger under hela framträdandet.

Eftersom Arden annonserat och sålt biljetter till en rock´n´roll-show blev han fullständigt panikslagen av Richards ovilja att framföra sina hits. När väl Sam Cooke dök upp i sällskap med sin manager J.W. Alexander, bad Arden den senare om råd. Alexander som visade sig förstå hur Richard fungerade lugnade Arden: “Look, if I know this guy right he´s a competitor. Don´t need anyone else to say anything to him. Sam´ll just go out there and he´ll kill that audience. Richard´ll come out and take care of himself.”

Den pianospelande tornadon var tillbaka, men som för merparten av femtiotalets stora rock´n´roll-artister fanns publiken nu istället i Europa. I hemlandet America tvingades Richard i princip att börja om och med ett niomannaband bygga upp en ny publik tills han i slutet på sextiotalet åter stod på de stora scenerna.

Little Richard hör till den typ av artister som alla med minsta intresse för rockmusik, medvetet eller omedvetet, har ett förhållande till. Genom att samla det bästa ur Little Richards produktion mellan åren 1951 - 1970, med naturlig tyngdpunkt på femtiotalet, har Bear Family gjort en enastående presentation av hur rock´n´roll lät när genren var som mest svängig, lössläppt och syndig.



Fotnot. Citaten ovan är hämtade ur Charles Whites utmärkta biografi “The Life and Times of LITTLE RICHARD - The Quasar of Rock” (Da Capo Press, 1994). Med en öppenhet som nästan får en att rodna berättar Richard om sin musik och sitt privatliv. Den rekommenderas till alla som tvivlar på att Little Richard är störst, bäst och vackrast. Konsekvenserna av sådana tvivel fick John Lennon och Yoko Ono erfara när de 1969 förvägrade Richard att avsluta The Toronto Peace Festival. John Lennon lär av rädsla ha kastat upp i timmar innan han gick upp på scenen direkt efter Little Richard.

Hur gick det då? Bumps Blackwell stod vis scenkanten och kan berätta: “He [John Lennon] was really ridiculous. He insisted on going on last. When Richard hit the stage...oh, man!...Richard hit the stage with the spotlights on him and jumped up on the piano. He did everything he knew. He got the crowd just screaming. He invited people onto the stage to dance. He whipped the audience into frenzy. And boy, when Richard finished, he laid the audience out so much that when Lennon and Yoko came on they where washed out.
Lennon and his band did some Rock´n´Roll numbers, but I felt sorry for them trying to follow a giant like Richard. When Yoko started squalling, she sounded like a bull moose in mating season. Horrible. Like she was in pain. The kids started booing and then they started walking out. They bombed totally.”