fredag 4 september 2020

Nisse Hellberg





NISSE HELLBERG
Goda Tider Rullar In
(Gamlestans Grammofonbolag)

Efter fyra år utan skivsläpp är Nisse Hellberg tillbaka med sitt nionde soloalbum. Nya "Goda Tider Rullar In" är resultatet av ett par resor till Louisiana, där han besökte klubbar och festivaler fulla av södra Louisianas musikaliska signum: cajun, zydeco och swamp pop.

Går det att få till ett ordentligt Louisianasväng på våra breddgrader? Och framför allt, går det att göra något eget av stilar så folkligt förankrade i sumpmarkerna som sträcker sig från Mississippis mynning vid Mexikanska golfen till gränsen mot Texas. 

Hellberg visar att det går att närma sig uttrycket på samma sätt som Peps Persson gjorde då han släppte fram sin svenska reggae. Genom att hitta hjärtat och nerven i musiken, men utan att göra avkall på sin egen särart. I musiken från södra Lousiana är det framför allt den enorma glädjen som är central och som får det att svänga så infernaliskt. Det betyder nödvändigtvis inte att texterna behöver vara lättviktiga eller oproblematiska. I exempelvis D.L. Menards monsterhit "La Porte d'en Arriere" ("The Back Door"), sjungen på cajunfranska, från 1962, handlar det om att smyga in bakvägen efter ett nattligt fylleslag, men framförd med ett makalöst glädjesväng. 

Mot tuffa tider och levnadsvillkor har musik en helande och lindrande inverkan, det är en universell sanning och arbetande människor i alla tider har sökt tröst, gemenskap och styrka i musikens magiska värld. Den går inte att ta på utan måste upplevas i stunden. För en kulturbärare av amerikansk rotmusik som Nisse Hellberg, blev det levande mötet med Louisianas glädjesmittande träskmusik ännu ett bevis på att människor trots allt är ganska lika varandra. Den musik som glädjer människor i Lafayette, Crowley och New Orleans kan naturligtvis lyckliggöra, i grunden, samma sorts människor i Malmö, Örebro och Gävle. Och vice versa. Musik känner inga gränser.

Nisse Hellberg är inte den första svensk att ta sig an södra Louisianas musikarv, men han är en av dem som får det att svänga hejdlöst även på skiva. Och det är inte helt självklart. Det är heller inte första gången Hellbergs sånger hämtat inspiration därifrån. Redan på första soloplattan - Röster Från Södern" - gjorde han, och Peps Persson, ett par fantastiska utvikningar till delstaten. Bland det huvudsakligen bluesbaserade materialet är "Stjärnan i mitt liv" swamp pop av högsta klass och "M/S Colinda" så makalöst Johnnie Allan-"Promised Land"-svängig, att den borde ha renderat honom status som hedersmedborgare i den Platta Staden. Det var ju i Ville Platte, hos Floyd Soileaus Jin Records, som Johnnie Allan 1971 spelade in sin oefterhärmliga version av Chuck Berrys "Promised Land". En cajunklassiker som fick mig själv att vända blicken mot Louisiana, då jag i början åttiotalet kom över samlingsskivan "Another Saturday Night - 16 Cajun & Louisiana Juke-Box Hits" (Oval Records)

Det är där Hellberg tar avstamp och för att visa i vilken riktning han vill att associationerna skall gå, ger han skivan namnet "Goda Tider Rullar In" efter duon Shirley and Lees monsterhit "Let The Good Times Roll" från 1956. Shirley Goodman och Leonard Lee var i tidiga tonåren då de upptäcktes av legendaren Cosima Matassa, som spelade in dem i sin studio i New Orleans och sålde inspelningar till Aladdin Records Eddie Mesner i Los Angeles. Redan 1952 slog duon igenom med "I'm Gone", producerad av Dave Bartholomew och i kompet ingick storheter som Lee Allen, Clarence Ford och Earl Palmer. Deras tidigare inspelningar var ren New Orleans-rhythm & blues, medan "Let The Good Times Roll" är en hybrid mellan rhythm & blues och pop. Vissa radiostationer ansåg textraderna alltför vågade och vägrade spela den:

Come on baby while the thrill is on. Come on baby let's have some fun. Come on baby let the good times roll. Roll all night long.

Come on baby just close the door. Come on baby let's rock some more. Come on baby let the good times roll. Roll all night long.

Feels so good...when you're home. Come on baby...rock me all night long.

"Let The Good Times Roll" - passion, lust och oförställd glädje är alldeles utmärkta teman för sånger, det visste Shirley and Lee som själva skrev sitt material. Nisse Hellberg uttrycker sig i intervjuer vilja motverka de mörka krafter som idag ropar på enkla lösningar på svåra problem. Att alltså inte låta sig slås ner av falsk alternativfakta, utan fortsätta ha dörren öppen för vetenskap och allas lika värde. Och låta de goda tiderna rulla in.

Bär man på tankar och idéer om att inte låta sig fördummas och letar ett sound track, då är "Goda tider rullar in" ett bra sådant:

Det sägs att dåliga tider knackar på.
Att dom blir värre för vart år som går.
Det är kanske lika bra att packa väskan direkt
Men vi kommer aldrig att få nåt tack
för att vi lyssnat på sånt löst snack
Så vi gör städat och klart och klart för en annan gäst

Oh, ja, för när goda tider rullar in
får du tillbaka färgen på din kind
Och både du och jag vet att det äntligen vänt
Ja, vi låter goda tider rulla in
Dom ska rulla för full maskin
Och alla kan se att dom är här igen

I ett behagligt swamp pop-arrangemang, om än inte lika stilrent som nämnda "Stjärnan i mitt liv", och med en tämligen enkel melodi visar Hellberg sin förmåga att göra något stort av det lilla. Kommer inte ihåg vem som sa, kanske Pete Seeger eller Tom Paxton, att "det finns inget så svårt som enkelhet, komplicerad kan ju vilken idiot som helst vara". Och både cajun och swamp pop är enkla stilar, med ofta en upprepande melodislinga spelad på fiol, dragspel eller, som i "Goda tider rullar in", mandolin. Enkelt att spela kanske, men att få det att svänga så här självklart är inte alla förunnat. I "Goda tider rullar in" åstadkommer man även ett behagligt flyt, där Hellberg i slutets ordlösa sång låter som Van Morrison anno "It' s Too Late To Stop Now".

Svänger ordentligt gör det redan i öppningsspåret "Det tog ingen tid alls att förlora dig", med cajuntraditionens givna dragspel, fiol och akustisk gitarr repeterande samma melodislinga tills ett nästan hypnotiskt sväng uppstår. Att det är dansmusik kan ingen ta miste på. Och det måste vara varje musikers dröm att hamna i ett samspel som i "Vilken tur att vädret finns". Mina lekande barnbarn på golvet, sex resp fyra år, avbryter leken, skrattar och faller in i en spontan dans. När "vädersången", barnen kallar den så, är slut vill de höra den igen och igen. Ett betyg gott om något.

Textmässigt har Hellberg alltid varit genial. Personliga, men aldrig navelskådande privata, betraktelser som är allmängiltiga är hans signum. Precis som soulsångaren Joe Tex skrev texter om att vara hyggliga mot varandra, verkar Hellberg avsky taskiga beteenden. I exkluderande tider som nu blir en låt som "En sån som du" extra viktig.

Hellberg måste haft huvudet fullt med små melodislingor och arrangemang typiska för cajunmusiken efter sina resor till Louisiana. Att han också kan förvalta det han tagit intryck av är den burleska "Hälsa dom som bryr sig" ett stark bevis på. Läste en intervju med Eva Dahlgren där hon berättade att hon aldrig lyssnar på musik. Vilken utomordentlig fattigdom. Men så kan hon heller inte få en bortglömd Yngve Stoor och hans Hawaiikvintett att dansa i himlen, såsom de måste göra till "Du kan aldrig göra ett odjur av mig". Trots sin Hawaiigitarr - ja, man sa så när jag var liten - känns den ändå genomsvensk med dragning av nåt som Frälsningsarméns soldater skulle kunna framföra. Anspråkslöst präktig på ett mycket fint sätt. 

Till skillnad mot Dahlgren tror jag Hellberg konsumerar mängder av musik. Men så behärskar han också många stilarter/genrer. I honky tonk-tunga "Din gyllene ring" gör han en avstickare till Nashville den 16 mars 1951 och tar intryck av Hank Williams som den dagen spelade in "Hey Good Lookin'".

Ingen kan uppfinna hjulet igen, men en lyhörd musiker som Nisse Hellberg kan ta vilken genre som helst och göra den till sin egen. Och, precis som Chuck Berry, kan han göra det om och om igen. Återanvända, men inte på precis samma sätt som innan, för visst är "Fanny i full sving" grandios Wilmer X-rock'n'roll med dragspel som ersättning till Jalle Lorenssons munspel.

Engelsmannen John Broven, författaren till standardverket "South To Louisiana - The Music of the Cajun Bayous", karaktäriserar swamp pop "as a mixture of Cajun emotionalism, hillbilly melodies, and New Orleans-style rhythm and blues". 

Lägg till Nisse Hellbergs personlighet och talang och ni får hans träffsäkra hyllning till den folkmusik som är så speciell för södra Louisiana.

Skall nu genast göra som barnbarnen kräver - spela den igen.




måndag 24 augusti 2020

Kursaal Flyers

 


KURSAAL FLYERS
Little Does She Know/The Complete Recordings
(RPM, 4-cdbox)

Det har gått ofattbara fyrtiofem år sedan den engelska gruppen Kursaal Flyers skivdebuterade. Innan dess hade de bara spelat ca ett år tillsammans, så när de väl träffades gick allt fort. Visst var man hjälpt av att medlemmarna innan de slog sina påsar ihop funnits i andra olika gruppkonstellationer. Lokala förmågor som The Vikings, The Tradewinds, The Geezenstacks, The Flowerpots, Saints & Sinners, The Fugitives, Pig Iron, Surly Bird, Cowpie, Glory, The Hot Jets och The Bread & Cheese Hillbillies hade tidigare huserat medlemmarna. Rutinen och disciplinen fanns redan. Minst lika viktig var tidpunkten och det faktum att en tendens döljer en annan. Den progressiva rocken kom som en reaktion på sextiotalets "lättviktiga" popmusik och pubrocken och sen punken var en reaktion på Purple- och Zeppelin-erans megarock, vilken fjärmade sig från publiken, krävde mer och mer utrustning och större och större scener.

Punken har i mångt och mycket ensam framstått som den enda motkraften till dåvarande arenarocken, men faktum är ju att det vi idag kallar pubrock krattade manegen åt punken. Ställen som Londonpubarna Tally Ho och Hope & Anchor gjorde det möjligt för ett nära möte mellan publik och musiker i avsikt att göra musiken vardaglig igen. Back to basic var mottot.

I början på sjuttiotalet då grupper fyllde väggen bakom sin trummis med så mycket Marshallutrustning som var möjligt, gick den engelska gruppen Brinsley Schwarz åt det motsatta håller. Man skaffade sig så små högtalare det gick att hitta och drog istället ner volymen. Martin Belmont, som vid tillfället var gruppens road manager, berättade för Will Birch, i boken "No sleep till Canvey Island - The great pub rock revolution", att:

The Brinsleys were the quietist band I'd ever heard in my life. That was their whole thing. They took a perverse pride in it. The Brinsleys were the complete antithesis of what was going on elsewhere, with quite simple songs with great lyrics, mostly written by Nick. But no one person was more important than the whole.


Förenklat kan man säga, att det var då den amerikanska gruppen Eggs Over Easy befann sig i London i skarven 1970/-71, för att spela in material till sitt debutalbum - "Good 'N' Cheap" - som begreppet pubrock tog sin form. Trion slog sig ner i Kentish Town nära jazzpuben Tally Ho, erbjöd sig att spela gratis på deras minst besökta kväll. Tally Ho, som annars enbart bjöd på jazzunderhållning, erbjöd Eggs Over Easy de folktomma måndagskvällarna. Gruppens The Bandinspirerade och countryinfluerade musik kom att  tilltala långt fler än de femton personer som såg dem den allra första måndagskvällen. Inom några månader spelade de där tre kvällar i veckan samt varje söndagseftermiddag och alltid med lapp på luckan.

Eggs Over Easy fick rykte om sig att låta annorlunda. De lär ha haft en repertoar på över hundra sånger, varav hälften var eget material, och i kontakt med publiken agerade de Jukebox. Vad än publiken ville höra kunde de spela. De var rutinerade på det amerikanska sättet - You name it, we play it. Publiken skulle ha valuta för pengarna. 

Då den senare Stiffbossen Dave Robinson hörde gruppen såg han genast likheten med den grupp han själv var manager för - Brinsley Schwarz - och arrangerade ett möte dem emellan. Eggs Over Easys inflytande på Brinsley Schwarz kan inte nog betonas. Nick Lowe var djupt imponerad och Robinson såg i Eggs Over Easy Brinsleys väg framåt. Mängder av material skulle repas in och ingen spelkväll skulle vara den andra lik. Det var så han tänkte sig att en kväll med The Band kunde låta. Spellediga kvällar skulle fyllas med pubspelningar. Vanligtvis spelade gruppen på universitet och college för 200-300 pund per kväll, medan en pubkväll bara gav ca 30 pund. Men 30 pund var mer än ingenting. Och så fick de massor av rutin och möjlighet att träffa en helt annan typ av publik än studenter.


Nittonde januari 1972 var Brinsley Schwarz redo att möta publiken på Tally Ho och under våren samma år blev de bokade varje onsdagskväll i tolv veckor framåt. Att upplevelsen att spela på en pub både var skrämmande och spännande berättar medlemmen Brinsley Schwarz i "No Sleep till Canvey Island":

It was a terrifying experience - the audience was in our face. The atmosphere was good but we were really aware of people scrutinising us. That contact is great, but if you're not happening you can't conceal it"

Jazzmusiken försvann helt från Tally Hos scen. In klev istället band som Brinsleys, Bees Make Honey och Ducks Deluxe. 

Pubjazz föregick pubrock i den bemärkelsen att jazzen var vanlig som underhållning på många av Londons pubar. Dave Robinson, som varit på barer i Amerika och sett storheter som Muddy Waters spela inför en handfull fyllon, letade efter spelställen för Brinsley Schwarz. Varför skulle inte samma sak kunna förekomma i London? Tally Ho hade visat vägen och pubarna The Kensington i Russell Gardens och The Cock Tavern i Kilburn sparkade, på Robinsons inrådan, ut jazzen och engagerade band som Brinsley Schwarz, Eggs Over Easy och Ducks Deluxe. Med olika band varje kväll i veckan fylldes pubarna med rockmusik...och ölen flödade till pubägarnas belåtenhet. 

Eggs Over Easy sådde fröet till pubrock, men det var Dave Robinson som vårdade plantan och fick den växa.

Det var också Robinson som fick Ian Dury upp på banan och in på Tally Ho, i januari 1973. Nåja, Dury var redan igång. Dagen då Gene Vincent lämnade in för gott, den 12 oktober 1971, fick Dury en ingivelse att sätta ihop ett band. Namnet hade han redan tänkt ut, det smålustiga Kilburn and the High Roads. 

Gene Vincents gestalt hade drabbat Dury redan vid fjorton års ålder. Allt hos den bångstyriga sångaren fascinerade tonåringen - utseendet, attityden och naturligtvis rösten. Durys fascination för Vincent skulle mynna ut i de kanske finaste hyllningssånger som en artist tillägnat en annan artist - "Upminster Kid" och "Sweet Gene Vincent".


Ian Durys gestalt måste ha passat in i Dave Robinson vision om att göra rockmusiken vardaglig och lätt tillgänglig för gemene man. Robinson tyckte t o m att det förhöjde känslan och gav ett bättre intryck om en grupps medlemmar själva bar sin egen utrustning i form av instrument, förstärkare och högtalare. Och för att bli riktigt bra spelade man aldrig kortare tid än tre timmar. I Brinsley Schwarz hade han hittat en grupp som hade potential att spela amerikansk rotrock, typ The Band, och i Durys framtoning måste han sett vardagen personifierad. Den som är skeptisk kan ju alltid plocka fram Durys suveräna album "New Boots And Panties!!". Bara en titt på omslaget - där Dury tillsammans med sonen Baxter är avbildad framför butiken Axford, nära Victoria Station - visar att rockmusiken definitivt tagit en ny riktning. Och det en månad innan Sex Pistols släppte sitt debutalbum "Never Mind The Bollocks, "Here's the Sex Pistols". Pubrocken krattade manegen åt punken

Ian Durys musik var långt ifrån lättillgänglig i betydelse lättviktig. Durys musik var lika komplex som medlemmarna i hans grupp Kilburn and the High Roads och senare The Blockheads. Naturligtvis finns där influenser från ikonen Gene Vincent, men modern jazz, reggae, engelsk music hall, och speciellt funk delar utrymmet med rock 'n' roll.

Två och ett halvt år innan "New Boots And Panties" albumdebuterade Ian Dury, tillsammans med Kilburn and the High Roads, med den sanslöst fina "Handsome", där ni hittar "Upminster Kid". Kilburn and the High Roads visade att allt var möjligt, vem hade behov av genrer. Musik behöver inga begränsningar. Inte heller behövs några jättearenor. Dave Robinson visade att en pub räcker.

Southend-on-Sea, eller bara Southend, och närliggande Canvey Island, knappt sex mil rakt österut från London, gav oss lysande musik i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet med grupper som Legend och Dr Feelgood.


Och så förstås KURSAAL FLYERS...


...som det ju egentligen skulle handla om här. Medlemmarna förenades i först gruppen The Bread and Cheese Hillbillies runt årsskiftet 1973/-74. Sättningen var då Will Birch - trummor, Ritchie Bull - banjo, Vic Collins- gitarr, pedal steel och sång, Graeme Douglas - sologitarr och  piano, Dave Hatfield - bas och sång och Paul Shuttleworth - sång. 

Efter två månaders repeterande var man färdig för att ta spelningar. Den lokala Southendpuben The Blue Boar engagerade gruppen två kvällar i veckan. Repertoaren bestod av eget material och låtar de hämtade från countryns, soulens, rock'n'rollens och popens världar. Sommaren 1974 började de, under det nya namnet Kursaal Flyers, få spelningar på de pubar i London som Dave Robinson lyckats övertyga om rockmusikens förträfflighet.

Med sin blandning av material var Kursaal Flyers ett utmärkt band för intima spelningar på den mindre typ av scen som en pub kunde erbjuda. De var helt rätt i tiden. Vid en spelning på 100 Club i London mötte de Jonathan King - känd bl a för att ha skrivit och producerat "It's Good News Week" åt Hedgehoppers Anonymous och för att ha "upptäckt" Genesis - som erbjöd dem skivkontrakt med sitt bolag UK Records (United King Records).


Innan debutalbumet "Chocs Away" spelades in hoppade basisten Dave Hatfield av och banjospelaren Ritchie Bull fick hänga på sig basgitarren. I en intervju i tidningen LARM (nr 9/1978) uttrycker Will Birch sin besvikelse för Lennart Persson över "Chocs Away", som släpptes sommaren 1975. Enligt Birch gick allt för fort, inspelningen gjordes på sex dagar under en period då de turnerade flitigt, och då den kom ansågs det att producenten Hugh Murphy gjort ett för dåligt jobb. Personligen tycker jag det är en alldeles lysande platta, bestående av en egenkomponerad mix av traditionell country och briljant popmusik. Det mesta är skrivet av duon Will Birch och Graeme Douglas och de behärskar både countryns och popmusikens unika format till fullo. Mickey Jupp var väl sommaren 1975, för de flesta av oss utanför Southend, fullständigt okänd. På "Chocs Away" får hans "Cross Country" det hedervärda  uppdraget att avsluta plattan. Kursaal Flyers kunde sin Mickey Jupp och hämtade "Cross Country" från den så kallade "Red Boot"-skivan, utgiven 1970 på Vertigo med gruppen Legend.

I ett rasande tempo följde en sex veckor lång Europaturné, som förband till amerikanska Flying Burrito Brothers, och inspelningen av en uppföljare till den nyss släppta "Chocs Away" skulle påbörjas. Will Birch och Graeme Douglas måste ha bubblat över av konstruktiva låtskrivaridéer. Att bara månader efter det snygga debutalbumet klämma ur sig ett likaledes snyggt andra album, "The Great Artiste", är förbanne mig genialt. Och hur enastående begåvad den här gruppen och kompositörerna Birch/Douglas var visar de i "Fall Like The Rain", som är helt omöjlig att motstå. Sångaren Paul Shuttleworth får användning av hela sin dramatiska talang i beskrivningen av hur svekfull kärleken kan vara. Shuttleworth sjunger den som om han vet hur djupt man kan falla. Om något kan sammanfatta den genre som kallas blue-eyed-soul så är det "Fall Like The Rain".


Paul Shuttleworth gör varenda sång som om han hade skrivit dem alla. Sanningen är att på de två första albumen finns bara ett alster - "Palaise De Dance", där han radar upp olika karibiska rytmer - signerat Shuttleworth. Back To The Book" attackerar han på ett sätt som får systrarna Andrews att le i sin svängigt skönsjungande himmel. I "Hypochondriac" slår han an reggaeton och i "Television", skriven av Nick Lowe, och "Ugly Guys" blir han den försmådde respektive den mindre attraktiva countrysångaren. I "Drinking Alone" är han smokingklädd jazzcrooner mot bakgrund av en sordindämpad trumpet. Ren pop blir det bara i två av låtarna på "The Great Artiste" - "Cruisin' For Love" och "Pain and Misery" - och det är mammas gata för Shuttleworth, liksom för hela Kursaal Flyers.

Två fullständigt lysande och genremässigt svårgreppbara album på mindre än ett år. Var placerar man en grupp som behärskar så många stilarter. Ja, varför inte i en pub. Pubrock var inget annat än band som fick en scen att uppträda på. I övrigt fanns inga egentliga krav på musikaliska likheter. Allt var tillåtet och gensvaret var direkt. Publiken stod en halvmeter framför, drack öl och kunde antingen älska eller hata ett band. Brinsley Schwarz manager Dave Robinson ville göra musik lätt tillgänglig och Kursaal Flyers var ett band som hade rätt utryck i rätt tid och som fick en ordentlig skjuts framåt genom den framväxande pubscenen.


Om "Chocs Away" och "The Great Artiste" varit en uppvisning av Kursaal Flyers bredd som band, är tredje albumet, "Golden Mile", en mer homogen historia. Här är det popmusiken som får störst utrymme. Sånger som "Little Does She Know", "One Arm Bandit", "Modern Lovers", "Street of the Music", "Radio Romance" och "Third Finger, Left Hand" är genomgående strålande popmusik med rötterna i sextiotalet. Som producent valde gruppen Mike Batt, som står för de svulstigt fina stråk- och blåsarrangemangen. I slutet på till exempel "Little Does She Know" går stråkar, blås och en hallelujahkör fullständigt bananas tillsammans med klockspel och kanonkaskader. Normalt hatar jag sånt, men här stämmer det. Och Batts Gene Pitney-arrangemang av "Two Left Feet" går rakt in i hjärtat. Paul Shuttleworth visar sig än en gång vara en gudabenådad sångare. En romantiker, fullt i klass med Willy DeVille, som kan göra storverk till och med i skildringen av en så trivial företeelse som att vara fullständigt renons då det kommer till dans. Låtskrivarna Birch/Douglas försåg honom alltid med utmärkt material, inte sällan om livets tillkortakommanden såsom just dansproblem, spelmissbruk, alkoholproblem och relationssvårigheter, men alltid med en blinkning och en klackspark.

Ett par utsvävningar till andra genrer kunde man ändå inte låta bli att ta med på "Golden Mile". I "Detroit Tin" är man tillbaka i Andrew Sisters härliga swing och jazziga fyrtio- och femtiotal. Som sig bör avslutas även "Golden Mile" med en riktig höjdare, på ettan låg "Cross Country" sist och på tvåan "Drinkin' Alone" och här lämnas vi med "Ready To Go", som är känslosamt framförd countrygospel. Och man vill genast vända på plattan och börja om. 

Den smarta poppärlan "Little Does She Know" blev Kursaal Flyers enda hit. Gruppen hade då bytt skivbolag och det blev CBS, istället för UK Records, som tog dem in på engelska Top 50, där de stannade tio veckor med en högstaplacering nr 14 på senhösten 1976.

Gitarristen Graeme Douglas var inte alls nöjd med, vad han ansåg vara, Mike Batts kommersialisering av deras ljudbild och lämnade gruppen i början på 1977. Han ville ha ett tuffare Kursaal Flyers och blev istället medlem i Eddie and the Hot Rods, där han, tillsammans med deras manager, skrev deras största hit - "Do Anything You Wanna Do" - som i augusti 1977 klättrade till nr 9 på Top 50. Ersättare till Douglas i Kursaal Flyers blev Barry Martin, som senare i 25 år, under pseudonymen Snail's-Pace Slim, tjänstgjorde i den hårt rockande trion The Hamsters.



Kursaal Flyers släppte 1975/-76 tre fantastiska album, som väl sammanfattar vilken fantastisk tid sjuttiotalet var rent musikaliskt. Hur de lät live får vi veta på "Five Live Kursaals", som blev gruppens fjärde och sista album. Skivan spelades in under två kvällar i början på maj 1977 på klassiska Marquee Club i London och producerades av Viv Maile, vilket i sig är en kvalitetsstämpel. Innehållet består av en handfull låtar från de tre tidigare albumen, fyra nyskrivna låtar - "Original Model", "The Sky's Falling In On Our Love", "T.V. Dinners" och "Revolver" - samt avslutningsvis tre coverlåtar - Mike Berry and the Innocents "On My Mind", Arthur Alexanders "Anna" och The Easybeats "Friday On My Mind". Från början var det tänkt att bli enbart en live-Ep, men lyckligtvis bestämde man sig för en fullängdare.

Tanken var att det även skulle ha blivit ett femte album. Under arbetsnamnet "Mods and Rockers" och med Muff Winwodd, tidigare basist i Spencer Davis Group och bror till Steve, som producent spelades fyra låtar in i september 1977 - "Television Generation", "Girlfriend Kinda Guy", "Everything But A Heartbeat" och "Girls That Don't Exist". England exploderade i punk och alla tog intryck, så även Kursaal Flyers. Muff Winwood tycks ha varit en lyhörd producent och helt rätt för "Mods and Rockers"-projektet som fick dem att låta både råare och tuffare än tidigare. Will Birch hade i basisten Richie Bull hittat en en ny låtskrivarkompis och resultatet var precis lika smart som det mellan Birch och Douglas. Tyvärr kom endast Sex Pistols-pastischen "Television Generation" att nå skivköparna. Den släpptes som gruppens sista singel i september 1977, medan de tre övriga låtarna förblev outgivna. I december samma år hade Paul Shuttleworth fått nog och Kursaal Flyers upplöstes. 



4-cd-boxen "KURSAAL FLYERS - Little Does She Know - The Complete Recordings", skall vara det sista det utmärkta RPM Records ger ut och det är ingen dålig sorti. Förutom de omistliga fyra första albumen finns här även den suveränt gitarrtunga återföreningsplattan "A Former Tour de Force Is Forced To Tour" från 1988. Idén till en återföreningsskiva kom från ursprungsbasisten Dave Hatfield och hans Waterfront-etikett. Tillbaka som gitarrist och låtskrivarpartner till Will Birch var Graeme Douglas och visst märks det på kompositionerna att han spelat i Eddie and the Hot Rods och att Will Birch funnits i powerpopgruppen The Records. Det är mer gitarrer och ett betydligt tyngre sound, men det är forfarande förstklassig pop.

Eftersom boxen innehåller allt Kursaal Flyers spelade in finns här naturligtvis också alla singelsidor, radioinspelningar och allt outgivet material. Att den av Mike Batt producerade "The Questionnaire", inspelad i april 1977, inte släpptes är en gåta. Det går bara inte att ha större hitpotential än så. Tidigare nämnda "Ready To Go" verkar ha varit det första låtsamarbetet mellan duon Birch/Bull och det är även de som skrivit "The Questionnaire". 

Många rynkar idag på näsan åt Cd-formatet, men för oss som tycker musiken är det viktiga är Cd:n oklanderlig. För under trehundra kronor ger RPM Records oss samtliga Kursaal Flyers inspelningar, ett välskrivet häfte av Will Birch plus mängder av bilder. Motsvarande produkt i vinyl skulle vara osäljbar p g a priset.

En ny generation ges nu möjlighet att, till en rimlig kostnad, upptäcka en av pubrockens allra bästa grupper - KURSAAL FLYERS.




lördag 2 maj 2020

The Beachers




THE BEACHERS - THE GOTHENBURG SOUND

Om Tages var västkustens Beatles och Shakers var dess Rolling Stones, vilka var då The Beachers. Ja, varför inte västkustens The Pretty Things. Minns hur jag som fjortonåring 1965 cyklade till skolan och stannade till vid Pressbyrån, där det nya numret av den engelska poptidningen
Fabulous låg i skyltfönstret. På en helsida i färg fanns en bild av Pretty Things, vars debutalbum jag redan hade och älskade mer än något annat.

Vuxenvärlden hade redan konstaterat att Pretty Things var fulare, råare och gapigare än Rolling Stones. Göteborgsgruppen Beachers utsattes för samma nedlåtande dumhet av en recensent på en Göteborgstidning, som utsåg gruppen till det fulaste han sett på en scen, både gällande utseende och klädsel. Enligt tidningen Idol-Nytt kunde endast medlemmarna i Shakers mäta sig med Beachers beträffande fulhet. 

Så mycket bättre då att både Shakers och Beachers var högst kompetenta som band och innehade både snille och smak. Plus en god portion känsla för de genrer de verkade inom. Shakers var den mest framgångsrika av de två grupperna, med två låtar på den då oerhört viktiga Tio i Topp-listan. Första gången sommaren 1965 med deras charmiga version av Chuck Berrys "Too Much Monkey Business", som stannade sju veckor på listan med högsta placering nummer 4. Året därefter låg deras fräcka version av Andrew Loog Oldham och Keith Richards "All I Want Is My Baby" på Tio i Topp i sex veckor med plats 5 som högsta placering.

The Beachers - Tommie Kristiansson: sång, gitarr och munspel,  Jüri Lepik: gitarr och sång, Juha Plunt: bas och Urmas Plunt: trummor - lyckades aldrig placera sig på den åtråvärda topplistan. För oss som inte bodde i närheten av Göteborg blev gruppen först känd genom den namnstrid man hade med Malmöbandet The Beatchers. Göteborgsgruppen hade varit förutseende nog att registrera namnet The Beachers hos patentverket. Därmed fick de behålla sitt gruppnamn. Förlorarna i Malmö utlyste, genom piratradiostationen Radio Syd, en namntävling, vilken vanns av en tolvårig flicka som kom på det passande namnet The Namelosers.

Det vore olyckligt om Beachers eftermäle skulle stanna vid en namnstrid eller deras påstått ofördelaktiga utseende. En oförskämdhet som gruppen i och för sig hade användning av genom all den publicitet det gav. Men, mest av allt var det ändå deras musikalitet som satte avtryck. Eller i alla fall borde ha gjort det.

Det som finns utgivet med Beachers är begränsat till tre singlar, samt ett spår på albumet "Package of Sound", utgiven av Radio Mistluren till förmån för ungdomar med handikapp och deras behov av rekreationsresor.


Under namnet The Original Beachers gav de som debutsingel ut en inspelning av Roger Millers burleska countrysång "Dang Me", vilket 1965 kändes lika angeläget som då Downliners Sect samma år gav ut albumet "The Country Sect". Alltså inte alls för en Tio i Topp-röstande tonåring. Sett i backspegeln är det absolut inte en oäven version, bara oväntad. B-sidans "Too Late", skriven av medlemmarna Plunt och Kristiansson, är suveränt svängig pop med viss jazzanstrykning, som visar på vikten av ha en rytmisk trummis och basist. Bröderna Juha Plunt (bas) och Urmas Plunt (trummor) imponerar stort. En snygg och tidstypisk komposition som lika gärna skulle kunna ha varit skriven av Staffan Berggren för tidiga Shanes.

Senare samma år gav skivbolaget Columbia ut nästa singel - "Not Fade Away/Pills" - som borde ha blivit en jätteframgång för bandet. Stones tog Buddy Hollys låt och gjorde den till sin egen och Beachers tog Stones version och gjorde den till sin egen. Bröderna Plunt förnekar sig inte här heller - jag menar, lyssna på det fantastiska trumspelet - ovanpå det ett fräckt gitarrkomp som etsar sig fast och en sångare som är angelägen om att bedyra en kvinna sin stora kärlek. Men, kanske håller han fingrarna i kors bakom ryggen. Vilka är hans avsikter? Det vet man inte riktigt. Arrangemanget är snyggt balanserat och saknar helt Stones något småhetsiga känsla. När de plockar fram munspelet gör de det enligt mottot "less is more". Ett stycke strålande brittisk rhythm and blues i svensk tappning. 

Baksidans "Pills" hämtade man från en av Bo Diddleys singlar, utgiven av Checker Records 1961, och visar att Beachers var genremässigt något svårplacerade. Det är skickligt, snyggt och ett utsökt val av b-sida. Även engelska Mickey Finn & The Blue Men gav ut "Pills", Oriole Records 1964, men tog den inte alls till samma höjder som Beachers. Åtta år efter Beachers var det dags för New York Dolls att ta sig an "Pills" och det i en rasande pubrockversion på deras självbetitlade debutalbum. Bo Diddley, Mickey Finn och New York Dolls - Beachers är i synnerligen gott sällskap.


I gott sällskap var man även i studion, då det var Anders "Henkan" Henriksson som producerade gruppens båda singlar utgivna av Columbia.

Att deras tredje singel - "Darlin'/It's Love Baby" - inte blev föremål för den Tio i Topp-röstande tonårspubliken, är lika förvånande som att inte heller "Land of a 1000 Dances" med Namelosers ansågs lämplig för Tio i Topp. Beachers tolkning av "Darlin'", vilken ursprungligen är en traditionell amerikansk folksång, görs i ett nedtonat, magiskt och suggestivt arrangemang. Om man är dämpad på a-sidan, så är man raka motsatsen på b-sidans "It's Love Baby", som ursprungligen heter "It's Love Baby (24 Hours a Day") . Redan 1955 spelades låten in av svarta rhythm and bluesartister som Louis Brooks and His Hi-Toppers, som gör originalinversionen, Hank Ballard & The Midnighters och Ruth Brown. Därefter följde en mängd inspelningar av "It's Love Baby", varav de flesta följer i den svarta originalinspelningens spår. Beachers däremot lutar sig mot Jackie De Shannons betydligt ruffigare version från augusti 1964. Och det gör de alldeles rätt i, för det är en  tuff och tung version med Hammondorgel i kompet och ett gitarrsolo som skär genom allt. Tredje singeln, som kom ut på Hep Stars nystartade bolag Hep House 1966, blev tyvärr Beachers sista och är ett praktexempel på det bästa inom svensk 60-talspop.

Det finns visserligen ytterligare en inspelning utgiven med gruppen och det är deras bidrag på "Package of Sound". Den tillför inget extra då det är redan nämnda singelbaksidan "Too Late", visserligen en alternativ inspelning, men i samma arrangemang.

Tre bra singelutgåvor, sedan inget mer...

8

...om det inte vore för bröderna Plunks förståndiga penningplacering av inkomster från sommaren 1964. Gruppen fick då agera kompband åt den engelska sångaren Emile Ford, som blivit osams med de medföljande musikerna i The Checkmates. De tvingades återvända till England och i deras ställe fick Beachers hoppa in och fullfölja Fords kontrakterade återstående spelningarna. Men inte under namnet Beatchers utan som The Checkmates. Betalningen var så pass bra att det blev en grundplåt till inspelningsstudion Gothenburg Sound. 

Det var i den egna studion de spelade in "Darlin'" och "It's Love Baby". Men, inte bara dessa två. Mellan 1964 och 1966 gjorde gruppen regelbundet inspelningar som aldrig gavs ut officiellt. Hur inspelningarna sedan läckt ut vet jag inget om, men på villovägar har de i alla fall nått mina öron. Och är det något man kan konstatera efter en genomlyssning, är det att The Beachers var ett band jag mer än gärna hade hört mer av och framför allt sett live. 

Eftersom jag alltid haft en stark dragning till brittisk rhythm and blues från 60-talet, faller jag pladask för det Beachers hemlighållit under alla år. Någon tillstymmelse till genremässig förflackning behöver ingen oroa sig för. Materialet är rakt igenom konsekvent med mycket starka influenser från samtida Rolling Stones. Ja, jag vill nog peta ner Shakers från den Göteborgska Stonestronen. Kan inte tro annat än att Beachers 1964-65 spelade fullständigt sönder Stones debutalbum och deras tidiga singlar. Med ett utomordentligt fint driv ville de verkligen också låta lika bra som samtida Stones. Man hade också helt rätt attityd i de låtar som är direkt hämtade från Stones repertoar - "Little Red Rooster" (omdöpt till "Little Pretty Beacher"), "I'm A King Bee", "Memphis Tennessee", "If You Need Me", "What A Shame", "Confessin' The Blues", "Susie Q" och den så snyggt arrangerade "High Heel Sneakers".


Att Beachers var fullfjädrade musiker redan 1964-65 visar deras inspelning av Sandy Nelsons "Let There Be Drums". Inte många svenska pop- och rocktrummisar var i Urmas Plunts klass i mitten på sextiotalet. Makalöst svängig och skickligt framförd är även "Beda", som - tillsammans med The Friends "Empty Handed" - framstår som själva prototypen för brittisk rhythm and blues i svensk tappning. 

1966 låter Beachers inte lika influerade av Rolling Stones längre. Med "Yeah" låter de fortfarande väldigt brittiska, men det är mer freakbeat än rhythm and blues. Det är synnerligen olyckligt att de inte kunde ge ut "Yeah" som singel? Den är lika oemotståndlig som deras "It's Love Baby" och "Darlin'". 1966 befinner de sig på den absoluta toppen bland svenska band. Det finns ingen ursäkt för att Beachers inte fick göra fler skivor. De fräcka nyinspelningar man 1966 gjorde av "Let There Be Drums" och  "Little Pretty Beachers" tillsammans med "Yeah", "It's Love Baby", "Darlin'" och en låt de kallar "Blues of My Little Girl" skulle ha blivit en utmärkt grund för ett helt album.

Efter 1966 finns inga skivutgåvor med Beachers, trots att det dröjde fram till 1968 innan de lade ner verksamheten. Varför? Hur lät de 1967? Tog de intryck av grupper som Moby Grape, Jefferson Airplane, The Doors, The Cream, The Jimi Hendrix Experience och Pink Floyd eller följde de Fleetwood Mac, Ten Years After, Savoy Brown, Canned Heat och The Paul Butterfield Blues Band in i en mer bluesbaserad rock?

Det är frågor som den som gör att man ligger sömnlös på nätterna.


Stort tack till Anders Kauffeldt, beatkonnässör.

tisdag 14 april 2020

The Honeycombs




THE HONEYCOMBS
Have I The Right - The Complete 60s Albums & Singles
(RPM Records, 3cd-box)


Wilfred Alonzo Banks var en skrupelfri person med få vänner, men med desto fler affärsbekanta. Vad han investerade i var av mindre betydelse, huvudsaken var att avkastningen var bra. Och han var beredd att arbeta dag och natt för det han trodde på. På så vis blev han störst i landet, England alltså, på import och försäljning av juldekorationer. Såsom varande f d major i andra världskrigen titulerade hans sig även fortsättningsvis som Major Banks. Sina affärsprojekt drev han utifrån militära befälsprinciper och sin personal jämförde han med arméns underställda soldater.

Major Banks enda intresse för musik rörde försäljningen av densamma. Övriga kunskaper i ämnet var obefintliga. Att Michael Cox 1960 hade en jättehit med John D Loudermilks sång "Angela Jones", producerad av Joe Meek, hade inte undgått Major Banks som naturligtvis förstod att en listplacering genererade pengar. 

Där Joe Meek hörde musik, hörde Banks ljudet av pengar. Han var inte sen att förstå att Meek, med sin stora passion för musik och unika begåvning att bygga de ekomaskiner han behövde för skapa sitt speciella sound, kunde bli en rejäl kassako. Och Joe Meek var i stort behov av pengar. 

Banks var heller inte sen att förstå att hyrd studiotid kostade pengar. Vad Meek behövde var en egen studio, gärna i kombination med bostad, och det var på Holloway Road nummer 304 i norra London man hittade den trevåningsfastighet varifrån Joe Meek skulle komma att utföra sina stordåd. Och även tragiskt, att för egen hand, avsluta både sina och sin hyresvärdinnas dagar. 

Den trafikbullriga Holloway Road var kanske inte en idealisk plats att bygga en studio vid. Att rummen var relativt små förenklade inte saken, men Bainks var nöjd. Hyran var bara drygt sju pund i veckan och Meek var satt på en veckolön på tjugo pund. De båda var överens om att det inte var ett skivbolag de ville äga, utan ett produktionsbolag som kunde leverera färdiga inspelningar för etablerade skivbolag att ge ut. Joe Meek, med full artistisk frihet, tog hand om den konstnärliga sidan, medan Major Banks skulle sköta det finansiella. Varje inspelning kanske inte skulle gå att sälja, men de som så gjorde var å andra sidan garanterad nationell distribution.

Den 12 september 1960 registrerades Banks och Meeks gemensamma bolag RGM Sound, där båda ägde lika mycket. In i bolaget tog Meek utrustning till ett värde av 2000 pund och 24 redan färdiga inspelningar till ett värde av 3000 pund.


Efter en relativ trög start fick RGM Sound in en fullträff på sensommaren 1961. Det var Meeks framtida sidekick Geoff Goddard som fått i uppdrag att snabbt skriva något åt John Leyton. Goddard var tämligen oerfaren och hade aldrig tidigare gjort annat än instrumentala kompositioner. Mest känd var "Lone Rider" som Meek producerade för The Flee Rekkes och Piccadilly Records släppte i juni 1961.

Det Goddard kom upp med var ett risktagande. Allmänt ansågs så kallade dödssånger som osmakliga och de brukade bannlysas av radio- och tv-kanaler. Meek och John Leyton hade tidigare blivit snuvade på, den av Meek producerade, "Tell Laura I Love Her", då engelsmannen Ricky Valence - ej att förväxla med amerikanen Ritchie Valens - samtidigt spelade in densamma och fick en megahit som toppade brittiska topp 50 i augusti 1960. Med Goddards komposition "Johnny Remember Me", suggestivt arrangerad av orkesterledaren Charles Blackwell, känsligt framförd av John Leyton och kompad av The Outlaws, fick Meek och Banks sin första stora framgång. Femton veckor på engelska listan, med början augusti 1961, och en högsta placering som nummer ett gav mersmak.

Förutom musiken förenades Joe Meek och Geoff Goddard i fascination för spiritualism och var övertygade om att det var möjligt att få kontakt med avlidna. Båda var dessutom stora beundrare av den döde Buddy Holly och efter att Goddard en natt drömt om Holly, vaknade han med sången "Tribute To Buddy Holly" i tankarna. En entusiastisk Joe Meek visste att Mike Berry & The Outlaws var helt rätt grupp att spela in hyllningen till Holly. För att vara på den säkra sidan tog Meek och Goddard kontakt med Holly via en seans med det så kallat vandrande glaset, där deltagarna kunde ställa frågor till Holly via ett glas, som svarade genom att vandra till inringade bokstäver. På Goddards fråga om "Tribute To Buddy Holly" skulle bli en hit, blev svaret "See you in the charts".

Om det berodde på att självaste Buddy Holly "sanktionerat" sin egen dödssång, eller om det var låtens egna kvaliteter, som gjorde den till en försäljningsframgång skall jag låta vara osagt. I mitten på oktober 1961 hamnade den i alla fall på Englandslistan och stannade där i sex veckor, med högsta placering nummer 24.

Framgångarna för Major Banks, Joe Meek och deras bolag RGM Sound fortsatte. Förutom John Leytons totalt tio hits mellan augusti 1961 och februari 1964, hade gruppen The  Tornados inte mindre än fem placeringar på engelska topp-50 under samma period, varav listettan "Telstar" var deras första och största framgång.

Ur Tornados plockade Meek dess basist Heinz Burt, som därmed fick en solokarriär och, under sitt förnamn Heinz som artistnamn, fem gånger intog Englandslistan, och hyllningen till Eddie Cochran - "Just Like Eddie" - stannad där i femton veckor med högsta placering nummer 5.

Inte samma genomslag, men ändå listplacerade , fick inspelningar gjorda av RGM Sound med grupper/artister som: 

The Moon-Trekkers med "Night Of The Vampire" (#50, nov-61).
Ian Gregory med "Can't You Hear The Beat Of A Broken Heart" (#39, jan-62)
Don Charles med "Walk With Me Angel" (#39, feb-62)
Peter Jay & The Jaywalkers med "Can Can '62" (#31, nov-62)
Houston Wells & The Marksmen med "Only The Heartaches" (#22, aug-63)
The Downlands med "All My Loving" (#33, jan-64)

Trots några framgångsrika år för RGM Sound var Meek inte nöjd med Major Banks. Av allt Meek företog sig i konstnärlig väg skulle Banks ha femtio procent. Mest irriterad var han över det faktum att om han skrev en sång ägde Banks hälften och samme Banks såg alltid till att först få sina egna kostnader täckta innan det fanns något att dela på. Meek svarade med att förlägga sina kompositioner under olika påhittade namn och slapp på så vis dela inkomsterna med Banks. De militära principer och kommandon Banks ansåg användbara i hans andra affärsverksamheter passade inte alls Joe Meeks temperament. Helst ville han bli av med majoren, som till och med hade koll på antalet inspelningsband Meek gjorde av med.


Det var en relativt nystartad grupp från London som kom att bli Meeks räddning. I slutet på januari 1964 blev han kontaktad av gitarristen Martin Murray som berättade om sin grupp The Sheratons. Meek tyckte det var fascinerande att de hade en kvinnlig trummis - Anne Lantree - och avtalade om ett möte några veckor senare. De övriga medlemmarna var John Lantree - bas, Allan Ward - gitarr och Denny D'ell - sång.

Med sig till mötet med Meek hade The Sheraton en nyskriven låt - " Have I The Right",  skriven av låtskrivarna Ken Howard och Alan Blaikley - vars färdiga inspelning Meek dubblerade, komprimerade, justerade tiden något uppåt och lade extra eko på. Först att erbjudas inspelningen var HMV, som gjorde tummen ner med motiveringen att den inte hade något kommersiellt värde. Det var istället Pye Records som köpte rättigheterna till "Have I The Right" för utgivning den 26 juni 1964. Bolaget tog sig även rätten att döpa om The Sheraton till The Honeycombs och trummisen Anne Lantree till Honey Lantree. 

Den skulle dröja en månad innan Honeycombs debutskiva började sälja ordentligt. Det var efter att Tony Blackburn, DJ på piratradiostationen Radio Caroline, börjat spela den regelbundet som "Have I The Right", med början 23 juli, avancerade på den engelska topplistan. Där stannade den i femton veckor, med högsta placering nummer ett. I september samma år började den sin vandring uppåt även på den amerikanska Billboardlistan och stannade där i tretton veckor, med högsta placering nummer fem. Här i Sverige gick "Have I The Right" direkt upp till plats ett på Tio i Topp den 19 september 1964. Förutom i Sverige och England intog "Have I The Right" förstaplatsen på topplistorna i Kanada, Australien och Nya Zeeland.


Redan i slutet på augusti 1964 påbörjades arbetet med gruppens debutalbum, som för enkelheten skull bara heter "The Honeycombs". Efter endast en månad fanns den till försäljning i skivaffärerna och resultatet är både lysande och homogent. Förutom "Have I The Right" bidrog Ken Howard och Alan Blaikley (som nu också var gruppens managers) med ytterligare åtta suveräna kompositioner, varav "That's The Way" ett år senare skulle bli nästa storsäljare för gruppen. Visserligen hade de haft två mindre hits där emellan, "Is It Because" (#38) och från Kinks debutalbum "Kinda Kinks" hämtade de "Something Better Beginning" (#39), men det var "That's The Way" med sitt krispiga sound som än en gång skulle ta dem till toppen. Sångaren Dennis D'ells röst hade ett fantastiskt omfång, som kom helt till sin rätt i sånger som "Without You It Is Night", "This Too Shall Pass Away" och "How The Mighty Have Fallen". Kombinationen sångaren Dennis D'ell, kompositörerna Howard/Blaikley och producenten Joe Meek var minst sagt genial. Musiken är så fint daterad i det sena 1964 att inget annat låter som Honeycombs där och då. Den kan omöjligt vara gjord i en annan tid. Tillsammans med Meek och Howard/Blaikley byggde de sitt helt egna universum, fullständigt oberoende av påverkan från samtida starka strömningarna såsom Merseybeat och tidig brittiska rhythm & blues.

Honeycombs hade med "Have I The Right" gett Joe Meek en tvåmiljonsäljare och äntligen kunde han köpa sig fri från Major Banks, vars krav var 15000 pund. 1 pund motsvarade 1964 14,52 Skr och dåtidens 217800 Skr (15000x14,52) omräknat till dagens penningvärde blir närmare 2,3 miljoner Skr. Meek var befriad från problemet Banks, men där Meek till nu varit ensam som oberoende producent, hade nya, både unga och uppkäftiga, börjat ta för sig. Vem som helst som hittade ett riktigt bra band, kunde hyra in sig i en studio några timmar och komma ut med en fantastisk inspelning. Med avund såg Meek hur Andrew Oldham producerade hits åt The Rolling Stones och Mickie Most producerade hits åt The Animals - "House Of The Rising Sun", Herman's Hermits -"I'm Into Something Good" och Nashville Teens - "Tobacco Road".

Martin Murray, som i en tumultartad situation med fans vid en spelning i Peterborough Palais den 29 september 1964, brutit både höger arm och ben, kunde inte delta på en 35 dagar långa turné kallad The Big Beat Scene. Honeycombs var huvudattraktion och som inhoppare anlitade man gitarristen Peter Pye. På redan inplanerade tv-framträdanden deltog ändå Murray och det var vid ett av dessa tillfällen som Murray gick till angrepp mot John Lantree och Denny D'ell för deras odisciplinerade och oprofessionella attityd. Konfrontationen ledde till att Martin Murray, som varit gruppens ledare, lämnade Honeycombs julen-64. Peter Pye blev permanent medlem och 27 december gav de sig ut på en turné som omfattade Scandinavien, Australien och Nya Zeeland.

Efter Murrays avhopp tog sångaren Denny D'ell på sig ledarrollen och på hans initiativ avböjde Honeycombs sånger som "Hold Tight" och "Bend It", skrivna av Ken Howard och Alan Blaikley. Erbjudandet gick så småningom istället till Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Titch, vars managers de båda också blev, och gav dem två megahits. D'ell var inte överens med Howard-Blaikley om vilken väg Honeycombs skull gå och ville söka nya vägar. Men, fanns det några nya vägar för Honeycombs efter 1964 och första hälften av 1965? Många av de kompositioner som Howard-Blaikley skrev för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, var ändå material som var som skrivet för just Honeycombs. Låtar som Hold Tight", "Frustration" och "Hard To Love You" från Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Titchs debutalbum har precis den hårt markerade, staccatopumpande takt som varit kännetecknande för Honeycombs. Men även en ballad som "After Tonight" var som gjord för Denny D'ells röst.

Honeycombs vistades mer utomlands än i England. Långa turnéer i Finland, Sverige, Australien, Nya Zeeland, Thailand (där de var det första popband som besökte landet) och Japan upptog större delen av 1965. I Japan, där man sålt 500000 ex av "Have I The Right", spelades två singlar in exklusivt för den japanska marknaden - "Hurricane/Music Train" och "Santa Claus Is Backin' To Town/Silent Night, Holy Night" - liksom även ett livealbum - "In Japan". Det senare inspelad i Sankey Hall 20 och 21 augusti 1965. Det "In Japan" främst visar är att Honeycombs var ett kompetent band. Förutom egna låtar gör de habila versioner av "She's About A Mover, "Lucille", "Kansas City", " What'd I Say" och "Wipe Out" och i den sistnämnda får Honey Lantree visa vilken skicklig trummis hon var



På hemmaplan höll Honeycombs på att falla i glömska innan Pye Records släppte den ett år gamla inspelningen "That's The Way", som i början på augusti -65 tog sig in på den engelska topplistan och stannade där i fjorton veckor, med högsta placering nummer 12. Till slutet på året låg nästa album - "All System Go!" - färdigt. Inspelningarna gjordes fortfarande på Holloway Road med Joe Meek som producent. Mer eller mindre borta var dock Howard och Blaikley, som bara bidrog med fyra låtar av skivans totalt fjorton. Istället förlitade man sig på några år gammalt covermaterial som gjorts i original av Bobby Darin - "Ooee Train" (1961), The Drifters - "Nobody But Me" (1960),  Ruby and The Romantics - "Our Day Will Come (1962), Elvis Presley - "There's Always Me" (1961), och The Platters - "My Prayer" (1956). Av de övriga fem låtarna var två skrivna av Joe Meek - "Totem Pole" (instrumental) och "She Ain't Coming Back". Den svulstiga "Emptiness" fick man av Ray Davies. Från kompositörsparet John Carter-Ken Lewis i samarbete med Geoff Stephens - Stephens skrev bl a "The Crying Game" åt Dave Berry - hämtade de "I Don't Love Her No More". Slutligen bidrog gitarristen Peter Pye med den egna kompositionen "If I Should", som väl på intet sätt lyfter helheten. 

Det andra albumet "All System Go!" blev något av ett hopkok, utan tydlig riktning vart gruppen var på väg. Antagligen visst man inte vart man var på väg. Samtidigt som "All System Go!" blev tillgänglig släpptes "Rubber Soul" med Beatles och "Take A Heart" med Sorrows, vilken ger en fingervisning om hur fel i tiden "All System Go!" kom. Mer lovande var i så fall de fyra sista singlarna gruppen släppte:

"This Year, Next Year"(Howard-Blaikley)/"Not Sleeping Too Well Lately"(Meek) Nov-65
"Who Is Sylvia"(Howard-Blaikley)/"How Will I Know"(Meek) Feb-66
"It's So Hard"(Howard-Blaikley)/"I Fell In Love"(Meek) Juli-66
"That Loving Feeling"(Colin Boyd)/"Should A Man Cry"(Meek)& Sept-66

Denny D'ell lämnade Honeycombs i april 1966, tätt följd av Allan Ward och Peter Pye och där slutar det Honeycombs vi känner genom deras två stora hits - " Have I The Right" och "That's The Way". Men vilket storartad sorti ändå med "Who Is Sylvia", som är en av den sättningens absolut bästa inspelningar.

De båda syskonen John och Anne/Honey Lantree höll liv i Honeycombs ytterligare drygt ett halvår och tog in Rod Butler - gitarr, Eddy Spence - orgel och Colin Boyd - sång. Det är den sättningen som hörs på gruppens två sista singlar, varav den sista markerar en intressant musikalisk förändring i riktning mot amerikansk folkrock. Än mer intressant är den tidigare outgivna "Tell Me Baby"(Colin Boyd), som är en snygg, orgeltung mix av progressiv rock och psykedelia. 

Istället för att befinna sig i det musikaliskt stimulerande London befann sig det nya Honeycombs i Israel den mesta tiden. Inte precis popmusiken Mekka 1966. Alltså, samma år som de spännande albumen Fresh Cream", "Roger the Engineer", "Aftermath" och "Revolver" gavs ut på hemmaplan. Om Colin Boyd, som för övrigt är samma person som under namnet Colin Hare 1967 var med och startade Honeybus och som 1971 gav ut soloalbumet "March Hare", hade fortsatt att göra låtar som "Tell Me Baby" vilken fantastisk utveckling det hade kunna blivit för Honeycombs. 

Geniale Joe Meek tog livet av både sig själv och sin hyresvärdinna den 3 februari 1967. Inte långt därefter meddelade Honey Lantree att hon lämnat Honeycombs, vilket också var slutet för gruppen. 

Slut är det också med utgåvor från engelska RPM Records som i år, efter trettio år, tackar för sig. Det är verkligen tråkigt att ett av de absolut bästa skivbolagen, som gett oss så många suveräna återutgåvor, lägger ner. Jag lyfter på hatten och bugar mig.




torsdag 2 april 2020





FUZZY PATTERNS
A Tribute to Tages
(Segat)    

Av fans - för fans är ofta ett vinnande koncept och den av Göran Brandels och Peter Torsen producerade samlingen "Fuzzy Patterns" är inget undantag. Brandels är också, tillsammans med Lennart Wrigholm, mannen bakom den utmärkta Tagesbiografin "TAGES från Avenyn till Abbey Road" (Premium Publishing, 2012). Brandels intresse för Tages grundlades redan då gruppen fortfarande var aktiv och det han inte vet om Tages är förmodligen inte värt att veta. Hans samling gällande deras skivor från hela världen, artiklar, konsertaffischer, privata fotografier lär vara enorm. Han har/har haft personlig kontakt med medlemmarna. Och de som följer honom och hans Tages- och Blondsidor på facebook slås av hans outtröttliga entusiasm då det kommer till gruppen han sätter högst av alla. 

Det var då de båda medlemmarna Anders Töpel och Tommy Blom tätt inpå varandra avled 2014 som tanken på ett hyllningsalbum föddes. Det tog fem år från idé till färdigt resultat att genomföra "Fuzzy Patterns". Långt fler än de fjorton artister som återfinns på vinylutgåvan - cd-utgåvan innehåller även tre bonusspår - anmälde intresse att vara med, dock saknas de riktigt stora namnen. Men det betyder inte att vi får en mindre musikalisk upplevelse. Här finns kunnande, entusiasm och minst lika viktigt  - en stor portion kärlek till materialet.

David Myhr har plockat upp Tages första singelutgåva efter att de lämnat Platina 1967. Det nya bolaget blev Parlophone och "Every Raindrop Means A Lot" placerade sig som bäst som nummer fyra på Tio i Topp. Låten finns även med på deras fjärde album "Contrast" (1967). Myhr gör "Every Raindrop Means A Lot" till en riktig "tryckare" på dansgolvet. Med stråkar, bakgrundskörer och en tonartshöjning gör han en fin sång ännu finare.

Peter Morén, från Peter Bjorn and John, tar hjälp av ett Buddy Holly-arrangemang i sin version av "Don't Turn Your Back" som var Tages tredje singel från 1965. Med rullande Jerry Allison-trummor och ett makalöst snyggt countrytwang i gitarrsolot plockar han fram nya kvaliteter ur "Don't Turn Your Back". 

Förmodligen föll powerpopens virtuoser The Mop Tops pladask inför "The Man You'll Be Looking For". Och vem har inte gjort det. Så stor var Tages begåvning, att de med lätthet kunde släppa ifrån sig ett mästerverk som "The Man You'll Be Looking For" till tidningen Bildjournalen, för dess medföljande "GO GO Skiva nr 2" (flexi-ep, 1966). "The Man You'll Be Looking For" är en av de absolut starkaste låtarna som kom ur det svenska sextiotalet och det krävs ett band av Mop Tops kaliber för att göra den rättvisa .

Multibegåvningen Max Lorentz tar ner Tages "People Without Faces" till sin rätta nivå. Har alltid tyckt att originalet, som ligger på Tages sista album "Studio" (1967), varit för ryckig och hetsig i sitt arrangemang. Lorentz version är behaglig, som vore den hämtad ur den brittiska psykedeliska myllan anno 1967. 

Strawberry Feels är ett av alla hundra band som poporaklet Ulf Henningsson är/har varit medlem i. Här trakterar han gitarr och sång i en utmärkt version av "It's My Life", hämtad från "Studio", som avslutas formidabelt med att den bakomliggande Hammondorgeln ges utrymme.

Amerikansk powerpoparna The Anderson Council har valt att bidra med "I Read You Like An Open Book", vilket var Tages allra sista singel, utgiven november 1968. Man väljer att vara trogen originalet. Och varför inte. Kanske ville amerikanerna visa att Tages slutade med flaggan i topp. För visst var "I Read You Like An Open Book" en värdig avslutning för en grupp som aldrig, vare sig gällande komposition, framförande eller inspelning, gjorde något ointressant. Intressant som grupp är även The Anderson Council, som på sina egna album låter som en förlängning av engelska The Move. Och så har de gjort en häftig cover på The Smokes "My Friend Jack", bara det...

Michael Börstell, en ny bekantskap för mig, har valt den något udda låten "My Home Town", som var Tages bidrag till albumet "Popligan - För FN och Flykting-67". Tages beträder här Reg Presley och Troggs domäner och Börstell går sida vid sida. Fin påminnelse om ännu ett toppnummer av Tages som lätt kan komma i skymundan.

The Tremblin' Train gör den första av skivans två låtar ej skrivna av Tages. Originalet till "Wanting" gjordes av amerikanen Peter Antell, som också är dess kompositör, för New Voice Records 1967. Samma år tog Tages med den först på albumet "Contrast" och senare som baksida till singeln "Treat Her Like A Lady". Tremblin' Train gör "Wanting" i ett maffigt  Procol Harum-arrangemang som faktiskt springer förbi både Peter Antell och Tages.

The Most är i sammanhanget inga duvungar. I minst tjugo år har de finslipat sin modsattityd, både beträffande stil och musik, i en riktning som tar avstamp hos grupper som Small Faces, Yardbirds, Rolling Stones och Beatles. Här tar de sig an titelspåret "Fuzzy Patterns" med samma lekfullhet och elegans som Tages hade då "Fuzzy Patterns" hamnade som baksida till "I'm Going Out" 1967.

The Rumms "Fantasy Island" har samma explosiva attack som var kännetecknande för engelska freak beat-grupper typ The Creation och The Smoke. The Rumms tar Tages näst sista singel från 1968 till magnifika höjder. En favorit bland Tages utgåvor och en storfavorit på den här samlingen. Som kuriosa kan nämnas att i The Rumms ingår gitarristen Micke Englund, som är innehavare av Mickes Skivbörs vid Hornstull i Stockholm. Den enda skivbörs som dagligen har öppet till efter midnatt. 

Trellebelle Ukulele Orchestra är som namnet anger en ukuleleorkester och kan man bli mer udda som Tagestolkare? Men, det fungerar utmärkt och visar sig vara ett alldeles förtjusande sätt att närma sig Tages allra finaste text, den om en oplanerad graviditet. I  "She's Having A Baby Now" lyckades Tages kombinera socialt engagemang och popmusik med förvånande lätthet. Jag har alltid älskat "She's Having A Baby Now", som Tages släppte som singel sommaren 1967 och i november samma år även på albumet "Studio".

One 2 Testing förvandlar den tuffa garagerock-klassikern "The One For You" från 1965 till en psykedelisk dito och placerar den musikaliskt hos det mer experimentella Tages av årgång sent 1967 och 1968. Tages fjärde singel och på baksidan ligger deras läckra arrangemang av "I Got My Mojo Working". Tidsmässigt var det här jag i min ungdom förstod att Tages var ett band att räkna med. 

The Mad Men Bands "I'm Going Out" är skivans andra bidrag som inte är skriven av Tages. Originalet gjordes av Lesley Gore och hon fick den av kompositörsparet Bob Crewe-Gary Knight, som också skrev "Treat Me Like A Lady" åt henne. Tages har den som öppningsspår på "Contrast" (1967), samtidigt som den släpptes som singel. Mad Men Band lägger sig behagligt fint mellan Lesley Gore och Tages.

Carl-Eiwar Sect plockar med "Why Do You Hide It" även de en låt från albumet "Contrast", vilket tycks vara det mest populära bland de medverkade artisterna på "Fuzzy Patterns". Hela fem av fjorton bidrag är hämtade därifrån. Carl-Eiwar Sect är till vardags husband hos den suveräna Popnördspodden och ett av mina absoluta favoritcoverband. De kan spela alla stilarter och deras val av covermaterial är helt outstanding. I just den här sättningen av secten medverkar primus motor Ulf Henningsson - akustisk gitarr, Åke Eriksson - trummor, maestro Johnny Lundin - gitarr och bas och på sång Bella Munther från Bella and Me som 1967 släppte singeln "Whatever Happened To The 7-Day Week". Vilken grandios avslutning på "Fuzzy Patterns" de levererar. De tre instrumentalisterna ramar in Bellas vackra röst med ett känsligt lugn som bara riktigt skickliga musiker är mäktiga. Ljuvligt är ett allt för svagt ord för det Carl-Eiwar Sect gör med "Why Do You Hide It".

Tages har alla anledning att känna sig stolt över hur deras musikaliska arv har förvaltats av de medverkande på "Fuzzy Patterns". Med genomgående starka tolkningar lyfter de fram Tages till den position där de skall vara - på den absoluta toppen av svensk popmusik.



Bloggintresserade