torsdag 11 januari 2018

Warfaring Strangers: Acid Nightmares



WARFARING STRANGERS: ACID NIGHTMARES
(The Numero Group, 2Lp 2017)

Det här är resan du inte vill göra.

Ett par år efter det spännande 1967, då allt som kom från amerikanska västkusten i allmänhet och San Fransisco i synnerhet verkade intressant, kom baksmällan. Kärlek, fred och förståelse kulminerade med festivalen i Woodstock sommaren 1969, för att bara några månader senare förbytas i Altamont.

Kvar var drogerna och på "Warfaring Strangers: Acid Nightmares" är de kemiska preparaten, och vad de gör med dig, väl dokumenterade. Numero Group har samlat arton vittnesmål i form av obskyra singelutgåvor och ett och annat albumspår, inspelade av grupper från både Europa och Amerika sent sextiotal och tidigt sjuttiotal.

Utan att upphovsmännen kanske alltid uppfattade det, eller ens menade det, är budskapet villkorslöst: håll dig borta från drogerna. Titlar som "Dead Drunk Screaming", "Doomsday", "Prayer of Despair", "Speed Freak", "Evaporated Brain", "Dark Dawn", Hypodermic Needle", "Acid Nightmares" och "Grave Digger" håller vad de lovar.

Välkommen att stiga ner i helvetet tillsammans med grupper som Novak's Kapelle, Sardonicus, Gollum, The Purple Sun, The Cross Bloods, Sunn Cycle och Acid.

Men, som tröst får ni en fantastisk mix av psykedelia och hård progressiv rock, stundtals lika svart som texterna, vars musikaliska förebilder tycks vara samtida grupper som Blue Cheer, Black Sabbath, Uriah Heep och May Blitz.

söndag 31 december 2017

Årsbästa 2017


ÅRSBÄSTA 2017
En lista med musikrelaterat material vars uttryck mestadels är garanterat inaktuellt, för att låna ett uttryck från Svante Grundberg. Inget är nytt under solen och det är ändå alltid undervegetationen och rötterna som är mest intressant. Om det sen är en inspelning från 1949 som Fats Dominos "The Fat Man" eller en popstänkare som "Black Season" med Arvidson & Butterflies från i år spelar ingen roll. Det måste svänga och det måste finnas energi. Det som är bra är bra, så enkelt är det. Häng inte upp er på 2017 och låt inte lura er att det finns någon inbördes ordning. Håll till godo!

AT THE LOUISIANA HAYRIDE TONIGHT...
(Beat Family, 20cd-box)

Aldrig tidigare har jag varit så övertygad om att detta är det bästa jag hört. Här har det tyska Bear Family verkligen inte sparat på krutet utan fyrar av en nyårsraket av guds nåde. Med nästan 170 artister som framför över femhundra sånger på tjugo cd-skivor och med en sammanlagd tid på över tjugofyra timmar täcker man tiden mellan 1948-1963. Ingen behöver längre fundera över hur countryns store respektive mindre kända artister lät då de stod på scenen. Bakom giganter som Hank Williams, Elvis Presley, Johnny Horton, Kitty Wells, Johnny Cash, George Jones, Wynn Stewart, June Carter, Rose Maddox, Bob Luman, för att bara nämna några, satt ett formidabelt husband bestående av Felton Pruett, Jimmy Day, Floyd Cramer, Sonny Trammell, James Burton, D. J. Fontana, Shot Jackson, Sonny Harville, Dobber Johnson, Buffalo Yount, Don Davis och Tillman Frank.

GENE CLARK
The Lost Studio sessions 1964-1982
(Sierra, 2016)

Dubbelalbum bestående av outgivna studioinspelningar gjorda både före och efter hans tid i The Byrds. Redan på våren 1964, strax efter att Clark lämnat New Christy Minstrels, fångades han upp av Jim Dickson som spelade in honom sittande ensam med en tolvsträngad akustisk gitarr av märket Martin. Samarbetet mellan Clark och Dickson var inte bara tillfälligt utan tjugo av skivornas tjugofyra sånger är producerade av Dickson. Med två undantag är hela sida ett (inspelad 1964) och sida två (inspelad 1970) känslosamt akustisk med Clark ensam på gitarr. De två undantagen utgörs av inspelningar gjorda efter att Clark fått sparken av Columbia Records i ett försök att skaffa honom nytt skivkontrakt. Ett flertal sånger spelades in i januari 1967, men bara dessa två finns bevarade. Men Jesus vilka fina inspelningar, där "Back Street Mirror" är en lysande Dylanpastisch och countrysouldängan "Don't Let It Fall Through" är av fräckaste sort.
Sida tre innehåller inspelningar som är samtida, och med i stort sett samma musiker, som 1973 års "Roadmaster", medan sida fyra innehåller det som 1982 gick under namnet "Nyteflyte" och fullt ut lever upp till det Gram Parsons kallade Cosmic American Music. Deltagande musiker är, förutom Clark själv, Chris Hillman: bas & sång, Michael Clarke: trummor, Herb Pedersen: akustisk gitarr & sång samt Al Perkins på elgitarr och pedal steel. Mer passionerad sångare än Gene Clark får man leta efter, men tyvärr gjorde Nashville tummen ner.

FEEL THE MUSIC - THE PSYCHEDELIC WORLD OF PAUL MAYOR
(Anthology Edition, bok)

De finns skivsamlare och så finns det Paul Major. Major tycks inte tillhöra katagorin samlare som köper typ tio exemplar av samma skiva därför att det finns olika serienummer på omslaget. Hans passion är istället att leta fram inspelningar gjorda av totalt okända förmågor, vilka betalat ur egen ficka och låtit trycka upp på sin höjd ett hundratals exemplar. Privatpressade skivor, sprungna ur ett stort behov att uttrycka sig, blev hans mission. Bäst förklara han det själv i förordet:
My taste for the obscure was born out of grabbing major label failures, since they were plentiful. I started to come across a few private pressings, and the further an LP was the record industry, the more mysterious it seemed. Like a glimpse into a lost world. The more primitive the sleeves and pressings looked, the more exited I was. I soon branched out from my usual garage, psychedelic, hard rock comfort zone and took chances on anything that looked interested. My obsession with the physical object was kicked into a higher key: The treasure seemed to be buried much deeper.

Who were the people behind these bizarre albums?

Paul Mayor tar oss med på odyssé bland virrpannor och udda existenser, där bara ett fåtal, som Peter Grudzien och The Shaggs, nått en liten bit utanför själva avantgardet av den här typen av samlare.

Naturligtvis blir man intresserad av att höra musiken. Som ett soundtrack till boken finns även en cd-utgåva med namnet FEEL THE MUSIC (Anthology Recordings). Den ingår inte som en del i boken, men har man väl läst boken måste man också ha skivan. Och det är ingen dålig investering, tvärtom är det en av de bäst sammansatta udda samlingar jag hört. Genomgående möter psykedelia progressiv rock och melodiös pop och i "Passages", från 1967 av kanadensaren Sebastian, förenas stilarna och övergår mot slutet i ett jazzigt groove som är oemotståndligt.

FATS DOMINO
Out Of New Orleans
(Bear Family, 8cd-box 1993)

Man kan naturligtvis fråga sig vad en över tjugofem år gammal cd-box gör bland året bästa skivor. Jo, svaret är så enkelt att jag inhandlade den först i år. Tidigare har jag bara haft 4cd-boxen "ANTOINE "FATS" DOMINO -They Call Me The Fat Man" utgiven av EMI. Men, det här är något helt annat. Samtliga inspelningar gjorda för Imperial Records mellan 1949 - 1962 och inte ett svagt spår. Med ett godmodigt leende rullande han tangenterna och blev New Orleans-rhythm & bluesens störste ambassadör. Han gick bort tidigare i år och det är väl anledning nog att lägga beslag på hans bästa inspelningar. Och som en av de största är hans plats given.
GENE VINCENT and his BLUE CAPS
Session 1956/1957
(The Oberoi/New Delhi Records)

En samling ep-skivor som inte direkt känns officiella. Bolagsnamnet ger intryck av att de kommer från Indien, men säljaren i London, där jag köpte dem, menade att ursprungslandet nog snarare var Frankrike. På varje skiva finns låtar inspelade ett speciellt datum under 1956 och 1957, så musiken i sig är inte svår att hitta. Alla som förstår Vincents storhet är naturligtvis redan bekant med innehållet, men de här skivorna köper man för omslagen. Herrejävlar, här pratar vi OMSLAG med mängder av utropstecken efter. Vincent och Blue Caps har alltid gjort sig bra på bild, men när jag såg de här blev jag nästan sjuk. Priset var inte att leka med, men det fanns ingen återvändo. Jag måste ha dem. Försäljaren trodde att det kanske finns tjugo olika, men själv hade han bara sex kvar, vilket väl var tur för plånboken.

THE MAHARAJAS
You Can't Beat Youth
(Low Impact)

The Maharajas avslutar sitt nya album med "We Come In Peace", där gruppens begåvade låtskrivare - Jens Lindberg & Ulf Guttormsson - slagit sina kloka skallar ihop. Fan tro't, man kan inte låta så livsfarliga på elva spår för att på det tolfte tro sig kunna släta över allt. Maharajas har sparkat villospår som pubrock och powerpop i arslet och återvänt till sina mörka rötter i det dieseldoftande garaget. Titlar som "Walk With Me", "Too Late To Repent", "Slave" "Dark Places", "Hurt Me Please" och textrader som "I spend my time in the deepest misery" ur rysaren "How Many Times?" tyder till och med på att Maharajas kommit över en slagborr och bilat upp garagegolvet och tagit sig ner till Reeperbahn, St. Pauli i Hamburg. Tillsammans med själsfränderna i Monks skrämmer de livet ur halva publiken på Star Club och Top Ten Club. Den andra halvan älskar grupperna. Precis som Monks lämnar The Maharajas ingen oberörd.

MONKS
Hamburg Recordings 1967
(Third Man Recordings)

Att det skulle dyka upp fem tidigare outgivna låtar med Monks var inget världen hade förväntat sig. Visserligen saknar "Yellow Green" sångpålägg, men de fyra övriga är helt färdiga. Inspelningarna är gjorda vid två tillfällen och mest intressant är "I Watching You", som blev över då Monks den 28 februari 1967 spelade in sin sista singel för tyska Polydor, "Love Can Tame The Wild/He Went Down To The Sea". Det är samma jagade Monks vi känner från deras enda album "Black Monk Time" (Polydor, 1966). Övriga fyra låtar är inspelade på The Top Ten Club i Hamburg efter klockan tre på morgonen, då de avslutat sitt arbetspass efter att ha stått på scenen sedan klockan nio kvällen före. Strax därefter, i slutet på 1967, upplöstes gruppen. Monks hade slipat ner de vassaste kanterna något, men åtminstone "I Need U Shatzi" håller god Monksklass.

RÅTTANSON
Full-Scale Shakeability
(Open Mind)
En fullständig knock out levererad av Henrik "Råttanson" Aspeborg, hemmahörande i Uppsala, som gjort allt själv. Från komponeradet till att spela samtliga instrument och göra alla sångpålägg, både solo- och körstämmor. Och allt lär vara inspelat hemma hos honom själv. Råttanson har med envishet återskapat stämningen från åttiotalet, då den svenska garagerocken regerade och vars grupper finns representerade på den oumbärliga antologin "A Real Cool Time Revisited" (Amigo, 2010). Värt att nämnas är att Aspeborg härstammar från Flen och förmodligen, som ung grabb, spelat sönder den lokala powerpopgruppen The Hijackers singel "When I Get Home" (Super Stuff, 1986).

SATAN'S LITTLE HELPER
Another Girl/I'm In Love
(Beluga)

Bakom namnet Satan's Little Helper och årets snyggaste singelomslag döljer sig veteraner från svenska garagedigniteter som The Satans, The Maharajas och The Maggots. Kvalitet rakt igenom alltså och nu vet vi var skåpet skall stå!

GRATEFUL DEAD
50th Anniversary Deluxe Edition
(Rhino)

Det lär finns mer än etthundrafyrtio album med Grateful Dead, själv har jag bara ägt ett. Som ung grabb 1967 köpte jag den självbetitlade debuten då den dök upp hos min lokala skivhandlare. Det psykedeliska omslaget satte fantasin i rörelse, trots att musiken kanske inte var så sinnesvidgande. Rhinos jubileumsutgåva av Grateful Deads första album har förstärkts med ytterligare en cd innehållande sjutton liveinspelningar gjorda i Vancouver, Kanada, den 29 och 30 Juli 1966. Egna låtar blandas med äldre blues och framförs i en fri och lössläppt form som stundtals påminner om jazz. Och själva debuten har inte tappat med åren.

ARVIDSON & BUTTERFLIES
Blank Season/Lose It/Another She/Turmoil (In My Head)
(Beluga, ep)

Så långt ifrån kaos i skallen man kan komma. Efter förra årets fullständiga popexplosion i albumformat är Arvidson & Butterflies tillbaka i det mindre ep-formatet. Rickenbacker, stämsång, Hammond, vandrande basgångar, snyggt blåsarrangemang, handklappningar och i botten en trummis som vet precis vad han håller på med. Powerpop av absolut världsklass! Kan nästa se framför mig hur Per Gessle i smyg, under fejkat namn, rekvirerat skivan och tassar upp under sömnlösa nätter, lägger på ep:n och försjunker i grubblerier. Hur fan bär de sig åt. Måste ringa Clarence imorgon...

HIT THE HAY, Vol 9
(Sound Asleep)

En popkaramell levererad av vapenbröderna Jerker Emanuelson och Christer Warholm. Det tog sex år mellan volym 8 och 9, men det var en väntan värd att uthärda. Herrarna bakom Sound Asleep delar generöst med sig av sina stora kunskaper om obskyra powerpopfyrtiofemmor. Fram med Visakortet och gör en beställning bums, så Emanuelson och Warholm motiveras att plocka i sina singelhyllor och skynda på volym 10.

THE WAR ON DRUGS
A Deeper Understanding
(Atlantic)

Ännu ett mästerverk levererat av Adam Granduciel och de musiker han samlat runt sig. Drömskt och gränslöst vackert. Ord räcker inte till. Jag är mållös...

FLAMIN' GROOVIES
Fantastic Plastic
(Sonic Kicks)

Den välformulerade sista meningen - "The Groovies are back to KICK OUT THE JAMS!" - i omslagstexten på Flamin' Groovies grandiosa återkomst på skivtallriken, "Fantastic Plastic", är med sanningen överrensstämmande. Aldrig trodde jag väl att Groovies fortfarande skulle vara mäktiga att göra ett album lika oemotståndligt som de gruppen gjorde för Sire Records under sista halvan på sjuttiotalet - "Shake Some Action"(-76), "Now"(-78) och "Jumpin' In The Night"(-79).
Vi har fått väntat nästan fyrtio år på att resterna av legendariska Flamin' Groovies skulle ta sig samman och bevisa att de fortfarande är ett av världens bästa band. Det halvhjärtade försöket "One Night Stand" från 1986 levde inte upp till den nivå man hade rätt att förvänta sig av en ikon som Flamin' Groovies, men med "Fantastic Plastic" visar de kvarvarande medlemmarna, Cyril Jordan och Chris Wilson, att inget gått förlorat. Låtarna, arrangemangen, stämsången, energin och Cyril Jordans fullständigt briljanta gitarrspel tar vid där "Jumpin' In The Night" slutar.
Flamin' Groovies 2.0 har aldrig låtit bättre!

PATRIK STRANDS EL-KVARTETT
Country på Svenska
(Jared Sin, kassett)

Sånger om strävsamhet och människor på marginalen, alternativt de som redan brakat igenom skyddsnätet, är centrala teman på El-kvartettens debut, vars texter är översättningar, eller snarare tolkningar, av originallåtar gjorda av Ernest Tubb, Hank Williams, Jimmie Rogers, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Slaid Cleaves, Buck Owens, Oscar Brown Jr, Merle Haggard m fl. Förutom Patrik Strand själv står Andreas "Hjelle" Hjelmér, som även ingår i gruppen, för texttolkningarna och då vet ni som är bekanta med Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och soloartisten Hjelle att här finns, både i text och musik, trovärdighet och känsla för tradition. Och Patrik Strand verkar i samma anda. Så blir hans översättning av "What's made Milwaukee famous (has made a loser out of me)" utifrån svenska förhållanden "Det som gjort släkten Spendrup förmögen (har gjort en fubbick utav mig)". Ni som är svag för diskbänksrealism, tårar i ölen, jordnära produktioner och dessutom förstår att inte helt underskatta sentimentalitet har här en högtidsstund att se fram emot.

LONGHAIRED LADS OF LONDON
(Timecapsule 1963 - 1973)...Or Accidental Groupie
INGER SIMONSEN (Bok)

De som, med anledningen av undertiteln "Or Accidental Groupie", förväntar sig snaskigt lössläppta berättelser om en groupies jakt på troféer, kommer vid läsning av Inger Simonsens intressanta memoarer "Longhaired Lads of London" att bli besvikna. Inger Simonsen var ingen, på rygg liggande, troféjägare, utan det som gör hennes historia intressant är att hon, trots att hon befann sig i popmusikens epicentrum under sextiotalet, aldrig förblindades av stjärnglansen utan mer berättar om vardagen än om glamorös rockromantik.
Inget av det den unga norskan tidigare hade upplevt kunde förbereda henne på det hon skulle möta, då hon på hösten 1963 tog sig till London för att arbeta som au-pair. Men det var inte hennes nyfunna jobb som au-pair som skulle komma att förändra hennes sätt leva. Det jobbet gav hon upp efter bara några månader, då hon inte stod ut med att se mamman i familjen slå sina barn. Istället var det mötet med medlemmarna i The Pretty Things i mars 1964 som öppnade dörren till en annorlunda värld, befolkad av i huvudsak musiker.

BUDDY HOLLY and the Jack Hansen Combo
That Makes It Sound So Much Better!
(Roller Coaster!)
Vid en lunchträff med producenten och orkesterledaren Dick Jacobs den 19 januari 1959, alltså fyra dagar innan Holly gav sig av på den sista ödesdigra turnén, lämnade han till Jacobs över en bandkopia med sex nykomponerade sånger inspelade hemma i lägenheten i Greenwich Village. För ändamålet hade han använt den bandspelare av märket Ampex 401A som han köpt(!) begagnad av Norman Petty. På baksidan av bandasken finns sångtitlar och datumen för inspelningarna noterade:

1. "THAT'S WHAT THEY SAY" DEC. 3, '58
2. "WHAT TO DO" DEC. 3, '58
3. "PEGGY SUE GOT MARRIED" DEC. 5, '58
4. "THAT MAKES IT TOUGH" DEC. 8, '58
5. "CRYING, WAITING, HOPING" DEC. 14, '58
6. "LEARNING THE GAME" DEC. 17, '58

Anledningen till mötet med Jacobs var att Holly ville planera inför framtiden. De sex nya sångerna var demoinspelningar, där Holly ensam kompade sig själv med akustisk gitarr, och aldrig menade att ges ut. Det var råmaterial avsett endast för Dick Jacobs att fundera över de tre veckor Buddy Holly skulle kuska runt i en kall turnébuss. Ödet ville något annat och det band Jacobs fick i sin hand skulle visa sig bli något av Buddy Hollys testamente, allmänt kallat "The Apartment Tapes". Med digital teknik har man idag lyckats göra underverk med de sex sångerna.

MICKEY JUPP with FRANK MEAD
Spectrum Recordings April 1975
(Gallery)

För ett fan av Mickey Jupps musik är utgåvan innehållande de sånger Mickey Jupp, tillsammans med gitarristen och munspelaren Frank Mead, lät spela in i april 1975 hos Spectrum Sound Studio i Westcliff i Southend-on-Sea högst sensationell. Ja, jag tvekar inte att jämföra betydelsen av de återfunna inspelningarna med Buddy Hollys så kallade "Apartment Tapes". Trots att omständigheterna och sammanhangen lyckligtvis är så olika beträffande Holly och Jupp, besitter musiken och dess framförande samma magi. Det är på de små ytorna Mickey Jupp kommer allra mest till sin rätt och hur fantastiskt är det inte att som här få höra honom med bara akustiska instrument - gitarr, munspel och piano - i det som han själv beskrivit som "My Sonny Brown and Terry McGhee period!"

JOHNNY KIDD and THE PIRATES
At The BBC 1959-1963
(Blakey, 2016)

Inga nyheter här men pubrockens fader Johnny Kidd och hans grupp The Pirates är alltid välkomna och platsar alltid på en årsbästalista. Inspelningarna gjordes för BBC-Saturday Club 1959 och 1961 respektive 1963 för BBC-Pop Goes The Beatles 1963, där Kidd gästade. Med vinylutgåvan följer också en utökad cd-version innehållande ytterligare tio spår inspelade hos Abbey Road 1964-1966. Brittisk rock'n'roll då den är som bäst! Jodå, man får med de tre gitarristerna Alan Caddy, Joe Moretti och Mick Green.

THE CREATION
Creation Theory
(Edsel, 5cd-box)

2017 verkar vara den engelska modbeatgruppen Creations år. Det amerikanska bolaget Numero Group har gett ut både ett dubbelalbum samt en 2cd-box med gruppen sextiotalsinspelningar. Engelska Edsel satsar hårdare med en 5cd-box bestående av allt material med Mark Four (1964-1966), allt med Creation producerat av Shel Talmy (1966-1968), nya stereomixar av nitton av deras låtar, tre låtar från en återförening live med Mark Four 1985, nio låtar inspelade 1987 av Creation och utgivna 2004 som "Psychedelic Rose", inspelningarna som gjordes av Creation Records 1996 och gavs ut som "Power Surge". Till det kommer en dvd innehållande en intervju med Eddie Phillips och filmerna från tyska Beat Beat Beat 1966 och 1967, samt liveframträdanden gjorda på puben Mean Fiddler 1993 och 1995.

LES DARLINGS
Le Tourbillon/Hey Baby
(Lust Records, 2016)

Urfräck fransk/dansk rhythm&blues inspelad i Hamburg i en studio kallad Yeah Yeah Yeah och visst stämmer beskrivningen "A fuzz-grinding fragmentation bomb composed by 4 grrragemaniacs...". Ingen behöver besviken anmäla till Allmänna Reklamationsnämnden. Man får det som utlovas.

JIM FORD
Allergic To Love / The Later Recordings
(Bear Family, 2016)

Jo, jag vet. Man bör inte skriva upp sånt man själv varit delaktig i. Men är tvungen att göra ett undantag gällande Bear Familys senaste utgåva med Jim Ford. Ingen tidigare utgåva med Ford har föranlett sådan tystnad som "Allergic To Love". Här råder närmast beröringsskräck. Visst låter den helt annorlunda än "Harlan County", men musiken och åttiotalssoundet är precis lika fräckt och coolt som de tidigare domäner Ford rörde sig i. Jim Ford var en mästare oavsett om han rörde sig inom countrysoulgenren eller i ett postdekadent åttiotal. Och Mychael Gerstenbergers fantastiska omslag är helt i samklang med musiken. Kanske Jim Fords häftigast utgåva!

KENT NORBERG & THE STRAYWALKERS
Come Cry With Me / Live
(Adore Music)

Det är ingen lätt uppgift att välja sånger inspelade av storheter som George Jones ("Good Year For The Roses" och "Things Have Gone To Pieces"), Bobby Bare ("Streets of Baltimore"), Kris Kristofferson ("Sunday Mornin' Coming Down"), Merle Haggard ("Reason To Quit" och "Today I Started Loving You Again"), James Carr ("Dark End of The Street"), Townes Van Zandt ("Waiting 'Round To Die") och Willie Nelson ("Blue Eyes Crying In The Rain"), men Norberg ställer sig på scenen, för det är en liveskiva, och "rider in hästen" med både övertygelse och finess.

ÅRETS BÄSTA KONSERTER
JUMP FOR JOY, Akkurat 170121
HJELLE, Larry's Backroom 170218
JOHN PRINE, Cirkus/Scandiascenen 170418
ROST, Akkurat 170806
FLAMIN' GROOVIES, Under The Bridge London 170921
SHARKS, Pub Lexington London 170924
CORDOVAS, Akkurat 171029

lördag 11 november 2017



THE TROYES
Rainbow Chaser/Complete Recordings (1966-1968)
(Cicadelic Records, 2014)


I en källare i Battle Creek i Michigan, hemma hos organisten Lee Koteles, bildades sent 1965 gruppen The Troyes. Oense om vad man skulle kalla sig enades man till slut om The Troyes, som inget betyder men lät bra. Mer överens om vad man ville med sin musik var ändå medlemmarna, som fortfarande gick på high school.

Till en början övade Troyes in beatklassiker som "Twist and Shout" och "Louie Louie". Men gruppen tröttnade på att spela andras sånger och utvecklade snart sitt eget låtskrivande. Och talang för uppgiften fanns i massor. Man häpnar över idérikedomen, bredden och förmågan att så självklart alternera mellan psykedelia ("The Good Night", "Morning of The Rain"), garagerock ("Rainbow Chaser", "I'm Gone"), mollstämd pop ("Why", "Love Comes Love Dies") och amerikansk folkrock ("Change About", "Blanket of My Love"). Ljudbilden är fullständigt överrumplande med fritt spelrum för fuzzgitarr, farfisaorgel och stämsång.

Karriären satte fart med den egenbekostade debutsingel "Rainbow Chaser/Why" (Phalanx Records), som blev en lokal hit på sensommaren 1966. Ägaren till den nystartade etiketten Space Records, orkesterledaren Ray Anthony, fick upp öronen för gruppen och föll pladask för dess begåvning. I december samma år skickade han dem till Detroit för att i United Sound Studio spela in ett helt album. Från att tidigare mest ha uppträtt i mindre sammanhang fick Troyes göra tv-framträdanden tillsammans med namn som The Seeds, MC 5, Terry Knight and The Pack och större Battle of The Bands-tävlingar med band som Question Mark and The Mysterians och The Frost.

Space Records första utgåva blev en återutgåva av Troyes singel på Phalanx. Strax därefter släpptes ytterligare en singel, "Love Comes, Love Dies/Help Me Find Myself" (Space 7002), men Troyes kom aldrig att bli en nationell angelägenhet. Det inspelade materialet som var avsett att bli deras debutalbum släpptes aldrig. Någon gifte sig och skaffade barn, en annan blev skickad till Vietnam och på hösten 1968 var The Troyes bara ett minne.

Precis som de samtida banden The Liberty Bell och The Zakary Thaks var Troyes något av garagerockens crème-de-la-crème då det gäller genrens undervegetation. Jämförelsen med de båda Texasgrupperna ger en fingervisning om Troyes begåvning och i likhet med Liberty Bell och Zakary Thaks stannade inte deras storhet med bara en enstaka klassisk låt. Bland de tjugofyra inspelningar Cicadelic Records nu gett ut på "Rainbow Chaser/Complete Recordings", finns mer än väl material till vad skulle kunna ha blivit ett av de mest spännande albumen i det amerikanska sextiotalsarkivet.

lördag 30 september 2017

Flamin' Groovies



FLAMIN' GROOVIES
Fantastic Plastic
(Sonic Kicks)


Den välformulerade sista meningen - "The Groovies are back to KICK OUT THE JAMS!" - i omslagstexten på Flamin' Groovies grandiosa återkomst på skivtallriken, "Fantastic Plastic", är med sanningen överrensstämmande. Aldrig trodde jag väl att Groovies fortfarande skulle vara mäktiga att göra ett album lika oemotståndligt som de gruppen gjorde för Sire Records under sista halvan på sjuttiotalet - "Shake Some Action"(-76), "Now"(-78) och "Jumpin' In The Night"(-79).

Kvar från tidigare konstellationer av Flamin' Groovies finns dess primus motor Cyril Jordan, idag den enda ursprungsmedlemmen, och Chris Wilson, som tog över sången då Roy Loney lämnade gruppen i början på sjuttiotalet. Det är också sjuttiotalets Groovies man nu knyter an till. Kompositörsduon Jordan/Wilson, som tillsammans skrev allt eget material under perioden på Sire, visar sig fortfarande besitta förmågan att skriva storartad pop- och rockmusik. Genom att korsbefrukta sin egen "Shake Some Action" med Byrds "Eight Miles High" har Jordan/Wilson med "The End of The World" till och med överträffat sig själva och skrivit sin kanske bästa låt någonsin. Och då har de ju ändå skrivit sånger som "You Tore Me Down, "Sometimes", "Please, Please Girl", "Shake Some Action" och "Jumpin' In The Night".

Det är inte bara i sitt eget sjuttiotal man tar avstamp, öppningslåten "What The Hell's Goin' On" är som hämtad ur Rolling Stones "Brown Sugar"-period. Och "Crazy Mazy" och "Let Me Rock" är av samma fräcka klass som resultatet av deras första möte med Dave Edmunds i Rockfieldstudion i Wales i maj 1972, då de under en natt spelade in och mixade "Slow Death", "Shake Some Action" (första versionen), "You Tore Me Down", "Get A Shot of Rhythm & Blues" och "Little Queenie".

"She Loves Me", "Lonely Hearts", "Fallen Star" och "Crying Shame", med underbara körstämmor och klingande gitarrer, är amerikansk folkrock och powerpop av det slag egentligen bara ett Flamin' Groovies (läs Cyril Jordan) som in i minsta detalj analyserat The Byrds musik kan åstadkomma.

Kanske är instrumentallåten "I'd Rather Spend My Time With You" utfyllnad, men i så fall en förbaskat trevlig sådan. Lite malplacerad i sammanhanget kanske, men älskare av ståltrådsgitarrer med svajarm kommer att gå ner i spagat när de hör den. Och Wilbert Harrison lär inte känna sig bortglömd i sin grav, då han märker att Jordan/Wilson låtit sig påverkas av hans "Let's Stick Together" när de skrev "Just Like A Hurricane".

Det egna materialet kompletteras med ett par lysande versioner av Beau Brummels "Don't Talk To Strangers" och NRBQs "I Want You Bad". Den senare hittar man även i en liveversion på "Flamin' Groovies - Live At The Whiskey A Go-Go '79"(Lolita, 1985).

Förutom Cyril Jordan och Chris Wilson är för närvarande basisten Carl von Sneidern och trummisen Tony Sales turnerande medlemmar med gruppen. Jag såg den konstellation i London i slutet på september och blev oerhört imponerad. Varken von Sneidern eller Sales återfinns dock på skivan, utan basen sköts av George Alexander, Cyril Jordan, Steve Gomes och Alec Palao och trummorna av Victor Penalosa, Prairie Prince och Rob Stupka.

Vi har fått väntat nästan fyrtio år på att resterna av legendariska Flamin' Groovies skulle ta sig samman och bevisa att de fortfarande är ett av världens bästa band. Det halvhjärtade försöket "One Night Stand" från 1986 levde inte upp till den nivå man hade rätt att förvänta sig av en ikon som Flamin' Groovies, men med "Fantastic Plastic" visar Jordan och Wilson att inget gått förlorat. Låtarna, arrangemangen, stämsången, energin och Cyril Jordans fullständigt briljanta gitarrspel tar vid där "Jumpin' In The Night" slutar.

Flamin' Groovies 2.0 har aldrig låtit bättre!

lördag 9 september 2017

Wolfman



WOLFMAN
Tired & Emotional (and probably drunk!)
(Garageland)


Wolfmans fjärde platta, med en titel lånad från en singelbaksida och ett albumspår av Billy Bremner, kom redan i våras, men är ändå sprillans ny i förhållande till det mesta som skrivs på den här sidan. Bra musik är oberoende av tid och omvänt gäller detsamma för skräpmusik. Det som är bra förblir bra och det som är skräp förblir skräp alldeles oavsett tid och trender.

Och Wolfman är inte bara bra, utan kvartetten - som tidigare kallade sig Wolfman Jack - är fullständigt lysande och svänger och gungar mer än en tonårsfylla en ljummen midsommarnatt. Gruppen behärskar till fulländning hela vidden av den genre som för fyrtio år sedan samlades under begreppet pubrock.

Då jag under åttio- och nittiotalen regelbundet besökte London, var det första jag gjorde att köpa tidningen "Time Out" för att kolla aktuella konserter. I kalendariumet över livemusik annonserades det dag för dag om ett flertal ställen som bjöd på just den musik Wolfman nu presenterar på "Tired & Emotional (and probably drunk)". Ena kvällen kunde man på Dublin Castle se och höra Diz & The Doormen, med Diz Watson rullande tangenterna och Kieran O'Connor slående second linerytmer i svängig rhythm & blues härstammande från New Orleans. Nästa kväll kväll tog man trappan ner till källaren på Hope & Anchor för att höra Sean Tyla i The Force fräsa "you ain't fuckin' ready yet" till den entusiastiskt applåderande publiken. Kväll tre var vikt för en överförfriskad Wreckless Eric, kompad av delar av The Blockheads, på The Venue vid Victoria Station. Kväll fyra spelade Nick Lowe på Dingwalls. Ja, så kunde det faktiskt se ut. Lägger man därtill alla okända band, som oftast var lika bra som de mer namnkunniga, så kunde man åka hem helnöjd.

Idag är London stendött avseende pubrock, man får leta sig fördärvad för att höra den blandning av rhythm & blues, rock'n'roll, country och pop som utgör pubrockens utsökta kärna. Men, vart tog genren vägen? Till Sverige tycks det. I alla fall norr om Gävle verkar det finnas en god jordmån för pubrock. Den före detta barytonsaxofonisten i The Refreshments, Micke Finell, har år efter år försett norra landsändan med högoktanig rock'n'roll. Dave Edmunds, Downliners Sect, Billy Bremner, Sean Tylas alla olika konstellationer med flera spelar återkommande på ställen som Söråker och Kilafors.

I Umeå står det obskyra Garageland Records, med namn som Downliners Sect, Terry Gibson, Cub Coda, Psychotic Youth och Blue Cheer i sin katalog, bakom Wolfman. I grunden består gruppen av gitarristerna och sångarna Henrik From och John Lloyd, Ulf Andersson trummor och på ståbas Alex Larsson. Inlånade till inspelningen var Billy Bremner: gitarr, William Eriksson: gitarr och pianisterna Johan Öhman, Rikard From och Anders Larsson. Den senare har även tagit med sig dragspelet som kommer väl till användning i New Orleans-svängiga "No. 1 (First Class Lover).

Tänkt att medverka på "Tired & Emotional (and probably drunk)" var pubrockens mest geniale låtskrivare - Mickey Jupp, vars "Good Gracious Me" och "You Know What I Mean" på skivan hörs i kompetenta versioner. Tyvärr satte tekniska problem käppar i hjulet för Jupps deltagande. Från Billy Bremner och Micke Finells penna har Wolfman lånat "Marlboro Man" och "Book of Lies" och även resten av materialet, skrivet av eller för gruppen, är lika förstklassigt och skickligt framfört.

"Tired & Emotional (and probably drunk)" är full pott för de som spelat sönder sitt exemplar av Geraint Watkins & The Dominators Vertigoalbum från 1979. Visst är det stora ord, men Wolfman har ett tungt häng och luftigt sväng som förgylls av de inlånade pianisternas smakfulla New Orleans-gung.

Bloggintresserade