torsdag 4 oktober 2018

Black Fur Sessions



BLACK FUR SESSIONS
Black Fur Sessions
(Open Mind)


Uppsalabandet Black Fur Sessions ger på sitt debutalbum uttryck för en musikalisk akrobatik lika nyckfull som den man hittar hos Edgar Broughton Band och lika gitarrdominerande som hos May Blitz. Två av mina favoritband från den progressiva eran. Tro nu inte att det låter som Broughton eller Blitz. Inte alls. Black Fur Sessions låter bara som Black Fur Sessions. Den gemensamma nämnaren är istället det fria förhållandet till rockmusikens traditionella ramar. Med risk att bli missuppfattad vill jag påstå att Black Fur Sessions spelar progressiv rock, men i en modern uppdaterad tappning. Ett slags progressiv indierock som är experimentell, men under kontrollerade former. Det är som att titta på bröderna Marx. Man tror att allt uppstår i stunden, men varken bröderna Marx eller Black Fur Sessions lämnar något åt slumpen. Båda företeelserna är så skickligt genomförda att de uppfattas som både improviserade och regisserade på samma gång.

I förordet till "The Encyclopedia of Swedish PROGRESSIVE MUSIC, 1967-1979" (Premium Publishing, 2007) beskrivs brittisk prog rock, till skillnad mot svensk progg, med:

"...the prog rock of UK bands....the music was complex and played by highly skilled musicians."

Det är även en träffande beskrivning av Black Fur Sessions och den variationsrikedom deras musik besitter, skickligt framförd med lika delar lekfullhet och tillåtelse för musiken att, i tvära kast och snabba tempoväxlingar, vara både ömsint och blytung.

Black Fur Sessions består av Joel Swahn: gitarr, bas och sång, Erik Bergel: gitarr och sång och Samuel Fransson: trummor. Den huvudsakliga arkitekten bakom gruppens utomordentligt älskvärda musik är Joel Swahn och som beundrare av Elliott Murphys sex första album (1973-1982), gläder det mig speciellt att "Rivals Shake" skulle ha platsat på Murphys "Affairs" (1980) och "Murph The Surf" (1982).

Black Fur Sessions har skapat så höga förväntningar att jag redan längtar efter en uppföljare.

söndag 30 september 2018

Dee Rangers




DEE RANGERS
All You Need Tonight
(Low Impact)


Pop, Beat och Rock'n'Roll. Många gör det bra, vissa gör det ännu bättre och ett fåtal gör det som om själva livet stod på spel. Vinna eller försvinna! Med sitt nya album "All You Need Tonight" tillhör Dee Rangers de sistnämnda.

Har köpt en och annan tidigare platta med Dee Rangers, men aldrig direkt spelat sönder någon. Med "All You Need Tonight" däremot finns förutsättningarna att nålen till slut skall jobba sig genom vinylen rakt ner i skivtallriken. Det är ren glädje då en grupp lyckas bibehålla den energi och det magiska driv, som normalt bara uppstår då en riktigt bra grupp möter en entusiastisk publik, och ta det med sig in i studion. Det är precis det Dee Rangers lyckas med på "All You Need Tonight".

Trots det genomgående höga tempot svänger det makalöst om de totalt tretton låtarna. Det är förträfflig, förstklassig musik, som är skriven av medlemmarna själva. Enda undantaget är "Older Guys", hämtad från Flying Burrito Brothers album "Burrito Deluxe" från 1970. Redan countryrockande Burritos gjorde den till mer pubrock än countryrock, men Dee Rangers version tar den ända in till bardisken och är så fräck, att Sean Tyla och Deke Leonard säkert skulle vilja ha haft den med på suveräna The Force enda album.

Det vore fel att placera in 2018 års Dee Rangers i något genrefack, typ powerpop, pub- eller garagerock, då gruppens musik snarare är ett koncentrat av det bästa ur respektive genre. Så här bra blir det bara om man vet vad man håller på med och tror på det man gör. Och det enda du behöver en tråkig kväll är Dee Rangers album "All You Need Tonight"

lördag 22 september 2018

TRÄDEN




TRÄDEN
Träden
(Subliminal Sounds)


Gruppen Trädens musik är något så paradoxalt som explosivt storartad minimalism. Struktur och kaos sida vid sida, med fritt spelrum för motsättningarnas sprängkraft. På en underliggande grund, som oftast är stabilt upprepande, får låtarna växa fram som ett slags free form psykedelia. Helt utan pålägg efteråt presenteras musiken såsom den fångades i ögonblicket, för allt är improviserat och inspelningarna gjorda live i en tagning. Som en himmelsk infernovandring kastas musiken mellan att vara både introvert och påträngande utåtagerande. En stillsam "Hymn" växlar över till en feberaktigt kaotisk "Det finns blått".

I "När lingonen mognar" knyter man an till sitt ursprung i International Harvester/Harvester, som jag såg på Gävle Bibliotek 1967 eller 1968, innan de bytte namn till Träd, Gräs och Stenar. Oavsett vad de kallat sig har de aldrig avvikit från den musikaliskt oförutsägbara väg man valde att anträda. Visst finns idag artister och grupper som helt eller delvis följt Träd, Gräs och Stenars exempel, men Träd, Gräs och Stenar och idag Träden tar allt mycket längre. Där t ex Adam Granduciel, med sitt experimentella War On Drugs, efter cirka fem till sex minuter gör halt, låter Träden musiken fortgå så länge dynamiken lever vidare. "Träden" är ett dubbelalbum, så det finns gott om plats att låta musiken flöda fritt. Endast åtta låtar på fyra sidor och det är bara i "Å nej", skriven av Mats G Bengtsson, som gruppen låter någorlunda konventionell.

Det är drygt tre månader kvar på 2018, men jag har ingen förhoppning att få höra en mer spännande skiva än "Träden" på den här sidan nyår. Helt klart är det här årets mest intressanta utgåva.


fredag 24 augusti 2018

Hjelle



HJELLE
Räkna det som en vinst + 5
(Jared Sin, ep)


Omslagsbilden är genial i sin gestaltning av insikten att det blir nog inte roligare än så här. Fotots fotograf, Bettan, har fångat samma känsla av alienation som man hittar i den amerikanska konstnären Edward Hoppers målningar. Men det är å ena sidan bara min tolkning. Andra kanske ser bilden av kontemplation i solsken.

Tycker ända att jag får belägg för min tolkning i Hjelles texter, där arbete oftast är slitsamt och relationer svåra. Han slår effektivt hål på myten om att klassamhället har upphört och ställer sig konsekvent på de missgynnades sida. De som ser domedagen närma sig genom fönstret på bussen till jobbet. För det är fortfarande den falska matematiken som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Trots det musikaliskt rent gudomliga uttrycket - karln förmedlar in i minsta detalj rockmusikens innersta och mest intima väsen - så är det ändå texterna som däckar mig. Äntligen en låtskrivare som ser bortom sig själv och står för något. Som ser samma människor som de som befolkar engelsmannen Ken Loach filmer. Jodå, de finns i Sverige också.

onsdag 27 juni 2018

In Deed




IN DEED
Everest
(Open Mind, 2017)


Nej, öppningslåten "What Once Was" är inte lånad från den amerikanska gruppen The Plimsouls produktion, trots att den snygga ackordföljden mycket väl skulle kunna vara signerad Peter Case. Det är istället In Deeds trummis, Marcus Segersvärd, som står bakom kompositionen. Han är också mannen bakom den likaledes fina "Holy Ground" och jag skulle inte bli förvånad om han haft Kate Bush i tankarna. Sångerskan Linda Karlsberg gör den dock utan Bushs alltför yviga manér.

Segersvärd är inte gruppens enda begåvade låtskrivare, även de två övriga - Linda Karlsberg och gitarristen Richard Öhrn - är kompositörer med klass. Tillsammans ger de tre låtskrivarna In Deed ett både variationsrikt och intressant uttryck, vars gemensamma nämnare är pop med stort P. Inte den urvattnade ABBA-radiovarianten utan pop med rötter tillbaka till den tid då popmusiken tog världen med storm. Och Uppsala, där In Deed hör hemma, har stolta traditioner inom genren med grupper som Objections och The Acts, vars "Your Ever Changin' Mind" och "I'm Through" (Hep House, 1967) respektive "I Guess So" (Olga, 1966) är tre absoluta Uppsalafavoriter.

Låt inte exemplen från sextiotalet ge er fel uppfattning om gruppen. In Deed är "bara" ättlingar i rakt nedstigande led till pionjärerna Objections och The Acts. Musikaliskt hör de mer hemma i den stilfullt gitarrdominerade powerpopens åttio- och nittiotal än sextiotalet. Sånger som "Five Times A Day" - med suveräna Beach Boys-stämmor - "Don't Need Don't Care", "Never Really Noticed", "Heart Attack" och "According To You" skulle kunna vara obskyra alster, som powerpopkonnäsörerna på Varabolaget Wall of Noise grävt fram ur någon dunkel vrå i deras omfattande skivsamlingar. Och då skall ni veta att Varamännen bara publicerar det allra bästa på sina samlingsvolymer.

Det är imponerande av ett så litet och relativt okänt skivbolag som det Uppsalabaserade Open Mind, att känna så stort ansvar för den lokala musiken att endast det bästa är gott nog. Inte bara musiken och produktionen är överväldigande, även omslaget är föredömligt välgjort och står i förtjusande samklang med musiken. Open Mind tar mig med storm ännu en gång. Första gången var med Råttansons mästerverk "Full-Scale Shakeability" och nu med In Deeds "Everest". Full pott båda gångerna!


Bloggintresserade