tisdag 19 juni 2018

Pepita Slappers




PEPITA SLAPPERS
Rocket To The Moon
(Vintjärn Records)


Jag hade just bestämt mig för att åka hem. Efter nästan fyra timmars stirrande ner i skivbackar på Hova Skivmässa var både huvud och kropp dränerade på energi. Hjärnan krävde syre, kroppen vätska och stegen styrdes mot parkeringen, men vänta vad var det där? Inte kan det väl vara möjligt? Ur högtalarna vid ett försäljningsstånd jag skulle passera tyckte jag mig höra den brittiska gruppen Brian Copsey and the Commotions. Gruppen gjorde två ultrafina singlar - "Boys In Love/Send You My Picture" och "Love Made A Fool Of You/Wendy" - på Chrysalis Records 1981 för att sen bara försvinna.

Nej det var inget nytt med Brian Copsey, men det jag hörde hade samma suveräna popkänsla, blandad med en lagom skvätt grandiost countrysväng och ett kliniskt rent gitarrljud. Och inte minst viktigt, en sångare med en röst som gjord för pop. På den knappa timme det tog att resa hem hann "Goodbye My Love" med Pepita Slappers gå på repeat säkert femton gånger.

Pepita Slappers sorteras förmodligen in under rockabilly och det är väl delvis rätt, men gruppen är inte belastad med de begränsningar genren normalt ges. Precis som de svenska sextiotalsbanden närmade sig svart amerikansk blues och rhythm and blues genom samtida brittiska band som Yardbirds, Pretty Things, Rolling Stones och Beatles, verkar Pepita Slappers ha närmat sig rock'n'roll och rockabilly via åttiotalets The Blasters. Jodå, det svänger lika hejdlöst. Samma respektlöst fria förhållande till genrer som rockabilly, rock'n'roll, country, punk och pop. Man blandar och ger med en spelskicklighet som aldrig fastnar i trista föreställningar om hur olika genrer skall låta. Kan tänka mig att folk dansar som tokiga då Pepita Slappers har värmt upp. Och närmast extas blir det nog då de kör Jim Fords "Ju Ju Man" i rasande tempo. Hårdare än Rockpile och Ford ler i sin countrysoulhimmel.

Bröderna Alvin med kamrater har ynglat av sig i Sverige så där trettiofem år efter sin egen storhetstid.

lördag 26 maj 2018

Wilko Johnson



DON'T YOU LEAVE ME HERE - MY LIFE
Wilko Johnson
(Little, Brown Book Group, 2016)


Drygt ett år efter att Wilko Johnson fick beskedet att han hade cancer i bukspottskörteln, som var inoperabel och gav honom högst tio till tolv månader kvar att leva, knackade Wilkoanhängaren och cancerläkaren Charlie Chan på hans dörr. Chan undrade varför Wilko fortfarande var i livet. Att han dessutom, trots den alltmer svällande och utstående magen, mådde relativt prima och fortfarande kunde göra långa framträdanden med basisten Norman Watt-Roy och trummisen Dylan Howe var högst märkligt. Alla som sett trion i aktion vet att deras arbete inte är ett latmansgöra och Charlie Chan misstänkte därför att fel slutsatser dragits av diagnosen.

I Japan kallas cancer i bukspottskörteln för Kung Cancer/Cancerkungen, på grund av att dess förlopp är snabbt, obarmhärtigt och till nästan hundra procent leder till döden. Chansen för den drabbade att överleva lär vara endast någon enstaka procent. Chan undersökte och tog prover på Wilko och kunde konstatera en ovanlig typ av cancer i bukspottskörteln. En typ som var sakta växande och både möjlig att operera och överleva.

Att Wilko Johnson kan fortsätta att berika våra liv med sin musik kan vi tacka den pubrockälskande cancerläkaren Charlie Chan och Cambridgekirurgen Emmanuel Huguet för. Samt, enligt Wilko själv, att han vägrade låta kroppen försvagas av kemoterapi. Efter elva timmars operation hade bukspottskörteln, mjälten, delar av magsäcken och en mer än tre kilo tung cancersvulst avlägsnats från Wilkos kropp.

Den tonårige John Wilkinson visste naturligtvis inget om den medicinska dramatik som skulle drabba den nästan sjuttioårige Wilko Johnson, då han en eftermiddag 1963 promenerade genom familjens vardagsrum och ur radion hörde "This is 'I'll Never Get Over You' by Johnny Kidd and the Pirates" påannonseras. Det var första gången han hörde gitarristen Mick Green. Samma kväll medverkade gruppen också i tv-programmet "Thank Your Lucky Stars" och den unge Wilkinson fick myror i huvudet då han hörde två gitarrer men bara såg en gitarrist. Mick Green hade egenheten att göra två mans jobb, solo- och kompgitarrist, samtidigt och John Wilkinson, själv gitarrist, såg sin framtid utstakad.

Dagen då Rolling Stones släppte sitt debutalbum brydde Wilkinson sig inte om att gå till skolan, utan hängde istället på låset till skivaffären. Förutom Stonesplattan plockade han upp ett andrahandsexemplar av singeln "A Shot Of Rhythm And Blues/ I Can Tell" med Johnny Kidd and the Pirates. Efter en dags lyssnande på de båda skivorna föddes en vision om att kombinera Rolling Stones tuffa rhythm & blues och Mick Greens rytmiska gitarrspel.

Det skulle dröja fram till början av sjuttiotalet, en universitetsexamen i litteratur och månaders haschrusiga resor i Nepal, Afganistan och Indien innan den vuxne hippien John Wilkinsson skulle träffa den gatusmarte Lee Collinson:

" Here he came walking down the street towards me looking great - he was wearing a sharp pinstriped suit and his hair was cut short with sideburns. He was a nineteen-year-old solicitor's clerk - to me he looked like a star"

År av studier i Mick Greens gitarrspel gav resultat och kom väl till pass då Wilkinson, tillsammans med sångaren och munspelaren Collinson, basisten John Sparks och trummisen Johnny Martin, fulländade formen för Dr Feelgood - rak, tuff och svängig rhythm and blues för sjuttiotalet, baserad på femtiotalets amerikanska respektive sextiotalets brittiska dito. Men även genomsyrad av den arbetarklassmiljö där medlemmarna vuxit upp, med Canvey Islands oljeraffinaderier som det dominerande inslaget.

Gruppens anhängare fick vänta fram till 1975 innan det Vic Maile-producerade debutalbumet "Down By The Jetty", inspelat hösten 1974 i legendariska Rockfieldstudion, låg på skivdiskarna. John Wilkinson hade förvandlat sig till Wilko Johnson, Lee Collinson tog det New Orleans-doftande namnet Lee Brilleaux, John Wilkinsons barndomsvän Johnny Martin hade alltid kallats The Big Figure och det var också så världen skulle lära känna honom. John Sparks namn var tillräckligt fräckt för att behålla, men gjorde det ändå än mer fräckt genom att lägga till en mellannamnsinitial - B. - John B. Sparks.

Wilko Johnson har alltid tagit varje tillfälle som getts för att lyfta fram sin stora förebild Mick Green. Även om han själv aldrig sett sig som jämförbar med Green, är det ändå det virtuost rytmiska och "tuggande" gitarrkompet som karaktäriserar Dr Feelgoods tidiga ljudbild. Utan den geniale Wilkos dominans, både som gitarrist och låtskrivare, hade Dr Feelgood förmodligen bara blivit ett revivalband bland många andra.

London var redan erövrat genom spelningar på ställen som Marquee, Dingwalls och Hope & Anchor, samt lyriska artiklar i NME. Med "Down By The Jetty" blev man betraktad som ett av Englands hetaste liveband. Redan från första början briljerade Wilko som kompositör med klassiker som "Roxette" och "She Does It Right". Och på gruppens andra album, "Malpractice", med "Back In The Night" och "Don't Let Your Daddy Know".

Slutkörd, näst intill utmattad, av framgångarna med de två första albumen, som båda kom 1975, ett par turnévändor i Amerika och krav på nytt låtmaterial inför nästa skivsläpp, som skulle släppas redan året efter, blev för mycket. Wilkos tilltagande amfetaminmissbruk och de övrigas höga alkoholkonsumtion var inte heller någon bra kombination och gynnade knappast sammanhållningen eller arbetet med ett nytt album. Man gjorde det bästa av situationen och lät nästa fullängdare bli en liveskiva - "Stupidity".

Trots bra försäljningsiffror för "Down By The Jetty" och "Malpractice", där rhythm and blues-puritanen Wilko styrt upp inspelningarna för att få ett rått och äkta sound, ville bolaget United Artists polera ljudbilden. Göra "Stupidity" mer kommersiellt genom att vid inspelningtillfället undlåta att spela in publiken, för att sedan kunna "snygga upp" i efterhand med studiopålägg. Bolaget fick ge sig och inspelningarna kunde göras enligt Wilkos önskan med mikrofoner som fångade både gruppen och publiken, vilket omöjliggjorde pålägg efteråt. "Stupidity" rusade upp till förstaplatsen på engelska topplistan.

Dr Feelgood var kommersiella nog att erövra förstaplatsen, men ändå inte tillräckligt kommersiella för skivbolagen. Amerikanska CBS ville göra ett arenaband av gruppen och för det krävdes att producenten Vic Maile avpolletterades och att CBS eget folk skulle göra jobbet. Det skar sig direkt. Inte främst mellan gruppen och skivbolaget, utan mellan Wilko och de övriga medlemmarna. Det gick så långt att de övriga spelade in låten "Lucky Seven" utan att ens berätta för Wilko, man hyrde in en annan gitarrist. Wilko ansågs för renlärig och dominant och sparkades ut. Efter inspelningen av fjärde albumet, "Sneakin' Suspicion", gjorde Dr Feelgood sig av med sin största tillgång. Wilkos låtar och karaktäristiska gitarrspel hade varit det som definierat Dr Feelgood.

Självbiografin "Don't you leave me here - My life" är berättelsen om Wilko Johnsons okuvligt passionerade förhållande till rhythm and blues. Och hans likaledes livslånga kärlek till Irene, som i tonåren, bakom föräldrarnas rygg, tömde sitt sparkonto och köpte John Wilkinson den Fender Telecaster han så hett åtrådde.

lördag 24 februari 2018

HJELLE



HJELLE
Fan ta NPM
(Jared Sin)


Kasten mellan sorg och glädje, hopp, förtvivlan och ilska är det som kännetecknar Hjelles lyrik. Vet ingen aktiv artist som med sådan övertygelse har förmågan att berätta om hur det är att vara människa. Men, ingen människa vem som helst. Hjelle är arbetarklass. Jodå, vi finns fortfarande. Vi som ställer klockan på 02.40, kliver ur sängen och går till jobbet. Vi som bygger landet. Och då tänker jag inte på de vars enda insats är att investera kapital.

Tempot höjs vid maskinerna
Här drillar man eliten
Produktionen har inte plats för den
Som har blivit för illa sliten
Men för att ingen ska tro att det är
Nåt fel med de tunga ackorden
Betraktas han som ett sjukdomsfall
Och behandlas av den så barmhärtiga arbetsvården


I fjärde versen av Blå Tågets "Den ena handen vet vad den andra gör" från 1972 beskrivs konsekvenserna för de som inte klarar arbetstempot. Samhället plockade upp spillrorna. Idag törs ingen längre lita på att skyddsnätet håller. Vi som är outbildade, men ändå har ett arbete, är livrädda att förlora det. Skräcken att tvingas sälja sin arbetsförmåga till den som bjuder lägst är alltid närvarande. Fallhöjden är enorm. Längst ner de vars namn eller hudfärg är fel, strax ovanför dem de som har ett antal dåligt betalda timanställningar och aldrig vågar stänga av mobiltelefonerna. Det kan ju komma ett sms om att på kort varsel vara på plats någonstans.

Fallhöjden är enorm och ingen kan som Hjelle beskriva känslan av att fallskärmen kanske inte vecklar ut sig. På några korta rader i "Ännu en dag" beskrivs just den timanställdes inferno då sms:et aldrig kommer. I "En man på en pizzeria" möter vi både trasproletärer och desillusionerade existenser av den typ som Det Enda Alternativet beskrev i "Rolf Nilenhed". En påminnelse om "...hur kort avståndet är mellan att vara lyckad och framgångsrik till att vara längst nere på botten. Och hur mycket det är en slump att just du har hamnat där du hamnat."

Livet är tack och lov inte statiskt. Att allt innehåller sin egen motsats är ett löfte om att samtidens ojämlika förhållanden egentligen är onödiga. Det finns hopp och det finns möjlighet till förändring. Kärlek och politik är central balsam i Hjelles texter. När "Puben har stängt" och det är dags att gå hem "...hon väntar mig med världens mjukaste famn. Jag är i sanning en lycklig man..

Och "Det går över"

Dom där tankarna som håller dig vaken på natten
Dom där drömmarna som bara gick i kras.
Alla morgnar som såg allt ditt vin bli vatten.
Ta min hand, min vän, för jag finns ännu kvar.

Det går över.
denna gången gör det faktiskt

Dom jävlarna som bara vill hålla dig nere.
Och verkar njuta av att andra dom mår skit
Stäng dörren så skall jag sätta på en kanna kaffe.
För dom jävlarna dom kommer inte hit.


Katalys, det fackliga institutet för idéutveckling, håller i Stockholm nu ett antal föreläsningar under rubriken "Klass i Sverige" för att återupprätta klassbegreppet inom svensk politik. Och som jag väntat...Hjelles närvaro i egenskap av artist borde vara självklar vid dessa föreläsningar.

Vad musiken anbelangar har han aldrig tidigare varit mer mångfacetterad. Trots att musiken fortfarande är ytterst småskalig rymmer den en imponerande variationsrikedom. Rent akustisk i "Ännu en dag" och "Puben har stängt", där den senare är så vemodigt vacker att den för tankarna till Springsteens "Nebraska"-inspelningar. Slamrig punkpop med handklappningar i charmiga "Det går över" och Bäddat För Trubbel-larm i "Det sämsta som hänt mig", "Med vänner som dig" och "Dricka Bir". Medryckande dansant pop i burlesk Stig Vig/Dag Vag-anda levereras i "En man på en pizzeria". Inte sedan Johnny Anderssons dagar i The Namelosers har en gitarr låtit så sprucken som Hjelles gör i "Fan ta NPM". I en radiointervju lät samma Johnny Andersson, i mitten på sextiotalet och på bred skånska, berätta om den fuzzbox som förvrängde ljudet (fritt ihågkommet) "Jag vet inte hur det går till, jag vet bara hur det skall låta."! Samma kunskap besitter också Hjelle. Och att Hjelle är en sjuhelvetes gitarrist behöver ingen tvivla på. Direkt efter Johnny Andersson-larmet drar han med "Vissa dagar" in oss i rena Ducks Deluxe-glädjen med tillhörande gitarriff helt i Martin Belmonts anda. Och håll i er nu! Speciellt ni som gillar Moon Martin och hans hans album "Street Fever" (Capitol 1980). Samma febriga intensitet som i "Bad News" återfinns i Hjelles "Billig date".

Hjelle verkar inte kunna göra fel. Med båda fötterna på jorden gör han skamlös musik som inte ber om utsäkt för sig. Skamlös för att den, både i text och musik, står emot torr och tråkig konvenans.

fredag 23 februari 2018

DIANA TRUSK i min Jukebox



DIANA TRUSK
Miss Country Soul
(Dot Records)


Diana Trask började sin karriär i hemlandet Australien redan som sextonåring i slutet på femtiotalet. Hon reste till Amerika 1959 och spelade bl a in för Roulette Records men återvände hem 1961, då som en gift kvinna. 1966 är hon tillbaka i USA igen och får ett par år senare kontakt med låtskrivaren och producenten Buddy Killen. Som ägare till Dial Records knyter han henne till bolaget, som också hade soulsångaren Joe Tex i sitt stall.

Lp´n »Diana Trask - Miss Country Soul« kom 1969 ut på Dot Records och innehåller tolv låtar. Alla komponerade av Tex och även tidigare inspelade av honom. Killen producerade båda artisterna och hans stora kunskaper om Tex är kanske orsaken till att Trasks coverskiva blir så lyckad. Han hjälper henne hitta precis rätt tonläge i Texs mycket personliga countrysoul.

Joe Tex karriär sträcker sig så långt tillbaka som mitten på femtiotalet. För bolag som King och Ace gjorde han rhythm & blues, rock & roll och Little Richard-imitationer utan att nå några större framgångar. Den soulmusik han skulle komma att bli en mästerlig utövare av märker jag inte av förrän 1960 års Ace-singel »Boys Will Be Boys«.

Buddy Killens förtroende för Joe Tex var så stort att han bildade Dial Records enbart för att spela in och ge ut Tex. Deras vänskap och samarbete skulle hålla i sig ända till Texs för tidiga död i hjärtinfarkt 1982. Singeln »Hold What You´ve Got« 1964 blev parets första stora framgång. Under hela sextiotalet gav Joe Tex oss musik som när den är som bäst är hälften country och hälften soul. Han skulle bli en av countrysoulens största utövare!

Den som bestämmer sig för att göra en hel platta med bara Joe Tex-kompositioner, måste även ta sig en funderare över vad han ville ha sagt med sin musik. Tex utforskade inte bara kärlekens mysterium, utan var även sysselsatt med frågor av mer allmänmänsklig karaktär. Av “hopplösa” låttitlar gjorde han oförglömlig musik. Vem skulle idag komma på att skriva låtar som; »Be Kind To Old People« och »Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)«. Eller fundera över relationer liknande de som beskrivs i »Buying A Book«, »Keep The One You´ve Got« eller »Hold What You´ve Got«.

Urvalet på »Miss Country Soul« är skickligt gjort. Trask och Killen har valt några av Texs absolut bästa låtar, är arrangemangen trogna och däri ligger också skivans styrka. När Tex är som bäst är allt redan perfekt framfört. Det som gör att Diana Trask överhuvud taget kan ha en chans bredvid Tex är att hon har en mycket bra röst med ett brett register. Och det faktum att hon är kvinna.

Joe Texs enkla och mänskliga filosofi kan likaväl tolkas av en kvinna som av en man. Det tar Trask fasta på och levererar en urstark »Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)«. Det talade partiet - om den manlige slashasen som slutat arbeta och tar hushållspengarna till krogen - är så rörande och gripande att man undrar om Trask utgår från egna erfarenheter. En text så mänsklig att den borde eka i väntrummet på varje barnavårdcentral. Blue eyed soul av bästa märke! Det är också i det facket »Miss country Soul« hamnar - och då i genren toppskikt.

Det Joe Tex, och i detta fall budbäraren Diana Trask, vill ge oss är enkla lösningar på det vi ser som problem eller livsleda. I både »Keep The One You´ve Got« och »Hold What You´ve Got« uppmanar han de som tycker sig sitta med Svarte Petter i sin relation att sluta längta efter vad andra har. Det är inte alltid grönare..., lyckan finns kanske inte i det ouppnåeliga. Spola din partner och 1 - 2 - 3, innan du ens hinner säga Batman och Robin, så är någon annan där och hämtar upp henne/honom. Eller som Ernst-Hugo Järegård så träffande svarade på en fråga om otrohet; »Nytt jöka blir gammalt jöka«.


Tex revolutionerade aldrig soulmusiken. Skoputsarpojken Joseph Arrington Jr, uppvuxen i Texas under enkla förhållande, såg istället musiken mer som en möjlighet att skapa ett bättre liv än ett trängande behov av att uttrycka sig. Han fick använda sig av vad han hade; den mjuka rösten, kärleken till countrymusiken och förmågan att skriva vardagliga texter och musik.

Först i mötet med Buddy Killen faller alla bitar på plats. Nu utvecklar Tex även sitt ömsom sjungande och ömsom talande sätt att framföra en sång. Så karaktäristiskt att en Texsång utan ett talande parti nästan gör mig besviken. Till fulländning tar han tal/sångframförandet i låten »It Ain´t Gonna Work« från 1972. Första halvan av låten talar han till den kvinna som just lämnat honom och vädjar om ett svar på frågan som sedan inleder sången; »...if you knew you didn´t love me baby, why did you put up with me so long?«. Ren magi!

Utan att för ett ögonblick bli slätstruken har hans musik en befriande avsaknad av besvikelser, bitterhet och aggressivitet. Det är helt enkelt vuxen soulmusik, för en vuxen publik och i en vuxen produktion. Låter det tråkigt? - Inte det minsta!

Swamp Dogg, en annan gigant, använde samma vuxna koncept i sitt arbete med Irma Thomas »In Between Tears« och Doris Dukes mästerverk »I´m A Loser« 1969. Där handlar det dock om uppslitande skilsmässosoul för vuxna.

Idag när unga kvinnor på melodifestivalen skriker ut »...I wanna be a rich bitch« behövs Joe Tex mer än någonsin. Hans textskrivande gick ut på att vara hygglig, inte såra varandra och vara rädd om det vi har. Humanisten Tex berör mig lika mycket som sångaren Tex. Diana Trask lyckas göra blue eyed soul av det som egentligen är en svart angelägenhet. »Miss Country Soul« är en hyllningsskiva väl värd att ha.

Det finns även en lågprisutgåva av »Miss Country Soul« på Pickwick Records men den saknar tre låtar, däribland »Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)«. Engelska Ember Records släppte hela skivan 1974 men då utan originalets fina omslag. På ebay kostar den nästan inget. Räkna med mellan 3 - 10 dollar beroende på utgåva.

Glöm bara inte Joe Tex själv. Låt er inte skrämmas av min beskrivning. Tex behärskar mer än countrsoul-ballader. Uptempolåtar som »Show Me«, »S.Y.S.L.J.F.M. (Letter Song)« och »If Suger Was As Sweet As You«, som Rockpile gjorde en cover på, i kombination med en unik mikrofonteknik (ni missade väl inte livespelningen som SVT visade för något år sedan) ger bilden av mångsidig artist med stor respekt för sin publik.

Fritt ur minnet citerar jag Peter Guralnick som någonstans sagt; »James Brown is the Godfather of soul, Otis Redding the Crown Prince and Joe Tex is the Clown Prince of soul«. De mer humoristiskt lagda uppskattar säkert »Chicken Crazy«, »I´m Not Going To Work Today«, »Are We Ready«, »Funny Bone« och hans version av »Heartbreak Hotel«.

Joe Tex Dialmaterial kommer till och från som två Lp´n på en cd. Det är främst engelska bolag som Connoisseur, RPM och ACE som vårdar minnet av Tex. Kentsamlingarna »You´re Right, Joe Tex« och »Skinny Legs And All« finns fortfarande att köpa och är en utmärkt introduktion till Joe Texs värld.


Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy under rubriken "Lost in the blåst"

söndag 18 februari 2018

Alex Chilton



ALEX CHILTON
A Man Called Destruction
(Omnivore, dubbelalbum 2017)


Finns det något mer älskvärt än musiker som vågar ha ett fördomsfritt förhållande till annan musik som omger dem. Såg nyligen ett klipp på youtube där svenska Sator som extranummer gjorde en fin version av, de på sextiotalet danska smågrabbarna, The Lollipops "I Will Stay". Lollipops hade, trots sin unga ålder, en stor talang för att skriva bra popmelodier, men har alltid varit svårt underskattade i Sverige.

Då Alex Chilton befann sig i Ardent inspelningsstudio i Memphis för att spela in "A Man Called Destruction", gick det inte en dag utan att dess tekniker, Jeff Powell, av annan personal fick frågan "What is he doing? Is he being a jerk?"

Året var 1994 och Chilton grävde i sin enorma musikaliska minnesbank och hämtade upp aparta go'bitar som Adriano Celentanos rockabillynummer "Il Ribelle" från 1959. Han till och med sjunger den på någon slags fonetisk italienska. Inte kände sig personalen på Ardent mycket säkrare då han instruerade musikerna i hur Jan & Dean hade lagt stämmorna på "The New Girl In School", vilken var B-sidan på deras "Dead Man's Curve" 1964. - "What is he doing? Is he being a jerk?"

Chilton var sedan tiden i både Box Tops och Big Star bekant med Ardents förnäma studiomöjligheter, men, redan inledningsvis, inställd på att inte krångla till saker och ting. Inget annat än det faktiska ljud studiomikrofonerna fångade upp skulle få finnas på inspelningarna. Det var totalförbud för att, med teknikens hjälp, förändra ljudet och det första han gjorde var att stänga av studions equalizer. Ljudet skulle återges precis så torrt och naturligt som då det frambringades.

Förutom "The New Girl In School" och "Il Ribelle" hade Chilton valt ut två mindre obskyra covers, "Sick And Tired", skriven av Chris Kenner men mest känd genom Fats Domino, och Jimmy Reeds "You Don't Have To Go". Båda ingick redan i hans scenrepertoar. Och Chilton gör lysande versioner som på intet sätt är nyskapande, men ändå vittnar om stort artisteri. Det både svänger och har en sugande träskrockkänsla på samma gång. Och det är utmärkande för hela skivan.

Till sin hjälp i studion hade Chilton ett handplockat band på över tio personer, bestående av såväl veteraner som mindre rutinerade musiker. Resultatet är både lek- och själfullt. Med bas, trummor, Hammondorgel, tre blåsare, en kör och sig själv på sång och gitarr skapade Chilton magi. För det var han som höll i trollspöet. I god form och på gott humör, efter ett par timmar på tennisbanan, kom han varje dag väl förberedd till studion.

Förutom de valda coverlåtarna hade han i bakfickan också ett antal egna kompositioner, som tillsammans visar vilken bredd Alex Chilton hade som musiker. Sånger som "Devil Girl", "You're Lookin' Good", "Don't Know Anymore" och "Don't Stop" gör det lätt för lyssnaren att älska dess upphovsman. Karln var Blue Eyed Soul-genren personifierad. De två instumentallåtarna - den jazzigt rockiga "Boplexity" och det ödesmättade begravningsföljet "It's Your Funeral" - är gjorda med samma innerliga känsla som de vokala inslagen.

Nyutgåvan på Omnivore Records innehåller, förutom originalplattan, också alternativa versioner och tidigare outgivna låtar från samma inspelningtillfälle, där sex är av Chiltons penna, samt en inspelning av Clarence "Frogman" Henrys "(I Don't Know Why) But I Do" och "Why Should I Care" ur filmen The Entertainer. Så stor var hans begåvning att han kunde rata den lysande soulpopbagatellen "Give It To Me Baby", där han med både sång och gitarrspel trollbinder.

Alex Chilton var en komplex musiker, men på "A Man Called Destruction" visade han inte upp den destruktiva sidan av sig själv. Den som vill ha mer av den våldsamma varan kan med fördel köpa 1996 års "Cubist Blues", som Chilton delade med Alan Vega och Ben Vaughn. Men det är en annan historia.

Bloggintresserade