onsdag 6 mars 2019

Jobcentre Rejects



JOBCENTRE REJECTS
Ultra Rare NWOBHM 1978-1982
(On The Dole Records)


I mitten på åttiotalet hade jag en ung kollega i tjugoårsåldern som anammat alla de attribut som tillhörde oi punkare och skinnskallar. Själv var jag runt trettiofem och tvåbarnsfar med bostadsrätt. I hans ögon egentligen en tämligen ointressant person med andra ord. Vi hade ändå några saker gemensamt. Båda hade sabbat skolan, vi kom från samma bruksort och båda avskydde vi tanken på att behöva gå ner i stålverket och jobba fyrskift. Men det som förenade oss mest var intresset för musik. Jag var svårt ansatt av pubrock; Rockpile, Mickey Jupp, Dr Feelgood, Wreckless Eric... Min unga kollega tyckte min smak var alldeles för snäll. Den saknade bössa. Ja, det var så han sa. Musik måste ha bössa, d v s vara stenhård!, var hans favorituttryck

Den av On The Dole Records utgivna "Jobcentre Rejects" kan inte anklagas för att sakna bössa. Det är rena pansarvärnet man fyrar av, bestående av ett dussin obskyra låtar sammanfattade under benämningen New Wave Of British Heavy Metal. För den, likt mig själv, som förhållit sig kall till heavy metal-genren är det här en ögon-/öronöppnare.

De verkligt stora banden inom genren har aldrig intresserat mig. Tror inte ens jag sett något av deras skivomslag som gjort mig minsta nyfiken. Men, i rockmusikens alla olika genrer är alltid undervegetationen mest spännande. Det tycks gälla även heavy metal. Och här lyfts bara de fram som stod långt in i skuggan. De som aldrig fick något genombrott, utan själva fick bekosta sina inspelningar och utgåvor. Ofta rörde det sig om enstaka singlar på egna bolag med namn som Alien Records, Ratsy Records, Speed Records, Bibs Records, EEYO Records och Ocean Records.

Det som kanske förvånar mig mest, är den stora variationsrikedom som "Jobcentre Rejects" visar upp. Visst är samtliga spår gitarrtunga och riffdrivna, men utan intryck från omvärlden var grupperna inte. Att Status Quo har haft stor betydelse för Predatur är ingen överdrift, så även i "Seen You Here", The Next Band lyssnade säkert en hel del på Thin Lizzy, Spider gör snabb surfpunk, Energys "Don't Show Your Face" skulle kunna vara gjord av Tyla Gang och Stray har i "This One For You" tagit intryck av Roky Ericksons demoner.

Mest tänker jag dock på femtiotalets Gene Vincent and the Blue Caps. Eller hur Gene Vincent and the Blue Caps skulle vara/låta framflyttad till brittiskt åttiotal. Det är samma andas barn som de som befolkade grupperna inom NWOBHM. Samma arbetarklassbakgrund och samma kompromisslösa, sedeslösa utlevelser. Och förmodligen med samma attraktionskraft gentemot sina fans, vilka naturligtvis var mest unga män - men också en och annan ung kvinna. Tar mig frihet att citera ett stycke ut Mick Farrens utmärkta bok "GENE VINCENT - There's one in every town":

The women who yelled for Gene and liked it could be factory workers, faux-hard diamonds before their time, or renegade covent girls already in full, if guilt-wracked, revolt against the celibate power of the nuns, but they all pretended to gun moll style, if tempered with a certain skittish nervousness that they were walking a road that, by the reactionary morals and narrow proprieties of the time led straight to societal hell. In the future, they would take the pils, smoke the dope, drop the acid, some would sign on as bunnies at the Playboy club, others would become Independent single mothers, groupies, singer-songwriters, or activists in the women's movement, but all that was years in the future. In the meantime, they wore their blue jeans skintight, tilted their hips, snapped their gum, sucked on a Consulate menthol cigarette, and cultivated a smart and cynical mouth. If nothing else, it was an attitude that positioned them well for all the upheavals and sexual insurrections to come.

Jag känner igen de kvinnliga fansen från då jag två gånger såg Heavy Metal Kids på Marquee i London på sjuttiotalet. För övrigt bland det bästa jag sett.

Genom att lyfta fram svårhittad rock'n'roll med grupper som alla skulle dragit till St. Pauli i Hamburg, om de hade varit verksamma tjugo år tidigare, har On The Dole Records gjort en kulturgärning. När kommer volym två?


måndag 11 februari 2019

Wreckless Eric



WRECKLESS ERIC
Construction Time And Demolition
(Southern Domestic, 2018)


Jag är mållös! Aldrig någonsin trodde jag att Eric Goulden fortfarande kunde vara så fullmatad med ostyrig, obstinat Wreckless Eric-energi. Herregud, karln är ju enligt svenska mått pensionär och artister i hans ålder är ofta trötta och ännu oftare tröttsamma att lyssna på.

Med "Construction Time And Demolition" tar den av Stiff Records missförstådde Wreckless Eric revansch. Visserligen gjorde han det redan som medlem i gruppen Len Bright Combo. De två album gruppen släppte tillhör definitivt kategorin omistliga, men där var han Eric Goulden och en av tre medlemmar. Hade Stiff haft minsta tillit till sin artist hade de redan 1980 plockat ur honom en skiva som denna. Och vi hade sluppit katastrofen "Big Smash".

Jag har följt Wreckless Eric/Eric Goulden någorlunda genom åren, men sedan geniala Len Bright Combo har inget däckat mig med sådan kraft som "Construction Time And Demolition". Inte sedan jag hörde "In Your Garden" med Predatur har jag överrumplats av en sådan behagfull känsla av déjà vu. Man känner egentligen igen allt, men musiken lyfter ändå till spännande nivåer där den aldrig tidigare befunnit sig. Det är den komplexa musikern och låtskrivaren Wreckless Eric, som Stiff missade, som här kommer till sin fulla rätt.

Trots att skivan är inspelad i New York är den lika brittisk i sitt uttryck som 10"-debuten från 1978 och de tidiga singlarna. Det vill säga snärtiga popmelodier fulla av vardagskänsla, bångstyriga ljudmattor, en släng av engelsk music hall och i "Forget Who You Are" psykedelisk garagerock som tittat in i Familys dockskåp.

Bäst beskriver Wreckless Eric själv vad han ville åstadkomma:

I wanted the music to sound as though it was demolishing itself as it went along, and at times I wanted to actually hear it destroy itself, fuzz in and fuzz out until all that was left was the flat tone of a heart that's stopped beating"

Och vidare.

I just wanted to jump into a sonic tornado and get swept off my feet and out of my head. I hope you want that too

Som sagt, jag är mållös! Just inatt har jag aldrig hört ett bättre album.

onsdag 6 februari 2019

Linus and the Losers



LINUS & THE LOSERS
Ghost of The Future
(Butchers Records)


För så där tio år sedan hade jag nöjet att träffa Linus, eller Karl Gebhardt som var hans riktiga namn, i det han skämtsamt ömsom kallade sitt pojkrum och ömsom The Rock'n'roll Hole of Shame. Lokalen var en källarlokal belägen i Hässelby Strand, fullsprängd med minnen från ett liv i musikens tjänst. Och då skall ni veta att han hade varit aktiv musiker i drygt femtio år.

Linus var född i Tyskland precis då kriget var över. Han utvandrade som tolvåring till USA tillsammans med en moster, där de 1958 bosatte sig i ett fattigt svart område i Chicago. Det var på bluesklubbarna i södra Chicago han skaffade sig sin grundutbildning och 1963 startade han grupperna The Gremlins och The In Crowd.

På grund av, som han själv sade, en del ungdomliga dumheter lämnade han Chicago sent 1964 och lagom till jul samma år anlände han till Kalifornien. Under namnet Karl X Blue bildade han, tillsammans med bl a Bill Payne, Something Wild, som kom att turnéra med både Sam the Sham & the Pharaohs och Captain Beefheart Magic Band. Andra storheter de delade scen med var Nazz, Strawberry Alarm Clock, The Music Machine, The Golliwogs och The Seeds.

Med 1967 års förändrade musikklimat i San Francisco bildade Linus The Wedge, vars musik var en mix av blues, folkrock och psykedelia, som spelade flitigt med grupper som Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service och Flamin' Groovies.

Ovillig att bli skjuten i Vietnam, kastade Linus sin inkallelseorder och tog sig till Europa, där Wedge blev Wedge Europe. Efter att ha turnerat i Tyskland och Italien föddes gruppen Life som fick kontrakt med CBS och gav ut albumet "Spring" 1971.

1972 lämnade Linus Natolandet Tyskland och slog sig ner i Sverige, som då var ett av få länder som välkomnade amerikanska desertörer. Ännu en ny upplaga av Wedge tog form, bestående av tre amerikaner och två svenskar. Från 1975 och fram till sin död 2016 har han arbetat under namnet Linus, först i Linus And His Band och sedan i Linus & The Losers. Och alltid med förstklassiga musiker, varav gitarristerna Jan "Halkan" Hallquisth och Stevie Klasson har varit de mest långlivade medlemmarna.

Den suveräne Stevie Klasson återfinns även med på "Ghost Of The Future", som nu, inför att Linus skulle ha fyllt sjuttiotre, återrutges i en snygg vinylutgåva av Butchers Records.

"Ghost Of The Future" kom ursprungligen 2013, men då i enbart cd-format. Det skulle tyvärr bli Linus sista studioinspelade fullängdare. Skivans samtliga spår kom till i den källarlokal som jag inledningsvis berättade om. Och jag kan inte tänka mig en bättre atmosfär för Linus att verka i.

Som musiker och tolkare av den amerikanska traditionen var Linus unik. Omgiven av sitt eget musikaliska universum kom hans vänner och bidrog med sitt kunnande på respektive instrument. I ett rum fullt av amerikanska rotinfluenser blev "Ghost Of The Future" en angenäm mix av blues, folk, country, pop och jugbandmusic. Med en stilmässig imponerande bredd, från lättsam i "I Know" till Captain Beefheartstökig i "I'm Not Dreaming Anymore", gjorde Linus "Ghost Of The Future" till ett synnerligen spännande album. På samma gång både akustiskt och elektriskt och inte för ett ögonblick tänker man på att där inte finns några trummor, vilket det tog mig ett antal spelningar att inse.

Den avslutande "Old Man" är en rysare fullt värdig artister i klass med Johnny Cash. Karl "Linus" Gebhardt lämnade oss med sin kanske finaste sång. Hans musik lever dock vidare och enligt bekräftade uppgifter finns i hans kvarlåtenskap mängder av outgivet material. Titeln "Ghost Of The Future" kunde inte vara lämpligare. Linus må ha lämnat jordelivet, men hans spökande ande, i form av "nya" inspelningar, lär säkert hemsöka oss framöver.

måndag 31 december 2018

Årsbästa 2018


ÅRSBÄSTA 2018
Som vanligt struntar vi i om årsbästa alster verkligen är utgivna 2018. Det handlar istället om vad som spelats mycket under året. Alldeles oavsett om det är nytt eller inte. Någon inbördes ordning finns inte heller.


THE KINKS
The Mono Collection
(Sanctary/BMG, 2016)

Vinylbox med Kinks nio första album som jag bara inte kunde motstå längre. Visst är det galet att köpa musik man till största delen redan har, men, men... Stones förvandlade amerikansk blues till brittisk rhythm & blues, Beatles gjorde Merseybeat påverkade av Buddy Holly och Carole King och Kinks två tre första album är grunden till garagerocken.


THE LOONS
Blue Ether/Saturday's Son
(Dirty Water, singel)

Makarna Mike och Anja Stax tillsammans med Loons vet precis hur det skall låta. Arvet efter The Pretty Things S.F. Sorrow- respektive Electric Banana-period förvaltar de med värdighet. Lysande singel!


TRÄDEN
Träden
(Subliminal Sounds)

Gruppen Trädens musik är något så paradoxalt som explosivt storartad minimalism. Struktur och kaos sida vid sida, med fritt spelrum för motsättningarnas sprängkraft. På en underliggande grund, som oftast är stabilt upprepande, får låtarna växa fram som ett slags free form psykedelia. Helt utan pålägg efteråt presenteras musiken såsom den fångades i ögonblicket, för allt är improviserat och inspelningarna gjorda live i en tagning.


DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)

Dalaplan har den där alldeles speciella förmågan att plocka det bästa ur rockmusikens alla genrer. Från femtiotalet och sextiotalet rock'n'roll och pop, via sjuttiotalets glam- och punkrock och vidare över åttiotalets garagerock har Dalaplan hämtat inspiration och byggt sin egna ljudbild. Man känner igen delarna, men helheten är helt deras egen.


DEE RANGERS
All You Need Tonight
(Low Impact)

Pop, Beat och Rock'n'Roll. Många gör det bra, vissa gör det ännu bättre och ett fåtal gör det som om själva livet stod på spel. Vinna eller försvinna! Med sitt nya album "All You Need Tonight" tillhör Dee Rangers de sistnämnda.


HJELLE
Räkna det som en vinst + 5
(Jared Sin, ep)

Trots det musikaliskt rent gudomliga uttrycket - karln förmedlar in i minsta detalj rockmusikens innersta och mest intima väsen - så är det ändå texterna som däckar mig. Äntligen en låtskrivare som ser bortom sig själv och står för något. Som ser samma människor som de som befolkar engelsmannen Ken Loach filmer. Jodå, de finns i Sverige också.


HJELLE
Fan ta NPM
(Jared Sin)

Kasten mellan sorg och glädje, hopp, förtvivlan och ilska är det som kännetecknar Hjelles lyrik. Vet ingen aktiv artist som med sådan övertygelse har förmågan att berätta om hur det är att vara människa. Han verkar bara inte kunna göra fel. Med båda fötterna på jorden gör han skamlös musik som inte ber om utsäkt för sig. Skamlös för att den, både i text och musik, står emot torr och tråkig konvenans.


HJELLE
Hjelle
(Jared Sin, 12"-flexi på 45rpm)

Precis som Alf Robertsson var något av svensk countrymusiks mest känslosamme och stundtals avigt sentimentale sångare, är Hjelle något av den politiska rockens gossen Ruda. Båda har gått sin egen väg och hämtade/hämtar sina texter ur en nära verklighet. Ensam och envis håller Hjelles poesi liv i en genre som varit död i så där fyrtio år. Musikaliskt har han blåst förbi de flesta. Det vore fel att påstå att han knäckt koden till musik som berör. Hjelle är den typ av musiker som intuitivt alltid vetat hur man når lyssnare som älskar lössläppt och (skenbart) enkel rock'n'roll. Flexi-12"an "Hjelle" innehåller bara sju låtar och var tänkt som en "kompensation" för den försenade fullängdaren. Men det är bara "Fan ta NPM" som kom med på albumet.




FORGE YOUR OWN CHAINS
Heavy Psychedelic Ballads And Dirges 1969-1974
(Now Again, 2009)

Jazzig och progressiv psykedelia med extremt obskyra artister från USA, Kanada, Colombia, Nigeria, Sydkorea, Thailand, Iran och Sverige, som representeras av Baby Grandmothers. En grupp jag såg då de spelade förband till Jimi Hendrix i Sandviken 1968. Deras enda singel "Somebody's Calling My Name" avslutar den här fina samlingen.


THE ACTION
Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968
(Grape Fruit/Cherry Red)

Boxen "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" innehåller hela fyra fullmatade cd-skivor med The Action. Glöm allt vad placeringar i aktier och fonder heter och gör istället en riskfri investering som ger ett långsiktigt bestående värde. I motsatts till aktiebörsen faller aldrig Actionbörsen. Köp "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" och få en stabil avkastning över tid.


BLACK FUR SESSIONS
Black Fur Sessions
(Open Mind)

Uppsalabandet Black Fur Sessions ger på sitt debutalbum uttryck för en musikalisk akrobatik lika nyckfull som den man hittar hos Edgar Broughton Band och lika gitarrdominerande som hos May Blitz. Två av mina favoriter från den progressiva eran. Deras experimentella musik sker under kontrollerade former. Det är som att titta på bröderna Marx. Man tror allt uppstår i stunden, men varken bröderna Marx eller Black Fur Sessions lämnar något åt slumpen. Båda företeelserna är så skickligt genomförda att de uppfattas som både improviserade och regisserade på samma gång


HIT THE HAY, Vol 10
(SoundAsleep)

Vi börjar bli bortskämda med SoundAsleeps utgåvor. Volym 10 innehåller tjugofem toppnummer. Allt som allt har det under åren levererats ungefär tvåhundrafemtio (250!) obskyra och suveräna låtar från powerpopladan nere på Varaslätten. Från musikälskare till musikälskare, det är då det blir bäst. Tack Jerker Emanuelson!




DALE HAWKINS
Boogie Woogie Teenage Girl/Lulu
(Bear Family, singel)

Dale Hawkins hade alltid ett stort leende i allt han gjorde. Här i inspelningar gjorda 1957 respektive 1959 och i ett föredömligt snyggt omslag.



SLADE BBC Sessions 1969-1971
(Verne)

Förstklassiga liveinspelningar med tidiga Slade. Vilket otroligt bra band det var då de av Brian Matthew, för Top of the Pops räkning, presenterades som "Britain's first skinhead group. Four guys with short hair, heavy boots and thick beats".


WARFARING STRANGERS: ACID NIGHTMARES
(The Numero Group, 2Lp 2017)

Det här är resan du inte vill göra. Välkommen att stiga ner i helvetet tillsammans med grupper som Novak's Kapelle, Sardonicus, Gollum, The Purple Sun, The Cross Bloods, Sunn Cycle och Acid. Men, som tröst får ni en fantastisk mix av psykedelia och hård progressiv rock, stundtals lika svart som texterna, vars musikaliska förebilder tycks vara samtida grupper som Blue Cheer, Black Sabbath, Uriah Heep och May Blitz.


THE CHATHAM FORTS
Not Fade Away/I Wanna Be Your Man
(Damages Goods, singel 2018)

Wild Billy Childish & CTMF tar sig an Buddy Holly och Beatles filtrerade genom Rolling Stones. Då amerikanska London Records 1964 gav ut "Not Fade Away" med Stones så fick "I Wanna Be Your Man" bli b-sida, trots att de redan gett ut den tidigare samma år. Då med samma b-sida, "Stoned", som på den engelska utgåvan på Decca Rec. 1963. The Chatham Forts hyllning till tidiga Rolling Stones.


WILD BILLY CHILDISH & CTMF
Something's Missing Inside/Walking On Water
(Damaged Goods, singel 2017)

A-sidan är så stökig som man förväntar sig av det som kommer från Childish. B-sidan är en suggestiv tolkning av The Golliwogs "Walking On The Water" från 1966. Då Golliwogs bytte namn till Creedence Clearwater Revival spelade de på nytt in den till sitt debutalbum 1968, men då som "Walk On The Water". Men, det är definitivt Golliwogs Childish och kompani lyssnat på. Och de gjorde de rätt i.


THE IN CROWD
Am I Glad To See You/Blow Up
(Munster, singel 2018)

The In Crowd var tänkta att medverka i Michelangelo Antonionis film "Blow Up". Keith West skrev "Am I Glad To See You" och "Blow Up" som gruppen också spelade in 1966. Låtarna var tänkta för den klassiska klubbscenen, som istället The Yardbirds fick göra med låten "Stroll On". In Crowd förvandlade sig strax därefter till Tomorrow.


MARK LEE ALLEN & THE DRIVER BROTHERS
West Coast Man/The Oil Field Is Burning
(Shelby, singel)

Mycket autentisk rockabilly/garagerock förmodligen inspelad 2003, då a-sidan finns med på gruppens cd "454 Big Block" (C&P Corvallis Rec.,2003)


THE STROLLERS
Gotta Get Away/Six Foot Dirty Looking Beast
(Crusher, singel 2016)

Strollers återkomst 2016 och den fuzzdrivna b-sidan är briljant, uppkäftig och nonchalant på ett sätt som bara de bästa i sin genre bemästrar. Och Mathias Lilja sjunger med stor övertygelse. Sista månadernas mest spelade b-sida.


THE HiJACKERS
I Don't Like You/Day And Night
My Little Girl/Come Back Baby
(Beluga, ep)

Flens The Barracudas gjorde bara en singel under sin aktiva tid. Det var Gunnar "Wild and Wicked" Johansson som då fångade upp HiJackers och gav ut den lysande "When I Get Home" på Super Stuff Records 1986. Trettiotvå år senare ger Beluga ut fyra tidigare outgivna låtar med gruppen. Att de här fyra essen varit gömda/glömda i malpåse är obegripligt. Än en gång visar Beluga vilket intressant litet bolag det är. Det är där ni skall lägga era surt förvärvade pengar.


LAST STRAW
Oh Lady/Fly By Nite
(Solent, singel 1978)

Vet inte ett smack om den brittiska gruppen Last Straw. Köpte den på tips från skivmässearrangören L-P Andersson som var helt lyrisk då han berättade om singeln. Och visst är det storartad pubrock som står sig alldeles utmärkt bredvid Brinsley Schwarz, Ernie Graham, Charlie Ainley och tidiga Graham Parker. Hittar ni den är det bara att slå till.


THE PULSEBEAT
The Pulsebeat
(Folc, 2011)

Sent inkommet, men jösses vilken energi. Fantastiskt fint band som verkar komma från Spanien. Det här är deras debut från 2011 och den är fullmatad med influenser från Ramones, Plimsouls och Jonathan Richman. Och "Your Powerpop Boys" är precis så charmig som det låter.


NIGHTMEN
Can't Avoid Success
(Lövely Records, 2017)

Stort härligt powerpopsound från Malmögruppen Nightmen. Sångerskan Christine sjunger i "Too Late, Wildheart" så man blir knäsvag och när min kamrat Thomas hörde Blondiecharmiga "Be My World" utbrast han entusiastiskt "Jävlar va' bra!"


PHOSPHORESCENT
C'est La Vie
(Dead Oceans)

Matthew Houck är tillbaka efter fem år och albumet "C'est La Vie" är stundtals så stämningsfullt och vackert att man nästan blir tårögd. Houck låter inte som någon annan, karln är helt sin egen. Hans röst och sångernas arrangemang har en lugnande effekt.


LUCINDA WILLIAMS
This Sweet Old World
(Highway 20 Rec., 2017)

Länge var Lucinda Williams borta från min skivtallrik. Tyckte att hon aldrig riktigt fick till det efter den mästerliga "Car Wheels On A Gravel Road". Nu tjugo år senare har jag hittat tillbaka till henne igen


THE WAVE PICTURES
Instant Coffee Baby
(Moshi Moshi, 2008)

Jag var sen på bollen gällande Wave Pictures. Upptäckte gruppen först i somras och Jesus vilken storm de tog mig med. Allt jag hittills köpt med gruppen har varit kanon, så "Instant Coffee Baby" får representera allt jag hört med trion från Wymeswold, Leicestershire, UK. Och på nåt sätt spökar även här Jonathan Richman i bakgrunden i Wave Pictures finurliga och omfångsrika musik. Stilmässigt svårgreppbara hjältar i min värld.


GENE VINCENT
Temptation Baby
The Complete COLUMBIA Singles
(Sleazy)

1963 skrev Gene Vincent på för brittiska Columbia Records, som gav ut ett album, "Shakin' Up A Storm", och fyra singlar med honom. Gene tillhörde femtiotalets rock'n'rollsångare som, vid sidan av Elvis, hade den största rösten. Kompad av The Bill Shepherd Orchestra respektive The Ivor Raymonde Orchestra gör han magiska inspelningar av "Where Have You Been All My Life" (Barry Mann och Cynthia Weil), "Temptation Baby"(Joe Meek) och "The Beginning of The End". En underskattad period i Genes liv.


PREDATUR
Weidenhaus

Som jag väntade på en uppföljare till Predatürs "In Your Garden", som var en fullständig knock out vid första lyssningen. "Weidenhaus" tog mig inte med storm på samma sätt, men har med tiden blivit en storfavorit. Mer bluesig än föregångaren, men här finns ju också "Lovely Day" och "Does It Matter?" när suget efter Statusgung blir för stort och då är de verkligen på mammas gata.


IN DEED
Everest
(Open Mind, 2017)

Musikaliskt hör de hemma i den stilfullt gitarrdominerade powerpopens åttio- och nittiotal. Men nej, öppningslåten "What Once Was" är inte lånad från den amerikanska gruppen The Plimsouls produktion, trots att den snygga ackordföljden mycket väl skulle kunna vara signerad Peter Case. In Deed är begåvade med tre egna låtskrivare av rang.


POPNÖRDSPODDEN
Ulf Henningsson och Åke Eriksson

Inte sedan Bip Bop Boom med Svante Grundberg har jag hört ett musikradioprogram så folkbildande som Popnördspodden. Henningsson har minutiöst grävt upp landskap efter landskap letande efter utgivna och outgivna inspelningar med svenska sextiotalsband. Eriksson har plockat fram godbitar med Gracious, Renaissance och Freak Scene. Oerhört kunniga och charmiga förgyller de torsdagskvällarna. Årets trevligaste och roligaste musikhändelse!


ÅRETS BÄSTA KONSERTER
Årlig minneskonsert för LINUS, Scalateatern Stockholm 180203
PRETTY THINGS, Slaktkyrkan Stockholm 180406
STEVE GIBBONS, akkurat Stockholm 180527
GERAINT WATKINS & THE MOSQUITOS, Lexington London 180710
STEVIE KLASSON, Stampen Stockholm 180721
SAM OUTLAW, Lasse i Parken Stockholm 180815
GODFATHERS, Nalen Stockholm 181018
ROBBIE FULKS, Twang Stockholm 181025
WARD HAYDEN & THE OUTLIERS, Akkurat Stockholm 181104
JUMP FOR JOY, Stampen Stockholm 181117
GERAINT WATKINS & THE MOSQUITOS,
Blues kitchen Brixton, London 181223

fredag 28 december 2018

Dalaplan




DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)


Inom rockmusiken har det alltid funnits desperata själar, vilka är en tillgång mer än en belastning. Det finns till och med en hel albumserie på drygt tjugo utgåvor, innehållande rock'n'roll och rockabilly från femtiotalet, under namnet "Desperate Rock'n'Roll". Men frågan är om inte Niklas Svensson - sångare , gitarrist och låtskrivare i gruppen Dalaplan - är den mest desperata av dem alla.

Efter 2016 års mycket fina "Det blir inte bättre än så här" är gruppen äntligen tillbaka. Man har bytt bolag och ligger numer på kvalitétsbolaget Beluga Records. Nytt bolag, men inget av gruppens sanslösa energi har gått förlorad. Dalaplan har kvar samma gapiga, ursinniga och ömsinta finess, jodå, precis så omfångsrik är deras musik, som då Gaphals gav ut deras tidigare album.

Niklas Svenssons texter är stundtals så fulla av vrede, ånger och ångest att det blir som att stirra in i en tonsättning av Edvard Munchs konst. Med ofta krampaktig förtvivlan slungar han ur sig orden och ackompanjeras av musiker som kan allt om hur själfull rock'n'roll skall låta, då den går mot tvåtusentalets tredje decennium. Svek och besvikelse i kärlek är det genomgående temat och musiken är, förutom tung, även gränslöst svängig, tajt och vitalt tuff. Ett alldeles extra plus till saxofonisten Anna Asp, som blåser musiken till ren Sonicsnivå.

Dalaplan har den där alldeles speciella förmågan att plocka det bästa ur rockmusikens alla genrer. Från femtiotalet och sextiotalet rock'n'roll och pop, via sjuttiotalets glam- och punkrock och vidare över åttiotalets garagerock har Dalaplan hämtat inspiration och byggt sin egna ljudbild. Man känner igen delarna, men helheten är helt deras egen.

Dalaplan är unika!

Bloggintresserade