tisdag 31 december 2019

Årsbästa 2019

                                                  

ÅRETS BÄSTA 2019

Alla år är bra år då det kommer till att lyssna på musik. Det hänger på vad man väljer att låna sitt öra till. Vi struntar i utgivningsår, det är i sammanhanget oviktigt. Här kan vi falla lika pladask för sånt som är utgivet i år som nåt som har 10-15 år på nacken, eller är ännu äldre. Någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. Håll till godo.


WILD BILLY CHILDISH & CTMF
Last Punk Standing...and Other Hits!
(Damage Goods)
Barnslige Billy rör sig ständigt mellan två punkter, varav den ena är "Wipe Out"-Surfaris korsad med "Rumble"-Link Wray och den andra är tidiga Kinks. En tidsmässigt kort sträcka på cirka fem år, men Billy Childish har utforskat perioden ner på sekundnivå och därifrån byggt sig ett helt eget universum. Här får han ändå stiga lite åt sidan, för plattans absoluta höjdpunkter står basisten Julie Hamper (aka Juju, Nurse Julie etc) för, i de av henne komponerade och framförda "The Used To Be", "Gary's Song" och den fullständigt oemotståndliga "It Hurts Me Still". Den som tror att garagerock måste vara brutal bör lyssna på "It's Hurts Me Still". Det är en ynnest att få vila i Julie Hampers smärta, ackompanjerad av henns eget basspel, Childishs halvpsykedeliska gitarrsolo och Wolf Howards magnifika virveltrumspel. "It Hurts Me Still" är så nära en musikalisk totalupplevelse man kan komma.


MORE KICKS  
More Kicks 
(Beluga) 
"And don't it seem like kicks just keep gettin' harder to find..." och vidare "Before you find out it's too late, girl, you better get straight. No, but not with kicks" skrev Barry Mann och Cynthia Weil i sin antidrogsång "Kicks", som blev en hit för Paul Revere & The Raiders. Naturligtvis hade Mann/Weil rätt och den relativt nybildade engelska trion More Kicks visar, att allt som egentligen behöver för att skapa välmående är gitarr, bas, trummor, ett antal suveräna sånger och, som i det här fallet, tre bra sångare. Som om de ville säga skippa drogerna och berusa er med musik istället. Det självbetitlade debutalbumet "More Kicks" spelades i princip in live i studion på bara två dagar. Mer behövdes inte för medlemmarna i More Kicks för att göra euforisk pop, som borde tillfredsställa de mest kräsna och kicksökande konnässörerna ur andra generationen mods i slutet på sjuttio- och början på åttiotalet. De som korsbefruktade sextiotalets beat med sjuttiotalets punk.


WRECKLESS ERIC
Construction Time And Demolition
(Southern Domestic, 2018)

Jag har följt Wreckless Eric/Eric Goulden någorlunda genom åren, men sedan geniala Len Bright Combo har inget däckat mig med sådan kraft som "Construction Time And Demolition". Jag överrumplas av en behagfull känsla av déjà vu. Man känner egentligen igen allt, men musiken lyfter ändå till nya spännande nivåer där den aldrig tidigare befunnit sig. Det är den komplexa musikern och låtskrivaren Wreckless Eric som här kommer till sin fulla rätt. Trots att skivan är inspelad i New York är den ändå lika brittisk i sitt uttryck som 10"-debuten från 1978 och de tidiga singlarna. Det vill säga snärtiga popmelodier fulla av vardagskänsla, bångstyriga ljudmattor, en släng av engelsk music hall och i "Forget Who You Are" psykedelisk garagerock som tittat in i Familys dockhus.


WRECKLESS ERIC
Transience
(Southern Domestic)

På "Transience" gör Eric Goulden en underfundig mix av glamrock och psykedelia, vilket han är tämligen ensam om, och positionerar sig i täten bland artister som, trots stigande ålder, inte tillåter sig att bli bekväm. Istället har han med fingertoppskänsla tagit sitt alias - Wreckless Eric, ett namn han sagt sig inte gilla - in i framtiden. De två senaste albumen har all den briljans och genialitet som vi fick prov på under hans allra tidigaste period hos Stiff Records.


WRECKLESS ERIC & AMY RIGBY
Two-Way Family Favourites
(Southern Domestic, cd 2010)
Makarna Goulden och Rigby tar sig an sina speciella låtfavoriter. Bara de allra mest hårdhudad kan låta bli att smälta av deras eleganta tolkningar av Jackie DeShannons "Put A Little Love In Your Heart", Tom Pettys "Walls", The WHOs "Endless Wire", The Byrds "Balled Of Easy Rider", Flamin' Groovies "You Tore Me Down", PF Sloans "I Get Out Of Breath"  och  Plummet Airlines "Silver Shirt". Spelas med fördel nattetid.


LES GRYS-GRYS 
Les Grys-Grys 
(Groovie)
Det är den exakta autenticiteten som gör Les Grys-Grys till ett så fantastiskt band. Precis som en gång The Tell-Tale Hearts och The Wylde Mammoths vårdar gruppen sina influenser med omsorg och låter som om dom verkligen levde sida vid sida med band som Pretty Things, Standells, Creation, Yardbirds, Outsiders och svenska Ola & The Janglers. Ja, just det - Ola & The Janglers anno "Surprise, Surprise", "It's Allright", "Love Was On Your Mind" och "My Mean Memory".


ANC4
(Kool Kat Musik)
För oss som är besatta av pop är det här genren tagen till perfektion. Influenserna är de absolut bästa, vi får Byrdsstämmor i "No More Words", Beatlesharmonier i "Everybody Tells Me That I'm Lazy" och det är inte så lite Brinsley Schwartz om "Winner". Det är inte orimligt att kalla medlemmarna Roger Arvidson och Tomas Nilsson för 2019 års Nick Lowe och Ian Gomm, då dessa två befann sig i samma grupp. Och då blir väl ANC4 Brinsley Schwartz för vår tid.


THE RECKS
The Beast From The Sea
(Stoked Music, 2018)

Från ön Sark, den minsta av de brittiska kanalöarna, kommer gruppen The Recks.  Antal boende på Sark lär vara cirka 500 och dess yta endast 5,45 km2. Men musikaliskt måste Sark vara jordens epicentrum. Den punkt där alla folkliga musikyttringar kolliderar och reagerar med varandra. Hur förklarar man annars The Recks kraftfulla energi och genialitet?
Trots att Recks funnits sedan 2012 kom deras debutalbum "The Beast From The Sea" först 2018. Någon enstaka genre går det inte att placera gruppen i, man får söka sig tillbaka till rockmusikens progressiva era och grupper som The Mothers of Invention och svenska Samla Mammas Manna för att hitta samma inställning att allt är möjligt. 
Deras musik, i alla fall hos mig, projicerar bilder från förbudstidens amerikanska lönnkrogar, Berlins nattklubbar under Weimarrepubliken, Balkan sedd genom Emir Kusturicas ögon och begravningsscener ur Francis Ford Coppolas "Gudfadern". Och allt framfört med all den precision och mångsidighet som bara riktigt duktiga musiker besitter.


JOBCENTRE REJECTS
Ultra Rare NWOBHM 1978-1982
(On The Dole Records)

Det som kanske förvånar mig mest är den stora variationsrikedom, som grupperna på  "Jobcentre Rejects" visar upp. Visst är samtliga spår gitarrtunga och riffdrivna, NWOBHM står ju för New Wave Of British Heavy Metal, men utan intryck från omvärlden var grupperna inte.  Att Status Quo har haft stor betydelse för Predatur är ingen överdrift, så även i "Seen You Here", The Next Band lyssnade säkert en hel del på Thin Lizzy, Spider gör snabb surfpunk, Energys "Don't Show Your Face" skulle kunna vara gjord av Tyla Gang och Stray har i "This One For You" tagit intryck av Roky Ericksons demoner. On The Dole Records har gjort en kulturgärning genom att lyfta fram svårhittad rock'n'roll med grupper, som alla skulle ha dragit till St. Pauli i Hamburg om de hade varit verksamma tjugo år innan.
On The Dole nöjer sig inte med bara en utgåva 2019, utan har slagit till på hela tre fullängdare. Två volymer av Jobcentre Rejects samt en återutgåva av den ultrasvåra "Poisonoise" med tyska The Hand Of Doom. Bolaget har samma patos och passion för musik som tidigare drev Sam Phillips att göra storverk med SUN Records. När det finns så mycket bra musik, borde så många som möjligt få möjlighet att höra den, var/är bådas utgångspunkter.


THE NUMBER ONES
The Number Ones 
(Static Shock, 2014) 
Fullständigt avväpnande powerpoppunk från Dublin. Larmigt, gapigt och en alldeles underbar uppvisning i hur opretentiöst levande rockmusik kan och bör låta. Om jag förstått saken rätt finns det bara det här albumet, samt ett antal singlar, med gruppen. Den på a-sidan avslutande "Girl" - finns även som 45a för den sparsamma - är precis så snygg att jag vill ha minst en hyllmeter med utgåvor av The Number Ones.


BOB DYLAN  
Travelin' Thru - featuring JOHNNY CASH  
The Bootleg Series Vol. 15, 1967-1969 
(Columbia, 3cd-box)
Den 18 februari 1969 besökte Johnny Cash Columbias studio i Nashville, där Bob Dylan arbetade med det som skulle bli albumet "Nashville Skyline. Cash och Dylan spelar tillsammans låtar ur respektives repertoar, samt klassiker som "Careless Love", "MysteryTrain" och "You Are My Sunshine". Cash och Dylan tillsammans var inga Don och Phil Everly precis, vars röster var i perfekt harmoni med varandra, men stämningen är kamratlig och opretentiös och som lyssnare infinner sig känslan av att få sitta med när det händer. Det, och naturligtvis duetten som ända hamnade på "Nashville Skyline" - "Girl From North Country", är den stora behållningen. Allra störst anledning att köpa "Travelin' Thru" är ändå skiva nummer ett, innehållande alternativa versioner från albumen "John Wesley Harding" och "Nashville Skyline". Där hittar ni också den i tempo nertagna "As I Went Out One Morning", från "John Wesley Harding", i vilken karln visar hela vidden av sin genialitet. Här pratar vi gåshud - över hela kroppen!


THE MAHARAJAS 
Opposites Attract/Overlord 
(Chaputa) 
A-sidans "Opposites Attract" är precis den sortens pumpande fuzzmonster där Maharajas, med lätthet, visar vem som bestämmer i garaget. I "Overlord" sjunker de istället ner i en paranoid och suggestiv Rubber Room/Psycho-känsla.  Att Maharajas kan spela allt, ingen genre verkar vara dem främmande, har de visat tidigare och får motsatsernas lockelse fortsatt fritt spelrum kan vi förvänta oss ett sjuhelvetes nästa album. Ty den här gruppen bemästrar allt, så när får vi ett rent countryalbum?


RÅTTANSON
I'd Much Rather Be With The Noise
(Open Mind)

Råttanson är något så unikt som en Phil Spector i fickformat, vilket syftar på det lilla format han verkar i. Hans musik är inte beroende av hundra studiomusiker i en etablerad jättestudio. Det förhåller sig precis tvärtom, hela skivan är inspelad i hans hem med hjälp enbart av trummisen Anders Björklund. I övrigt gör han precis allt själv. Betyder det att det låter smått och primitivt. Nej inte alls. Råttansons Wall of Sound är inget mindre än fantastiskt. Stort, tight och lyckliggörande.


HIT THE HAY Vol. 11 
(Sound Asleep)
Förväntningarna på Varaslättens powerpopmaestro - Jerker Emanuelson - är skyhöga. Vid varje ny utgåva av "Hit The Hay" är jag lika övertygad om att just den senaste ändå är den absolut bästa samlingen. Sanningen är väl snarare att Emanuelson inte äger förmågan att släppa något som inte håller måttet eller ens är mindre bra. Så även gällande Vol 11, som på ett utsökt sätt innehåller ren pop och pop uppblandad med starka countryinfluenser. Flera av grupperna på Vol. 11 har säkert detaljstuderat Flying Burrito Brothers från tiden då Gram Parsons fortfarande var medlem.


THE LOONS  
A Dream In Jade Green/ Memories Have Faces/Don't Make Me Wait 
(Munster, singel) 
The Loons presenterar ett genomgående brittiskt anslag med rötterna i 1966/1967. "A Dream In Jade Green" är genialt suggestivt framförd psykedelia. På baksidan kliver de i "Memories Have Faces" in i det på hösten 1967 USA-turnerande Yardbirds domäner, medan "Don't Make Me Wait" skulle ha platsat på någon volym av English Freakbeat, som Greg Shaw gav ut på bolaget AIP (Archive International Production)

EX HEX
It's Real
(Merge)

Bland genrebeskrivningarna av den musik Ex Hex spelar hittar man bland annat; noice pop, post-punk, indierock, garagerock, garagepunk och rätt och slätt rock & roll. Sanningen ligger väl i en mix av allt det nämnda. Själv slås jag mest av gruppens förmåga att, mitt i det tuffa gitarrlarmet, skriva fantastiskt melodiösa låtar. Herrejävlar vilken begåvad trio, som med en så enkel sättning som gitarr, bas och trummor lyckas göra maximalt variationsrik, känslig och fräckt gitarrbaserad rock. Och så dessa röster som får nackhåren att resa sig. Vem som sjunger vad framgår inte, men både solo- respektive körsång är så snyggt gjorda.


PAT TODD & The RANKOUTSIDERS  
The Past Came Callin' 
(Hound Gawd) 
Femte albumet för Todd och hans grupp efter att Lazy Cowgirls bröt upp runt 2005. Läste en recension på nätet angående "The Past Came Callin'" med följande lysande, jag önskar jag kommit på det själv, och väl sammanfattande mening om Todds person: "...you can take the boy outta the garage but you can't always take the garage outta the boy". Jo, sån är han Pat Todd. Totalt hängiven larmig garagerock kryddad med snygg countrypåverkan. Man köper hans skivor utan att behöva höra dem innan. Han tillhör den priviligerade gruppen musiker som är stilmässigt ultrabegåvade.


PAT TODD & The RANKOUTSIDERS 
Bang Bang & Then You're Dead/You Made A Hit 
(Beluga, singel) 
Naturligtvis platsar även gruppens senaste singel på årsbästalistan. Gitarrljudet är magnifikt, Todd sjunger med en energisk övertygelse och då han plockar fram munspelet smälter man. Han behöver inte jämföra sig med någon/några, men det här är på samma höga nivå som The Blasters befann sig på då de var som allra bäst. Baksidans "You Made A Hit" är, precis som ni redan räknat ut, Ray Smiths gamla b-sida till "Why Why Why"(Sun Records) från oktober 1958. Ett perfekt extranummer då publiken vägrar låta Pat Todd & The Rankoutsiders gå av scenen.


CREEPY JOHN THOMAS 
Creepy John Thomas 
(Soundvision) 
Inspirerad av Buddy Holly började John Thomas sin musikaliska bana hemma i Australien och gick senare med i gruppen The Flies, som var förband till Rolling Stones under deras första Australienturné 1965. Thomas flyttade till Düsseldorf i Tyskland i slutet på sextiotalet och träffade producenten Konrad "Conny" Plank, som senare skulle komma att arbeta med Neu, Kraftwerk och Brian Eno. De båda fann varandra direkt och började, under obokad studiotid som Plank hade tillgång till, experimentera fram debutalbumet "Creepy John Thomas"(RCA 1969). Titeln, vilken också blev det artist-/bandnamn han började använda, hämtade Thomas från låten "Creepy John" som återfinns på den amerikanska gruppen Koerner, Ray & Glovers album "Blues, Rags and Hollers" (Audiophile 1963 & Elektra 1963). Att John Thomas blev medlem i Edgar Broughton Band under perioderna 1975-1976 och 1979-1981 förvånar inte. De är samma andas barn, även om Creepy John Thomas inte tog ut svängarna lika hänsynslöst som Edgar Broughton Band gjorde.


GERAINT WATKINS 
Rush Of Blood 
(The Last Music Co.)
Det brukar vara några års väntan på album från Geraint Watkins, men när de väl kommer blir man aldrig besviken. Inte den här gången heller. "Rush Of Blood" är en fullträff, som utan omvägar hittar sin väg direkt till hjärtat. Världen behöver mer av Watkins sort, artister helt utan cynismer och skitstövelbeteenden. Watkins är en maestro i att ur folkliga musiktraditioner som rock'n'roll, soul, gospel, country, träskrock, blues och ren pop skapa sin helt egen stil.


TOMMY STEELE and COLIN HICKS 
Hollerin' 'n' Screamin' The Rock'n'Roll Years 1956-1960 
(Pink 'n' Black, 2cd 2012) 
Bröderna Thomas och Colin Hicks gick initialt samma väg musikaliskt. Den äldre brodern Thomas förvandlade sig till Tommy Steele och blev megastor, med inte mindre än 24 placeringar på brittiska Top 50 mellan 1956-1961. Helt utan listplaceringar gick den yngre brodern en mer obskyr tillvaro till mötes. I gruppen Colin Hicks & The Cabin Boys ingick samtidigt storheter som gitarristen Alan Caddy, basisten Brian Gregg och trummisen Clem Cattini som alla också varit medlemmar i Johnny Kidds kompgrupp The Pirates. Även Joe Moretti - som är skyldig till den fantastiska gitarrslingan i "Shakin' All Over" - ingick under en period i The Cabin Boys, liksom den vikarierande Ringotrummisen Jimmy Nicol. Hans kompmusiker var alltså inte kattskit precis. De totalt 67 låtarna, med hälften var av bröderna, visar att Colin Hicks musikaliska arv från femtiotalet är långt mer intressant än det Tommy Steele lämnade efter sig.


MARTIN KARLSSON'S DEGRADATION
Too Far Gone / Barbwire (Couldn't Keep Me Away)
(Lätta Bördor)

Till vardags sitter Martin Karlsson på trumstolen i Örebrogruppen The Strollers. Om jag förstått saken rätt är detta Martin Karlssons första utgåva under eget namn. Och det är en alldeles lysande debut Karlsson gör. Här får också den nystartade etiketten Lätta Bördor Records ett avstamp som lovar gott inför framtiden. Varför inte börja 2020 med ett helt album av Martin Karlsson.


MICK TROUBLE 
It's the Mick Trouble EP 
(Emotional Response, 2017) 
Låt er inte luras, det här är varken inspelat tidigt åttiotal eller en outgiven inspelning med Television Personalities utgiven under pseudonym. Mick Trouble heter inte ens Mick Trouble utan Jed Smith och ep:n är inspelad i nutid. Inget av det där spelar någon som helst roll, det enda som har betydelse är hur det låter. Och det låter galet bra.


MICK TROUBLE
...here's the Mick Trouble LP 
(Emotional Response) 
Inte kanske lika hisnande omedelbar som ep:n, men ändå lika havärd. Mick Trouble/Jed Smith gör förstklassig popmusik sprungen ur det brittiska åttiotalet, trots att Smith inte ens är britt utan hör hemma i New York. Med lätthet skulle man kunna smyga in det här på Cherry Reds cd-samling "Millions Like Us - The Story of The Mod Revival 1977-1989". Mick Trouble plockar fram skrattgroparna hos lyssnaren.


MICKE JAPP featurin' MO WITHAM
Du får mig aldrig upp (i en sån där)
Mycke' Jupp Vol 1
(Pubrock Records)

Svenska Micke Japp har alltså tagit på sig uppgiften att översätta och tolka en av de riktigt stora, kanske inte försäljningsmässigt men konstnärligt, utövarna i rockmusikens tjänst. Ingen lätt uppgift och hade gruppen valt att rakt av göra elva Jupplåtar, utan översättning, så hade skivan känts onödig. Men, med Mats Zetterbergs fina översättningar/tolkningar tillför de en helt egen, både respekt-och behagfull, dimension till originalversionerna och musikaliskt svänger det lika gott som en gång Jupps egen grupp - Legend.


THE FEVERS 
Don't Tell Me It's Wrong/He's In Town 
(Get Hip, singel 2005) 
Jag har alltid varit förälskad i låten "He's In Town", skriven av kompositörsgiganterna Gerry Goffin och Carole King. Amerikanska The Tokens fick en hit med "He's In Town" i augusti 1964. Engelska The Rockin' Berries "snodde" Tokens arrangemang rakt av och klättrade upp till tredje plats på Englandslistan i oktober samma år. Den alltför tidigt avlidna franska sångerskan Ria Bartok - död 1970 enbart 27 år - gjorde en förtjusande version 1965 - "Tu La Revois". Svenska-engelska The Deejays spelade in den 1968 i originalarrangemanget, medan helsvenska The Friends tog sig an "He's In Town" 1966 mer som en brittisk rhythm & bluesballad. Men åter till The Fevers som, med öppen hi-hat och distad gitarr, charmigt och larmigt låter ännu en generation förstå hur mästerliga Goffin/King var. A-sidans "Don't Tell Me It's Wrong" borde ha en rejäl chans hos de som gillar Jonathan Richman eller spelat sönder The Barracudas debutalbum "Drop Out with The Barracudas" (1981).


BABY GRANDMOTHERS 
Merkurius 
(Subliminal Sounds)
Att från ett nyinspelat album med Baby Grandmothers få höra Kenny Håkanssons briljanta gitarrspel, med precision uppbackad av Bella Linnarsson på bas och Pelle Ekman bakom trummorna, sväva fullständigt fritt, är en spännande resa mot okänt mål. För det är instrumentala destinationer höljda i dunkel om vart de är på väg som är den bärande idén i Baby Grandmothers musik.


DIGGIN' IN THE GOLDMINE 
Dutch Beat Nuggets 
(Pseudonym) 
För den som intresserat sig för Nederbeat, alltså sextiotalets beat- och garagerock från Nederländerna, har det varit ganska lätt att hitta bra samlingar, företrädesvis utgivna av bolaget Pseudonym. Dock har ingen utgåva varit tillnärmelsevis så välgjord och snygg som boxen "Diggin' In The Goldmine". Med en speltid på över åtta timmar återfinns musik tagen från både obskyra och mer kända singlar gjorda under tiden 1965-1970. Boxen innehåller även en 200-sidig bok med kommentarer till samtliga låtar, skriven av Mike Stax och en singel med Cuby and the Blizzards - "Stumble and Fall/I'm So Restless".


THE DYNAMITES 
Too Late - The Complete Recordings (1963-1966) 
(SesAm) 
Mycket välgjord box innehållande en dubbel-Lp - med samtliga studioinspelningar och livematerialet från albumet "Swiss Beat Live!" (1965) - en 40-sidig bok och tre konsertaffischer med den Schweiziska gruppen The Dynamites. Dynamites bildades 1958 i Basel, var verksamma i tio år och utvecklades från att ha varit Shadowsinspirerade till att bli utövare av samma musik som förebilderna Them, Kinks och Pretty Things spelade.


LOST BALLOONS 
Lost Balloons 
(Alien Snatch, 2015)
Duon Lost Balloons består av Jeff Burke och Yusuke Okada och det här är deras debutalbum. Och vilken debut sen. Punkig powerpop, poppig powerpunk eller powerpoppunk. Välj själva. Hur som helst är det charmig pop med mycket gitarrer och stundtals mycket tufft gitarrkomp.


LOST BALLOONS  
Hey Summer 
(Dirtnap, 2017)
Mjukare och mer melodiös än debuten, men fortfarande högklassig pop.


LOST BALLOONS 
Liquor Store/Dirty Sandy
(Wild Honey, Singel 2017)
Vill man inte köpa duons båda albumen bör man ändå inte missa deras enda singelutgåva, vilken ger en god bild av vad Lost Balloons är kapabla till.

ELLIOTT MURPHY
"The Murphys" - The 1973 Aquashow Demos 
(Red Lounge, 2006) 
Som titeln anger är det här demoinspelningarna som ledde fram till skivkontrakt med Polydor och Murphys debutalbum "Aquashow" 1973. Sättningen är Elliott - gitarr, sång och munspel, brodern Matthew - bas och en kamrat, George Gates, även han gitarr. Halvakustiska inspelningar, men med samma intensitet och nerv som alltid kännetecknat Elliott Murphy. Med albumet följer även en singel, inspelad 1974, bestående av suveräna demoinspelningar av "Abraham Lincoln Continental" och "History". Nyinspelningar av singellåtarna hamnade senare på "Night Lights" (RCA 1976) respektive "Lost Generation" (RCA 1975).


ROCKPILE
Live At Rockpalast
(Repertoire, 2Lp +Dvd 2013)
Den här borde jag ha köpt då den kom, men det blev inte så. Trodde väl att jag hade det jag behövde med Rockpile, inklusive bootleg, plus respektive medlemmarnas egna utgåvor. Nåväl, nu har jag den och jösses vad det svänger. Men, det visste vi ju redan. En generös utgåva som bekräftar att 1980 var Rockpile det tajtaste man kunde se och höra.


                                   ÅRETS HEDERSOMNÄMNANDE

POPNÖRDSPODDEN
Resan genom det svenska sextiotalets popmusik fortsätter. De outtröttliga ciceronerna Ulf Henningsson och Åke Eriksson han nu nått det sista landskapet - Skåne, men än är vi inte fullärda. Efter att alla landskap har fått sig en rejäl genomkörare, skall storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö sättas under lupp. Vilket mastodontverk det skulle kunna bli i bokform. I vart och varannat program har även det grandiosa husbandet Carl-Eiwar Sect fått ett begränsat, alltför begränsat enlig mig, utrymme.

måndag 18 november 2019

ANC4




ANC4
(Kool Kat Musik)


Att 1+1+1+1 blir 4 kan naturligtvis ingen normalbegåvad människa ifrågasätta. Men det stämmer bara då man underkastar sig de matematiska lagarna. I musikens värd kan summan bli både lägre och högre. Det finns grupper vars enskilda delar är mer intressanta än helheten. Det finns alltså ingen garanti att ett antal begåvade låtskrivare och musiker tillsammans överträffar sig själva.

Med den relativt nybildade gruppen ANC4 - ArvidsonNilssonComboFour - förhåller det sig tvärtom. Roger Arvidson kommer från grupper som Sonic Walters, Remains och Arvidson & Butterflies , Tomas Nilsson från powerpopexcellenserna Mop Tops, Janne Borgh från Moderns och Strindbergs och Niclas Östergren från olika coverband med inriktning på Beatles och blues. Fyra välrenommerade musiker, med ett passionerat förhållande till popmusik, vars gemensamma musik blir långt större än summan av delarna.

Både Roger Arvidson och Tomas Nilsson är låtskrivare som saknar motstycke i Sverige. Att föra samman så stora begåvningar och få ett genialt gemensamt resultat kräver ödmjukhet och tolerans. Om det hade funnits alltför stora egon hos de tongivande personerna (det är Arvidson och Nilsson som skrivit all musik, dock inte mer än tre sånger tillsammans) hade ANC4 lätt kunna ha havererat. Istället tycks samarbetet ha sporrat dem, mer perfekt än så här blir banne mig inte popmusik. Men, man skall heller inte glömma Borgh och Östergren, ty helheten är fullständigt förtjusande i framförandet.

För oss som är besatta av pop är det här genren tagen till perfektion. Influenserna är de absolut bästa, vi får Byrdsstämmor i "No More Words", Beatlesharmonier i "Everybody Tells Me That I'm Lazy" och det är inte så lite Brinsley Schwartz om "Winner" och "You're The One". Det är inte orimligt att kalla Arvidson och Nilsson för samtidens Nick Lowe och Ian Gomm, då dessa två befann sig i samma grupp. Och då blir väl ANC4 Brinsley Schwarz för vår tid.

Låt inte ANC4 bara bli ett projekt. Ge oss mer.

tisdag 1 oktober 2019

Råttanson



RÅTTANSON
I'd Much Rather Be With The Noise
(Open Mind)


Råttanson, eller som det står i hans födelseattest Henrik Aspeborg, är tillbaka. Hans, av mig, mycket efterlängtade uppföljare till ett av 2017 års bästa album - garageklassikern "Full-Scale Shakeability" - har konsekvent fått titeln "I'd Much Rather Be With The Noise". Precis som Flamin' Groovies på "Shake Some Action" 1976 och Dwight Twilley på "Scuba Divers" 1982 ägnade sig åt att manifestera sig genom både suveräna låtar och en ljudbild som väl bekräftade i vilken tradition de ville verka, då de byggde sitt eget popuniversum.

Råttanson är något så unikt som en Phil Spector i fickformat, vilket syftar på det lilla format han verkar i. Hans musik är inte beroende av hundra studiomusiker i en etablerad jättestudio. Det förhåller sig precis tvärtom, hela skivan är inspelad i hans hem med hjälp enbart av trummisen Anders Björklund. I övrigt gör han precis allt själv. Betyder det att det låter smått och primitivt. Nej inte alls. Råttansons Wall of Sound är inget mindre än fantastiskt. Stort, tight och lyckliggörande. Naturligtvis därför att även sångerna genomgående håller så hög klass. Råttanson har, precis som Groovies och Twilley på ovan nämnda plattor, fattat att en fantastisk ljudbild även kräver fantastiska låtar. Och på "I'd Much Rather Be With The Noise" finns inte ett svagt spår.

Den urstarka öppningens "Small Venue Concerts" är uppdaterad MUD och Bay City Rollers, med smakfulla handklappningar och "Oh, sha la la la. I "Hometown-Out-Of-Towner" kliver han in i Mark Bolans glamrockvärld, bara för att några spår senare i "No Best Of Me" förvandla sig till Willy DeVille under dennes storhetstid i Mink DeVilles sena sjuttiotal. Ömsint om att inte kunna leva upp till kärlekens förväntningar. Det är bara smattret från kastanjetter som saknas. Så makalöst snyggt att den skulle passa Miriam Linnas utsökta smak och flickpopskänsla på ett förhoppningsvis tredje soloalbum. Både "Kiss This Year Goodbye" och "Sure Of My Doubts" bär tydliga drag av The Byrds och den stenhårda "Sixgun Smile" fyller rummet och måste höras med reglaget draget upp till elva.

Som sagt, inte ett svagt spår. Råttanson är en av Sveriges mest komplexa musiker och låtskrivare. Han kan sin rockhistoria och plockar russinen ur rock- och popmusikens bästa genrer och sätter in dem i sin alldeles egen älskvärda Spectorvärld.

Genialt rakt igenom!

fredag 13 september 2019

The Recks



THE RECKS
The Beast From The Sea
(Stoked Music)


Från ön Sark, den minsta av de brittiska kanalöarna, kommer gruppen The Recks. Hur liten Sark är förstår man då man betänker att Recks fem medlemmar utgör en procent av öns befolkning. Motsvarande procentsats för Sverige skulle ge 100000 medlemmar. Antal boende på Sark lär vara cirka 500 och dess yta endast 5,45 km2. Men musikaliskt måste Sark vara jordens epicentrum. Den punkt där alla folkliga musikyttringar kolliderar och reagerar med varandra. Hur förklarar man annars The Recks kraftfulla energi och genialitet?

I programbladet över alla som skulle spela på årets Live At Heart i Örebro hade jag, efter att ha lyssnat på evenemangets Spotifylista, gjort flera noteringar om eventuellt intressanta artister/grupper, dock bara ett namn markerat med ett utropstecken - THE RECKS! Av allt jag ville se, var det bara Recks som jag absolut inte fick missa. Gruppen gjorde tre lysande spelningar, varav den sista, på Makeriet, var en av de bästa konsertupplevelser jag haft. Lokalen var liten, näst intill packad med folk och ljudet precis så högt som det måste vara. Och det som hände på scenen var en märklig upplevelse av hur det skulle kunna låta om Edgar Broughton Band idkade umgänge med Captain Beefheart och Sadies i en Kusturicafilm. Svart katt, vit katt, förbannat stökigt och fantastiskt vackert på samma gång. En mycket märklig upplevelse och jag var alldeles matt efteråt. Men mycket, mycket nöjd!

Trots att Recks funnits sedan 2012 kom deras debutalbum "The Beast From The Sea" först 2018 och är till sitt innehåll mer strukturerat än deras scenframträdande. Men låt inte lura er, man vet ändå inte var man har The Recks. Någon enstaka genre går det inte att placera gruppen i, man får söka sig tillbaka till rockmusikens progressiva era och grupper som The Mothers of Invention och svenska Samla Mammas Manna för att hitta samma inställning att allt är möjligt. Kanske är det därför Recks har kallats:

The kings of schizophrenic folk

Själva beskriver de sig som:

...a gypsy, jazz, folk, funk, genre-bending, mind-melting, slap-dashing five-piece from the isle of Sark.

Man kan också lägga till att de med "Valentine" och "She Wants That Too" utan svårighet även behärskar tjugotalsswing i Charlestonstappning och med "Low Life" kliver hundra år framåt och presenterar en rytmisk rap. Att deras musik, i alla fall hos mig, projicerar bilder från förbudstidens amerikanska lönnkrogar, Berlins nattklubbar under Weimarrepubliken, Balkan sedd genom Emir Kusturicas ögon och begravningsscener ur Francis Ford Coppolas "Gudfadern" är en spännande bonus. Och allt framfört med all den precision och mångsidighet som bara riktigt duktiga musiker besitter.


söndag 1 september 2019

Micke Japp




MICKE JAPP featurin' MO WITHAM
Du får mig aldrig upp (i en sån där)
Mycke' Jupp Vol 1
(Pubrock Records)


Jodå, ni läser rätt - Micke Japp istället för Mickey Jupp. Det finns massor av hyllningsband, alltså såna som bara spelar låtar ur en speciell artists eller grupps repertoar. En respekt som vanligtvis endast tillkommer världsnamn och framförda av grupper med påhittiga namn som Boot Led Zeppelin, Too REX, Pearl Jamm, Fleetwood Bac, Trembling Wilburys, Absolute Bowie och Rollin' Stoned. Att, till råga på allt, en svensk grupp skulle ägna all sin verksamhet åt en musiker som Mickey Jupp var oväntat, men alls inte oförtjänt, och dessutom göra det på svenska.

Takt- och måttfulle Mickey Jupp, som ju minst av allt vi ha allt ljus på sig själv, är säkert lika förvånad som vi andra. Och ändå är det så att om någons begåvning förtjänar att lyftas fram så är det Southendlegendaren Mickey Jupps. Karln är trots allt en av Storbritanniens största låtskrivare, helt i klass med namn som Ray Davies, Lennon/McCartney och Jagger/Richards. Inte långt efter Chuck Berry då det kommer till att berätta en historia och allra bäst är han som åsidosatt i kärlek. Ingen kan låta så olycklig som Mickey Jupp. Sångerna om hans tillkortakommanden med kvinnor lyfter och levandegörs av hans formidabla röst och gitarr- respektive pianospel som kan både gråta och svänga.

Svenska Micke Japp har alltså tagit på sig uppgiften att översätta och tolka en av de riktigt stora, kanske inte försäljningsmässigt men konstnärligt, utövarna i rockmusikens tjänst. Ingen lätt uppgift och hade gruppen valt att rakt av göra elva Jupplåtar utan översättning så hade skivan känts onödig. Men, med Mats Zetterbergs fina översättningar/tolkningar tillför de en helt egen, både respekt-och behagfull, dimension till originalversionerna och musikaliskt svänger det lika gott som en gång Jupps egen grupp - Legend. Micke Japp fångar på ett förträffligt sätt förebildens mångsidighet, den spirituelle, den tuffe och den ömsinte Jupp ges utrymme i de sånger man valt att tolka. Det gläder mig extra mycket att min absoluta favorit, om det nu går att välja någon av alla hans små mästerverk, bland Juppkompositioner finns med - "Heather On The Hill", här fint framförd som "Ljung och hed i Ljungbyhed".

Som extra bonus har gruppen fått med Mickey Jupps ständige sidekick, gitarristen Mo Witham, som både gästspelar på hela skivan och, tillsammans med Mats Zetterberg, står som producent. Mo Witham är inte vem som helst i sammanhanget, hans samarbete med Jupp går tillbaka ända till det tidiga sjuttiotalet och de klassiska albumen "Red Boot" (1970) och "Moonshine" (1972).

Nedan hittar ni från vilka album Micke Japp gjort urvalet och sångernas originaltitlar. De svenska titlarna, texterna och hur det låter bör ni ta reda på själva genom att införskaffa deras "Du får mig aldrig upp ( i en sån där)".

JUPPANESE (1978) - You'll Never Get Me Up In One Of Those
LEGEND (Red Boot, 1970) - Hole In My Pocket
YOU SAY ROCK (1994) - You Wear My Ring
MOONSHINE (Legend, 1972) - Shine On My Shoes
LEGEND (debuten, 1969) - Heather On The Hill
MOONSHINE (Legend, 1972) Lokal Folk'ol
FAVOURITES (2010) - Some Place Where It's Monday
AS THE YEARS GO BY (1991) - Standing At The Crossroad Again
OXFORD (1980) - Oxford Dick & The Word
SOME PEOPLE CAN'T DANCE (1982) - Taxi Driver
LEGEND (debuten, 1969) - Tombstone


Bloggintresserade