fredag 14 april 2017

Buddy Holly




BUDDY HOLLY and the Jack Hansen Combo
That Makes It Sound So Much Better!
(Roller Coaster!)


Efter bröllopet med Maria Elena på sommaren 1958 lämnade Buddy Holly Lubbock,Texas, och paret bosatte sig i hennes hemstad New York. Flytten skulle inte äventyra The Crickets existens, då Holly var överens med de andra två medlemmarna - trummisen Jerry Allison och basisten Joe B Mauldin - att även de senare på hösten skulle flytta till New York.

För den omfattande skivförsäljningen av bland annat "That'll Be The Day", "Oh, Boy", "Maybe Baby" och "Peggy Sue" hade ingen av medlemmarna i The Crickets fått ordentlig ersättning. Norman Petty, som var gruppens producent och manager, höll inne pengarna. Holly, Allison och Mauldin var förbannade på Petty och tillsammans skulle de ge honom sparken. Som motdrag gav Norman Petty löften om en lysande framtid och att betala sin skuld till Allison och Mauldin om de lämnade Holly åt sitt öde och stannade i Texas för att fortsätta att jobba för honom.

Vid ett besök i Lubbock i början på november 1958 fick Holly, på omvägar, höra att Allison och Mauldin låtit sig övertalas av Petty. Upprörd sökte han upp Petty i dennes inspelningsstudio och kontor i Clovis, New Mexico, för att avkräva honom de pengar han ansåg sig ha rätt till. Han lär inte ha känt sig bättre till mods då Petty kastade ur sig:

"You'll starve to death before you see a penny of those royalties".(1)

Samtliga intäkter gällande sålda skivor av The Crickets hamnade på ett konto tillhörande The Norman Petty Agency Inc. Och där satt de till Petty behagade ersätta trion Holly, Allison och Mauldin, som varit naiva nog att lita på honom.

Mellan Buddy Holly och Norman Petty var brytningen definitiv. Trots flera försök från Hollys sida att övertala Allison och Mauldin att lämna Petty valde de att stanna kvar. Om de fick några pengar skall jag låta vara osagt. Holly däremot var pank då julen 1958 närmade sig. Behovet av pengar övervann olusten att ge sig ut på turné och då artistagenten GAC erbjöd honom plats i en tre veckors lång turné kallad "Winter Dance Party" tackade han ja. Premiär var 23 januari 1959 i Milwaukee och förutom Holly deltog Ritchie Valens, Big Bopper, Dion and the Delmonts och Frankie Sardo.

I avsaknad av Jerry Allison och Joe B Mauldin engagerade Holly gitarristen Tommy Allsup, trummisen Carl Bunch och på bas Waylon Jennings som kompmusiker. Konstellationen presenterades som Buddy Holly and the Crickets, något som föranledde Norman Petty att hota Holly med lagliga påföljder om han inte slutade använda namnet Crickets. Petty inte bara höll inne Hollys pengar, han använde sig också av Jerry Allison och Joe B Mauldin för att förvägra honom namnet The Crickets.

Att det, den tredje februari 1959, för Buddy Hollys räkning slutade på en delvis snötäckt åker vid Clear Lake i delstaten Iowa vet vi, men hur han egentligen tänkte sig sin musikaliska framtid kan vi bara spekulera i.

Den sista utgåva som fick Buddy Hollys eget erkännande var singeln "It Doesn't Matter Anymore/Raining In My Heart", som båda var inspelade i New York den 21 oktober 1958 och markerade en avsevärd förändring i Hollys musikaliska uttryck. Bakom honom fanns inte några av de kamrater han vuxit upp med hemma i Lubbock. Istället var det till orkesterledaren och producenten Dick Jacobs han vänt sig. Ackompanjerad av en arton man stor orkester - bestående av gitarr, bas, piano, trummor, tenorsax, fiol, altfiol, cello och harpa - spelades på samma dag fyra sånger in. Ingen låter det minsta som det Buddy Holly tidigare hade spelat in.

Specialskriven av Paul Anka för Buddy Holly var "It Doesn't Matter Anymore" och från kompositörsduon Boudleaux Bryant/Felice Bryant fick han "Raining In My Heart", som ursprungligen var tänkt för Everly Brothers. De två övriga sångerna som spelades in var "True Love Ways", skriven av Buddy Holly och Norman Petty samt "Moondreams", skriven av Petty ensam.

Skulle man spekulera i en musikalisk riktning med utgångspunkt från Buddy Hollys sista utgivna skiva medan han fortfarande var i livet hamnar man, dessbättre, förmodligen fel. Visst gör han sig bra som sångare av ledmotiv till romantiska komedier från sent femtiotal och tidigt sextiotal, för de fyra sista sångerna är som hämtade ur någon av paret Doris Day och Rock Hudson filmer, men Holly provade sig fram.

Första gången Buddy Holly arbetade tillsammans med Dick Jacobs var i juni 1958. Materialet de då spelade in var två sånger skrivna av Bobby Darin. Darin var vid tidpunkten under kontrakt med Atco men smög iväg till Brunswick och gjorde singeln "Early In The Morning/Now We're One", producerad av samme Dick Jacobs, under gruppnamnet The Ding Dongs. Atco blev naturligtvis inte glad och Brunswick fick dra tillbaka sin upplaga och överlämna mastertejperna till Atco, som i sin tur gav ut samma inspelningar under pseudonymen The Rinky Dinks. Brunswick var en underetikett till Coral Records - båda etiketterna gav ut Buddy Hollys skivor - och via Jacobs fick Holly höra Darins indragna sånger och erbjöd sig att spela in dem. Jacobs använde samma musiker och samma arrangemang som vid inspelningen med Darin. Med den svarta gospelkören The Helen Way Singers i ryggen fick Holly till ett gospelsväng som han själv, med all rätt, var mycket nöjd med.

Under ett framträdande på Alan Freed Paramount Show 1957 hade Holly träffat rhythm & blues-saxofonisten King Curtis och de båda bestämde sig för att någon gång arbeta tillsammans. Tillfälle gavs i september 1958 och Holly betalade för Curtis flygbiljett från New York till Clovis. Tillsammans med Jerry Allison och Joe B Mauldin spelades King Curtis komposition "Reminiscing" in, samt "Come Back Baby" som Norman Petty komponerat tillsammans med den då relativt okände Fred Neil. Inspelningen av den snyggt rhythm & bluesfärgade "Reminiscing" blev liggande till hösten 1962 då den gavs ut som singel, medan den mindre lyckade "Baby Come Back" stoppades in på albumet "Showcase" 1964.

Under en kort tidsperiod jobbade Holly med stilar som gospel, rhythm & blues och romantisk pop. Det går alltså inte att dra några egentliga slutsatser om vart Buddy Holly var på väg musikaliskt. Vägen låg öppen och likt sina generationskamrater Elvis Presley, Gene Vincent, Jerry Lee Lewis, Eddie Cochran, listan kan göras lång, så var Hollys sinne vidöppet då det kom till musikaliska intryck. Stilar som country, blues, rhythm & blues, bluegrass, cajun, pop, rockabilly, rock'n'roll, även här kan listan göras lång, insöps med samma välvilja och intresse.


Vid en lunchträff med Dick Jacobs den 19 januari 1959, alltså fyra dagar innan Holly gav sig av på den sista ödesdigra turnén, lämnade han till Jacobs över en bandkopia med sex nykomponerade sånger inspelade hemma i lägenheten i Greenwich Village. För ändamålet hade han använt den bandspelare av märket Ampex 401A som han köpt(!) begagnad av Norman Petty. På baksidan av bandasken finns sångtitlar och datumen för inspelningarna noterade:

1. "THAT'S WHAT THEY SAY" DEC. 3, '58
2. "WHAT TO DO" DEC. 3, '58
3. "PEGGY SUE GOT MARRIED" DEC. 5, '58
4. "THAT MAKES IT TOUGH" DEC. 8, '58
5. "CRYING, WAITING, HOPING" DEC. 14, '58
6. "LEARNING THE GAME" DEC. 17, '58

Anledningen till mötet med Jacobs var att Holly ville planera inför framtiden. De sex nya sångerna var demoinspelningar, där Holly ensam kompade sig själv med akustisk gitarr, och aldrig menade att ges ut. Det var råmaterial avsett endast för Dick Jacobs att fundera över de tre veckor Buddy Holly skulle kuska runt i en kall turnébuss. Ödet ville något annat och det band Jacobs fick i sin hand skulle visa sig bli något av Buddy Hollys testamente, allmänt kallat "The Apartment Tapes".

Med digital teknik har man idag lyckats göra underverk med de sex sångerna. Är själv innehavare av både 6lp-boxen "The Complete Buddy Holly" (MCA-Coral, 1979) som var först med att officiellt ge ut Hollys hemmainspelningar, dock inte alla, samt den av HIP-O Select 2009 utgivna 6cd-boxen "Buddy Holly NOT FADE AWAY - The Complete Studio Recordings And More" och jag måste säga att jag är överväldigad över resultatet på den senare.

Förutom uptempolåtarna "Peggy Sue Got Married" och "Crying, Waiting, Hoping" är det en mer eftertänksam Buddy Holly som ger sig till känna. Det är mer popmusik än rock'n'roll och det är verkligen inte svårt att förstå att en låtskrivare och musiker som Paul McCartney älskar Buddy Holly. Även i Beatles tidiga musik fanns en enkelhet och lätthet som vid första anblick/lyssning kan misstas för simpel och alltför okomplicerad.

Efter Buddy Hollys död låg det plötsligt i Dick Jacobs händer att på bästa sätt försöka förvalta de sex sånger Holly anförtrott honom. Idag är det främst enkelheten i inspelningarna man värdesätter och det är just det som gör dem så sensationella. Utan att då vara medveten om det gav Buddy Holly singer-songwriter-traditionen en bredare innebörd.

Trots det magiska ursprungsframförandet så måste man kanske föreställa sig att Holly tänkt sig ett större arrangemang. Och det var ju faktiskt till Jacobs han vände sig.

Det skulle dröja fyra månader innan Jacobs tog sig an de sex sångerna. Förmodligen påverkad av att den stort orkestrerade "It Doesn't Matter Anymore" efter Hollys död började klättra på Billboards poplista, där den placerade sig som bäst på trettonde plats, valde han bort det egentligen självklara alternativet - Cricketsmedlemmarna Jerry Allison och Joe B Mauldin - att i efterhand medverka vid försöken att lägga musik bakom Hollys röst.

Det var istället musikern och arrangören Jack Hansen som fick uppgiften att göra sig till tolk för hur Buddy Holly tänkt sig de musikaliska bakgrunderna till de sist komponerade sångerna. Till sin hjälp tog Hansen fyra rutinerade studiomusiker, varav tre tidigare haft ett smärre samarbete med Holly. Gitarristen Don Arnones kompgitarr kan höras på "Rave On", basisten Sandford Bloch och trummisen Panama Francis finns i kompet på Hollys gospelinspelning "Early In The Morning". Pianisten Andy Ackers däremot saknade helt anknytning till Holly, vilket även kören Ray Charles Singers, ej att förväxla med Ray Charles körsångerskor The Raelettes, gjorde. Allt förpackades till The Jack Hansen Combo.

Fyra äldre studiomusiker och en femmannakör, vars vägar säkert korsat varandra på hundratals inspelningar gjorda i New York under fyrtio- och femtiotalet, kunde naturligtvis inte frammana den lössläppt uppsluppna stämning som kännetecknade Buddy Holly and the Crickets inspelningar. Resultatet blev istället ett moget och kompetent men något småtråkigt komp, mer inspirerat av Norman Pettys syn på Buddy Holly än av Buddy Holly själv. Petty hade ju för vana att i efterhand lägga på både det ena och det andra på Hollys inspelningar. Det värsta var nog körerna The Picks och The Roses som han belastade Holly och Crickets inspelningar med. Här är det The Ray Charles Singers som fått den rollen och deras medverkan låter dessvärre inte bättre.

Jack Hansen gjorde säkert så gott han kunde och då han långt senare blev tillfrågad om inspelningarna mindes han dem som märkliga:

"Ah yes, they were strange. Very difficult because Buddy's timing was so bad and there wasn't a lot of time, we were under pressure from Coral to get them done".(2)

Så var det naturligtvis. Inspelningsmässigt fick de göra så gott de kunde då de lade ett komp bakom Hollys röst och gitarr. Problemet var att Holly inte varit taktmässigt hundraprocentig. Det var trots allt bara demoinspelningar som han tänkte fortsätta jobba med så snart han var hemma igen.

Med dagens datateknik till hjälp har inspelningsteknikern Chris Hopkins lyckats korrigera alla de fel som Jack Hansen inspelningar var behäftade med. Och det är dessa remasteringar som Roller Coaster gett ut som "That Makes It Sound So Much Better!". Principen för Hopkins var att anpassa Hollys röst till bandets musik istället för som tidigare tvärtom. För en icke tekniskt kunnig person, som jag själv, är det inte helt lätt att hänga med i den bifogade textens förklaringar om mängden av millisekunders klipp för att få sång och bakgrund att passa perfekt ihop. Som exempel "styckades" Hollys demos upp i bitar på trettio millisekunder för att sedan fogas samman med bakgrunderna.

Ja, ni hör hur det låter...

Den stora behållningen är ändå Buddy Holly själv och hans musik var/är alltid fantastisk. Holly var genial i sin egenskap av förebild till den popmusik som senare kom att utvecklas till Merseybeat. Låtarna, rösten och känslan kom aldrig på skam. Även om man helst ser att Holly själv skulle ha kunnat arrangerat de sista demoinspelningarna, så vill man ju att det vi får hålla till godo med skall låta så bra som möjligt. Och bra låter det. Verkligt, verkligt bra till och med. Buddy Holly är ju alltid Buddy Holly och av och med honom vill man ha allt. I alla fall jag.


Fotnot. Även Norman Petty tog sig an de demoinspelningar Buddy Holly lämnade efter sig. Inte heller han anlitade Jerry Allison och Joe B Mauldin för att lägga bakgrunder till sångerna. Istället anlitade han gruppen The Firebeats, men det är en annan historia.

(1) Citatet är hämtat från sid 283 i "Buddy The Biography", skriven av Philip Norman (Macmillian Publ. 1996)

(2) Citatet är hämtat från texthäftet till "That Makes It Sounds So Much Better!", skrivet av John Beecher 2011.


Länkar:
http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/09/buddy-holly-and-crickets-off-records.html

http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/05/buddy-holly-baby-lets-play-house.html

fredag 17 mars 2017

Mickey Jupp




MICKEY JUPP with FRANK MEAD
Spectrum Recordings April 1975
(Gallery)


För ett fan av Mickey Jupps musik är utgåvan innehållande de sånger Mickey Jupp, tillsammans med gitarristen och munspelaren Frank Mead, lät spela in i april 1975 hos Spectrum Sound Studio i Westcliff i Southend-on-Sea högst sensationell. Ja, jag tvekar inte att jämföra betydelsen av de återfunna inspelningarna med Buddy Hollys så kallade "Apartment Tapes". Trots att omständigheterna och sammanhangen lyckligtvis är så olika beträffande Holly och Jupp, besitter musiken och dess framförande samma magi.

Författaren och Juppkännaren Mike Wade besökte vid flera tillfällen Spectrum Sound. Bland långa rader med askar innehållande inspelade tejper fastnade hans blick en dag på en ask med namnet "Mickey Jupp". Enligt studions ägare Warwick Kemp hade varken Mickey Jupp eller Frank Mead, som vid tidpunkten framträdde som en duo, betalat för studietiden. Så därför stod den där den stod. Wade betalade för inspelningen och tog med sig tejpen hem. Någon månad senare brann studion ner. Utan Wades rådiga ingripande hade vi aldrig fått höra de här unika inspelningarna.

Det är på de små ytorna Mickey Jupp kommer allra mest till sin rätt och hur fantastiskt är det inte att som här få höra honom med bara akustiska instrument - gitarr, munspel och piano - i det som han själv beskrivit som "My Sonny Brown and Terry McGhee period!"

Spectruminspelningarna fyller en del av tomrummet mellan de tre fenomenala albumen med Legend och soloutgåvorna med Mickey Jupp som tog sin början med Stiff Records "Juppanese". Alltså tiden mellan 1972 - 1978.

De tre sångerna "I'm A Car", "Wrong Food" och "Pocket Calculator" har aldrig tidigare funnits på någon av Jupps skivor, vilket ger en god bild av mängden bra låtar mannen skrivit - och ratat. Vilken annan artist skulle rata den fyndiga och lätt bluesiga "I'm A Car" som förstärks så fräckt med Meads slidegitarr och den snygga körsången. Jupp själv lär visst tycka den är genant? Balladen "Wrong Food" är en smittsam trevlig historia som inte lämnar hjärnan i första taget. "Pocket Caculator" är piano- och munspelspubrock av den där välbekant svängiga sorten som blivit något av Jupps signum, medan versionen av "Mystery Train" är ruffig blues som har mer med Junior Parkers original att göra än Elvis rockigare version. Detsamma gäller Jupps egna "Shine On My Shoes" som låter som om den vore inspelad i Sam Phillips Sunstudio innan Elvis gick som barn i huset. Frank Mead är verkligen en gudabenådad munspelare! Den akustiska "Ballad of Guitar Picking Slim" slår de tidigare versionerna med råge.

Och så då "Pilot" som är en av Jupps absolut bästa låtar och det var hos Warwick Kemp han spelade in den allra först. Och som han gör den! Så rent, känsligt och vackert att det är ren Jim Ford-klass!

Trots den sparsamma upplagan, endast hundra tryckta ex, kommer "Spectrum Recordings April 1975" att vara en av 2017 års viktigaste utgåvor. Mickey Jupp är en av Storbritanniens största låtskrivare och detta är en upptäckt av betydande dignitet.

tisdag 7 mars 2017

Les Baroques



LES BAROQUES
A&B Sides + All Album Tracks
(Universal, 2cd)


Under samlingsnamnet "The Golden Years of Dutch Pop Music" ger nu holländska avdelningen av Universal Records ut en lågprisserie bestående av samlingar från dels sextiotalets Nederbeat- och sjuttiotalets progressiva rockera.

Bland grupperna från sextiotalet hittar man klassiska namn som Q65, The Outsiders, Bintangs, The Motions, Cuby + Blizzards och Golden Earrings, men även något mindre kända grupper som Les Baroques.

Trots det franskklingande namnet var Les Baroques en helt igenom holländsk grupp och dess historia går tillbaka till 1959. Innan skivdebuten 1965 - då de togs sig gruppnamnet Les Baroques för att det lät så annorlunda - var man verksamma under namn som The Modern Teenage Quartet, Black Bows och Hurricanes Combo.

Då den brittiska popmusiken exploderade, och påverkade allt och alla, 1964/-65 var Les Baroques, genom fem års turnérande, så rutinerade att de musikaliskt redan var en tight vällåtande grupp med en stor trogen publik. Det var under samma period som den begåvade Gerard Schoenaker kom att ingå i gruppen som dess sångare och låtskrivare. Men, då det lät mer intressant presenterades Schoenaker istället som Gary O'Shannon.

Innan O'Shannon blev medlem var Les Baroques ett rent coverband, vars repertoar bestod av material hämtat från grupper som Rolling Stones, Kinks, Searchers, Them och Animals. Trots O'Shannons begåvning som låtskrivare valde gruppen ändå att som framsida på sin debutsingel göra en version av Joan Baez "Silkie", men med omarbetad text av O'Shannon. B-sidans "My Lost Love" däremot är en O'Shannon-komposition och en föraning om i vilken riktning Les Baroques skulle komma att gå. En blandning av både tuff och känslig sextiotalspunk och brittiskt inspirerad rhythm & blues skulle bli gruppens kännetecken. Inte sällan med tungt framträdande orgel och överraskande inslag av fagott och snygga blåsarrangemang. Genombrotten kom med gruppens andra singel, "Such A Cad", som blev en megahit i Holland och en av deras låtar som ofta återfinns på samlingar med Nederbeat.

På grund av militärtjänst tvingades Gary O'Shannon lämna Les Baroques på hösten 1966. Innan avhoppet hann han ändå medverka på gruppens fyra första singlar samt det självbetitlade debutalbumet - "Les Baroques". Ett variationsrikt och fullständigt lysande album, med mestadels material från O'Shannons penna, som borde vara ett måste hos de med minsta intresse för sextiotalsbeat i allmänhet och Nederbeat i synnerhet. Och det är helt förlåtet att man döpt om Booker T. & The M.G.'s "Green Onions" till "Cascard" och angett organisten Rene Krijen som kompositör.

Det finns de som tycker att Les Baroques blev ointressanta efter att Gary O'Shannon lämnat gruppen. Personligen tillhör jag inte den kategorin. Visserligen var den nye sångaren Michel van Dijk inte i O'Shannons klass, men musiken tog en annan riktning och Les Baroques var forfarande ett fantastiskt kompetent band. Med influenser från soulmusiken ("Bread", "A New Girl 'Cross The Street", "For You" och "Hold On To Me") och amerikansk folkrock ("Love Is The Sun", "We're Both To Blame", "Barbarians With Love" och "Oh, Look How Sweet") blev Les Baroques ett helt annat band. Inte kanske lika spännande som då Gary O'Shannon var medlem, men fortfarande definitivt lyssningsvärda. Med Michel van Dijk som sångare gjorde Les Baroques fram till 1968 fem singlar och ett album, "Barbarians With Love".

Så vad hände med O'Shannon efter militärtjänsten. Om jag förstått saken rätt gjorde han bara ytterligare en singel. Men herregud vilken singel! Med The Gary O'Shannon Group spelade han 1969 in "The Barrel Organ/All We Need Is Time, My Love" och speciellt b-sidan tar fullständigt andan ur åtminstone mig. Stor popmusik med psykedeliainfluenser i klass med det bästa Paul & Barry Ryan spelade in. Universal Records har varit hyggliga nog att även ta med Gary O'Shannon Groups singel och just nu önskar jag inget annat än att det i arkiven finns mängder av outgivet material med Gary O'Shannon.

År 2002 gav Nationaal Popinstituut i Holland ut dubbel-cd:n "Les Baroques - The Complete Collection" och det som skiljer den och Universals nya utgåva är hur man presenterar materialet. Popinstituuts utgåva samlar allt material med respektive sångare på varsin cd. Medan den senare "A&B Sides + All Album Tracks" istället lagt gruppens nio singlar (+ "The Barrel Organ/All We Need Is Time, My Love") på cd1 och deras två album på cd2. Vilken man föredrar är en smaksak. Personligen föredrar jag utgåvan från Popinstituut som stilmässigt och kronologiskt känns mest rätt, men den saknar dessvärre Gary O'Shannons allra sista singel.

Nåväl, det går att lösa enkelt genom att köpa båda samlingarna.




lördag 4 februari 2017

MIRIAM




MIRIAM
Down Today
(Norton, 2015)


Miriam Linna har ännu en gång öppnat dörren till sin förmodligen gigantiska skivsamling. Och väl där inne står vi mållösa då hon på skivtallriken lägger det ena mästerverket efter det andra. Det är nämligen kvalitet rakt igenom. Där finns både det bästa och det mest obskyra ur femtio- och sextiotalets rika skatt bestående av rock'n'roll, rhythm & blues, Merseybeat, pop, psykedelia, freakbeat... Men, idag väljer hon att förse oss med en blandning av folkrock, den amerikanska varianten, och storslagen pop i Jack Nitzsches och Phil Spectors anda.

För drygt två år sedan släppte Miriam sitt debutalbum - "Nobody's Baby" - där hon på ett alldeles förtjusande sätt tog sin an personliga låtfavoriter, som i original var gjorda av Del Shannon, The Hollies, Gene Clark with Gosdin Brothers, Buffalo Springfield, Pretty Things i Electric Bananas skepnad, Reparata & The Delrons, Kliek, Ramones, Tim Buckley och Bobby Darin.

Även på "Down Today", Miriams andra album, har hon tagit hjälp av musikern, arrangören och producenten Sam Elwitt och resultatet är lika sensationellt och älskvärt som "Nobody's Baby". Hemligheten ligger i de bådas kunskap, förståelse och kärlek till sextiotalets stora låtskrivare, ofta hemmahörande i the Brill Building, det decenniets genomarbetade produktioner av popmusik och den amerikanska folkrockens relativt korta historia.

Inte sedan The Flamin' Groovies Sire-period - då de släppte de fantastiska albumen "Shake Some Action" (1976), "Flamin' Groovies Now" (1978) och "Jumpin' In The Night" (1979) - har en artist, såsom nu Miriam Linna, så levande och minutiöst lyckats återskapa någon av alla de grandiosa genrer som gjorde det musikaliska sextiotalet så enastående. Med Cyril Jordan vid rodret, och utan att hemfalla åt trist nostalgi, förvandlade sig Flamin' Groovies från en tajt rock'n'roll-maskin, med rötterna i Sam Phillips femtiotal, till en formidabel popexplosion, som förflyttade tyngdpunkten från Memphis till en kondensdrypande källarlokal i Liverpool. Genialt är ett alldeles för svagt betyg för vad Flamin' Groovies åstadkom under sjuttiotalet.

Det är ingen överdrift att använda samma överväldigande omdöme för resultatet av samarbetet mellan Miriam och Sam Elwitt, vars arrangemang och produktion är lika tongivande för henne som Phil Spectors var för The Ronettes och George "Shadow" Mortons var för Shangri-Las. Allra mest minner dock Miriam och Elwitt om de allt för få gånger Jackie DeShannon och Jack Nitzsche möttes i en inspelningsstudio. Jämförelsen är mitt i prick avseende den storslagna ljudbilden i DeShannons sånger "Till You Say You'll Be Mine" och, kanske ännu mer, "When You Walk In The Room", vilka Liberty Records gav ut som singel 1963. Precis som Cyril Jordan och Flamin' Groovies på sjuttiotalet lyckades återskapa den magi som var nyckeln till Beatles och Byrds framgångar, lyckas Miriam Linna och Sam Elwitt idag, med lika stor övertygelse, återge den magiska skönhet som uppstod i mötena mellan Jackie DeShannon och Jack Nitzsche 1963.

Sorteras i skivhyllan under "OEMOTSTÅNDLIG POP"



De sånger som Miriam och Sam Elwitt gjort oemotståndliga, och som inspirerat dem under arbetet med "Down Today", är valda med stor omsorg:

The Hand Don't Fit The Glove
TERRY REID
Hans debutsingel i eget namn 1967. Inspelningen gjordes egentligen då han fortfarande var medlem i gruppen Peter Jay & The Jaywalkers, men efter att gruppen splittrats sent 1966 kom Reid i kontakt med producenten Mickie Most som valde att ge ut "The Hand Don't Fit The Glove" i Terry Reids namn. Som kuriosa kan nämnas att Terry Reid, av Jimmy Page, erbjöds platsen som sångare i Led Zeppelin, men avböjde och rekommenderade istället Page att kontakta Robert Plant.

Take Me For A Little While
EVIE SANDS
Hennes debutsingel från 1965, producerad av Chip Taylor. Bröderna Chess på Chess Records kom över Sands inspelning innan den gavs ut och påskyndade en egen inspelning av "Take Me For A Little While" med Jackie Ross. Chess blev strax därpå fälld i domstol och tvingades att dra tillbaka utgåvan.

Cheryl's Going Home
BOB LIND
Kom ursprungligen som a-sida, men b-sidan "Elusive Butterfly" blev mer spelad, och med tiden Bob Linds mest kända låt, och därför hamnade " Cheryl's Going Home" istället som b-sida på Linds andra singel. Även inspelad av bl a The Blues Project, Sonny & Cher, Noel Harrison, The Cascades, The Hondells och engelska Wild Willy Barrett & John Otway, där de sistnämnda helt tagit folkrocken ur sången och gjort om den till punkpubrock.

Get Away
THE TURTLES
B-sida till den australienska singelutgåvan av "Happy Together" 1967. Även inspelad av den engelska gruppen The Liverpool Five.

Don't Talk To Strangers
BEAU BRUMMELS
San Franciscogruppens andra singel från 1965

Love To Love
NEIL DIAMOND
Från Diamonds debutalbum "The Feel of Neil Diamond" på hösten 1966.

Afterglow
SMALL FACES
Skriven av Steve Marriott och Ronnie Lane och hämtad från Small Faces fjärde album "Ogdens' Nut Gone Flake" (Immediate, 1968), vilket blev gruppens bäst säljande album.

One More Rainy Day
DEEP PURPLE
För gruppens debutsingel 1968 valde engelska Deep Purple att göra en tuff inspelning av Joe South "Hush". Baksidan - "One More Rainy Day" - däremot skrevs av gruppens organist Jon Lord och deras dåvarande sångare Rod Evans. Sången finns även med på Deep Purples första album "Shades of Deep Purple" (Parlaphone, 1968).

Don't Be Taken In
DAVE CLARK FIVE
Från albumet "Catch Us If You Can" (Columbia, 1965), vilket var den tredje fullängdare från Dave Clark Five och dessutom ett soundtrack från filmen med samma namn. I USA döptes film och skiva om till "Having A Wild Weekend".

Our Love Can Still Be Saved
JEFF BARRY
Skriven av Barry själv tillsammans med kompositörspartnern, och tillika hustrun, Ellie Greenwich. Skivbolaget Red Bird gav ut den som b-sida till "I'll Still Love You" 1965.

Which End Is Up
DIAMOND RINGS
Diamond Rings kom från Ohio och deras "Which End Is Up" är den mest obskyra låten på Miriams "Down Today". Som b-sida spelade Diamond Rings in Bob Dylans "All I Really Want To Do" och det var gruppens enda singel, utgiven av Eastwood Records 1968.

You've Got A Habit of Leaving
DAVY JONES & THE LOWER THIRD
En fräck freakbeathistoria inspelad av Davy Jones & The Lower Third 1965. Eller David Jones som låtskrivaren och gruppens sångare egentligen hette. Eller David Bowie som han kom att kalla sig.

Intressant att notera är att de två sånger - "I Keep Falling In Love" och "Down Today" - som är komponerade av Sam Elwitt så väl smälter in i det övriga materialet. På "Nobody's Baby" fanns bara en sång skriven av Elwitt, då tillsammans med Miriam Linna, här finns två och kanske vågar man hoppas på ännu fler på nästa album.

lördag 31 december 2016

Årsbästa 2016


ÅRSBÄSTA 2016
Ni som bara vill se årsbästalistor med skivor utgivna 2016 kan sluta läsa nu. Sånt bekymrar inte den enbemannade redaktionen på Raised On Records. Mottot är som vanligt att det som är bra är bra, oavsett när det når örat. Någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. Nåväl, nedan finner ni årets höjdare. Håll till godo.




HJELLE
Högst Medelmåttig
(Jared Sin)
Som musiker, textförfattare och låtskrivare visar Hjelle ännu en gång att han tillhör det absoluta toppskicket. Både i text och musik behärskar han alla känslolägen. Med ärligt visad ilska, sorg, frustration och glädje berör han mig mer än någon annan svensk artist. Storheten i Hjelles poesi ligger i att den berättar hur det är att vara människa. 
Att karln aldrig musikaliskt klampar i klaveret förstärker hans storhet. Jag har gott hopp om att produktionerna han är inblandade i alltid kommer att vara enkla och småskaliga. Mera Folkets Hus än Friends Arena om man så vill och definitivt mera kolonilott än herrgård. Det är oftast lite löst i konturerna, men musiken svänger som satan och vansinnigast svänger "Precis tillräckligt med pengar" som är ursinnig ur-hand-i-mun-rock'n'roll med vidöppen hi-hat i introt. En sån där adrenalinkick som krossar allt motstånd och gör folk fullständigt galna på ett dansgolv.


DET ENDA ALTERNATIVET
Man föds inte så här
(Sweken21, ep)
Outtröttligt skildrar Hjelmér den vilsenhet som är så smärtsamt påtaglig idag. Vem är arbetarklass, medelklass och överklass? Finns det alls något klassamhälle? Vart tog arbetarrörelsen vägen? Ingen kan som Andreas Hjelmér beskriva det vakuum som drabbar en identitetslös arbetarrörelse. Texter som "Den trasiga delen av mig", "Rolf Nilenhed", "Namn och adresser" och ”En idiot med utsökt smak” borde räcka för att nominera honom till fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris.

Musikaliskt har Det Enda Alternativet skalat bort allt som skulle kunna stå i vägen för det de vill säga med sina texter. Med precision och perfektion når gruppen det som är rockmusikens kärna - enkelhet. Ja, de har musikaliskt tagit sig ända ner till den nivå där Rockin' Sydney & His Dukes - i en skrubb hos J.D. Miller i Ville Platte, Louisiana - i det tidiga sextiotalet spelade in mästerverk som "She's My Morning Coffee" och "You Ain't Nothin' But Fine".


GROOVY UNCLE
Play Something We Know!
(State, 2011)

SUZI CHUNK (& GROOVY UNCLE)
Girl From The Neck Down
(Trouserphonic, 2012)

GROOVY UNCLE feat. SUZI CHUNK
One Wowel Away From The Truth
(Trouserphonic, 2013)

GROOVY UNCLE feat. SUZI CHUNK & MISS MODUS
Persuaded
(Trouserphonic, 2014)

GROOVY UNCLE & SUZI CHUNK
Life Is A Gift
(Trouserphonic, 2015)

Groovy Uncle som grupp är egentligen en lös konstellation med låtskrivaren, sångaren och gitarristen Glenn Prangnell som enda permanenta medlem och sammanhållande nav kring vilket olika tillfälliga medlemmar i Groovy Uncle snurrar. Namnet Groovy Uncle hämtade Prangnell från en recension av en konsert med David Bowie, där recensenten beskrev Bowies framträdande som att han "was prancing about like some groovy uncle at a family disco".

Glenn Prangnell är en multibegåvning som kan popmusikens historia utan och innan. Han känner varenda vrå där den formats. Om det så bara var på en sunkig sylta belägen på Große Freiheit under det tidiga sextiotalet, eller i en kondensdrypande tegelkällare i Liverpool från samma tid. Eller på 10 Carew Road i Northwood, England, där det hus som gruppen Brinsley Schwarz hyrde 1970 låg. Till och med det kyffe i the Brill Building där en sofistikerad Burt Bacharach började sin kompositörsbana tycks bekant för Prangnell. Han vet, ända in till minsta beståndsdel, hur en bra poplåt skall konstrueras. På skiva efter skiva radar han upp den ena poppärlan efter den andra. Alla skrivna  av honom själv och innehållande fantastiska melodier, stämsång, handklappningar och arrangemang som lämnar Paul McCartney, Cyril Jordan och Nick Lowe stående med gapande munnar. På allt, efter den av Merseybeat stark påverkade debuten "Play Something We Know", återfinns också Cardiffsångerskan Suzi Chunk.  De som gillade Cilla Black och Dusty Springfield i deras glansdagar får en högtidsstund att se fram emot.


STURGILL SIMPSON
A Sailor's Guide To Earth
(Atlantic)
Blue eyed soul med countrykänsla från en av vår tids riktigt, riktigt stora sångare. Och då menar jag Elvisklass. Såg hans magiska spelning på Berns i somras och var stundtals tvungen att hålla i mig för att inte lyfta från golvet. Då han mot slutet gjorde ljuvliga "Oh Sarah" gav han mig den kanske största konsertupplevelse jag haft. Sturgill Simpson är en gigant med växtvärk och halvstora spellokaler som Berns är snart ett minne som vi som var där får vårda ömt.


LITTLE RICHARD
The Explosive Little Richard
(Bear Family)
Samma känslosamma utlevelse som Little Richard visar upp på sina Specialityinspelningar, precis samma känslosamma inlevelse och intensitet får producenten Larry Williams ur honom hos Okeh Records. Oavsett om det är ballader som "The Commandments of Love och "Don't Deceive Me (Please Don't Go) eller uptemponummer som "Money" och "Function At The Junction" så lägger Richard känslorna utanpå kroppen till allmän beskådan. "The Explosive Little Richard" är ett fullödigt soulalbum och i centrum står en av de bästa rock'n'roll-, gospel- och soulsångarna någonsin. Richard behärskar alla stilarter och är han på sitt allra bästa humör, som här, saknar han konkurrens.



SWEDISH POLARBEARS
The Great Northern
(SoundAsleep)
Trots att Swedish Polarbears funnits som grupp sedan 2006 är det först nu de släpper sitt debutalbum. Under tio års tid har den värmländska gruppen byggt en ljudbild i rakt nedstigande led från Big Star. Och äntligen, äntligen återkommer genomarbetade harmonier och stämsång i modern svensk rock- och popmusik, såsom den kom till uttryck hos de bästa grupperna på sextiotalet. Trodde aldrig jag skulle få uppleva något liknande igen. Jag är både knäsvag och omtumlad. 



PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
Blood & Treasure
(Hound Gawd!)
I den magnifika "Don't Be Sellin' Emptiness To Me" hittar man drivkraften - "...we all fear a wasted life..." - bakom Todds alltid lika jordnära och levande musik. Själva begreppet rock, och kanske ännu mer rock'n'roll, är idag urvattnat, innehållslöst och fullständigt ofarligt, men hos musiker som Pat Todd tycks inget kunna ta död på vare sig glöden eller passionen.


THE VANJAS
No Tomorrow Boy / Push It
(Some More Music, singel) 
The Vanjas har med "No Tomorrow Boy" helt och fullt lyckats återskapat den oskuldsfulla magi - med vilken flickgrupper som Ronettes, Crystals, Shirelles, Shangri-Las, Marvelettes, Marta and The Vandellas m fl fick popmusiken att överleva under första hälften av sextiotalet - som var mer vanlig långt innan man i sånger kunde uttrycka sig lika rakt och kompromisslöst som Ebba Grön i "Ung Och Kåt".


LUXURY LINER & VANJA RENBERG
To Heal A Hurting Heart / Don't Forget To Bury Me
(Red Rocking Recordings, singel 2015)
Två snygga countryspår av Stockholmsgruppen Luxury Liner. I duetten "To Heal A Hurting Heart" är gruppen förstärkta med Raised On Records svenska favoritsångerska Vanja Renberg. Är ute på tunn is angående Luxury Liners historia, men det här verkar vara deras skivdebut. Med ett bandnamn som förpliktigar och en uppenbar förmåga att både skriva bra låtar och passionerat framföra dessa så borde inte ett helt album vara alltför långt borta.


TOADS OF THE SHORT FOREST
The wind up bird / I Told You Once, I Told You Twice
(Beluga, singel 2016)
Det vore alltför lätt att falla för frestelsen att jämföra med Nuggetsartisterna, men - med risk för att s.a.s svära i kyrkan - "The Wind Up Bird" slår närapå det mesta som kom från det amerikanska sextiotalsgaraget. I alla fall just nu i överraskningen och extasens överrumplande ögonblick! Det är naturligtvis stora ord att påstå att en svensk grupps inspelning idag skulle kunna utmana ursprungskällan, där de uppenbarligen hämtat inspiration, men varför inte? 


DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)
Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu


BUTTERFLIES
Arvidson & Butterflies

(Kool Kat Musik)
Till sitt nya album - "Arvidson & Butterflies" - har Roger Arvidson skrivit tolv sånger som alla bär karaktären av storslagen pop, så som den kom att definieras av Beatles, Byrds, Beach Boys och deras gemensamma avkomma - Brinsley Schwarz. Det vill säga riktigt snygga melodier och refränger, stämsång, välklingande gitarrer, - med intron och riff som biter sig fast hos lyssnaren - och allt producerat med ett luftigt lätt anslag.
Konvolutets tecknade framsida av Arvidson ger en bild av vad vi har att vänta oss. Den tolvsträngade Rickenbackergitarren är symbolen för det som kommit att kallas powerpop. Visst finns här powerpop, men det större begreppet POP ser jag som mer adekvat i sammanhanget. Grandios och behagfull popmusik som det tidigare nästan bara varit en ung Ian Gomm mäktig att framställa. Jag lyssnar på "Will Follow", "Want What I Can't Have" och "Change The World", blundar och ser framför mig Gomms "Summer Holiday" och "What A Blow" från 1978 respektive 1980.


KLASSON'S BLACK WEEDS
Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway

(Bullet Point Publ. / Killer Cobra Rec.)

Efter att i över tjugo år ha stått tillbaka för att musikaliskt berika andra, steg Stevie Klasson 2007 fram som soloartist med ett av det årets finaste album - "Don't Shoot The Messenger (Wild Kingdom Records). Nu, nio år senare, kommer uppföljaren "Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway" som bifogas boken med samma namn. Eller är boken kanske ett omfattande texthäfte till skivan. Trots att boken är rejält underhållande, med massor av halsbrytande anekdoter tagna ur det annorlunda liv Klasson levt sedan de tidiga tonåren, så är det främst hans musik som inte vill släppa taget om mig.


THE BRATS
Be A Man / Qualude Queen
(Hozac, singel 2013)
Hozac Records återutgåva av The Brats "Be A Man" är ett reningsbad av guds nåde. Positiv, vital och högst förtjusande glamrock från mitten av sjuttiotalet med gitarristen Rick Rivets som har ett förflutet i en förlaga till New York Dolls. Så snyggt och stilfullt att det bara inte går att låta bli att le!


PAGANS
Hopped Up / Nowhere Girl
(Get Hip)
Den gitarrdominerade b-sidans "Nowhere Girl" är så spralligt fräck och nonchalant att den enda jag kan tänka på är Gary Holton. Trots att han inte har ett dugg med Pagans att göra. Herregud karln har ju varit död i över trettio år. Ändå är det som om "Nowhere Girl" vore skriven just för honom. Alltså rock'n'roll med klacksparkar, en lurig blick och mängder av rävar bakom båda öronen. Hur skoj som helst!


JUSTIN TROUBLE
Justine Trouble
(Mono-Tone)
Det var banne mig en välgärning av Mono-Tone Records att 2015 återutge Justin Troubles mycket fina debutalbum från 1982. New York-rock av bästa sort. Johnny Thunders ler säkert instämmande i sin gitarrhimmel.


MIRIAM 
Down Today
(Norton, 2015)
Miriam Linna följer upp den ursökta debuten "Nobody's Baby" med den likaledes utsökta "Down Today". Med undantag av två originalsånger, skrivna av producenten och musikern Sam Elwitt, tar Miriam sig an personliga favoriter gjorda av bland annat The Turtles, Beau Brummels och Bob Lind. Arrangemangen är lysande och Miriam tankar nytt bränsle i den flickpopgengre där Ronettes, Shirelles och Shangri-Las är de stora förebilderna.


MYSTIC BRAVES
Days of Yesteryear
(Lolipop)
"Days of Yesteryear" är Mystic Braves tredje fullängdare och den första med gruppen för mig. Hemmahörande i Los Angeles för gruppen vidare traditionen från musiken på Rhinosamlingarna "Where The Action Is!" och "Love Is The Song We Sing". Fantastiskt snygg lättpsykedelia med beslöjade vokala insatser. Tio egna sånger som alla skulle kunna ha varit skrivna i Kalifornien 1967 och bara riktigt bra låtskrivare kan skriva låtar som "Now That You're Gone" och "Corazon"!


THE FLORIDA BOX - 1950 & 1960s Oddball Labels
(Be! Sharp Records)
Den som vill veta var garagerocken har sitt ursprung får av Be! Sharp Records ett utomordentligt detaljerat och uttömmande svar. I deras ambitiösa projekt att, delstat för delstat, dammsuga den nordamerikanska kontinenten i sökandet efter obskyra skivbolag och deras artister har nu turen kommit till Florida. Precis som de två tidigare - "The Texas Box" och "The Michigan Box" - är Floridaboxen ett absolut måste för älskare av slyngelrock'n'roll.


SVENSKA SHAKERS - R&B Crunchers, Mod Grooves, 
Freakbeat and Psych-Pop from Sweden 1964-1968
(RPM International)
Efter att tidigare bland annat gett ut samlingar med svenska sextiotalsband som Mascots, Hep Stars, Tages och Shanes fortsätter engelska RPM International att botanisera i vår svenska pophistoria. Dubbel-cd:n "Svenska Shakers" ger en god inblick i hur mycket bra musik det spelades in av svenska beatgrupper mellan åren 1964-68. Det är en guldgruva för noviser, men vi som redan har samlingarna "Searchin' For Shakes", båda utgåvorna av "Stora Popboxen" (= 7 cd:n) och de två första volymerna av "Who Will Buy (These Wonderful Evils) kan tyvärr inte räkna med att få mer än drygt en handfull nya titlar. Av "Svenska Shakers" totalt fyrtioen låtar återfinns trettiofyra av dem redan på de ovan uppräknade samlingarna. Med tanke på hur mycket bra som ännu inte återutgivits, tycker jag nog att RPM har gjort det lite för lätt för sig.



THE WIZARDS
The Singles 1964 - 1967
(Kebab Cat Records)
Den då relativt nybildade norska gruppen The Wizards, hemmahörande i Narvik, kom till Sverige på senhösten 1963 och blev kvar ett antal år. Fram till och med 1967 spelade de in sex singlar under egen namn, samt medverkade som kompgrupp på skivinspelningar bakom artister som Mic Linder, Kringlorna och Johnny Waard. På utgåvan "The Singles 1964 - 1967" återfinns samtliga deras tolv singelsidor plus en inspelning av The Impressions "You Must Believe Me", som de lät ligga kvar i arkivet. Förutom fina coverversioner - Small Faces "Sha-La-La-La-Lee", Peter Paul and Marys "The Very Last Day" och den obskyra "I Need Your Love", som var b-sida till amerikanen Jeff Lynns singel "A Better Man Than I", utgiven av Kentuckybolaget Twin-Spin Records 1965 - gjorde Wizards tre suveräna egna kompositioner. Wizards upplöstes på hösten 1967 med flaggan i topp. Kompgitarristen Terje Rønstad skrev "I Never Go Again" och trummisen Ivar Olsen "The Girl Is Sleeping" och powerpopmästerverket "See You Tonight". Tre mycket fina kompositioner som, om inte militärtjänsten kommit emellan, hade tagit The Wizards hur långt som helst.


LUCINDA WILLIAMS
The Ghosts of Highway 20
(Highway 20 Records)
Efter mästerliga "Car Wheels On A Gravel Road" har Williams, i mina öron, aldrig riktigt återhämtat sig. Årets dubbel-Lp kunde jag ändå inte låta bli att köpa eftersom omslaget är så förbaskat välgjort och snyggt. Kom hem och placerade den på skivtallriken och tyckte det lät sådär...tills det var dags för de fyra sångerna på sida tre - "Ghost of Highway 20", "Bitter Memory", Springsteens "Factory" och "Can't Close The Door On Love" - och där fastnade jag. Lucinda Williams är rehabiliterad i mina öron.


JAN KOTSCHACK
RESAN MOT ROCKENS RÖTTER
Mr R&B räddar ett musikaliskt världsarv 
(Premium Publ.)
Årets bästa, positiva och mest nödvändiga händelse relaterad till musik är Jan Kotschacks biografi över Jonas Bernholm. Ingen annan svensk förtjänar att få sin historia berättad som Jonas Bernholm. Varför? Ja, köp boken så förstår ni varför. Bernholm borde belönas med både Polar- och Nobelpriset för sin gärning i mänsklighetens tjänst!

ÅRETS BÄSTA KONSERTER
WILKO JOHNSON - Debaser, Stockholm 160203
DANIEL ROMANO - Kulturhuskällaren, Örebro 160703
STURGILL SIMPSON - Berns, Stockholm 160705
THE VANJAS - Rosengrens Skafferi, Örebro 160903











Skickat från min iPad

Bloggintresserade