lördag 22 juli 2017

Inger Simonsen



LONGHAIRED LADS OF LONDON
(Timecapsule 1963 - 1973)...Or Accidental Groupie
INGER SIMONSEN


De som, med anledningen av undertiteln "Or Accidental Groupie", förväntar sig snaskigt lössläppta berättelser om en groupies jakt på troféer, kommer vid läsning av Inger Simonsens intressanta memoarer "Longhaired Lads of London" att bli besvikna. Inger Simonsen var ingen, på rygg liggande, troféjägare, utan det som gör hennes historia intressant är att hon, trots att hon befann sig i popmusikens epicentrum under sextiotalet, aldrig förblindades av stjärnglansen utan mer berättar om vardagen än om glamorös rockromantik.

Inget av det den unga norskan tidigare hade upplevt kunde förbereda henne på det hon skulle möta, då hon på hösten 1963 tog sig till London för att arbeta som au-pair. Men det var inte hennes nyfunna jobb som au-pair som skulle komma att förändra hennes sätt leva. Det jobbet gav hon upp efter bara några månader, då hon inte stod ut med att se mamman i familjen slå sina barn. Istället var det mötet med medlemmarna i The Pretty Things i mars 1964 som öppnade dörren till en annorlunda värld, befolkad av i huvudsak musiker.

"The Pretty Things had become my friends. They took me under their tough long-haired wings at a tough time in my life. They were famous, were constantly chased by screaming fans and looked completely different to anyone I had met before. Their music was like nothing I had ever heard before too."

I maj 1964, på Gioconda Café på Denmark Street, presenterade medlemmarna i Pretty Things Simonsen för Rolling Stones sjätte medlem och allt-i-allo Ian "Stu" Stewart, som bjöd med henne till en pågående radioinspelning med Rolling Stones som gjordes för BBC:s räkning. Därefter följde hon Stewart på ett stort antal spelningar med Stones, vilka alla bevittnades från ena scensidan. Förhållandet mellan de båda var av vänskaplig karaktär och kom att bestå fram till Stewarts död 1985. I perioder utan bostad sov hon växelvis på soffan hemma hos honom och hos John Staxs - basist i Pretty Things - syster Valerie och hennes familj.

Pretty Things, Rolling Stones, Kinks, Dave Berry, Kim Fowley, Charlie & Inez Foxx, Jimmy Page, P J Proby, Bobby Jameson, Bongo Wolfe, Roman Polanski, Eden Kane, Peter Sarstedt, Gram Parsons, Delaney & Bonnie, Stephen Stills, Craig Smith, Donovan, Brian May, Pete Townshend, Robert Plant, John Bonham, Bobby Keys, George Harrison är några namn som hon på ett eller annat sätt kom i kontakt med på vägen att bli vuxen.

Inger Simonsen var som tidigare nämnts ingen troféjägare, utan musiker, konstnärer, flickvänner och släktingar till musiker trivdes i hennes sällskap. Hennes enkelhet och rättframhet var hennes stora tillgång och troligen det som fick annars så påpassade rockmusiker att känna sig väl till mods i hennes sällskap. Att hon sen hade förhållanden med Phil May, Jeff Beck och Keith Moon är i sammanhanget mindre viktigt. Det är hon själv och hennes beskrivning av klubbar och livet runt rockstjärnor i London och senare New York och San Francisco som är behållningen. Och naturligtvis alla privata fotografier hon delar med sig av.

Inger Simonsen har - liksom tidigare Joyce Johnson i "Biroller" och Pamela Des Barres i "Jag är med bandet" - skrivit en älskvärd och ömsint bok om att befinna sig i spännande miljöer där unga människor lätt kan gå under. Inger Simonsen, som var tillräckligt trygg i sig själv, överlevde och flyttade till Kalifornien i mitten på sjuttiotalet, där hon fortfarande är bosatt.

Fotnot. För den som vill veta allt om var i London sextiotalets pop- och rocknobless bodde, klubbarna de spelade på och var de träffades på ledig tid rekommenderas "ROADRUNNER - Rockvandringar i 60-talets London" (Premium Publ., 2007) skriven av Lars-Åke Madelid.

söndag 18 juni 2017

Råttanson




RÅTTANSON
Full-Scale Shakeability
(Open Mind)


Det sitter en ung gitarrspelande slyngel på sitt pojkrum i Flen och spelar samma singel om och om igen. Ibland sänker han hastigheten från 45 till 33 varv för att lära sig ton för ton hur de lokala hjältarna i powerpopbandet The Hijackers burit sig åt då de spelade in "When I Get Home" (Super Stuff, 1986).

När man är som mest less på sin skivsamling dyker det, tack och lov, alltid upp en sån som Råttanson. En sån som återställer balansen och får en att innan ens ena sidans sista spår är slut redan längta efter andra sidans samtliga låtar. Sida A, sida B, sida A, sida B om och om igen...

Bakom det mindre smickrande namnet Råttanson döljer sig en ultrabegåvad filur vid namn Henrik Aspeborg, som inte bara skrivit samtliga låtar på "Full-Scale Shakeability", utan även spelar alla instrument, sjunger solostämman och samtliga körstämmor. Men, inte nog med det, karln är Vince Taylor, Seeds, Barracudas och Dave Edmunds i en och samma person. Samma intensitet som var kännetecknade för Seeds musik hittar man i "Wandering Black Hole", "Teenage Barbarian" och "Poor Beast, Marginal Man". Den luftigt sommarlätta och smått surfinspirerande lätthet som återfanns hos tidiga Baccarudas, f'låt Barracudas, finns även i "Light Summer Nights", "Two Thumbs Up" och "Blue Ticket". Den stirriga galenskap som gjorde Vince Taylor så spännande som artist fångar Råttanson alldeles utmärkt i "Bomb Carpets of Love".

Men Edmunds då? Nej, inte vad det gäller musiken. Men, kan ändå inte låta bli att tänka på Edmunds då han ensam i studion, intill besatthet, ville åstadkomma detsamma som Phil Spector lyckades med då han producerad Ronettes "Baby I Love You". Råttanson har med samma envishet återskapat stämningen från åttiotalet då den svenska garagerocken regerade och vars grupper finns representerade på den oumbärliga antologin "A Real Cool Time Revisited - Swedish Punk, Pop and Garage Rock 1982-1989" (Amigo, 2010).

Har redan hört sägas att "Full-Scale Shakeability" kommer att räknas till årets bästa skivor och är beredd att hålla med. Det obskyra Uppsalabolaget Open Mind har bara pressat upp trehundra exemplar av Råttansons suveräna debutalbum, så ni som vill ha en framtida klassiker till ett överkomligt pris får inte ligga på latsidan.

Att den från Flen härstammande Henrik "Råttanson" Aspeborg dragit i sig samma syremättade luft som medlemmarna i The Hijackers borde få garagerockkonnässören Steven Van Zandt att lyfta på bandanan.

fredag 2 juni 2017

Shamrocks




THE SHAMROCKS
VI LEVER FÖR MERSEYBEAT!


Många av det svenska sextiotalets beatband drömde säkert om en internationell karriär. Några spelade i Danmark, ett och annat också i Tyskland, men någon större framgång utomlands hade de sällan. Det enda egentliga undantaget var The Shamrocks från Huddinge, som - på grund av framgångar med låtar som "Cadillac", "La La La", "Balla Balla", "Don't Say", "Smokerings" och "Rich Life" - i princip förlade hela sin verksamhet till kontinenten. Raised On Records fick nöjet att träffa gruppens trummis, Björn Wrangert, som hade vänligheten att komplettera bilden av gruppen.

NORDENS BEATLES

På sin debutsingel - "We Gonna Make It" från våren 1964 - sjunger Shamrocks med självförtroende att de kommer att slå igenom. Så blev det också, dock inte här i Sverige. Istället var det flera av länderna på kontinenten som visade intresse för deras musik.

Shamrocks bildades på hösten 1962 med engelska Cliff Richard & The Shadows som den stora förebilden. Från allra första början ingick trummisen Björn Wrangert och gitarristen Jan Granaht, medan det i övrigt förekom ett antal medlemsbyten innan gitarristen Nils "Jimmy" Lindskog och basisten Dieter Feichtinger 1964 värvades till gruppen.

På kort tid vann Shamrocks först en Battle of The Bands-tävling där man korades till Stockholms Beatles och strax därefter röstades de, i en finsk poptidning, fram till Nordens Beatles. I den senare deltog från Danmark The Hitmakers, från Norge The Pussycats och från Finland Ero, Jussi & The Boys. Priset för Stockholmstävlingen var ett skivkontrakt hos svenska Karusell Records som skulle stå för utgivningen av en singel.

Med titlarna Stockholms respektive Nordens Beatles i ryggen var det inte konstigt att gruppen på sin första singel var så övertygad om ett snabbt genombrott. Innan inspelningarna av "We Gonna Make It" och dess b-sida "A Lonely Man" hade Shamrocks lämnat de initiala Shadowsinfluenserna bakom sig och istället konverterat till en tidstypisk beatgrupp, vars medlemmar var påverkade av strömningarna från England i allmänhet och Liverpool i synnerhet. Och uppenbarligen en påverkan tillräckligt stark för att göra dem hängivna, hur förklarar man annars textraden "We have no money, nothing to eat, we only live for the Merseybeat. We're gonna make it"



På Karusell träffade gruppen producenten Silas Bäckström som senare skulle göra sig känd som producent av Boz (Scaggs) mycket ovanliga debutalbum, inspelad i Stockholm på hösten 1965.

Vilken roll spelade Silas Bäckström för er initialt?

-Vår allra första singel producerades av Silas och han var även med och hjälpte till på åtminstone ytterligare två.

De två nyförvärvade medlemmarna inte bara ökade stabiliteten i Shamrocks, de visade sig också vara kompetenta låtskrivare. Förutom debutsingeln var Dieter Feichtinger även kompositör till uppföljaren "A Mountain of Silver", som är i klass med det bästa som The Searchers spelade in. Som b-sida valde man att göra en version av Bill Haleys "Skinny Minny", men med ett annorlunda gitarrintro än det som vanligtvis användes då någon framförde låten. Ett karaktäristiskt drag i Shamrocks framtida inspelningar kom att bli just fräcka och innovativa gitarrintron, -riff och -solon som aldrig tilläts ta över eller dränka helheten.

Hur delade gitarristerna - Jan Granaht, Jimmy Lindskog och senare Kent Risberg - upp arbetet mellan sig?

-Fördelningen mellan gitarristerna var att Janne kom att bli en utpräglad kompgitarrist medan Jimmy och sedermera Kent var gruppens sologitarrister.

Efter att på hösten 1964 ha spelad förband åt Swinging Blue Jeans på Stockholms Konserthus lämnade Shamrocks Sverige för en längre turné i grannlandet Finland. Tillsammans med engelska The Renegades besöktes större delen av Finland och de båda grupperna kom att bli så goda vänner att de sinsemellan började byta egenkomponerat material med varandra.

Renegades är ett av mina favoritband, vad ansåg ni om gruppen?

-Vi kom otroligt bra överens med The Renegades, de var mer ödmjuka än många av de halvstora engelska banden som vi senare kom i kontakt med. Renegades höll bra musikalisk klass och hade en mycket underhållande show.

Av Shamrocks fick Renegades “If I Had Someone To Dream Of”, “And I Need You” och “I Was There”. Alla tre skrivna av Shamrocks gitarrist och sångare Jimmy Lindskog. Av de sånger Lindskog skrev, och som spelades in av Shamrocks eller Renegades, så intar “I Was There” en absolut särställning. Ja, inte bara i Renegades - Shamrocks spelade aldrig in den - repertoar (den återfinns på Renegades självbetitlade debutalbum), utan "I Was There” är en av de bästa beatballader som överhuvudtaget spelats in. Att det amerikanska kvalitétsbolaget Norton Records så sent som 2011 lät återutge den som singel får väl ses som ett uttryck för dess storhet.

Varför spelade inte Shamrocks in "I Was There"? Gjorde ni den på era konserter?

-Varför spelade vi inte in ”I Was There” själva….. bra fråga, vi lät istället Renegades göra den och vi hade väl mycket annat material för tillfället. Vi spelade den till en början, men sen fick som sagt Renegades ta över den. Deras och vårt arrangemang av "I Was There" var i stort sett detsamma.


Renegades återbetalade med låtarna "Cadillac" och "Things Will Turn Out Right Tomorrow". Shamrocks var den första svenska grupp som spelade in "Cadillac", men vid utgivningstillfället pågick en konflikt mellan de svenska skivbolagen och Sveriges Radio. Inga svenska inspelningar fick därför spelas på radion. När väl konflikten var löst hade även The Hep Stars spelat in "Cadillac" och det blev deras version som testades till det då så viktiga radioprogrammet Tio i Topp. Här i Sverige kommer "Cadillac" att för alltid förknippas med Hep Stars, men Shamrocks suggestivt bluesiga version står sig bra i jämförelse.

Presenterade Renegades "Cadillac" som en låt de skrivit själva? Kände ni till Vince Taylor?

-Renegades hade ju arrangerat om "Cadillac" några nyanser, och uppgav sig själva som upphovsmän. Det tog ett tag innan vi fick klart för oss att låten istället var skriven av Vince Taylor. När vi senare hade en monsterhit med "Cadillac" i Frankrike gav det även fart åt Vince Taylors karriär. Han har på sina egna skivor skrivit väldigt fint om oss och vår version av "Cadillac", så han var troligen lika glad som vi var.

Vänder man på Shamrocks version av "Cadillac" hittar man "Easy Rider", en rhythm & blues-pärla man hämtade från Downliners Sects debutalbum "The Sect". Downliners i sin tur hämtade den från Alexis Korners Skiffle Group, som i sin tur hämtade den från Leadbelly, som i sin tur plockade upp den någonstans på den amerikanska landsbygden. Downliners Sects producent Mike Collier arrangerade om "Easy Rider" och Shamrocks drog upp tempot i förhållande till Sects version, men i övrigt återfinns samma positivt lössläppta energi som hos de engelska förebilderna.

Ni spelade i Finland med Downliners Sect. Spelade de "Easy Rider" på scenen eller hörde ni den via deras debutalbum? Vem av er spelade munspel?

-Vi spelade som sagt med Downliners Sect i Finland, men då hade vi redan spelat in ”Easy Rider” som vi hämtade från deras intressanta första album. Vi träffades även privat och lärde känna dem mycket bra. De var jätteschyssta men vi tyckte nog att de till en början ansåg sig lite för mer än oss, vilket vi med hjälp av den finska publiken ganska snabbt tog ur dem. Downliners Sect gick inte alls hem i Finland som de hade räknat med, så medlemmarna var lagom slokörade efter den kvällen, men vi har fortfarande kontakt ”so no hard feelings”. Vi hade väl även lite försprång i och med våra spelningar tillsammans med Renegades. På vår version av ”Easy Rider” är det Dieter som både spelar munspel och sjunger.

Ni lär även ha träffat Gene Vincent i Finland.

-Det stämmer att vi vid ett tillfälle också spelade med Gene Vincent i Helsingfors.


Till Shamrocks fördel var att Karusell köptes upp av tyska Polydor Records, ett starkt bolag med finansiella muskler att backa upp gruppens version av "Cadillac" i Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike, vilket kom att bidra till Shamrocks genombrott på kontinenten.

Trots de stora skivframgångarna utomlands hamnade man aldrig riktigt i popmusikens centrum i Sverige. Nästa singelutgåva, "La La La", var så tung att gruppen måste ha känt att de nästan behövde slå sig in på den svenska topplistan. "La La La" spelades ursprungligen in av den tolvårige Little Stevie Wonder 1962, men det var den amerikanska chicanogruppen The Blendells som 1964 förvandlade den till ett beat- och rhythm & blues-nummer. Ofattbart nog vände Sverige ryggen åt Shamrocks även denna gång. Tyskland däremot tog ännu en gång gruppen till sitt hjärta och kanske något oväntat även Japan, där "La La La" rusade upp till en fjärdeplats på deras hitlista och stannade i flera veckor. Även England visade intresse för "La La La" och i New Musical Express fick den en topprecension skriven av medlemmarna i Ivy League.

Hur hittade ni "La La La"? Ni gör en tuff version, förväntade ni er ett bättre bemötande i Sverige? Turnérade ni även i Japan?

-"La La La" var något Polydor ville vi skulle spela in. Egentligen var det en alldeles för enkel låt för att falla oss i smaken, men den var ju tidigare inspelad av bl a Stevie Wonder, så…..Efter inspelningen var det fler länder, bl.a. England, som gav oss kanonrecensioner. Att turnéra i Japan var på den tiden inte så enkelt att ordna. Man ville helst samordna med andra evenemang, vilket inte passade oss just då så vi tackade nej. Amerikanerna ville ha oss till Vietnam också, men vi avstod då landet befann sig mitt i ett brinnande krig. Tony Sheridan lär ha sagt att om man spelade för amerikanska soldater i Vietnam var det som ett lotteri…..man åkte dit med ett 5-mannaband och kom i bästa fall tillbaks som trio!"

B-sidan till "La La La", den mer melodiösa "And I Need You", kom att bli det sista Jimmy Lindskog skrev och spelade in med Shamrocks. Till synes påverkad av Beatles tredje album "A Hard Days Night" är "And I Need You" ytterligare en mästerlig beatballad skriven av Lindskog och med ett gitarrsolo som är kort, stämningsfullt och enkelt, helt enligt den devis Sam Phillips tio år innan alltid förklarade för sina artister då de klev in i Sun Records studio - "keep it simple boys".

Gruppen popularitet ökade och de turnérade oavbrutet i Europa, men för den nygifte Jimmy Lindskog, som också väntade sitt första barn, blev hemlängtan för stark. Sommaren 1965 meddelar han de övriga att han tänkte lämna Shamrocks. Drygt två veckor senare var gruppen bokad för en lång turné i norra Sverige och Finland.



Hur skulle man ersätta gruppens begåvade låtskrivare, gitarrist och sångare. Situationen var panikartad när en bekant till gruppen berättade att han hade en kompis som var duktig gitarrist och dessutom ägde en Gibson, vilket då var mycket ovanligt i Sverige. Värt att kolla upp resonerade de tre kvarvarande medlemmarna och tog kontakt med ägaren - Kent Risberg. Mycket riktigt visade sig Risberg vara en högst kompetent musiker. Därefter repeterade man med honom 24 timmar om dygnet i ett par veckors tid, innan det var dags att åter ge sig ut på vägarna.

Hur var det att förlora Jimmy Lindskog?

-"La La La” var Jimmys sista och kanske bästa bidrag! Det var OTROLIGT TRÅKIGT att mista Jimmy…..trots att han alltid var lite tvärtemot för att vara annorlunda!? Jag vet att Jimmy saknade bandet och att livet vid sidan om inte var något för honom. Om han stannat kvar i Shamrocks hade hans liv säkert tagit helt andra banor. Jimmys avhopp kom som en liten chock och jag är helt säker på att han ångrade sig efteråt, men då var det för sent.

Fungerade samarbetet med Kent Risberg direkt?

-Kent var ju en riktigt duktig gitarrist, men det är alltid svårt att hitta varandra på det sätt som vi hade gjort med Jimmy. Efter Jimmys avhopp repeterade vi mycket och jobbade hårt tillsammans med Kent, vilket gjorde att vi snart kände oss starkare än någonsin.

Direkt efter Finland gav man sig av till Tyskland och avverkade 44 städer i snabb följd. Ovilliga, men övertalade av Polydor, spelade gruppen in "Balla Balla", som är deras enda bottennapp i en i övrigt oklanderlig skivproduktion. Bättre då att vända på 45:an och lyssna på den luftigt producerade och snyggt gjorda Renegadeskompositionen "Things Will Turn Out Right Tomorrow".

Trots att de själva inte alls gillade "Balla Balla" blev den en försäljningsframgång i Tyskland och öppnade ett flertal dörrar, såsom intervjuer på Radio Luxemburg, engagemang på Star Club i Hamburg, tillsammans med Sam the Sham and The Pharaohs som de turnérade med i fjorton dagar, och spelningar på Hit House i München.

Star Club tillhör de riktigt legendariska sextiotalsklubbarna, där man kunde roa sig hela nätterna och unga musiker fick slita fram till tidig morgon.

-Star Club tog regelbundet emot turnérande band som gjorde enstaka framträdanden, parallellt med att det fanns grupper och artister som hade månadsengagemang. Det var de som hade längre engagemang som var tvungna att spela till framåt klockan sex på morgonen. Det ville man ju helst slippa, men vi hade turen att kunna göra framträdande på dom största klubbarna utan att behöva ”förnedra oss”.



Visst var det ett hårt slag att förlora kompositören Jimmy Lindskog, men Shamrocks skulle hämta sig även från det. I början av 1966 gick de in i den tyska Polydorstudion för att spela in "Don't Say" och "Oxford Street" som var ett samarbete mellan gruppens alla medlemmar. Framsidan "Don't Say", med det läckert distade gitarriffet, har en fantastisk hitpotential, medan "Oxford Street, med "rullande Jerry Allisontrummor", är pop i klass med vad Buddy Holly skulle kunna ha gjort om han överlevt in i 60-talet.

Det var med "Don't Say" och "Oxford Street" som medlemmarna Feichtinger, Granaht, Wrangert och nytillskottet Risberg fick alla bitar på plats för Shamrocks. Från att ha varit ett beatband bland många andra utvecklades man i rasande fart till en band med ett eget unikt sound, som var lekfullt, föredömligt enkelt, rent och melodiöst snyggt. Hemligheten bakom Shamrocks fortsatta framgångar bestod i huvudsak av egenkomponerad suverän popmusik, med fina vokala insatser och de två gitarristernas samspel, vilka helt kunde förlita sig på bakgrundskompets svängiga bas och trummor.

Vem producerade "Don't Say" och "Oxford Street" som var er första inspelning utanför Sverige. Det hände nåt med gruppen. Större självförtroende att skrivna egna låtar?

-"Dont Say” och ”Oxford Street” producerades av Udo Bowien för Polydor i Hamburg. Udo, som var mycket sympatisk och skicklig, kom också att bli vår kontakt på Polydor. Jag vet inte vad som hände. Vi fick ny energi och nya idéer, så miljöombytet betydde troligen en del.

1966 spelade Shamrocks så ofta i Tyskland och dess grannländer att man valde att bosätta sig i Bonn. I deras vardag ingick då också veckolånga turnéer i England, där de delade scen med storheter som The Moody Blues, The Mindbenders, The Richard Kent Style, The Hollies, Paul & Berry Ryan, Georgie Fame och Marianne Faithfull. I Frankrike toppade "Cadillac" den nationella hitlistan och efter ett flertal turnéer i landet, med spelningar tillsammans med bl a Screaming Lord Sutch, The Pretty Things och Bill Haley, avslutades 1966 med en medverkan i fransk tv tillsammans med Donovan och The Spencer Davis Group och ett framträdande på den världsberömda teatern Olympia i Paris tillsammans med Jerry Lee Lewis.



Screaming Lord Sutch var en spektakulär artist. Ni hade nöjet att se hans scenshow, det måste ha varit något alldeles extra. Man får intryck av att ni måste ha haft en rejält stor publik i Tyskland och Frankrike och att ni regelbundet uppträdde tillsammans med de allra bästa namnen.

-Screaming Lord Sutch träffade vi när vi spelade tillsammans på Top Ten i Paris. Han var ju inget musikaliskt underverk precis. Allt byggde istället på hans vansinniga scenshow som innehöll skräck och onekligen var i en klass för sig. Pretty Things träffade vi första gången när vi spelade med Bill Haley. De var så jävla packade att de säkert inte minns oss. Vår franska agent var till en början mest skitnervös för att vi inte BARA spelade typ ”Cadillac”, men efter kvällen på Top Ten hade vi tydligen frälst Parispubliken och det kom att betyda väldigt mycket för gruppens fortsatta karriär inte bara i Frankrike utan även i England och Tyskland. Den egna publiken växte hela tiden i och med våra skivframgångar och vi spelade ju var och varannan dag med artister och grupper som Jerry Lee Lewis, Bill Haley, The Who, The Pretty Things, Spencer Davis Group, Manfred Mann, The Troggs, Small Faces, Kinks, Animals etc.

Ni kom även i kontakt med det ultimata kultbandet The Monks. Deras suggestiva staccatopunk lär ha påverkat publiken olika, en del älskade gruppen medan andra ska ha blivit nästan rädda och mest känt obehag inför gruppens image.

-Det kan du ha rätt i. Trots att de inte gjorde skräckrock i stil med Screaming Lord Sutch var The Monks ganska speciella. De letade ju efter en egen image och var nog kända för att vara udda vilket gjorde dem stora. Monks låg ju liksom vi på Polydor, så vi kände gruppen väl.

Trots ett tufft turnéschema lyckades man ändå pressa in tre dagar i juli för att än en gång gå in i Polydors studio i Hamburg och spela in material till albumet "Smoke Rings". Förutom de redan nämnda "Don't Say" och "Oxford Street" finns ytterligare tio lysande nummer som alla är skrivna gemensamt av medlemmarna. Totalt tolv originalsånger av exceptionellt hög klass. Inte många svenska sextiotalsband kunde fylla ett helt album med suverän popmusik som helt igenom var komponerat av dem själva.

Vem producerade ert första och enda album? Alla fyra var delaktiga i låtskrivandet, hur gick det till?

-Udo Bowien producerade även ”Smoke Rings”. Hur låtarna kom till handlade mer om att arrangera än att komponera, det mesta fanns redan som embryon.



Shamrocks utstrålar på "Smoke Rings" ett befogat självförtroende som måste ha varit baserat på, å ena sidan de ständiga mötena med en internationell publik och å andra sidan den goda stämningen inom gruppen. Hela albumet uttrycker enhet och kollektiv strävan. Känslan av att nu gör vi det här tillsammans och att det egna egot inte får äventyra helheten genomsyrar varenda sång. Trots den lilla sättningen, bestående av bara två gitarren, bas och trummor är "Smoke Rings" ett synnerligen variationsrikt album. 1966 års popmusik i absolut toppklass med genomgående mycket fina vokala insatser från alla fyra medlemmarna. Själv älskar jag den dubblerade sången i refrängerna i låtar som "Smokerings", "Please Don't Cry", "Nobody Cares About Me" och "See Me Coming" och den genomgående vokala dubbleringen i "How The Time Flies" får mig att tänka på The Everly Brothers.

Tolkar jag det rätt att det fanns en stark kollektiv känsla inom gruppen?

-Ja, vi hade en OTROLIGT bra kemi i bandet som visade sig i att alla var beredda att ställa upp för varandra.

På "How The Time Flies" kan man höra vilket sagolikt svängigt litet combo Shamrocks var. Det grundmurade samarbetet mellan Björn Wrangerts trummor och Dieter Feichtingers bas gör det lätt för de båda gitarristerna Jan Granaht och Kent Risberg att låta lika tajta som parhästarna Dave Edmunds och Billy Bremner kom att låta tio år senare. Med "How The Time Flies" spelade Shamrocks pubrock långt innan begreppet ens var påtänkt och på "Misconception" fortsätter de att briljera i samma genre. Båda låtarna skulle med lätthet ha platsat på Rockpiles spellista.

Avspeglade era studioinspelningar också er konsertrepertoar?

-Vi hade ju stämsång som vårt adelsmärke så några ”klassiker” ingick även i vår grundrepertoar, men annars satsade vi mest på egna låtar för att bibehålla vår identitet.

Inspelningarna kom att utgöra Shamrocks enda album och släpptes 1966 i Tyskland som "Smoke Rings" och i Frankrike som "A PARIS Cadillac". Omslagen är olika men innehåll och låtordning är i stort sett samma. Det som skiljer utgåvorna åt är att på den franska utgåvan ersattes "See Me Coming" med en nyinspelning av "Cadillac". Fransmännen gick därmed miste om en av Shamrocks bästa låtar. Den som inte insett Shamrocks storhet bör, på hög volym, lyssna på "See Me Coming", som är en uppvisning i vad man får om man blandar powerpop och pubrock. En tuff kombination innehållande pådrivande bas och trummor, med stundtals öppen hi-hat, en intensiv kompgitarr och övertygande sång. Ett absolut måste för de som gillar den norska gruppen The Wizards powerpopmästerverket "See You Tonight".

"See Me Coming" borde ha blivit gruppens nästa singel. Istället valde skivbolaget eller gruppen att på hösten 1966 släppa skivans två snällaste spår, "Smokerings"/"I'm On The Outside Looking In", som singel. Möjligen sneglades det på hitlistorna. Siktet var nu inställt på att erövra England.

Varför byttes just "See Me Coming" ut från "A PARIS Cadillac"?

-Vem som bestämde att ”See Me Coming” skulle lyftas bort kommer jag inte ihåg.



1967 började bra med tv-framträdanden inspelade i Frankfurt tillsammans med Eric Burdon and The Animals och The Troggs. Gruppen reste till Paris för att spela in den tolv minuter långa promotionfilmen "Shamrocks In Paris" och i Holland hade deras två år gamla "Cadillac" letat sig högt upp på hitlistorna. De få gångerna tiden medgav att turnéra i Sverige spelade Shamrocks på de bästa klubbarna, typ Cue Club i Göteborg och Nalen i Stockholm. Vid en längre Sverigeturné tillsammans med engelska Manfred Mann och The Mindbenders lyssnade Manfred Manns manager Gerry Bron på gruppen och blev så förtjust i vad han hörde att han lovade hitta bra låtmaterial för en lansering i England.

Troggs och Eric Burdon and The Animals, det var inga dåliga namn ni spelade med. Jämfördes ni med så stora artister i Tyskland, Frankrike och Holland? Hur väl kände man till i Sverige att ni var stora på kontinenten. Själv såg jag emellanåt ert namn i poptidningar, typ Bildjournalen och Idolnytt, men hade tyvärr aldrig möjlighet att se er.

-De kända band du räknar upp var som sagt band som vi var och varannan dag träffade och jämfördes med. Trots detta så var intresset gör oss ganska svalt när det gällde svensk press. Vi var med i något enstaka sammanhang här och där, men det var mycket långt ifrån den popularitet vi rönte i övriga Europa.

Gerry Bron höll sitt löfte och i slutet av april 1967 åkte Shamrocks över till London och blev där väl omhändertagna av Manfred Mann själv som blev deras ciceron under Englandsvistelsen. Inför de stundande inspelningarna, som påbörjades 24 april i legendariska Regent Sound Studios på Denmark St, lånade Mann även ut sin relativt nyinköpta Mellotron, som även använts av Beatles då de spelade in "Strawberry Fields Forever".

Vistelsen i London resulterade i två suveräna singelutgåvor av mycket hög kvalitet, innehållande fyra originallåtar skrivna av brittiska kompositörer direkt för Shamrocks. Först ut var "Day Time, Night Time", skriven av Manfred Manns trummis Mike Hugg, och "Don't You Know She's Mine", skriven av medlemmar i Ivy League. Det går inte att ta miste på att det rakt igenom är engelska produktioner. Sångmässigt hade gruppen utvecklats enormt och stämsången på den sistnämnda är grandios och helt i klass med vad upphovsmännen själva brukade prestera.

Vem producerade era inspelningar i London? Specialskrivet material av medlemmar ur Ivy League känns som en verklig ynnest!

-Inspelningarna på Regent Sound i London producerades av Tony Hazzard. Att få tillgång till originalmaterial från bl.a. The Ivy League, Tony Hazzard, Mike Hugg samt Chambers & Pawson var fantastiskt. The Ivy League var ju en av våra förebilder och vi fick säkert 7-8 låtar av dem att välja mellan, men till slut föll valet på ”Day Time, Night Time”/"Don't You Know She's Mine" och ”A Rich Life”/"The Smiling Kind" som singelspår.



Shamrocks sista singel som fyramannagrupp blev en uppvisning i hur genial popmusik kan vara när den är som allra bäst. Från duon Keith Chambers och Peter Pawson fick de "Rich Life", vilken är, liksom "Day Time, Night Time", starkt påverkat av hur Manfred Mann lät då Mike d'Abo var sångare i gruppen. B-sidans "The Smiling Kind" är ett bidrag från Tony Hazzard, som var kompositören bakom Manfred Manns hit "Ha Ha Said The Clown" och som skrivit låtar åt bl a Yardbirds, Hollies, Lulu, Herman's Hermits, Gene Pitney och Tremeloes. "The Smiling Kind" är kanske det allra bästa Shamrocks spelade in. Det är vokalpop influerad av amerikansk folkrock och med en enorm hitpotential, fina sånginsatser, en läcker tolvsträngad gitarr och ett trumspel som suveränt backar upp den snyggt vandrande basen.

Vilka var Keith Chambers och Peter Pawson? Det är okända namn för mig.

-Chambers & Pawson var kompisar till Manfred Mann och Tony Hazzard, de hjälpte oss även med inspelningen av "Day Time, Night Time".

Känner du till de franska coverversionerna - "Une Fleur Dans Le Coeur" - som finns av "Rich Life"? Först av Victoire Scott 1968 och sedan av Therion 2012.

-De franska versionerna av ”A Rich Life” har jag aldrig tidigare hört, vår egen version spelades in 1967.

Hur gick det för er i England?

-Lanseringen i England gick i första hand ut på att få "Day Time, Night Time" spelad så mycket som möjligt på stationer som Radio Caroline och Radio Luxemburg. Vi blev väl mottagna men det fanns såklart en uppsjö av band och låtar, så....Inte långt efter att vi spelat in "Day Time, Night Time" gjorde även Simon Dupree & The Big Sound en version av samma låt som var väldigt likt vår inspelning, men inte heller den nådde toppen. Vi släppte då "Rich Life" och fick mycket spelning även på den, så visst spelade vi en hel del i England. Vi var väl över fyra eller fem gånger i alla fall.



Efter sex år av ständigt turnérande lämnade Jan Granaht Shamrocks 1968, medan de tre kvarvarande fortsatte som trio under en kort period. Innan även Kent Risberg hoppade av hann de dock göra en sista singel. Tyvärr förlitade man sig inte på sin egen goda förmåga att skriva låtar. Istället valde Shamrocks att i Europafilms studio i Stockholm spela in "Travellin' Man" som de hämtade från Stevie Wonder, vilken de också spelade tillsammans med vid gruppens sista framträdande på Olympia i Paris. Till b-sidan plockade man fram den två år gamla "Gypsy Lullaby". Trots det inte helt lyckade valet av sånger till det som skulle bli deras sista singel, förtjänar Shamrocks skivproduktion samma respekt som till exempel Tages inspelningar idag erhåller.

Hur kände du då först Janne Granaht och sedan Kent Risberg lämnade gruppen?

-Visst var det trist när medlemmarna lämnade gruppen, men också förståeligt. Vi hade ju levt ett intensivt liv tillsammans under ganska många år och det satte väl sina spår.

Med tillfälliga gitarrister och massor av jobb inbokade genomförde Björn Wrangert och Dieter Feichtinger ytterligare några långa vändor i Europa innan Shamrocks gick i graven. Där låg de vilande under cirka tjugo år för att på åttiotalet återuppstå med samma medlemmar. Gruppen har alltså redan femtioårskalaset bakom sig, men har ändå inte för avsikt att lägga av. Fortfarande gör de fyra gentlemännen ett antal spelningar i Tyskland och Frankrike varje år. I Sverige är dock intresset för Shamrocks fortfarande lika svalt idag som det var under sextiotalet. Det är dags att ändra på det nu. Shamrocks tillhörde den absoluta eliten inom svensk sextiotalspop. Av egen kraft erövrade de Europa, något säkert många av deras svenska kolleger också önskade göra. Men, bara Shamrocks från Huddinge lyckades!

Upptäck ett av Sveriges bästa beatband, upptäck The Shamrocks!



DISKOGRAFI

SINGLAR
1964
We Gonna Make It / A Lonely Man (Karusell, KFF568)
A Mountain Of Silver / Skinny Minny (Karusell, KFF588)
Cadillac (Verion 1) / Easy Rider (Karusell, KFF608)
Cadillac (Verion 2) / Easy Rider (Karusell, KFF608)
1965
La La La / And I Need You (Karusell, KFF626)
1966
Balla Balla / Things Will Turn Out Right Tomorrow (Karusell, KFF650)
Don’t Say / Oxford Street 43 (Karusell, KFF672)
Smokerings / I’m On The Outside Looking In (Karusell, KFF691)
Smokerings / I’m On The Outside Looking In (Reklam för Kalaspuffarna och Fraskuddar, Karusell, KFF691)
1967
Day Time, Night Time / Don’t You Know She’s Mine (Karusell, KFF711)
The Rich Life / The Smiling Kind (Karusell, KFF723)
1968
Travellin’ Man / Gypsy Lullaby (Karusell, KFF727)

ALBUM
1966
Smoke Rings (Tysk utgåva, Polydor International 623015)
A PARIS Cadillac (Fransk utgåva, Polydor Privilège, LPL1367NY)

Ett stort tack till Björn Wrangert för information och foton!

Jimmy Lindskog

Jan Granaht

Dieter Feichtinger

Björn Wrangert

Kent Risberg



































fredag 14 april 2017

Buddy Holly




BUDDY HOLLY and the Jack Hansen Combo
That Makes It Sound So Much Better!
(Roller Coaster!)


Efter bröllopet med Maria Elena på sommaren 1958 lämnade Buddy Holly Lubbock,Texas, och paret bosatte sig i hennes hemstad New York. Flytten skulle inte äventyra The Crickets existens, då Holly var överens med de andra två medlemmarna - trummisen Jerry Allison och basisten Joe B Mauldin - att även de senare på hösten skulle flytta till New York.

För den omfattande skivförsäljningen av bland annat "That'll Be The Day", "Oh, Boy", "Maybe Baby" och "Peggy Sue" hade ingen av medlemmarna i The Crickets fått ordentlig ersättning. Norman Petty, som var gruppens producent och manager, höll inne pengarna. Holly, Allison och Mauldin var förbannade på Petty och tillsammans skulle de ge honom sparken. Som motdrag gav Norman Petty löften om en lysande framtid och att betala sin skuld till Allison och Mauldin om de lämnade Holly åt sitt öde och stannade i Texas för att fortsätta att jobba för honom.

Vid ett besök i Lubbock i början på november 1958 fick Holly, på omvägar, höra att Allison och Mauldin låtit sig övertalas av Petty. Upprörd sökte han upp Petty i dennes inspelningsstudio och kontor i Clovis, New Mexico, för att avkräva honom de pengar han ansåg sig ha rätt till. Han lär inte ha känt sig bättre till mods då Petty kastade ur sig:

"You'll starve to death before you see a penny of those royalties".(1)

Samtliga intäkter gällande sålda skivor av The Crickets hamnade på ett konto tillhörande The Norman Petty Agency Inc. Och där satt de till Petty behagade ersätta trion Holly, Allison och Mauldin, som varit naiva nog att lita på honom.

Mellan Buddy Holly och Norman Petty var brytningen definitiv. Trots flera försök från Hollys sida att övertala Allison och Mauldin att lämna Petty valde de att stanna kvar. Om de fick några pengar skall jag låta vara osagt. Holly däremot var pank då julen 1958 närmade sig. Behovet av pengar övervann olusten att ge sig ut på turné och då artistagenten GAC erbjöd honom plats i en tre veckors lång turné kallad "Winter Dance Party" tackade han ja. Premiär var 23 januari 1959 i Milwaukee och förutom Holly deltog Ritchie Valens, Big Bopper, Dion and the Delmonts och Frankie Sardo.

I avsaknad av Jerry Allison och Joe B Mauldin engagerade Holly gitarristen Tommy Allsup, trummisen Carl Bunch och på bas Waylon Jennings som kompmusiker. Konstellationen presenterades som Buddy Holly and the Crickets, något som föranledde Norman Petty att hota Holly med lagliga påföljder om han inte slutade använda namnet Crickets. Petty inte bara höll inne Hollys pengar, han använde sig också av Jerry Allison och Joe B Mauldin för att förvägra honom namnet The Crickets.

Att det, den tredje februari 1959, för Buddy Hollys räkning slutade på en delvis snötäckt åker vid Clear Lake i delstaten Iowa vet vi, men hur han egentligen tänkte sig sin musikaliska framtid kan vi bara spekulera i.

Den sista utgåva som fick Buddy Hollys eget erkännande var singeln "It Doesn't Matter Anymore/Raining In My Heart", som båda var inspelade i New York den 21 oktober 1958 och markerade en avsevärd förändring i Hollys musikaliska uttryck. Bakom honom fanns inte några av de kamrater han vuxit upp med hemma i Lubbock. Istället var det till orkesterledaren och producenten Dick Jacobs han vänt sig. Ackompanjerad av en arton man stor orkester - bestående av gitarr, bas, piano, trummor, tenorsax, fiol, altfiol, cello och harpa - spelades på samma dag fyra sånger in. Ingen låter det minsta som det Buddy Holly tidigare hade spelat in.

Specialskriven av Paul Anka för Buddy Holly var "It Doesn't Matter Anymore" och från kompositörsduon Boudleaux Bryant/Felice Bryant fick han "Raining In My Heart", som ursprungligen var tänkt för Everly Brothers. De två övriga sångerna som spelades in var "True Love Ways", skriven av Buddy Holly och Norman Petty samt "Moondreams", skriven av Petty ensam.

Skulle man spekulera i en musikalisk riktning med utgångspunkt från Buddy Hollys sista utgivna skiva medan han fortfarande var i livet hamnar man, dessbättre, förmodligen fel. Visst gör han sig bra som sångare av ledmotiv till romantiska komedier från sent femtiotal och tidigt sextiotal, för de fyra sista sångerna är som hämtade ur någon av paret Doris Day och Rock Hudson filmer, men Holly provade sig fram.

Första gången Buddy Holly arbetade tillsammans med Dick Jacobs var i juni 1958. Materialet de då spelade in var två sånger skrivna av Bobby Darin. Darin var vid tidpunkten under kontrakt med Atco men smög iväg till Brunswick och gjorde singeln "Early In The Morning/Now We're One", producerad av samme Dick Jacobs, under gruppnamnet The Ding Dongs. Atco blev naturligtvis inte glad och Brunswick fick dra tillbaka sin upplaga och överlämna mastertejperna till Atco, som i sin tur gav ut samma inspelningar under pseudonymen The Rinky Dinks. Brunswick var en underetikett till Coral Records - båda etiketterna gav ut Buddy Hollys skivor - och via Jacobs fick Holly höra Darins indragna sånger och erbjöd sig att spela in dem. Jacobs använde samma musiker och samma arrangemang som vid inspelningen med Darin. Med den svarta gospelkören The Helen Way Singers i ryggen fick Holly till ett gospelsväng som han själv, med all rätt, var mycket nöjd med.

Under ett framträdande på Alan Freed Paramount Show 1957 hade Holly träffat rhythm & blues-saxofonisten King Curtis och de båda bestämde sig för att någon gång arbeta tillsammans. Tillfälle gavs i september 1958 och Holly betalade för Curtis flygbiljett från New York till Clovis. Tillsammans med Jerry Allison och Joe B Mauldin spelades King Curtis komposition "Reminiscing" in, samt "Come Back Baby" som Norman Petty komponerat tillsammans med den då relativt okände Fred Neil. Inspelningen av den snyggt rhythm & bluesfärgade "Reminiscing" blev liggande till hösten 1962 då den gavs ut som singel, medan den mindre lyckade "Baby Come Back" stoppades in på albumet "Showcase" 1964.

Under en kort tidsperiod jobbade Holly med stilar som gospel, rhythm & blues och romantisk pop. Det går alltså inte att dra några egentliga slutsatser om vart Buddy Holly var på väg musikaliskt. Vägen låg öppen och likt sina generationskamrater Elvis Presley, Gene Vincent, Jerry Lee Lewis, Eddie Cochran, listan kan göras lång, så var Hollys sinne vidöppet då det kom till musikaliska intryck. Stilar som country, blues, rhythm & blues, bluegrass, cajun, pop, rockabilly, rock'n'roll, även här kan listan göras lång, insöps med samma välvilja och intresse.


Vid en lunchträff med Dick Jacobs den 19 januari 1959, alltså fyra dagar innan Holly gav sig av på den sista ödesdigra turnén, lämnade han till Jacobs över en bandkopia med sex nykomponerade sånger inspelade hemma i lägenheten i Greenwich Village. För ändamålet hade han använt den bandspelare av märket Ampex 401A som han köpt(!) begagnad av Norman Petty. På baksidan av bandasken finns sångtitlar och datumen för inspelningarna noterade:

1. "THAT'S WHAT THEY SAY" DEC. 3, '58
2. "WHAT TO DO" DEC. 3, '58
3. "PEGGY SUE GOT MARRIED" DEC. 5, '58
4. "THAT MAKES IT TOUGH" DEC. 8, '58
5. "CRYING, WAITING, HOPING" DEC. 14, '58
6. "LEARNING THE GAME" DEC. 17, '58

Anledningen till mötet med Jacobs var att Holly ville planera inför framtiden. De sex nya sångerna var demoinspelningar, där Holly ensam kompade sig själv med akustisk gitarr, och aldrig menade att ges ut. Det var råmaterial avsett endast för Dick Jacobs att fundera över de tre veckor Buddy Holly skulle kuska runt i en kall turnébuss. Ödet ville något annat och det band Jacobs fick i sin hand skulle visa sig bli något av Buddy Hollys testamente, allmänt kallat "The Apartment Tapes".

Med digital teknik har man idag lyckats göra underverk med de sex sångerna. Är själv innehavare av både 6lp-boxen "The Complete Buddy Holly" (MCA-Coral, 1979) som var först med att officiellt ge ut Hollys hemmainspelningar, dock inte alla, samt den av HIP-O Select 2009 utgivna 6cd-boxen "Buddy Holly NOT FADE AWAY - The Complete Studio Recordings And More" och jag måste säga att jag är överväldigad över resultatet på den senare.

Förutom uptempolåtarna "Peggy Sue Got Married" och "Crying, Waiting, Hoping" är det en mer eftertänksam Buddy Holly som ger sig till känna. Det är mer popmusik än rock'n'roll och det är verkligen inte svårt att förstå att en låtskrivare och musiker som Paul McCartney älskar Buddy Holly. Även i Beatles tidiga musik fanns en enkelhet och lätthet som vid första anblick/lyssning kan misstas för simpel och alltför okomplicerad.

Efter Buddy Hollys död låg det plötsligt i Dick Jacobs händer att på bästa sätt försöka förvalta de sex sånger Holly anförtrott honom. Idag är det främst enkelheten i inspelningarna man värdesätter och det är just det som gör dem så sensationella. Utan att då vara medveten om det gav Buddy Holly singer-songwriter-traditionen en bredare innebörd.

Trots det magiska ursprungsframförandet så måste man kanske föreställa sig att Holly tänkt sig ett större arrangemang. Och det var ju faktiskt till Jacobs han vände sig.

Det skulle dröja fyra månader innan Jacobs tog sig an de sex sångerna. Förmodligen påverkad av att den stort orkestrerade "It Doesn't Matter Anymore" efter Hollys död började klättra på Billboards poplista, där den placerade sig som bäst på trettonde plats, valde han bort det egentligen självklara alternativet - Cricketsmedlemmarna Jerry Allison och Joe B Mauldin - att i efterhand medverka vid försöken att lägga musik bakom Hollys röst.

Det var istället musikern och arrangören Jack Hansen som fick uppgiften att göra sig till tolk för hur Buddy Holly tänkt sig de musikaliska bakgrunderna till de sist komponerade sångerna. Till sin hjälp tog Hansen fyra rutinerade studiomusiker, varav tre tidigare haft ett smärre samarbete med Holly. Gitarristen Don Arnones kompgitarr kan höras på "Rave On", basisten Sandford Bloch och trummisen Panama Francis finns i kompet på Hollys gospelinspelning "Early In The Morning". Pianisten Andy Ackers däremot saknade helt anknytning till Holly, vilket även kören Ray Charles Singers, ej att förväxla med Ray Charles körsångerskor The Raelettes, gjorde. Allt förpackades till The Jack Hansen Combo.

Fyra äldre studiomusiker och en femmannakör, vars vägar säkert korsat varandra på hundratals inspelningar gjorda i New York under fyrtio- och femtiotalet, kunde naturligtvis inte frammana den lössläppt uppsluppna stämning som kännetecknade Buddy Holly and the Crickets inspelningar. Resultatet blev istället ett moget och kompetent men något småtråkigt komp, mer inspirerat av Norman Pettys syn på Buddy Holly än av Buddy Holly själv. Petty hade ju för vana att i efterhand lägga på både det ena och det andra på Hollys inspelningar. Det värsta var nog körerna The Picks och The Roses som han belastade Holly och Crickets inspelningar med. Här är det The Ray Charles Singers som fått den rollen och deras medverkan låter dessvärre inte bättre.

Jack Hansen gjorde säkert så gott han kunde och då han långt senare blev tillfrågad om inspelningarna mindes han dem som märkliga:

"Ah yes, they were strange. Very difficult because Buddy's timing was so bad and there wasn't a lot of time, we were under pressure from Coral to get them done".(2)

Så var det naturligtvis. Inspelningsmässigt fick de göra så gott de kunde då de lade ett komp bakom Hollys röst och gitarr. Problemet var att Holly inte varit taktmässigt hundraprocentig. Det var trots allt bara demoinspelningar som han tänkte fortsätta jobba med så snart han var hemma igen.

Med dagens datateknik till hjälp har inspelningsteknikern Chris Hopkins lyckats korrigera alla de fel som Jack Hansen inspelningar var behäftade med. Och det är dessa remasteringar som Roller Coaster gett ut som "That Makes It Sound So Much Better!". Principen för Hopkins var att anpassa Hollys röst till bandets musik istället för som tidigare tvärtom. För en icke tekniskt kunnig person, som jag själv, är det inte helt lätt att hänga med i den bifogade textens förklaringar om mängden av millisekunders klipp för att få sång och bakgrund att passa perfekt ihop. Som exempel "styckades" Hollys demos upp i bitar på trettio millisekunder för att sedan fogas samman med bakgrunderna.

Ja, ni hör hur det låter...

Den stora behållningen är ändå Buddy Holly själv och hans musik var/är alltid fantastisk. Holly var genial i sin egenskap av förebild till den popmusik som senare kom att utvecklas till Merseybeat. Låtarna, rösten och känslan kom aldrig på skam. Även om man helst ser att Holly själv skulle ha kunnat arrangerat de sista demoinspelningarna, så vill man ju att det vi får hålla till godo med skall låta så bra som möjligt. Och bra låter det. Verkligt, verkligt bra till och med. Buddy Holly är ju alltid Buddy Holly och av och med honom vill man ha allt. I alla fall jag.


Fotnot. Även Norman Petty tog sig an de demoinspelningar Buddy Holly lämnade efter sig. Inte heller han anlitade Jerry Allison och Joe B Mauldin för att lägga bakgrunder till sångerna. Istället anlitade han gruppen The Firebeats, men det är en annan historia.

(1) Citatet är hämtat från sid 283 i "Buddy The Biography", skriven av Philip Norman (Macmillian Publ. 1996)

(2) Citatet är hämtat från texthäftet till "That Makes It Sounds So Much Better!", skrivet av John Beecher 2011.


Länkar:
http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/09/buddy-holly-and-crickets-off-records.html

http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/05/buddy-holly-baby-lets-play-house.html

fredag 17 mars 2017

Mickey Jupp




MICKEY JUPP with FRANK MEAD
Spectrum Recordings April 1975
(Gallery)


För ett fan av Mickey Jupps musik är utgåvan innehållande de sånger Mickey Jupp, tillsammans med gitarristen och munspelaren Frank Mead, lät spela in i april 1975 hos Spectrum Sound Studio i Westcliff i Southend-on-Sea högst sensationell. Ja, jag tvekar inte att jämföra betydelsen av de återfunna inspelningarna med Buddy Hollys så kallade "Apartment Tapes". Trots att omständigheterna och sammanhangen lyckligtvis är så olika beträffande Holly och Jupp, besitter musiken och dess framförande samma magi.

Författaren och Juppkännaren Mike Wade besökte vid flera tillfällen Spectrum Sound. Bland långa rader med askar innehållande inspelade tejper fastnade hans blick en dag på en ask med namnet "Mickey Jupp". Enligt studions ägare Warwick Kemp hade varken Mickey Jupp eller Frank Mead, som vid tidpunkten framträdde som en duo, betalat för studietiden. Så därför stod den där den stod. Wade betalade för inspelningen och tog med sig tejpen hem. Någon månad senare brann studion ner. Utan Wades rådiga ingripande hade vi aldrig fått höra de här unika inspelningarna.

Det är på de små ytorna Mickey Jupp kommer allra mest till sin rätt och hur fantastiskt är det inte att som här få höra honom med bara akustiska instrument - gitarr, munspel och piano - i det som han själv beskrivit som "My Sonny Brown and Terry McGhee period!"

Spectruminspelningarna fyller en del av tomrummet mellan de tre fenomenala albumen med Legend och soloutgåvorna med Mickey Jupp som tog sin början med Stiff Records "Juppanese". Alltså tiden mellan 1972 - 1978.

De tre sångerna "I'm A Car", "Wrong Food" och "Pocket Calculator" har aldrig tidigare funnits på någon av Jupps skivor, vilket ger en god bild av mängden bra låtar mannen skrivit - och ratat. Vilken annan artist skulle rata den fyndiga och lätt bluesiga "I'm A Car" som förstärks så fräckt med Meads slidegitarr och den snygga körsången. Jupp själv lär visst tycka den är genant? Balladen "Wrong Food" är en smittsam trevlig historia som inte lämnar hjärnan i första taget. "Pocket Caculator" är piano- och munspelspubrock av den där välbekant svängiga sorten som blivit något av Jupps signum, medan versionen av "Mystery Train" är ruffig blues som har mer med Junior Parkers original att göra än Elvis rockigare version. Detsamma gäller Jupps egna "Shine On My Shoes" som låter som om den vore inspelad i Sam Phillips Sunstudio innan Elvis gick som barn i huset. Frank Mead är verkligen en gudabenådad munspelare! Den akustiska "Ballad of Guitar Picking Slim" slår de tidigare versionerna med råge.

Och så då "Pilot" som är en av Jupps absolut bästa låtar och det var hos Warwick Kemp han spelade in den allra först. Och som han gör den! Så rent, känsligt och vackert att det är ren Jim Ford-klass!

Trots den sparsamma upplagan, endast hundra tryckta ex, kommer "Spectrum Recordings April 1975" att vara en av 2017 års viktigaste utgåvor. Mickey Jupp är en av Storbritanniens största låtskrivare och detta är en upptäckt av betydande dignitet.

Bloggintresserade