BOB WOODRUFF
The Lost Kerosene Tapes 1999
(Sound Asleep)

När Roger McGuinn 1991 släppte “Back To Rio” var det en efterlängtad återkomst till skivtallrikarna. Elva år utan några skivsläpp under eget namn var en lång väntan för de som älskar McGuinn, The Byrds och deras karaktäristiska sound byggt runt Rickenbackergitarren.

Bob Woodruff har låtit sina fans väntat ännu längre. Efter debuten “Dreams And Saturday Nights” 1994 och uppföljaren “Desire Road” 1997 spelade Woodruff in det som var menat som hans tredje album, “Kerosene”, 1999. Det skulle dröja tolv år innan skivan till slut gavs ut.

Ett av dessa tålmodiga fans som aldrig slutat vänta är Jerker Emanuelson, ägare av Sound Asleep Records i Vara på Västgötaslätten, som för ett par år sedan fick kännedom om Woodruffs outgivna album. Det är honom vi har att tacka för att Woodruffs tredje album nu finns tillgängligt.

Det är inte den långa väntan på genreviktiga skivutgåvor som främst förenar Roger McGuinn och Bob Woodruff, utan att den senare framstår som Byrdslegendens konstnärlige arvtagare från “Back To Rio”-skivan. Personligen tycker jag Woodruff är långt mer intressant när han, som här, tonar ner countryinfluenserna och istället släpper loss en hel arsenal av powerpop, fullmatad med välklingande gitarrer, Hammondorgel, stämsång och munspel.

Det kan tyckas som en fjäder i hatten för Emanuelson att få ge ut Woodruff, men vi som följt Sound Asleeps utgåvor vet att samarbetet dem emellan är högst konsekvent. Emanuelson tillhör ju de bästa i världen när det kommer till powerpop och jag skulle vilja påstå att Bob Woodruff har hittat hem.

http://www.soundasleeprecords.com/index2.htm

JOHNNY CASH
Unseen Cash
Photos from William Speer´s Studio, Memphis, Tennessee
(Bear Family)

När Johnny Cash, i slutet på 1954 eller början på 1955, första gången sökte upp Sam Phillips Memphis Recording Service presenterade han sig som gospelsångare, vilket enligt Phillips det var omöjligt att tjäna pengar på. Nästa gång de båda träffades kallade sig Cash countrysångare, men Phillips hade inte för avsikt att lägga pengar eller tid på en Nashvillekopia.

Efter ytterligare ett antal misslyckade försök att få audiens hos Sam Phillips, väntade Johnny Cash tidigt en morgon utanför inspelningsstudion på att producenten skulle dyka upp. När han väl infann sig tänkte Cash inte släppa taget och med all den självkänsla han kunde uppbringa förklarade han : “Mr. Phillips, sir, if you listen to me, you´ll be glad you did”.

Det var Cashs egna “Hey! Porter” som gjorde intryck på Phillips och efter ett par timmars provspelning skickade han hem Cash med en uppmaning att nästa gång ta med sig sitt band och framför allt att skriva flera egna sången.

Senare på våren var Cash tillbaka i sällskap av gitarristen Luther Perkins, basisten Marshall Grant och A.W. “Red” Kernodle på steel guitar. Den senare var så nervös att han, innan något ens blev inspelat, lämnade lokalen. Kvar fanns det som på första skivsläppet - Cry! Cry! Cry! / Hey! Porter - i juni 1955 presenterades som Johnny Cash and the Tennessee Two.

Trots den lilla gruppens bristfälliga kunnande lyckades Sam Phillips att både uppfatta det egensinniga i musiken och att producera ett för countrymusiken helt nytt sound. Johnny Cash, i kombination med framför allt Luther Perkins, lät inte som någon annan och Sam Phillips var nöjd.

Ja, till och med så nöjd att han lät skicka Johnny Cash, gruppens naturliga fixstjärna, till den närbelägna fotografen William Speer, som under tiden augusti 1955 - april 1958 genomförde ett antal fotosessioner med Cash. Några av Speers bilder kom att användas under femtiotalet, medan de flesta har förblivit opublicerade.

Speer, som var influerad av filmfotografer från Hollywood, arbetade länge med ljussättningen för att få skuggor att falla på rätt sätt och för att understryka dramatiken i bilden skulle objektet ha ett absolut allvarligt ansiktsuttryck. Ett leende eller skratt drar till sig all uppmärksamhet och bildens helhetsintryck förstörs. Johnny Cashs personlighet måste ha passat Speer perfekt. Han var för Cashs tidiga image vad Phillips var för Cashs tidiga sound.

Tillsammans med ett soundtrack, bestående av livematerial från 1957 och 1959, publicerar nu Bear Family för första gången femton av dessa fotografier i utgåvan “Unseen Cash”, som i bild och musik trovärdigt visar vilken komplex personlighet Johnny Cash var redan tidigt i sin långa karriär.

HULTSFREED HAYRIDE
10 Years of Wild Savage Rock´n´Roll
(Bear Family)

De flesta, inklusive jag själv, tänker antagligen på den kända megafestivalen när ortnamnet Hultsfred kommer på tal. I bakgrunden har vänner av rockabilly och rock´n´roll - och då menar jag det begreppet avsåg från början och inte något urvattnat allmängods - från hela Europa roat sig ostörda på den lilla Smålandsorten.

I sommar firar Hultsfreed Hayride, som arrangemanget kallar sig, tioårsjubileum och nu har man inte för avsikt att bara finnas i bakgrunden längre. Sponsrade av det tyska skivbolaget Bear Family ger man ut den suveräna samlingen “HULTSFREED HAYRIDE - 10 Years of Wild Savage Rock´n´Roll”, innehållandes musik av band som under åren gästspelat på evenemanget.

Det finns inte ett svagt spår på den här skivan, utan samtliga drygt tjugo grupper representerar det absolut bästa inom sina respektive genrer och förutom rock´n´roll och rockabilly finns här också rhythm & blues, western swing och surfinstrumentaler.

Eftersom kvaliteten är genomgående hög känns det egentligen fel att plocka ut enstaka exempel, men för att fresta era musikaliska smaklökar måste jag ändå nämna att The Dragtones “Insane” är verkligt skruvad garagerock och Omar Romeros “I´m Gone” är som en galen tolkning av The Plimsouls “Zero Hour” i rockabillytappning. Att både The Barbwires instrumentala “La Caja Del Muerto”, med sylvassa gitarrer och ödesmättade stråkar, och de likaledes instrumentala Los Plantronics och deras, med mariachitrumpeter utsmyckade, “Bobby Peru” borde kunna ge Quentin Tarantino uppslag till ett nytt filmmanus.

Så slutligen skivans absoluta kronjuvel, den fullständigt oemotståndliga “Ain´t It A Shame” med The Domestic Bumblebees. Lead Bellys enkla och svängiga original maximeras av gruppen med en skicklig- och samspelthet man knappt trodde var möjlig idag. I botten en djävulskt svängig trummis - virvelkaggen låter fantastisk - och en slap bass som gör allt rätt, ovanpå det en gitarrist och pianist som vet hur rock´n´roll skall spelas och längst fram en gaphals.
http://www.youtube.com/watch?v=hdI7olmq83A

Herregud, det låter så enkelt, men försök själva! Med “HULTSFREED HAYRIDE - 10 Years of Wild Savage Rock´n´Roll” får ni åtminstone veta hur det skall låta.

http://www.youtube.com/watch?v=dCS0w9RLDfA

THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING
RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982
(Tompkins Square)

Satan vad bra det låter! Trots att uttrycket kanske inte passar här, så vill man ändå utbrista i ett kraftuttryck av just det slaget.

När författaren och samlaren av gospelmusik Mike McGonigal 2009, för Tompkins Squares räkning, släppte 3Cd-samlingen "Fire in My Bones: Raw + Rare + Otherworldly African-American Gospel (1944-2007)", var det sina egna skivor han använde som underlag.
http://www.tompkinssquare.com/fire_in_my_bones.html

Nu, endast två år senare, är han tillbaka och den här gången har han grävt ännu djupare i skivsamlingen. Genom samma bolag tillhandahåller han ytterligare tre fullmatade Cd:n, totalt sjuttioen sånger, bestående av gospel så rå och primitiv att en genomlyssning stundtals är rent skrämmande. Vem skulle ha vågat säga emot den kraftfulle Pastor Elder Robert McMurray när han - med en röst grövre än Howlin´ Wolfs - på nyårsnatten 1963 uppmanade församlingen ”Walk With God”.

Det McGonigal redovisar är en unik samling singelskivor, bestående av utgåvor tänkta enbart för en lokal marknad. Ibland så obskyra att de förmodligen aldrig ens såldes utanför den kyrka där de var inspelade. Vissa sånger känns till och med så privata att det är med viss rodnad känslan av att tjuvlyssna infinner sig.

Trots att materialet sträcker sig över en period på tjugofem år (1957 - 82), och där huvuddelen kom till på sjuttiotalet, så är det utan texthäftets uppgifter omöjligt för en lekman att datera inspelningarna. Om det inte vore för bruket av en trummaskin skulle ingen tro annat än att Deacon James Williams - kompad av brodern Eli Taylor på orgel - vackert själfulla ”God Is Taking Care” har sitt ursprung i det tidiga sextiotalet, snarare än tjugo år senare då den verkligen kom ut.

Genomgående för samtliga inspelningar är en konstruktiv gör-det-själv-attityd, betalda ur egen eller en församlings kassa och till ett ofta synnerligen spartanskt komp - en gitarr, en orgel eller bara kör och handklappningar, som gör musiken okonstlad och levande. På det, av hårt arbete och övergrepp, beryktade fängelset Cummins Prison i Lincon County, Arkansas samlade Calvin Leavy 1976 sjungande medfångar och gav under namnet Calvin Leavy + The Cummins Prison Farm Singers ut ”He Walks With Me”. Men visst undrar man vem som kan tänkas ha betalt för inspelningen och utgåvan på Messenger Records?

Visserligen går McGonigal igenom varje sång och redovisar vad han känner till om dessa, men frågetecknen är fortfarande många, vilka parallellt med ens önskan att veta mer ändå skänker en både laddad och mystisk spänning. En känsla av att se men inte röra och man slås av hur annorlunda livet kan vara och hur mycket man missat och aldrig ens har ha haft möjlighet att få uppleva. Plötsligt inser man - precis som inom all jordnära musik; cajun, rock´n´roll, country, soul, rhythm & blues... - att det inom gospelmusiken finns hur mycket som helst inspelat och att bara en bråkdel hittills nått oss som älskar att nås av det ursprungliga. Ett område mindre exponerat än soul och blues och något av en dröm för de som vill höra allt som är någorlunda outforskat, eller åtminstone det som håller så här hög kvalitet.

Det finns en växelverkan mellan olika stilarter, vilket är naturligt, och gospel är inget undantag. Att Rev. Lonnie Farries, spelande sin pedal steel på ”Peace In The Valley”, lyssnat mycket på country är lika uppenbart som att Sam Cookes senare och mer världsligare musik stått som förebilden för Echos Of Harmony när de 1968 spelade in ”Ain´t It A Shame” och kanske ännu mer för ”I´m Working On A Building” med Brother Grady Coffee. Rev. Linston Triplett Jr & The Triplett Singers gav med ”Jesus Is Living Today”, på Goldband Records underetikett Folk-Star, ut gospelpop och Rev. R Hendersons ”Stop Living On Me” - med endast ackompanjemang av elgitarr och som trumma en stampande fot - är garagerock av det slaget som borde ha gjort makarna Jack & Meg White i White Stripes gröna av avund.

Det är knappt två månader in på 2012, men redan nu kan jag bekräfta att inte mycket av det jag kommer att lyssna på under året kan göra större intryck på mig än Mike McGonigals samling “THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING / RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982”. Utan att vara det minsta troende vill jag ändå säga, tack gode gud för att du varit den store inspirationskällan för samtliga av dessa inspelningar och att de har korsat min väg.

MICKEY JUPP & MO WITHAM
Live - The Boot Tapes 11/11
(Wild Bird)

Tillsammans med kompisen Mo Witham ställde sig Mickey Jupp i höstas på scenen i baren på värdshuset The Boot Inn i den lilla byn Boot uppe i engelska Lake District. På sin hemsida beskriver värdshuset sin verksamhet på följande sätt: “Traditional country Inn. Good food, well kept real ales, roaring fire and dogs are welcome”. Visst låter det trevligt!

De som varit på den engelska landsbygden vet hur otroligt vackert det kan vara. Vad vore då trevligare än att stiga in på en pub och där mötas av herrarna Jupp och Witham med varsin gitarr i knä. Får man sen en god ale i handen så kan jag inte tänka mig en bättre plats att befinna mig på.

Den lilla skara som kan skryta med att ha befunnit sig i publiken när “The Boot Tapes” spelades in är verkligen att avundas. Trots att de bara är två på scenen så svänger det stundtals makalöst och inspelningen ger ytterligare en dimension av musikern och artisten Mickey Jupp.

Samspelet mellan Jupp och Witham framträder som allra starkast i "The Difference", vilken har ett nästan ofattbart gung och till det en underbar text. Ingen, och jag menar verkligen ingen, kan skildra vardagen som Jupp. Tågresan till havet, en promenad med föräldrarna i snön, bandet som spelade på 21-årsdagen, blicken i hennes ögon...Den avgörande skillnaden mellan minnen och det man aldrig kan glömma.

Förutom det vokala ansvaret alternerar Jupp mellan gitarr och el-piano, medan Withams gitarr följsamt hänger på och fyller i där så behövs. Det märks att de båda känner varandra mycket väl. Under hela Mickey Jupps karriär har Mo Witham till och från varit honom behjälplig. Redan på Legendsingeln "Georgia George /July" (Bell 1969) och vid inspelningen av gruppens andra respektive tredje album - den så kallade “Red Boot”-skivan (Vertigo 1970) och "Moonshine" (Vertigo 1972) - fanns Witham med. Därefter skulle det dröja längre mellan hans medverkan och det är på följande av Jupps soloskivor man hittar Withams gitarr: “Some People can´t Dance” (A&M 1982), “X” (Line / Waterfront 1988), "Never Too Old To Rock" (Wild Bird 2008) och som producent på “As The Yeahs Goes By” (On The Beach / Line 1991).

Förutom “Pilot”, som kommer från Stiffskivan “Juppanese”, så är de redan kända sångerna hämtade från skivor där både Jupp och Witham finns representerade. Men det finns absolut ingen anledning att negligera “The Boot Tapes” bara för att ni kanske redan råkar ha “Cheque Book”, “Nashville”, “Till Honky Gets Tonky Again”, “Feel Free”, “The Difference” och “I Should Be Loving This”. Unpluggedformatet passar Jupp alldeles utmärkt och på det här sättet har ni inte hört honom tidigare. Dessutom får ni ytterligare sex sånger - bl a den smått Josh Whiteinspirerade versionen av “My Dream lady” - vilka tidigare varit opublicerade.

Fotnot.
Vänner av pubrock i allmänhet och Mickey Jupps musik i synnerhet kan också glädja sig åt att Jupp nu äger alla rättigheter till sitt album “Shampoo Haircut & Shave” (A&M 1983), där klassiker som “Stormy Sunday Lunchtime”, “Orlando FLA”, “Reading Glasses” och naturligtvis själva titellåten återfinns. Juppologen Lars Kärrbäck har lyckats övertyga både Jupp och skivbolaget HUX Records om nödvändigheten av en återutgåva plus extraspår. Det lär ha tagit sex år att få alla bitar på plats och i sitt outtröttliga arbete för Mickey Jupp är Kärrbäck värd all respekt.
http://www.mickeyjupp.se/index.htm