tisdag 31 december 2013

BÄST 2013


BÄST 2013...
...betyder, liksom tidigare år, inte att inspelningar eller utgivningsår ens behöver vara i närheten av 2013. Det är kort och gott bara bra musik som jag upptäckt eller återupptäckt under året.


THE EVERLY BROTHERS
Songs Our Daddy Taught Us
(Bear Family, 2cd 2013)

Don och Phil Everlys kontrakt med Cadence Records närmade sig sitt slutdatum och bröderna var på väg till Warner Brothers. Bundna av kontrakt för ytterligare ett album kom Don på idén till "Songs Our Daddy Taught Us":

"...I wanted the last album to be something musically that I loved, but I didn't want them to have any possible singles which they would have kept releasing to interfere with our career. I suggested 'Songs Our Daddy Taught Us' and everybody went for it. It touched what folk music ought to be - country folk music, songs people would sing sitting on the porch. It's got class and it ages really well."

Det är bara att hålla med. Skivan har både stil och klass och visst har den åldrats väl. När den kom 1958 höjde kanske många av Everlys fans - vana vid svängigare material som "Bye Bye Love", "Wake Up Little Susie", "Claudette" och "Bird Dog" - på ögonbrynen, men i dagens americanagenre är "Songs Our Daddy Taught Us" ett toppnummer.

Man får med den här utgåvan inte bara originalskivans tolv spår, utan även en hel cd kallad "Songs Our Daddy Learned", bestående av samma sånger men med de artister som inspirerade fadern Ike Everly. Och det finns mer att hämta! Sin vara trogen ger Colin Escott en utförlig bakgrund till varje sång, någon t.o.m. så långt tillbaka som till slutet av sextonhundratalet.

Vågar man hoppas på samma fina återutgåva av Everly Brothers alldeles fantastiska "Roots" från 1968?


THE EVERLY BROTHERS
Rocks
(Bear Family, cd 2013)


THE EVERLY BROTHERS
The Ballads of The Everly Brothers
(Bear Family, cd 2013)

Vad får en medelålders man att stiga upp mitt i natten, köra femton mil till Skavsta/Nyköping och ta första morgonflyget till Stansted. Vänta en hel dag i London och framåt kvällen åka till Hammersmith för att sex timmar senare ta flygbussen tillbaka till Stansted, där fem timmars "sömn" på en plaststol väntar. Återresa till Skavsta, ett par timmars bilkörning och hemma igen efter cirka trettiosex timmar?

Generellt sett är det ingen resa som lockar, men då Don och Phil Everly stod på scenen på Carling Apollo den 23 november 2005 satt jag på parkett, villigt betalande drygt niohundra för biljetten och därtill ytterligare några tusenlappar för resa och övriga utlägg. Men, nu har jag i alla fall sett bröderna som tillhör de tio bästa rockakterna som nått mina öron.


Repertoaren den där kvällen återfinns på de nyutkomna Bear Family-samlingarna "The Everly Brothers Rocks" och "The Ballads of The Everly Brothers". Aldrig tröttnar jag på sånger som "Sleepless Night", "So Sad (To Watch Good Love Go Bad)", "Ebony Eyes" och "That's Just Too Much" eller de mer uptempo "Bye, Bye Love", "Claudette", "Cathy's Clown" och "Lucille". Och ändå är det här bara grundkursen, för den oinvigde finna det oceaner att utforska. Bröderna har varit produktiva och allt är av hög kvalitet.


GERMAN MEASLES Vol 1
Flames Of Love: '60s Garage & R&B From Germany
(Cree Records, Lp 2013)

GERMAN MEASLES vol 2
Sun Came Out At Seven: '60s Mod, Pop And Freakbeat From Germany
(Cree Records, Lp 2013)

Med paret Stax som ciceroner tas vi med på en sjuhelsikes åktur bland råtuffa maracasskakande rhythm & blues-slynglar, fuzz-och freakbeatmarodörer och sprakande psykedeliska innovatörer. Band som Kinks, Creations och Pretty Things förförde den tyska ungdomsgenerationen och det är alltid lika upphetsande och spännande att, som här, få tillgång till rockmusikens undervegetation. De som fick nöja sig med bara lokal framgång, om ens det. De som lyckades ge ut en eller ett par föga framgångsrika singlar och under den korta vistelsen i en studio ändå skapade de magiska två och en halv till tre minuter som nu femtio år senare fortfarande fascinerar.


LINUS & THE LOSERS
Gone
(Butchers, cd 2007)

Det tog tretton år att färdigställa Linus majestätiska återkomst som skivartist. Den extremt långa inspelningstiden, mellan 1994 och 2007, berodde på att han saknade skivkontrakt och var helt hänvisad till positivt inställda medmusiker, tekniker, mixare och andra i sitt kontaktnät. Med ett låtmaterial så starkt som det Linus presenterar på ”Gone” borde skivbolagen stått i kö för att få skriva kontrakt med honom. Karln rör sig helt obehindrat mellan rock-, pop- och countrymusikens olika genrer på ett sätt som är unikt. Så här naturligt kan man bara förhålla sig till sin musik om man har satsat allt, tjugofyra timmar om dygnet, varje dag, varje vecka, varje månad - år ut och år in.


THE STRYPES
Snapshot
(Virgin, Lp 2013)

Trots att den irländska gruppen är för ung, medlemmarna har inte ens fyllt arton år, för att bli serverad på puben har man helt anammat musiken och attityden från pubrockarna Dr. Feelgood bästa album, debuten "Down By The Jetty" (UA, 1975). Precis som Lee Brilleaux, Wilko Johnson, John B. Sparks och The Big Figure tog som sin uppgift att ta ner den då svulstiga rockmusiken på jorden, använder sig Strypes av samma pubrockenergi för att åter lyfta fram rockmusikens mest befriande genrer.


THE LEN BRIGHT COMBO
The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo
(Fire, Lp 2013)

THE LEN BRIGHT COMBO
Combo Time!
(Fire, Lp 2013)

Engelska Fire Records återutger nu The Len Bright Combos två album från mars respektive oktober 1986. Därför hamnar skivorna för andra året i rad på min årsbästalista.

I Russ Wilkins och Bruce Brand, båda tidigare medlemmar i Chathambandet The Milkshakes, har Eric Goulden ett par verkliga själsfränder. Från att ha varit något av Stiff Records gossen Ruda, där bolaget betraktade honom som sin akilleshäl och inte riktigt visste vad de skulle göra med den begåvade, men oftast onyktre, Wreckless Eric, blommar Gouldens genialitet fullständigt ut tillsammans med Wilkins och Brand. Talande är att för åttiofem (85!) pund styck, vilket även inkluderade lokalhyra, spelade gruppen in två av åttiotalets mest dynamiska och spännande skivor!


STORA POPBOXEN
Svensk Pop 1964 - 1969, Volume 1
(Premium, 4cd 2013)

Äntligen är den svenska rock- och popmusiken från sextiotalet riktigt snyggt förpackad. Etthundraåtta låtar, varav sexton tidigare outgivna, med lika många artister samlade på fyra cd-skivor. Ett genomgående unikt bildmaterial och en suverän text skriven av Jonas Stål, som varit i kontakt med en representant för varje band, gör att jag redan nu ser fram emot nästa volym, och nästa, och nästa...


MAINLINERS
Dead Man's Hall / Daughter Of Dimes
(Crusher, singel 2004)

När jag nyligen letade igenom några högar med ospelade singlar hittade jag den här smällkaramellen, där b-sidans "Daughter Of Dimes" är glam-rock'n'roll med handklappningar, sha-na-na-na-körer, Jerry Lee-dragningar på pianot, vassa gitarrer, pumpande basgångar, rullande trummor och en uppkäftig sångare som står på tå. Och visst är det väl en slamrig tamburin där i bakgrunden. Jag är mållös. Länken mellan Slade och Jim Jones Revue, med massor av adrenalin, nerv och känsla, fanns alltså att hitta i Sverige. Magnifikt!


THE ZAKARY THAKS
She's Got You / Thaks Sing For Jax Beer
(J-Beck / Big Beat, singel 2013)

Jag förstår inte hur de bär sig åt? Förra året grävdes Zakary Thaks "Passage To India" fram och nu den pulserande och suggestiva "She's Got You". Och det är inget halvdant, av det slaget som inte borde ges ut, utan som alltid är det material i toppklass som Zakary Thaks av någon anledning ratade.


DENISE
Boy, What'll You Do Then / Chaos
(Wee / Big Beat, singel 2013)

Denise Kaufman sätter upp ett varnande finger till pojkvännen och hon menar allvar. I alla fall om man skall tro "Boy, What'll You Do Then" där Denise talar om var skåpet skall stå. Råtuff garagerock som spelades in 1966 och pressades i så där hundra exemplar. Originalet lär gå för åtta tusen dollar på auktioner, men nöjer ni er med Big Beats återutgåva så kommer ni undan med tio pund.


BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Bäddat för trubbel spelar Alf Robertson
(Kassett, 2013)

Hur Alf Robertson själv framförde de här sångerna har jag ingen aning om, men utan tillstymmelse till självömkan eller sentimentalitet tar sig Bäddat För Trubbel an hans texter om en vårdnadstvist i “Jag La En Kram I Brevlådan”, missbruk och verklighetsflykt i “Från Religion Till Renat”, glidarmentalitet i “Det Är För Många Som Snackar” och det dagliga slitets otacksamhet i “Såna Som Jag“ och “Blommor Och Medaljer”. Genom att på ett ej fördummande eller fördömande sätt skildra de försummade blir Bäddat För Trubbel Sveriges viktigaste rockband.


JERRY LEE LEWIS
Southern Roots
(Bear Family, cd 2013)

Inramad i smakfulla soularrangemang låter producenten Huey Meaux Jerry Lees ego slå ut i full blom och Lewis själv njuter av sin egen storhet och levererar direkt från hjärtat. Ingen slår en inspirerad Jerry Lee Lewis på fingrarna och med “Southern Roots” visade han att The Killer i sin krafts dagar var en entertainer inte många kunde mäta sig med.


PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
14th & Nowhere...
(Rankoutsider Records, cd 2013)

Pat Todd är en av rockmusikens slitvargar. Opåverkad av musikaliska trender och nycker fortsätter han att hålla rockmusikens fana högt. Först under tjugo års tid som frontfigur för gruppen Lazy Cowgirls och sedan mitten på 2000-talet som den drivande kraften bakom Pat Todd & The Rankoutsiders. Passande nog inleder han "14th & Nowhere..." med den glödheta "Carry'n A Torch". För nog brinner det en eld i Pat Todd och har så gjort i över trettio år. Han plockade upp facklan i början på åttiotalet och har därefter konsekvent och passionerat hållit de bästa rock'n'roll-traditionerna från femtio-, sextio- och sjuttiotalet vid liv.


THE SKEPTICS
Apple Candy
(Distorsions Records, Lp 2012)

Elva av Bartlesvillegruppens fjorton inspelningar för första gången samlade och presenterade för världen utanför Oklahoma. The Skeptics låter som en spännande mix mellan Mouse And The Traps och svenska Gnestabandet Jackie Fountains. De förstnämndas folkrock blandat med de senares suggestiva beat ger en oslagbar kombination.


THE BEES
Voice Green And Purple / Trip To New Olreans
(UT Records, singel 2013)

Pressades ursprungligen i endast 250 exemplar på Liverpool Records i Covina, Kalifornien, 1966. Framsidan ansågs av Greg Shaw så omtumlande att han i oktober/november-numret av BOMP 1978 skrev en hel artikel om det han kom att kalla Acid Punk. "Voice Green And Purple" finns visserligen med på första Nuggetsboxen, men det är onekligen trevligt att ha den på singel också. Dessutom får man även den fräcka "Trip To New Orleans", som låter som något Jagger/Richards i The Rolling Stones kunde ha skrivit samtidigt som "The Last Time" sent 1964 tidigt -65.


ERIC COLLINS
Shoestrings
(Singles Goin' Steady Records, Ep 2013)

De outtröttliga filantroperna - ja, vad skall man annars kalla personer som utan större egen vinning letar upp och ger ut så mycket bra musik - bakom Sound Asleep Records i Vara är på gång med ytterligare ett projekt kallat Singles Goin' Steady Records. Tanken är att återkommande återutge svåråtkomliga popsinglar i 7"-formatet med originalomslag. Först ut är Collins "Shoestrings", som innehåller den förtjusande poppärlan "Someone Better", och därmed är ribban satt på högsta möjliga nivå.


BABY RAY
Elvira / Just Because
(Imperial, singel 1967)

BABY RAY
Yours Until Tomorrow / Your Sweet Love
(Imperial, singel 1967)

Egentligen hette han Ray Welton Eddlemon och var en vit man, men det var under artistnamnet Baby Ray han 1966 gjorde countrysoulalbumet "Where Soul Lives" och själv har jag alltid varit övertygad om att rösten tillhörde en svart man. Stilmedvetna Tages spelade in hans "House On Soul Hill" för albumet "Contrast" 1967, så vi som gillar Baby Ray är i gott sällskap.

Länge trodde jag att det inte fanns mer än en fullängdare plus en singel - "There's Something On Your Mind / The House On Soul Hill" - med Baby Ray, men så hittade jag ytterligare ett par Imperialsinglar. Och i skrivande stund har jag på ebay köpt singeln "We Cry All The Way / Just A Dime" med Ray Welton, komponerad av Eddlemon och utgiven på det egna bolaget Moneta Records.

Baby Ray avled år 2000 och lär ha efterlämnat sig en outgiven Lp. Det borde kittla i smaklökarna på bolag som Bear Family, RPM och Ace. Karln hade ju faktiskt en fantastisk röst!


JEANNE YOUNG
Niki Hoeky
(Top Tunes, singel 1966/-67?)

Äntligen, äntligen fick jag tag på Jeanne Youngs snygga inspelningar av Jim Fords "Niki Hoeky". Efter att ha förlorat ett antal auktioner på ebay började jag nästan misströsta, men nu sitter ett dyrt och skapligt exemplar där i hyllan. Det är alltså lugnt för ett tag...


THE FLEUR DE LYS
You've Got To Earn It
(Acid Jazz, cd 2013)

En samling av det här slaget kan man bara inte missa. En gedigen vinylutgåva sammanställd av gruppens trummis Keith Guster, som ensam fanns med genom alla medlemsbyten - total var elva andra musiker medlemmar i Fleur De Lys - mellan 1964-69. Förutom gruppens bästa spår finns även samarbetet med Sharon Tandy representerat samt inspelningar man gjorde under pseudonymerna Shyster och Chocolate Frog. Ett absolut måste för er som gillar band som tidiga Who och Creation. En explosiv korsning mellan freakbeat, poppsyk och soul.

Skulle någon frestas att inhandla "You've Got To Earn It" så plocka även med ett ex av Ep:n "the two sides of The Flear De Lys", även den på Acid Jazz. Varför? Ja, helt enkelt därför att den är vansinnigt snygg!


THE BARRACUDAS
God Bless The 45 / Festival Pop / East European Girls
(Pure Pop, singel 2013)

Inspelad 2012, utgiven 2013, men låtarna skulle lika gärna kunna ha funnits med på debuten "Drop Out With The Barracudas" från 1981. The Barracudas är uppe på surfbrädan igen och där skall de naturligtvis stanna.


PAT WAYNE & THE BEACHCOMBERS
Go Back To Daddy / Roll Over Beethoven / Is It Love / Bye Bye Johnny
(Colombia Records, Ep 2013?)

Tidig brittisk beat med en fot fortfarande kvar i femtiotalets rock'n'roll. Jag har alltid gillat "Go Back To Daddy", vilken också blev en hit på Tio i Topp 1963, men "Roll Over Beethoven" (1963) är ändå den stora behållningen här. Ni som gillar hur Dave Berry & The Cruisers tog sig an Chuck Berrys "Little Queenie" på "At The Cavern"-skivan, kommer att älska Waynes stompiga version av "Roll Over Beethoven".

Det har länge sagts att det är Jimmy Page som spelar det snärtiga pubrockkompet, men enligt gruppens gitarrist Geoff Roberts så hade Page aldrig något med The Beachcombers att göra:

"Jimmy Page never had anything to do with the band. I played on Roll Over Beethoven and in fact created the guitar riff by double-tracking, the second track slightly out of tune with the first which gave the recording a distinctive sound." (brumbeat.net)


RORY STORM & THE HURRICANES
Live At The Jive Hive, March 1960
(Rockstar, cd 2012)

När the beat boom exploderade under sextiotalet fanns det 400 pop- och rockgrupper bara i Liverpool, varav cirka 125 kunde spela samma (!) kväll i och runt staden. Rory Storms "Live at the Jive Hive" är unik då den, trots mångfalden av band, är den enda hela konsert som finns dokumenterad före 1963 och representerar början på den tid då den moderna popmusiken föddes. Den vars ljudbild den produktive garagemusikern Billy Childish, i alla sina olika gruppkonstellationer, tycks ständigt besatt av att kunna återge så autentiskt som möjligt. Rory Storm & The Hurricanes, såsom de kommer till uttryck på "Live at the Jive Hive, March 1960", är den sanna förebilden för senare grupper som The Milkshakes och The Kaisers.


THE MAHARAJAS
Black Box / B-Files
(ChaPuta Records, singel 2013)

Den svenska traditionen av gitarrbaserad instrumentalrock går tillbaka till det tidiga sextiotalet, men för The Maharajas räcker det med b-sidan på den nya singeln för att de skall sälla sig till det övre skiktet av genrens utövare.


Den utsökta "B-Files" är en tolkning av "X-Files Theme" - ledmotivet till tv-serien Arkiv X - gjord med sextiotalspunkens och garagerockens allra bästa kännetecken och ingredienser. Och så övertygande och fristående gentemot originalet att man egentligen kan säga att det är en av gruppens egna kompositioner.

The Maharajas lär vara i full gång med ett powerpopalbum, så här får The Mop Tops - som varande de regerande powerpopmästarna - se upp. Maharajas är inte att leka med...


THE MOP TOPS
Got To Make Sunday Funky
(Sound Asleep, Ep 2013)

Falköpings powerpopsuveräner hyllar engelska The Equals partyblandning av pop, rhythm & blues, ska och bluebeat. Tio svängiga låtar, signerade Eddy Grant, som visar Mop Tops från en ny sida. Och naturligtvis vill man även ha Ep:n "The Mop Tops Plays The Equals" som Sound Asleep Records släppte samtidigt som "Got To Make Sunday Funky".


PHOEBUS BEAT CLANReincarnation Of The Circle Melts The Wheel
(De:Nihil, singel 2012)

Öppningsspåret “Angler Fish Mishap” har en så påträngande Nuggetskänsla att det är svårt att tidsmässigt frigöra sig från alla de fantastiska grupper som finns representerade i första Nuggetsboxen (Rhino Records 1998). Den som enbart innehåller amerikanska garagegrupper och vars undertitel är “Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968”.

Om jag inte visste att Phoebus Beat Clan vore en svensk grupp och att “Angler Fish Mishap” är inspelad 2012, skulle jag med lätthet kunna ha felplacerat den på New York-gruppen Blues Magoos andra album, “Electric Comic Book” (Mercury, 1967).


THE FOURTUNE TELLERS
Storm
THE X RAY HARPOONS
Snake Woman
(Copase Disques, singel 2011)

Sextiotalsgaraget tycks aldrig sluta fascinera unga musiker och The X Ray Harpoons avfyrar samma tunga amerikanska artilleri som tidigare Stomachmouth och The Strollers. The Fourtune Tellers däremot tycks ha vänt blickarna mot Holland och delvis lånat Shocking Blues Venuskomp, vilket är snyggt, smittsamt och svårt att värja sig mot.



KONSERTER



THE LEN BRIGHT COMBO
Puben Lexington, London 2013.12.06

Det lär ha funnits spelningar på åttiotalet där även de mest hängivna fansen skrek till gruppen att de skulle ta sig samman. Själv älskar jag varje minut av det gränslösa och hämningslösa uttryck som ÄR Len Bright Combo. De kan och skall helt enkelt inte låta på något annat sätt och trots en och annan minneslucka hos medlemmarna syns ingen märkbar oro eller nervositet. Tvärtom är de spontana, roliga, generösa och sparar inte på krutet för att göra kvällen minnesvärd.


MICKEY JUPP BAND
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea 2013.07.19

Redan som tredje sång framförde Jupp "I Should Be Loving This" och det var enda gången under kvällen då jag hade anledning att betvivlade hans trovärdighet. Med en text om att han, trots musikalisk framgång, helst av allt alltid vill stanna hemma så visade Jupps goda humör, hans och bandets spelglädje och den fantastiska publikkontakten att han trots allt trivdes lika mycket som vi som väntat i över ett år på hans återkomst till Riga Music Bar.


THE MERCY BROTHERS
Akkurat, Stockholm 2013.07.31 - 08.03

Fyra kvällar i rad ställde sig amerikanska The Mercy Brothers på Akkurats scen och vid tre av dessa stod jag vid den lilla scenens högersida. Inte så mycket för gruppens skull, utan mest för deras sagolikt svängiga trummis - Dave "Papa Puff" Nézat. Visst, det var ett mycket sevärt band, men själv kunde jag knappt ta ögonen från Nézats vänsterhand. Karln hade allt en bra trummis skall ha, en grym teknik förenat med känsla en masse.

onsdag 18 december 2013

German Measles Vol 1 & 2



GERMAN MEASLES
Volume 1 & 2
(Cree Records)


Med sin helhjärtade satsning på att återutge country, folkmusik, blues, rhythm & blues, rock'n'roll, rockabilly, ja egentligen all folkligt förankrad musik från främst första hälften av nittonhundratalet, har Bear Familys Richard Weize nått en unik position som både folkbildare och arkivarie. Med självironi påpekar han: "I'm a collector and I'm crazy" och hans samling på över fyrtio tusen vinylskivor ger stöd för påståendet.

För att komma bortom rotmusikens osynliga tidsgräns, någonstans i skarven mellan femtio- och sextiotalet, har nu Bear Family skaffat sig underetiketten Cree Records, vars tidsspann skall sträcka sig från sextiotalet och fram till idag. Ambitionen är att bredda utbudet och släppa in genrer som sextiotalsbeat, psykedelia, reggae, ska, sjuttio- och åttiotalssoul. Och mest naturligt är att börja med Tysklands egna gedigna och spännande rock- och pophistoria.

Betydelsen av hur Hamburgs syndigaste stadsdel, St. Pauli, fostrade en hel generation engelska rockmusiker är lika oomtvistlig som Liverpools förtjänster beträffande Merseybeatmusiken, Memphis för först rock'n'roll - Sun Records - och sedan för soul - Stax - och San Francisco för psykedelia. Hamburg toppar listan på platser där man önskar att man hade varit under det tidiga sextiotalet.

Det var billigare för Hamburgs nöjesarrangörerna att ta in okända engelska rockgrupper som kopierade svart rhythm & blues än att flyga över de amerikanska originalen. För en sunkig sovplats, minimal betalning och närhet till sprit, piller och sex utan skyldigheter maratonspelade unga engelska musiker nätterna igenom på Reeperbahns klubbar.


Det tycktes finnas ett obegränsat behov av rock'n'roll och musiker som kunde ”mach schau” - make show. Tyska ungdomar satt på parkett när sextiotalet skrev rockhistoria. Och det är alla dessa engelska artister, varav Beatles kom att bli de mest kända, som främst stod som förebilder för de grupper som finns representerade på Cree Records utsökta vinylutgåvor "German Measles Vol. 1 - Flames Of Love: '60s Garage & R&B From Germany" och "German Measles Vol. 2 - Sun Came Out At Seven: '60s Mod, Pop And Freakbeat From Germany".

Understödda av de tyska beatkonnässörerna Hans-Jurgen Klitsch, Alfred Hebing och Werner Voran har Mike & Anja Stax, från prestigefyllda musikmagasinet Ugly Things, gjort ett urval som måste vara den fräckaste, coolaste och tuffaste rockmusik som spelats in i Tyskland. Och till skillnad mot omslagstexten i den lysande Bear Familyserien "SMASH...! BOOM...! BANG...! - Beat in Germany", som är på tyska, kan här även den engelskläsande njuta av både bild och text.

Visst finns det ett och annat namn man känner igen - typ The Lords och The Boots - men sen är det i det närmaste obskyra namn rakt igenom och tanken på hur tomt ens bankkontot skulle bli om man fick för sig att införskaffa originalen gör utgåvan och dokumentationen än viktigare.

Med paret Stax som ciceroner tas vi med på en sjuhelsikes åktur bland råtuffa maracasskakande rhythm & blues-slynglar, fuzz- och freakbeatfanatiker och sprakande psykedeliska innovatörer. Band som Kinks, Creation och Pretty Things förförde den tyska ungdomsgenerationen och det är alltid lika upphetsande och spännande att, som här, få tillgång till rockmusikens undervegetation. De som fick nöja sig med bara lokal framgång, om ens det. De som lyckades ge ut en eller ett par föga framgångsrika singlar och under den korta vistelsen i en studio ändå skapade de magiska två och en halv till tre minuter som nu femtio år senare fortfarande fascinerar.

Det är så den nystartade etiketten Cree Records väljer att presenterar sig, för som alltid är endast det bästa gott nog för den "galne" skivsamlaren utanför Bremen.

torsdag 12 december 2013


THE LEN BRIGHT COMBO
Puben Lexington, London 131206


Med anledning av att engelska Fire Records nu återutger The Len Bright Combos två album - "The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo" (Mars 1986) och "Combo Time!" (Okt. 1986) - så återförenades gruppens tre medlemmar för en spelning fredagen den 6 december. Drygt tjugofem år efter uppbrottet är platsen för den oväntade händelsen övervåningen på Londonpuben The Lexington i närheten av tunnelbanestationen King's Cross St. Pancras.

Trots att jag inte är troende så betraktar jag det ändå som något av Guds försyn att informationen om spelningen nådde mig i tid. Samtliga biljetter såldes via internet och när dörrarna öppnades klockan åtta fanns det inte längre någon möjlighet att komma in om man inte varit förutseende nog att köpa biljett innan.

Då låtskrivaren, sångaren och gitarristen Eric Goulden, mer känd som Wreckless Eric, basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand pluggade in prick halv tio var stället packat och volymen så hög att man inte kunde uppfatta, i alla fall inte längst fram till höger där jag placerat mig, vilka de tre första låtarna var.

När väl ljudet justeras till en nivå där även sången hörs framträder också all den elegans som präglar Len Bright Combos två album. Utan tillstymmelse till musikaliska begränsningar rör sig gruppen obehindrat mellan Gouldens charmiga, roliga och oftast snygga melodier och hans stundtals så våldsamma gitarrspel att en ung Pete Townshend skulle ha rodnat av avund.

I Russ Wilkins och Bruce Brand, båda tidigare medlemmar i Chathambandet The Milkshakes, har Eric Goulden ett par verkliga själsfränder. Från att ha varit något av Stiff Records gossen Ruda, där bolaget betraktade honom som sin akilleshäl och inte riktigt visste vad de skulle göra med den begåvade, men oftast onyktre, Wreckless Eric, blommar Gouldens genialitet fullständigt ut tillsammans med Wilkins och Brand. Talande är att för åttiofem (85!) pund styck, vilket även inkluderade lokalhyra, spelade gruppen in två av åttiotalets mest dynamiska och spännande skivor!

När nu medlemmarna åter träffas visar sig Len Bright Combos vidsynta minimalism - jodå, gruppen är precis så motsägelsefull som uttrycket antyder - vara helt intakt. På ett underbart sätt förenas smått och stort, träffsäkra melodier mynnar stundtals ut i ren distorsion och som allra bäst är det då osäkerheten om vad som komma skall är som störst. Det är den gemensamma viljan att hålla tyglarna så lösa som möjligt, och inte låsa in sig i alltför snäva ramar, som är grundelementet i Len Bright Combos musik.

Bäst förklaras gruppens musik av Goulden själv:

We were used to being derided; I think we actually liked it. It was the eighties - we played in front of people with big hair. We were too psychedelic for the rockabilly gang, not pure enough for devotees of garage, and too earthy for the indie crowd.

Det lär ha funnits spelningar på åttiotalet där även de mest hängivna fansen skrek till gruppen att de skulle ta sig samman. Själv älskar jag varje minut av det gränslösa och hämningslösa uttryck som ÄR Len Bright Combo. De skall och kan helt enkelt inte låta på något annat sätt och trots en och annan minneslucka hos medlemmarna syns ingen märkbar oro eller nervositet. Tvärtom är de spontana, roliga, generösa och sparar inte på krutet för att göra kvällen minnesvärd.

Naturligtvis hämtades det mesta av materialet från gruppens två skivor och så här såg kvällen ut:

You're Gonna Screw My Head Off *
All Charm **
Julie
Comedy Time **
The Golden Hour Of Harry Secombe *
Selina Through The Windshield *
Green Door
Ticking In My Corner **
Pleasant Valley Wednesday **
(Swimming Against) The Tide Of Reason **
The House Burned Down **
Young, Upwardly Mobile....And Stupid *
Sophie (The Dream Of Edmund Hirondelle Barnes) *
Someone Must've Nailed Us Together *
Shirt Without A Heart *

Extranummer:
Take The Cash
Mona

Extranummer:
You're Gonna Screw My Head Off *


* Från "The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo"
** Från "Combo Time!"


FOTNOT
För den noggranne måste jag erkänna att jag är osäker exakt under kvällen Russ Wilkins version av Shakin' Stevens "Green Door" framfördes. Och för att vara helt korrekt så gjorde Jim Lowe with The High Five sången redan 1956, alltså 25 år innan Stevens spelade in den.

Tredje sången "Julia" bör, ljudet var som sagt väldigt högt, ha varit den som återfinns på Captains Of Industys enda album ”A Roomful of Monkeys” (1985)

"Take The Cash" från ”The Wonderful World of Wreckless Eric” (1978) var den enda sång som fick representera Wreckless Eric-perioden.

Bo Diddley lånade säkert med glädje ut sin "Mona"


onsdag 20 november 2013


THE STRYPES
Snapshot
(Virgin)

Trummisen Evan Walshs pappas skivsamling, bestående av brittiska rhythm & bluesband från sextiotalet som Rolling Stones och Yardbirds och sjuttiotalets pubrockband som Dr Feelgood, Eddie & the Hot Rods och Rockpile, är orsaken till att Strypes låter som de gör.

Trots att den irländska gruppen är för ung, medlemmarna har inte ens fyllt arton år, för att bli serverade på puben har man helt anammat musiken och attityden från Dr Feelgood bästa album, debuten "Down By The Jetty" (UA, 1975).

Precis som Lee Brilleaux, Wilko Johnson, John B. Sparks och The Big Figure tog som sin uppgift att ta ner den då förhärskande svulstiga rockmusiken på jorden, använder sig Strypes av samma pubrockenergi för att lyfta fram rockmusikens mest befriande genrer. Och liksom sextiotalet och sjuttiotalets förebilder hamnar gruppen med nödvändighet till slut i det amerikanska femtiotalets svarta rock'n'roll och rhythm & blues.

Utan skivbolag som Chess och artister som Muddy Waters och Bo Diddley skulle varken Stones eller Yardbirds ha låtit som de gjorde. Och än mindre det nutida Strypes, vars musik härstammar från samma rötter.

Med en fräschör och vitalitet, som vanligtvis försvinner med stigande ålder, attackeras Bo Diddleys "I Can Tell", Coasters "I'm A Hog For You Baby", Willie Dixons "You Can't Judge A Book By The Cover" och Muddy Waters "Rollin' & Tumblin'". Till och med Nick Lowes högt uppdrivna tempo överträffas då Strypes ger hans "Heart Of The City" en rejäl omgång.

Men, mest av allt imponerar gruppen med sina egna kompositioner, som på inget sätt hamnar i bakvattnet på det de lyssnade på hemma hos familjen Walsh. Med "Blue Collar Jane", "What The People Don't See, "She's So Fine" och ”What A Shame” visar man att det fortfarande går att skriva pubrock och rhythm & blues som, utan att ge avkall på ursprunget, både låter uppdaterad och modern.

Vågar man hoppas på en renässans?




torsdag 31 oktober 2013

The Maharajas


THE MAHARAJAS
Black Box / B-Files
( ChaPuta Records)


Den svenska traditionen av gitarrbaserad instrumentalrock går tillbaka till det tidiga sextiotalet, men för The Maharajas räcker det med b-sidan på den nya singeln för att de skall sälla sig till det övre skiktet av genrens utövare.

Staffan Berggren i Shanes kunde skriva gitarrdominerad instrumentalmusik på sextiotalet. På Kenny Håkansson och Kebnekajses första Lp "Resa Mot Okänt Mål" från 1971 finns flera fantastiska gitarrinstrumentaler, medan Robert Johnson & The BottleUps Ep "Boppalina Goes West" innehåller några av åttiotalets bästa svenska instrumentalinspelningar. Och nu visar sig även The Maharajas, med lätthet och liksom bara i förbifarten, kunna uppbringa samma pondus som Link Wray, Dick Dale, Hank B. Marvin och svenskarna Berggren, Håkansson och Johnson.

Den utsökta "B-Files" är en tolkning av "X-Files Theme" - ledmotivet till tv-serien Arkiv X - gjord med sextiotalspunkens och garagerockens allra bästa kännetecken och ingredienser. Och så övertygande och fristående gentemot originalet att man egentligen kan säga att det är en av gruppens egna kompositioner.

Om den begåvade låtskrivaren och Shanesgitarristen Staffan Berggren kommit under den excentriske ljudteknikern och producenten Joe Meeks inflytande 1963 skulle hans tidiga instrumentalkompositioner uttrycksmässigt kunna ha låtit som The Maharajas "B-Files".

När svenska gitarrgrupper under det tidiga sextiotalet gjorde lama instrumentalversioner av gamla skillingtryck och schlagers, typ Violents "Kors På Idas Grav" och " Alpens Ros", Tigers "Plättlaggen", Balubas "Gärdebylåten" satt Staffan Berggren hemma och skrev fräck, westerninspirerad instrumentalmusik som "The Ripper", "Banzai", "Gunfight Saloon", "Gun Rider" och "Pistoleros". Varav den sistnämnda är ett mindre mästerverk, vars ödesmättade och vemodiga melodi Quentin Tarantino säkert kan bygga en hel film runt.

För några år sedan släppte The Maharajas Ep:n "Sucked Into The 70's" och lika initierad som gruppen visade sig vara i pubrockens uttryck, lika bevandrad tycks man vara i hur instrumentalrock skall låta. Ge oss därför gärna en hel Ep med bara instrumentala alster. Någon borde faktiskt ta sig an Berggrens "Pistoleros" och just nu kan jag inte tänka mig några mer lämpade än The Maharajas.

Även fast a-sidans ”Black Box”, med sin kompromisslösa Nuggetskänsla, är som hämtad ur det tuffa amerikanska sextiotalsgaraget, är det ändå ”B-Files” jag inte kan sluta spela.

lördag 19 oktober 2013

SOONER OR LATER


SOONER OR LATER
Maximum Rhythm & Blues


Som vanligt ställde vi oss vid vägkanten för att lifta de nästan sex milen till Gävle, en lördageftermiddag vårvintern 1966 och anledningen var kvällens konsert med Hep Stars, som jag hade sett ett antal gånger sedan hösten 1964. Första gången fanns Hazze Östlund fortfarande kvar i bandet och även om de inte var Sveriges bästa band, så var de 1964-65 definitivt Sveriges roligast band att se live.

Som stående inslag tog vi oss alltid till Gävle på helgerna, där de bästa svenska banden regelbundet spelade på Folkets Parks stora innedansbana, kallad Rotundan.

Min två år äldre syster hade tidigare gjort mig observant på ett lokalt band som hon trodde jag skulle gilla. Bandet hade det fräcka namnet Sooner Or Later och skulle just den där kvällen vara förband till Hep Stars.


In på den låga scenen kliver fem allvarliga unga män iklädda lumberjackor i mocka, med kragen uppfälld och håret klippt i modsfrisyrer à la The Who. Attityden var av samma tuffa kaliber som samtida Namelosers visade omvärlden. Sooner Or Later var inget popband av det slag det gick tretton på dussinet. Nej, gruppen hade redan gjort två vändor till Tyskland, med tio timmars maratonspelningar varje kväll, och bland annat stått på Hamburgklubben Star Clubs legendariska scen.

När sångaren Christer Carlsson vänder sig mot publiken och skriker "I'm a roadrunner honey..." och gitarristen Rolf Nilsson gör den klassiska dragningen på e-strängen är jag förlorad. Med ett djävulsk tryck stämmer sedan kompgitarristen Eilert Lindborg, basisten Håkan "Putte" Elvhult och trummisen Stephan Öhlander in och fullständigt kör över publiken.

Repertoaren för kvällen var långt ifrån det man vanligtvis fick höra av ett svensk band. Inga insmickrande Tio i Topp-hits utan istället serverades vi godsaker som Pretty Things "Get The Picture", Manfred Manns "Cock-A-Hoop", Dylans "She Belongs To Me" och Bo Diddleys "She's Fine, She's Mine", "Mama, Keep Your Big Mouth Shut" och "Mush Mouth Millie". Sooner Or Later var uppenbarligen en grupp slynglar som rankade Ellas "Bo Diddley" McDaniel högt.

Som ung rhythm & blues-entusiast dyrkade jag debutalbumen med Rolling Stones, Pretty Things och Downliners Sect. Nu fick jag äntligen höra ett svenskt band som tillfredsställde mitt behov av bluesens obstinate lillebror - den brittiska rhythm & bluesen.


SKIVDEBUT

Då Sooner Or Later gjorde skivdebut 1966 skrev de kontrakt med Fontana Records - samma bolag som förebilderna Pretty Things gav ut sina tre första album och nio singlar på mellan 1964 och 1967- och debuten är en ångvält bestående av fuzztunga versioner av "This Hammer" och "Night Time".

A-sidans "This Hammer" är en amerikansk traditionell arbetssång, som engelska Spencer Davis Group gjorde populär bland modsen på sextiotalet genom att, som b-sida till "Strong Love", ta den upp på Englandslistans 44:e plats, samt inkludera den på deras "The Second Album" som släpptes i början på 1966.

B-sidans "Night Time" hämtade gruppen hos det fiktiva amerikanska garagebandet Strangeloves, vilka hade en hit med låten tidigt 1965. Enligt Sooner Or Laters kompgitarrist Eilert Lindborg lät gruppen alltid en bandspelare stå på framför Radio Luxembourgs sändningar på nätterna. Det var så de kom att höra "Night Time" och andra ovanliga sånger som ingick i deras repertoar.

Det är ingen överdrift att påstå att gruppens debutsingel är en av de tuffaste och mest explosiva skivor som spelades in i Sverige under sextiotalets beatepok. Ja, kanske till och med någonsin. Mot en stabil vägg av pumpande trummor, bas- och kompgitarr går gitarristen Rolf Nilsson fullständigt bärsärk med fuzzboxen och ackompanjerar perfekt sångaren Christer Carlssons självsäkert fräcka och smått nonchalanta sångstil. Två fullständigt magiska inspelningar framförda av ett band som inte hade för avsikt att be om ursäkt för sig.


Med en ny basist, Lasse Mattsson, spelades uppföljaren "Harlem Shuffle/Don't Mess With Cupid" in året efter. Intrycken från Stax/Volt och Motown fick fäste i medlemmarna som övergav rhythm & bluesen till förmån för soulmusiken.

Bob & Earls "Harlem Shuffle" hörde gruppen första gången då de under fem veckor i september och oktober 1966 - som utbytesband till Move - turnerade i England med spelningar både i London och Liverpool, varav två kvällar på klassiska Cavern Club där inget annat svenskt band spelat. Tjugosju spelningar hann gruppen med och på några få spellediga kvällarna lyckades de pricka in konserter med Rolling Stones, Yardbirds och soulgiganterna Otis Redding, Sam & Dave, Booker T. & The MG´s och The Ike & Tina Turner Show.

"Don't Mess With Cupid" vaskade man fram ur den mer obskyra skivrepertoaren hos Otis Redding, vars speciella sång- och scenstil kom att få stor betydelse för sångaren Christer Carlsson.

Tyvärr är inspelningarna på andra och sista singeln felaktigt mixade med alldeles för låg sång i förhållande till bakgrunderna, vilket gör skivan i det närmaste olyssningsbar.

Hur Fontana tänkte med den spolierade utgåvan är en gåta. När jag långt senare fick möjlighet att höra en rätt mixning av de båda sångerna framstår misstaget som näst intill brottsligt. Båda låtarna kommer helt till sin rätt då solosången lyfts fram och kan hävda sig gentemot det blåsförstärkta, tunga och maffiga soulkompet. Om Fontana hade skött sina åtaganden skulle Sooner Or Laters andra singel blivit samma klassiker som debuten.


Efter Lasse Mattsson avhopp 1967 forsatte Sooner Or Later på fyra man, men med kompgitarristen Lindborg nu som basist. Det var den sättningen som gick in i Diekes studio i Fruängen och spelar in fem soullåtar som Fontana tänkte ge ut som en Ep.

Hjärtat fanns helt hos den svarta soulmusiken och precis som tidigare med rhythm & bluesen så gjorde Sooner Or Later inget halvhjärtat. Efter ett antal år på ständig turné hade man svetsats samman och blivit ett rejält tajt combo, vilket demoinspelningarna - Temptations "Ain't Too Proud To Beg" och "Since I Lost My Baby", Otis Reddings "Down In The Valley", Sam & Daves "Hold On! I'm Comin´" och Four Tops "Loving You Is Sweeter Than Ever" - visar.

Inspelningarna slutfördes aldrig då militärtjänst och flickvänners önskan om mer samvaro satte punkt för ytterligare skivor och en bokad Tyskland- och Spanienturné.

Strax därefter gick gick Sooner Or Later i graven, men själv har jag aldrig kunnat glömma gruppen.





LIVE IN GERMANY

En kväll, tjugo år efter deras uppbrott, ringde jag upp sångaren Christer Carlsson och berättade att jag var i stort behov av en konsertaffisch. Det fanns ett tomrum ovanför grammofonen som måste fyllas och där borde min ungdoms svenska hjältar sitta. En något förvånad Christer svarade och tyckte det var både smickrande och märkligt att jag kunde återge stora delar av deras repertoar. Visst hade han en affisch över och bara någon dag efter vårt samtal hängde den på plats och gör så än. Det är med rockhjältar som med boxare, de blir bara större med åren.


Naturligtvis var jag även tvungen att fråga om eventuellt outgivna inspelningar, varpå Christer berättar att under deras andra turné i Tyskland spelade en besökare in gruppen på klubben Lila Eule i Bremen. Lite ursäktande varnade han för att ljudet inte var perfekt, men visst kunde jag få ta del av den.


Själv blev jag eld och lågor när det ramlade ner en kassettkopia i brevlådan. Lyckligtvis fanns originalrullbandet kvar i gruppens ägo och några månader senare lät jag pressa upp femhundra exemplar av Lp:n "Sooner Or Later - Live In Germany 1966" (Beat Boom Production, 1988). Med hjälp av Pet Sounds i Stockholm distribuerades skivan till övriga Europa, Australien och USA, bara ett mycket litet antal stannade i Sverige, och sålde slut på några månader. Någon vinst genererade inte utgåvan, men lånet ur hushållskassan kunde betalas tillbaka.


Den utpräglade rhythm & blues Sooner Or Later spelade tidigt 1966 passade inte alls Gävletidningen Arbetarbladets recensent, Thomas Östrand, som ställde frågan: "...fick man verkligen låta så här halvrisigt för bara 20 år sedan?"



Ingen blir profet i sitt eget land och att skrivas ner på hemmaplan må vara trist, men internationella fanzines hade lättare att ta till sig gruppens musik:

UGLY THINGS #8, 1989 (US): ".The influence of the band is extremely evident on these recordings, on which Sooner Or Later attack a variety of material with a raw unrefined energy that brings the Downliners immediately to mind. The album was recorded in January 1966 at the Lila Eule Club in Bremen, West Germany, and the super-charged atmosphere and excitement of their set comes across extremely well on vinyl...this is immensely fine entertainment, and with twenty tracks included it's exellent value for money. "

RECORD COLLECTOR No. 110, 1988 (UK): "The sound quality of these recordings is pretty rough, which prevents the album from being one of the premier live documents of the age. But as far as it is possible to tell, Sooner Or Later pack all the punch of the Stones or the Small Faces. They exercise their gifts on a collection of standard R&B boom material..."


STRANGE THINGS Vol. 1 No. 4, 1988 (UK): ...this newly discovered live session gives an indication of their potential. Modelled somewhat on the Pretty Things and Downliners Sect...It's well recorded, and the whole piece recalls a simpler and more enthusiastic time... it's an interesting document of Beat Club life, and of a time about to disappear."


WHAT WAVE No. 16, 1988/-89? (CAN): "...super cool R&B type Yardbirds/Stones/Prettys covers done with energy and enthusiasm. Any fan of the Crawdaddys, Mistreaters, Tell Tale Hearts, Wylde Mammoths, Misanthropes or any other modern day R&B combo should own this record at any costs."



HERE ´TIS #5, 1989 (US): "To get the show rollin' with an obscure Swedish R&B combo recorded live in some sweaty German dive may seem like an ill-conceived first move for an "eighties independent" label, but that's the, er, beauty of this release. Yep, this semi-rabid document of mid-sixties live blues-punk is so absolutely insignificant, it's vital!
With tons of (well, 20 cuts worth) of inspired blues-wailin', Sooner Or Later prove here to be more than competant interpreters of the masters.
"

ÅTERFÖRENING

I januari 1988 arrangerade Folkparken i Gävle en återföreningskväll med band från Gästrikland, huvudsakligen Gävle och Sandviken, som spelat i parken under sextiotalet. Inbjudna att deltaga var Sooner Or Later, The Playmates, The Pools, Jack & The Rippers, Jahn Claessons och The Diamonds.


Sooner Or Later, som inte spelat tillsammans sedan 1967, ställde upp med originalmedlemmarna Christer Carlsson - sång, Eilert Lindborg - kompgitarr och Lasse Mattsson - bas förstärkta med Sandvikenmusikerna Bertil Fält - Hammondorgel , Ingemar Olsson - gitarr och Stefan Bergqvist - trummor från The Hoochie Coochie Band.

Arrangemanget blev en publikframgång och återföreningarna dokumenterades med en Lp-utgåva kallad "60-talsKvällen på Parken", där varje band fick göra en studioinspelning av två låtar. Bertil Fält visade sig vara en mästare på sitt instrumentet och tillsammans med Christer Carlssons passionerade förhållande till materialet förvandlades Sooner Or Laters versioner av "This Hammer" och Wilson Picketts "Don't Fight It" till två lysande, Hammondtunga exempel på det Solomon Burke kallade Rock And Soul. Den tillfälliga gruppkonstellationen gjorde efter parkspelningen ytterligare några framträdanden och jag hade glädjen att närvara vid ett av dessa.

Att "Sooner Or Later Live In Germany 1966" stilmässigt skulle jämföras med Downliners Sect var smickrande, men vad skulle de senare tycka om liknelsen? Enda sättet att få klarhet var att skicka skivan till Don Craine, som omgående svarade:

"Many thanks for the album, I thoroughly enjoyed it. From the very beginning the band's sound captures the essence of that little golden age that was the 60's...It would be great if Sooner Or Later could join the Downliners Sect for a concert."


I december 2000 fick jag möjlighet att att se två av mina favoritband samtidigt, då det arrangerades så att Sooner Or Later spelade tillsammans med Downliners Sect på CC-Puben i Gävle. Det blev en sensationellt bra spelningen för Sooner Or Later, vars samtliga sex originalmedlemmar fanns på plats.

När det var dags för Downliners Sect att äntra scenen tog basisten Keith Grant mikrofonen, vände sig till Sooner Or Laters och fällde den vänskapligt anklagande kommentaren: "...och till oss har ni sagt att ni aldrig övar".

Samarbetet med Downliners Sect skulle komma att utvecklas till vänskap mellan banden. Varje gång engelsmännen besöker Sverige brukar Sooner Or Later finnas med på någon av deras spelningar. Och när Downliners nyligen hade femtioårsjubileum bjöd de över Sooner Or Later för en gemensam spelning på mytomspunna Eel Pie Club i Twickenham.

Don Craine, Keith Grant, Lasse Mattsson & Christer Carlsson

Då jag nyligen bad Don Craine I Downliners Sect om en hälsning till Sooner Or Later fick jag följande svar:

Dear Christer,
I heard that Per Magnusson was writing a feature on you and the boys and I just thought I’d say that nobody deserves a mention more than you guys. You must have been one of the only Swedish bands to play in England during the 1960’s and it was great to see you back again to join us onstage, at the Eel Pie Club in Twickenham, when the Downliners Sect celebrated it’s 50th. anniversary, in June 2013 When we visit Sweden, a gig with Sooner Or Later is always a highlight. Keep up the great work,
Don.


Framgången på CC-Puben väckte liv i "spelberoendet" igen, i alla fall hos Carlsson, Lindborg, Mattsson och Öhlander, och med Leif Bäckström som ersättare på sologitarr gjordes en nystart som håller gruppen igång än idag.

2002 spelades fullängdaren "Sooner Or Later Still Alive" in, vilken består av elva rhythm & blues-klassiker med Chuck Berry som nav. Allt spelades in live, utan pålägg, i studion. Samtliga sånger är givna favoriter efter några öl på puben, men vid första anblicken på ett cd-konvolut kanske man inte går ner i spagat eftersom originalen egentligen är oslagbara. Men, jösses vad det svänger och vilket tryck gruppen är mäktig att leverera!

Sooner Or Later är inget revivalband med sunkig nostalgikänsla. Tvärtom, gruppen är en högoktanig rock'n'roll-maskin som vitaliserats av den högst kompetente och betydligt yngre Bäckströms ruffiga gitarrenergi. Hans samspel med, och samtidigt kontrasten till, Lindborgs Chuck Berry-gungande och smått finurliga kompspel gör "Sooner Or Later Still Alive" till långt mer än bara ytterligare en gitarrbandsskiva.


Ej att förglömma är naturligtvis Mattssons bas och Öhlanders trummor som är själva det tajta fundamentet för bygget. Och längst fram den alltid lika rhythm & blues-entusiastiske Christer Carlsson, som - likt Don Craine och Keith Grant i Downliners Sect - tack och lov aldrig tycks vilja kasta in handduken. Det är som om karln vore missionär, men inte i kyrkans grepp utan i rhythm & bluesens och soulmusikens tjänst. Istället för bibeln håller Carlsson upp Stones första album och uppmanar oss att lyssna.

Om Sooner Or Later hade varit ett engelskt band och "Sooner Or Later Still Alive" spelats in på åttiotalet skulle den haft en stolt plats bland skivor av pubrocksgiganter som Count Bishops, Sean Tylas Force och Inmates. Det var så här det kunde låta en bra kväll på Dublin Castle i Londonstadsdelen Camden Town under sjuttio-, åttio- och nittiotalet, då Londons pubar fortfarande generöst bjöd på fantastisk rockmusik.

Gubbrock säger vissa. Ja visst, om man med det menar rock som hämtar inspiration ur blues- och soulmusiken, för någon ålderdomlig trötthet har det här bandet aldrig varit behäftad med.



DISKOGRAFI

Singlar

This Hammer / Night Time (Fontana, 1966)
Harlem Shuffle / Don´t Mess With Cupid (Fontana, 1967)

Lp

Sooner Or Later - Live In Germany 1966
(Beat Boom Production, 1988)
Gonna Send You Back To Georgia / On The Road Again / Mama Keep You Big Mouth Shut / Blues With A Feeling / She´s Fine, She´s Mine / Gloria / Cock-A-Hoop / Schooldays / She Belongs To Me / It´s All Over / Roadrunner / Going Upside Your Head / Respekt / Go On Home / Mush Mouth Millie / Good Morning Little Schoolgirl / Papa Come Home / Get The Picture / Don´t Fight It / Did You Ever

Magnusson & Eilert Lindborg hittar Sooner Or Later på klassiska Rock On
i Camden Town i London 1989

60-talsKvällen ”På Parken” (1988)
This Hammer
Don´t Fight It

PEBBLES Vol. 25
European Garage, Beat & Psych Rarities - Sweden Pt 2 (AIP, 199?)
This Hammer
Night Time

Swedish Beat Vol. 1 (Rainbow Music, 1990)
Night Time

Cd

Sooner Or Later Still Alive (2002)
This Hammer / Little Queenie / Nadine / Little Red Rooster / Carol / Big Boss Man / Our Little Rendezvous / Dust My Blues / Oh Baby / Night Time / Bye Bye Johnny



MEDLEMSHISTORIK

1963 - 1964

Håkan ”Putte” Elvhult - Bas och sång
Eilert Lindborg - Kompgitarr och sång
Rolf Nilsson - Sologitarr och sång
Stephan Öhlander - Trummor


I Gävlestadsdelen Brynäs träffades initialt Nilsson, Elvhult och Öhlander för att spela tillsammans. Strax därefter blev Lindborg medlem i den då namnlösa gruppen, vars repertoar bestod av rock´n´roll-, blues-, Ventures- och Dylancovers.

Namnet Sooner Or Later hämtade man från Hollies sång ”We´re Through” (Sept.1964) komponerad av medlemstrion Allan Clarke, Tony Hicks & Graham Nash under pseudonymen Ransford:

'Cause you never treat me tenderly
You got no reason for leaving me
'Cause I can't leave you alone
'Cause I knew from the start
You'd be tearing me apart
Sooner or later

Bokningar av bandet sköttes av Estrad Center i Bandhagen som presenterade Sooner Or Later som ”Ett band i engelsk klass” och det var mestadels på ungdomsgårdar i Gävle, Stockholm och Eskilstuna man uppträdde.


1965

Håkan ”Putte” Elvhult - Bas och sång
Lars Jansson - Maracas, tamburin och körsång
Eilert Lindborg - Kompgitarr och sång
Rolf Nilsson - Sologitarr och sång
Stephan Öhlander - Trummor


På hösten genomförder Sooner Or Later sin första utlandsturné, vilken gick till Tyskland och spelningar på bland annat Star Club i Hamburg. Med på resan var medlemmarna ovan, men Lars Janssons historia i bandet blev kort och han ersattes av Christer Carlsson som också blev gruppens sångare. Samtliga i bandet hade nu lämnat sina civila yrken och blivit professionella musiker.



1966

Christer Carlsson - Sång, maracas och tamburin
Håkan ”Putte” Elvhult - Bas och sång
Eilert Lindborg - Kompgitarr och sång
Rolf Nilsson - Sologitarr och sång
Stephan Öhlander - Trummor


Christer Carlsson lämnade i november 1965 Gävlebandet The Pretenders*, vilka i huvudsak spelade rhythm & blues baserad på Chuck Berry och Rolling Stones, och fick då erbjudande att bli medlem i Sooner Or Later.

The Pretenders 1965

I januari gjordes ännu en Tysklandsturné med två veckors engagemang på jazz- och bluesklubben Lila Eule i Bremen, varifrån ”Sooner Or Later - Live In Germany 1966” härstammar.

Singeln ”This Hammer / Night Time” spelas in.

Basisten Håkan Elvhult lämnar gruppen och ersätts av Lasse Mattsson, vilken tidigare spelat med Carlsson i Pretenders.

I September åker följande medlemmar över till England för en fem veckors turné:

Christer Carlsson - Sång, maracas och tamburin
Lasse Mattsson - Bas
Eilert Lindborg - Kompgitarr och sång
Rolf Nilsson - Sologitarr och sång
Stephan Öhlander - Trummor


* Av intresse för samlare av svensk sextiotalspop är att i Pretenders - idén till namnet fick Carlsson då han hörde Platters ”The Great Pretender - ingick även gitarristen Anders Åsbrink och trummisen Lars Gunnar Edling som senare bildade Manufacture och spelade in den ypperliga singeln ”All Your Love / Teenage Letter” (Exalty, 1967).

1967

Singeln ”Harlem Shuffle / Don´t Mess With Cupid” spelas in.

Lasse Mattsson lämnar bandet och Sooner Or Later forsätter som kvartett:

Christer Carlsson - Sång, maracas och tamburin
Eilert Lindborg - Bas och sång
Rolf Nilsson - Sologitarr och sång
Stephan Öhlander - Trummor


1988

För en återföreningskväll i Gävle Folkets Park, samt ett mindre antal spelningar i anslutning till denna, bildas den tillfälliga konstellationen:

Christer Carlsson - sång, maracas och tamburin
Eilert Lindborg - kompgitarr och sång
Lasse Mattsson - bas
Stefan Bergqvist - trummor
Bertil Fält - Hammondorgel
Ingemar Olsson - gitarr

Medverkar på samlings-Lp:n "60-talsKvällen på Parken".

2000

I december återförenades samtliga originalmedlemmar, utom Lars Jansson, för att spela tillsammans med Downliners Sect på CC-Puben i Gävle:

Christer Carlsson - Sång, maracas och tamburin
Håkan ”Putte” Elvhult - Munspel
Eilert Lindborg - Kompgitarr och sång
Lasse Mattsson - Bas
Rolf Nilsson - Sologitarr och sång
Stephan Öhlander - Trummor

2001 - 2008

Rolf Nilsson är inte intresserad av att fortsätta i Sooner Or Later och ersätts av en yngre förmåga.

Leif Bäckström - Sologitarr
Christer Carlsson - Sång, maracas och tamburin
Eilert Lindborg - Kompgitarr och sång
Lasse Mattsson - Bas
Stephan Öhlander - Trummor

2002 spelas ”Sooner Or Later Still Alive” in.

2008 -

Kompgitarristen Eiler Lindborg lämnar gruppen efter nästan fyrtiofem års trogen tjänst och Sooner Or Later är åter en kvartett:

Leif Bäckström - Sologitarr
Christer Carlsson - Sång, maracas och tamburin
Lasse Mattsson - Bas
Stephan Öhlander - Trummor


Ett stort tack till Christer Carlsson och Eilert Lindborg för information och foton.

Christer Carlsson - Sång

Håkan Elvhult - Bas

Eilert Lindborg - Kompgitarr

Lasse Mattsson - Bas

Rolf Nilsson - Sologitarr

Stephan Öhlander - Trummor


Leif Bäckström - Sologitarr

Bloggintresserade