BÄST 2013...
...betyder, liksom tidigare år, inte att inspelningar eller utgivningsår ens behöver vara i närheten av 2013. Det är kort och gott bara bra musik som jag upptäckt eller återupptäckt under året.
Songs Our Daddy Taught Us
(Bear Family, 2cd 2013)
Don och Phil Everlys kontrakt med Cadence Records närmade sig sitt slutdatum och bröderna var på väg till Warner Brothers. Bundna av kontrakt för ytterligare ett album kom Don på idén till "Songs Our Daddy Taught Us":
"...I wanted the last album to be something musically that I loved, but I didn't want them to have any possible singles which they would have kept releasing to interfere with our career. I suggested 'Songs Our Daddy Taught Us' and everybody went for it. It touched what folk music ought to be - country folk music, songs people would sing sitting on the porch. It's got class and it ages really well."
Det är bara att hålla med. Skivan har både stil och klass och visst har den åldrats väl. När den kom 1958 höjde kanske många av Everlys fans - vana vid svängigare material som "Bye Bye Love", "Wake Up Little Susie", "Claudette" och "Bird Dog" - på ögonbrynen, men i dagens americanagenre är "Songs Our Daddy Taught Us" ett toppnummer.
Man får med den här utgåvan inte bara originalskivans tolv spår, utan även en hel cd kallad "Songs Our Daddy Learned", bestående av samma sånger men med de artister som inspirerade fadern Ike Everly. Och det finns mer att hämta! Sin vara trogen ger Colin Escott en utförlig bakgrund till varje sång, någon t.o.m. så långt tillbaka som till slutet av sextonhundratalet.
Vågar man hoppas på samma fina återutgåva av Everly Brothers alldeles fantastiska "Roots" från 1968?
Rocks
(Bear Family, cd 2013)
THE EVERLY BROTHERS
The Ballads of The Everly Brothers
(Bear Family, cd 2013)
Vad får en medelålders man att stiga upp mitt i natten, köra femton mil till Skavsta/Nyköping och ta första morgonflyget till Stansted. Vänta en hel dag i London och framåt kvällen åka till Hammersmith för att sex timmar senare ta flygbussen tillbaka till Stansted, där fem timmars "sömn" på en plaststol väntar. Återresa till Skavsta, ett par timmars bilkörning och hemma igen efter cirka trettiosex timmar?
Generellt sett är det ingen resa som lockar, men då Don och Phil Everly stod på scenen på Carling Apollo den 23 november 2005 satt jag på parkett, villigt betalande drygt niohundra för biljetten och därtill ytterligare några tusenlappar för resa och övriga utlägg. Men, nu har jag i alla fall sett bröderna som tillhör de tio bästa rockakterna som nått mina öron.
Flames Of Love: '60s Garage & R&B From Germany
(Cree Records, Lp 2013)
GERMAN MEASLES vol 2
Sun Came Out At Seven: '60s Mod, Pop And Freakbeat From Germany
(Cree Records, Lp 2013)
Med paret Stax som ciceroner tas vi med på en sjuhelsikes åktur bland råtuffa maracasskakande rhythm & blues-slynglar, fuzz-och freakbeatmarodörer och sprakande psykedeliska innovatörer. Band som Kinks, Creations och Pretty Things förförde den tyska ungdomsgenerationen och det är alltid lika upphetsande och spännande att, som här, få tillgång till rockmusikens undervegetation. De som fick nöja sig med bara lokal framgång, om ens det. De som lyckades ge ut en eller ett par föga framgångsrika singlar och under den korta vistelsen i en studio ändå skapade de magiska två och en halv till tre minuter som nu femtio år senare fortfarande fascinerar.
Gone
(Butchers, cd 2007)
Det tog tretton år att färdigställa Linus majestätiska återkomst som skivartist. Den extremt långa inspelningstiden, mellan 1994 och 2007, berodde på att han saknade skivkontrakt och var helt hänvisad till positivt inställda medmusiker, tekniker, mixare och andra i sitt kontaktnät. Med ett låtmaterial så starkt som det Linus presenterar på ”Gone” borde skivbolagen stått i kö för att få skriva kontrakt med honom. Karln rör sig helt obehindrat mellan rock-, pop- och countrymusikens olika genrer på ett sätt som är unikt. Så här naturligt kan man bara förhålla sig till sin musik om man har satsat allt, tjugofyra timmar om dygnet, varje dag, varje vecka, varje månad - år ut och år in.
Snapshot
(Virgin, Lp 2013)
Trots att den irländska gruppen är för ung, medlemmarna har inte ens fyllt arton år, för att bli serverad på puben har man helt anammat musiken och attityden från pubrockarna Dr. Feelgood bästa album, debuten "Down By The Jetty" (UA, 1975). Precis som Lee Brilleaux, Wilko Johnson, John B. Sparks och The Big Figure tog som sin uppgift att ta ner den då svulstiga rockmusiken på jorden, använder sig Strypes av samma pubrockenergi för att åter lyfta fram rockmusikens mest befriande genrer.
The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo
(Fire, Lp 2013)
THE LEN BRIGHT COMBO
Combo Time!
(Fire, Lp 2013)
Engelska Fire Records återutger nu The Len Bright Combos två album från mars respektive oktober 1986. Därför hamnar skivorna för andra året i rad på min årsbästalista.
I Russ Wilkins och Bruce Brand, båda tidigare medlemmar i Chathambandet The Milkshakes, har Eric Goulden ett par verkliga själsfränder. Från att ha varit något av Stiff Records gossen Ruda, där bolaget betraktade honom som sin akilleshäl och inte riktigt visste vad de skulle göra med den begåvade, men oftast onyktre, Wreckless Eric, blommar Gouldens genialitet fullständigt ut tillsammans med Wilkins och Brand. Talande är att för åttiofem (85!) pund styck, vilket även inkluderade lokalhyra, spelade gruppen in två av åttiotalets mest dynamiska och spännande skivor!
Svensk Pop 1964 - 1969, Volume 1
(Premium, 4cd 2013)
Äntligen är den svenska rock- och popmusiken från sextiotalet riktigt snyggt förpackad. Etthundraåtta låtar, varav sexton tidigare outgivna, med lika många artister samlade på fyra cd-skivor. Ett genomgående unikt bildmaterial och en suverän text skriven av Jonas Stål, som varit i kontakt med en representant för varje band, gör att jag redan nu ser fram emot nästa volym, och nästa, och nästa...
Dead Man's Hall / Daughter Of Dimes
(Crusher, singel 2004)
När jag nyligen letade igenom några högar med ospelade singlar hittade jag den här smällkaramellen, där b-sidans "Daughter Of Dimes" är glam-rock'n'roll med handklappningar, sha-na-na-na-körer, Jerry Lee-dragningar på pianot, vassa gitarrer, pumpande basgångar, rullande trummor och en uppkäftig sångare som står på tå. Och visst är det väl en slamrig tamburin där i bakgrunden. Jag är mållös. Länken mellan Slade och Jim Jones Revue, med massor av adrenalin, nerv och känsla, fanns alltså att hitta i Sverige. Magnifikt!
She's Got You / Thaks Sing For Jax Beer
(J-Beck / Big Beat, singel 2013)
Jag förstår inte hur de bär sig åt? Förra året grävdes Zakary Thaks "Passage To India" fram och nu den pulserande och suggestiva "She's Got You". Och det är inget halvdant, av det slaget som inte borde ges ut, utan som alltid är det material i toppklass som Zakary Thaks av någon anledning ratade.
Boy, What'll You Do Then / Chaos
(Wee / Big Beat, singel 2013)
Denise Kaufman sätter upp ett varnande finger till pojkvännen och hon menar allvar. I alla fall om man skall tro "Boy, What'll You Do Then" där Denise talar om var skåpet skall stå. Råtuff garagerock som spelades in 1966 och pressades i så där hundra exemplar. Originalet lär gå för åtta tusen dollar på auktioner, men nöjer ni er med Big Beats återutgåva så kommer ni undan med tio pund.
Bäddat för trubbel spelar Alf Robertson
(Kassett, 2013)
Hur Alf Robertson själv framförde de här sångerna har jag ingen aning om, men utan tillstymmelse till självömkan eller sentimentalitet tar sig Bäddat För Trubbel an hans texter om en vårdnadstvist i “Jag La En Kram I Brevlådan”, missbruk och verklighetsflykt i “Från Religion Till Renat”, glidarmentalitet i “Det Är För Många Som Snackar” och det dagliga slitets otacksamhet i “Såna Som Jag“ och “Blommor Och Medaljer”. Genom att på ett ej fördummande eller fördömande sätt skildra de försummade blir Bäddat För Trubbel Sveriges viktigaste rockband.
Southern Roots
(Bear Family, cd 2013)
Inramad i smakfulla soularrangemang låter producenten Huey Meaux Jerry Lees ego slå ut i full blom och Lewis själv njuter av sin egen storhet och levererar direkt från hjärtat. Ingen slår en inspirerad Jerry Lee Lewis på fingrarna och med “Southern Roots” visade han att The Killer i sin krafts dagar var en entertainer inte många kunde mäta sig med.
14th & Nowhere...
(Rankoutsider Records, cd 2013)
Pat Todd är en av rockmusikens slitvargar. Opåverkad av musikaliska trender och nycker fortsätter han att hålla rockmusikens fana högt. Först under tjugo års tid som frontfigur för gruppen Lazy Cowgirls och sedan mitten på 2000-talet som den drivande kraften bakom Pat Todd & The Rankoutsiders. Passande nog inleder han "14th & Nowhere..." med den glödheta "Carry'n A Torch". För nog brinner det en eld i Pat Todd och har så gjort i över trettio år. Han plockade upp facklan i början på åttiotalet och har därefter konsekvent och passionerat hållit de bästa rock'n'roll-traditionerna från femtio-, sextio- och sjuttiotalet vid liv.
Apple Candy
(Distorsions Records, Lp 2012)
Elva av Bartlesvillegruppens fjorton inspelningar för första gången samlade och presenterade för världen utanför Oklahoma. The Skeptics låter som en spännande mix mellan Mouse And The Traps och svenska Gnestabandet Jackie Fountains. De förstnämndas folkrock blandat med de senares suggestiva beat ger en oslagbar kombination.
Voice Green And Purple / Trip To New Olreans
(UT Records, singel 2013)
Pressades ursprungligen i endast 250 exemplar på Liverpool Records i Covina, Kalifornien, 1966. Framsidan ansågs av Greg Shaw så omtumlande att han i oktober/november-numret av BOMP 1978 skrev en hel artikel om det han kom att kalla Acid Punk. "Voice Green And Purple" finns visserligen med på första Nuggetsboxen, men det är onekligen trevligt att ha den på singel också. Dessutom får man även den fräcka "Trip To New Orleans", som låter som något Jagger/Richards i The Rolling Stones kunde ha skrivit samtidigt som "The Last Time" sent 1964 tidigt -65.
Shoestrings
(Singles Goin' Steady Records, Ep 2013)
De outtröttliga filantroperna - ja, vad skall man annars kalla personer som utan större egen vinning letar upp och ger ut så mycket bra musik - bakom Sound Asleep Records i Vara är på gång med ytterligare ett projekt kallat Singles Goin' Steady Records. Tanken är att återkommande återutge svåråtkomliga popsinglar i 7"-formatet med originalomslag. Först ut är Collins "Shoestrings", som innehåller den förtjusande poppärlan "Someone Better", och därmed är ribban satt på högsta möjliga nivå.
Elvira / Just Because
(Imperial, singel 1967)
BABY RAY
Yours Until Tomorrow / Your Sweet Love
(Imperial, singel 1967)
Egentligen hette han Ray Welton Eddlemon och var en vit man, men det var under artistnamnet Baby Ray han 1966 gjorde countrysoulalbumet "Where Soul Lives" och själv har jag alltid varit övertygad om att rösten tillhörde en svart man. Stilmedvetna Tages spelade in hans "House On Soul Hill" för albumet "Contrast" 1967, så vi som gillar Baby Ray är i gott sällskap.
Baby Ray avled år 2000 och lär ha efterlämnat sig en outgiven Lp. Det borde kittla i smaklökarna på bolag som Bear Family, RPM och Ace. Karln hade ju faktiskt en fantastisk röst!
Niki Hoeky
(Top Tunes, singel 1966/-67?)
Äntligen, äntligen fick jag tag på Jeanne Youngs snygga inspelningar av Jim Fords "Niki Hoeky". Efter att ha förlorat ett antal auktioner på ebay började jag nästan misströsta, men nu sitter ett dyrt och skapligt exemplar där i hyllan. Det är alltså lugnt för ett tag...
You've Got To Earn It
(Acid Jazz, cd 2013)
En samling av det här slaget kan man bara inte missa. En gedigen vinylutgåva sammanställd av gruppens trummis Keith Guster, som ensam fanns med genom alla medlemsbyten - total var elva andra musiker medlemmar i Fleur De Lys - mellan 1964-69. Förutom gruppens bästa spår finns även samarbetet med Sharon Tandy representerat samt inspelningar man gjorde under pseudonymerna Shyster och Chocolate Frog. Ett absolut måste för er som gillar band som tidiga Who och Creation. En explosiv korsning mellan freakbeat, poppsyk och soul.
Skulle någon frestas att inhandla "You've Got To Earn It" så plocka även med ett ex av Ep:n "the two sides of The Flear De Lys", även den på Acid Jazz. Varför? Ja, helt enkelt därför att den är vansinnigt snygg!
God Bless The 45 / Festival Pop / East European Girls
(Pure Pop, singel 2013)
Inspelad 2012, utgiven 2013, men låtarna skulle lika gärna kunna ha funnits med på debuten "Drop Out With The Barracudas" från 1981. The Barracudas är uppe på surfbrädan igen och där skall de naturligtvis stanna.
Go Back To Daddy / Roll Over Beethoven / Is It Love / Bye Bye Johnny
(Colombia Records, Ep 2013?)
Tidig brittisk beat med en fot fortfarande kvar i femtiotalets rock'n'roll. Jag har alltid gillat "Go Back To Daddy", vilken också blev en hit på Tio i Topp 1963, men "Roll Over Beethoven" (1963) är ändå den stora behållningen här. Ni som gillar hur Dave Berry & The Cruisers tog sig an Chuck Berrys "Little Queenie" på "At The Cavern"-skivan, kommer att älska Waynes stompiga version av "Roll Over Beethoven".
Det har länge sagts att det är Jimmy Page som spelar det snärtiga pubrockkompet, men enligt gruppens gitarrist Geoff Roberts så hade Page aldrig något med The Beachcombers att göra:
"Jimmy Page never had anything to do with the band. I played on Roll Over Beethoven and in fact created the guitar riff by double-tracking, the second track slightly out of tune with the first which gave the recording a distinctive sound." (brumbeat.net)
Live At The Jive Hive, March 1960
(Rockstar, cd 2012)
När the beat boom exploderade under sextiotalet fanns det 400 pop- och rockgrupper bara i Liverpool, varav cirka 125 kunde spela samma (!) kväll i och runt staden. Rory Storms "Live at the Jive Hive" är unik då den, trots mångfalden av band, är den enda hela konsert som finns dokumenterad före 1963 och representerar början på den tid då den moderna popmusiken föddes. Den vars ljudbild den produktive garagemusikern Billy Childish, i alla sina olika gruppkonstellationer, tycks ständigt besatt av att kunna återge så autentiskt som möjligt. Rory Storm & The Hurricanes, såsom de kommer till uttryck på "Live at the Jive Hive, March 1960", är den sanna förebilden för senare grupper som The Milkshakes och The Kaisers.
Black Box / B-Files
(ChaPuta Records, singel 2013)
Den svenska traditionen av gitarrbaserad instrumentalrock går tillbaka till det tidiga sextiotalet, men för The Maharajas räcker det med b-sidan på den nya singeln för att de skall sälla sig till det övre skiktet av genrens utövare.
Den utsökta "B-Files" är en tolkning av "X-Files Theme" - ledmotivet till tv-serien Arkiv X - gjord med sextiotalspunkens och garagerockens allra bästa kännetecken och ingredienser. Och så övertygande och fristående gentemot originalet att man egentligen kan säga att det är en av gruppens egna kompositioner.
The Maharajas lär vara i full gång med ett powerpopalbum, så här får The Mop Tops - som varande de regerande powerpopmästarna - se upp. Maharajas är inte att leka med...
Got To Make Sunday Funky
(Sound Asleep, Ep 2013)
Falköpings powerpopsuveräner hyllar engelska The Equals partyblandning av pop, rhythm & blues, ska och bluebeat. Tio svängiga låtar, signerade Eddy Grant, som visar Mop Tops från en ny sida. Och naturligtvis vill man även ha Ep:n "The Mop Tops Plays The Equals" som Sound Asleep Records släppte samtidigt som "Got To Make Sunday Funky".
(De:Nihil, singel 2012)
Öppningsspåret “Angler Fish Mishap” har en så påträngande Nuggetskänsla att det är svårt att tidsmässigt frigöra sig från alla de fantastiska grupper som finns representerade i första Nuggetsboxen (Rhino Records 1998). Den som enbart innehåller amerikanska garagegrupper och vars undertitel är “Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968”.
Om jag inte visste att Phoebus Beat Clan vore en svensk grupp och att “Angler Fish Mishap” är inspelad 2012, skulle jag med lätthet kunna ha felplacerat den på New York-gruppen Blues Magoos andra album, “Electric Comic Book” (Mercury, 1967).
Storm
THE X RAY HARPOONS
Snake Woman
(Copase Disques, singel 2011)
Sextiotalsgaraget tycks aldrig sluta fascinera unga musiker och The X Ray Harpoons avfyrar samma tunga amerikanska artilleri som tidigare Stomachmouth och The Strollers. The Fourtune Tellers däremot tycks ha vänt blickarna mot Holland och delvis lånat Shocking Blues Venuskomp, vilket är snyggt, smittsamt och svårt att värja sig mot.
KONSERTER
Puben Lexington, London 2013.12.06
Det lär ha funnits spelningar på åttiotalet där även de mest hängivna fansen skrek till gruppen att de skulle ta sig samman. Själv älskar jag varje minut av det gränslösa och hämningslösa uttryck som ÄR Len Bright Combo. De kan och skall helt enkelt inte låta på något annat sätt och trots en och annan minneslucka hos medlemmarna syns ingen märkbar oro eller nervositet. Tvärtom är de spontana, roliga, generösa och sparar inte på krutet för att göra kvällen minnesvärd.
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea 2013.07.19
Redan som tredje sång framförde Jupp "I Should Be Loving This" och det var enda gången under kvällen då jag hade anledning att betvivlade hans trovärdighet. Med en text om att han, trots musikalisk framgång, helst av allt alltid vill stanna hemma så visade Jupps goda humör, hans och bandets spelglädje och den fantastiska publikkontakten att han trots allt trivdes lika mycket som vi som väntat i över ett år på hans återkomst till Riga Music Bar.
THE MERCY BROTHERS
Akkurat, Stockholm 2013.07.31 - 08.03
Fyra kvällar i rad ställde sig amerikanska The Mercy Brothers på Akkurats scen och vid tre av dessa stod jag vid den lilla scenens högersida. Inte så mycket för gruppens skull, utan mest för deras sagolikt svängiga trummis - Dave "Papa Puff" Nézat. Visst, det var ett mycket sevärt band, men själv kunde jag knappt ta ögonen från Nézats vänsterhand. Karln hade allt en bra trummis skall ha, en grym teknik förenat med känsla en masse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar