THE LEN BRIGHT COMBO
Puben Lexington, London 131206

Med anledning av att engelska Fire Records nu återutger The Len Bright Combos två album - "The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo" (Mars 1986) och "Combo Time!" (Okt. 1986) - så återförenades gruppens tre medlemmar för en spelning fredagen den 6 december. Drygt tjugofem år efter uppbrottet är platsen för den oväntade händelsen övervåningen på Londonpuben The Lexington i närheten av tunnelbanestationen King's Cross St. Pancras.

Trots att jag inte är troende så betraktar jag det ändå som något av Guds försyn att informationen om spelningen nådde mig i tid. Samtliga biljetter såldes via internet och när dörrarna öppnades klockan åtta fanns det inte längre någon möjlighet att komma in om man inte varit förutseende nog att köpa biljett innan.

Då låtskrivaren, sångaren och gitarristen Eric Goulden, mer känd som Wreckless Eric, basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand pluggade in prick halv tio var stället packat och volymen så hög att man inte kunde uppfatta, i alla fall inte längst fram till höger där jag placerat mig, vilka de tre första låtarna var.

När väl ljudet justeras till en nivå där även sången hörs framträder också all den elegans som präglar Len Bright Combos två album. Utan tillstymmelse till musikaliska begränsningar rör sig gruppen obehindrat mellan Gouldens charmiga, roliga och oftast snygga melodier och hans stundtals så våldsamma gitarrspel att en ung Pete Townshend skulle ha rodnat av avund.

I Russ Wilkins och Bruce Brand, båda tidigare medlemmar i Chathambandet The Milkshakes, har Eric Goulden ett par verkliga själsfränder. Från att ha varit något av Stiff Records gossen Ruda, där bolaget betraktade honom som sin akilleshäl och inte riktigt visste vad de skulle göra med den begåvade, men oftast onyktre, Wreckless Eric, blommar Gouldens genialitet fullständigt ut tillsammans med Wilkins och Brand. Talande är att för åttiofem (85!) pund styck, vilket även inkluderade lokalhyra, spelade gruppen in två av åttiotalets mest dynamiska och spännande skivor!

När nu medlemmarna åter träffas visar sig Len Bright Combos vidsynta minimalism - jodå, gruppen är precis så motsägelsefull som uttrycket antyder - vara helt intakt. På ett underbart sätt förenas smått och stort, träffsäkra melodier mynnar stundtals ut i ren distorsion och som allra bäst är det då osäkerheten om vad som komma skall är som störst. Det är den gemensamma viljan att hålla tyglarna så lösa som möjligt, och inte låsa in sig i alltför snäva ramar, som är grundelementet i Len Bright Combos musik.

Bäst förklaras gruppens musik av Goulden själv:

”We were used to being derided; I think we actually liked it. It was the eighties - we played in front of people with big hair. We were too psychedelic for the rockabilly gang, not pure enough for devotees of garage, and too earthy for the indie crowd.”

Det lär ha funnits spelningar på åttiotalet där även de mest hängivna fansen skrek till gruppen att de skulle ta sig samman. Själv älskar jag varje minut av det gränslösa och hämningslösa uttryck som ÄR Len Bright Combo. De skall och kan helt enkelt inte låta på något annat sätt och trots en och annan minneslucka hos medlemmarna syns ingen märkbar oro eller nervositet. Tvärtom är de spontana, roliga, generösa och sparar inte på krutet för att göra kvällen minnesvärd.

Naturligtvis hämtades det mesta av materialet från gruppens två skivor och så här såg kvällen ut:

You're Gonna Screw My Head Off *
All Charm **
Julie
Comedy Time **
The Golden Hour Of Harry Secombe *
Selina Through The Windshield *
Green Door
Ticking In My Corner **
Pleasant Valley Wednesday **
(Swimming Against) The Tide Of Reason **
The House Burned Down **
Young, Upwardly Mobile....And Stupid *
Sophie (The Dream Of Edmund Hirondelle Barnes) *
Someone Must've Nailed Us Together *
Shirt Without A Heart *

Extranummer:
Take The Cash
Mona

Extranummer:
You're Gonna Screw My Head Off *


* Från "The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo"
** Från "Combo Time!"

FOTNOT
För den noggranne måste jag erkänna att jag är osäker exakt under kvällen Russ Wilkins version av Shakin' Stevens "Green Door" framfördes. Och för att vara helt korrekt så gjorde Jim Lowe with The High Five sången redan 1956, alltså 25 år innan Stevens spelade in den.

Tredje sången "Julia" bör, ljudet var som sagt väldigt högt, ha varit den som återfinns på Captains Of Industys enda album ”A Roomful of Monkeys” (1985)

"Take The Cash" från ”The Wonderful World of Wreckless Eric” (1978) var den enda sång som fick representera Wreckless Eric-perioden.

Bo Diddley lånade säkert med glädje ut sin "Mona"