Thee Headcoats Sect

THEE HEADCOATS SECT

A Tribute To Don Craine

(Damaged Goods)

Den 24 februari 2022 avled Don Craine, eller Michael O'Donnell som var hans riktiga namn, till följd av lungcancer. Han blev sjuttiosex år och hade i sextio år varit gitarrist, sångare och ledare för den engelska gruppen Downliners Sect. Han och de övriga i gruppen var pionjärer inom brittisk rhythm & blues och samtida med grupper som Rolling Stones och Yardbirds. Till skillnad från kollegorna blev Downliners Sect bara "världsberömda" i Sverige. Här röstades två av deras tidiga singlar - "Little Egypt" och "I Got Mine" - 1965 in på den då så åtråvärda Tio i Topp-listan. En placering där garanterade jobb i de svenska folkparkerna och på ungdomsgårdarna. Downliners Sect kom hit och utövade ett enormt inflytande på svenska popgrupper som tagit intryck av brittisk rhythm & blues. Ur deras debut-Lp, "The Sect", plockades låtar som "Hurt By Love", "Bright Lights", "Easy Rider", "Our Little Rendezvous", "Too Much Monkey Business", "One Ugly Child" och framför allt "Bloodhound". Alltså de sånger Downliners Sect hämtat från förebilder som Charles & Inez Foxx, Jimmy Reed, Leadbelly, Chuck Berry och den obskyre Larry Bright. Den sistnämndes "Bloodhound" blev något av ett måste på den samtida svenska rhythm & bluesscenen. Huruvida medlemmarna i Downliners Sect själva hade hört Larry Brights inspelning av "Bloodhound" och "One Ugly Child", eller om de fått låtarna via sitt skivbolag, är osäkert. 

Larry Bright har beskrivits som en sjuhelvetes gitarrist, med ett fördelaktigt utseende och en förkärlek för Texasblues och voodoo. Bright föddes i Norfolk, Virginia, växte upp i Corpus Christi, Texas, och flyttade som tjugoåring till Kalifornien. Det var på det lilla Los Angeles-baserade skivbolaget Tide Records som "One Ugly Child" respektive "Bloodhound" kom ut 1960 och 1961. Tide släppte ett femtiotal singlar med olika artister, varav bara en blev en hit. Larry Bright gjorde "I Got My Mojo Working" i en dansversion, kallade den "Mojo Workout", skrev sitt eget namn som låtskrivare och fick Tide Records enda "storsäljare". Nåja, tre veckor på Billboardlistan, med 90 som högsta placering, i maj 1960 kanske inte gjorde honom eller bolaget rika. Hela sin skivkarriär (1960-1976) vandrade han runt hos ett antal småbolag - Tide, Rendezvous, Diplomacy, Edit, Jaye Joseph, Donna, Highland, Bright, Original Sound och Jojo. Vid ett par tillfällen lyftes han upp till större bolag. För Dot Records släppte han 1966 en mycket fin folkrockinspirerad version av "Money", för Del-Fi en gospelfärgad version av "Maybelline" (1964) och året innan Andre Williams rhythm & bluesnummer "Bacon Fat" från 1956, som Bright helt fräckt angav som sin egen. 1971 gjorde han ändå sin kanske mest intressanta inspelning. På etiketten Original Sound finns en suverän träskrockversion av Lennon-McCartneys "I Saw Her Standing There" och den likaledes suveräna egna b-sidan "Bye Bye Texas". 

Larry Bright var en egensinnig, mångsidig och begåvad artist, om vilken Bob Keane på Del-Fi Records hade följande att säga:

 "A hell of a talented guitarist, but he was one really weird guy. He was into all that voodoo stuff. Really believed in it too!" 

Även med den lilla framgången på Billboard Top 100 hade det här i Sverige på sextiotalet varit svårt hitta sånger signerade Larry Bright. Utan Downliners Sects inspelningar av "Bloodhound" och "One Ugly Child" skulle de aldrig ha nått våra öron. Därför är det också extra roligt att "One Ugly Child" finns med på den aktuella ep:n "A Tribute To Don Craine". 

Thee Headcoats var en av Billy Childish många bandkonstellationer. Gruppen var en hommage till förebilden Downliners Sect och verksam under första halvan av nittiotalet. Ett par LP-skivor - "Deerstalking Men" (1996) och "Ready Sect Go" (1999) - släpptes under gruppnamnet Thee Headcoats Sect, där de två kvarvarande medlemmarna i Downliners Sect också medverkade - Don Craine och Keith Grant-Evans. 

Förutom "One Ugly Child" finns på "A Tribute To Don Craine" tre låtar skrivna av den extremt produktive Billy Childish: "The Baker Street Irregulars", "Oh Leader, We Do Dig Thee" och "The Ballad Of Malcolm Laphroaig". Childish kan sin Downliners Sect-historia. Don Craine i sin rhythm & blueshimmel och Keith Grant-Evans, som medverkar här, har all anledning att känna sig stolta. Billy Childish är nog en av mycket få artister som ett och samma år kan släppa nio Lp-skivor med nyskrivet material och där allt låter bra. En bedrift! I händerna på honom kommer Don Craine och Downliners Sects musik att leva vidare, få nytt låtmaterial och förhoppningsvis hitta en ny ung publik som inte bara vill ha datorproducerad musik. 

All of THUS

THUS

All of Thus

(Guersson)

Innan den amerikanska gruppen Thus 1968 kunde förverkliga sin dröm om att ge ut en LP, var man tvungen att säkerställa ett visst antal förbeställda exemplar. Vid utgången till sin skola i det lilla samhället Victor, i delstaten New York, placerade sig medlemmarna - John Johnston: gitarr & sång, Jerry Heukensfeld: orgel & sång, Don Corbit: bas & sång och Berry Dalgleish: trummor - och tog upp beställningar. Då man övertygat 260 av sina skolkamrater att de absolut behövde en skiva med skolans mest kända popband, lät de trycka upp 265 exemplar av det som skulle komma att bli "All of Thus".

Utanför Victor, som 1968 hade några tusen innevånare, var Thus i princip helt okända, varför "All of Thus" förblev en lokal hemlighet fram till början på 1990-talet. Grundaren av Texasbolaget Rockadelic Records, Mark Migliore, som specialiserat sig på att leta upp obskyra garage- och psychutgåvor från sextiotalet, kom över ett exemplar av "All of Thus" och återutgav det 1993. I år, trettio år senare, är det dags för ännu en utgåva, nu från spanska Guersson Records. "All of Thus" är inte bara en extremt ovanlig skiva i original, den är, och det är väl det allra viktigaste, även en förbaskat bra skiva. 

Det var påverkan från musiken med alla engelska band som svepte in över den nordamerikanska kontinenten 1964/-65 som väckte medlemmarnas intresse för popmusik. Redan från början blev gitarristen John Johnston den drivande kraften i gruppen, vars första namn var The Impalas och med en repertoar bestående av hits som "She's Not There", "For Your Love" och "You Really Got Me". Spelställena utgjordes huvudsakligen av skoldanser, då de var alltför unga för att få spela för en vuxen publik på barer och krogar i och omkring Victor. Med namnbytet till Thus ville gruppen ha ett fräckare namn, gärna ett som liknade The Who. Någon föreslog The Us, vilket slutade med att man bestämde sig för Thus.

Tanken på att spela in en LP kom 1968 från deras musiklärare, Mrs Coker, som var bekant med ägaren, Bill Dengler, till en inspelningsstudion i närliggande Rochester. Bakgrunderna till alla sånger gjordes live i skolans aula och tog inte mer än fem timmar att få klara. En vecka senare kompletterade man med sången, som gjordes i Denglers studio. Någon ambition att mixa eller balansera ljuden mellan instrumenten eller rösterna ingick inte i Denglers rutiner. Det vi hör är därför väldigt likt hur gruppen lät. 

Century Records, hemmahörande i Kalifornien, pressade skivor efter kundens önskemål. Precis som i fallet Dollar Records i Sverige fick artisten/gruppen själva stå för alla kostnader. Thus lät bara pressa det antal man hade förbeställningar på plus fem extra exemplar. 

Den som söker ett äkta, genuint exempel på hur amerikansk garagerock i division fyra eller fem kunde låta, kan med fördel låna ett öra till Thus och deras "All of Thus". Hälften av skivans tolv spår är komponerade av gitarristen John Johnston. Hans mycket fina "Rely" ligger som första spår, direkt följd av likaledes snygga "Kind Of A Dream". Båda visar Johnsons begåvning som låtskrivare. Den förstnämnda är som hämtad ur tidiga Jefferson Airplanes repertoar, medan den andra skulle kunna vara hämtad ur "Odessey and Oracle" med The Zombies. Och Zombies verkar ha varit en förebild för Thus. Johnstons "Just A Little" och "Artifical Lies" är ytterligare exempel på det inflytande den engelska förebilden måste ha haft på Thus. Och när de känsligt tar sig an Dionne Warwicks stora hit "Walk On By", skriven av Burt Bacharach och Hal David, så gör de det värdigt ett arrangemang som skulle kunna ha kommit från Zombies. Rod Argents rhythm & blues-dänga "It's All Right With Me" hämtade de däremot direkt från en EP med Zombies, utgiven 1965.

Pete Seegers "Bells Of Rhymney" finns med på Byrds debutalbum "Mr. Tambourine Man" (1965), men Thus förhåller sig självständiga gentemot både Seeger och Byrds. Närmare Byrds, eller snarare den folkrock som kom från amerikanska västkusten 1965/-66, kommer Thus i Johnstons "Last Night", "Uncharted Voyager Of Thought Processes" och "She Thinks She Knows".

1969 hade medlemmarna i Thus lämnat high school och sökt sig åt olika håll. De träffades sporadiskt på ferier, gjorde några spelningar ihop, men intresset för att hålla liv i Thus dog ut. Det är inte säkert att ett skivkontrakt med ett etablerat bolag skulle ha gett en lika intressant skiva, som den de fyra artonåringarna, på några timmar och för egna pengar, spelade in. "All Of Thus" var ett äkta, finstämt och rörande projekt som visar styrkan i att göra det själv.

Thr Roadrunners

THE ROADRUNNERS

Judgement Day

(Dangerhouse Skylab)

Måste först bara kommentera det utomordentligt snygga omslaget. Om jag inte alls kände till The Roadrunners, skulle jag absolut tro att året var 1965 och att de varit hemmahörande någonstans i Storbritannien. Att musiken inte kan vara något annat än brittisk rhythm and blues bekräftas av både fotografierna och skivtiteln "Judgement Day", vilken signalerar att The Pretty Things var en viktig förebild. Ni som har Pretty Things debut-Lp vet varför. I själva verket var medlemmarna i Roadrunners i tjugoårsåldern, de kom från Örebro och var verksamma 1993 till 2003.

Jag såg gruppen vid två tillfällen någon gång i slutet på 1996 och början på 1997 och imponerades stort av gruppens autenticitet. Dess genuina känsla och förståelse för brittisk rhythm and blues i allmänhet och Pretty Things i synnerhet var unik. The Roadrunners var inte bara ett revival- eller coverband som spelade låtar av Pretty Things, The Roadrunners ville vara Pretty Things och lämnade inget åt slumpen. Precis som den amerikanska gruppen The Tell Tale Heart tio år innan hade dyrkat Pretty Things, förhöll sig Roadrunners på exakt samma sätt till de engelska förebilderna. Jag ser ingen annan förklaring till att de så i detalj och känsla, och med egna låtar dessutom, lyckades förmedla näst intill samma känsla och intensitet som Phil May, Dick Taylor, John Stax, Brian Pendleton och Viv Prince gjorde på dess första och andra album - den självbetitlade debuten och "Get The Picture" som båda kom 1965.

Det är säkert ingen tillfällighet att "Downhearted Man" är Roadrunners svar på Pretty Things "Honey I Need", att "Come Here Honey" svarar mot både "Get The Picture" och "Come See Me" eller att "Yeah I Know" är deras "Big City" med inslag av Shanes "Come On Sally". Men, det handlar inte om några karbonkopior utan om ren och skär passion. Det är därför, och bara därför, resultatet är så sant och äkta. Det är på inspelningarna gjorda för Uppers/Universal deras fascination för Pretty Things kommer allra mest till sin rätt. Av alla svenska garageband som hittade sin inspiration i sextiotalets rhythm and blues var Roadrunners det band som kom närmast dess själ och hjärta.

"Judgement Day" samlar allt som gavs ut med Roadrunners, vilket var en ep i cd-format 1997 och tre singelskivor, varav två 1999 och en 2001. Till det kom ytterligare två låtar som återfinns på två samlingsskivor med olika artister, 1997 respektive 2003, vilka är de enda jag själv saknar. Till de totalt tolv officiella spåren har även lagts två tidigare outgivna demolåtar och det är riktigt svårt att förstå varför de aldrig gavs ut. I "Please Don't" förvandlade Roadrunners sig till tidiga Rolling Stones, medan "Bring Me Down" på ett alldeles sensationellt sätt förlägger hela ljudbilden till Belfast 1965, Van Morrison, Them och Them-bastaderna Belfast Gypsies. Det borde ha blivit en singel, inget neo-rhythm and blues-band har gjort det bättre. 

Av det övriga materialet skulle med lätthet "Goodbye" och "Love Me As I Am" platsa på en Nuggets- eller Pebblessamling, medan "I'm Crying", de fuzzdränkta "Be Mine" och "Payback Time" skulle kunna vara höjdpunkterna på en Nederbeatsamling. Sextiotalets holländska band tog ju till sig de engelska influenserna, men ville vara ännu tuffare. The Roadrunners var tuffare. Och allra tuffast var de i "Can't You Be True?", "Would You Be Mine" och "Come On Home", som alla har ett utsökt drivande basspel. Och där hade de kommit fram till 1967, men vänt ryggen åt den samtida psykedelian och istället på ett magnifikt sätt blandat rhythm and blues med rock'n'roll. 

Enligt informationen på omslaget är allt, utom de fem låtarna på cd:n, inspelat 1996. Då de var verksamma under tio år skulle det förvåna mig om det inte finns långt mer outgivet material, inspelat i både studio och replokal. Vågar man hoppas på ytterligare utgåvor. The Roadrunners musik och attityd är lika spännande idag som för tjugofem år sedan. Den som vill ha nostalgi får leta någon annanstans. 

The Shakers

THE SHAKERS

Tracks Remain

(Busy Bee)

Med den uppkäftige Tommy Rander som primus motor - och enda medlem från början till slutet - gick Göteborgsgruppen The Shakers från tuff rhythm & blues, via soul och snygg freakbeat, till absolut förstklassig psykedelia. 

Det kostar på att gå sin helt egna väg, men att kompromissa lär inte ha varit ett alternativ för gruppens medlemmar. Inställningen var istället - vi gör det på vårt sätt, annars får det vara. Det finns inget i deras musik som av eftervärlden kan betraktas som insmickrande, eller främst gjord för att hamna på den samtida så viktiga Tio i Topp-listan. Belöningen består i att Shakers kan se tillbaka på en katalog bestående av singelutgåvor som inte skäms för sig. Totalt gav man ut elva singlar mellan 1965 och 1968. Av dessa tjugotvå singelsidor finns tolv med på "Tracks Remain" plus fem studioinspelningar tänkta för utgivning, men som blivit liggande i arkiven.

Att Shakers ändå hamnade på Tio i Topp, inte bara en gång utan två gånger, säkerställde förmodligen att de fick fortsätta göra skivor. Och det skall vi vara tacksamma för. Shakers gjorde nämligen allting rätt. Att Tommy Rander inte hade koll på texten på debutsingeln "Too Much Monkey Business" har ingen som helst betydelse då musiken både svänger och har ett infernaliskt tryck. Den Tio i Topp-röstande publiken struntade i texten och röstade i juni 1965 in "Too Much Monkey Business" på topplistan. Där stannade den sju veckor med högsta placering nr. 4. Mars 1966 var det dags för Tio i Topp igen, då med deras ultracoola version av "All I Want Is My Baby", skriven av paret Keith Richards/Andrew Loog Oldham och i original inspelad av Bobby Jameson.

Urvalet av låtar till "Tracks Remain" ger en god bild av gruppens utveckling. Personligen anser jag ändå att utvecklingslinjen bättre hade synliggjorts om materialet kommit i kronologisk ordning. Som exempel ligger "New Orleans" som första låt på sida ett, direkt följd av "Don't Just Look At Me". Den förstnämnd spelades in i oktober 1964 och den andra i september 1966. Det är två år mellan inspelningarna, men på sextiotalet, då utvecklingen gick från Twist till Psykedelia på bara några år, var det en näst intill musikalisk evighet. Ett annat exempel är sida två som avslutar med "Day Tripper" (insp. okt-68) följd av "Bye Bye Johnny" (liveinsp. aug-64). Tyvärr blir helhetsintrycket lidande av att materialet är historielöst presenterat. Musiken "hänger i luften" och tappar sitt sammanhang. 

Shakers verkliga historia utgörs av en strålande och konsekvent tidslinje från "New Orleans" (okt -64) och "Bad Bad Woman" (okt-64, skriven av Tommy Rander), via "Now We're Thru'" (sept-66) och "Don't Just Look At Me" (sept-66) fram till kronjuvelen "Who Will Buy (These Wonderful Evils)" och "The "46" In Wind Street" (Båda insp. okt-67 och skrivna av Tommy Rander och Juri Wiik). 

Shakers var ett av Sveriges mest intressanta band på sextiotalet och det var nödvändigt att deras material, eller som här delar av materialet, skulle bli tillgängligt igen i en snygg representativ utgåva. Och det har Busy Bee delvis lyckats med. Låtordningen och det dåliga trycket i det medföljande texthäftet drar ner betyget. De viktigaste sångerna från respektive period finns ändå med och omslaget är förstklassigt.

Ger man någon lillfingret så tar personen snart hela handen, som ordspråket säger. Och med det menar jag att i Shakers fall är en enkel-Lp bra, men de förtjänar en dubbel dito. Då hade även deras fina versioner av "Hoochie Coochie Man", "Hi Heel Sneakers", "The Sun is Shining", "Everything's Alright", "Hummingbird", "Out Of Time", "I've Been Lovin' You Too Long", "Sweet Little Sixteen", "Sing This All Together" och den första och bättre versionen (Tio i Topp-versionen) av "All I Want Is My Baby" blivit tillgängliga för en ny vinylskivköparpublik. 

Till det kommer också deras outgivna version av Chris Andrews "I Don't Need That Kind Of Lovin'", som Adam Faith & The Roulettes gjorde originalet på. Shakers spelade in den samma dag - 14 mars 1966 i Diekes studio - som "Everything's Alright" och "Hummingbird". En till synes utmärkt studiodag för gruppen, som tyvärr inte gett något avtryck på "Tracks Remain". Och näst intill tjänstefel är det att utelämna Tommy Randers "Good Morning Mr Blues", inspelad samma dag som "Day Tripper" i Sv Radios Studio 4 den 28 okt 1968. I radiostudion fanns sista upplagan av Shakers, vilka, förutom Tommy Rander: sång, var Juri Wiik: gitarr, Glenn Fahlman: bas, Bo Fahlman: trummor och nytillskottet Björn Linder: gitarr. Skall jag våga gissa att det är den sistnämnda som hanterar sologitarren med sådan elegans och känsla att det är nära Peter Green-klass. 

The Shakers stod på sin absoluta topp då de gjorde sin sista spelning nyårsafton 1968. Det hade konstnärligt lönat sig att hålla fanan högt, och framför allt att inte låta någon annan hålla i fanan. De visade aldrig tecken på förflackning eller försök till lättköpta framgångar. Shakers gjorde inte en dålig inspelning, hela deras musikaliska historia förtjänar att lyftas fram. Till Busy Bee vill jag säga tack för initiativet, men innerst inne tänker jag: Gör om och gör rätt. Shakers är värda det. 

DISKOGRAFI

1965
Too much monkey business
Hoochie coochie man

Move out of my mind
High heel sneakers

All I want is my baby (version 1)
The sun is shining

1966
Everything's allright
Hummingbird

Out of time
Shake

Now we're thru'
Don't just look at me

1967
Family way
Hold on I'm coming

Tracks remain
I've been lovin' you too long

Sweet little sixteen
All I want is my baby (version 2)

Who will buy (these wonderful evils)
The "46" in wind street

1968
Sing this all together
Summertime blues

The Maharajas

THE MAHARAJAS

Moody Garage Series

(Back to Beat Records, Ep)

Minns hur stort jag tyckte det var, då The Chesterfield Kings 1985 tog med "My Canary Is Yellow" på sitt andra album, "Stop" (Mirror Records). Stort, därför att det var både exceptionellt och oväntat att en amerikansk grupp skulle gräva ner sig i det svenska sextiotalet och hitta en av periodens obskyra skönheter. Det var från b-sidan till The Namelosers andra singel från våren 1965 - "The Dog/But I'm So Blue" - man hämtade "My Canary Is Yellow", som man valde att kalla den.

Än märkligare var det ändå att ett holländsk band, med det knepiga namnet Midnatt Fryan, 1966 spelade in Lenne Broberg och Bengt Dahléns "Always And Ever", hämtad från Lenne & Lee Kings debutsingel 1965. Likt Lee Kings placerade även Midnatt Fryan "Stop The Music" på singelns andra sida. Och visst måste det ha varit svindlande för Tages, om de hade fått veta, att två amerikanska grupper - The Brymers och Gear One - också spelade in deras "I Should Be Glad" samma år som som de själva gav ut den.

Det var innan internet och youtube och i en tid då musik spreds bland entusiaster via rullband och senare kassettband. Idag är det betydligt lättare att hitta musik, vars hemort kan vara en byhåla var som helst och när som helst.

När svenska The Maharajas nu släpper en EP, bestående av fyra andra artisters låtar, så  arbetar de i en tradition som lyfter fram och ställer sina egna förebilder i centrum. Och de väljer att göra det nära dessa gruppers originalversioner, på samma sätt som Chesterfield Kings, Midnatt Fryan, The Brymers och Gear One också gjorde. 

Maharajas är nu inte vilket coverband som helst, egentligen är de inget coverband alls, utan skämmer vanligtvis bort oss med fantastiska kompositioner. I gruppen finns ju ett par av Sveriges bästa låtskrivare, alldeles oavsett vilken genre de väljer att arbeta inom - garagerock, rock'n'roll, pop, glamrock eller pubrock.

Då det norska skivbolaget Back to Beat skulle sjösätta en ny 7"-vinylserie, innehållande coverversioner av s k moody songs/moody beat från sextiotalet, hade man den goda smaken att låta The Maharajas göra första utgåvan. 

För ett band med anor delvis tillbaka till kompromisslösa Crimson Shadows, var det säkert ingen svårighet att gå ner i garaget och plocka upp fyra känsloladdade alster. Och man gör det med bravur, det är inga dussinartister man lyfter fram. Den riktigt hårda kärnan av kännare/samlare av beat från sextiotalet har säkert redan lagt ut tusenlappar på originalsinglarna, varifrån Maharajas hämtat "Don't Call My Name" (1965, The Weads), "You Can't Erase A Mirror" (1967, Children of the Mushroom), "I Can Live Without You" (1966, Dat En Wat) och "Life Goes On" (1970, The New Dawn). Vi andra får nöja oss med att leta bland mängden samlingsskivor med namn som "Diggin' For Gold" och "Back From The Grave", nu när även samlingsserier typ "Pebbles" blivit åtråvärda.

Inte sällan lades den något mer känsloladdade/ödesmättade balladen som b-sida till en garagetung framsida, då några nyss könsmogna ynglingars för första, och ofta enda, gången fick komma in i en studio. Och det är just då och där som oöverträffade stunder/inspelningar historiskt sett har kommit till. Innan tvivlen på den egna begåvningen sätter in. Det unika med Maharajas är att de lyckas behålla den ungdomliga fräschör och hängivenhet som den här musiken kräver.

Slutligen några fina svenska exempel på "moody beat" från sextiotalet: St Michael Sect: "One Night Dream" (1965), The Flippers: "Don't Be Sad" (1965), The Mascots: "That's You" (1966), Ackes: "Like Before" (1967) och The Madmen: "Words" (1966).

The Honeycombs

THE HONEYCOMBS
Have I The Right - The Complete 60s Albums & Singles
(RPM Records, 3cd-box)

Wilfred Alonzo Banks var en skrupelfri person med få vänner, men med desto fler affärsbekanta. Vad han investerade i var av mindre betydelse, huvudsaken var att avkastningen var bra. Och han var beredd att arbeta dag och natt för det han trodde på. På så vis blev han störst i landet, England alltså, på import och försäljning av juldekorationer. Såsom varande f d major i andra världskrigen titulerade hans sig även fortsättningsvis som Major Banks. Sina affärsprojekt drev han utifrån militära befälsprinciper och sin personal jämförde han med arméns underställda soldater.

Major Banks enda intresse för musik rörde försäljningen av densamma. Övriga kunskaper i ämnet var obefintliga. Att Michael Cox 1960 hade en jättehit med John D Loudermilks sång "Angela Jones", producerad av Joe Meek, hade inte undgått Major Banks som naturligtvis förstod att en listplacering genererade pengar. 

Där Joe Meek hörde musik, hörde Banks ljudet av pengar. Han var inte sen att förstå att Meek, med sin stora passion för musik och unika begåvning att bygga de ekomaskiner han behövde för skapa sitt speciella sound, kunde bli en rejäl kassako. Och Joe Meek var i stort behov av pengar. 

Banks var heller inte sen att förstå att hyrd studiotid kostade pengar. Vad Meek behövde var en egen studio, gärna i kombination med bostad, och det var på Holloway Road nummer 304 i norra London man hittade den trevåningsfastighet varifrån Joe Meek skulle komma att utföra sina stordåd. Och även tragiskt, att för egen hand, avsluta både sina och sin hyresvärdinnas dagar. 

Den trafikbullriga Holloway Road var kanske inte en idealisk plats att bygga en studio vid. Att rummen var relativt små förenklade inte saken, men Bainks var nöjd. Hyran var bara drygt sju pund i veckan och Meek var satt på en veckolön på tjugo pund. De båda var överens om att det inte var ett skivbolag de ville äga, utan ett produktionsbolag som kunde leverera färdiga inspelningar för etablerade skivbolag att ge ut. Joe Meek, med full artistisk frihet, tog hand om den konstnärliga sidan, medan Major Banks skulle sköta det finansiella. Varje inspelning kanske inte skulle gå att sälja, men de som så gjorde var å andra sidan garanterad nationell distribution.

Den 12 september 1960 registrerades Banks och Meeks gemensamma bolag RGM Sound, där båda ägde lika mycket. In i bolaget tog Meek utrustning till ett värde av 2000 pund och 24 redan färdiga inspelningar till ett värde av 3000 pund.

Efter en relativ trög start fick RGM Sound in en fullträff på sensommaren 1961. Det var Meeks framtida sidekick Geoff Goddard som fått i uppdrag att snabbt skriva något åt John Leyton. Goddard var tämligen oerfaren och hade aldrig tidigare gjort annat än instrumentala kompositioner. Mest känd var "Lone Rider" som Meek producerade för The Flee Rekkes och Piccadilly Records släppte i juni 1961.

Det Goddard kom upp med var ett risktagande. Allmänt ansågs så kallade dödssånger som osmakliga och de brukade bannlysas av radio- och tv-kanaler. Meek och John Leyton hade tidigare blivit snuvade på, den av Meek producerade, "Tell Laura I Love Her", då engelsmannen Ricky Valence - ej att förväxla med amerikanen Ritchie Valens - samtidigt spelade in densamma och fick en megahit som toppade brittiska topp 50 i augusti 1960. Med Goddards komposition "Johnny Remember Me", suggestivt arrangerad av orkesterledaren Charles Blackwell, känsligt framförd av John Leyton och kompad av The Outlaws, fick Meek och Banks sin första stora framgång. Femton veckor på engelska listan, med början augusti 1961, och en högsta placering som nummer ett gav mersmak.

Förutom musiken förenades Joe Meek och Geoff Goddard i fascination för spiritualism och var övertygade om att det var möjligt att få kontakt med avlidna. Båda var dessutom stora beundrare av den döde Buddy Holly och efter att Goddard en natt drömt om Holly, vaknade han med sången "Tribute To Buddy Holly" i tankarna. En entusiastisk Joe Meek visste att Mike Berry & The Outlaws var helt rätt grupp att spela in hyllningen till Holly. För att vara på den säkra sidan tog Meek och Goddard kontakt med Holly via en seans med det så kallat vandrande glaset, där deltagarna kunde ställa frågor till Holly via ett glas, som svarade genom att vandra till inringade bokstäver. På Goddards fråga om "Tribute To Buddy Holly" skulle bli en hit, blev svaret "See you in the charts".

Om det berodde på att självaste Buddy Holly "sanktionerat" sin egen dödssång, eller om det var låtens egna kvaliteter, som gjorde den till en försäljningsframgång skall jag låta vara osagt. I mitten på oktober 1961 hamnade den i alla fall på Englandslistan och stannade där i sex veckor, med högsta placering nummer 24.

Framgångarna för Major Banks, Joe Meek och deras bolag RGM Sound fortsatte. Förutom John Leytons totalt tio hits mellan augusti 1961 och februari 1964, hade gruppen The  Tornados inte mindre än fem placeringar på engelska topp-50 under samma period, varav listettan "Telstar" var deras första och största framgång.

Ur Tornados plockade Meek dess basist Heinz Burt, som därmed fick en solokarriär och, under sitt förnamn Heinz som artistnamn, fem gånger intog Englandslistan, och hyllningen till Eddie Cochran - "Just Like Eddie" - stannad där i femton veckor med högsta placering nummer 5.

Inte samma genomslag, men ändå listplacerade , fick inspelningar gjorda av RGM Sound med grupper/artister som: 

The Moon-Trekkers med "Night Of The Vampire" (#50, nov-61).

Ian Gregory med "Can't You Hear The Beat Of A Broken Heart" (#39, jan-62)

Don Charles med "Walk With Me Angel" (#39, feb-62)

Peter Jay & The Jaywalkers med "Can Can '62" (#31, nov-62)

Houston Wells & The Marksmen med "Only The Heartaches" (#22, aug-63)

The Downlands med "All My Loving" (#33, jan-64)

Trots några framgångsrika år för RGM Sound var Meek inte nöjd med Major Banks. Av allt Meek företog sig i konstnärlig väg skulle Banks ha femtio procent. Mest irriterad var han över det faktum att om han skrev en sång ägde Banks hälften och samme Banks såg alltid till att först få sina egna kostnader täckta innan det fanns något att dela på. Meek svarade med att förlägga sina kompositioner under olika påhittade namn och slapp på så vis dela inkomsterna med Banks. De militära principer och kommandon Banks ansåg användbara i hans andra affärsverksamheter passade inte alls Joe Meeks temperament. Helst ville han bli av med majoren, som till och med hade koll på antalet inspelningsband Meek gjorde av med.

Det var en relativt nystartad grupp från London som kom att bli Meeks räddning. I slutet på januari 1964 blev han kontaktad av gitarristen Martin Murray som berättade om sin grupp The Sheratons. Meek tyckte det var fascinerande att de hade en kvinnlig trummis - Anne Lantree - och avtalade om ett möte några veckor senare. De övriga medlemmarna var John Lantree - bas, Allan Ward - gitarr och Denny D'ell - sång.

Med sig till mötet med Meek hade The Sheraton en nyskriven låt - " Have I The Right",  skriven av låtskrivarna Ken Howard och Alan Blaikley - vars färdiga inspelning Meek dubblerade, komprimerade, justerade tiden något uppåt och lade extra eko på. Först att erbjudas inspelningen var HMV, som gjorde tummen ner med motiveringen att den inte hade något kommersiellt värde. Det var istället Pye Records som köpte rättigheterna till "Have I The Right" för utgivning den 26 juni 1964. Bolaget tog sig även rätten att döpa om The Sheraton till The Honeycombs och trummisen Anne Lantree till Honey Lantree. 

Den skulle dröja en månad innan Honeycombs debutskiva började sälja ordentligt. Det var efter att Tony Blackburn, DJ på piratradiostationen Radio Caroline, börjat spela den regelbundet som "Have I The Right", med början 23 juli, avancerade på den engelska topplistan. Där stannade den i femton veckor, med högsta placering nummer ett. I september samma år började den sin vandring uppåt även på den amerikanska Billboardlistan och stannade där i tretton veckor, med högsta placering nummer fem. Här i Sverige gick "Have I The Right" direkt upp till plats ett på Tio i Topp den 19 september 1964. Förutom i Sverige och England intog "Have I The Right" förstaplatsen på topplistorna i Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Redan i slutet på augusti 1964 påbörjades arbetet med gruppens debutalbum, som för enkelheten skull bara heter "The Honeycombs". Efter endast en månad fanns den till försäljning i skivaffärerna och resultatet är både lysande och homogent. Förutom "Have I The Right" bidrog Ken Howard och Alan Blaikley (som nu också var gruppens managers) med ytterligare åtta suveräna kompositioner, varav "That's The Way" ett år senare skulle bli nästa storsäljare för gruppen. Visserligen hade de haft två mindre hits där emellan, "Is It Because" (#38) och från Kinks debutalbum "Kinda Kinks" hämtade de "Something Better Beginning" (#39), men det var "That's The Way" med sitt krispiga sound som än en gång skulle ta dem till toppen. Sångaren Dennis D'ells röst hade ett fantastiskt omfång, som kom helt till sin rätt i sånger som "Without You It Is Night", "This Too Shall Pass Away" och "How The Mighty Have Fallen". Kombinationen sångaren Dennis D'ell, kompositörerna Howard/Blaikley och producenten Joe Meek var minst sagt genial. Musiken är så fint daterad i det sena 1964 att inget annat låter som Honeycombs där och då. Den kan omöjligt vara gjord i en annan tid. Tillsammans med Meek och Howard/Blaikley byggde de sitt helt egna universum, fullständigt oberoende av påverkan från samtida starka strömningarna såsom Merseybeat och tidig brittiska rhythm & blues.

Honeycombs hade med "Have I The Right" gett Joe Meek en tvåmiljonsäljare och äntligen kunde han köpa sig fri från Major Banks, vars krav var 15000 pund. 1 pund motsvarade 1964 14,52 Skr och dåtidens 217800 Skr (15000x14,52) omräknat till dagens penningvärde blir närmare 2,3 miljoner Skr. Meek var befriad från problemet Banks, men där Meek till nu varit ensam som oberoende producent, hade nya, både unga och uppkäftiga, börjat ta för sig. Vem som helst som hittade ett riktigt bra band, kunde hyra in sig i en studio några timmar och komma ut med en fantastisk inspelning. Med avund såg Meek hur Andrew Oldham producerade hits åt The Rolling Stones och Mickie Most producerade hits åt The Animals - "House Of The Rising Sun", Herman's Hermits -"I'm Into Something Good" och Nashville Teens - "Tobacco Road".

Martin Murray, som i en tumultartad situation med fans vid en spelning i Peterborough Palais den 29 september 1964, brutit både höger arm och ben, kunde inte delta på en 35 dagar långa turné kallad The Big Beat Scene. Honeycombs var huvudattraktion och som inhoppare anlitade man gitarristen Peter Pye. På redan inplanerade tv-framträdanden deltog ändå Murray och det var vid ett av dessa tillfällen som Murray gick till angrepp mot John Lantree och Denny D'ell för deras odisciplinerade och oprofessionella attityd. Konfrontationen ledde till att Martin Murray, som varit gruppens ledare, lämnade Honeycombs julen-64. Peter Pye blev permanent medlem och 27 december gav de sig ut på en turné som omfattade Scandinavien, Australien och Nya Zeeland.

Efter Murrays avhopp tog sångaren Denny D'ell på sig ledarrollen och på hans initiativ avböjde Honeycombs sånger som "Hold Tight" och "Bend It", skrivna av Ken Howard och Alan Blaikley. Erbjudandet gick så småningom istället till Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Titch, vars managers de båda också blev, och gav dem två megahits. D'ell var inte överens med Howard-Blaikley om vilken väg Honeycombs skull gå och ville söka nya vägar. Men, fanns det några nya vägar för Honeycombs efter 1964 och första hälften av 1965? Många av de kompositioner som Howard-Blaikley skrev för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, var ändå material som var som skrivet för just Honeycombs. Låtar som Hold Tight", "Frustration" och "Hard To Love You" från Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Titchs debutalbum har precis den hårt markerade, staccatopumpande takt som varit kännetecknande för Honeycombs. Men även en ballad som "After Tonight" var som gjord för Denny D'ells röst.

Honeycombs vistades mer utomlands än i England. Långa turnéer i Finland, Sverige, Australien, Nya Zeeland, Thailand (där de var det första popband som besökte landet) och Japan upptog större delen av 1965. I Japan, där man sålt 500000 ex av "Have I The Right", spelades två singlar in exklusivt för den japanska marknaden - "Hurricane/Music Train" och "Santa Claus Is Backin' To Town/Silent Night, Holy Night" - liksom även ett livealbum - "In Japan". Det senare inspelad i Sankey Hall 20 och 21 augusti 1965. Det "In Japan" främst visar är att Honeycombs var ett kompetent band. Förutom egna låtar gör de habila versioner av "She's About A Mover, "Lucille", "Kansas City", " What'd I Say" och "Wipe Out" och i den sistnämnda får Honey Lantree visa vilken skicklig trummis hon var

På hemmaplan höll Honeycombs på att falla i glömska innan Pye Records släppte den ett år gamla inspelningen "That's The Way", som i början på augusti -65 tog sig in på den engelska topplistan och stannade där i fjorton veckor, med högsta placering nummer 12. Till slutet på året låg nästa album - "All System Go!" - färdigt. Inspelningarna gjordes fortfarande på Holloway Road med Joe Meek som producent. Mer eller mindre borta var dock Howard och Blaikley, som bara bidrog med fyra låtar av skivans totalt fjorton. Istället förlitade man sig på några år gammalt covermaterial som gjorts i original av Bobby Darin - "Ooee Train" (1961), The Drifters - "Nobody But Me" (1960),  Ruby and The Romantics - "Our Day Will Come (1962), Elvis Presley - "There's Always Me" (1961), och The Platters - "My Prayer" (1956). Av de övriga fem låtarna var två skrivna av Joe Meek - "Totem Pole" (instrumental) och "She Ain't Coming Back". Den svulstiga "Emptiness" fick man av Ray Davies. Från kompositörsparet John Carter-Ken Lewis i samarbete med Geoff Stephens - Stephens skrev bl a "The Crying Game" åt Dave Berry - hämtade de "I Don't Love Her No More". Slutligen bidrog gitarristen Peter Pye med den egna kompositionen "If I Should", som väl på intet sätt lyfter helheten. 

Det andra albumet "All System Go!" blev något av ett hopkok, utan tydlig riktning vart gruppen var på väg. Antagligen visst man inte vart man var på väg. Samtidigt som "All System Go!" blev tillgänglig släpptes "Rubber Soul" med Beatles och "Take A Heart" med Sorrows, vilken ger en fingervisning om hur fel i tiden "All System Go!" kom. Mer lovande var i så fall de fyra sista singlarna gruppen släppte:

"This Year, Next Year"(Howard-Blaikley)/"Not Sleeping Too Well Lately"(Meek) Nov-65

"Who Is Sylvia"(Howard-Blaikley)/"How Will I Know"(Meek) Feb-66

"It's So Hard"(Howard-Blaikley)/"I Fell In Love"(Meek) Juli-66

"That Loving Feeling"(Colin Boyd)/"Should A Man Cry"(Meek)& Sept-66

Denny D'ell lämnade Honeycombs i april 1966, tätt följd av Allan Ward och Peter Pye och där slutar det Honeycombs vi känner genom deras två stora hits - " Have I The Right" och "That's The Way". Men vilket storartad sorti ändå med "Who Is Sylvia", som är en av den sättningens absolut bästa inspelningar.

De båda syskonen John och Anne/Honey Lantree höll liv i Honeycombs ytterligare drygt ett halvår och tog in Rod Butler - gitarr, Eddy Spence - orgel och Colin Boyd - sång. Det är den sättningen som hörs på gruppens två sista singlar, varav den sista markerar en intressant musikalisk förändring i riktning mot amerikansk folkrock. Än mer intressant är den tidigare outgivna "Tell Me Baby"(Colin Boyd), som är en snygg, orgeltung mix av progressiv rock och psykedelia. 

Istället för att befinna sig i det musikaliskt stimulerande London befann sig det nya Honeycombs i Israel den mesta tiden. Inte precis popmusiken Mekka 1966. Alltså, samma år som de spännande albumen Fresh Cream", "Roger the Engineer", "Aftermath" och "Revolver" gavs ut på hemmaplan. Om Colin Boyd, som för övrigt är samma person som under namnet Colin Hare 1967 var med och startade Honeybus och som 1971 gav ut soloalbumet "March Hare", hade fortsatt att göra låtar som "Tell Me Baby" vilken fantastisk utveckling det hade kunna blivit för Honeycombs. 

Geniale Joe Meek tog livet av både sig själv och sin hyresvärdinna den 3 februari 1967. Inte långt därefter meddelade Honey Lantree att hon lämnat Honeycombs, vilket också var slutet för gruppen. 

Slut är det också med utgåvor från engelska RPM Records som i år, efter trettio år, tackar för sig. Det är verkligen tråkigt att ett av de absolut bästa skivbolagen, som gett oss så många suveräna återutgåvor, lägger ner. Jag lyfter på hatten och bugar mig.

Martin Karlsson's Degradation

MARTIN KARLSSON'S DEGRADATION
Too Far Gone / Barbwire (Couldn't Keep Me Away)
(Lätta Bördor, singel)

Till vardags sitter Martin Karlsson på trumstolen i Örebrogruppen The Strollers. Om jag förstått saken rätt är detta Martin Karlssons första utgåva under eget namn. Och det är en alldeles lysande debut Karlsson gör. Här får han också ge den nystartade etiketten Lätta Bördor Records ett avstamp som lovar gott inför framtiden. Både för etiketten och för Martin Karlsson.

A-sidans "Too Far Gone" har jämförts med något som skulle ha platsat på Stiv Bators soloalbum - "Disconnected (BOMP!, 1980) - efter The Dead Boys- och innan The Lord Of The New Church-perioden. Bators 1980 är inte alls någon dålig jämförelse och den geniale BOMP!-bossen Greg Shaw skulle säkert kunnat ha tagit till sig, och gett ut, Martin Karlssons inspelningar om han fortfarande varit i livet. Att Karlsson har kopplat samman Batorsinfluenserna med körer man vanligtvis hittade hos den engelska glamrockgruppen Slade gör "Too Far Gone" oemotståndligt charmig.

Baksidans "Barbwire (Couldn't Keep Me Away)" tar lyssnaren till Berkeleystudion Cosmo's Factory i Kalifornien 1978. Ja, inte på riktigt naturligtvis, men känslan är densamma. Roky Erickson And The Aliens repeterar inför inspelningen av albumet "The Evil One". Roky är på strålande humör och verkar tillfälligt befriad från besök av Lucifer, andar och demoner. Med värme, humor och en stor portion förståelse för enkelheten i materialet tar han sig igenom ett tjugotal amerikanska skoldanssånger. Inspelningarna gavs ut av Norton Records 2003 under titeln "Don't Knock The Rok!" Precis som ofta Erickson gjorde, lyckas Karlsson i "Barbwire (Couldn't Keep Me Away)" förmedla en känsla som är både smått skrämmande hotfull och behaglig.

Vilken fantastisk debut för både Martin Karlsson och Lätta Bördor. Här finns mycket att se fram emot. Ni som söker den äkta varan får lägga på ett kol, det är bara 200 ex. pressade.

Les Grys-Grys

LES GRYS-GRYS
Les Grys-Grys
(Groovie)

Minns fortfarande med välbehag då jag första gången lade minialbumet "THE "NOW" SOUND OF THE TELL-TALE HEARTS" (Voxx) på skivtallriken. Året var 1985 och jag hade just fått hem en packe skivor från Greg Shaws bolag. Hur var det ens möjligt att ett då nytt band kunde låta så exakt som Pretty Things och Downliners Sect gjort tjugo år tidigare. Innan dess trodde jag nästan att jag var ensam om att vurma för den brittiska rhythm & bluesen från min uppväxt.

Något år senare slogs jag åter med häpnad när The Wylde Mammoths började ge ut sina album och ep-skivor. Samma autentiska sextiotalssound framfördes alltså även av band i Sverige. Äntligen fanns en ny generation musiker som både förstod och återknöt till sextiotalets mer opolerade kulturyttring. Den vilda och uppkäftiga sidan av sextiotalets mångsidiga musikexplosion fick äntligen seriösa utövare, vilka inte var anfrätta av trist och ljummen nostalgi.

Det är just den exakta autenticiteten som också gör Les Grys-Grys till ett så fantastiskt band. Precis som en gång The Tell-Tale Hearts och The Wylde Mammoths vårdar gruppen sina influenser med omsorg och låter som om dom verkligen levde sida vid sida med band som Pretty Things, Standells, Creation, Yardbirds, Outsiders och svenska Ola & The Janglers. Ja, just det - Ola & The Janglers anno "Surprise, Surprise", "It's Allright", "Love Was On Your Mind" och "My Mean Memory". Varje gång jag spelar Les Grys-Grys så vill jag genast höra Ola & The Janglers två första album - "Surprise, Surprise" och "Patterns" - och deras tidiga singlar, inspelade 1965 och 1966. Jag har inte en susning om Les Grys-Grys lyssnat på Ola & The Janglers eller om likheterna bara är en tillfällighet. Hur det än förhåller sig träffar Les Grys-Grys den angivna musikaliska tidsandan med maximal precision.

Det tog åtta år för fransmännen att komma till skott och få till stånd sitt debutalbum, men det finns ingen anledning att vi skall behöva vänta ytterligare åtta år på nästa album. På sextiotalet klämde grupperna ur sig ett par album per år, jag ser ingen anledning till varför inte Les Grys-Grys också skulle kunna göra det. Och precis som med grupperna Tell-Tale Hearts och Wylde Mammoths kommer jag att vilja höra allt.

The Action

THE ACTION
Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968
(Grape Fruit/Cherry Red)

George Martin höll ett vakande öga över The Action då de befann sig i studion. Managern till The Who, Kit Lambert, ville inte, alternativt vågade inte, låta gruppen fortsätta agera förband till Who vid deras regelbundna spelningar på Marquee. Skröna eller ej, men det påstås att då Action spelade på klubben Birdcage i Portsmouth, möttes de utanför staden av en samling mods som eskorterade dem in till centrum i en karavan av skotrar.

Vad som inte är en skröna är hur briljant The Action var. Men, trots att de var fullt jämförbara med storheter som Who och Small Faces fick gruppen aldrig samma genomslag, utan blev en angelägenhet främst för en initierad kärna av engelska mods.

Efter att medlemmarna vandrat runt i olika gruppkonstellationer i sextiotalets början bildade de The Boys, en förupplaga till Action, vilka på hösten 1964 gjorde en vända till Hamburg och lärde sig yrket den hårda vägen. Alltså åtta timmars spelande per kväll/natt. Repertoaren var en blandning av dagsaktuell pop och material lånat från John Lee Hooker, Jimmy Reed, Muddy Waters och kanske främst Chuck Berry.

Efter knappt två månaders vistelse i Hamburg upptäckte de att deras manager stulit deras besparingar. Med hjälp av föräldrarna kunde de ta sig hem till London igen, där de spelade in sin första singel - "It Ain't Fair/I Want You" - under eget namn, The Boys. Redan på våren 1964 hade de som kompband till Sandra Barry gjort singeln "Really Gonna Shake/When We Get Married" som Sandra Barry and The Boys.

Klubbar som Marquee och Flamingo blev naven för de tidiga modsen i London och musiken som spelades där hade stark slagsida åt svart soulmusik. Kompositörer som Holland-Dozier-Holland, Smokey Robinson, Curtis Mayfield och Don Covay tog ett fast grepp om medlemmarna i The Boys, vilka blev kompisar och musikaliska själsfränder till medlemmarna i Who. I december 1964 antog de ett erbjudande att alltid öppna för Who vid deras spelningar på Marquee. Tre månader senare fick de foten av Kit Lambert, då de blivit alltför populära och snabbt byggt upp en egen skara av anhängare som kom till Marquee främst för att se Action.

Det var i samma period man bytte namn till det mer tidsenliga The Action. George Martin såg gruppen vid en spelning i södra London och imponerades stort:

"As soon as the group started playing, I realised that they were very good indeed and played with tremendous precision. The three-part harmonies in particular were musically well constructed, and the lead singer was outstanding. The thing that really struck me about The Action, however, was the overall sound they created. It was tremendously exciting and full of energy, quite unique and unlike any other outfit I had come across at the time."

Inget dåligt omdöme från en person som jobbade så nära The Beatles, sextiotalets största grupp. Martin hade just lämnat EMI för att starta AIR (Associated Independent Recording) och knöt Action till bolaget för att producera gruppen och sedan sälja inspelningarna till Parlophone.

I mitten på oktober 1965 släpptes debutsingeln "Land Of One Thousand Dances/In My Lonely Room". En suverän mix av rhythm blues och soul som i original gjordes av Chris Kenner respektive Martha & The Vandellas. Redan i februari året därpå kom deras mästerliga coverversion av The Marvelettes "I'll Keep Holding On", med en b-sida lånad från Mickey Lee Lanes soulrockiga bagatell "Hey Sah-Lo-Ney". Men i mitt tycke är deras kanske bästa soulinspirerade singel den tredje "Baby You've Got It/Since I Lost My Baby" från juni -66. I original utgiven av Chessgruppen Maurice & The Radiants respektive The Temptations. Som kuriosa kan nämnas att även svenska Steampacket släppte en version av "Baby You've Got It" och med likaledes svenska Sooner Or Later finns en ofärdig och outgiven inspelning av "Since I Lost My Baby". Jag skulle inte bli allt för förvånad om båda grupperna var påverkade av The Action.

Lyssnandet på Beach Boys "Pet Sounds" och nya psykedeliska influenser från den amerikanska västkusten kom att förändra Action. Visst finns det fortfarande en soulbotten på deras fjärde singel, men den är långt mer än så. De två egenkomponerade "Never Ever" och "Twentyfourth Hour" är ypperlig harmonipop, påverkad av ett friare förhållande till framförandet av musik än det den mer strukturerade soulmusiken kunde erbjuda. Singeln, som kom i februari 1967, representerar det absolut bästa från perioden och det är obegripligt att den passerade obemärkt förbi samtidens skivköpare.

Två lysande egna kompositioner hade inte varit tillräckligt för att nå en försäljningsframgång, så när erbjudandet att få "Shadows And Reflections" från den amerikanska låtskrivaren, och personlige vännen till Brian Wilson, Tandyn "Along Comes Mary" Almer såg Action det som att turen äntligen vänt. I tidningen Rave förklarar Reg King entusiastiskt:

"This time we are playing flower music. Flower music is soft, happy, gentle, full-of-life sunshine sound. This new sound is what we've been trying for, for a long time. I hope everybody will buy it and learn what it's all about."

Det finns mycket att säga om "Shadows And Reflections", men nöjer mig med att påpeka att det är ett fullständigt mästerverk! B-sidan "Something Has Hit Me" är skriven av Reg King och visar vilken enorm potential Action besatt.

Efter fem kommersiellt misslyckade singlar upphörde samarbetet med George Martin och Parlophone. Några mer samtida skivutgåvor blev det inte. Inspirerade av The Byrds gjorde Action under 1967 och tidigt 1968 ändå ett antal demos att spela upp för eventuellt intresserade skivbolag. Tyvärr visade sig inget bolag intresserad och inspelningarna, som gick under namnet "Rolled Gold", blev liggande sådär tjugofem år innan de blev tillgängliga för gruppens fans. Materialet är helt skrivet inom Action och hade det fått komma ut i form av deras debutalbum 1967/-68, skulle "Rolled Gold" idag ha varit lika legendarisk som "Music In A Doll's House" av Family och "S.F. Sorrow" av The Pretty Things.

Boxen "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" innehåller hela fyra fullmatade cd-skivor med The Action och för att citera British beat-kännaren Anders i Vänersborg: "Det är banne mig inte dåligt för en grupp som bara gav ut fem singlar när det begav sig." Förutom de officiellt utgivna tolv spåren (singelsidorna med The Boys finns naturligtvis med) får man mängder av demos, studio outtakes, liveinspelningar från BBC och Ready, Steady Go. Allt som allt totalt åttiosex omistliga inspelningar med bra ljud och på toppen ett välskrivet texthäfte.

Glöm allt vad placeringar i aktier och fonder heter och gör istället en riskfri investering som ger ett långsiktigt bestående värde. I motsatts till aktiebörsen faller aldrig Actionbörsen. Köp "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" och få en stabil avkastning över tid.

Warfaring Strangers: Acid Nightmares

WARFARING STRANGERS: ACID NIGHTMARES
(The Numero Group, 2Lp 2017)

Det här är resan du inte vill göra.

Ett par år efter det spännande 1967, då allt som kom från amerikanska västkusten i allmänhet och San Fransisco i synnerhet verkade intressant, kom baksmällan. Kärlek, fred och förståelse kulminerade med festivalen i Woodstock sommaren 1969, för att bara några månader senare förbytas i Altamont.

Kvar var drogerna och på "Warfaring Strangers: Acid Nightmares" är de kemiska preparaten, och vad de gör med dig, väl dokumenterade. Numero Group har samlat arton vittnesmål i form av obskyra singelutgåvor och ett och annat albumspår, inspelade av grupper från både Europa och Amerika sent sextiotal och tidigt sjuttiotal.

Utan att upphovsmännen kanske alltid uppfattade det, eller ens menade det, är budskapet villkorslöst: håll dig borta från drogerna. Titlar som "Dead Drunk Screaming", "Doomsday", "Prayer of Despair", "Speed Freak", "Evaporated Brain", "Dark Dawn", Hypodermic Needle", "Acid Nightmares" och "Grave Digger" håller vad de lovar.

Välkommen att stiga ner i helvetet tillsammans med grupper som Novak's Kapelle, Sardonicus, Gollum, The Purple Sun, The Cross Bloods, Sunn Cycle och Acid.

Men, som tröst får ni en fantastisk mix av psykedelia och hård progressiv rock, stundtals lika svart som texterna, vars musikaliska förebilder tycks vara samtida grupper som Blue Cheer, Black Sabbath, Uriah Heep och May Blitz.

THE TROYES
Rainbow Chaser/Complete Recordings (1966-1968)
(Cicadelic Records, 2014)

I en källare i Battle Creek i Michigan, hemma hos organisten Lee Koteles, bildades sent 1965 gruppen The Troyes. Oense om vad man skulle kalla sig enades man till slut om The Troyes, som inget betyder men lät bra. Mer överens om vad man ville med sin musik var ändå medlemmarna, som fortfarande gick på high school.

Till en början övade Troyes in beatklassiker som "Twist and Shout" och "Louie Louie". Men gruppen tröttnade på att spela andras sånger och utvecklade snart sitt eget låtskrivande. Och talang för uppgiften fanns i massor. Man häpnar över idérikedomen, bredden och förmågan att så självklart alternera mellan psykedelia ("The Good Night", "Morning of The Rain"), garagerock ("Rainbow Chaser", "I'm Gone"), mollstämd pop ("Why", "Love Comes Love Dies") och amerikansk folkrock ("Change About", "Blanket of My Love"). Ljudbilden är fullständigt överrumplande med fritt spelrum för fuzzgitarr, farfisaorgel och stämsång.

Karriären satte fart med den egenbekostade debutsingel "Rainbow Chaser/Why" (Phalanx Records), som blev en lokal hit på sensommaren 1966. Ägaren till den nystartade etiketten Space Records, orkesterledaren Ray Anthony, fick upp öronen för gruppen och föll pladask för dess begåvning. I december samma år skickade han dem till Detroit för att i United Sound Studio spela in ett helt album. Från att tidigare mest ha uppträtt i mindre sammanhang fick Troyes göra tv-framträdanden tillsammans med namn som The Seeds, MC 5, Terry Knight and The Pack och större Battle of The Bands-tävlingar med band som Question Mark and The Mysterians och The Frost.

Space Records första utgåva blev en återutgåva av Troyes singel på Phalanx. Strax därefter släpptes ytterligare en singel, "Love Comes, Love Dies/Help Me Find Myself" (Space 7002), men Troyes kom aldrig att bli en nationell angelägenhet. Det inspelade materialet som var avsett att bli deras debutalbum släpptes aldrig. Någon gifte sig och skaffade barn, en annan blev skickad till Vietnam och på hösten 1968 var The Troyes bara ett minne.

Precis som de samtida banden The Liberty Bell och The Zakary Thaks var Troyes något av garagerockens crème-de-la-crème då det gäller genrens undervegetation. Jämförelsen med de båda Texasgrupperna ger en fingervisning om Troyes begåvning och i likhet med Liberty Bell och Zakary Thaks stannade inte deras storhet med bara en enstaka klassisk låt. Bland de tjugofyra inspelningar Cicadelic Records nu gett ut på "Rainbow Chaser/Complete Recordings", finns mer än väl material till vad skulle kunna ha blivit ett av de mest spännande albumen i det amerikanska sextiotalsarkivet.

Les Baroques

LES BAROQUES
A&B Sides + All Album Tracks
(Universal, 2cd)

Under samlingsnamnet "The Golden Years of Dutch Pop Music" ger nu holländska avdelningen av Universal Records ut en lågprisserie bestående av samlingar från dels sextiotalets Nederbeat- och sjuttiotalets progressiva rockera.

Bland grupperna från sextiotalet hittar man klassiska namn som Q65, The Outsiders, Bintangs, The Motions, Cuby + Blizzards och Golden Earrings, men även något mindre kända grupper som Les Baroques.

Trots det franskklingande namnet var Les Baroques en helt igenom holländsk grupp och dess historia går tillbaka till 1959. Innan skivdebuten 1965 - då de togs sig gruppnamnet Les Baroques för att det lät så annorlunda - var man verksamma under namn som The Modern Teenage Quartet, Black Bows och Hurricanes Combo.

Då den brittiska popmusiken exploderade, och påverkade allt och alla, 1964/-65 var Les Baroques, genom fem års turnérande, så rutinerade att de musikaliskt redan var en tight vällåtande grupp med en stor trogen publik. Det var under samma period som den begåvade Gerard Schoenaker kom att ingå i gruppen som dess sångare och låtskrivare. Men, då det lät mer intressant presenterades Schoenaker istället som Gary O'Shannon.

Innan O'Shannon blev medlem var Les Baroques ett rent coverband, vars repertoar bestod av material hämtat från grupper som Rolling Stones, Kinks, Searchers, Them och Animals. Trots O'Shannons begåvning som låtskrivare valde gruppen ändå att som framsida på sin debutsingel göra en version av Joan Baez "Silkie", men med omarbetad text av O'Shannon. B-sidans "My Lost Love" däremot är en O'Shannon-komposition och en föraning om i vilken riktning Les Baroques skulle komma att gå. En blandning av både tuff och känslig sextiotalspunk och brittiskt inspirerad rhythm & blues skulle bli gruppens kännetecken. Inte sällan med tungt framträdande orgel och överraskande inslag av fagott och snygga blåsarrangemang. Genombrotten kom med gruppens andra singel, "Such A Cad", som blev en megahit i Holland och en av deras låtar som ofta återfinns på samlingar med Nederbeat.

På grund av militärtjänst tvingades Gary O'Shannon lämna Les Baroques på hösten 1966. Innan avhoppet hann han ändå medverka på gruppens fyra första singlar samt det självbetitlade debutalbumet - "Les Baroques". Ett variationsrikt och fullständigt lysande album, med mestadels material från O'Shannons penna, som borde vara ett måste hos de med minsta intresse för sextiotalsbeat i allmänhet och Nederbeat i synnerhet. Och det är helt förlåtet att man döpt om Booker T. & The M.G.'s "Green Onions" till "Cascard" och angett organisten Rene Krijen som kompositör.

Det finns de som tycker att Les Baroques blev ointressanta efter att Gary O'Shannon lämnat gruppen. Personligen tillhör jag inte den kategorin. Visserligen var den nye sångaren Michel van Dijk inte i O'Shannons klass, men musiken tog en annan riktning och Les Baroques var forfarande ett fantastiskt kompetent band. Med influenser från soulmusiken ("Bread", "A New Girl 'Cross The Street", "For You" och "Hold On To Me") och amerikansk folkrock ("Love Is The Sun", "We're Both To Blame", "Barbarians With Love" och "Oh, Look How Sweet") blev Les Baroques ett helt annat band. Inte kanske lika spännande som då Gary O'Shannon var medlem, men fortfarande definitivt lyssningsvärda. Med Michel van Dijk som sångare gjorde Les Baroques fram till 1968 fem singlar och ett album, "Barbarians With Love".

Så vad hände med O'Shannon efter militärtjänsten. Om jag förstått saken rätt gjorde han bara ytterligare en singel. Men herregud vilken singel! Med The Gary O'Shannon Group spelade han 1969 in "The Barrel Organ/All We Need Is Time, My Love" och speciellt b-sidan tar fullständigt andan ur åtminstone mig. Stor popmusik med psykedeliainfluenser i klass med det bästa Paul & Barry Ryan spelade in. Universal Records har varit hyggliga nog att även ta med Gary O'Shannon Groups singel och just nu önskar jag inget annat än att det i arkiven finns mängder av outgivet material med Gary O'Shannon.

År 2002 gav Nationaal Popinstituut i Holland ut dubbel-cd:n "Les Baroques - The Complete Collection" och det som skiljer den och Universals nya utgåva är hur man presenterar materialet. Popinstituuts utgåva samlar allt material med respektive sångare på varsin cd. Medan den senare "A&B Sides + All Album Tracks" istället lagt gruppens nio singlar (+ "The Barrel Organ/All We Need Is Time, My Love") på cd1 och deras två album på cd2. Vilken man föredrar är en smaksak. Personligen föredrar jag utgåvan från Popinstituut som stilmässigt och kronologiskt känns mest rätt, men den saknar dessvärre Gary O'Shannons allra sista singel.

Nåväl, det går att lösa enkelt genom att köpa båda samlingarna.

MIRIAM

MIRIAM
Down Today
(Norton, 2015)

Miriam Linna har ännu en gång öppnat dörren till sin förmodligen gigantiska skivsamling. Och väl där inne står vi mållösa då hon på skivtallriken lägger det ena mästerverket efter det andra. Det är nämligen kvalitet rakt igenom. Där finns både det bästa och det mest obskyra ur femtio- och sextiotalets rika skatt bestående av rock'n'roll, rhythm & blues, Merseybeat, pop, psykedelia, freakbeat... Men, idag väljer hon att förse oss med en blandning av folkrock, den amerikanska varianten, och storslagen pop i Jack Nitzsches och Phil Spectors anda.

För drygt två år sedan släppte Miriam sitt debutalbum - "Nobody's Baby" - där hon på ett alldeles förtjusande sätt tog sin an personliga låtfavoriter, som i original var gjorda av Del Shannon, The Hollies, Gene Clark with Gosdin Brothers, Buffalo Springfield, Pretty Things i Electric Bananas skepnad, Reparata & The Delrons, Kliek, Ramones, Tim Buckley och Bobby Darin.

Även på "Down Today", Miriams andra album, har hon tagit hjälp av musikern, arrangören och producenten Sam Elwitt och resultatet är lika sensationellt och älskvärt som "Nobody's Baby". Hemligheten ligger i de bådas kunskap, förståelse och kärlek till sextiotalets stora låtskrivare, ofta hemmahörande i the Brill Building, det decenniets genomarbetade produktioner av popmusik och den amerikanska folkrockens relativt korta historia.

Inte sedan The Flamin' Groovies Sire-period - då de släppte de fantastiska albumen "Shake Some Action" (1976), "Flamin' Groovies Now" (1978) och "Jumpin' In The Night" (1979) - har en artist, såsom nu Miriam Linna, så levande och minutiöst lyckats återskapa någon av alla de grandiosa genrer som gjorde det musikaliska sextiotalet så enastående. Med Cyril Jordan vid rodret, och utan att hemfalla åt trist nostalgi, förvandlade sig Flamin' Groovies från en tajt rock'n'roll-maskin, med rötterna i Sam Phillips femtiotal, till en formidabel popexplosion, som förflyttade tyngdpunkten från Memphis till en kondensdrypande källarlokal i Liverpool. Genialt är ett alldeles för svagt betyg för vad Flamin' Groovies åstadkom under sjuttiotalet.

Det är ingen överdrift att använda samma överväldigande omdöme för resultatet av samarbetet mellan Miriam och Sam Elwitt, vars arrangemang och produktion är lika tongivande för henne som Phil Spectors var för The Ronettes och George "Shadow" Mortons var för Shangri-Las. Allra mest minner dock Miriam och Elwitt om de allt för få gånger Jackie DeShannon och Jack Nitzsche möttes i en inspelningsstudio. Jämförelsen är mitt i prick avseende den storslagna ljudbilden i DeShannons sånger "Till You Say You'll Be Mine" och, kanske ännu mer, "When You Walk In The Room", vilka Liberty Records gav ut som singel 1963. Precis som Cyril Jordan och Flamin' Groovies på sjuttiotalet lyckades återskapa den magi som var nyckeln till Beatles och Byrds framgångar, lyckas Miriam Linna och Sam Elwitt idag, med lika stor övertygelse, återge den magiska skönhet som uppstod i mötena mellan Jackie DeShannon och Jack Nitzsche 1963.

Sorteras i skivhyllan under "OEMOTSTÅNDLIG POP"



De sånger som Miriam och Sam Elwitt gjort oemotståndliga, och som inspirerat dem under arbetet med "Down Today", är valda med stor omsorg:

The Hand Don't Fit The Glove
TERRY REID
Hans debutsingel i eget namn 1967. Inspelningen gjordes egentligen då han fortfarande var medlem i gruppen Peter Jay & The Jaywalkers, men efter att gruppen splittrats sent 1966 kom Reid i kontakt med producenten Mickie Most som valde att ge ut "The Hand Don't Fit The Glove" i Terry Reids namn. Som kuriosa kan nämnas att Terry Reid, av Jimmy Page, erbjöds platsen som sångare i Led Zeppelin, men avböjde och rekommenderade istället Page att kontakta Robert Plant.

Take Me For A Little While
EVIE SANDS
Hennes debutsingel från 1965, producerad av Chip Taylor. Bröderna Chess på Chess Records kom över Sands inspelning innan den gavs ut och påskyndade en egen inspelning av "Take Me For A Little While" med Jackie Ross. Chess blev strax därpå fälld i domstol och tvingades att dra tillbaka utgåvan.

Cheryl's Going Home
BOB LIND
Kom ursprungligen som a-sida, men b-sidan "Elusive Butterfly" blev mer spelad, och med tiden Bob Linds mest kända låt, och därför hamnade " Cheryl's Going Home" istället som b-sida på Linds andra singel. Även inspelad av bl a The Blues Project, Sonny & Cher, Noel Harrison, The Cascades, The Hondells och engelska Wild Willy Barrett & John Otway, där de sistnämnda helt tagit folkrocken ur sången och gjort om den till punkpubrock.

Get Away
THE TURTLES
B-sida till den australienska singelutgåvan av "Happy Together" 1967. Även inspelad av den engelska gruppen The Liverpool Five.

Don't Talk To Strangers
BEAU BRUMMELS
San Franciscogruppens andra singel från 1965

Love To Love
NEIL DIAMOND
Från Diamonds debutalbum "The Feel of Neil Diamond" på hösten 1966.

Afterglow
SMALL FACES
Skriven av Steve Marriott och Ronnie Lane och hämtad från Small Faces fjärde album "Ogdens' Nut Gone Flake" (Immediate, 1968), vilket blev gruppens bäst säljande album.

One More Rainy Day
DEEP PURPLE
För gruppens debutsingel 1968 valde engelska Deep Purple att göra en tuff inspelning av Joe South "Hush". Baksidan - "One More Rainy Day" - däremot skrevs av gruppens organist Jon Lord och deras dåvarande sångare Rod Evans. Sången finns även med på Deep Purples första album "Shades of Deep Purple" (Parlaphone, 1968).

Don't Be Taken In
DAVE CLARK FIVE
Från albumet "Catch Us If You Can" (Columbia, 1965), vilket var den tredje fullängdare från Dave Clark Five och dessutom ett soundtrack från filmen med samma namn. I USA döptes film och skiva om till "Having A Wild Weekend".

Our Love Can Still Be Saved
JEFF BARRY
Skriven av Barry själv tillsammans med kompositörspartnern, och tillika hustrun, Ellie Greenwich. Skivbolaget Red Bird gav ut den som b-sida till "I'll Still Love You" 1965.

Which End Is Up
DIAMOND RINGS
Diamond Rings kom från Ohio och deras "Which End Is Up" är den mest obskyra låten på Miriams "Down Today". Som b-sida spelade Diamond Rings in Bob Dylans "All I Really Want To Do" och det var gruppens enda singel, utgiven av Eastwood Records 1968.

You've Got A Habit of Leaving
DAVY JONES & THE LOWER THIRD
En fräck freakbeathistoria inspelad av Davy Jones & The Lower Third 1965. Eller David Jones som låtskrivaren och gruppens sångare egentligen hette. Eller David Bowie som han kom att kalla sig.

Intressant att notera är att de två sånger - "I Keep Falling In Love" och "Down Today" - som är komponerade av Sam Elwitt så väl smälter in i det övriga materialet. På "Nobody's Baby" fanns bara en sång skriven av Elwitt, då tillsammans med Miriam Linna, här finns två och kanske vågar man hoppas på ännu fler på nästa album.

Lee Kings

THE LEE KINGS
Bingo!! For The Lee Kings
(RPM International, 2cd)

Stockholmgruppen The Lee Kings, eller Lenne & The Lee Kings som de initialt kallade sig, fick en flygande start med sin debutsingel "Stop The Music". Dock inte i Sverige utan i Finland, dit de tidigt i sin karriär åkte på en lyckosam turné och där "Stop The Music" blev en megahit.

Några månader innan Finlandsturnén, i september 1964, träffade sångaren Lennart "Lenne" Broberg gitarristen Bengt "Bengan" Dalén under deras respektive militärtjänstgöring. Båda hade redan erfarenhet av musikbranschen, Broberg från Lenne & The Falcons och Dalén hade spelat med G-Men. Det vanliga var annars att popgrupper splittrades då lumpen kallade, men Lee Kings föddes istället i ”kronans” baracker.

En svensk angelägenhet blev Lee Kings först i januari 1966 då "Stop The Music" lyckades inta förstaplatsen på radions Tio i Topp och redan månaden efter upprepade de bragden med "L.O.D. (Love On Delivery)". Två Tio i Topp-ettor på två intilliggande månader med två obskyra lånealster. Den första från engelsmannen Dick Jordan som 1963 gjorde originalversionen av "Stop The Music" och "L.O.D. (Love On Delivery) från den ännu mindre kända Joyce Miller. Om någon därute vet något om Joyce Miller hör gärna av er.

Inledningsvis förlitade sig Lee Kings, med ett undantag, uteslutande på cover-versioner av andras material. Hela deras första album, som de delade med Stockholmsgruppen The Sunspots, innehöll samma låtar som också återfanns på deras fyra första singlar. Förutom redan nämnda "Stop The Music" och "L.O.D." tog de sig an Irma Thomas "It's Rainin'", P.J. Probys version av Doris Days "Que Sera, Sera", Ray Charles "Sticks and Stones" och Dylans "Like A Rolling Stone". Som helhet bra och charmigt, men på inget sätt originellt.

Den egna kompositionen "Always and Ever" - andrasidan på "Stop The Music", skriven av Dalén/Broberg - är undantaget som omnämns ovan och tveklöst det bästa Lee Kings spelade in då de fortfarande kallade sig Lenne & The Lee Kings. Den är ett tufft stycke beat/rhythm & blues och har all den originalitet som det övriga inspelade materialet saknade. Var det dåligt självförtroende eller brist på idéer som gjorde att man inte litade på sin egen förmåga att skriva egna låtar?

Det skulle dröja till efter ett antal medlemsbyten och Lee Kings femte singel, "I Just Want To Make Love To You / La-La-La-Lies"(1966), innan gruppen började låta bra på riktigt. En viktig brytpunkt för Lee Kings var då den engelska basisten Mike Watson kom att bli permanent medlem. Tillsammans med Watson tog sig Lee Kings upp på en högre nivå, samtidigt som de bytte skivbolag från det mindre Gazell till RCA-Victor. Plötsligt låter deras inspelningar precis så fräcka som "Always and Ever" gav en antydan om. Deras version av "I Just Want To Make Love To You" är svensk 60-talsbeat/-rhythm & blues när den är som bäst och helt i klass med The Best "Back Door Man och Tages "I Got My Mojo Working".



Att Lee Kings aldrig lyckades följa upp de exempellösa framgångarna med "Stop The Music" och "L.O.D. (Love on Delivery") kan nog förklaras med att gruppen saknade riktning. Efter den suveräna "I Just Want To Make Love To You", och deras ösiga version av WHOs "La-La-La-Lies", förväntade man sig att de skulle fortsätta i samma fräcka stil. Men inte alls. Istället valde man att spela in Unit 4+2:s "Concrete and Clay" som uppföljare. Det är lite för Långt mellan WHO-explosioner och kabarepop. Det hade varit mer begripligt om gruppen istället lagt b-sidans bluesballad "Outsider", skriven av Kjell Genberg och Bengt Dalén, som framsida.

Under 1966 började Lee Kings alltmer att skriva sitt eget material och det är också nu man släpper albumet "BINGO!! for THE LEE KINGS", som till sjuttiofem procent består av egna låtar. Precis som allt annat Lee Kings spelade in innehåller även "BINGO!! for THE LEE KINGS" en stilmässig blandning.

Inspirerad av amerikansk folkrock skrev Mike Watson "It's Not Right" och "I Still Love You" som, tillsammans med en version av The Hollies "I've Got A Way Of My Own", öppnar albumet på ett mycket behagligt sätt. En av skivans två tuffaste nummer, "Gonna Keep Searchin'", är även den komponerad av Watson. Den andra, "Lost My Girl", är ett lån från den engelska duon Rick and Sandy och båda bär drag av brittisk freakbeat.

Med en lätt countrykänsla skrev Lenne Broberg "Why, Why, Why", vilken är en suverän poplåt som stilmässigt återknyter till tiden då de fortfarande kallade sig Lenne & The Lee Kings. ”Why, Why, Why” är en av de mest underskattade låtarna från den svenska beatperioden. Möller och Daléns gitarrspel är fullständigt lysande. Visste jag inte att det är Lee Kings skulle jag ha gissat på en outgiven sång med amerikanska The Monkees. Och det är ett toppbetyg!

Från Brobergs penna kom även den vemodiga "The Trees Are Talking" och den femtiotalssprakande "Smile For Me". Att Broberg kunde skriva låtar visade han redan tillsammans med Dalén i "Always And Ever".

"Why, Why, Why," släpptes även som singel och blev Lee Kings tredje, om än en kort sådan, listplacering i september 1966. B-sidans "Give Me Just Another Beer", skriven av Bjärne Möller och Kjell Genberg, är en uppsluppen historia som också den återfinns på "BINGO for THE LEE KINGS".

Trots att "BINGO!! for THE LEE KINGS" hör till ett av de mer hörvärda svenska albumen från sextiotalet, ligger ändå flera av gruppens mest spännande - tyvärr även deras tråkigaste, men de glömmer vi - inspelningar framför dem:

"On My Way" (Dalén/Watson) - Fantastiskt snygg WHO-pastisch med massor av överstyrda gitarrer. Ursprungligen på Bildjournalens Toppskiva -66, vilket var en flexi-ep som gratis bifogades till nummer 36/1966.

"Stop, Think, Reconsider" (Dalén/Watson) - Deras bidrag till "POPLIGAN / För FN och Flykting -67". En svängig soulrocker med snärtiga gitarrer som, med en tajtare produktion, skulle kunna ha blivit ännu bättre.

"Orient Express" (Watson/Walter) - Orientaliskt, lustfyllt psykedeliskt äventyr utgiven som singel 1967.

"Coming From The Ground" (1967) - Freakbeatpsykedelia skriven av Graham Nash och Allan Clark som en vänskaplig gåva till Lee Kings, vilka Holliesmedlemmarna lärt känna under turnéer i Sverige. Nash och Clark både producerade och medverkade vid inspelningen. B-sidan består av en smått manisk version av Beatles "Day Tripper". Det blev Lee Kings sista singel och även om vägen inte alltid varit spikrak så slutade i alla fall gruppen med flaggan högt i topp!

Avslutningsvis lyfter jag på hatten för det engelska bolaget RPM Records som seriöst tar sig an det svenska sextiotalets beatmusik. Vågar man hoppas på kompletta utgåvor även med grupper som Deejays, Jackpots och Shamrocks för att bara nämna några.


Fotnot. Den holländska gruppen med det märkliga namnet Midnatt Fryan spelade på sin debutsingel 1966 in "Always And Ever". Den intresserade, som nödvändigtvis inte måste ha originalet, hittar den lättast på samlingen "Dutch Beat Explosion". På köpet får ni då också 27 ytterligare suveräna representanter för Nederbeat.