söndag 30 maj 2010



PETER GRUDZIEN
The Unicorn
(Subliminal Sounds)


Amerikanen Peter Grudzien verkar vara en av dessa personer som tror starkt på sitt konstnärskap, trots att stora delar av omvärlden kanske inte riktigt kan förstå det.

Hans enda skiva, "The Unicorn", pressades i endast femhundra exemplar 1974 och var ett enmansarbete där han skrev allt, spelade alla instrument, gjorde egna ljudeffekter, producerade och distribuerade själv. Resultatet beskrivs som ett countrypsykedeliskt konceptalbum. Det första, och möjligtvis det enda, i sitt slag.

Som musikaliska influenser anges klassiska kompositörer som Tschaikovsky, Liszt och Wagner samt country- och folkmusiker som Hank Williams, Johnny Cash och Bob Dylan. Eftersom Grudzien själv bekostade projektet var den konstnärliga friheten obegränsad, vilket eventuellt kan förklara dåtida lokala bok- och skivhandlares ovilja att sälja den.

För första gången - genom det svenska bolaget Subliminal Sounds försorg - återutges nu "The Unicorn" i vinyl med originalomslag, exakt så som den ursprungliga versionen såg ut. Idag dock som ett dubbelalbum, där den andra skivan innehåller outgivet material inspelat mellan 1957-1987.

Jag hittade mitt exemplar på Pet Sounds i Stockholm och på min fråga hur det låter, svarade innehavaren, som ändå måste betraktas som en av de mest kunniga i landet: går ej att förklara, måste höras. Och visst har han rätt. Peter Grudzien liknar ingen annan jag hört.

Det här är inget för den som är känslig för disharmoni, viss falsksång och -spel. Men låt mig ändå säga innan ni slutar läsa, att i känsla, framförande och uttryck finns inget falskt - det är rakt igenom äkta!

Den enda någorlunda adekvata jämförelse jag kan göra är med Terry Allens debutalbum "Juarez" från 1975, men det betyder per automatik inte att älskare av Terry Allens musik kommer att gilla Grudzien. Där Allen är strukturerad, accepterar och arbetar inom musiken grundläggande lagar, har Peter Grudzien inga sådana begränsningar alls.

Istället skapar han en behaglig disharmoni som gör musiken både spännande och oförutsägbar, utan att för ett ögonblick vara rakt-upp-i-ansiktet på lyssnaren. Tvärtom, det är mänskligt, genomsympatiskt och Grudziens egensinne ger country- och folkmusiken en helt ny dimension.

http://www.youtube.com/watch?v=Ymvgh-tcobs

http://www.youtube.com/watch#!v=LWLWm6we7tw&feature=related

(Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy)

fredag 28 maj 2010


B.B. & THE BLUES SHACKS
London Days
(Crosscut records)


Första gången jag kom i kontakt med den tyska gruppen B.B. & The Blues Shacks musik var genom deras förra cd “Unique Taste” 2008, då gruppen visade upp en imponerande bredd i utbudet. Inte bara, som namnet antyder, blues utan man växlade obehindrat mellan stilarter som New Orleansrhythm & blues, swamppop, soul, blue eyed soul och rena bluesstilar, hämtade från förebilder som B.B. King, Bobby Bland och Freddy King.

På “London Days” har B.B. & The Blues Shacks rensat rejält i rabatten och koncentrerat sig, med några få undantag, på den blåögda soulen. Till sin hjälp har man tagit producenten Liam Watson och dennes analoga ToeRag Studios i London. Ett färskt minne av vad Liam Watson åstadkom på Pete Molinaris “A Virtual Landslide”, väcker nyfikenhet på vad samme Watson skulle kunna göra med det bluesbaserade och betydligt äldre B.B. & The Blues Shacks. Och jag kan inte annat än säga massor!

Genom att knoppa av och koncentrera sig på kärnverksamheten, som man säger inom finansvärlden, har gruppen nu fått en starkare soulprofil. Kompetenta bluesband går det tretton på dussinet, men inom genren blue eyed soul finns ett tomrum att fylla. Där kommer B.B. & The Blues Shacks kunnande, både som musiker och låtskrivare, och Liam Watsons varma ljudbild - här kompletterad med blåsare och även denna gång Raphael Wressnigs Hammond B3 - väl till pass.

I några av “London Days” bästa stunder påminner bandet om engelska Brinsley Schwarz, vars musik lånade det bästa från det mesta och framfördes med en behaglig känsla av soul. Faktum är att “This Time Baby” doftar så mycket Nick Lowe, att det lika gärna skulle kunna ha varit ett nyupptäckt och överblivet arkivspår från Brinsley Schwarz guldperiod.

Slutligen ytterligare ett par höjdpunkter. Först den suveränt shufflepulserande ”High Class Lonely” med snyggt balanserade solopartier bestående av munspel, orgel, piano och slutligen munspel igen. Sedan måste man beundra gruppens mod att våga ge sig på - och faktiskt gå i land med - Spencer Wiggins “Once In A While (Is Better Than Never At All). Ett extra plus också till det mycket snygga omslaget.


JERRY LEE LEWIS
Live At The Star-Club Hamburg
(Bear Family)


När riskkapitalister söker vinstmaximering och den så kallade marknaden tenderar att bli alltmer oreglerade, så framstår det tyska skivbolaget Bear Family som ett rent kamikazeuppdrag. Det verkar inte finnas någon gräns för vad en utgåva får kosta eller ens om det finns köpare för det man ger ut. På gränsen till dårskap balanserar 7CD-boxen Lili Marleen» An Allen Fronten« med sången Lili Marleen i mer än etthundrafemtio (150!) versioner. Hur stort kan intresset vara? Lyckligtvis verkar det inte bekymra våra antikvariska tyska vänner.

Bear Family återutger nu, för tredje gången, »Live At The Star Club« med Jerry Lee Lewis och det är naturligtvis heller ingen lågprisvariant. Nej, man öser på för fullt med en förstklassig utgåva i Lp-format, bestående av en 180 gram tung vinylskiva med utvikbart fodral, som när det öppnas viker upp en tecknad karta över de syndiga St Pauli-kvarteren i form av en popup-bild. Inte sedan det engelska skivbolaget Vertigos storhetstid har vinylälskaren fått något så fräckt att vila ögonen på.

Det är på kvällen den 5 april 1964, platsen är världens bästa rockklubb - Star-Club med adress Grosse Freiheit 39 i Hamburg - och under publikens jubel har Jerry Lee Lewis just avslutat en halsbrytande Mean Woman Blues med orden: »Thank you, thank you very much ladies and gentlemen. I´d like to say it´s a pleasure, a great honor, to be back at the fabulous, most beautiful, I mean really swingin´ Star-Club.«

Och visst svänger det. Jerry Lee anför ett stormigt korståg mot all så kallad god smak och iscensätter en ren avrättning på fina manér. Han tillgodoser skoningslöst publikens primitiva behov av direkt tillfredställelse och Nashville Teens tre, Pete Harris - bas, Barry Jenkins - trummor och John Allen - gitarr, kompande medlemmar drivs framåt av den vildögde pianisten, som inte tycks tillåta några stämningssänkande missar. Jerry Lee tänker inte tappa kontrollen över publiken och under »What I´d Say« skriker han - vid sidan av mikrofonen - till någon i bandet »Play that thing right, boy!«.

Miljön var den absolut rätta för Jerry Lee Lewis. På Stora Friheten nummer 39 fanns inga besvärande frågor om bigami eller 1957 års giftermål med den endast tretton år gamla Myra, dotter till Lewis kusin, J.W. Brown. Sex år innan den legendariska kvällen på Star-Club hade Jerry Lee tvingats avbryta en fem veckor lång Englandsturné efter bara tre dagar. Skandaliserad på grund av äktenskapet med barnet Myra, den tredje hustrun för den drygt tjugoårige Jerry Lee och innan han ens skilt sig från nummer två, Jane Mitcham Lewis. Senare lär Myra ha sammanfattat de omtumlande dygnen i England med orden »Here was a man made for people to hate«.

Spelningen på Star-Club i Hamburg var avslutningen på en två veckor lång Europaturné, vars första framträdande, den 19 mars, var live inför engelsk TV-publik i programmet »Whole Lotta Shakin´Going On« (Granada Television). Programmet, som senare döptes om till »Don´t Knock The Rock«, är ett alldeles utmärkt exempel på vad Jerry Lee kunde göra med en publik. http://www.youtube.com/watch?v=1dC0DseCyYE

Närmare än »Whole Lotta Shakin´Going On / Don´t Knock The Rock« för Granada Television kan vi idag inte komma för att förstå hur det även måste ha sett ut vid inspelningen av »Live At The Star-Club«. Eller som författaren Joe Bonomo - i sin utmärkta bok Jerry Lee Lewis »Lost And Found« - så träffande beskriver skivan: »'Live At The Star-Club' is the only album I know that can get you drunk even if there´s no alcohol in your house.«

Recensionen tidigare publicerad på Rootsy i februari 2010

tisdag 25 maj 2010


HAZZE "Hep" ÖSTLUND

FÖR EN NY OCH UPPDATERAD VERSION, SAMT INTERVJU MED HAZZE ÖSTLUND, HÄNVISAS TILL FÖLJANDE LÄNK:

http://raisedonrecords.blogspot.se/search/label/Hazze%20Hep

ELLER ATT ANVÄNDA SIDOFÖRTECKNINGEN TILL HÖGER.

söndag 23 maj 2010




BILLY CHILDISH
Archive from 1959 - The Billy Childish Story
(Damaged Goods)


Genom att till och från köpa skivorna har jag följt Chathamsonen Billy Childishs öden och äventyr i de olika konstellationer, i vilka han har varit den tongivande - The Milkshakes, Thee Headcoates, Thee Mighty Caesars, The Buff Medways och sådant han initierat och producerat - Thee Headcoatees, The Delmonas, Holly Golightly och Pete Molinari för att nämna några.

Efter att ha hört band som Sex Pistols, The Clash, Jam och The Damned, och tilltalats av direktheten i både musik och attityd, tog Childish 17 år gammal 1977 värvning i punkbandet The Pop Rivets. Han har sedan dess aldrig lämnat sin post utan varit rockmusiken trogen.

Med upptäckten av Link Wrays musik ett par år senare förlorade den samtida musiken helt sin dragningskraft på Childish. Ingenting lät ändå lika upphetsande som det som hade spelats in femton till tjugofem år tidigare. Träffande beskriver han sina kommande projekts förebilder med att Thee Mighty Caesars hade The Troggs som utgångspunkt, The Milkshakes befann sig mellan "The Beatles At The Star Club" och "The Kink Kontroversy" och att Thee Headcoats bildades med The Downliners Sect i tankarna. Själv skulle jag vilja fylla på med att The Buff Medways i "Strood lights" och "Medway Wheelers" på ett skickligt sätt tar sig an hur The Who uttryckte sig på sin andra Lp.

Med Billy Childish i sällskap går man aldrig vilse. Han lyfter fram historien, förenar och förädlar musiken från artister som Bo Diddley, The Kinks och Link Wray. I den burleska Thempastischen "Headcoat Lane" med Thee Headcoats drar han med några enkla penndrag ihop "Gloria" och "Baby Please Don´t Go" med skräp-skräck-känslan i The Phantoms "Love Me" och Jackie Morningstars "Rockin´ in Graveyard".

I ett klipp på Youtube redogör Childish för varifrån han hämtar energin: "Från det man är barn ackumulerar man en massa skit som sen längre fram poppar upp. Jag försöker använda mig av det, få något att växa." Och visst växer det. Medräknat sina egna soloskivor måste karln ha, ofta hemma i lägenheten, spelat in och gett ut sammanlagt hundratals singlar, Ep:n, 10"- och 12"-Lp:n och Cd:n. Att han förutom musiker, kompositör och producent även hinner med att vara både konstnär och författare kan bara betyda att han är djävulskt fokuserad och helt utan sömnbehov.

I år fyller Billy Childish femtio och genom sin okonventionella hållning har han blivit en av Europas intressantaste musiker och producenter. Dubbel-cd:n "Archive From 1959 - The Billy Childish Story" innehåller femtio exempel på hur han vill att en inspelning skall låta: "My idea i to try and let the record sound like it wants to sounds like, rather than try and control it or turn it into some kind of a product, so on every song in Thee Headcoats, and every song I´ve written, there is an element of trying to annoy the geography teacher."

Rådet till unga musiker som korsar hans väg är alltid detsamma: "...go out and listen to Link Wray and work out why he sounds more vital than anything the pop stars can rustle up today."

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy 2009)

The THE MIDWEST BEAT
The Midwest Beat
(Dusty Medical)


Med Slades munterhet, Zombies precision och Mamas & Papas goes country på kemiska substanser, ja, så märkligt låter det stundtals om "Girl Gone West", "J Mans´s Blues" och "Crying Over You". The Midwest Beat är fem snorungar från Milwaukee, Wisconsin som fullständigt tar andan ur en!

Trots sin unga ålder låter det som om Midwest Beat redan hört allt av alla som sysslade med stämsång inom sextiotalets gigantiska beatscen. Det är frestande att nämna varje vokalt kunnigt popband man känner till: Beatles, Zombies, Beach Boys, Hollies, Beau Brummels, Tremeloes, Byrds, Marmalade, Roulettes....var får de annars allt ifrån? Är det kanske de friska vindarna från Lake Michigan som syresätter hjärnan med sådan kraft?

Det här är precis det jag väntat på och längtat efter. När sextiotalet varit en stor influens för unga band har det nästan alltid varit garagegenren som attraherat. Ikoner som Sonics, Standells och Count Five har varit självklara förebilder. Jag hade fullständigt tappat tron på att någon längre skulle intressera sig för, eller ens klara av, stämsång i beattraditionen.

Visst tändes det ett hopp när jag hörde vokala storheter som The Magic Numbers debut-Cd, men redan vid skiva två hade jag tröttnat. Detsamma gäller Fleet Foxes självbetitlade album som börjar så fint, men som i längden har för mycket släktskap med folk och progg för att hålla mitt intresse vid liv.

Nu verkar äntligen min väntan vara över. The Midwest Beat har gjort det. Och med både bravur och ungdomlig fräschör dessutom. Hittills bara som en dubbel-Ep i vinyl, men Herregud vad rätt det låter om de sex sångerna. Den här kvintetten har helt fräckt uppfunnit hjulet igen. Med övertygelse och ung energi får de oss nästan att tro att det är första gången som vi hör Merseybeat. Och jag köper det rakt av.

Det som skiljer Midwest Beat från både Magic Numbers och Fleet Foxes är den oförställda lyckan över att lyckas. Och visst är det hissnade att sugas med i Midwest Beats omedelbara närmande till själva kärnan i musiken: lusten, glädjen och entusiasmen!

Som alltid visar sig det enkla vara det svåra. Jag kan inte låta bli att imponeras över hur Midwest Beat, utan tillstymmelse till nostalgi, lyckas förena då och nu och därigenom skapa en hyllning till en tid då allt kändes möjligt och vars musik fortfarande förtjänar att tas på största allvar.

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy)

lördag 22 maj 2010


ROY LONEY & THE PHANTOM MOVERS
A Hundred Miles An Hour 1978 - 1989
(Raven)


Den enda fanclub jag tillhört är den som San Franciscobolaget Solid Smoke Records 1979 startade för sin skyddsling Roy Loney och dennes kompgrupp The Phantom Movers. Vid ett besök i San Francisco 1980 hade jag turen att se gruppen live och inhandlade då också den just släppta mini-Lp:n Phantom Tracks.

Skivdebuten som soloartist, Ep:n ...artistik as hell från 1978, samt första Lp:n Out After Dark (1979) snurrade redan på min skivtallrik. Det enda som fattades mig var en, i begränsad upplaga, exklusiv fanclubssingel, där Loney gör Tommy James & The Shondells Hanky Panky och Troggs With A Girl Like You. Alltså var ett medlemskap nödvändigt.

Roy Loney var frontfigur för den uppsättning av Flamin´ Groovies, om vilken Norton Records Miriam Linna så träffande skriver: “It could be said that the Groovies are the Stones with a fixtion for Sun Records rather than Chess.” (Flamin´Groovies - California Born And Bred)

Flamin´ Groovies struntade fullständigt i den rådande psykedeliascenen och gav 1968 för egna pengar ut mini-Lp:n Sneakers, de fick därefter kontrakt med Epic och gjorde Supersnazz. Bandet fångades slutligen upp av Kama Sutra för de klassiska albumen Flamingo och Teenage Head, 1970 respektive 1971. Hur djupt förankrad gruppen var i traditionell rock & roll fick vi ytterligare bevis på när Buddah Records 1976 släppte Still Shakin´, bestående av bl a en sida live i studion från januari 1971, där deras version av My Girl Josephine är som en ohämmad tryckvåg.

Roy Loney lämnade Groovies 1971 och var borta från musikscenen under större delen av sjuttiotalet. Saknaden blev till slut för stor för mannen som verkade predestinerad att föra rockmusikens traditioner vidare. Ur Flamin´ Groovies hämtade han den stadige och svängige trummisen Danny Mihm och James Ferrell på kompgitarr, lade till Maurice Tani - bas och Larry Lea - sologitarr. Den för Roy Loney perfekta kompgruppen - The Phantom Movers - var född och dess burleska debutalbum, Out After Dark, var med glimten i ögat en klackspark till världen.

Även om Out After Dark - med sin blandning av rockabilly, humor och tidigt surfsound - är hans mest egensinniga och geniala skiva så kommer nästan allt han gjort därefter som mycket god tvåa eller trea. Allra bäst är Loney när han hämtar näring direkt ur låtar som Evil Hearted Ada, High Flying Baby, Comin´ After Me, Second Cousin och Childhood´s End från den tidigare Flamin´ Groovieskarriären.

Med samlingen A Hundred Miles An Hour 1978 - 1989 får Roy Loney äntligen en möjlighet att visa upp vad gjort efter Groovies. Att kunna välja ut tjugoåtta låtar är en ren bedrift av Raven Records, själv samlade jag det bästa ur Loneys produktion 1978 - 2004 och kunde knappt utelämna något.

Till den som först kan tala om för mig vad A:et i Roy A. Loney - han brukar ju ibland presenteras så - står för, skickar jag kostnadsfritt följande tre egenkomponerade samlingar:

ROY LONEY & THE PHANTOM MOVERS 1

ROY LONEY
1 A hundred miles an hour -78
2 Love is a spider -78
3 Least magnificent moment (of my life) -78
4 Don´t believe those lies -78

ROY LONEY & THE PHANTOM MOVERS
5 Born to be your fool -79
6 Used hoodoo -79
7 Phantom movers -79
8 Neat petite -79
9 Return to sender -79
10 People people -79
11 Rockin´ in the graveyard -79
12 I love it -79
13 Scum city -79
14 Trophy -79
15 She run away -79
16 San Francisco girls -79
17 Emmy Emmy -80
18 Down the road apiece -80
19 You ain´t getting out -80
20 Hundred miles an hour -80
21 Act of love -80
22 Don´t believe those lies -80
23 I must behave -80
24 Poor tuxedo -80
25 Hanky Panky -80
26 With a girl like you -80
27 Sorry -81
28 We´re all heroes -81

1 - 4 ep´n »...artistic as hell..« 1978
5 - 16 lp´n »Out after dark« 1979
17 - 24 mini-lp´n »Phantom tracks« 1980
25 - 26 fanclub singel 1980
27 - 28 fr. lp´n »Contents under pressure« 1981


ROY LONEY & THE PHANTOM MOVERS 2

1 Contents under pressure -81
2 Cinema girls -81
3 Last time I´ll cry -81
4 We´re all heroes -81
5 Ain´t got a thing -82
6 My baby comes to me -82
7 Magdalena -82
8 Slip, slide and stomp -82
9 Doctor Boogie -82
10 Panic to a manic degree -82
11 Lana Lee -82
12 Goodnight Alcatraz -82
13 you can´t be too wild -83
14 Slippin´ out the back door -83
15 Fast & loose -83
16 Hey waitress! -83
17 Driving wheel -83
18 The mop flops -83
19 Hangin´ around -83
20 Beware of the ghoul -83
21 Sorry - live
22 Doctor Boogie - live
23 Something else - live
24 Phantom mover - live
25 Drivin´ wheel - live
26 Act of love - live
27 She´s no lady - live
28 Down the road apiece - live
29 Coming after me - live

1 - 4 fr lp´n »Contents under pressure« 1981
5 - 12 fr lp´n »Rock and roll dance party with Roy Loney« 1982
13 - 20 fr lp´n »Fast & loose« 1983
21 - 27 fr »Live track vol. 1«. Outgiven fanclub-kassett, inspelad tidigt 80-tal.


ROY LONEY & THE PHANTOM MOVERS 3

1 Nobody -89
2 Boy, man -89
3 Ruin your shoes -89
4 Deviled eyes -89
5 Bad news travels fast -89
6 Cry like the wind -89
7 Feel so fine -89
8 Chicken run around -89
9 Here comes Curly -89
10 Your best friend´s number -89
11 Send in the girls -89
12 Steppin´ around -89
13 Nervous Slim -89

ROY LONEY & THE A-BONES
14 Stop it baby -93
15 You know what you can do -93
16 Jump into the river -93
17 Smoke rings -93
18 Made in the shade -93

ROY LONEY & THE YOUNG FRESH FELLOWS
19 I couldn´t spell !!*@! -94

ROY LONEY & THE LONGSHOTS
20 Get of the phone -94
21 Neo mondo -94
22 Slow death -94
23 Five times a fool -04
24 Jennifer whenever -04
25 Nobody does it -04
26 She´s the one -98
27 Move it baby -98
28 Unoriginal sin -98
29 Let me go -98
30 Who´ll be the next in line -98
31 You don´t owe me -04

1 - 13 fr »The scientific bombs away« 1989 (Norton & AIM utgåvorna)
14 - 17 fr ep´n »Boy meets Bones« 1993
18 fr A-Bones cd´n »Daddy wants a cold beer« 2004
19 fr »Turban renewal - A tribute to Sam the Sham & the Pharaohs« 1994
20 - 22 fr »Full grown head« 1994
26, 27, 29 & 30 fr ep´n »Record party« 1998
23 - 31 fr »Drunkard in the think tank« 2004

Ni som inte kan svaret får som tröstpris njuta av följande klipp från youtube. http://www.youtube.com/watch?v=BRD2IADQsrs&feature=related Håll till godo, av den här sorten finns allt för få.

Besök också gärna Micke Werkelins Roy Loneysida http://werkelin.se/music/royloney/


Fotnot 1. Skulle ni händelsevis resa till San Francisco, gör då gärna ett besök i Jack´s Record Cellar på 254 Scott Street och växla några ord med Roy Loney som förestår affären. Miljön är av det slaget att man gärna dröjer sig kvar några timmar, rotande i de spännande skivbackarna eller storögt betraktande väggarnas alla affischer. Skulle ni därefter hamna på krogen tillsammans med Loney så uppskattar han Dry Martini och vill ha två gröna oliver i. Var inte orolig, karln är anspråkslös, lättsam och trevlig.

Fotnot 2. Flamin´ Groovies flyttade efter Roy Loneys avhopp till England och spelade - med Dave Edmunds som producent - in mästerverket Shake Some Action. För gitarristen Cyril Jordan var Beatles och Byrds det största som hänt mänskligheten och med honom vid rodret skapade gruppen - med albumtrion Shake Some Action, Flamin´ Groovies Now och Jumping In The Night - en både fräck och stilren hyllning till sextiotalets beat boom.


(recensionen tidigare publicerad på Roosty december 2009)

fredag 21 maj 2010


LOUIE AND THE LOVERS
The Complete Recordings
(Bear Family)


Jag har sagt det förut. Storheten bakom all viktig rockmusik ligger i att din grannes grabb, med ganska enkla medel, kan visa sig vara den mest begåvade uttolkaren. Louie Ortega och medlemmarna i The Lovers är ytterligare en bekräftelse på sanningshalten i påståendet.

Gruppen, då fortfarande under namnet Country Fresh, fångades i förbigående upp av Doug Sahm, som snarast såg till att placera de inte ens tjugoåriga musikerna hos Epic Records. Med Sahm som producent och mindre än arton timmar i Columbus Studios i San Francisco var debutalbumet »Rise« både inspelat och färdigmixat. På lika kort tid hamnade den i reabackarna och har sedan utgivningsåret 1970 varit en kär hemlighet bland samlare av amerikansk rotmusik.

Någon betalning såg gruppmedlemmarna aldrig till, men det handlade heller aldrig om pengar för Ortega och hans grupp. Ett par begagnade högtalare från Doug Sahm och den euforiska känslan av att för ett kort ögonblick äga världen var ersättning nog.

Precis som utgåvan av Jim Fords »Harlan County« från samma tid lyfter nu Bear Family fram den likaledes utmärkta »Rise« med Louie And The Lovers. Även denna gång med ett digert bonusmaterial, bestående av unika fotografier, singelspår och outgivna inspelningar från 1972 samt den för Atlantic Records 1973 påbörjade, men aldrig utgivna, andra Lp:n.

Doug Sahms genialt nakna produktion ger en avspänd känsla som har mer med Sam Phillips idéer att göra än de tunga rockproduktioner som samtida Led Zeppelin då dominerade världen med.

Uppvuxna i Salinas i Kalifornien och med mexikanska föräldrar skapade Louie And The Lovers på »Rise« sin helt egna variant av chicanorock, vars huvudsakliga influens kommer från sextiotalets starka San Franciscoströmningar av folkrock och psykedelia . Det är säkert ingen tillfällighet att sånger som titellåten »Rise«, »I´ve Always Got You On My Mind«, »I Don´t Want To Be Seen With You«, »If The Night« och »It´s The Morning« låter som något grupper som We Five, The Mojo Men eller tidiga Jefferson Airplane skulle ha kunnat spela in. Inte heller att »Driver Go Slow« så starkt påminner om gruppen »It´s A Beautiful Day«.

En andra, men mindre dominant, influens är Creedence Clearwater Rivival och då framför allt den fenomenala enkelhet med vilken John Fogerty skrev sin musik, vilket måste ha varit en betydande inspirationskälla för Louie Ortega, som, med några få undantag, ensam står för all text och musik. Sången »Royal Oakie« är som hämtad ur CCR:s tidiga produktion.

Den mexikanska bakgrunden, närheten till San Francisco med dess fullständiga explosion inom folkrock och psykedelia, samt CCR:s envisa betonande av rockmusikens rötter var den plattform utifrån vilken Louie And The Lovers spelade in »Rise« - en av rockmusiken mest älskvärda och egensinniga skivor.

Förutom »Little Georgie Baker« och den lysande »Tomorrow Just Might Change« står det delvis Jerry Wexlerproducerade bonusmaterialet - med gästande musiker som bl a Flaco Jimenez, Dr John och Doug Sahm - mer stadigt i tex-mextraditionen. Ett av undantagen är »Forgive Me This Time« där man för ett kort ögonblick återskapar magin från »Rise«, vilken fortfarande är den största anledningen att köpa Louie And The Lovers »The Complete Recordings«

Att just Lennart Persson skrivit texten till Bear Familys utgåva av »Rise« är ett värdigt avslut på en lång och viktig insats inom musikjournalistiken, inte minst för musiker som Louie Ortega och läsare som mig.

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy hösten 2009)

CHARLIE RICH
The Ballads Of Charlie Rich
(Bear Family
)

Den mest mångsidige artisten i Sam Phillips stall var onekligen pianisten och sångaren Charlie Rich. Han blandade lekande lätt genrer som blues, rock & roll, rhythm & blues, gospel och slängde ogenerat in stänk av både country och jazz. Det är därför ingen överraskning eller överdrift när Bear Family i reklamen för "The Ballads Of Charlie Rich" påstår att Rich även var sin tids bäste vite soulsångare. Själv vill jag fylla i med att Charlie Rich var en av de mest själfulla sångare som populärmusiken burit fram, någonsin!

Långt innan han fick sitt kritvita hår, smeknamnet The Silver Fox och ett brett genombrott med sånger som "Behind Closed Doors" och "The Most Beautiful Girl" var Rich en mästare på romantik. Den högkyrkliga sång och musik hans föräldrar framförde i hemmet fick barnet Charlie Rich att röras till tårar. Känsligheten att djupt beröras av musik kommer till fullt uttryck, när vi nu för första gången får en samling bestående av uteslutande de ballader han spelade in för bolagen Sun, RCA Victor och Smash under perioden 1958 - 66.

Det Suninspelade materialet hamnade utan undantag i Phillips arkiv och publicerades 1998 i 3cd-boxen "Charlie Rich - Lonely Weekends / The Sun Years 1958 - 1962". Möjligen härrör inspelningarna från de många sessioner, där Phillips lät Charlie Rich fritt använda studion för att få svar på vilken typ av artist han skulle lansera. Det befriande hänsynsfulla kompet sätter rösten och pianospelet i centrum och tillåter lyssnaren att försjunka och vila i den magi som det är så få artister förunnat att kunna skapa.

Vanligtvis är jag ingen älskare av crooners typ Nat King Cole, Andy Williams och Dean Martin, men när Rich i "River, Stay Away From My Door" och "Tomorrow Night" drar på sig smokingen då stannar spelautomaterna och Las Vegas bleknar.

Något av en vattendelare för femtio- och sextiotalsepokens vokalister, sången som skiljer agnarna från vetet mer än kanske någon annan är "Unchained Melody". Det krävs sångare av Elvis Presleys, Gene Vincents och Tom Jones kaliber för att göra den vackra melodin rättvisa. Att Charley Richs version från våren 1960 förblev en hemlighet i över tio år, kan bara tolkas som ett bevis på vilka extremt höga krav Sam Phillips eller Rich själv ställde på materialet som skulle offentliggöras. Arrangemanget med ett nedtonat, enkelt komp - bestående av piano, gitarr, bas och trummor - i kontrast till Richs rika röst är helt enkelt formidabelt.

De åtta år som "The Ballads Of Charlie Rich" omfattar, tillsammans med den tidigare Bear Familysamlingen "Charlie Rocks", visar vilken exceptionell talang sångaren och pianisten Charlie Rich var begåvad med.

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy hösten 2009)


CHARLIE RICH
Charlie Rocks
(Bear Family)


1.2.3. . . . . .10. Nej, jag reser mig inte efter den knock-out Charlie Rich delar ut när vi på "Charlie Rocks" i koncentrat får en påminnelse om mannens storhet.

Ingen annan av Sam Phillips artister imponerade så mycket på honom som pianisten och sångaren Charlie Rich: "I don´t think I ever recorded anyone who was better as a singer, writer, and player than Charlie Rich. It is all so effortless, the way he moves from rock to country to blues to jazz" ("Good Rockin´ Tonight" - Colin Escott & Martin Hawkins).

Så stilmässigt mångbegåvad var Rich att Phillips till en början inte alls visste hur han skulle lansera honom. Första kontakten ledde till att Rich fick gå hem igen, med en packe skivor av Jerry Lee Lewis under armen för att studera dennes vulgära utspel och en uppmaning att komma tillbaka med något egenkomponerat - avsett främst för någon av Sun Records redan etablerade artister.

Och visst tog Rich snabb lärdom. Sam Phillips placerade "Right Behind You Baby" i händerna på Ray Smith och "Break-Up" hos Jerry Lee, som den senare fick en halvhit med och därmed visade att Rich var en låtskrivare att räkna med.

För att få något användbart ur artisten Charlie Rich lät Phillips honom spela oavbrutet medan bandspelaren rullade. 1960 kom så genombrottet med "Lonely Weekend", vilken - både med och utan körarrangemang - har stark gospelkänsla. En influens som var påtaglig i ett flertal av Richs tidiga inspelningar. Andra exempel är "Big Man", "Big Boss Man" och "The Ways Of A Woman In Love".

När Charlie Rich rullar New Orleanstangenterna i den egna inspelningen av "Break Up", den suggestiva "Midnite Blues", "I Washed My Hands In Muddy Water" (herregud, jag har aldrig hört den magiska sucken av vällust 10 sekunder in i låten tidigare.) och den lekfullt svängiga "Just A Little Bit Of Time", då vet jag att jag är förlorad. Utan ett inköp av även Bear Familys 3cd-box "Charlie Rich - The Sun Years 1958 - 1962" som stöd kommer jag aldrig att resa mig igen.

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy sommaren 2009)

torsdag 20 maj 2010


AMOS MILBURN
Amos Milburn Rocks
(Bear Family)


Det går knappast att hitta någon som det svängde mer om än Amos Milburn. Trots sitt ständiga hyllande av sprit och festande står alkoholromantikern stadigt på fötterna - eller snarare sitter, för det är ju pianist han är. Och inte vilken pianist som helst, här handlar det om tangentspel i rakt nedstigande led från boogie woogiegiganterna Pete Johnson, Albert Ammons och Meade "Lux" Lewis.

När Fats Domino fick frågan om sin största förebild var han inte sen att svara: "His name was Amos Milburn, I really liked his piano style." Och stil hade Milburn, alldeles oavsett om det gällde hårdsvängande jumpblues och boogie eller mer sofistikerad rhythm & blues i Charles Browns anda.

Beskrivningarna av barlivets frestelser var centrala för Milburns inspelningarna gjorda för Aladdin Records mellan 1946 - 1957, och de levererades alla med den vänliga framtoning som var så karaktäristisk för honom. Det spelade ingen roll om han hade en höjdarkväll i Chicken Shack Boogie och House Party (Tonight) eller var mer ångerfull som i Vicious, Vicious Vodka, Let Me Go Home Whiskey och Bad, Bad Whiskey så var framförandet alltid både övertygande och trovärdigt. Den här mannen visste vad han pratade om. Damer, dans, klackarna i taket, sprit och bakfylla var hans vardag. Så till den milda grad att han, efter ett antal hjärnblödningar, aldrig blev äldre än femtiotvå år.

Amos Milburn var en sjuhelvetes pianist och sångare och på Amos Milburn Rocks får han visa att han tillhörde de verkligt stora inom efterkrigsrhythm & bluesen. Han var en av de som krattade manegen och gjorde livet lättare för den kommande generationen av rock & rollartister. Lyssna på den magiska Down The Road Apiece - inspelad redan 1946 - allt finns där redan.

Att rhythm & blueskonnässören Jonas Bernholm, under sent sjuttio- och tidigt åttiotal, tillägnade Amos Milburn tre Lp-utgåvor på en av sina tyngsta etiketter - Mr R&B Records - måste anses vara lika prestigefyllt som tre stjärnor i gourméernas Michelinguide. Endast Louis Jordan, Roy Brown, Wynonie Harris, Charles Brown och Jimmy McCracklin har samma status i Bernholms katalog. Amos Milburn var helt enkelt toppklass.



Fotnot 1. Amos Milburns skivor på etiketten Route 66 är: AMOS MILBURN & HIS CHICKENSHACKERS - Just One More Drink (Kix 7 - 1978), AMOS MILBURN & HIS ALADDIN CHICKENSHACKERS - Rock, Rock, Rock (Kix 21 - 1982) och AMOS MILBURN - Let´s Rock A While (Kix 28 - 1985). Den sistnämnda innehåller även Jonas Bernholms gripande intervju med Milburn gjord i november 1978, drygt ett år innan Milburn avled. Långt från stjärnglansens dagar berättar pianisten om hur han inte bara förlorat sina sångrättigheter utan även förmågan att spela. En hjärnblödning förlamade hans vänstersida och en följd av allt stillasittande ledde till dålig blodcirkulation och amputering av vänster ben. Hans inkomst var en blygsam militär pension samt socialhjälp. De enda royalties han erhöll kom från Jonas Bernholms utgåvor.


Fotnot 2. Den som stött på artisten Amos Milburn Jr tror kanske att giganten ovan var hans far, så är dock inte fallet. Amos Milburn Jr hette egentligen James Thomas Russ Jr och även han var pianist. Sin musikaliska bana började Jr i slutet på femtiotalet vid tangenterna bakom Percy Mayfield. Som femtonåring träffade han Amos Milburn och blev så tagen av dennes musik och personlighet att han, med den förras tillåtelse, lånade namnet. Hans berättelse och skivkarriär - bl a ett par fina duetter med Renee All: Jump And Shout och Big Building, både inspelade 1965 - finns dokumenterad på Lp:n AMOS MILBURN Jnr - You Used Me and other Texas Rhythm & Blues songs (Mr R&B records 1982


(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy hösten 2009)

onsdag 19 maj 2010


BUDDY HOLLY
Baby Let´s Play House
(Rollercoaster Records)


Våren 1956 skivdebuterade Buddy Holly med »Blue Days-Black Nights / Love Me«. De som varit med honom i Nashvillestudion Bradley´s Barn var sologitarristen Sonny Curtis - för många känd som kompositören bakom »I Fought The Law« - basisten Don Guess och studiomusikern Grady Martin på kompgitarr. De två förstnämnda var jämngamla kompisar från Lubbock, Texas, det var alltså från tiden innan The Crickets blev hans kompgrupp.

Inspelningen, som är gjord i januari 1956, är ett fint exempel på den musik Buddy Holly - innan rock & roll som begrepp blev gängse - kallade för western & bop och som i det här fallet är detsamma som rockabilly.

Ytterligare två besök i Nashville gjordes samma år, men Decca Records - med artister som Red Foley, Ernest Tubb och Kitty Wells - var för tungt förankrat i country för att veta vad man skulle göra med Holly. Bolagsbossen Paul Cohens tilltro till sin nya artists förmåga sammanfattades med orden: »the biggest no talent I have ever worked with« (The Complete Buddy Holly / M Jones & J Beecher).

Påverkade av svart rhythm & blues och Elvis Presleys initialt lokala framgång övade Buddy Holly och trummisen Jerry Allison - som p.g.a. skolförpliktelser inte kunde medverka på första singeln - hösten, vintern och våren 1955/-56 hemma i familjens Holleys vardagsrum och i brodern Larry Holleys garage och det är från några av dessa tillfällen som inspelningarna på 10“-Lp:n »Baby Let´s Play House« härstammar.

Rollercoaster Records låter oss för första gången höra de hemmagjorda inspelningarna i original, utan onödiga pålägg gjorda av en klåfingrig Norman Petty och hans husband The Fireballs efter Hollys död.

Om Cohen och Decca tvivlade på Hollys kapacitet så lät han själv sig inte nedslås av bolagets bristande intresse. Parallellt med resorna till Bradley´s Barn i Nashville fick han via sin hemmapublik och som förband till Lubbockgästande artister som Ferlin Husky, Hank Thompson och Elvis Presley bekräftelse på att han var på rätt väg. Med ett sanslöst lössläppt sound som i »Holly Hop« (enligt omslaget skriven av Ella Holley - alltså modern, man tror inte det är sant!) får vi ett enastående bevis för hur fel Paul Cohen hade och hur rätt Buddy Holly alltid varit.

Jerry Allisons trumspel är en ingrediens som - precis som i fallet Dickie Harrell i Gene Vincents grupp The Blue Caps - inte går att bytas ut eller lyftas bort. En fenomenal musiker som i mötet med Buddy Holly träffade sin jämlike och tilläts att fritt utveckla sitt underbara trumspel. Det går inte att tänka Buddy Holly utan att samtidigt tänka Jerry Allison. I klassiska låtar som bl.a. »Baby Let´s Play House«, »Bo Diddley«, »Good Rockin´ Tonight«, »Rip It Up«, »Brown-Eyed Handsome Man«, »Shake Rattled & Roll« och »Honky Tonk« får vi ett rejält smakprov på den entusiasm och målmedvetenhet som drev Holly och Allison framåt mot samarbetet med basisten Joe Mauldin, producenten Norman Petty, Coral resp. Brunswick Records och det efterlängtade genombrotten med John Wayne-frasen »That´ll Be The Day«.

Vi kan vara lika glada för att amerikanska Decca Records avböjde Buddy Holly som att dess engelska moderbolag tackade nej till The Beatles. Kanske är det rockmusikens två viktigaste dumpningar.

Fotnot 1: Buddy Holly hette egentligen Buddy Holley - eller för att vara korrekt, Charles Hardin Holley. Den annorlunda stavningen av efternamnet kom sig av en felskrivning på första skivkontraktet 1956, vilken Buddy beslöt sig för att behålla.

Fotnot 2: Gruppnamnet Buddy Holly with The Three Tunes användes aldrig av Buddy själv, det var istället så man presenterades av Decca Records när dessa, efter Hollys genombrott, släppte inspelningarna gjorda i Nashville 1956.


(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy hösten 2009)

ROLLING STONES I ORIGINAL

En genomgång av originalversionerna till de låtar som The Rolling Stones gjorde coverinspelningar på från mitten av 1963 fram till början av 1966. Ytterligare fyra program kommer att spelas in hösten 2010.





ROST!

Minns ni den förnämliga trion Rost, hemmahörande i Stockholm och bestående av Janne Oldeus - gitarr och sång, Matts Alsberg – bas och sång & Peter Smoliansky – trummor. Deras historia var relativt kort och det de lämnade efter sig är allt som allt: en Ep 1981, en Lp och en singel 1982, samt ett överblivet spår som slutligen hamnade på en av alla dessa samlings-Lp:n som Kjell Andersson och EMI gav ut.

Kommer inte riktigt ihåg, men jag antar att singeln kom före Lp:n. Vad jag däremot minns är hur fräck jag tyckte, och fortfarande tycker, deras version av Charlie Whiteheads ”(Shu-Doo-Pa-Poo-PooP) Love Being Your Fool” var. De drar upp tempot och ökar tyngden i förhållande till Whiteheads mer sofistikerade northern souloriginal från 1973, producerad av Swamp Dogg. Som b-sida valde Rost en egen låt, ”Book Of Don´ts”. Den återkom senare i en ny version på deras Lp, men här driver den på mer och är bättre. Busvisslingar är dessutom alltid välkomna i sådana här sammanhang!

När sedan Lp:n kom var den naturligtvis ett givet köp. En tung ”I Take What I Want” ligger som första spår och är en av två Sam & Dave-låtar, den andra är en snyggt gjord ”Broke Down Piece Of Man” som Steve Cropper varit med om att skriva. Förutom redan nämnda ”Book Of Don´ts”, finns ytterligare fyra originallåtar som alla håller hög klass, varav ”Goodbye Clowns & Yockomo” sticker ut mest. Little Walters ”Mean Old World” känns kanske lite onödig, men versionen av Charlie Richs ”Lonely Weekends” är både nödvändig och fullständigt lysande i sitt rasande tempo. Trots bra egna låtar och väl valda soulcovers så är det här skivans mest minnesvärda fyra minuter . Här finns inget tillrättalagt, istället visar ”Lonely Weekends” hur bra Rost lät live.

Deras allra första inspelning var dock den förträffliga live-Ep:n ”Levande Rost”. Det är möjligt att gruppen själv inte håller med, musiker brukar ju bli lite petiga beträffande sina egna inspelningar, men det här är det bästa Rost gjorde!
Först en underbart nonchalant version av Dennis Lindes ”Call Me Honey”. Därefter den mästerliga ”Fools Like Me”, skriven av Jack Clement åt Jerry Lee Lewis som b-sida till ”High School Confidential” 1958, men inspirationen verkar snarare vara hämtad från Jerry Lees första singel ”Crazy Arms” från 1956. Där hittar man samma okonstlade inlevelse som Janne Oldeus har i ”Fools Like Me”. Båda sjunger som om de försöker ta sig upp ur ett underläge! Det är tveksamt om rockmusik kan bli större än så här, gitarren tuggar på i fullständig harmoni med basen och den tungt slående, följsamme Smoliansky. Men framför allt - lyssna på det sätt han sjunger och den långt bak liggande gapiga körsången i refrängerna. Stor konst!

Den hårdaste kärnan av Hank Williams fans kanske ruskar på huvudet åt ”Lost Highway”- som hamnade på samlingsskivan ”Radio Parlophone / andra sändningen” 1983 - men jag är inte helt säker på att Hank själv skulle ha gjort det. Om inte helt stilrent så i alla fall mycket charmigt.

För att sammanfatta så var Rost kanske det sista unga svenska rockbandet som tittade i backspegeln, tog en originallåt och gjorde den till sin egen. Tre suveräna musiker, massor av ung energi och ett stort intresse för country och svart musik är en lyckad kombination. I sina bästa stunder var Rost till och med större än summan av de tre delarna tillsammans!

Oldeus blev, och är väl fortfarande, husgitarrist i Jerry Williams olika kompband, Alsberg dök efter några år upp i Lolita Pop och Smoliansky hamnade hos Eldkvarn…och där tappade jag intresset!

Om Kjell Andersson är kvar hos EMI / Parlophone - finns etiketten ens? - så borde han genast plocka ihop en cd med allt Rost gjorde, gärna med eventuellt överblivet material - Vi kan alla behöva en Rostbehandling! Dessutom behöver jag en av Rosts turnéaffischer, någon som har en till försäljning?

(Artikeln tidigare publicerad 2004 på Rootsys forum. Konsertrecensionen nedan även den publicerad på samma plats vintern 2005.)


Välkommen tillbaka ROST!

Stockholms styggaste trio ROST är alltså tillbaka och igår, tisdag 050118, gjorde gruppen en makalös spelning på söderpuben Big Ben i Stockholm. Helt utan tecken på ringrost och med ribban högt satt öppnade de med Freddy Kings ”Hide Away”, tätt följd av Dennis Lindes ”Call Me Honey” och Sam and Daves ”I Take What I Want”. Av Matts Alsbergs egna låtar valde man att göra de två bästa, ”Book Of Don´ts” och ”Goodbye Clowns & Yockomo”.

Alsberg fick även chansen att visa vilken utomordentlig sångare han är. Förutom en mycket snygg version av ”The Man In Me” - hämtad från Dylans Lp ”New Morning” 1970 - så gav han sig på en av mina absoluta Charlie Rich-favoriter, ”Midnight Blues”. Den kom ursprungligen 1962 som b-sida till singeln ”Easy money” på Sam Phillips etikett Phillips International. En otroligt svängig produktion med tidsenlig tidigt 60-talsspretig kör och till ett rullande pianokomp sjunger Rich den fullständigt lysande. Phillips - som rankade Rich som en av de största - måste ha suttit med ett jätteleende när han hörde vad som fanns på bandet. Alsbergs version var både överraskande och övertygande. Att få en sådan pärla serverad, och med all den känsla i framförandet, fick mig att inse att det här var en kväll då alla mina förväntningar skulle infrias!

Det som gör Rost så speciella är deras utsökta smak och strax innan ”Midnight blues” attackerade man Randy Newmans ”Have You Seen My Baby”. Naturligtvis i Flamin´ Groovies-versionen, hämtad från Lp:n ”Teenage Head” (1971).

Oldeus har, i både spelstil och sätt att sjunga, lyckats behålla all den energi som annars så ofta försvinner med stigande ålder. Han gör Bo Diddleys ”I Can Tell” helt i nivå med det sätt som Wilko Johnson brukar göra den live och det är väl där man skall placera ROST, bland 70- och tidiga 80-talets pubrockband – alltså mera brittisk rhythm & blues än bluesrock!

Kvällen andra stora överraskning var versionen av ”Shape I´m In” från The Bands tredje Lp ”Stage Fright” (1970) samt en gapig ”Shakin´ All Over”. Som extranummer fullständigt exploderade gruppen i Eddie Cochrans ”Summertime Blues”, så tung att Blue Cheers säkert skulle rodna vid en direkt jämförelse.

Kvällen gick naturligtvis alldeles för fort och visst hade det varit ytterligare ett plus om de även gjort sin enastående tolkning av ”Fools Like Me”. Förhoppningsvis kommer Rosts kunnande, känsla och stora kärlek till rötterna åter att ställa dem på scen tillsammans - och då även med ”Fools like me” på låtlistan!

Tack för en höjdarkväll!


CHRISTER KNUTSEN & SACRED HEARTS
The Way It Will Always Be
(ccap)


Redan från de första sekundernas inledande klockspel vet jag att det här kommer jag att gilla. Den för mig nya bekantskapen Christer Knutsen har med vinylsingeln "The Way It Will Always Be", utan att för ett ögonblick bli banal, skapat sofistikerad sommarlätt popmusik där Big Star möter Marshall Crenshaw mot en bakgrund av 10CC-stämmor.

För en låtskrivare verkar inget vara så svårt som att skriva, arrangera och framföra en popsång på ett trovärdigt sätt. Det skenbart enkla har många fallgropar och det kan lätt sluta i rena pinsamheter. Christer Knutsen är med "The Way It Will Always Be" som ett sådant där labyrintspel med kula, där han skickligt och smidigt undviker alla förödande hål. Och precis lika vanebildande som spelet i sig är, är det bitterljuva stycke musik han skapat. Bara en gång till...

Vid ett besök på Knudsens myspacesida, http://www.myspace.com/christerknutsen, visar det sig att han där även gör en strålande version av Chris Bells titellåt från dennes enda soloskiva, "I Am The Cosmos". Kan man då annat än kapitulera? Nej, inte jag i alla fall!

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy våren 2009)

MACK VICKERY
Live at the Alabama Women´s prison
(Bear Family
))

Om det är kärleken till just Mack Vickerys musik, behovet av en kvälls underhållning eller så enkelt som längtan efter en karl det vet inte jag, men de kvinnliga internerna är i extas på det lika obskyra som suveräna albumet "Mack Vickery - Live at the Alabama Women´s Prison". Nu äntligen återutgiven som CD.

Idén till plattan fick Vickery efter att ha lyssnat på Johnny Cashs inspelning från Folsom Prison. Tillståndet att få spela in lär han ha fått först efter att själv ha åkt ner och bjudit ut den kvinnliga fängelsedirektören. Och lade han ner bara en bråkdel av den charm som han kopplar på framför den här publiken så lär uppgiften ha varit en barnlek!

Öppningsspåren Harlan Howards "Life Turned Her That Way" - vilket ursprungligen var tänkt som skivans titel - och den egna “A Woman Who Walks On The Wild Side» måste ha appellerat direkt till mottagarna. Åttio procent av de intagna satt där för mord på sina otrogna män. “See See Rider«, så som vi är vana att höra Elvis Presley göra den, blir den här kvällen med en ny text till "Alabama Women´s Prison Blues". Låter det insmickrande? Inte alls. Det var säkert precis vad den här publiken behövde.

Jag vet inte om damerna var tvungna att sitta still under konserten, men jag kan sätta knäskålarna -ja, t o m hörseln - på, att när Vickery och bandet gör två av Joe Souths mest kända låtar, "Walk A Mile In My Shoes" och "Games People Play", då kan ingen levande ha suttit ner! Publiken lyfter nämligen taket!

Som en fattigmans-Presley gör Vickery i Julia Tutwiler Prison, Wetumpka, Alabama, exakt vad Elvis gjorde i Las Vegas. Repertoaren - blandningen av country, gospel och rock & roll, soundet och rösten är i klass med den store själv. Om jag ställts inför valet den där kvällen 1970, så hade jag hellre följt med Vickery till Wetumpka än Presley till Vegas.

På frågan om hur han minns spelningen svarade Vickery: "Hot, it sure was hot" och menade då inte bara förhållandet till publiken, utan även lokalen som saknade all form av ventilation och luftkonditionering. Det var så hett att hans genomblöta skjorta färgade av sig på kroppen.

Mack Vickery tackar publiken med orden: "We´ve played for a bigger audience, but we´ve never played for any greater audience". Ja, publiken gör faktiskt skivan till vad den är. Det här är helt enkelt en av de bästa liveskivor jag hört och förtjänsten är inte enbart Vickerys.

Skivkarriären sträcker sig bakåt till senare delen av femtiotalet och fram genom sextio- och sjuttiotalet, då han gjorde rockabilly- och countrysinglar för småbolag. Under pseudonymen Atlanta James släppte han singeln "Meat Man", senare inspelad av Jerry Lee Lewis, och "The Farther I Let Her Go". Båda finns med här som bonusspår, liksom även den tidigare outgivna "Boston´s Busiest Peeping Tom".

Bonusspåren visar vilken utmärkt sångare och mångfacetterad låtskrivare han var. "Meat Man" är sugande träskrock i Tony Joe Whites anda, "The Farther I Let Her Go" är fullt i klass med den utmärkte Ronnie Selfs AMY-inspelningar från 1968: "High On Life" och "The Road Keeps Winding" och "Boston Busiest Peeping Tom" är blue-eyed-soul i nivå med Charlie Rich. Allt dock med ett eget och personlig uttryck. Kan det bli bättre?

Bakgrunden är den vi känner från så många av hans kollegor och generationskamrater. Född under ytterst knappa förhållanden i Town Creek, Alabama. Ett samhälle bestående av ett postkontor och nästan inget mer. Modern dog när Mack var bara fyra år gammal och fadern flyttade runt med de åtta barnen dit där arbete fannns - Michigan, Ohio, Alabama och Tennessee.

Via radion blev blues och country det som väckte hans musikaliska intresse. Jimmy Reed, Lightnin´ Hopkins, John Lee Hooker, Hank Williams och Jimmie Rodgers var de stora förebilderna och redan från start tänkte han aldrig på något annat än musik. Hans vän, låtskrivaren Merle Kilgore fäller följande kommentar: "I never met anybody in my whole career that wanted to be around the music twenty-four hours a day, but all Mack Vickery wanted to do was to sing, be in clubs and be around music people. He just didn´t want to go to bed". Sympatisk, eller hur?

Låtskrivandet kom att bli hans starkaste kort. Artister som Hank Williams Jr, Faron Young, Tanya Tucker, Johnny Paycheck, Waylon Jennings, Johnny Cash, George Jones och inte minst Jerry Lee Lewis har spelat in hans sånger. Den sistnämnda dessutom ett antal, bl a den sanslöst svängiga "Rockin´ My Life Away".

I Jerry Lee såg Vickery en själsfrände och han kom under ett antal år även att ingå i Lewis band. Om den vildögde pianisten hade Vickery bara gott att säga:"I rode with Jerry on the road for a couple of years and we did a lot of partying together...We had much in common - music, women, songs, rockin´ and the Lord. When it comes to Jerry, truth is stranger than fiction..."

Mack Vickery dog sextiosex år gammal av en hjärtattack i december 2004. Svensken Kent Heineman träffade honom tidigare samma år för den intervju som finns publicerad i cd-utgåvans texthäfte. För er som vill ha mer, rekommenderas filmaren och journalisten Jonas Simas tre timmar långa dokumentär "Countryland" - http://www.sima.nu/index2.htm , inspelad 1975. Under namnet Atlanta James samtalar Vickery med Sima och gör "Meat Man" live.

Fängelseskivan sålde inte alls och bolaget, Mega Records, tvingades i konkurs. Om det var omslagets fel, eller en allmän illvilja till idén att spela in den på ett kvinnofängelse lär vi aldrig få veta. Det borde ha varit en lika säljande platta som "Johnny Cash at Folsom Prison". Det är dags att skipa rättvisa. Ge den en chans.

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy sommaren 2008)

måndag 17 maj 2010


ERIK LINDAHL
Blue Shots
(Journal, bok)


Vi är många som vet hur det lät, men antagligen ganska få som vet hur det verkligen såg ut i den svarta bluesmusikens vardag - både för dess utövare och deras publik. Visst har man läst historier, anekdoter och sett fotografier på ruffiga barer och fattiga miljöer, men inga så nakna, levande och själfulla som de bilder fotografen Erik Lindahl tog från mitten av sjuttio- till början av nittiotalet.

Med stor respekt befinner sig bluesentusiasten Lindahl mitt i den miljö, i bl a Texas, Louisiana, Chicago och Los Angeles, där de bluesartister han har plåtat lever. Men han stannar inte bara på de syltor - jag har aldrig någonsin tidigare sett bilder där begreppet “sylta» varit mer adekvat - där de spelar, utan han följer dem även in i deras privatliv. På deras arbeten, i deras hem och bland deras familjer.

I ett skjul, under en naken glödlampa och med tvätt hängande på väggen, visar den numera legendariske R L Burnside sin sonson Gary några bluesknep på sin gitarr. Bilden på den gitarrspelade frisören Wade Walton är ren glädje. Vi får följa James “Tail Dragger« Jones både i arbetet som fiskförsäljare och senare på kvällen nere på knä inför sin publik.

Det här är inget reportage från en välordnad bluesfestival, men heller inget socialpornografiskt gottande. Personerna på bilderna ber inte om ursäkt för sig. Vare sig det handlar om en pokerspelande Buddy Guy, en fikande Muddy Waters eller den eftertänksamme och piprökande Albert King.

Det finns en kaxighet, utan att för ett ögonblick vara dryg, i bilderna från Chicagos Maxwell Street Market som saknar motstycke vid konsertfotografering. På en dammig parkering, vid vad som förefaller vara rivningskåkar, har Stoney B. Blues & the Chicago Blozerz plockat upp instrumenten och aldrig tidigare har så mycket musik kommit ur en stum bild!

I Lindahls bluesskildring befinner sig publiken lika mycket i huvudrollen som artisterna. Utan att vare sig skämmas eller hämmas visar man upp allt från glädje och ömhet till ren lust. En gitarrspelande Willie Kent trycks mellan två kvinnor, varav den framifrån drar upp sin kjol och blottar sina trosor. Det krävs ingen jättebegåvning för att förstå vilken typ av rörelse som pågår. Paren som dansar The Boogaloo och The Slop är långt mer än bara sensuella!

Musiken och publiksorlet från den glada och stökiga publiken strömmar emot läsaren. Doften av rök, parfym, svett och grillad tvättbjörn blir verklig genom att Lindahls unika bilder fullständigt sjuder av liv. Det här är helt enkelt det bästa jag sett i bokväg!

Det krävs naturligtvis en speciell personlighet och begåvning att kunna befinna mitt i centrum - i en helt främmande miljö - och där dra fram en kamera, utan att omgivningen känner sig betittad eller i värsta fall provocerad. För visst måste det väl ha känts både främmande och skrämmande att stirra in i en pistolpipa vid entrédörren till klubben Poinciana Lounge på Chicagos västsida.

Medresenären Nils Hanssons inledande text, liksom L-P Anderssons bearbetning av Tommy Lövgrens artiklar från tidningen Jefferson, är perfekt tillbakahållna för att ge maximalt utrymme åt fotografierna. På ett spännande sätt kompletterar de bilderna och tar oss med till möten med en beklagande R L Burnside, som oroar sig över att köksfotogenen är slut och familjen därför blir utan varm mat.

Hanssons beskriver hur misstänksamhet vändes till vänlighet och generositet, när krogarnas besökare förstått varför två unga vita män plötsligt dyker upp. Att de kommit “all the way from Switzerland» bara för att höra blues gav både applåder och vänliga klappar i ryggen. Förmågan att ta till sig lärdomar som ...«att getto inte behöver betyda slum och att slum inte behöver betyda mänskligt förfall. Här fanns ingen svensk byggnorm men väl livsglädje och gemenskap”...är - vid sidan av kärleken till musiken - förmodligen den enkla hemligheten bakom Erik Lindahls arbete.

Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy

LARS-ÅKE MADELID
RoadRunner - Rockvandringar i 60-talets London
(Premium Publishing)


Varje år ser jag med spänning fram emot bokförlaget Premium Publishing nya utgåvor. Förlaget har koncentrerat sig på att ge ut musikböcker och förstått vikten av att använda de verkliga konnässörerna för uppdragen. D v s, inte i första hand redan etablerade författare utan, de person som älskar just sin musik och vill höra och veta allt om utövarna.

Utgåvorna är alltid snyggt gjorda och välskrivna. Ibland är läsningen »bara« trevlig i största allmänhet. Såsom »Cadillac Madness - Den otroliga berättelsen om Hep Stars«, »Yeah!, Yeah!, Yeah! - The Beatles erövrar Sverige!« eller böckerna om The Rolling Stones, Elvis och Dylans anknytning till vårt land. Mängder av information beträffande skivutgåvor och samlarobjekt knutet till respektive artist har letats fram.

Andra böcker är riktade direkt till de med ett specialintresse för en viss period eller musikstil. Viktigaste utgåvor för mig är främst »Stora Popboken - Svensk Rock & Pop 1954-1969« av Hans Olofsson och »The Beatles - From Cavern to Star-Club« av Hans Olof Gottfridsson. Båda skrivna med stor noggrannhet och kärlek till respektive ämne, utan att för ett ögonblick låta sig förblindas av det starka skenet från de artister som varit värda år av arbete.

Jag hyser en enorm respekt för Gottfridssons verk (det känns allt för smått att kalla det bok), som behandlar dom inspelningar The Beatles gjorde mellan åren 1957 - 1962. Alltså innan gruppen fick kontrakt med EMI/Parlaphone. Där finns inte en felaktig formulering, inte ett påstående som saknar belägg, allt har prövats tills bara det som verkligen hände finns kvar.

Platser och personer har spårats upp och besökts. Vid sidan av alla fakta om etiketter och skivnummer får vi underhållande och levande intervjuer med personer som fanns på plats. Gottfridsson var t ex den förste att söka upp Cavern Clubs dörrvaktmästare, Patrick “Paddy« Delaney. En idé lika självklar som genialt enkel! Naturligtvis vill vi höra berättelsen om när The Beatles spelade på Cavern Club första gången.

Årets första utgåva från Premium heter »RoadRunner - Rockvandringar i 60-talets London« av Lars-Åke Madelid, vilken är hans debut. Uppslaget är även här så genialt enkel att man förvånas över att ingen tidigare skrivit den här boken.

Författaren tar oss med till klubbar, artisters adresser eller platser vi hört i en sång. Han visar oss var de låg och vad som idag finns kvar. Via ett stort antal biografier - som jämförts med fyrtio år gamla annonser, artiklar och fotografier - har texten satts ihop.

Utifrån långa promenader och det omfattande materialet har Lars-Åke Madelid skrivit den roligaste resehandbok jag läst. Det underlättar naturligtvis att jag som läsare är intresserad av brittisk beatmusik, men jag tror även den med ett mer allmänt intresse för musik kommer att kunna uppskatta »RoadRunner«.

Inte helt förvånade ligger bokens tyngdpunkt i det centrala Londons - med Soho som nav - nöjesliv. Eftersom jag själv besökt staden varje år i snart trettio år, är det med stor nyfikenhet, och viss förvåning, jag tar del av vad jag inte vetat att jag sett. Anspråkslösa dörrar jag passerat visar sig dölja historier om kända rockbands tidiga försök att skaffa sig ett erkännande. Här berättat med inlevelse och understött av ett rikt och i vissa fall unikt bildmaterial.

Vem kunde ana att strax norr om Leicester Square, låg Notre Dame Hall och att The Who spelade där i början sin karriär 1963. Under namnet The Detours framförde gruppen en blandning av blues, Shadows-instrumentaler och Dixieland (!). Bilden där Roger Daltrey spelar trombon och John Entwistle tutar trumpet är obetalbar.

I samma lokaler, då döpt till Cavern In The Town, fick Small Faces två år senare sitt genombrott. Dörren bredvid tillhörde klubben Ad Lib, som blev en av de tidigaste oaserna för den framväxande popeliten.

Här finns beskrivningar av klubbar jag aldrig hört talas om, såsom Les Cousins som enbart tog in femtio person och Beat City Club på Oxford Street. Där uppträdde tidigt 1965 grupper som The Spencer Davis Group och Them. Även svenska The Shanes spelade på klubben i oktober 1964. Det var innan Lennart Grahn kom med i gruppen. Besöket är dokumenterat med fotografi, som här troligen publiceras för första gången. En trådsmal Staffan Berggren sjunger för cirka tjugo personer i en lokal som packade in sex hundra när The Rolling Stones spelade där tidigare samma år.

När jag besökte London första gången 1967 hade jag turen att på Marquee se The Creation, Eric Burdon & The New Animals, Family och Marmalade (innan den hemska “Ob-la-di...). Klubbens histora lyfts, med all rätt, fram och ingen behöver tvivla på dess betydelse för engelska musiker på väg ut mot internationellt erkännande.

Marquee på 90 Wardour Street höll alltid fanan högt och ett besök i staden innebar också ett besök på den legendariska klubben. Jag lyckades 1978 se Dire Straits när dom enbart fanns representerade, med ett spår, på dubbel-Lp´n “Hope & Anchor Front Row Festival». Året efter stod jag i publiken några månader innan The Pretenders fick sitt välförtjänta genombrott med “Brass in pocket«. Varken tidigare eller senare har jag sett begåvning, attityd och potential så uppenbar. För Chrissie Hynde och övriga medlemmar i bandet fanns bara en väg - uppåt! Hur underskattad var inte gitarristen James Honeyman Scott.

Längre ner på Wardour Street låg Flamingo Club, där jag vid mitt första besök såg Gene Washington & The Ram Jam Band. Tillsammans med klubbar som Studio 51 och 100 Club skaffade sig den brittiska rhythm & blues-musiken under mitten på sextiotalet en stark ställning. Madelid tar oss med till alla de platserna där Londonband som The Small Faces, The Kinks, The Yardbirds, The Downliners Sect, The Pretty Things, The Who och naturligtvis The Rolling Stones började sina karriärer.

Vi får också veta var de var bosatta och vilka deras favoritpubar var. Alltid med ett foto över hur det ser ut idag och, om möjligt, hur det såg ut då. Det är skickligt berättat med anekdoter ur världsstjärnornas tidiga vardag. Beskrivningen av den lägenhet på 102 Edith Grove som Brian Jones, Keith Richard och Mick Jagger hyrde är så familjärt gjord, att man tror Madelid var på plats den iskalla vintern 1962-63. Det smutsiga rummet, bristen på pengar till elmätaren och i sängarna, under täcket och med tomma magar, ligger Jones och Richards och spelar gitarr. Författaren har säkert haft stor nytta av, den dagboksförande pedanten, Bill Wymans utmärkta självbiografi “Stone Alone» i skildringen av tidiga Stones.

Under några dagar får Madelid sällskap av den svenske fotografen Jan Olofsson, ett okänt namn för de flesta men vars bilder miljoner betraktat. Kanske den ende svensk som obehindrat rörde sig bland Londons rockelit. Han kände alla; The Beatles, The Rolling Stones, Jimi Hendrix, The Pretty Things..., och var - vid sidan av Linda Eastman, senare McCartney - den ende fotograf, som tilläts närvara på Brian Epsteins privata fest i samband med lanseringen av Lp´n »Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band«.

Tillsammans besöker paret dom pubar och klubbar där engelska musikerna kopplade av på lediga kvällar och innan och efter spelningar. Vi får veta att puben De Hems i Soho gärna besöktes av Ketih Moon och Jimi Hendrix. Att Olofsson, i sällskap med John, Paul, George och Ringo ofta besökte puben Horse & Groom, vilken var de fyra Beatlesmedlemmarnas stampub. Båda pubarna finns kvar. Någon kanske vill uppleva känslan av att sitta vid det bord där John Lennon en gång suttit.

Ett populärt ställe för de musiker som efter en spelning inte ville gå hem, var nattklubben Speakeasy som inte stängde förrän framåt morgonen. Där samlades alla de kända namnen för att umgås, lyssna på livemusik eller jamma ihop. Något av en autografjägares dröm alltså.

När Olofsson och Madelid svänger in på vägstumpen Denmark Street bultar hjärtat till lite extra. I den lilla Regent Sound Studion spelade The Rolling Stones in hela den klassiska första Lp´n. Idag används lokalen av en gitarraffär och dessför innan låg där den trevliga musikbokhandeln Helter Skelter. Adressen är 4 Denmark Street och den nye ägaren har haft den goda smaken, att tillverka en kopia av den skylt som en gång hängde ovanför Regent Sound Studio.

Olofssons berättar vidare om Giaconda Café på samma gata. Där träffades låtskrivare, artister och musiker som arbetade åt de musikförlag som hade sina kontor på Denmark Street. Redan 1964 var svensken stamgäst på stället och lärde känna Brian Jones och Viv Prince som ofta besökte caféet.

Det liv Jan Olofsson levt är unikt. Inte bara kände han ovan nämnda rockstjärnor. Han ruvar också på hemligheter som att ha varit Malmöbandet The Bootjacks manager. Olofsson var även den person som 1963 tog Gunilla Thörn till Joe Meek. Den excentriske producenten spelade in fröken Thorn. Singeln “Merry go round / Go on then» är en typisk Meekproduktion med dubblerad sång och ökad hastighet. Samlare av Deep Purple känner naturligtvis till att The Outlaws, med en ung Ritchie Blackmore på gitarr, kompade Gunilla på »Go on then«.

Nog borde Olofsson teckna ner sina minnen och ge ut dem i bokform. Det vilar ett tungt ansvar på författaren till den här boken att så blir gjort. Madelid kan skriva, han känner Olofsson och är väl förtrogen, vilket inte minst »RoadRunner« visar, med den miljö Olofsson vistades i på sextiotalet. Vi väntar!

Slutligen gör boken utflykter till de områden där The Kinks, The Who och The Small Faces växte upp. Vi får genomgående fina miljöbilder och personporträtt av band som kom att betyda mycket för många av oss. Fördjupningen i The Rolling Stones och banden ovan i mix med kortare artistpresentationer och ögonblicksbilder ger boken ett bra flyt.

Författarens speciella kärlek till det Rolling Stones som var under inflytande av Brian Jones och The Small Faces går inte att ta miste på. Uppvuxna och tuktade i East Ends hårda underklassmiljö skulle Marriott och hans polare visa sig vara så tuffa, att de 1967 lyckades sparka ut den hårdkokte managern Don Arden. Arden var t ex så hatad av Gene Vincent, att Vincent fem år efter att deras samarbete upphört fortfarande kom i affekt när han tänkte på sin gamle manager. Gene gjorde på sin sista Lp »The day the world turned blue« sången »Our souls«. I slutet upprepar han titeln tills bokstäverna dras ihop och istället bildar ordet »Assholes«, varefter han skickar iväg en sista hälsning med orden »How´s that, Mr Arden«.

Sedan min första Londonresa 1967 har jag sett hundratals konserter i staden. Målet för mina resor har alltid varit att hitta de bästa skivaffärerna och på kvällen höra ett bra band. Jag har aldrig haft kamera med mig, dokumentation av var jag varit och vad jag sett har aldrig intresserat mig. Madelids bok visar tydligt på motsatsen. Nuet är imorgon historia och någon skulle kanske haft användning av foton från The Creations spelning på Marquee 1967.

Språket i »Roadrunner« är genomgående lättsamt. Utan ansträngning läser du den på en kväll, vilket gör dig väl förberedd för nästa Englandsresa. Väl på plats tar du »RoadRunner« ur fickan och med hjälp av bokens alla kartor hittar du lätt alla dom platser som finns angivna. Lars-Åke Madelid har ju redan gjord grovjobbet åt dig.

Du som inte tänkt resa till London kommer säkert ända att kunna uppskatta »RoadRunner« som ren nöjesläsning. Eller varför inte, läs den som en grundkurs i brittisk beat och rhythm & blues.

Och slutligen. Det var Bo Diddley som, på Lp´n »Bo Diddley is a Gunslinger« 1962, gjorde »Doin´ the Crawdaddy«. Alltså inte Buddy Holly som det felaktigt påstås i kapitlet om Giorgio Gomelskys klubb Crawdaddy

Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy

STEVE OVERBURY
Guns, Cash And Rock ´n´ Roll - The Managers
(Mainstream Publishing)


Don Ardens förhandlingsmetod var enkel: »If you can´t get it your way, hang them out the window«. Hur framgångsrik den skulle visa sig vara fick pianisten i The Nashville Teens, John Hawkins, erfara. Halvt hängande ut från fönstret på andra våningen i Ardens Londonkontor lyckades han slå sig fri och fly från psykopaten som just greppat hans hals. Hawkins hade haft fräckheten att kräva 120 pund, vilka han ansåg att hans manager var skyldig honom. Behöver jag säga att han sprang därifrån tomhänt?

Scenen är hämtad ur Steve Overburys bok »Guns, Cash and Rock ´n´ Roll - The Managers«, som ger oss historierna om männen, för det är enbart män det handlar om, bakom ett antal av de största engelska artisterna.

Don Arden började sin bana inom showbiz som komiker och ansågs som en rasande rolig karl. Något som ingen av hans artister verkade villiga att instämma i. Hatad inte bara av de engelska artister han företrädde, utan även av de amerikanska storheter han tog över till England för längre turnéer. Gene Vincent gjorde aldrig någon hemlighet av hur illa han tyckte om honom. Han lär även vara den direkta orsaken till att Chuck Berry aldrig uppträder om han inte får betalt i förskott.

Arden sägs bara ha backat för en artist. Ian McLagan togs med i Small Faces för en lön på 30 pund per vecka.. Efter en tid som medlem klagade han och ville ha samma betalning som övriga i bandet. Arden gick honom genast till mötes och sänkte lönen till 20 pund, vilket var vad de övriga tjänade.

Genom att trycka glödande cigarrer i pannan eller hänga ut dem från balkongen fyra våningar upp, lyckades Arden hålla konkurrerande rivaler borta från de artister han företrädde. Skrockande upplyste han den utsatte; »Don´t mess with the Al Capone of pop«. Han skulle visa sig vara så hårdhudad, att han t o m bröt med sin enda dotter Sharon, då hon gifte sig med Ozzy Osbourne och därmed tog över hans affärer från fadern. Hur mycket av fadern som finns i henne kan var och en avgöra som sett lanseringen av den lallande idioten Ozzy i familjens TV-såpa.

Om råskinnet Don Arden var avskydd så var Brian Epstein istället älskad av medlemmarna i The Beatles. Så integrerad i gruppen att Epsteins för tidiga död fick John Lennon att uppgivet kommentera: »Well, you know ...We don´t know what to say. We loved him and he was one of us.«

Paul McCartney tittade senare i backspegeln och konstaterade: »We made a few more albums, but we were sort of winding up. We always felt we´d come full circle and Brian´s death was part of that.«.

Bandet var vid dödsbudet tillsammans med Maharishi i norra Wales. Gurun hade det dåliga omdömet att säga åt gruppen att inte sörja Epstein, vilket fick Lennon att slänga iväg ett »fucking idiot!«.

Brian Epstein var inget ekonomiskt geni. Vid förhandlingar om bandets kringprodukter lyckades han bara tillskansa gruppen tio procent av intäkterna, vilka enbart i USA 1964 uppgick till femtio miljoner dollar. Epstein kunde bara titta på när den amerikanska tonårsmarknaden svämmade över av T-shirts, pennor, tändare, peruker, klänningar m m, allt med anknytning till Beatles. Suget efter Beatles-merchandises saknade gränser, ett amerikanskt bolag ville t o m köpa medlemmarnas badvatten för att sälja på flaska!

Den ömsesidiga kärleken mellan Brian Epstein och The Beatles vilade inte på hans förmåga att göra gruppen ekonomiskt oberoende utan på en stabil konstnärlig grund. Epstein storhet låg i förmågan att tidigt förstå att The Beatles var långt mycket större än klubbarna på Hamburgs horgator. Hans lojalitet och hängivenhet för gruppen var en lika viktig faktor för deras genombrott, som den musik vi alla lärt oss älska.

Iklädda läder, efter idolen Gene Vincent, och med brylkräm i håret knaprade Beatles piller, söp, rökte - gud vet vad -, umgicks med horor och spelade nätterna igenom på St Pauli i Reeperbahn-distriktet. En livsstil Epstein ansåg det nödvändigt att göra mindre synlig.

När Andrew Loog Oldham, enbart nitton år gammal, träffade The Rolling Stones och började sköta deras affärer, så var det exakt den image han behövde för lanseringen av bandet. Istället för Beatles the- boy-next-door-look blev Stones bandet som pissade var dom ville och engelska tidningar saluförde Oldhams påhittade slogan “Would you let your daughter go out with a Rolling Stone?“ som vore det deras egen.

Oldham var en stilikon - ung, snygg och smart klädd. En av de få som Mick Jagger såg upp till. Oldham hade som tonåring arbetat för både Don Arden och Brian Epstein och man får förutsätta att han lärde sig en del från båda. Om Jagger fick det bästa av honom så fick den sjätte medlemmen i Stones, pianisten Ian Stewart, känna av det Andrew lärt sig av Don Arden - en spark i arslet! Stewart kom aldrig över sin avsky för Loog Oldham och lär i affekt ha slungat iväg: »Andrew Oldham? I wouldn´t piss on him if he was on fire«.

Åttiotalsgruppen Whams första skivkontrakt var så ofördelaktigt, att det som tillföll George Michael och Andrew Ridgeley var så lite att Overbury med humor beskriver det som »...tighter than a lobster´s ass´«. Trots Whams stora framgångar kunde ingen av de två köpa vare sig bil eller egna lägenheter. För att transportera sig till intervjuer och TV-framträdanden var de båda tvungna att åka buss!

Steve Overburys bok är full av roliga, inte alltid smickrande, anekdoter om de redan nämnda och därtill Kit Lambert (The Who), Chas Chandler (Jimi Hendrix), Steve O´Rourke (Pink Floyd), Simon Napier-Bell (George Michael), Peter Grant (Led Zeppelin), Malcolm McLaren (Sex Pistol), Bernie Rhodes (The Clash) och Simon Fuller (Spice Girls).

Personerna bakom de stora banden visar sig vara lika excentriska och i behov av bekräftelse som musikerna de företräder. Boken bekräftar vad vi redan tror oss veta, om än långt mer skruvat.

Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy

THE PRETTY THINGS / PHILIPPE DEBARGE
The Pretty Things Philippe DeBarge
(U T Records)


Som en bro mellan “S.F. Sorrow» (1968) och “Parachute« (1970) - två av Pretty Things viktigaste fyra album, de andra två är naturligtvis den självbetitlade debuten (1965) samt tvåan “Get The Picture?» (1965) - kom den franske rikemanssonen Philippe Debarges önskan att få spela in med bandet att fungera.

Utan egentlig musikalisk bakgrund, men med en generös plånbok och en gränslös beundran för Pretty Things, övertalade Debarge Phil May och Wally Waller, att för sin räkning skriva och tillsammans med gruppen få spela in material för en hel Lp.

För att diskutera projektet flögs May och Waller ner till St. Tropez, där de två engelsmännen under en knapp vecka fick insyn i ett liv där dagens största problem var vilken pool som skulle användas. Den med sötvatten eller den med saltvatten?

Philippe Debarge ville inte bara umgås med popstjärnor, utan var seriös och tog uppgiften på största allvar. Fransmannen var av någon anledning i stort behov av att få uttrycka sig musikaliskt och för Pretty Things var 1969 det första året sedan 1964 som gruppen inte släppte något officiellt material.

Visst hade man under pseudonymen Electric Banana haft tillgång till studio och genom
musikförlaget De Wolfe Ltd försorg sålt inspelningar till både TV- och filmindustrin. Men Pretty Things var under kontrakt med EMI och kunde därför inte använda sitt riktiga namn.

Till skillnad mot De Wolfe Ltd, som i princip krävde en färdig inspelning per dag, så var Debarges villkor frikostiga. Som motkrav ställde May och Waller att inget annat material än deras eget skulle användas och man ville också ta tillfället i akt att i lugn tempo få tillgång till en studio.

Förutom sångaren Phil May och bassisten Wally Waller ingick då också i gruppen: John «Twink» Alder - trummor, Jon Povey - keyboards och Dick Taylors efterträdare, gitarristen Victor Unitt - tidigare i The Edgar Broughton Band. May, Waller, Povey och Unitt står för all bakgrundssång. Med Phil Mays hjälp och vägledning skulle Philippe Debarge lära sig solostämman.

Med tanke på att Debarge inte var musiker, helt saknade erfarenhet av studioarbete och sjunger på ett främmande språk så är resultatet sensationellt! Naturligtvis är det helt Pretty Things förtjänst. Gruppen stod vid tillfället på toppen av sin kreativitet och verkar ha haft så många musikaliska idéer och uppslag, att man utan tvekan kunde släppa iväg förstklassigt material till både De Wolfe Ltd och Philippe Debarge.

Endast fyra av skivans tolv sånger har spelas in av Pretty Things i eget namn, resten har förblivit unikt för och med Philippe Debarge. För oss som tycker om brittisk psykedelia av den typ som The Pretty Things stod för - dvs med akustiska och fuzztunga gitarrer, mellotron, baklänges ljud och enastående tre- och fyrstämmiga harmonier är Ugly Things utgåva av The Pretty Things / Philippe Debarge inspelningar mycket välkommen!

Debarge lyckades aldrig hitta ett skivbolag som var intresserad av att ge ut det han och Pretty Things åstadkommit. För cirka tio år sedan dog han under mystiska omständigheter och kan alltså inte glädjas åt att Ugly Things / Mike Stax i samarbete med Pretty Things för första gången ger ut inspelningarna under legala former. Som underlag har man haft tillgång till ett acetat tillhörande samlaren Jorma Saarikangas, med en ljudkvalitet som är den bästa möjliga och därmed skiljer sig betydligt från de piratkopior som hittills var i omlopp.

En första upplaga bestående av tusen pressade vinyl-Lp:n - naturligtvis snyggt gjort - är vad som idag finns att tillgå, så för den som är samlare av psykedelia i allmänhet och Pretty Things i synnerhet gäller det att snabba på. Övriga kan vänta till mars 2009 då inspelningarna även kommer ut i Cd-format, med en av gruppen nyinspelad hyllning till Philippe Debarge som extraspår.

Vem var då Philippe Debarge? Varför var det så viktigt att få spela in med Pretty Things? Kanske är Jon Povey nära sanningen: «He never looked a happy man to me. The son of a very wealthy pharmacist, loads of money and very French, but I think that he was never happy about playing that role and wanted desperately to be »normal«. He was the victim of very strong-willed parents, I think, struggling to find an identity outside the familj....just a French kid chasing down a dream.»

Trots bristen på framgång med att intressera ett skivbolag så gav Philippe Debarge inte upp sin musikaliska dröm. 1974 tog han åter kontakt med Pretty Things och lyckades året efter få Atlantic Records att ge ut ett album under namnet Il Barritz. Musiken var huvudsakligen skriven av Debarge under överinseende av Wally Waller, producerat av May och Waller och framförd på franska av Debarge plus Pretty Things.

Kostnaden på ebay för ett exemplar av Il Barritz är cirka fyra hundra kronor. Så intressant är den inte. Lägg istället pengarna på den kommande Ugly Things-Cd:n, samt ett exemplar av samlingen «ELECTRIC BANANA Blows your mind”, vilken innefattar alla icke officiella psykedeliska spår från perioden då Pretty Things sålde inspelningar under falskt flagg. Det är fyra hundra väl investerade kronor.

http://www.youtube.com/watch?v=jhJAS0wp5As&feature=related

Recensionen har tidigare publicerats på Rootsy


JIMMY EDWARDS
Love Bug Crawl
(Bear Family)


James Wiley Bullington var inget fräckt namn för en artist som ville göra rock & roll 1957, speciellt inte om man var född redan 1929. Tjugoåtta år och ett i sammanhanget taskigt namn var ett svårt handikapp om man appellerade till en ung publik. Mercury Records representant Art Talmadge första reaktion när han mötte bolagets nye artist var: “Jim Bullington. Oh Lord, we can´t use that...Jimmy Edwards. That rolls the tongue, doesn´t it”

Alltså förvandlades James »Jim« Bullington till Jimmy Edwards och det förekom därefter uppgifter om att han var född 1933. Art Talmadge hade säkert känsla för vad som var gångbart - han hade tidigare döpt om Harold Jenkins till Conway Twitty - och en nyinspelning av debutsingeln Love Bug Crawl gav tre veckor i de nedre regionerna på Billboards Top 100. Sedan var det slut på framgången. Trots samarbete med hitmakare som Chet Atkins, Jack Clement och en specialare - Your Love Is A Good Love - från den framgångsrike låtskrivaren Otis Blackwell så har Jimmy Edwards - med Love Bug Crawl - förblivit en angelägenhet enbart för rockabillyentusiaster.

Namn och ålder spelar naturligtvis ingen roll för den som idag köper samlingen Love Bug Crawl, vilken visar att Jimmy Edwards var en långt mer mångsidig artist än det de tre veckorna på Top 100 manifesterade. Med en synnerligen behaglig röst ger han oss, förutom rockabilly och rock & roll, även teen beat, gospel och schlager. Allt både välsjunget och genomarbetat.

Jimmy Edwards lever idag i New Port Richey i Florida cch är fortfarande ovillig att tala om sitt rätta födelseår. Han största önskan är att Alan Jackson skall spela in Love Bug Crawl och visst förtjänar låten att leva vidare, även om Edwards obskyra förstainspelning på Wednesday Records från 1957 nog är oslagbar.

Bloggintresserade