JERRY LEE LEWIS
Live At The Star-Club Hamburg
(Bear Family)
När riskkapitalister söker vinstmaximering och den så kallade marknaden tenderar att bli alltmer oreglerade, så framstår det tyska skivbolaget Bear Family som ett rent kamikazeuppdrag. Det verkar inte finnas någon gräns för vad en utgåva får kosta eller ens om det finns köpare för det man ger ut. På gränsen till dårskap balanserar 7CD-boxen Lili Marleen» An Allen Fronten« med sången Lili Marleen i mer än etthundrafemtio (150!) versioner. Hur stort kan intresset vara? Lyckligtvis verkar det inte bekymra våra antikvariska tyska vänner.
Bear Family återutger nu, för tredje gången, »Live At The Star Club« med Jerry Lee Lewis och det är naturligtvis heller ingen lågprisvariant. Nej, man öser på för fullt med en förstklassig utgåva i Lp-format, bestående av en 180 gram tung vinylskiva med utvikbart fodral, som när det öppnas viker upp en tecknad karta över de syndiga St Pauli-kvarteren i form av en popup-bild. Inte sedan det engelska skivbolaget Vertigos storhetstid har vinylälskaren fått något så fräckt att vila ögonen på.
Det är på kvällen den 5 april 1964, platsen är världens bästa rockklubb - Star-Club med adress Grosse Freiheit 39 i Hamburg - och under publikens jubel har Jerry Lee Lewis just avslutat en halsbrytande Mean Woman Blues med orden: »Thank you, thank you very much ladies and gentlemen. I´d like to say it´s a pleasure, a great honor, to be back at the fabulous, most beautiful, I mean really swingin´ Star-Club.«
Och visst svänger det. Jerry Lee anför ett stormigt korståg mot all så kallad god smak och iscensätter en ren avrättning på fina manér. Han tillgodoser skoningslöst publikens primitiva behov av direkt tillfredställelse och Nashville Teens tre, Pete Harris - bas, Barry Jenkins - trummor och John Allen - gitarr, kompande medlemmar drivs framåt av den vildögde pianisten, som inte tycks tillåta några stämningssänkande missar. Jerry Lee tänker inte tappa kontrollen över publiken och under »What I´d Say« skriker han - vid sidan av mikrofonen - till någon i bandet »Play that thing right, boy!«.
Miljön var den absolut rätta för Jerry Lee Lewis. På Stora Friheten nummer 39 fanns inga besvärande frågor om bigami eller 1957 års giftermål med den endast tretton år gamla Myra, dotter till Lewis kusin, J.W. Brown. Sex år innan den legendariska kvällen på Star-Club hade Jerry Lee tvingats avbryta en fem veckor lång Englandsturné efter bara tre dagar. Skandaliserad på grund av äktenskapet med barnet Myra, den tredje hustrun för den drygt tjugoårige Jerry Lee och innan han ens skilt sig från nummer två, Jane Mitcham Lewis. Senare lär Myra ha sammanfattat de omtumlande dygnen i England med orden »Here was a man made for people to hate«.
Spelningen på Star-Club i Hamburg var avslutningen på en två veckor lång Europaturné, vars första framträdande, den 19 mars, var live inför engelsk TV-publik i programmet »Whole Lotta Shakin´Going On« (Granada Television). Programmet, som senare döptes om till »Don´t Knock The Rock«, är ett alldeles utmärkt exempel på vad Jerry Lee kunde göra med en publik. http://www.youtube.com/watch?v=1dC0DseCyYE
Närmare än »Whole Lotta Shakin´Going On / Don´t Knock The Rock« för Granada Television kan vi idag inte komma för att förstå hur det även måste ha sett ut vid inspelningen av »Live At The Star-Club«. Eller som författaren Joe Bonomo - i sin utmärkta bok Jerry Lee Lewis »Lost And Found« - så träffande beskriver skivan: »'Live At The Star-Club' is the only album I know that can get you drunk even if there´s no alcohol in your house.«
Recensionen tidigare publicerad på Rootsy i februari 2010
