ROST!

Minns ni den förnämliga trion Rost, hemmahörande i Stockholm och bestående av Janne Oldeus - gitarr och sång, Matts Alsberg – bas och sång & Peter Smoliansky – trummor. Deras historia var relativt kort och det de lämnade efter sig är allt som allt: en Ep 1981, en Lp och en singel 1982, samt ett överblivet spår som slutligen hamnade på en av alla dessa samlings-Lp:n som Kjell Andersson och EMI gav ut.

Kommer inte riktigt ihåg, men jag antar att singeln kom före Lp:n. Vad jag däremot minns är hur fräck jag tyckte, och fortfarande tycker, deras version av Charlie Whiteheads ”(Shu-Doo-Pa-Poo-PooP) Love Being Your Fool” var. De drar upp tempot och ökar tyngden i förhållande till Whiteheads mer sofistikerade northern souloriginal från 1973, producerad av Swamp Dogg. Som b-sida valde Rost en egen låt, ”Book Of Don´ts”. Den återkom senare i en ny version på deras Lp, men här driver den på mer och är bättre. Busvisslingar är dessutom alltid välkomna i sådana här sammanhang!

När sedan Lp:n kom var den naturligtvis ett givet köp. En tung ”I Take What I Want” ligger som första spår och är en av två Sam & Dave-låtar, den andra är en snyggt gjord ”Broke Down Piece Of Man” som Steve Cropper varit med om att skriva. Förutom redan nämnda ”Book Of Don´ts”, finns ytterligare fyra originallåtar som alla håller hög klass, varav ”Goodbye Clowns & Yockomo” sticker ut mest. Little Walters ”Mean Old World” känns kanske lite onödig, men versionen av Charlie Richs ”Lonely Weekends” är både nödvändig och fullständigt lysande i sitt rasande tempo. Trots bra egna låtar och väl valda soulcovers så är det här skivans mest minnesvärda fyra minuter . Här finns inget tillrättalagt, istället visar ”Lonely Weekends” hur bra Rost lät live.

Deras allra första inspelning var dock den förträffliga live-Ep:n ”Levande Rost”. Det är möjligt att gruppen själv inte håller med, musiker brukar ju bli lite petiga beträffande sina egna inspelningar, men det här är det bästa Rost gjorde!
Först en underbart nonchalant version av Dennis Lindes ”Call Me Honey”. Därefter den mästerliga ”Fools Like Me”, skriven av Jack Clement åt Jerry Lee Lewis som b-sida till ”High School Confidential” 1958, men inspirationen verkar snarare vara hämtad från Jerry Lees första singel ”Crazy Arms” från 1956. Där hittar man samma okonstlade inlevelse som Janne Oldeus har i ”Fools Like Me”. Båda sjunger som om de försöker ta sig upp ur ett underläge! Det är tveksamt om rockmusik kan bli större än så här, gitarren tuggar på i fullständig harmoni med basen och den tungt slående, följsamme Smoliansky. Men framför allt - lyssna på det sätt han sjunger och den långt bak liggande gapiga körsången i refrängerna. Stor konst!

Den hårdaste kärnan av Hank Williams fans kanske ruskar på huvudet åt ”Lost Highway”- som hamnade på samlingsskivan ”Radio Parlophone / andra sändningen” 1983 - men jag är inte helt säker på att Hank själv skulle ha gjort det. Om inte helt stilrent så i alla fall mycket charmigt.

För att sammanfatta så var Rost kanske det sista unga svenska rockbandet som tittade i backspegeln, tog en originallåt och gjorde den till sin egen. Tre suveräna musiker, massor av ung energi och ett stort intresse för country och svart musik är en lyckad kombination. I sina bästa stunder var Rost till och med större än summan av de tre delarna tillsammans!

Oldeus blev, och är väl fortfarande, husgitarrist i Jerry Williams olika kompband, Alsberg dök efter några år upp i Lolita Pop och Smoliansky hamnade hos Eldkvarn…och där tappade jag intresset!

Om Kjell Andersson är kvar hos EMI / Parlophone - finns etiketten ens? - så borde han genast plocka ihop en cd med allt Rost gjorde, gärna med eventuellt överblivet material - Vi kan alla behöva en Rostbehandling! Dessutom behöver jag en av Rosts turnéaffischer, någon som har en till försäljning?

(Artikeln tidigare publicerad 2004 på Rootsys forum. Konsertrecensionen nedan även den publicerad på samma plats vintern 2005.)


Välkommen tillbaka ROST!

Stockholms styggaste trio ROST är alltså tillbaka och igår, tisdag 050118, gjorde gruppen en makalös spelning på söderpuben Big Ben i Stockholm. Helt utan tecken på ringrost och med ribban högt satt öppnade de med Freddy Kings ”Hide Away”, tätt följd av Dennis Lindes ”Call Me Honey” och Sam and Daves ”I Take What I Want”. Av Matts Alsbergs egna låtar valde man att göra de två bästa, ”Book Of Don´ts” och ”Goodbye Clowns & Yockomo”.

Alsberg fick även chansen att visa vilken utomordentlig sångare han är. Förutom en mycket snygg version av ”The Man In Me” - hämtad från Dylans Lp ”New Morning” 1970 - så gav han sig på en av mina absoluta Charlie Rich-favoriter, ”Midnight Blues”. Den kom ursprungligen 1962 som b-sida till singeln ”Easy money” på Sam Phillips etikett Phillips International. En otroligt svängig produktion med tidsenlig tidigt 60-talsspretig kör och till ett rullande pianokomp sjunger Rich den fullständigt lysande. Phillips - som rankade Rich som en av de största - måste ha suttit med ett jätteleende när han hörde vad som fanns på bandet. Alsbergs version var både överraskande och övertygande. Att få en sådan pärla serverad, och med all den känsla i framförandet, fick mig att inse att det här var en kväll då alla mina förväntningar skulle infrias!

Det som gör Rost så speciella är deras utsökta smak och strax innan ”Midnight blues” attackerade man Randy Newmans ”Have You Seen My Baby”. Naturligtvis i Flamin´ Groovies-versionen, hämtad från Lp:n ”Teenage Head” (1971).

Oldeus har, i både spelstil och sätt att sjunga, lyckats behålla all den energi som annars så ofta försvinner med stigande ålder. Han gör Bo Diddleys ”I Can Tell” helt i nivå med det sätt som Wilko Johnson brukar göra den live och det är väl där man skall placera ROST, bland 70- och tidiga 80-talets pubrockband – alltså mera brittisk rhythm & blues än bluesrock!

Kvällen andra stora överraskning var versionen av ”Shape I´m In” från The Bands tredje Lp ”Stage Fright” (1970) samt en gapig ”Shakin´ All Over”. Som extranummer fullständigt exploderade gruppen i Eddie Cochrans ”Summertime Blues”, så tung att Blue Cheers säkert skulle rodna vid en direkt jämförelse.

Kvällen gick naturligtvis alldeles för fort och visst hade det varit ytterligare ett plus om de även gjort sin enastående tolkning av ”Fools Like Me”. Förhoppningsvis kommer Rosts kunnande, känsla och stora kärlek till rötterna åter att ställa dem på scen tillsammans - och då även med ”Fools like me” på låtlistan!

Tack för en höjdarkväll!