måndag 17 maj 2010
LARS-ÅKE MADELID
RoadRunner - Rockvandringar i 60-talets London
(Premium Publishing)
Varje år ser jag med spänning fram emot bokförlaget Premium Publishing nya utgåvor. Förlaget har koncentrerat sig på att ge ut musikböcker och förstått vikten av att använda de verkliga konnässörerna för uppdragen. D v s, inte i första hand redan etablerade författare utan, de person som älskar just sin musik och vill höra och veta allt om utövarna.
Utgåvorna är alltid snyggt gjorda och välskrivna. Ibland är läsningen »bara« trevlig i största allmänhet. Såsom »Cadillac Madness - Den otroliga berättelsen om Hep Stars«, »Yeah!, Yeah!, Yeah! - The Beatles erövrar Sverige!« eller böckerna om The Rolling Stones, Elvis och Dylans anknytning till vårt land. Mängder av information beträffande skivutgåvor och samlarobjekt knutet till respektive artist har letats fram.
Andra böcker är riktade direkt till de med ett specialintresse för en viss period eller musikstil. Viktigaste utgåvor för mig är främst »Stora Popboken - Svensk Rock & Pop 1954-1969« av Hans Olofsson och »The Beatles - From Cavern to Star-Club« av Hans Olof Gottfridsson. Båda skrivna med stor noggrannhet och kärlek till respektive ämne, utan att för ett ögonblick låta sig förblindas av det starka skenet från de artister som varit värda år av arbete.
Jag hyser en enorm respekt för Gottfridssons verk (det känns allt för smått att kalla det bok), som behandlar dom inspelningar The Beatles gjorde mellan åren 1957 - 1962. Alltså innan gruppen fick kontrakt med EMI/Parlaphone. Där finns inte en felaktig formulering, inte ett påstående som saknar belägg, allt har prövats tills bara det som verkligen hände finns kvar.
Platser och personer har spårats upp och besökts. Vid sidan av alla fakta om etiketter och skivnummer får vi underhållande och levande intervjuer med personer som fanns på plats. Gottfridsson var t ex den förste att söka upp Cavern Clubs dörrvaktmästare, Patrick “Paddy« Delaney. En idé lika självklar som genialt enkel! Naturligtvis vill vi höra berättelsen om när The Beatles spelade på Cavern Club första gången.
Årets första utgåva från Premium heter »RoadRunner - Rockvandringar i 60-talets London« av Lars-Åke Madelid, vilken är hans debut. Uppslaget är även här så genialt enkel att man förvånas över att ingen tidigare skrivit den här boken.
Författaren tar oss med till klubbar, artisters adresser eller platser vi hört i en sång. Han visar oss var de låg och vad som idag finns kvar. Via ett stort antal biografier - som jämförts med fyrtio år gamla annonser, artiklar och fotografier - har texten satts ihop.
Utifrån långa promenader och det omfattande materialet har Lars-Åke Madelid skrivit den roligaste resehandbok jag läst. Det underlättar naturligtvis att jag som läsare är intresserad av brittisk beatmusik, men jag tror även den med ett mer allmänt intresse för musik kommer att kunna uppskatta »RoadRunner«.
Inte helt förvånade ligger bokens tyngdpunkt i det centrala Londons - med Soho som nav - nöjesliv. Eftersom jag själv besökt staden varje år i snart trettio år, är det med stor nyfikenhet, och viss förvåning, jag tar del av vad jag inte vetat att jag sett. Anspråkslösa dörrar jag passerat visar sig dölja historier om kända rockbands tidiga försök att skaffa sig ett erkännande. Här berättat med inlevelse och understött av ett rikt och i vissa fall unikt bildmaterial.
Vem kunde ana att strax norr om Leicester Square, låg Notre Dame Hall och att The Who spelade där i början sin karriär 1963. Under namnet The Detours framförde gruppen en blandning av blues, Shadows-instrumentaler och Dixieland (!). Bilden där Roger Daltrey spelar trombon och John Entwistle tutar trumpet är obetalbar.
I samma lokaler, då döpt till Cavern In The Town, fick Small Faces två år senare sitt genombrott. Dörren bredvid tillhörde klubben Ad Lib, som blev en av de tidigaste oaserna för den framväxande popeliten.
Här finns beskrivningar av klubbar jag aldrig hört talas om, såsom Les Cousins som enbart tog in femtio person och Beat City Club på Oxford Street. Där uppträdde tidigt 1965 grupper som The Spencer Davis Group och Them. Även svenska The Shanes spelade på klubben i oktober 1964. Det var innan Lennart Grahn kom med i gruppen. Besöket är dokumenterat med fotografi, som här troligen publiceras för första gången. En trådsmal Staffan Berggren sjunger för cirka tjugo personer i en lokal som packade in sex hundra när The Rolling Stones spelade där tidigare samma år.
När jag besökte London första gången 1967 hade jag turen att på Marquee se The Creation, Eric Burdon & The New Animals, Family och Marmalade (innan den hemska “Ob-la-di...). Klubbens histora lyfts, med all rätt, fram och ingen behöver tvivla på dess betydelse för engelska musiker på väg ut mot internationellt erkännande.
Marquee på 90 Wardour Street höll alltid fanan högt och ett besök i staden innebar också ett besök på den legendariska klubben. Jag lyckades 1978 se Dire Straits när dom enbart fanns representerade, med ett spår, på dubbel-Lp´n “Hope & Anchor Front Row Festival». Året efter stod jag i publiken några månader innan The Pretenders fick sitt välförtjänta genombrott med “Brass in pocket«. Varken tidigare eller senare har jag sett begåvning, attityd och potential så uppenbar. För Chrissie Hynde och övriga medlemmar i bandet fanns bara en väg - uppåt! Hur underskattad var inte gitarristen James Honeyman Scott.
Längre ner på Wardour Street låg Flamingo Club, där jag vid mitt första besök såg Gene Washington & The Ram Jam Band. Tillsammans med klubbar som Studio 51 och 100 Club skaffade sig den brittiska rhythm & blues-musiken under mitten på sextiotalet en stark ställning. Madelid tar oss med till alla de platserna där Londonband som The Small Faces, The Kinks, The Yardbirds, The Downliners Sect, The Pretty Things, The Who och naturligtvis The Rolling Stones började sina karriärer.
Vi får också veta var de var bosatta och vilka deras favoritpubar var. Alltid med ett foto över hur det ser ut idag och, om möjligt, hur det såg ut då. Det är skickligt berättat med anekdoter ur världsstjärnornas tidiga vardag. Beskrivningen av den lägenhet på 102 Edith Grove som Brian Jones, Keith Richard och Mick Jagger hyrde är så familjärt gjord, att man tror Madelid var på plats den iskalla vintern 1962-63. Det smutsiga rummet, bristen på pengar till elmätaren och i sängarna, under täcket och med tomma magar, ligger Jones och Richards och spelar gitarr. Författaren har säkert haft stor nytta av, den dagboksförande pedanten, Bill Wymans utmärkta självbiografi “Stone Alone» i skildringen av tidiga Stones.
Under några dagar får Madelid sällskap av den svenske fotografen Jan Olofsson, ett okänt namn för de flesta men vars bilder miljoner betraktat. Kanske den ende svensk som obehindrat rörde sig bland Londons rockelit. Han kände alla; The Beatles, The Rolling Stones, Jimi Hendrix, The Pretty Things..., och var - vid sidan av Linda Eastman, senare McCartney - den ende fotograf, som tilläts närvara på Brian Epsteins privata fest i samband med lanseringen av Lp´n »Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band«.
Tillsammans besöker paret dom pubar och klubbar där engelska musikerna kopplade av på lediga kvällar och innan och efter spelningar. Vi får veta att puben De Hems i Soho gärna besöktes av Ketih Moon och Jimi Hendrix. Att Olofsson, i sällskap med John, Paul, George och Ringo ofta besökte puben Horse & Groom, vilken var de fyra Beatlesmedlemmarnas stampub. Båda pubarna finns kvar. Någon kanske vill uppleva känslan av att sitta vid det bord där John Lennon en gång suttit.
Ett populärt ställe för de musiker som efter en spelning inte ville gå hem, var nattklubben Speakeasy som inte stängde förrän framåt morgonen. Där samlades alla de kända namnen för att umgås, lyssna på livemusik eller jamma ihop. Något av en autografjägares dröm alltså.
När Olofsson och Madelid svänger in på vägstumpen Denmark Street bultar hjärtat till lite extra. I den lilla Regent Sound Studion spelade The Rolling Stones in hela den klassiska första Lp´n. Idag används lokalen av en gitarraffär och dessför innan låg där den trevliga musikbokhandeln Helter Skelter. Adressen är 4 Denmark Street och den nye ägaren har haft den goda smaken, att tillverka en kopia av den skylt som en gång hängde ovanför Regent Sound Studio.
Olofssons berättar vidare om Giaconda Café på samma gata. Där träffades låtskrivare, artister och musiker som arbetade åt de musikförlag som hade sina kontor på Denmark Street. Redan 1964 var svensken stamgäst på stället och lärde känna Brian Jones och Viv Prince som ofta besökte caféet.
Det liv Jan Olofsson levt är unikt. Inte bara kände han ovan nämnda rockstjärnor. Han ruvar också på hemligheter som att ha varit Malmöbandet The Bootjacks manager. Olofsson var även den person som 1963 tog Gunilla Thörn till Joe Meek. Den excentriske producenten spelade in fröken Thorn. Singeln “Merry go round / Go on then» är en typisk Meekproduktion med dubblerad sång och ökad hastighet. Samlare av Deep Purple känner naturligtvis till att The Outlaws, med en ung Ritchie Blackmore på gitarr, kompade Gunilla på »Go on then«.
Nog borde Olofsson teckna ner sina minnen och ge ut dem i bokform. Det vilar ett tungt ansvar på författaren till den här boken att så blir gjort. Madelid kan skriva, han känner Olofsson och är väl förtrogen, vilket inte minst »RoadRunner« visar, med den miljö Olofsson vistades i på sextiotalet. Vi väntar!
Slutligen gör boken utflykter till de områden där The Kinks, The Who och The Small Faces växte upp. Vi får genomgående fina miljöbilder och personporträtt av band som kom att betyda mycket för många av oss. Fördjupningen i The Rolling Stones och banden ovan i mix med kortare artistpresentationer och ögonblicksbilder ger boken ett bra flyt.
Författarens speciella kärlek till det Rolling Stones som var under inflytande av Brian Jones och The Small Faces går inte att ta miste på. Uppvuxna och tuktade i East Ends hårda underklassmiljö skulle Marriott och hans polare visa sig vara så tuffa, att de 1967 lyckades sparka ut den hårdkokte managern Don Arden. Arden var t ex så hatad av Gene Vincent, att Vincent fem år efter att deras samarbete upphört fortfarande kom i affekt när han tänkte på sin gamle manager. Gene gjorde på sin sista Lp »The day the world turned blue« sången »Our souls«. I slutet upprepar han titeln tills bokstäverna dras ihop och istället bildar ordet »Assholes«, varefter han skickar iväg en sista hälsning med orden »How´s that, Mr Arden«.
Sedan min första Londonresa 1967 har jag sett hundratals konserter i staden. Målet för mina resor har alltid varit att hitta de bästa skivaffärerna och på kvällen höra ett bra band. Jag har aldrig haft kamera med mig, dokumentation av var jag varit och vad jag sett har aldrig intresserat mig. Madelids bok visar tydligt på motsatsen. Nuet är imorgon historia och någon skulle kanske haft användning av foton från The Creations spelning på Marquee 1967.
Språket i »Roadrunner« är genomgående lättsamt. Utan ansträngning läser du den på en kväll, vilket gör dig väl förberedd för nästa Englandsresa. Väl på plats tar du »RoadRunner« ur fickan och med hjälp av bokens alla kartor hittar du lätt alla dom platser som finns angivna. Lars-Åke Madelid har ju redan gjord grovjobbet åt dig.
Du som inte tänkt resa till London kommer säkert ända att kunna uppskatta »RoadRunner« som ren nöjesläsning. Eller varför inte, läs den som en grundkurs i brittisk beat och rhythm & blues.
Och slutligen. Det var Bo Diddley som, på Lp´n »Bo Diddley is a Gunslinger« 1962, gjorde »Doin´ the Crawdaddy«. Alltså inte Buddy Holly som det felaktigt påstås i kapitlet om Giorgio Gomelskys klubb Crawdaddy
Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar