tisdag 4 maj 2010


PAUL SHUTTLEWORTH
Mixed Up Shook Up Girl
(Angel Air)

Jag tillhör dem som inte haft en susning om att Kursaal Flyers frontman Paul Shuttleworth försökte sig på en solokarriär. Flyers enda hit, den formidabla “Little Does She Know», fick bandet att jaga ytterligare framgångar och kom att förändra dess sound i en new-wave-powerpop-riktning som Shuttleworth inte var tillfreds med. För trummisen Will Birch passade det dock som handen i handsken och han skulle senare bilda energipaketet The Records. Paul Shuttleworth lämnade Kuursal Flyers i november 1977 och på sista spelningen slår han, mot mikrofonen, sönder sin framtand av guld och lämnar scenen.

Det oberoende skivbolaget Angel Air har specialiserat sig på aldrig tidigare utgivna live- och studioinspelningar. Artisterna är en minst sagt brokig skara. I katalogen hittar man bl a Mott The Hoople, Saxon, Melanie, Gillan, The Records, Spencer Davis Group, Krokus och så då Paul Shuttleworth.

På CDn “Mixed Up Shook Up Girl - The Solo Sessions 1977-1980« som kom 2006 finns samlat hans tre singlar samt inte mindre än tio outgivna studioinspelningar, där både låtmaterial och inspelningar är av exceptionellt hög klass!

Friheten att kunna agera ensam måste ha släppt loss hela vidden av karlns enorma kärlek till The Drifters, Gene Pitney och Brill Building-eran. Resultatet är en alldeles förtjusande popmusik som är nerlusad med kastanjetter, tamburiner, harmonier, blås- och stråkarrangemang som tar oss tillbaka till den tid då Goffin - King, Pomus - Shuman och Barry - Greenwich bestämde vad vi lyssnade på.

Med risk att bli idiotförklarad tycker jag Paul Shuttleworth version av Mink DeVilles finaste sång, “Mixed Up, Shook Up Girl», t o m slår originalet. Producenten Mike Batt öppnar sången med stämningsfulla pizzicatostråkar, som snart övergår i ett fullt stråkarrangemang av ett sjuttio man starkt London Philharmonic Orchestra. Som kontrast lägger han en simpel basgång och ett lika enkelt trumkomp i botten. En kör ligger textmässigt före Shuttleworth och han upprepar smakfullt vad han just hört. Så här själfullt sjöng han tidigare bara vid ett tillfälle, i blue eyed soul-pärlan “Falls Like Rain« från Kuursal Flyers Lp “The Great Artist».

I Mike Batt mötte Paul Shuttleworth en själsfrände. Deras tolkning av Randy Newmans «Just One Smile» är lika vacker som Gene Pitneys version från 1965. Den av Shuttleworth komponerade hyllningen till The Drifter, «Say Hello (To Your Pretty Friend)», är precis lika storslagen som singeldebuten «Mixed Up, Shook Up Girl». Med nylonsträngade akustiska gitarrer, ledsna stråkar och mariachitrumpeter skulle den lika gärna kunna vara ett Driftersoriginal från 1960 - 62, då gruppen spelade in Doc Pomus och Mort Shumans «Save The Last Dance For Me» och den mästerliga «When My Little Girl Is Smiling», skriven av Carole King och Gerry Goffin. Ett bättre betyg går faktiskt inte att få! Hur frustrerande måste det inte ha varit för Shuttleworth att bolaget Epic inte gav ut vare sig «Just One Smile» eller «Say Hello (To Your Pretty Friend)».

Epic släppte Shuttleworth efter två singlar och utebliven kommersiell framgång. Samarbetet med Mike Batt upphörde tyvärr samtidigt. Därmed var det också slut på de genialt storslagna produktionerna. Utan att enbart plagiera hade de två tillsammans både lyckats lyfta fram och uppdatera den musik som skapades av Brill Building-kompositörena.

Skivans övriga spår ger även de en god bild av Shuttleworth känsla för pop. Trots lägre budget och mer hanterbara produktioner finns här ändå både bra egna kompositioner i «Clown To The World» och «Just Another Weekend» och väl valda covers i Eden Kanes «Boys Cry», John Hiatts «Radio Girl» och Steve Forberts «It Isn´t Gonna Be That Way”. Speciellt den senare - med den alltid lika svårslagna kombinationen hammondorgel och piano - är som det mesta på den här skivan adresserat, utan omväg, direkt till hjärtat!

Paul Shuttleworth hade i slutet av sjuttiotalet allt det som krävdes för en lyckad solokarriär - en bra röst, bra låtar i stundtals fantastiska produktioner, samt inte minst en unik stilkänsla! I ett musikklimat så tolerant att ett halvfyllo som Wreckless Eric kunde komma in på STIFFs kontor med bara ett par refränger och gå därifrån med en hel Lp, där borde det också ha funnits plats för den begåvade Paul Shuttleworth!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade