BRIAN FRIEL
Brian Joseph Friel / Arrivederci Ardrossan
(Dawn)

Mer obskyr än Ernie Graham och Roger Morris men verksam under samma period, det tidiga sjuttiotalet, gjorde skotten Brian Friel sin debut “Brian Joseph Friel» 1973 för Dawn Records. Skivan återutgavs sedan av PYE två år senare.

Jag antar att jag inte är ensam om att inte veta något om Friel. Hur förklarar man annars att ingen någonsin nämner honom eller att Vernon Joynson inte skriver ett ord om hans skivor i sitt mastodontverk “The Tapestry of Delights - The Comprehensive Guide To British Music...1963-1976«, där Graham och Morris får, om än knapphänt, i alla fall ett omnämnande. Närheten till dessa två är påtaglig och Friel förtjänar i lika stor utsträckning att lyftas fram. Brian Friel tillhörde även han vad man skulle kunna kalla den första generationen pubrock, vilken var inspirerad mer av country och folkmusik än Rockpilefalangens Chuck Berry och rock & roll.

Inledningens “The Rock And Roll In Me», “Susan Of The Redwoods« och den spretiga “Railroad Mama» ligger nära tidiga pubrocksförebilder som The Band och den amerikanska traditionen. Andra sånger har sitt ursprung mer i den brittiska folkrocktraditionen och utan att direkt plagieras så är sångaren och låtskrivaren Nick Drake genomgående närvarande.

Det är behagligt tillbakalutat, poetiskt och Brian Friel sjunger i ett högt, lite nasalt, tonläge utan att någonsin kännas ansträngd. Materialet är skrivet av honom själv och bland musikerna finns Zoot Money - keyboard, Colin Allen - trummor och Steve Thompson - bas samt på pedal steel B.J Cole. Den senares närvaro förgyller de lätt countryinfluerade “(I´m Back Inside My) Mail Box Blues (Again) och “Don´t Let My Dreams Bring You Down«.

“Brown Eyes» och “Pisces Lady« får mig att tänka på mästerverk som Gordon Lightfoots 1968-singel “Pussywillows, Cat-Tails» och Danny Kirwans första soloskiva, “Second Chapter« från 1975, och då främst Kirwans »Lovely Days«. Den senare finns numer även med på »Fading Yellow - Vol 8« (Flower Machine Rec) och jag skull inte bli förvånad om även Brian Friel hamnade på en framtida Fading Yellow-samling.

Slutligen gör Friel en stilmässig helomvändning på skivans sista spår, »I Think It´s Gonna Rain«, vilken är en korsbefruktning mellan folkrock och progressiv rock. En kombination inte helt ovanlig hos samtida artister och grupper hos bolag som Vertigo.

ARRIVEDERCI ARDROSSAN

Dawn gjorde ytterligare ett försök med Friel. “Arrivederci Ardrossan» kom 1975 och gavs även den senare ut av PYE, då med namnet “Ashes & Matchsticks“. Informationen om sångaren är lika knapp som på första skivan, vi får dock veta att Friel är av skotsk-irländsk härkomst, född i Glasgow 1948 och titulerar sig “Slum kid - poet - songwriter«. Mer finns inte!

Samtliga låtar är även här skrivna av Friel. Musiken är något mer orkestrerad utan att för den skull förlora det melodiösa vemodet som finns på “Brian Joseph Friel». Egentligen är det fel att plocka ut enskilda låtar då helheten fungerar bäst, men “Circles“, “The Last I Could Do“ och “Salad Green Geraldine« är otroligt vackra i all sin enkelhet!

PYE Records var träffsäker då de döpte om skivan. “Ashes and Matchsticks” är en av de starkaste sånger jag hört om att bli lämnad. Sårad beskriver Brian Friel kärlekens baksida: evigt trista dagar, kalla nätter och överfulla askkoppar. Till och med kniven hon skar lök med gråter fortfarande.

Brian Friel var en begåvad låtskrivare med ett lågmält uttryck. Allt är genomsympatiskt och mycket brittiskt i anslaget. Här finns en del att hämta, vad det gäller låtar och sättet att skriva på, för nutida singer/songwriters som behöver material. Han är en av dessa artister som får en alldeles speciell plats i ens liv och vars musik man periodvis inte kan släppa.