måndag 31 december 2012


BÄST 2012...
...betyder, liksom tidigare årsbästalistor, inte att inspelningar eller utgivningsår ens behöver vara i närheten av 2012. Det är kort och gott bara bra musik som jag upptäckt eller återupptäckt under året.


 

THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING
RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982
(Tompkins Square)


Författaren och samlaren av gospelmusik Mike McGonigal har grävt djupt i sin skivsamling och här tillhandahåller han tre fullmatade Cd:n, totalt sjuttioen sånger, bestående av gospel så rå och primitiv att en genomlyssning stundtals är rent skrämmande.

Vem skulle ha vågat säga emot den kraftfulle Pastor Elder Robert McMurray när han - med en röst grövre än Howlin´ Wolfs - på nyårsnatten 1963 uppmanade församlingen ”Walk With God”. Och Rev. R Hendersons ”Stop Living On Me” - med endast ackompanjemang av elgitarr och som trumma en stampande fot - är garagerock av det slaget som borde ha gjort makarna Jack & Meg White i White Stripes gröna av avund.

Det McGonigal redovisar är en unik samling singelskivor, bestående av utgåvor tänkta enbart för en lokal marknad. Ibland så obskyra att de förmodligen aldrig ens såldes utanför den kyrka där de var inspelade. Vissa sånger känns till och med så privata, att det är med rodnad känslan av att tjuvlyssna infinner sig.

 
BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Värdighet
(Punks Only)


Den uppmärksamhet Bäddat För Trubbel fick i och med debuten “Det här är inte New York” har verkligen inte stigit gruppen åt huvudet.

På uppföljaren “Värdighet” är man tillbaka med samma energimättade pubrockspunk, kopplad till ångestfyllda texter om vardagslivets realiteter. Sömnlösa nätter, kamrater som plötsligt vill imponera, ett arbete man vantrivs med eller allmän otillräcklighet blir i Bäddat För Trubbels musik poesi av kött och blod.

Mitt i ursinnet drar gruppen ner tempot och till kompet av en gospelorgel och det kanske vackraste gitarrsolot jag hört förkunnar Bäddat För Trubbel att man inte behöver vara så sträng mot sig själv:

Det var tio tusen år sen idag, den här staden var du och jag
fast än jag har mycket mer nu, saknar jag allt
Men efter en lång och hård arbetsdag är det förlåtet att bli sentimental
jag är inte en av dem som glömmer så lätt


Man måste skilja på fakta och nostalgi
Man får lov att förlåta och man får lov att låta bli

Nu är du gammal och vill vara ifred
Du har hittat någon att dela din vardag med
och jag har hittat någon som faktiskt bryr sig om hur jag mår


WILSON PICKETT
Funky Midnight Mover - The Atlantic Recordings (1962-1978)
(Rhino, 5 cd-box
)

Från de första stora framgångarna 1965, med “Don´t Fight It” och “In The Midnight Hour”, fram till 1973 placerade Pickett sig själv och Atlantic Records inte mindre än 35 gånger på de amerikanska hitlistorna.

Med en röst som var lika gapigt tuff som James Browns, men samtidigt strävt soft som Otis Reddings och med ett självförtroende som verkade överträffa dem båda intog Wilson Pickett sin rättmätiga plats bland soulmusikens tungviktare.

Varifrån kom självförtroendet och den personliga sångstilen? Vad gjorde honom till den han var? Svaret finns säkert att finna i hans bakgrund. Född i Prattville, Alabama 1941 och uppvuxen i närheten av morföräldrarna, där morfadern var predikant, blev han tidigt exponerad för gospelmusik, vilken också framträder som en mycket stark influens genom hela hans Atlanticproduktion.


ELLA MAE MORSE

Rocks
(Bear Family)

Ella Mae Morse var äkta vara rakt igenom. Rakryggad tog hon sig an svart rhythm & blues med samma övertygelse som giganterna LaVern Baker och Ruth Brown. Hennes hyllning till genren kulminerade 1954 i albumet “Barrelhouse, Boogie And The Blues”, där vi kan höra henne framföra sånger som The Drifters “Money Honey”, Ruth Browns “Daddy, Daddy” och 5-10-15 Hours, The Dominoes “Have Mercy Baby” och The Ravens “Rock Me All Night Long”.

Ni som trodde att Elvis Presley uppfann rock´n´roll får tyvärr en knäpp på näsan här. När Ella Mae Morse och Don Raye 1946 smågnabbade sig genom öppningsdialogen till “The House Of Blue Lights” låg säkert den elvaårige Presley storörad vid familjens radio och försökte förstå vad som hände.

Morse var definitivt en av alla de artister som under efterkrigstiden lade grunden för det som i mitten på femtiotalet skulle bli allmänt känt som Rock´n´Roll.


THE PRETTY THINGS
Honey I Need / I Can Never Say
(Fruits de Mer)


THE PRETTY THINGS
S.F. Sorrow Is Born
She Says Good Morning
Baron Saturday
Renaissance Fair
(Fruits de mer)

Fortfarande i full aktion, vitala och så kompromisslösa som deras egen historia ställer krav på att de skall vara. Originalmedlemmarna Phil May och Dick Taylor ser naturligtvis ingen anledning att fortsätta om de inte kan leva upp till den höga standard vi är vana att de håller.

Det här är helig mark för mig. The Pretty Things självbetitlade första album var den första Lp jag någonsin köpte. Året var 1965, jag var fjorton år och skulle fylla femton samma år. The Beatles och The Rolling Stones absolut, men det här var något helt annat. Fräckt bortom alla rimliga gränser och den virvelkåte Viv Prince bakom trummorna var ju också något helt annat än Richard Starkey och Charlie Watts.

Fruits de Mer Records spelade in bandet i december 2010 då de, på The 100 Club i London, framförde först hela första Lp:n och därefter det psykedeliska mästerverket S.F. Sorrow. Den förstnämnda liveinspelningen kommer senare i år att släppas som Lp. Därifrån är “Honey I Need” hämtad, medan “I Can Never Say” är en nyligen återfunnen demoinspelning från 1965.

Till de tre liveversionerna från “S.F. Sorrow” har man adderat en mäktig liveinspelning av “Renaissance Fair”, hämtad på The Byrds Lp “Younger Than Yesterday” (1967), från då The Pretty Things spelade på Paradiso i Amsterdam 1969.

Just nu befinner sig The Pretty Things på turné i Australien, den första sedan 1965 då gruppen blev portförbjuden i landet, och lär visst återförenas med den blytunge originalbasisten John Stax som numer är bosatt i den delen av världen. Oj, oj, oj...


THE SCHLEYERS
Call My Name
(Egenhändigt utgiven kassett, såld i 50 exemplar)

Gitarrist Jan Oldaeus producerade tre låtar på den kassett Lidingös The Schleyers spelade in under det tidiga åttiotalet. Kassetten, som borde ha gett The Schleyers ett skivkontrakt, bestod av fem låtar och såldes vid deras konserter samt skickades till några förhoppningsvis intresserade skivbolag. Några sådana fanns inte trots att den här skönheten låg framför deras fötter.

“Call My Name” öppnar med ett riff som är det fräckaste jag hört sedan The Rolling Stones intro till “Route 66” på deras första Lp. Med munspelssolon, handklappningar och ett Jerry Lee-piano i bakgrunden påminner gruppen i “Call My Name” om både Danny Mihms The Kingsnakes och de engelska pubrockarna Lew Lewis Reformer.

The Schleyers hade de bästa referenser man kan tänka sig och i “Call My Name” befann gruppen sig i rakt nedstigande led från femtiotalets Chuck Berry, via The Rolling Stones 1965 till Roy Loneys upplaga av Flamin´ Groovies och landade slutligen på Dr Feelgoods Canvey Island.


ON BENDED KNEE - The Birth Of Swamp Pop
(Great Voices Of The Century)


För under hundralappen på ebay, alltså näst intill gratis, kan man hitta det engelska skivbolaget Great Voices Of The Centurys utgåva “ON BENDED KNEE - The Birth Of Swamp Pop”, innehållande inte mindre än sextiofem charmiga och mycket sympatiska inspelningar från södra Louisiana gjorda mellan 1955 - 1961.

Mellan Earl Kings öppningsspår “Those Lonely, Lonely Nights” (1955) och Rockin´ Sidneys final “You Ain´t Nothing´ But Fine” (1961) blandas namnkunniga artister som Johnny Allen, Cookie & The Cupcakes och Bobby Charles med mindre kända namn som Little Alfred & The Berrycups och T.K. Hulin & The Lonely Kings.

En del kom ut som singlar på bolagen Ace, Excello, Jin och Goldband medan andra var inspelade i en skrubb och inte avsedda för våra öron. Själv älskar jag det här och störs inte alls av att få en och annan dubblett av den här fantastiska mixen av cajun, country, blues, soul, rhythm & blues och rock´n´roll. Helt underbar musik och mycket prisvärt för den ekonomiskt sinnade.


WRECKLESS ERIC PRESENTS THE LEN BRIGHT COMBO
(Southern Domestic)

Till den imponerande kostnaden av åttiosex pund spelades “The Len Bright Combo Present The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” in på några timmar i Upchurch Village Hall.

Eric Goulden tog sig i kragen och skrev med “You´re Gonna Screw My Head Off”, “Someone Must´ve Nailed Us Together”, “Young, Upwardly Mobile...And Stupid” och “Lureland” några av sina absolut bästa sånger. Men allra, allra bäst är en kärleksbagatell med den poetiska titeln “Shirt Without A Heart”. En fullständig popexplosion av positiv energi med en oemotståndlig Eric Goulden stående på tå.

 Bara sju månader efter debuten släppte The Len Bright Combo sitt andra och sista album, “Combo Time!”, och det enda som hade förändrats var att musiken blivit något mörkare och tyngre. I övrigt var det samma geniala blandning av psykedelia, garagerock och starka popmelodier och än idag har ingen tagit den tämligen begränsade garagerocken längre än de här männen gjorde genom att bara vara sig själva.


FRANK FROST with the NIGHT HAWKS

Hey Boss Man!
(Phillips International/Bear Family

Med en spartansk elegans, liknande den som fanns hos musiker som Jimmy Reed och Slim Harpo, spelade Frank Frost och hans medmusiker i The Night Hawks - Jack Johnson: sologitarr och Sam Carr: trummor - under tre långa sittningar 1962 in “Hey Boss Man”.

Skivan sålde inte alls, men är ändå i all sin enkelhet en triumf lika mycket för Frank Frosts behagligt vackra rhythm & blues som för Sam Phillips genialt enkla produktion.


DAN PENN
The Fame Recordings
(Ace)


I´m sitting by myself in the car in front of FAME studios in the early morning. Just sitting there, thinking, `My boys have left me´. I was going through the emotional deal, feeling sorry for myself. I just kept looking at the door: they left me...they left me...they left me. And then it occured to me - that´s not only a door, that´s the door. I thought, it´s a good thing they left, because I don´t need to be going out on weekends, getting drunk, spending all the money I make. What I really want to do is go through that door. I wanna learn everything I can that´s going on in that building. I wanna be a good engineer. I wanna be a good songwriter, I wanna learn how to produce records. I was already watching everything, but that was the point that I said `I gotta go´I don´t really want to perform . That ain´t my deal, being a star and all that. That´s really nowhere, that ain´t gonna last long, and you´ll probably die. Here, you live and write and make records. Isn´t that what you wanna do? Hell yes! I wanted to do that.

Den gatusmarte tuffingen Dan Penn satt 1965 självömkande utanför Famestudion, övergiven av sitt band som dragit till Nashville för att söka framgång och förmögenhet. Beslutet att stanna hos Rick Hall i Muscle Shoals, Alabama och skriva hjärtskärande musik åt soulmusiken giganter har vi alla anledning att vara tacksam för.


THE SEE SEE

Late Morning Light
(Dell´Orso, 2010)

Skall det göras, skall det göras ordentligt tycks vara den engelska gruppen The See Sees grundläggande inställning till sin musik. Det är ur sextiotalets psykedeliska period de hämtar sin inspiration, men vi tas inte tillbaka till ursprunget, utan musiken serveras oss idag som om genren alltid varit självklar, närvarande och lättillgänglig.

Visst är det charmigt med unga musiker som upptäcker kraftpaket som The Sonics och The Wailers, köper en fuzzbox och drar volymreglaget till tolv på förstärkaren, men The See Sees är något mycket, mycket mer än rå energi. Det är en ren njutning att höra hur gruppens röster vävs in i varandra i melodier som är omöjliga att värja sig mot och framförda med en ljudbild som är både spröd och tung. Man fullständigt överrumplas av hur välgjord och förförande The See Sees musik är.


WHO WILL BUY THESE WONDERFUL EVILS Volume 4
(Hot Stuff)


En samlingserie som övertygar mer och mer. Att någon till slut skulle lyfta fram Hazze Heps burleskt psykedeliska alster “Snow” var faktiskt mer än jag hade vågat hoppas på, men här finns den äntligen lättillgänglig för de som vill ha en dos av äkta originalitet.

Nu väntar jag bara på att någon skall släppa hela Hazze Hep Östlunds samlade musikaliska gärning. Den första Hep Stars-singeln, de fyra singlarna med The Fools och de två solosinglarna är något jag alltid återkommer till och Östlund är värd en samlings-Lp. Karln hade ju för bövelen humor.

Tack också till Hot Stuff för att man på innerpåsens text om “Snow” använder mina formuleringar. http://raisedonrecords.blogspot.se/search?q=hazze+hep+%C3%B6stlund

Andra starka anledningar att köpa “Who Will Buy...Vol 4” är framför allt Troublemakers freakbeatpärla “Sally” (1967) och dansbandssångaren John Julian och gruppen Curt-Görans fantastiska “Misery Is Such A Mystery” (1968), psykedelisk harmony pop i världsklass!


GENTLEMAN JESSE
Leaving Atlanta
(Douchemaster
)


Melodi och energi är vad det handlar om för Gentleman Jesse och influenserna är så skiftande, att man i öppningsspåret “Eat Me Alive” anar det driv en ung “Born To Run”-textrabblande Bruce Springsteen hade, medan “Careful What You Wish For” är så full av Lennon- McCartney-harmonier att det skulle kunna vara en av The Beatles legendariska singelbaksidor.


Än mer magiskt blir det i “Take It Easy On Me Baby” som, trots att den är inspelad i Jesse Smiths källare, låter som något Phil Spector producerade för The Ronettes. I bakhuvudet förnimmer jag Ronnie Spectors, eller Veronica Bennett som hon då hette, fantastiska vibrato.


BOB WOODRUFF
The Lost Kerosene Tapes 1999
(Sound Asleep)


Bob Woodruff har låtit sina fans väntat länge. Efter debuten “Dreams And Saturday Nights” 1994 och uppföljaren “Desire Road” 1997 spelade Woodruff in det som var menat som hans tredje album, “Kerosene”, 1999. Det skulle dröja tolv år innan skivan till slut gavs ut.

Ett av dessa tålmodiga fans som aldrig slutat vänta är Jerker Emanuelson, ägare av Sound Asleep Records i Vara på Västgötaslätten, som för ett par år sedan fick kännedom om Woodruffs outgivna album. Det är honom vi har att tacka för att Woodruffs tredje album nu finns tillgängligt.

Personligen tycker jag Woodruff är mest intressant när han, som här, tonar ner countryinfluenserna och istället släpper loss en hel arsenal av powerpop, fullmatad med välklingande gitarrer, Hammondorgel, stämsång och munspel.


HURRIGANES
Live In Hamina 1973
(Love Records)


En del människor rensar hjärnan genom regelbunden löpträning, själv hatar jag att motionera och lättar istället eventuella psykiska spänningar med oförställd musik.

Finska Hurriganes är precis den typen av band som aldrig skulle drömma om att göra sig till. Det är rakt, tufft och framför allt mycket humor. Det enda jag saknar på “Live In Hamina 1973” är deras version av danska The Lollipops “I Will Stay By Your Side”.


The JACK DOWNING Anthology
A Force That Cannot Be Named
(RPM International)

Äntligen!

Ett stort tack till engelska RPM International som insåg hur unika Jack Downing & The Other Side var. En generös utgåva som spänner över tiden 1966 - 1974 och består av allt deras studiomaterial samt demo- och liveinspelningar.

Träffsäkert beskriver bandets siste gitarrist, Janne “Halkan” Hallquisth, vad man ville åstadkomma: “Bandet var stilmässigt svårfångat och country på den tiden var inte speciellt populärt. Stilen förknippades med Rankarna, dvs dansbandscountry. Idag spelar många band, även svenska, en blandning av country och rock. Alltså det vi gjorde redan i början på 70-talet och då var helt ensamma om i Sverige. Vi blandade redan då boogie, blues och country med rock. I bandet fanns instrument som dobro och lapsteel. Om vi funnits idag hade vi haft en betydligt större publik och kanske även varit rätt kultiga. Vi övade inte ihjäl oss, blev aldrig för strikta, men vi spelade mycket ute och bandet svängde helt enkelt jävligt bra!


LÄSVÄRT:

IAN DURY - The Definitive Biography.
Will Birch
(PAN Books)

När det inte fanns någon naturlig plats för en sån som Ian Dury inom den utseendefixerade rock- och popvärlden ritade han helt fräckt om dess prototyp och placerade sig själv i centrum. Durys förmåga att entusiasmera sin omgivning var enligt hans första manager Gordon Nelki enastående: “He could hardly walk down the street, but the vision he put together was amazing, brilliant. It attracted spectacular attention from start.” och musikern Chris Lucas är lika imponerad: “He was going to be our passport to a rock´n´roll nirvana. He had a few years on us and was streetwise. He knew people and had credibility. He was mesmerizing and charismatic from the beginning, and we believed in him.”

Inte illa av en person som hade så mycket emot sig. Hans historia, spännande och engagerat berättad av Will Birch, borde ingjuta hopp hos alla som misstror sig själv och sin egen förmåga.


FALLET THOMAS QUICK / ATT SKAPA EN SERIEMÖRDARE
Hannes Råstam
(Ordfront)

Med en ofattbar envishet plöjer sig Råstam genom tiotusentals sidor förundersökningar, sitter i dygn och lyssnar på kassetupptagningar och tittar på videoinspelningar med en fabulerande Thomas Quick. Han fullständigt smular sönder bevisningen mot Quick som en av världens värste seriemördare.

En fantastik läsupplevelse som borde bli en bibel på journalisthögskolan. Boken om Thomas Quicks var egentligen redan skriven av advokaten Pelle Svensson. Hans “Quick: Den stora rättsskandalen” kom 2009, men fick aldrig samma genomslag som Råstams bok. Båda drar samma slutsatser, men i motsats till Svensson raljerar aldrig Råstams, utan låter oss läsare själv dra slutsatser utifrån det vi läser


BOKEN OM TAGES - FRÅN AVENYN TILL ABBEY ROAD
Göran Brandels & Lennart Wrigholm
(Premium)


Ett av Sveriges genom tiderna största band porträtteras på ett alldeles utmärkt sätt av Tagessamlaren Göran Brandels och journalisten Lennart Wrigholm.

Med ett sanslöst unikt bildmaterial bestående av skivomslag, tidningsartiklar, turnélistor och verkligen mängder av privata fotografier låter författarna oss följa gruppen från åren strax innan det taffliga genombrottet med “Sleep Little Girl”, via den tidiga rhythm & blues- och popperioden fram till de geniala albumen “Contrast”, “Studio” och Blondskivan “The Lilac Years”.

“Boken Om Tages” är ett föredöme för hur musikbiografier skall skrivas - engagerat, kärleksfullt och tidskrävande. Det finns inga genvägar till ett så suveränt resultat.


TEEN BEAT MAYHEM!
Mike Markesich
(Priceless Info Press)


Det tog Mike Markesich tjugo år att dokumentera sextiotalets amerikanska garagerock. Men resultatet är värd all väntan.

Det är nära på ångestskapande att läsa den digra singeldiskografin från A till Z. Det finns ju ingen chans i helsike att man skall få höra allt Markesich grävt fram. Likt en musikjournalistikens Hannes Råstam har han inte låtit sig skrämmas av det ofantliga arbete som legat framför honom. Ett imponerande uppslagsverk som kommer att åka in och ut ur bokhyllan.


HÅKANS POP

Tillbaka igen på Raised On Records årsbästalista. Det är bara att lyfta på hatten för herrarna Håkan Pettersson och Lars Kärrbäck i deras oförtröttliga strävan att låta oss veta ALLT om pubrockens profiler. Under året har de låtit oss ta del av Ian Gomm (jodå, jag vet att den kom i slutet på 2011) och Will Birchs både möjliga och omöjliga utgåvor. Och trevliga är de båda männen också.
 


KONSERTER:

MICKEY JUPP / LEGEND
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea

England, 2012.03.16

När Mickey Jupp ställde sig på Riga Music Bars scen i Westcliff-On-Sea så var förväntningarna skyhöga. Inte ens en hes och lite småtvär Jupp för så där trettio år hade gjort mig besviken, men hur hade åldern och den självvalda isoleringen förändrat mannen som - i text och musik - med rätta kan kallas Chuck Berrys enda verklige arvtagare.

När karln ställer sig framför mikrofonen och efter det klassiska gitarrintrot berättar att föräldrarna tycker det är dags för honom att dra iväg kastas vi in i en djävulskt het “Cheque Book”. Inte mycket har alltså förändrats. Mickey Jupp kan fortfarande hänföra en publik med sin sympatiska begåvning, att - utan större åthävor - skapa det där magiska svänget alla vill ha, men det är så få förunnat att kunna ge.

Med sig på scenen hade Jupp sista upplagan av gruppen Legend - bestående av John Bobin: bas, Bob Clouter: trummor och Mo Witham: gitarr - som 1972 spelade in “Moonshine” för Vertigo Records. Att man inte spelat tillsammans på fyrtio år är musikerna alldeles för professionella för att visa.


ISRAEL NASH GRIPKA
Mastodont, Örebro 21 juni 2012


En av de bästa konserter jag sett. Man har ju sagt det många gånger tidigare, men Gripkas spelning på Mastodont hamnar i den kategorin. Inledningen var fullständigt formidabel med sin Träd, Gräs och Stenar goes Country-känsla, Likt tidigare T,G&S var det omöjligt att veta åt vilket håll musiken skulle spreta.

Det sägs finnas likheter mellan Gripka och Neil Young och med risk för att "svära i kyrkan" så måste jag erkänna mig tämligen ointresserad av Neil Young. Gitarrmattorna Gripkas band levererade var långt mer spännande än de jag hört Young åstadkomma.

Lyssnade på Gripkas skivor strax innan konserten och blev tveksam om jag skulle gå dit. Väl där överraskades jag av hur annorlunda, och långt mycket bättre, bandet lät live. Det var första gången jag såg karln och var inte alls beredd på att få höra så suverän gitarr-rock

lördag 15 december 2012


The JACK DOWNING Anthology
A Force That Cannot Be Named
(RPM International)

Då jag på något sätt varit delaktig i framtagandet av den för mig efterlängtade återutgåvan av den amerikanske sångaren Jack Downings inspelningar, så är följande text inte någon recension. Istället skall jag försöka återge den ganska långa vägen från så att säga ax till limpa. Det tog mig tolv år innan något skivbolag intresserade sig för att sammanfatta Jack Downings artistiska gärning. Och på vägen har jag kanske även lyckats få en och annan att upptäcka eller återupptäcka Jack Downing & The Other Side.

Efter att, som jag periodvis brukar göra, ha spelat Jack Downings utmärkta album “Now And Then” oavbrutet i flera dagar, fick jag en vinterkväll år 2000 plötsligt en ingivelse. Jag måste pryda skrivrummet med en turnéaffisch av Jack Downing & The Other Side.

Att Downing själv inte fanns med oss längre och orsakerna till hans tragiska bortgång var jag bekant med, så jag plockade fram konvolutet till “Now And Then” och bestämde mig för att försöka få kontakt med någon av medlemmarna i hans band - The Other Side. Valet föll på den vars namn jag betraktade som minst vanligt i telefonkatalogen, kontaktade därefter nummerbyrån och frågade efter David Hynes, pianist och kompositör.

Med telefonnumret till hands ringde jag upp och efter bara några enstaka signaler svarade en vänlig röst med sitt namn. Jag förklarade att jag sökte den David Hynes som spelat i gruppen The Other Side, vilka kompade sångaren Jack Downing för sådär trettio år sedan.

Jodå, visst hade jag hittat rätt person. Nu fick jag alltså tillfälle att äntligen få berätta hur unik jag alltid tyckt att “Now And Then” är, att skivan i mina öron är bland det bästa som spelats in i Sverige. Och nu måste jag bara få tag på en turnéaffisch med gruppen.

Smått överrumplad av min entusiasm svarade Hynes, att det är nog lika bra du kommer hit så får vi gå igenom vad jag har kvar från den tiden. Naturligtvis var jag inte sen att tacka ja och bara någon dag därefter satt jag på tåget vars slutstation var Stockholm Central.

Hynes inte bara bjöd hem mig, han kom till och med och hämtade mig vid Centralen. Väl därhemma försvann han upp på vinden och kom tillbaka bärande en stor kartong, innehållande kvarlåtenskapen från den tidigare musikkarriären. Eller rättare sagt den första av flera musikkarriärer, då Hynes även efter The Other Side har varit verksam som musiker under hela sitt liv.

På frågan om hans grannar var lika imponerade av att han arbetat med Downing som jag var skrattade Hynes och svarade att ingen i grannskapet hade den minsta aning om vem Jack Downing var. Däremot var hans medverkan i gruppen Scafell Pike mera känd, men det var ju inte därför jag kommit dit.

Vid öppnandet av den magiska kartongen visade den sig inte innehålla någon affisch, men väl en hel del annat smått och gott från tiden med Jack Downing & The Other Side, såsom albumet “Now And Then”, de flesta av gruppens singlar, brev, foton och ett antal rullband, vars askar bar påskrifter som “The American Tape”, “Demo”, “The Radio Tape” och “Live On Stage”.

Tyvärr hade Hynes inte någon fungerande rullbandspelare, så hur i helsike skulle jag få höra det unika materialet som jag storögd betraktade. Skulle det vara möjligt att få låna hem banden? Nja, särskilt intresserad av att lämna över dem till en person han egentligen inte kände var Hynes naturliga reaktion på min fråga.

Först försökte jag fresta med att han, förutom att naturligtvis få banden tillbaka, även skulle få innehållet överfört till cd, men hans tveksamhet fanns fortfarande kvar. Nu var goda råd dyra och jag såg ingen annan utväg än att ta av mig min vigselring och erbjuda mig att lämna kvar den som pant. Förmodligen förvånad över mitt näsan extrema intresse för den grupp han en gång varit pianist i lämnade han över banden och bad mig behålla ringen. Du verkar seriös var hans svar.

När jag senare lyssnade igenom de band jag fick förtroende att ta med mig hem var min direkta reaktion att historien om Jack Downing & The Other Side måste berättas. Ingen annan verkade intresserad, så nu var det upp till mig att försöka lyfta fram gruppen till det erkännande de förtjänar.

För att få en så korrekt bild som möjligt av Jack Downing tog jag kontakt med i princip alla de musiker som spelat med Downing, hans manager, vänner och familjemedlemmar. Samtliga delade generöst med sig av minnen, dokument, foton och var rörande överens om vilken komplex och unik person Downing varit - både privat och som musiker.

Med rubriken “
Jack Downing - En av countryrockens pionjärer” publicerades mina efterforskningar på www.Rootsy.nu strax innan jul 2007. Året därpå tog jag kontakt med Mike Stax på den ansedda amerikanska tidskriften Ugly Things med en förfrågan om han var intresserad av artikeln. För att underlätta för Stax skickade jag med kopior på allt material jag har med Downing. Ganska omgående kom ett jakande svar och i nummer 27 av Ugly Things fanns min artikel med, i översättning av David Hynes.

På det tyska skivbolaget Bear Familys trettiofemårsjubileum 2010 blev jag av bolagets representant, L-P Anderson, presenterad för Mark Stratford från det engelska RPM Records. Han hade läst Downingartikeln i Ugly Things, men inte hört annat än The Other Side-singeln “Like A Rolling Stone / Out My Light”. Kopior på samma material som tidigare skickats till Mike Stax skickades även till Stratford i England, vilket nu alltså gjort det möjligt att åter höra tidigare utgivna, men även outgivna, inspelningar med Jack Downing & The Other Side.

Det är huvudsakligen banden David Hynes hämtade från vinden som ligger till grund för “A Force That Cannot Be Named - The Jack Downing Anthology”. Med glädje kan jag konstatera att det låter fantastiskt bra om den remastering som är gjord av Simon Murphy och att Paul McCallum har förpackat dubbel-cd:n på ett föredömligt sätt.

Övertygelsen om att Jack Downing skulle ha känt sig hedrad av “A Force That Cannot Be Named - The Jack Downing Anthology” gör att uppdraget för min del är avslutat.

Vila i frid Jack Downing.

Fotnot 1. Texten till “A Force That Cannot Be Named - The Jack Downing Anthology” är en förkortad version av den som Mike Stax lät publicera i Ugly Things.

Fotnot 2. Christina Nilsson, Downings manager, belönade mig under resan gång med den konsertaffisch som ju egentligen är den ursprungliga orsaken till att musiken idag åter finns tillgänglig.


http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/11/jack-downing-jack-downing-var-en-av.html

http://www.allmusic.com/album/release/force-that-cannot-be-named-the-jack-downing-anthology-mr0003791857










torsdag 6 december 2012


ELLA MAE MORSE
Rocks
(Bear Family)

Hennes mamma var pianist och vokalist, fadern trummis i ett storband, systern blev jazzpianist och själv var Ella Mae Morse så angelägen att få sjunga, att hon ljög om sin ålder då Jimmy Dorsey under en turné genom hennes hemstat Texas behövde en sångerska. Fjorton år gammal fick hon jobbet och njöt av tillvaron i ett par månader innan Dorsey upptäckte att hon var minderårig och skickade hem henne.

Förutom det musikaliska påbrået var mötet med den svarte bluesgitarristen Uncle Joe, hemma i Paris, Texas, det som musikaliskt kom att mest påverka den unge Ella Mae: “There was a line that separated the black neighborhood from the white neighborhood, and Antony´s grocery store was right on that corner. I used to go there with my mother all the time. I heard this guitar playing and it just fascinated me. I stood around the corner there and I was singing along with him. And he stopped playing. I thought, `Oh, dear´. And he came around the corner and he said, `Sing that for me, child.´ It was the beginning of a wonderful friendship.

Även om hennes karriär i Jimmy Dorseys band blev kort, så var det ändå där hon knöt kontakter med de som insåg vilken enorm potential hon hade som sångerska. När Morse i början på fyrtiotalet åter stötte ihop med boogie woogiestylisten Freddie Slack, vilken då lämnat Dorsey och startat eget, var han inte sen att anställa henne.

Tillsamman med Slack blev Morse bland de första att skriva kontrakt med det av Johnny Mercer nystartade Capitol Records. Deras inspelning av “Cow-Cow Boogie” 1942 blev Capitols första storsäljare och en rivstart för alla inblandade. Några år senare samarbetade duon med Don Raye - som tidigare skrivit den klassiska “Down The Road A Piece - vilket resulterade i den sanslöst svängiga “The House Of Blue Lights”.

Ni som trodde att Elvis Presley uppfann rock´n´roll får tyvärr en knäpp på näsan här. När Ella Mae Morse och Don Raye 1946 smågnabbade sig genom öppningsdialogen till “The House Of Blue Lights” låg säkert den elvaårige Presley storörad vid familjens radio och försökte förstå vad som hände. Till ett småskaligt komp, bestående av Freddie Slacks boogiepiano mot en bakgrund av endast gitarr, bas och trummor, bjuder en sensuellt utmanande fröken, nåja hon var faktiskt gift då, Morse in till syltan där allt händer. Och vem skulle inte i hennes sällskap snöra på sig skorna och låta sig förföras av ett band som aldrig vill sluta spela:


Lace up your boots and we'll broom on down
To a knocked out shack on the edge of town
There's an eight beat combo that just won't quit
Keep walkin' 'til you see a blue light lit
Fall in there and we'll see some sights
At the house of blue lights

There's fryers and broilers and Detroit barbecue ribs
But the treat of the treats
Is when they serve you all those fine eight beats...


Ella Mae Morse var äkta vara rakt igenom. Rakryggad tog hon sig an svart rhythm & blues med samma övertygelse som giganterna LaVern Baker och Ruth Brown. Hennes hyllning till genren kulminerade 1954 i albumet  “Barrelhouse, Boogie And The Blues”, där vi kan höra henne framföra sånger som The Drifters “Money Honey”, Ruth Browns “Daddy, Daddy” och 5-10-15 Hours, The Dominoes “Have Mercy Baby” och The Ravens “Rock Me All Night Long”. Den sistnämnde träffsäkert kommenterad av författaren Nick Tosches i boken “Unsung Heroes of Rock´n´Roll”: “Rock Me All Night Long emerged from her throat as not merely suggestive, but as sublimely and plainly lewd.

För unga musikälskande sångare som Elvis Presley, Gene Vincent och Jerry Lee Lewis var manegen redan välkrattad och Ella Mae Morse var definitivt en av alla de artister som under efterkrigstiden lade grunden för det som i mitten på femtiotalet skulle bli allmänt känt som Rock´n´Roll.



 

fredag 23 november 2012


THE MIDWEST BEAT
Blue Tippecanoe
(Sound Asleep Records)

Wild Honey Records samlade nyligen Milwaukeegruppen The Midwest Beats samtliga Ep-utgåvor och gav ut dem i Lp-format under namnet “The Midwest Beat / Singles 2005 - 2011”. Genom totalt sjutton - då även inräknat tre tidigare outgivna sånger - oemotståndliga popmelodier kan vi lyssnare följa gruppens utveckling från dess tidiga sextiotalsinfluenser fram till dagens mer självständiga hållning.

Inte långt efter Wild Honeys utgåva fick svenska Sound Asleep Records den prestigefyllda ynnesten att släppa The Midwest Beats nästa singel - “Blue Tippecanoe / Haunted Blues”. Utan att på minsta sätt förringa innehållet på singelsamlingen måste jag ändå glädjas åt att ett litet svenskt bolaget, med främst “Blue Tippecanoe”, letat upp och fått förtroendet att ge ut gruppens absolut bästa singelutgåva. Ännu en gång visar Sound Asleep Records prov på hur exceptionellt lyhörd man är i sitt sökandet efter popmusikens essens.

När jag för några år sedan första gången hörde The Midwest Beat blev jag lyrisk över att ett ungt nytt band så väl behärskade klassisk harmony pop, vilken dränkts i stämsång som förnimmer om mästarna
Beatles, Zombies, Beach Boys, Hollies, Beau Brummels och Tremeloes. Idag behöver vi inte längre påminnas om gruppens influenser, för fortsätter The Midwest Beat att skriva och framföra sånger som “Blue Tippecanoe” så erövrar man snart en given plats bredvid ovan vokala giganter.

Som för att betona hur unika The Midwest Beat verkligen är har Sound Asleep Records, vid sidan av den officiella, låtit trycka upp en extremt limiterad utgåva i endast sex exemplar och på vars alternativa omslag gruppen charmigt porträtteras av Fjällbackakonstnären Oscar Nordblom.

En del unga föräldrar börjar tidigt spara till barnens framtida lägenhetsköp, kanske finns därute även en och annan framsynt diskofil som redan nu börjar planera för barnets inköp av ”Blue Tippecanoe” - Nordblomsutgåvan - om så där tjugo år.

När det hysteriska schlagerhelvetet, i form av SVT:s gigantiska satsning på den så kallade Melodifestivalen, snart dagligen kommer att fylla medierna med skvaller om mediokra artister, så finns det all anledning att redan nu ladda batterierna genom att investera sin tid i popmusik som är på riktigt. Det behövs inga sporthallar, viftande med ballonger eller idiotiska kameraåkningar. Det är bortkastade pengar. Segerplatsen har redan intagits av The Midwest Beat och deras “Blue Tippecanoe”.



http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/05/the-midwest-beat-midwest-beat-dusty.html

tisdag 13 november 2012


LOUIS PRIMA
Rocks
(Bear Family)
 
Morsan gillade aldrig rock´n´roll så som den kom till uttryck på femtiotalet. Genren blev då allmän efter att ha tagits över av vita musiker som förlyssnat sig på country, svart blues och rhythm & blues. Speciellt illa tyckte hon om den svenska varianten, representerad av såna som Rock-Olga, Rock-Ragge och Little Gerhard.

Min barndoms söndagsmiddagar hemma hos mormor och morfar var fyllda av dels morföräldrarnas sympatier för Tage Erlander och socialdemokratin, medan morsan och hennes båda bröder var inbegripna i ständiga diskussioner om jazz - storbandsvarianten. Större konstform än den som utövades av Duke Ellington, Nat King Cole, Benny Goodman, Spike Jones, Bengt Hallberg, Gunnar “Siljabloo” Nilsson och liknande artister fanns inte.

Hemma i tvårummaren stod alltid radio på och domen över Little Gerhard och hans inspelning av “Buona Sera” uttrycktes i: “Herregud så illa det låter om karln”. Själv tyckte jag väl inte att det lät så illa, men i förhållande till Louis Primas inspelning måste jag nog ge tanten rätt.

Louis Prima växte upp i stadsdelen Little Palermo - vilken huvudsakligen befolkades av immigranter från Sicilien, Italien - i New Orleans, Louisiana. Som tolvårig trumpetare i början på tjugotalet hade han eget band tillsammans med den tre år äldre brodern Leon. Med regelbundna spelningar runt om i the Crescent City var Prima redan innan tjugo års ålder veteran och som musiker så rutinerad att arbete fanns överallt. På några få år jobbade han i Cleveland, Chicago, New York och Los Angeles, startade nya band och spelade på de mest prestigefyllda klubbarna.

Rusande genom tre decennier avverkade han ett antal fruar, musiker och skivbolag som Bluebird, Brunswick-Vocalion, Decca, Varsity, Okeh, Mercury och Columbia. Under sin tid i Los Angeles medverkade Prima i ett flertal filmer och 1936 skrev han “Sing, Sing, Sing” som spelades in och gjordes känd av Benny Goodman. På femtiotalet var han en av de högst betalda artisterna i Las Vegas, där publiken på Sahara Hotel kunde få njuta av fartfyllda och energiska versioner av “Just A Gigolo”, “I Ain´t Got Nobody”, “When You´re Smiling” och “The Sheik Of Araby”. Själv njöt Prima av så där 10000 dollar i veckan för sina framträdanden.

Även om Louis Prima i vanliga fall inte brukar anges som förebild eller källa till det som under femtiotalet blev känt som rock´n´roll, så kan man ändå inte annat säga än att hans lössläppta musik har samma kvaliteter som dem man hittar hos storheter som Wynonie Harris, Roy Brown och The Treniers.

För den dansande generation som min mor och hennes bröder tillhörde fanns det inte plats för musik som det inte gick att dansa till. Louis Prima var en mästare på dansant musik och jag kan fortfarande se och höra min yngste morbror, mellan cigarettblossen, entusiastiskt - mitt i nåt som skulle kunna ha varit Primas “When You´re Smiling” - utropa: “Lyssna, lyssna nu kommer trumpetsolot!”. Alltmedan mormor småskrattade vid diskbänken och morfar och jag sprang runt med varsin “näktergal” i munnen. Det var rena Woody Allen-farsen i den trånga lägenheten.

Det är omöjligt att inte älska Louis Prima. Delvis för minnenas skull, men mest för att det svänger så hejdlöst om karln.

http://www.youtube.com/watch?v=YXYRkp2HZto
http://www.youtube.com/watch?v=q4V8pbg3rNU&feature=related


måndag 29 oktober 2012

                         THE SCHLEYERS I MIN JUKEBOX


THE SCHLEYERS
Call My Name
(Egenhändigt utgiven kassett, såld i 50 exemplar)

Ibland, tyvärr alldeles för sällan, drabbas man av det där absolut hänsynslösa svänget som så många musiker eftersträvar att åstadkomma, men så få verkligen kan prestera. Den brittiska pubrocken, med band som Dr Feelgood, The Inmates, Count Bishops och The Cannibals, var som genre ett lysande exempel, genomgående lyckligt befriad från stelhet.

I Sverige höll Wilmer X nästan alltid fanan högt och om de band Nisse Hellberg reser runt med som soloartist har man aldrig behövt tänka att de skall knacka av sig gipset. Det har alltid svängt om Hellberg. Han har det i sig, det där magiska svänget som egentligen inte går att förklara och som åtminstone jag alltid vill höra och känna. Utan detta, till perfektion drivna, samspel blir den mesta musiken ointressant, hur begåvad och smart den än kan verka vara.

Naturligtvis har det funnits flera svenska band än Hellberg och Wilmer X som begåvats med ovanstående åtråvärda. Trion Rost hade det definitivt och dess utomordentligt begåvade gitarrist, Jan
Oldaeus, producerade även tre låtar på den kassett Lidingös The Schleyers spelade in under det tidiga åttiotalet. Om inspelningen hade släppts på vinyl kunde den ha öppnat ögonen på oss intresserade av rock´n´roll, garage- och pubrock för gruppen existens.

Kassetten, som borde ha gett The Schleyers ett skivkontrakt, bestod av fem låtar och såldes vid deras konserter samt skickades till några förhoppningsvis intresserade skivbolag, bl a Amigo inför deras utgåva ”A REAL COOL TIME - Distorted Sounds From The North” (1985). Att inget med The Schleyers kom med vet vi som har skivan, men att orsaken lär ha varit att Amigo inte gillade kassetten - inte ens det mest självklara numret, den hänsynslöst svängiga ”Call My Name” - är fullständigt ofattbart.

”Call My Name” öppnar med ett riff som är det fräckaste jag hört sedan The Rolling Stones intro till ”Route 66” på deras första Lp. Direkt därefter läggs ytterligare en ylande gitarr på medan basen och baskaggen stampar fram varje fjärdedel. Virveltrumman knackar in det verkliga gunget, basen börjar vandra och en gapig röst förklarar att han vill ha ett positivt tecken från henne med stort H...The Schleyers är igång och de gör allt rätt.

Med munspelssolon, handklappningar och ett Jerry Lee-piano i bakgrunden påminner gruppen i ”Call My Name” om både Danny Mihms The Kingsnakes och de engelska pubrockarna Lew Lewis Reformer. The Schleyers hade de bästa referenser man kan tänka sig och i ”Call My Name” befann gruppen sig i rakt nedstigande led från femtiotalets Chuck Berry, via The Rolling Stones 1965 till Roy Loneys upplaga av Flamin´ Groovies och landade slutligen på Dr Feelgoods Canvey Island.

Att Amigo 1985 ratade The Schleyers är närmast att betrakta som ett tjänstefel. Inget på ”A Real Cool Time” kommer rock´n´rollens kärna närmare än ”Call My Name”. Om sanningen skall fram så sopar den mattan med de flesta av skivans artister, och då skall ni veta att jag verkligen gillar det mesta på ”A Real Cool Time”.

Att ”Call My Name” inte heller finns med på uppföljaren ”A Real Cool Time Revisited” (Amigo, 2010) är så förbryllande att det rent av liknar myndighetsmissbruk.

Historien om The Schleyers hittar ni på Youtube, men framför allt...lyssna och njut!


Fotnot 1. Vid inspelningen av ”Call My Name” bestod The Schleyers av: Pelle Ekström - bas & sång, Pelle Kruse - gitarr & sång, Micke Markie - gitarr och Anders Weston - trummor. De ultrarutinerade musikerna Jan Oldaeus och Bonne Löfman var inlånade för att hamra piano respektive blåsa munspel.

Fotnot 2. Lättast hör man The Schleyers övriga inspelade alster på gruppens facebooksida:
https://www.facebook.com/TheSchleyers

fredag 19 oktober 2012

THE LEN BRIGHT COMBO I MIN JUKEBOX

THE LEN BRIGHT COMBO
Shirt Without A Heart
(Empire)

De tre medlemmarna i den engelska gruppen The Len Bright Combo var förbannade på den etablerade musikindustrin och ibland kunde det ta sig minst sagt drastiska uttryck: “Between us we were rude, arrogant and eccentric. And none of us wanted anything to do with the music business. At one gig at 100 Club we stopped playing because I´d recognised an A&R man from EMI. I told him to fuck off. We wouldn´t start playing again until he´d left. Russ said, ´We don´t need you here, we´ve got our own label and it´s got more letter in it than yours´”.

Mannen som fick syn på EMI-representanten i citatet ovan var sångaren, gitarristen och låtskrivaren Eric Goulden - alias Wreckless Eric - som var urless på sitt alter ego, att vakna varje morgon bakfull och sina skatteskulder som var så stora, att kvinnan på skattemyndigheten skrattande kommenterade hans tio års uteblivna deklarationer med: “I expect we´ll hang you from the highest yardarm.

Efter att ha läst en annons i Melody Maker där den nystartade etiketten Stiff Records presenterade sin första singel - “So It Goes/Heart Of The City”(BUY 1,1976) med Nick Lowe - tog Eric Goulden mod till sig och knallade upp på bolagets kontor, presenterade sig som: “I´m one of those cunts that brings tapes into record companies”, lämnade över en demokassett med “Go The Whole Wide World” och sprang därifrån. Bara någon dag senare ringdes han upp av en överväldigande Jack Rivera som ville träffa honom omgående för att diskutera en eventuell singelutgåva.

Tillbaka på kontoret möttes Goulden av först en entusiastisk Nick Lowe, som sade sig vilja producera “Go The Whole Wide World”, och sedan Rivera i sällskap med Dave Robinson, vilka berättade att de först och främst inte hade några pengar, att det tog tid att nå framgång och fram till dess gällde det att försöka ha så roligt som möjligt.

Under namnet Wreckless Eric skivdebuterade Goulden med den Nick Loweproducerade “Go The Whole Wide World” på samlings-Lp:n “A Bunch Of Stiff Records”(SEEZ 2,1977) och blev genast skivans mest omskrivna artist och sång. Stiff ville snabbt få ut den som singel och därför behövdes ytterligare en låt som skulle kunna fungera som b-sida. Valet föll på “Semaphore Signal” där Wreckless Eric kompades av kompisen Ian Dury på trummor och dennes flickvän Denise på bas. En konstellation som präglades av lika mycket amatörism som stark medvetenhet om sin egen förmåga: “We weren´t like other groups - as musicians we were completely unschooled - none of us had ever had a lesson, we did everything in our own entirely individual- fashion.”

Debutsingeln var ingen försäljningsmässig framgång, men de som omfamnade punk, pubrock och new wave tog den till sina hjärtan. Ett flertal musiktidnigar valde “Whole Wide World” till veckans singel och på Time Outs alternativa singellista placerade den sig som nummer ett i flera veckor. Elton John, som recenserade den för Record Mirror, förklarade att det var den enda skiva han gillade.


Med ett helt eget uttryck, som väl speglade hans charmiga egensinne, blev Wreckless Eric popidol över en natt och tillsammans med Stiffs övriga artister - Elvis Costello, Larry Wallis, Nick Lowe och Ian Dury - skulle hela Storbritannien vinnas genom en omfattande paketturné. En udda samling musiker samlade under samma etikett, där allt som var originellt på ett okomplicerat sätt verkade välkommet. Studerar man framsidan på albumet “Live Stiff Live”(GET 1,1978) så inte är det de svartklätt coola rockstjärnorna Costello, Wallis eller Lowe som är mest iögonfallande. Nej, det är istället de två “byfånarna” Wreckless Eric och Ian Dury som helt dominerar bilden.

Med en lön från Stiff på femtio pund i veckan kunde Wreckless Eric döva nerverna med rikliga mängder öl, gin och vodka. Några år, turnéer, singlar och Lp-skivor senare var lönen fortfarande densamma medan Eric själv var i ett bedrövligt skick och genom att titta på ett foto summerar han de första åren som musiker : “I found a photo the other day. For a minute I couldn´t think who it was, then I realised it was me. I could hardly bear to look at it. It´s a phote of me. A pasty looking fat boy. There´s nobody at home - the eyes are dead. I look as though I´ve been kept underwater for a long time. Which is about right - I was out of my depth...I´d been going out of the rails since I started in this business. I´d lost touch with the kid that had a vision - a band that crossed the Monkees with the Velvet Underground.

I ett försök att bryta med Stiff, och kanske även få loss några av de pengar, för fyra års obetalda royalties, som bolaget aldrig betalade ut, morrade Dave Robinson fram ett oförskämt: “The situation is that you owe me about ninety thousand quid - if you care to pop a cheque in the post.” En gigantisk summa för en artist vars inspelningskostnader varit minimala, som gett konserter, aldrig fått ett förskott från skivbolaget och själv levde på femtio pund i veckan.


Värst var ändå att Stiff Records inte hade haft den minsta aning om vad man skulle göra med Wreckless Eric, man lät honom förbli ett vrak, tog ifrån honom gitarren och tvingade på honom producenter och medkompositörer som inte heller förstod hur genial karln var. Vill ni ha bevis så lyssna på den gräsliga “Big Smash!”(SEEZ 21,1980), som är rena avgrunden i förhållande till den lovande debuten i tiotumsformat 1978 och i jämförelse med de kommande Chathamskivorna rodnar man av pinsamhet. The Monkees svulstiga version av “Whole Wide World” från “Pool It”-återkomsten 1987 skulle lätt ha platsat på “Big Smash!”

Musikern Eric Goulden / Wreckless Eric har sitt eget universum bestående av snärtiga popmelodier, kakofoniska ljudmattor, engelsk music hall, vardagskänsla, humor, besatthet... Ja, det är bara att fylla i. Eric Goulden är en komplex artist, lite av samma andas barn som Ian Duru men utan dennes aggressivitet, och borde ha tagits omhand bättre av Stiff. Själv säger han: “Dave Robinson boasted that he could sell anything to the public...But he couldn´t sell me, he once told me I was hís Achilles heel. I had to have a hit. Nobody at Stiff cared a damn about me, or what it did to me in the process - the little fucker had to have a hit...All the touring, the sell-out shows (for which Stiff took all the money), the loyal fan-base - none of that seemed to count for anything.

Kraven från Stiff slutade på femtonhundra pund. Skriverier i NME om Wreckless Eric som “a belligerent alcoholic dwarf” och “dead but won´t lie down” lät kanske inte som några säljande argument och löste säkert problemen med att få frigöra sig från bolaget. När sen även bandprojektet The Captains Of Industry, vilket innefattade medlemmar från The Blockheads, havererade hade han fått mer än nog.

Väl borta från Stiff flyttade Eric Goulden till Chatham i Medway Towns där han stötte på basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand, från just upplösta The Milkshakes, vilka erbjöd sig att hjälpa till vid ett par redan kontrakterade spelningar för upplösta The Captains Of Industri. Under namn som The New Captains Of Industry och Wreckless Eric & Two Milkshakes spelade trion sig samman. Med de suveräna musikerna från Milkshakes stämde plötsligt allt. Russ Wilkins och Bruce Brand gav i The Len Bright Combo Goulden fullständigt konstnärlig frihet. Goulden slutade med spriten, försköt Wreckless Eric och fick energin tillbaka. Musiken fick leva sitt eget liv och ingen sneglade på hitlistorna.


På de två albumen - “The Len Bright Combo Present The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” (Empire, LEN1,1986) och “Combo Time” (Ambassador, AMBAS1,1986) som Goulden, Wilkins och Brand lämnat efter sig visade man att bäst blir det utan inblandning utifrån. En fantastisk revansch som måste ha känts som en långfinger i trynet på Stiff Records.

Till den imponerande kostnaden av åttiosex pund spelades “The Len Bright Combo Present ...” in på några timmar i Upchurch Village Hall. Goulden tog sig i kragen och skrev med “You´re Gonna Screw My Head Off”, “Someone Must´ve Nailed Us Together”, “Young, Upwardly Mobile...And Stupid” och Lureland några av sina absolut bästa sånger. Men allra, allra bäst är en kärleksbagatell med den poetiska titeln “Shirt Without A Heart”. En fullständig popexplosion av positiv energi med en oemotståndlig Eric Goulden stående på tå, och ingen - ja, jag tror faktiskt själv på vad jag skriver - kommer att kunna göra det bättre.

Att Stiff inte ville att Goulden skulle spela gitarr på varken “The Wonderful World Of ´Wreckless Eric”(SEEZ 9,1978) eller “Big Smash!” är en ren förolämpning mot både honom och hans lyssnare. Karln är ju fullständigt hämningslös i sitt spel och den som har fallenhet för spännande psykedelisk garagerock har mycket att hämta i sånger som “Selina Through The Windshield”, “Sophie (The Dream of Edmund Hirondelle Barnes)” och “The Golden Hour Of Harry Secombe”.

Bara sju månader efter debuten släppte The Len Bright Combo sitt andra och sista album, “Combo Time!”, och det enda som hade förändrats var att musiken blivit något mörkare och tyngre. I övrigt var det samma geniala blandning av psykedelia, garagerock och starka popmelodier och än idag har ingen tagit den tämligen begränsade garagerocken längre än de här männen gjorde genom att bara vara sig själva.

Cream och The Jimi Hendrix Experience i all ära men The Len Bright Combo tar trioformatet till höjder där deras kollegor skulle drabbas av både yrsel och höjdskräck. Den nyktre minimalisten Eric Goulden rehabiliterade sig genom att återvända till sina tidiga inspirationskällor: “But for some reson I started listening to the Velvet Underground again, and that coincided with seeing a film of the Violent Femmes playing live on the telly. Something clicked. Suddenly I knew that I had to have a very simple group playing with me. We´d be a group in a suitcase - two small amplifiers, one for the bass and one for my guitar, and a minimal drum kit. We´d be a cool little combo, bisarre and uncomlicated.

Kan det sägas bättre?


http://www.youtube.com/watch?v=02HZN8NcsX4

http://www.youtube.com/watch?v=CTQG63haHj0&feature=relmfu

http://www.youtube.com/watch?v=bnHExAX3jLQ&feature=relmfu

Fotnot 1. Citaten ovan är hämtade ur Eric Gouldens självbiografi “ A Dysfunctional Success / The Wreckless Eric Manual (Written by the author) (Do Not Press, 2003).


Fotnot 2. Den sparsamme skaffar Cd-utgåvan “Wreckless Eric Presents The Len Bright Combo” (Southern Domestic, 2003) innehållande båda deras album, vilket var allt de spelade in.



Bloggintresserade