ELLA MAE MORSE
Rocks
(Bear Family)

Hennes mamma var pianist och vokalist, fadern trummis i ett storband, systern blev jazzpianist och själv var Ella Mae Morse så angelägen att få sjunga, att hon ljög om sin ålder då Jimmy Dorsey under en turné genom hennes hemstat Texas behövde en sångerska. Fjorton år gammal fick hon jobbet och njöt av tillvaron i ett par månader innan Dorsey upptäckte att hon var minderårig och skickade hem henne.

Förutom det musikaliska påbrået var mötet med den svarte bluesgitarristen Uncle Joe, hemma i Paris, Texas, det som musikaliskt kom att mest påverka den unge Ella Mae: “There was a line that separated the black neighborhood from the white neighborhood, and Antony´s grocery store was right on that corner. I used to go there with my mother all the time. I heard this guitar playing and it just fascinated me. I stood around the corner there and I was singing along with him. And he stopped playing. I thought, `Oh, dear´. And he came around the corner and he said, `Sing that for me, child.´ It was the beginning of a wonderful friendship.”

Även om hennes karriär i Jimmy Dorseys band blev kort, så var det ändå där hon knöt kontakter med de som insåg vilken enorm potential hon hade som sångerska. När Morse i början på fyrtiotalet åter stötte ihop med boogie woogiestylisten Freddie Slack, vilken då lämnat Dorsey och startat eget, var han inte sen att anställa henne.

Tillsamman med Slack blev Morse bland de första att skriva kontrakt med det av Johnny Mercer nystartade Capitol Records. Deras inspelning av “Cow-Cow Boogie” 1942 blev Capitols första storsäljare och en rivstart för alla inblandade. Några år senare samarbetade duon med Don Raye - som tidigare skrivit den klassiska “Down The Road A Piece - vilket resulterade i den sanslöst svängiga “The House Of Blue Lights”.

Ni som trodde att Elvis Presley uppfann rock´n´roll får tyvärr en knäpp på näsan här. När Ella Mae Morse och Don Raye 1946 smågnabbade sig genom öppningsdialogen till “The House Of Blue Lights” låg säkert den elvaårige Presley storörad vid familjens radio och försökte förstå vad som hände. Till ett småskaligt komp, bestående av Freddie Slacks boogiepiano mot en bakgrund av endast gitarr, bas och trummor, bjuder en sensuellt utmanande fröken, nåja hon var faktiskt gift då, Morse in till syltan där allt händer. Och vem skulle inte i hennes sällskap snöra på sig skorna och låta sig förföras av ett band som aldrig vill sluta spela:

Lace up your boots and we'll broom on down
To a knocked out shack on the edge of town
There's an eight beat combo that just won't quit
Keep walkin' 'til you see a blue light lit
Fall in there and we'll see some sights
At the house of blue lights

There's fryers and broilers and Detroit barbecue ribs
But the treat of the treats
Is when they serve you all those fine eight beats...

Ella Mae Morse var äkta vara rakt igenom. Rakryggad tog hon sig an svart rhythm & blues med samma övertygelse som giganterna LaVern Baker och Ruth Brown. Hennes hyllning till genren kulminerade 1954 i albumet  “Barrelhouse, Boogie And The Blues”, där vi kan höra henne framföra sånger som The Drifters “Money Honey”, Ruth Browns “Daddy, Daddy” och 5-10-15 Hours, The Dominoes “Have Mercy Baby” och The Ravens “Rock Me All Night Long”. Den sistnämnde träffsäkert kommenterad av författaren Nick Tosches i boken “Unsung Heroes of Rock´n´Roll”: “Rock Me All Night Long emerged from her throat as not merely suggestive, but as sublimely and plainly lewd.”

För unga musikälskande sångare som Elvis Presley, Gene Vincent och Jerry Lee Lewis var manegen redan välkrattad och Ella Mae Morse var definitivt en av alla de artister som under efterkrigstiden lade grunden för det som i mitten på femtiotalet skulle bli allmänt känt som Rock´n´Roll.