torsdag 31 december 2020

Årsbästa 2020




ÅRSBÄSTA 2020
Dags igen att någorlunda summera årets bästa musik. Som alltid struntas det i utgivningsåret och någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. I de fall utgivningsåret inte är 2020 anges året efter skivbolagsnamnet.


SWEDISH POLARBEARS
Hearts Will Never Learn/Golden Blunders
(Sound Asleep, singel)
Äntligen är de tillbaka! Det har varit en lång väntan sedan de 2016 släppte sitt sensationella debutalbum - "The Great Northern" - och det här är bara en singel. Men, vilken singel...powerpop får en helt ny innebörd. Swedish Polarbears ritar om hela kartan för popmusik och influenser från Byrds och Big Star når helt nya nivåer. Greg Shaw dansar i himlen. B-sidan har de hämtat från amerikanska The Posies, den är ok, men det är originallåtar man vill ha från Swedish Polarbears. Förhoppningsvis sparar de sina egna geniala låtar till en snart kommande fullängdare.


HJELLE
Det måste inte vara så här
(Ken Rock)
Musiken är lika mycket diskbänk som texterna. Kompet, som till största del består av Hjelle själv, är avskalat, naket, oglamoröst och en hög procent Canvey Island tidigt sjuttiotal. Allt annat skulle kännas förljuget. Små nyanser som ger stor variation är hans signum och han använder sig av det till fullo, men utan att någonsin lämna krog-/pubscenen. Den där du kan köpa plankstek och en stor stark för hundra spänn.


STURGILL SIMPSON
Cuttin' Grass Vol 1
(High Mountain)
Stilmässigt är Sturgill Simpson lika oberäknelig som den unge Bob Dylan. Ingen, förutom han själv, kan ha den minsta aning om hur nästa skiva kommer att låta. Såg honom sommaren 2016 på Berns i Stockholm och han fyllde salen med själfull countrysoul, sedan förvandlade han Vasateatern, i januari i år, till ett lysande gitarrmangel, byggd på skivan "Sound & Fury". Stundtals lät det som en mix av Velvet Underground och Träd Gräs och Stenar, det vill säga långa, upprepande gitarrpartier. Fantastiskt i mina öron. På "Cuttin' Grass Vol 1" - det finns en Vol 2 också, dock ej i fysisk form ännu - har han tagit på sig hillbillykostymen och gör lysande mountain music. Karln är fanimej ett geni!


COUNTRY WESTERNS
Country Westerns
(Fat Possum)
Tre man starka Country Westerns från Nashville Tennessee, låter inte det minsta som namnet, eller orten, antyder. Trion - Brian Kotzur, Joseph Plunket och Sabrina Rush - skickar istället iväg en chockvåg bestående av larmiga gitarrer, melodiösa basgångar, tunga stabila trummor och den bästa rockrösten sen Springsteen var ung. Country Westerns bör attrahera de som gillar The Replacements, Reigning Sound och The Sadies.


LAZY SMOKE
Corridor of Faces
(Jackpot, 2010)
Det är kolan man vill åt, för att travestera den gamla bioreklamen för Dumlekolan. Eller för att citera en kamrat - det är mycket skit man måste lyssna på för att hitta dom verkliga pärlorna. Envishet och tålamod, och naturligtvis en någorlunda stabil ekonomi, är användbara egenskaper i sökandet efter skivorna som kan hålla en vaken en hel natt. "Corridor of Faces" är som kolan man äntligen kommer fram till efter att tuggat sig genom chokladen.


STRUM & THRUM 
The American Jangle Underground 1983-1987
(Captured Tracks, 2cd)
Tjugoåtta "små" mästerverk, tagna ur den amerikanska rockmusikens undervegetationen, framförda av grupper som The Reverbs, The Windbreakers, The Darrows, The Ferrets plus ytterligare tjugofyra obskyra grupper. Genomgående förenas sextiotalets melodibyggnad med sjuttiotalets punkenergi och rockmusikens träd fick ytterligare en behagfull gren. Men, inte nog med det. Till musiken bifogas en låt-för-låt-beskrivning, plus en hundrasidig bok fullmatad med periodens historia, bilder och bandintervjuer. Det är så här det skall göras! 


MICKEY JUPP
One Of A Kind -The Favourites Collection
(Hiljaiset Levyt)
I egenskap av kompositör, musiker och producent har han blivit en väloljad enmansorkester, som även saluför det han producerar. Från 2011 och till dags dato har han utkommit med fjorton fullmatade cd-skivor, som alla går att köpa via facebooksidan "Fans of Mickey Jupp". Totalt handlar det om över tvåhundra sånger och det är ur det materialet som Hiljaiset Levyt gjort ett urval av fjorton låtar, en från varje utgiven cd.


DIGGIN' FOR GOLD Vol 11
A Collection Of Demented 60' R&B/Punk & Mesmerizing Pop
(Busy Bee)
Sexton fullständigt omöjliga-att-hitta-alster från tiden 1965 - 1969, med tyngdpunkten lagd till 65-67, och med grupper från nästan alla kontinenter. Det här är ingen samling där du redan har hälften på andra samlingar. Inte ens de svenska The Teenagers och deras "I Can Hear Them Play" kan jag minnas mig ha sett på någon tidigare samling.  Det är en ynnest att få tillgång till det här materialet, som annars blivit en hemlighet enbart för penningstarka samlare av obskyr 60-talsbeat. Man kan inte använda ett par hundralappar bättre än att köpa "Diggin' For Gold Vol 11". Bara gitarrsolot i "Ain't That So" med turkiska Mavi Isiklar är värt priset, sen kan ni se resten som en extremt exklusiv bonus.


DALLAS TAYLOR
New York City Rat/Circus
(Spotify singel)
Begåvad klaustrofobisk rock från duon Dallas Taylor. Så här bra låter bara de som har en näst intill obefintlig budget, men ett sjuhelvetes driv och en orubblig vilja. Lika övertygande som The Nomads debut "Where The Wolf Bane Blooms" från 1983. Begreppet Rock'n'Roll är så urvattnat att det nästan inte längre är användbart, men Dallas Taylor har letat sig fram till dess renaste och skitigaste essens. De gör rent hus med medelmåttighet och likriktning och visar hur förtjusande rockmusik i grunden är.
Ena halvan av duon är Martin Karlsson, trumslagare i The Strollers, som redan förra året fanns med på min årsbästalista med den lysande singeln "Too Far Gone/Barbwire (Couldn't Keep Me Away)". När kommer fullängdaren?


JOBCENTRE REJECTS Vol. 3
Ultra Rare NWOBHM 1978-1983
(On The Dole)

JOBCENTRE REJECTS Vol. 4
Ultra Rare FWOSHM 1978-83
First Wave of Swedish Heavy Metal
(On The Dole)
Outtröttliga On The Dole Records fortsätter utforska den hårdaste grenen av rockmusiken - Heavy Metal. Hos de här utgåvorna gäller samma privilegium för lyssnaren/köparen som hos Diggin' For Gold. Du hittar inte musiken någon annanstans. Mest häpnar jag över Vol. 4 med svenska band. Att engelska band alltid låtit bra är ingen överraskning, men att de unga grabbarna, jo det är huvudsakligen grabbar, från småorter som Mörrum, Vetlanda och Glommersträsk lät precis lika bra som sina engelska kollegor hade jag inte väntat mig. De var spelmässigt skickliga, tuffa och utmanande. De hade allt bra rockmusik kräver.


COLTER WALL
Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs
(La Honda)
Superbegåvade kanadensaren Colter Wall gör folk- och countrymusik så övertygande att jag vill ha allt han gett ut. Utan stora manér tar han sig an traditionerna och sätter oss vid lägerelden efter en dammig dag på prärien. Snyggt är ett alltför svagt ord, det här är magnifikt!


DAVE & LEE
Singles Collection 
(Reminder)
Reminder Records har samlat utgåvor från männen bakom de australiensiska grupperna Dave & Lee, Beaut, Branded och British Jets - Dave Burnett och Lee Cutelle - från tiden 1969 - 1980. Musiken spänner över lättpsykedelia, glamrock, powerpop och punkpåverkad pop. En trevlig bekantskap som är ny för mig.


DALAPLAN
Tur pengarna snart är slut/Du e fin och jag e ful
(Spotify singel)
Kris Krisoffersons "Sunday Morning Comin' Down" i en decemberregnig tisdagstappning på en dåligt befolkad krog. Samma självömkande bakfylle- och återställartristess där en tom kassa är enda räddningen. Svek, förlust och suicidal ångest, "Tur pengarna snart är slut" är ett stycke svårmod framförd med stor briljans.


THE PRETTY THINGS
bare as bone, bright as blood
(Madfish)
Innehåller i stort sett bara Phil May och Dick Taylor, alltså de enda originalmedlemmarna, som gör en småskalig hyllning till sina bluesrötter. Här finns inget av den larmiga rhythm & blues eller psykedelia som alltid varit deras varumärke. Istället får vi känsliga tolkningar av klassiska blueslåtar och sånger av nyare datum, skrivna av bl a Gillian Welch, Sheryl Crow och Will Varley. Att Phil May så tragiskt gick bort tidigare i år gör "bare as bone, bright as blood" än mer angelägen. Phil Mays hjärtskärande tolkning av Will Varleys mycket fina "To Build A Wall" kan göra en vuxen man tårögd. Det är känslan som alltid varit central i Pretty Things musik och så kommer jag alltid att minnas Phil May och Pretty Things, ty ingen annan grupp har berört mig så mycket...och under så lång tid - femtiofem år för att vara exakt.


SKYWAY MAN
The World Only Ends When You Die
(Mama Bird)
Hänger väl inte hundra procent med i historien, som är av konceptkaraktär, men musiken är spännande genreöverskridande. Bolaget beskriver den som "cosmological country and sci-fi gospel blues". Själv nöjer jag mig att säga att James Wallace, mannen bakom projektet, är gränslös som en flummig Jim Ford. Men, där Ford var jordnära vidrör Wallace aldrig jordens yta. Fint, eller varför inte säga alldeles otroligt vackert!


PREDATUR
Seen you here/Take A Walk
(On The Dole, singel)
Gruppens debutsingel från 1982 för första gången återutgiven. Båda låtarna finns med i nya versioner på Predaturs debutalbum "Mean", som kom två år senare. Fullständigt avväpnande pubrock i Status Quos anda.


JONNY CARTONG
Äh, vi spelar ju ROCK
(JCB, 1982)

JONNY CARTONG
Give The Iron
(JCB, 1981)
Hemmahörande i Älvdalen och deras två album kunde bara köpas i en lokal kiosk. Mats Olsson skrev om gruppen i Expressen, varpå Eddie Meduza kontaktade gruppen och ville köpa deras skivor. Det räcker väl som marknadsföring. Om inte, tänk Kommisarie Roy. Och "Hembrännarrock" är så nära Predatur någon har kommit. Errol måste ha gått ner i spagat då han hörde den. Ett urval av både skivorna finns på Spotify att njuta av.


KURSAAL FLYERS
Little Does She Know/The Complete Recordings
(RPM, 4-cdbox)
Många rynkar idag på näsan åt Cd-formatet, men för oss som tycker musiken är det viktiga är Cd:n oklanderlig. För under trehundra kronor ger RPM Records oss samtliga Kursaal Flyers inspelningar, ett välskrivet häfte av Will Birch plus mängder av bilder. Motsvarande produkt i vinyl skulle vara osäljbar p g a priset. En ny generation ges nu möjlighet att, till en rimlig kostnad, upptäcka en av pubrockens allra bästa grupper - KURSAAL FLYERS.


TERRY ALLEN and the PANHANDLE MYSTERY BAND
Just Like Moby Dick
(Paradise of Bachelors)
Det var vid ett av mina besök i skivaffären Musik & Konst som jag första gången stötte på Terry Allen. Det fina omslaget med den glade Terry Allen fångade mitt intresse. Den ska du köpa sa Lennart Persson. Mitt förtroende för Persson var stort, i efterhand kan man med fog säga att karln ju fostrat hela den skivköpande delen av min generation, så "Juarez" (Landfall, 1975) blev min. Tack för det och alla andra fantastiska tips. Terry Allen har genom åren aldrig gjort mig besviken, han verkar bara bli bättre och bättre med åren. "Just Like Moby Dick" är makalös!


THE BEVIS FROND
We're Your Friends, Man
(Fire, 2cd 2018)
Nick Saloman är lika genial som produktiv. Det verkar inte finnas någon gräns för hans musikaliska idéer och allt han publicerar är spännande. Vare sig han gör kaotisk psykedelia, tung gitarrock eller vackert drömska ballader är han alltid lika intressant. Inledningslåten "Enjoy" är kanske lika mycket en programförklaring som en hint om källan till hans musik: 
This is the product of my fevered mind.
And this is the sound of being left behind. 
And this is the ritual dissection of the soul. 
And I hope you will enjoy it.


SATAN'S LITTLE HELPERS
Do You Believe In Magic/ I Regret Ever Falling In Love With You
(Beluga, singel)
Kan man annat än tro på magi när Satan's Little Helper gör garagerock på riktigt. Älskar när allt går totalt över styr på slutet. Nej, inte precis allt, basen och trummorna pumpar fram en trygg grund för att låta de övriga gå in i kaos. "Dom Kallor Oss Mods" med Lee Riders Group får se sig överkörd av den här hänsynslösa gruppen. B-sidan är lika elak och kompromisslös den. En eloge också till Robin Gnista som så snyggt formgivit Satan's Little Helpers båda singlar och till Beluga Records som gett ut dem.


SOUVENIRS Vol 3
Little Gems of Pop
(Sound Asleep)
Kanske har Sound Asleep skämt bort oss med sina utsökta utgåvor. Mitt först intryck var att volym tre av "Souvenirs" inte höll samma höga klass som de två föregående volymerna. Det kunde väl ändå inte vara möjligt, den fick snurra några varv till och jösses så fel mitt första intryck var. Sound Asleeps konnässörer levererar än en gång magisk pop.


CLIENTELLE
Destination Unknown
(On The Dole)
"Destination Unknown" är en alldeles för smart och originell platta för att bara vara en angelägenhet för de femhundra som kom över originalutgåvan. De som gillar hårt driven gitarrock - som är Clientelles helt egen, men också influerad av Status Quo, Wishbone Ash och med stänk av Ritchie Blackmores Deep Purple - tillhör definitivt målgruppen.


ROSE CITY BAND
Summerlong
(Thrill Jockey)
Nyproducerad psykedelia från Ripley Johnson - mannen bakom gruppen Wooden Shjips - som är vilsam, kontemplativ och som gjord för nattligt uppesittarliv.


NISSE HELLBERG
Goda Tider Rullar In
(Gamlestans Grammofonbolag)
Efter fyra år utan skivsläpp är Nisse Hellberg tillbaka med sitt nionde soloalbum. Nya "Goda Tider Rullar In" är resultatet av ett par resor till Louisiana, där han besökte klubbar och festivaler fulla av södra Louisianas musikaliska signum: cajun, zydeco och swamp pop. Går det att få till ett ordentligt Louisianasväng på våra breddgrader? Och framför allt, går det att göra något eget av stilar så folkligt förankrade i sumpmarkerna som sträcker sig från Mississippis mynning vid Mexikanska golfen till gränsen mot Texas. Hellberg visar att det går att närma sig uttrycket på samma sätt som Peps Persson gjorde då han släppte fram sin svenska reggae. Genom att hitta hjärtat och nerven i musiken, men utan att göra avkall på sin egen särart. I musiken från södra Lousiana är det framför allt den enorma glädjen som är central och som får det att svänga så infernaliskt. 


THE ROSALYNS
Outta Reach
(Pig Baby, 2019)
Redan då Rosalyns, för så där fem år sedan, släppte ep:n "Hide and Seek", där deras magnifika version av Rupert's Peoples "Dream On My Mind" finns med, tänkte jag att det måste väl komma en fullängdare. Här är den och innehållet är lysande garagerock, bestående av tretton väl valda covers. Gruppen tar The Modern Lovers utmärkta "She Cracked" till svindlande höjder. 


JAMIE WYATT
Neon Cross
(New West)
Inte kanske countrysoul, men ändå country med mycket soul. Producerad av Shooter Jennings, vars mamma - Jessi Colter - finns med på spåret "Just A Woman". Skriver bra sånger gör Jamie Wyatt också. Det är bara eget material på "Neon Cross" förutom en version av Dax Riggs "Demon Tied To A Chair In My Brain", vilken hon gör bättre än originalet.


BABY SHAKES
Cause A SCENE
(Lil' Chewy, 2019)
Intensiv och charmig blandning av glamrock, powerpop och punk. Nio egna kompositioner, plus den australiensiska gruppen The Angels " Am I Ever Gonna See Your Face Again", görs i rasande fart. 


DANIEL ROMANO'S OUTFIT
How ill Thy World Is Ordered 
(You've Changed)
Romano var länge en favorit, men jag fick svårt hänga med. Han släppte skivor på löpande band och jag tappade bort honom. Här gör han stor och luftig popmusik med både blås och Hammondorgel och det är hans allra bästa skiva.


THE HONEYCOMBS
Have I The Right - The Complete 60s Albums & Singles
(RPM Records, 3cd-box)

Den skulle dröja en månad innan Honeycombs debutskiva började sälja ordentligt. Det var efter att Tony Blackburn, DJ på piratradiostationen Radio Caroline, börjat spela den regelbundet som "Have I The Right", med början 23 juli, avancerade på den engelska topplistan. Där stannade den i femton veckor, med högsta placering nummer ett. I september samma år började den sin vandring uppåt även på den amerikanska Billboardlistan och stannade där i tretton veckor, med högsta placering nummer fem. Här i Sverige gick "Have I The Right" direkt upp till plats ett på Tio i Topp den 19 september 1964. Förutom i Sverige och England intog "Have I The Right" förstaplatsen på topplistorna i Kanada, Australien och Nya Zeeland. Men, The Honeycombs var mer än sin först hit.



LOGAN LEDGER
Logan Ledger
(Rounder)
Bitterljuva countryballader blandade med svängig honky tonk, stänk av psykedelia och pop snyggt producerat av T Bone Burnett.


KEITH STRENG
I'm A Boy, I'm A Girl
KEITH STRENG meets STUPIDITY
Distracted By Rock'n"Roll
(Foo Manchu, singel 2019)
Solosingel från gitarristen i The Fleshtones, där framsidan är inspelad i Pennsylvania/USA och baksidan i Stockholm tillsammans med Stupidity förstärkta med en fyra man stark blåssektion. A-sidan är hämtad från Johnny Thunders album "Hurt Me" ( New Rose, 1983), men det är b-sidans tunga Asbury Jukes-sväng som är den stora behållningen.


GRAHAM PARKER
Nixon's Rules
(Spotify singel, 2019)
Parker är tillbaka där han började. "Nixon's Rules" skulle med lätthet ha platsat på någon av hans två första skivor - "Howlin' Wind" (Vertigo 1976) och "Heat Treatment" (Vertigo 1976). När han är engagerad, småförbannad och lätt sarkastisk är Parker som bäst och så här bra har jag inte hört honom på länge.


THE BEACHERS
1963 - 1968
(GS)
Innehåller Göteborgsgruppen The Beachers - de som fick Malmös The Beatchers att bli The Namelosers - tre utmärkta singlar, samt sjutton tidigare outgivna studioinspelningar. Eftersom jag alltid haft en stark dragning till brittisk rhythm and blues från 60-talet, faller jag pladask för det inspelade material Beachers hemlighållit under alla år. Någon tillstymmelse till genremässig förflackning behöver ingen oroa sig för. Materialet är rakt igenom konsekvent med mycket starka influenser från samtida Rolling Stones. Ja, jag vill nog peta ner The Shakers från den Göteborgska Stonestronen. Kan inte tro annat än att Beachers 1964-65 fullständigt spelade sönder Stones två första album och deras tidiga singlar och ep-skivor. Med ett utomordentligt fint driv ville de verkligen också låta lika bra som samtida Stones gjorde. 


FUZZY PATTERNS
A Tribute to Tages
(Segat)  
Det var då de båda medlemmarna Anders Töpel och Tommy Blom tätt inpå varandra avled 2014 som tanken på ett hyllningsalbum föddes. Det tog fem år från idé till färdigt resultat att genomföra "Fuzzy Patterns". Långt fler än de fjorton artister som återfinns på vinylutgåvan - cd-utgåvan innehåller även tre bonusspår - anmälde intresse att vara med, dock saknas de riktigt stora namnen. Men det betyder inte att vi får en mindre musikalisk upplevelse. Här finns kunnande, entusiasm och minst lika viktigt  - en stor portion kärlek till materialet.


IAN DURY
New Boots And Panties!!
40th Anniversary Edition
(Edsel, 4cd 2017)
Ian Durys mästerverk firades av Edsel med en 4cd-utgåva, bestående av originalskivan - som fås som både Cd och Lp - singelbaksidor, demoinspelningar och liveupptagningar från en John Peel session 1977 respektive från The Paris Theater i London 1978


LUCINDA WILLIAMS
Good Souls Better Angels
(Thirty Tigers)
Den finns med här enbart för att i "Big Black Train", "Shadows & Doubts" och "Good Souls" hittar jag den Lucinda Williams jag tycker bäst om.

POPNÖRDSPODDEN 
Ulf Henningsson och Åke Eriksson har en given plats här. Ingen annan har så strukturerat och entusiastiskt tagit sig an det svenska popsextiotalet som dessa herrar. Att de dessutom har ett utmärkt husband i Carl-Eiwar Sect är en extra bonus.

























söndag 6 december 2020

Hjelle





HJELLE
Det måste inte vara så här
(Ken Rock)

Hjelle är en mästare på att låta några få rader, ett par korta meningar, gå på repeat och ändå berätta en fullödig historia om kärlek, svek, fylla och taskiga arbetsförhållanden. Med sitt ständiga klassperspektiv, vilket ingen annan svensk artist idag så konsekvent ger uttryck för, är Hjelle något av rockmusikens motsvarighet till den brittiska filmregissören Ken Loach. Det är alltid under- och nerifrån och helt utan "klädsam" radikalism. Falskhet och påklistrad solidaritet får lika hårda sparkar, som de som utnyttjar och aldrig tvekar att trampa på andra. Med "Hennes farsa var författare" tydliggör Hjelle tesen "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk". Man kan inte företräda en klass om man föraktar människorna som finns däri. 

Här finns varken frågor eller svar. Bara ett konstaterande att "Allt trasas sönder runt om oss, världen den är itu" och vidare "Det måste inte vara så här, vad dom än försöker lura i dej, så måste det inte vara så här", vilket i sig kanske är ett svar och egentligen en omskrivning av den talande boktitel Lars Gustafsson och Jan Myrdal använde för publiceringen av sin brevväxling - "Den onödiga samtiden".

Summan av Hjelles vardagsnära texter är som en tavla av renässansmålaren Pieter Bruegel, det är ett gytter av existenser fullt sysselsatta med att leva sina liv. Man värjer sig mot vissa, vill inte veta, känner sympati och blir berörd av andra. Persongalleriet spänner mellan figurer som ligger nära Hasse Anderssons "Berit", Ulf Lundells "Bente", och andra som vet att inget är så förlamande som hjälplöshet för "en sak är säker och en sak är sann, vi har ingenting om vi inte har varandra" och de som inte viker ner sig. De som vet att "har du ett jobb då ger du profit, det är så det fungerar systemet".

Musiken är lika mycket diskbänk som texterna. Kompet, som till största del består av Hjelle själv, är avskalat, naket, oglamoröst och en hög procent Canvey Island tidigt sjuttiotal. Allt annat skulle kännas förljuget. Små nyanser som ger stor variation är hans signum och han använder sig av det till fullo, men utan att någonsin lämna krog-/pubscenen. Den där du kan köpa plankstek och en stor stark för hundra spänn.

Den formidabla avslutningen "Skatt på dumhet" är en cliffhanger. Man vill genast ha mer, mycket mer, av den sanslöst svängiga rock'n'roll karln behärskar så väl.








torsdag 24 september 2020

Mickey Jupp



MICKEY JUPP
One Of A Kind -The Favourites Collection
(Hiljaiset Levyt)

Det är mer än 25 år sedan det släpptes en "riktig" fullängdare med Mickey Jupp. Återkommer längre ner med vad jag menar med riktig. Efter att ha varit kontrakterad av skivbolag som Bell, Vertigo, Stiff, Chrysalis, Line, A&M, Waterfront och On The Beach hamnade Jupp 1994 hos det svenska skivbolaget Gazell. Producerad av Jerry Williams och med svenska musiker spelades "You Say Rock" in och det blev det sista som gavs ut med honom. Då jag pratade med Jupp, vid en spelning i Norrköping han gjorde tillsammans med Gävlebandet The Refreshments, var han inte riktigt nöjd med "You Say Rock". Meningen var att Refreshments skulle ha medverkat på skivan, men att de i sista stund blev utbytta av studiomusiker. Han pekade på medlemmarna i Refreshments och sa att det hade varit bättre om de hade fått spela på skivan. 

Efter "you Say Rock" bestämde sig tydligen Jupp för att aldrig mer ge ut en skiva. Det betydde lyckligtvis inte att Jupp slutade komponera musik, inte heller att han slutade spela in. Trött på musikbranschen och ett turnerande musikerliv köpte han sig ett hus i den mycket lilla byn Boot i Cumbria, byggde en hemmastudio och har sen dess tagit hand om allt själv. 

I egenskap av kompositör, musiker och producent har han blivit en väloljad enmansorkester, som även saluför det han producerar. Från 2011 och till dags dato har han utkommit med fjorton fullmatade cd-skivor, som alla går att köpa via facebooksidan "Fans of Mickey Jupp". Totalt handlar det om över tvåhundra sånger och det är ur det materialet som Hiljaiset Levyt gjort ett urval av fjorton låtar, en från varje utgiven cd.

Om nu Jupp inte vill befatta sig med musikbranschen, eller ens befinna sig i en inspelningsstudio, så är det hans ensak. I Mike Wades utmärkta biografi "HOLE IN MY POCKET - The true legend of Mickey Jupp: The rock and roll genius who refused to be a star" (South Wing Books) ger Jupp oss ändå en vink:

Truth is I may play rock and roll, but I'm not Rock and Roll. I'm good at doing it, apparently, but I haven't got the other stuff you need to go with it - the attitude, the mental robustness 

Så mycket bättre då att hans hemmagjorda utgåvor är ett fullgott substitut. Ja, kvaliteten på Jupps tidiga demos har av Dave Edmunds till och med ansetts vara svårslagna. Trots att jag tillhör gruppen som köper hans egna cd-utgåvor, är det ändå en helt annan känsla att få musiken som vinylalbum. Speciellt som det låter så bra och är snyggt förpackat.

Som låtskrivare tillhör Jupp toppskicket med en fast förankring i Chuck Berrys rock'n'roll, men sedan han lämnade de stora bolagen har hans musik fått en mer New Orleans-orienterad tyngd. Stilmässigt är han en kombination mellan Chuck Berry, Fats Domino och The Coasters och hans berättande texter är ofta underfundiga, roliga, kärleksfulla och stundtals bittra betraktelser över kärlekens möjligheter och omöjligheter. 

Oavsett om han sjunger om kärlek, bilar eller att han saknar pengar så svänger det alltid lika hejdlöst om enmansorkestern Mickey Jupp. Framtida forskare inom brittisk populärmusik har ett digert material att luta sig mot och de kommer att placera honom där han hör hemma - bland de största.

En eloge till det finska bolaget Hiljaiset Levyt som gjort Mickey Jupp tillgänglig igen. Vågar man hoppas på fler utgåvor, material finns ju i massor där uppe i Lake District.


















fredag 4 september 2020

Nisse Hellberg





NISSE HELLBERG
Goda Tider Rullar In
(Gamlestans Grammofonbolag)

Efter fyra år utan skivsläpp är Nisse Hellberg tillbaka med sitt nionde soloalbum. Nya "Goda Tider Rullar In" är resultatet av ett par resor till Louisiana, där han besökte klubbar och festivaler fulla av södra Louisianas musikaliska signum: cajun, zydeco och swamp pop.

Går det att få till ett ordentligt Louisianasväng på våra breddgrader? Och framför allt, går det att göra något eget av stilar så folkligt förankrade i sumpmarkerna som sträcker sig från Mississippis mynning vid Mexikanska golfen till gränsen mot Texas. 

Hellberg visar att det går att närma sig uttrycket på samma sätt som Peps Persson gjorde då han släppte fram sin svenska reggae. Genom att hitta hjärtat och nerven i musiken, men utan att göra avkall på sin egen särart. I musiken från södra Lousiana är det framför allt den enorma glädjen som är central och som får det att svänga så infernaliskt. Det betyder nödvändigtvis inte att texterna behöver vara lättviktiga eller oproblematiska. I exempelvis D.L. Menards monsterhit "La Porte d'en Arriere" ("The Back Door"), sjungen på cajunfranska, från 1962, handlar det om att smyga in bakvägen efter ett nattligt fylleslag, men framförd med ett makalöst glädjesväng. 

Mot tuffa tider och levnadsvillkor har musik en helande och lindrande inverkan, det är en universell sanning och arbetande människor i alla tider har sökt tröst, gemenskap och styrka i musikens magiska värld. Den går inte att ta på utan måste upplevas i stunden. För en kulturbärare av amerikansk rotmusik som Nisse Hellberg, blev det levande mötet med Louisianas glädjesmittande träskmusik ännu ett bevis på att människor trots allt är ganska lika varandra. Den musik som glädjer människor i Lafayette, Crowley och New Orleans kan naturligtvis lyckliggöra, i grunden, samma sorts människor i Malmö, Örebro och Gävle. Och vice versa. Musik känner inga gränser.

Nisse Hellberg är inte den första svensk att ta sig an södra Louisianas musikarv, men han är en av dem som får det att svänga hejdlöst även på skiva. Och det är inte helt självklart. Det är heller inte första gången Hellbergs sånger hämtat inspiration därifrån. Redan på första soloplattan - Röster Från Södern" - gjorde han, och Peps Persson, ett par fantastiska utvikningar till delstaten. Bland det huvudsakligen bluesbaserade materialet är "Stjärnan i mitt liv" swamp pop av högsta klass och "M/S Colinda" så makalöst Johnnie Allan-"Promised Land"-svängig, att den borde ha renderat honom status som hedersmedborgare i den Platta Staden. Det var ju i Ville Platte, hos Floyd Soileaus Jin Records, som Johnnie Allan 1971 spelade in sin oefterhärmliga version av Chuck Berrys "Promised Land". En cajunklassiker som fick mig själv att vända blicken mot Louisiana, då jag i början åttiotalet kom över samlingsskivan "Another Saturday Night - 16 Cajun & Louisiana Juke-Box Hits" (Oval Records)

Det är där Hellberg tar avstamp och för att visa i vilken riktning han vill att associationerna skall gå, ger han skivan namnet "Goda Tider Rullar In" efter duon Shirley and Lees monsterhit "Let The Good Times Roll" från 1956. Shirley Goodman och Leonard Lee var i tidiga tonåren då de upptäcktes av legendaren Cosima Matassa, som spelade in dem i sin studio i New Orleans och sålde inspelningar till Aladdin Records Eddie Mesner i Los Angeles. Redan 1952 slog duon igenom med "I'm Gone", producerad av Dave Bartholomew och i kompet ingick storheter som Lee Allen, Clarence Ford och Earl Palmer. Deras tidigare inspelningar var ren New Orleans-rhythm & blues, medan "Let The Good Times Roll" är en hybrid mellan rhythm & blues och pop. Vissa radiostationer ansåg textraderna alltför vågade och vägrade spela den:

Come on baby while the thrill is on. Come on baby let's have some fun. Come on baby let the good times roll. Roll all night long.

Come on baby just close the door. Come on baby let's rock some more. Come on baby let the good times roll. Roll all night long.

Feels so good...when you're home. Come on baby...rock me all night long.

"Let The Good Times Roll" - passion, lust och oförställd glädje är alldeles utmärkta teman för sånger, det visste Shirley and Lee som själva skrev sitt material. Nisse Hellberg uttrycker sig i intervjuer vilja motverka de mörka krafter som idag ropar på enkla lösningar på svåra problem. Att alltså inte låta sig slås ner av falsk alternativfakta, utan fortsätta ha dörren öppen för vetenskap och allas lika värde. Och låta de goda tiderna rulla in.

Bär man på tankar och idéer om att inte låta sig fördummas och letar ett sound track, då är "Goda tider rullar in" ett bra sådant:

Det sägs att dåliga tider knackar på.
Att dom blir värre för vart år som går.
Det är kanske lika bra att packa väskan direkt
Men vi kommer aldrig att få nåt tack
för att vi lyssnat på sånt löst snack
Så vi gör städat och klart och klart för en annan gäst

Oh, ja, för när goda tider rullar in
får du tillbaka färgen på din kind
Och både du och jag vet att det äntligen vänt
Ja, vi låter goda tider rulla in
Dom ska rulla för full maskin
Och alla kan se att dom är här igen

I ett behagligt swamp pop-arrangemang, om än inte lika stilrent som nämnda "Stjärnan i mitt liv", och med en tämligen enkel melodi visar Hellberg sin förmåga att göra något stort av det lilla. Kommer inte ihåg vem som sa, kanske Pete Seeger eller Tom Paxton, att "det finns inget så svårt som enkelhet, komplicerad kan ju vilken idiot som helst vara". Och både cajun och swamp pop är enkla stilar, med ofta en upprepande melodislinga spelad på fiol, dragspel eller, som i "Goda tider rullar in", mandolin. Enkelt att spela kanske, men att få det att svänga så här självklart är inte alla förunnat. I "Goda tider rullar in" åstadkommer man även ett behagligt flyt, där Hellberg i slutets ordlösa sång låter som Van Morrison anno "It' s Too Late To Stop Now".

Svänger ordentligt gör det redan i öppningsspåret "Det tog ingen tid alls att förlora dig", med cajuntraditionens givna dragspel, fiol och akustisk gitarr repeterande samma melodislinga tills ett nästan hypnotiskt sväng uppstår. Att det är dansmusik kan ingen ta miste på. Och det måste vara varje musikers dröm att hamna i ett samspel som i "Vilken tur att vädret finns". Mina lekande barnbarn på golvet, sex resp fyra år, avbryter leken, skrattar och faller in i en spontan dans. När "vädersången", barnen kallar den så, är slut vill de höra den igen och igen. Ett betyg gott om något.

Textmässigt har Hellberg alltid varit genial. Personliga, men aldrig navelskådande privata, betraktelser som är allmängiltiga är hans signum. Precis som soulsångaren Joe Tex skrev texter om att vara hyggliga mot varandra, verkar Hellberg avsky taskiga beteenden. I exkluderande tider som nu blir en låt som "En sån som du" extra viktig.

Hellberg måste haft huvudet fullt med små melodislingor och arrangemang typiska för cajunmusiken efter sina resor till Louisiana. Att han också kan förvalta det han tagit intryck av är den burleska "Hälsa dom som bryr sig" ett stark bevis på. Läste en intervju med Eva Dahlgren där hon berättade att hon aldrig lyssnar på musik. Vilken utomordentlig fattigdom. Men så kan hon heller inte få en bortglömd Yngve Stoor och hans Hawaiikvintett att dansa i himlen, såsom de måste göra till "Du kan aldrig göra ett odjur av mig". Trots sin Hawaiigitarr - ja, man sa så när jag var liten - känns den ändå genomsvensk med dragning av nåt som Frälsningsarméns soldater skulle kunna framföra. Anspråkslöst präktig på ett mycket fint sätt. 

Till skillnad mot Dahlgren tror jag Hellberg konsumerar mängder av musik. Men så behärskar han också många stilarter/genrer. I honky tonk-tunga "Din gyllene ring" gör han en avstickare till Nashville den 16 mars 1951 och tar intryck av Hank Williams som den dagen spelade in "Hey Good Lookin'".

Ingen kan uppfinna hjulet igen, men en lyhörd musiker som Nisse Hellberg kan ta vilken genre som helst och göra den till sin egen. Och, precis som Chuck Berry, kan han göra det om och om igen. Återanvända, men inte på precis samma sätt som innan, för visst är "Fanny i full sving" grandios Wilmer X-rock'n'roll med dragspel som ersättning till Jalle Lorenssons munspel.

Engelsmannen John Broven, författaren till standardverket "South To Louisiana - The Music of the Cajun Bayous", karaktäriserar swamp pop "as a mixture of Cajun emotionalism, hillbilly melodies, and New Orleans-style rhythm and blues". 

Lägg till Nisse Hellbergs personlighet och talang och ni får hans träffsäkra hyllning till den folkmusik som är så speciell för södra Louisiana.

Skall nu genast göra som barnbarnen kräver - spela den igen.




Bloggintresserade