THE SCHLEYERS I MIN JUKEBOX

THE SCHLEYERS
Call My Name
(Egenhändigt utgiven kassett, såld i 50 exemplar)

Ibland, tyvärr alldeles för sällan, drabbas man av det där absolut hänsynslösa svänget som så många musiker eftersträvar att åstadkomma, men så få verkligen kan prestera. Den brittiska pubrocken, med band som Dr Feelgood, The Inmates, Count Bishops och The Cannibals, var som genre ett lysande exempel, genomgående lyckligt befriad från stelhet.

I Sverige höll Wilmer X nästan alltid fanan högt och om de band Nisse Hellberg reser runt med som soloartist har man aldrig behövt tänka att de skall knacka av sig gipset. Det har alltid svängt om Hellberg. Han har det i sig, det där magiska svänget som egentligen inte går att förklara och som åtminstone jag alltid vill höra och känna. Utan detta, till perfektion drivna, samspel blir den mesta musiken ointressant, hur begåvad och smart den än kan verka vara.

Naturligtvis har det funnits flera svenska band än Hellberg och Wilmer X som begåvats med ovanstående åtråvärda. Trion Rost hade det definitivt och dess utomordentligt begåvade gitarrist, Jan Oldaeus, producerade även tre låtar på den kassett Lidingös The Schleyers spelade in under det tidiga åttiotalet. Om inspelningen hade släppts på vinyl kunde den ha öppnat ögonen på oss intresserade av rock´n´roll, garage- och pubrock för gruppen existens.

Kassetten, som borde ha gett The Schleyers ett skivkontrakt, bestod av fem låtar och såldes vid deras konserter samt skickades till några förhoppningsvis intresserade skivbolag, bl a Amigo inför deras utgåva ”A REAL COOL TIME - Distorted Sounds From The North” (1985). Att inget med The Schleyers kom med vet vi som har skivan, men att orsaken lär ha varit att Amigo inte gillade kassetten - inte ens det mest självklara numret, den hänsynslöst svängiga ”Call My Name” - är fullständigt ofattbart.

”Call My Name” öppnar med ett riff som är det fräckaste jag hört sedan The Rolling Stones intro till ”Route 66” på deras första Lp. Direkt därefter läggs ytterligare en ylande gitarr på medan basen och baskaggen stampar fram varje fjärdedel. Virveltrumman knackar in det verkliga gunget, basen börjar vandra och en gapig röst förklarar att han vill ha ett positivt tecken från henne med stort H...The Schleyers är igång och de gör allt rätt.

Med munspelssolon, handklappningar och ett Jerry Lee-piano i bakgrunden påminner gruppen i ”Call My Name” om både Danny Mihms The Kingsnakes och de engelska pubrockarna Lew Lewis Reformer. The Schleyers hade de bästa referenser man kan tänka sig och i ”Call My Name” befann gruppen sig i rakt nedstigande led från femtiotalets Chuck Berry, via The Rolling Stones 1965 till Roy Loneys upplaga av Flamin´ Groovies och landade slutligen på Dr Feelgoods Canvey Island.

Att Amigo 1985 ratade The Schleyers är närmast att betrakta som ett tjänstefel. Inget på ”A Real Cool Time” kommer rock´n´rollens kärna närmare än ”Call My Name”. Om sanningen skall fram så sopar den mattan med de flesta av skivans artister, och då skall ni veta att jag verkligen gillar det mesta på ”A Real Cool Time”.

Att ”Call My Name” inte heller finns med på uppföljaren ”A Real Cool Time Revisited” (Amigo, 2010) är så förbryllande att det rent av liknar myndighetsmissbruk.

Historien om The Schleyers hittar ni på Youtube, men framför allt...lyssna och njut!

Fotnot 1. Vid inspelningen av ”Call My Name” bestod The Schleyers av: Pelle Ekström - bas & sång, Pelle Kruse - gitarr & sång, Micke Markie - gitarr och Anders Weston - trummor. De ultrarutinerade musikerna Jan Oldaeus och Bonne Löfman var inlånade för att hamra piano respektive blåsa munspel.

Fotnot 2. Lättast hör man The Schleyers övriga inspelade alster på gruppens facebooksida:
https://www.facebook.com/TheSchleyers