LOUIS PRIMA
Rocks
(Bear Family)
　
Morsan gillade aldrig rock´n´roll så som den kom till uttryck på femtiotalet. Genren blev då allmän efter att ha tagits över av vita musiker som förlyssnat sig på country, svart blues och rhythm & blues. Speciellt illa tyckte hon om den svenska varianten, representerad av såna som Rock-Olga, Rock-Ragge och Little Gerhard.

Min barndoms söndagsmiddagar hemma hos mormor och morfar var fyllda av dels morföräldrarnas sympatier för Tage Erlander och socialdemokratin, medan morsan och hennes båda bröder var inbegripna i ständiga diskussioner om jazz - storbandsvarianten. Större konstform än den som utövades av Duke Ellington, Nat King Cole, Benny Goodman, Spike Jones, Bengt Hallberg, Gunnar “Siljabloo” Nilsson och liknande artister fanns inte.

Hemma i tvårummaren stod alltid radio på och domen över Little Gerhard och hans inspelning av “Buona Sera” uttrycktes i: “Herregud så illa det låter om karln”. Själv tyckte jag väl inte att det lät så illa, men i förhållande till Louis Primas inspelning måste jag nog ge tanten rätt.

Louis Prima växte upp i stadsdelen Little Palermo - vilken huvudsakligen befolkades av immigranter från Sicilien, Italien - i New Orleans, Louisiana. Som tolvårig trumpetare i början på tjugotalet hade han eget band tillsammans med den tre år äldre brodern Leon. Med regelbundna spelningar runt om i the Crescent City var Prima redan innan tjugo års ålder veteran och som musiker så rutinerad att arbete fanns överallt. På några få år jobbade han i Cleveland, Chicago, New York och Los Angeles, startade nya band och spelade på de mest prestigefyllda klubbarna.

Rusande genom tre decennier avverkade han ett antal fruar, musiker och skivbolag som Bluebird, Brunswick-Vocalion, Decca, Varsity, Okeh, Mercury och Columbia. Under sin tid i Los Angeles medverkade Prima i ett flertal filmer och 1936 skrev han “Sing, Sing, Sing” som spelades in och gjordes känd av Benny Goodman. På femtiotalet var han en av de högst betalda artisterna i Las Vegas, där publiken på Sahara Hotel kunde få njuta av fartfyllda och energiska versioner av “Just A Gigolo”, “I Ain´t Got Nobody”, “When You´re Smiling” och “The Sheik Of Araby”. Själv njöt Prima av så där 10000 dollar i veckan för sina framträdanden.

Även om Louis Prima i vanliga fall inte brukar anges som förebild eller källa till det som under femtiotalet blev känt som rock´n´roll, så kan man ändå inte annat säga än att hans lössläppta musik har samma kvaliteter som dem man hittar hos storheter som Wynonie Harris, Roy Brown och The Treniers.

För den dansande generation som min mor och hennes bröder tillhörde fanns det inte plats för musik som det inte gick att dansa till. Louis Prima var en mästare på dansant musik och jag kan fortfarande se och höra min yngste morbror, mellan cigarettblossen, entusiastiskt - mitt i nåt som skulle kunna ha varit Primas “When You´re Smiling” - utropa: “Lyssna, lyssna nu kommer trumpetsolot!”. Alltmedan mormor småskrattade vid diskbänken och morfar och jag sprang runt med varsin “näktergal” i munnen. Det var rena Woody Allen-farsen i den trånga lägenheten.

Det är omöjligt att inte älska Louis Prima. Delvis för minnenas skull, men mest för att det svänger så hejdlöst om karln.

http://www.youtube.com/watch?v=YXYRkp2HZto
http://www.youtube.com/watch?v=q4V8pbg3rNU&feature=related