Thr Roadrunners

THE ROADRUNNERS

Judgement Day

(Dangerhouse Skylab)

Måste först bara kommentera det utomordentligt snygga omslaget. Om jag inte alls kände till The Roadrunners, skulle jag absolut tro att året var 1965 och att de varit hemmahörande någonstans i Storbritannien. Att musiken inte kan vara något annat än brittisk rhythm and blues bekräftas av både fotografierna och skivtiteln "Judgement Day", vilken signalerar att The Pretty Things var en viktig förebild. Ni som har Pretty Things debut-Lp vet varför. I själva verket var medlemmarna i Roadrunners i tjugoårsåldern, de kom från Örebro och var verksamma 1993 till 2003.

Jag såg gruppen vid två tillfällen någon gång i slutet på 1996 och början på 1997 och imponerades stort av gruppens autenticitet. Dess genuina känsla och förståelse för brittisk rhythm and blues i allmänhet och Pretty Things i synnerhet var unik. The Roadrunners var inte bara ett revival- eller coverband som spelade låtar av Pretty Things, The Roadrunners ville vara Pretty Things och lämnade inget åt slumpen. Precis som den amerikanska gruppen The Tell Tale Heart tio år innan hade dyrkat Pretty Things, förhöll sig Roadrunners på exakt samma sätt till de engelska förebilderna. Jag ser ingen annan förklaring till att de så i detalj och känsla, och med egna låtar dessutom, lyckades förmedla näst intill samma känsla och intensitet som Phil May, Dick Taylor, John Stax, Brian Pendleton och Viv Prince gjorde på dess första och andra album - den självbetitlade debuten och "Get The Picture" som båda kom 1965.

Det är säkert ingen tillfällighet att "Downhearted Man" är Roadrunners svar på Pretty Things "Honey I Need", att "Come Here Honey" svarar mot både "Get The Picture" och "Come See Me" eller att "Yeah I Know" är deras "Big City" med inslag av Shanes "Come On Sally". Men, det handlar inte om några karbonkopior utan om ren och skär passion. Det är därför, och bara därför, resultatet är så sant och äkta. Det är på inspelningarna gjorda för Uppers/Universal deras fascination för Pretty Things kommer allra mest till sin rätt. Av alla svenska garageband som hittade sin inspiration i sextiotalets rhythm and blues var Roadrunners det band som kom närmast dess själ och hjärta.

"Judgement Day" samlar allt som gavs ut med Roadrunners, vilket var en ep i cd-format 1997 och tre singelskivor, varav två 1999 och en 2001. Till det kom ytterligare två låtar som återfinns på två samlingsskivor med olika artister, 1997 respektive 2003, vilka är de enda jag själv saknar. Till de totalt tolv officiella spåren har även lagts två tidigare outgivna demolåtar och det är riktigt svårt att förstå varför de aldrig gavs ut. I "Please Don't" förvandlade Roadrunners sig till tidiga Rolling Stones, medan "Bring Me Down" på ett alldeles sensationellt sätt förlägger hela ljudbilden till Belfast 1965, Van Morrison, Them och Them-bastaderna Belfast Gypsies. Det borde ha blivit en singel, inget neo-rhythm and blues-band har gjort det bättre. 

Av det övriga materialet skulle med lätthet "Goodbye" och "Love Me As I Am" platsa på en Nuggets- eller Pebblessamling, medan "I'm Crying", de fuzzdränkta "Be Mine" och "Payback Time" skulle kunna vara höjdpunkterna på en Nederbeatsamling. Sextiotalets holländska band tog ju till sig de engelska influenserna, men ville vara ännu tuffare. The Roadrunners var tuffare. Och allra tuffast var de i "Can't You Be True?", "Would You Be Mine" och "Come On Home", som alla har ett utsökt drivande basspel. Och där hade de kommit fram till 1967, men vänt ryggen åt den samtida psykedelian och istället på ett magnifikt sätt blandat rhythm and blues med rock'n'roll. 

Enligt informationen på omslaget är allt, utom de fem låtarna på cd:n, inspelat 1996. Då de var verksamma under tio år skulle det förvåna mig om det inte finns långt mer outgivet material, inspelat i både studio och replokal. Vågar man hoppas på ytterligare utgåvor. The Roadrunners musik och attityd är lika spännande idag som för tjugofem år sedan. Den som vill ha nostalgi får leta någon annanstans.