MIC LINDER
En pionjär inom svensk Rhythm & Blues

När Boråsfödde Mic Linder - kompad av Solnagruppen The Beasts - spelade i Stockholm 1964 anfölls sångaren av kvinnliga beundrare och blev nerdragen från scenen. Uppträdandet imponerade och strax därefter stod Mic Linder, vars egentliga namn är Olof Linder, i Scan-Discs studio. Borta var The Beasts och i kompet fanns istället den norska gruppen The Wizards. Tillsammans kom de att bli pionjärer i Sverige med att spela in rhythm & blues, så som vi känner genren från engelska grupper som The Rolling Stones och Downliners Sect.

På debutsingeln valde Linder att sätta ner foten ordentlig och visa vilken typ av musik som låg honom närmast hjärtat. A-sidans version av Jimmy Reeds “Shame, Shame, Shame” har all den skramliga entusiasm som är så karaktäristisk för tidig brittisk rhythm & blues.
Det verkar högst osannolikt att Linder skulle ha kommit över ett exemplar av Downliners Sects obskyra debut-Ep “Preaching Rhythm ´n Blues at Nite In Gt. Newport Street” från januari 1964, där “Shame, Shame, Shame” ges en likartad behandling. Det är nog snarare så att Olof Linder totalt snöade in på och mötte sin frälsning hos Downliners första Lp “The Sect” (1964). Vi bör absolut skänka en tacksamhetens tanke till beslutande personal på Scan-Disc för att dessa inte tog in jazzinfluerade studiomusiker att sköta kompet.

Som baksida tog sig Linder an Doc Pomus & Mort Shumans “Mess of Blues”, vilken kompositörerna skrev med Elvis Presley i tankarna. Presley placerade den som b-sida till den smäktande “It´s Now Or Never” 1960 och det fruktbara samarbetet mellan Presley och Pomus var påbörjat. Trots att Pomus var delaktig till att skriva låtar som “Surrender” (1960), “Kiss Me Quick” (1961), “His Latest Flame” (1961), “ Little Sister” (1961), “Suspicion” (1962), “She's Not You” (1962) och “Viva Las Vegas” (1963) så kom han aldrig att personligen träffa Elvis. Det gjorde inte heller Mic Linder, men hans inspelning av “Mess of Blues” lutar sig ändå mer mot sen amerikansk rock´n´roll än tidig brittisk rhythm & blues.

Medan han fortfarande befann sig i studion passade Linder på att spela in ytterligare tre sånger, vars lackskiva tyvärr aldrig lämnat byrålådan. Med den yngre brodern Björn på gitarr gjordes bluesiga versioner av “Hi Heel Sneakers” och “Baby, Let´s Play House” samt en egen komposition kallad “It´s Too Late”, där främst den senares tuffa rhythm & bluesstil är ett varsel om vad som skulle komma. De båda brödernas gemensamma drivkraft var sökandet efter rockmusikens rötter. Det som fanns bakom Rolling Stones, Animals och Elvis.

Utan att ha nått några större framgångar med sin singelutgåva återvände Mic Linder på våren 1965 till Borås och startade - tillsammans med Björn Linder - gruppen Mic Linder & Group 66, vilken på sommaren samma år döptes om till Palmes. Kunde en grupp heta Tages efter statsminister Tage Erlander, så kunde man väl heta Palmes efter dåvarande kommunikationsminister Olof Palme.


Det låter simpelt idag, men namnet skulle visa sig vara ett PR-mässigt genidrag. Hur förklarar man annars att gruppen vid namnbytet omtalades med text och bild i mer än femtio (50!) svenska dagstidningar. När de fyra medlemmarna i Palmes - som förutom Mic: sång/gitarr och Björn Linder: gitarr/sång bestod av Kenneth Nilsson: bas och Jan-Olov Ek: trummor - stegade in på Olof Palmes riksdagskontor för att överlämna två krukor med palmer och samtidigt utnämna honom till hedersmedlem i popgruppen Palmes, så fanns både kvällstidningar och Sveriges Televisions Ulf Thorén på plats.


Efter alla skriverier och medverkan i Thoréns TV-program “Hvar Fjortonde Dag” var vägen till ett skivkontrakt en promenadseger för Palmes, resulterande i gruppens enda singel, “Baby What´s On Your Mind / I´m Confused” (Odeon, 1965), producerad av legendariske Anders “Henkan” Henriksson.

Förutom att skivan är ett strålande stycke svensk rhythm & blues - enligt modellen där de samtida engelska grupperna kopierade de amerikanska bluesförebilderna och de svenska banden kopierade de engelska kopiorna - så har skivbolaget klantat till utgåvan genom att sätta etiketterna på fel sida och också lyckats döpa Jimmy Reeds “Baby, What You Want Me To Do” till “Baby, What´s On Your Mind”. Intressant är att Mic Linder med “I´m Confused” ännu en gång visade sig ha förmåga att, precis som redan nämnda “It´s Too Late”, skriva egna ruffiga rhythm & bluesrökare.


Innan gruppen splittrades våren 1966 hann man med ett antal personbyten, att sätta publikrekord på Nalen i Stockolm samt att delta i det viktiga TV-programmet Drop In. De framförde “I´m Confused” med en - enligt artikel i Expressen 9 september, 1965 - hälsning till Olof Palme “att han inte skall bli förvirrad av sin nya post i regeringen”. I samma program deltog även deras engelska tvillingsjälar Downliners Sect och det är väl inte en alltför avancerad gissning att de spelade vårens storsäljare “Little Egypt”. Kanske framfördes också countrylåten “I Got Mine”, för redan veckan därpå tog den Downliner Sect från ingenstans till plats två på Tio i Topp.


I Palmes ingick en period även gitarristen Glenn Fahlman, som senare gjorde sig känd som basist i Göteborgsgruppen The Shakers, och den framtida stå-upp-arrangören Bertil Goldberg.
Sommaren 1966 reste Bröderna Linder och Goldberg till London tillsammans med en annan Boråsprofil, Little Mozart, för att i Regent Sound Studio göra ett antal inspelningar som nämnde Mozart tog till Tyskland för att, utan framgång, försöka placera hos något bolag.

Efter uppbrottet hamnade Björn Linder i andra upplagan av den svenska gruppen Blond, vars först upplaga utgjordes av Tages utan Tommy Blom. Björn finns inte med på Blonds enda album, det suveräna “The Lilac Years” (1969), men väl på omslaget till den amerikanska utgåvan. Liksom på singeln “Lost Child (vilken Björn Linder är medkompositör till) / How Can I Pray When I Don´t Believe” (1970) och i kompet - tillsammans med Göran Lagerberg och Lasse Svensson - bakom Örjan (Ramberg) på dennes singel “Balladen Om Killen” (1969).
När Björn inledningsvis räknat in lät Blond så här runt julen 1970:
http://www.youtube.com/watch?v=vGY7LvU9ytI

Efter tiden i Palmes påbörjade Olof “Mic” Linder studier i filmvetenskap vid Stockholms universitet. Där träffade han sin blivande amerikanska hustru Lynn och bröt upp från både studier och Sverige för att flytta med henne till Hawaii 1972.

I det nya landet släppte paret en singel tillsammans - innehållande två Mic & Lynn-kompositioner, “National Security Blues / Song of The Land” - som visade en ny sida av honom. Med ett tidstypiskt samhällsengagemang sjunger han i “National Security Blues” om övervakning och avlyssning till ett fräckt, suggestivt komp och med en snygg el-fiol i solot. Baksidans “Song of The Land” är en behaglig ballad som ställer frågan om vad som håller på att hända med Hawaii, och i förlängningen kanske även vad vi gör med vår jord. Det är nog inte fel att anta att paret Linder själva fick betala för inspelning, utgåva och distribution, vilket är ett konstaterande som inte skall uppfattas som ett negativt omdöme. Tvärtom skulle jag gärna äga ett exemplar av skivan.

Linder försörjde sig som musiker genom att, i olika bandkonstellationer, spela på klubbar och militärförläggningar, men när paret Linder efter några år går skilda vägar så sammanfaller det dessvärre med att också speljobben blir färre. Mic Linder, som är ovetande om eventuellt samhälleligt skyddsnät, hamnar i en utförsbacke med en mängd tillfälliga jobb och långa perioder utan bostad.

Trött på arbetslöshet, att trakasseras av ungdomsligor som spred skräck på gatorna i Honolulu och otryggheten med myndigheterna som med lagen “camping without permit” när som helst kunde arrestera en bostadslös, lämnade Linder Hawaii i början på nittiotalet för att söka en bättre tillvaro i Los Angeles. Men innan han bröt upp hyrde han in sig i en demostudio och spelade in - den självbiografiska ? - “Windblown Child”.

Efter två veckors grubblande, inhyrd på Morrison Hotel i Los Angeles, flydde Linder staden och tog en Greyhound ner till San Diego 1993, där han träffade producenten Rex Nelson. För det lokala skivbolaget MAG Records sammanställde Nelson ett samlingsalbum, innehållande uteslutande hemlösa sångare och musiker, kallat “Voice of the Homeless - 12 Selektions by 27 Homeless Singers” och där fick Linder användning för sin $20-demo.

Till kompet av en snygg dobro, och under det delvis nya namnet Micci Linder, framför han “Windblown Child” med så mycket övertygelse att inte ens de syntetiska bakgrundsljuden kan förstöra känslan av att Olof Linder i grunden är en country-soulsångare.

I en annan tid och i en delvis annan produktion hade “Windblown Child” med Micci Linder blivit en klassiker. En av dessa skivor man skulle ha tagit fram för att visa hur country-soul och blue-eyed-soul skall låta.

I en annan tid Linder...

DISKOGRAFI:

MIC & BJÖRN LINDER
Hi Heel Speakers / Baby, Let´s Play House / It´s Too Late
(Outgiven lackskiva, inspelad 1964 hos Scan-Disc)

MIC LINDER & THE WIZARDS
Shame, Shame, Shame / Mess of Blues
(Scan-Disc SC 1025, 1964)

PALMES
Baby, What´s On Your Mind / I´m Confused
(Odeon SD 5982, 1965)

DU SKULLE VART MÉ!
PALMES: Baby, What´s On Your Mind
(EMI 7C 138-35694M, Dubbel-Lp 1979)

MIC & LYNN
National Security Blues / Song of The Land
(Bolag?, Singel inspelad på Hawaii 197?)

VOICE OF THE HOMELESS
MICCI LINDER: Windblown Child
(MAG, 1994)

VOICE OF THE HOMELESS
MICCI LINDER: Windblown Child
(MCA, 1994)

MICCI LINDER
So Beautiful You Are / Queen of Space
(Outgivna demos, 1993?)

Fotnot. Palmes från Borås skall inte förväxlas med gruppen med samma namn från Stockholm. Den senare släppte singeln “This Little Bird / The Nazz Are Blue” (Columbia DS 2356) 1967, men innehåller inga medlemmar som tidigare spelat med Mic Linder. De båda grupperna hade dock samma manager, vilken - efter att Mic Linder upplöst Palmes från Borås - senare återanvände namnet i Stockholm.