CUFF THE DUKE
Morning Comes
(Paper Bag Records)

“I think it's about reaching that point in your life when you're not exactly young anymore but you're certainly not old. Over the last couple of years I've had friends and family who passed away and you realize that there is a lot of this happening now, losing people. I felt I needed to address this emotion that happens to everybody, ...when you get off track and you need to rebound from it.” . Så förklarar Cuff The Dukes sångare Wayne Petti arbetet med “Morning Comes” och var, om inte i vardagen, finns den bästa inspirationen för text och musik att hämta. Det är bara att se sig omkring, åldrandets förändringar både drabbar och berikar oss alla.

De har omnämnts som Kanadas svar på Wilco och kanske ligger det något i det, men själv har jag ytterst svårt att dra paralleller till andra grupper när Cuff The Dukes musik skall beskrivas. Jag vet inte ens vad jag skall kalla den. Det enklaste vore naturligtvis att i diffusa ordalag svamla något om Americana, för visst finns här både country- och folkmusikinfluenser, men Cuff The Dukes musik är långt mer spännande än vad de flanellskjorteklädda helskäggen som förätit sig på Neil Young och The Band brukar kunna prestera.

På gruppens tre första skivor - “Life Stories For Minimum Wage” (2002), ”Cuff The Duke” (2005) och “Sidelines In The City” (2007) - överrumplades lyssnaren av en minst sagt häpnadsväckande stilblandning bestående av country, folkmusik, progressiv och symfonisk rock, medan 2009 års “Way Down Here” var mer sammanhållen och inte lika experimentell som föregångarna.

Två år senare är man tillbaka med “Morning Comes” (2011) och precis som på de tidigare skivorna står sångaren Wayne Pettis spröda röst i centrum. Trots ett begränsat register skapar Petti vokal magi i kontrast till den fullödiga musiken som består av country, pop och progressiv rock i en salig blandning. Man håller andan när Cuff The Duke i den nästan åtta minuter långa “Bound To Your Own Vices” visar upp hela vidden av sin variationsrika genialitet. Samtidigt som gruppen i melodiösa “So Many Times Before” är kapabel att tona ner sig till nästan ingenting.

I dagarna, bara ett år efter ““Morning Comes”, släpper Cuff The Duke sitt sjätte album, “Union”, och de två skivorna är tänkta som ett dubbelalbum, där den senare kommer att knyta an till sånger på den förstnämnda. Wayne Petti berättar att vilan i “normala” sångstrukturer nu är över: “On Union, we moved away from our usual-sounding song structures, rock solos and harmonies by adding more sonic textures. Morning Comes was more acoustic-based, this album is more electric-based. Instead of trying to find the perfect tone, it was more about exploring interesting sounds.”. En programförklaring som lämnar dörren vidöppen för spännande överraskningar.

Sångaren, gitarristen och pianisten Wayne Petti och parhästen Paul Lowman (bas, gitarr och orgel), vilka båda varit med sedan gruppen bildades, tillsammans med Aj Johnson (trummor) och Dale Murray (gitarr och pedal steel) befinner sig i ständig förvandling och inte sedan den engelska gruppen The Pretty Things glansdagar har jag hört en sådan musikalisk kreativitet och fantasirikedom.

Nu väntar jag bara på att “Union” skall ligga i min brevlåda.

http://www.cufftheduke.ca/site/