THE LEN BRIGHT COMBO I MIN JUKEBOX

THE LEN BRIGHT COMBO
Shirt Without A Heart
(Empire)

De tre medlemmarna i den engelska gruppen The Len Bright Combo var förbannade på den etablerade musikindustrin och ibland kunde det ta sig minst sagt drastiska uttryck: “Between us we were rude, arrogant and eccentric. And none of us wanted anything to do with the music business. At one gig at 100 Club we stopped playing because I´d recognised an A&R man from EMI. I told him to fuck off. We wouldn´t start playing again until he´d left. Russ said, ´We don´t need you here, we´ve got our own label and it´s got more letter in it than yours´”.

Mannen som fick syn på EMI-representanten i citatet ovan var sångaren, gitarristen och låtskrivaren Eric Goulden - alias Wreckless Eric - som var urless på sitt alter ego, att vakna varje morgon bakfull och sina skatteskulder som var så stora, att kvinnan på skattemyndigheten skrattande kommenterade hans tio års uteblivna deklarationer med: “I expect we´ll hang you from the highest yardarm.”

Efter att ha läst en annons i Melody Maker där den nystartade etiketten Stiff Records presenterade sin första singel - “So It Goes/Heart Of The City”(BUY 1,1976) med Nick Lowe - tog Eric Goulden mod till sig och knallade upp på bolagets kontor, presenterade sig som: “I´m one of those cunts that brings tapes into record companies”, lämnade över en demokassett med “Go The Whole Wide World” och sprang därifrån. Bara någon dag senare ringdes han upp av en överväldigande Jack Rivera som ville träffa honom omgående för att diskutera en eventuell singelutgåva.

Tillbaka på kontoret möttes Goulden av först en entusiastisk Nick Lowe, som sade sig vilja producera “Go The Whole Wide World”, och sedan Rivera i sällskap med Dave Robinson, vilka berättade att de först och främst inte hade några pengar, att det tog tid att nå framgång och fram till dess gällde det att försöka ha så roligt som möjligt.

Under namnet Wreckless Eric skivdebuterade Goulden med den Nick Loweproducerade “Go The Whole Wide World” på samlings-Lp:n “A Bunch Of Stiff Records”(SEEZ 2,1977) och blev genast skivans mest omskrivna artist och sång. Stiff ville snabbt få ut den som singel och därför behövdes ytterligare en låt som skulle kunna fungera som b-sida. Valet föll på “Semaphore Signal” där Wreckless Eric kompades av kompisen Ian Dury på trummor och dennes flickvän Denise på bas. En konstellation som präglades av lika mycket amatörism som stark medvetenhet om sin egen förmåga: “We weren´t like other groups - as musicians we were completely unschooled - none of us had ever had a lesson, we did everything in our own entirely individual- fashion.”

Debutsingeln var ingen försäljningsmässig framgång, men de som omfamnade punk, pubrock och new wave tog den till sina hjärtan. Ett flertal musiktidnigar valde “Whole Wide World” till veckans singel och på Time Outs alternativa singellista placerade den sig som nummer ett i flera veckor. Elton John, som recenserade den för Record Mirror, förklarade att det var den enda skiva han gillade.


Med ett helt eget uttryck, som väl speglade hans charmiga egensinne, blev Wreckless Eric popidol över en natt och tillsammans med Stiffs övriga artister - Elvis Costello, Larry Wallis, Nick Lowe och Ian Dury - skulle hela Storbritannien vinnas genom en omfattande paketturné. En udda samling musiker samlade under samma etikett, där allt som var originellt på ett okomplicerat sätt verkade välkommet. Studerar man framsidan på albumet “Live Stiff Live”(GET 1,1978) så inte är det de svartklätt coola rockstjärnorna Costello, Wallis eller Lowe som är mest iögonfallande. Nej, det är istället de två “byfånarna” Wreckless Eric och Ian Dury som helt dominerar bilden.

Med en lön från Stiff på femtio pund i veckan kunde Wreckless Eric döva nerverna med rikliga mängder öl, gin och vodka. Några år, turnéer, singlar och Lp-skivor senare var lönen fortfarande densamma medan Eric själv var i ett bedrövligt skick och genom att titta på ett foto summerar han de första åren som musiker : “I found a photo the other day. For a minute I couldn´t think who it was, then I realised it was me. I could hardly bear to look at it. It´s a phote of me. A pasty looking fat boy. There´s nobody at home - the eyes are dead. I look as though I´ve been kept underwater for a long time. Which is about right - I was out of my depth...I´d been going out of the rails since I started in this business. I´d lost touch with the kid that had a vision - a band that crossed the Monkees with the Velvet Underground.”

I ett försök att bryta med Stiff, och kanske även få loss några av de pengar, för fyra års obetalda royalties, som bolaget aldrig betalade ut, morrade Dave Robinson fram ett oförskämt: “The situation is that you owe me about ninety thousand quid - if you care to pop a cheque in the post.” En gigantisk summa för en artist vars inspelningskostnader varit minimala, som gett konserter, aldrig fått ett förskott från skivbolaget och själv levde på femtio pund i veckan.

Värst var ändå att Stiff Records inte hade haft den minsta aning om vad man skulle göra med Wreckless Eric, man lät honom förbli ett vrak, tog ifrån honom gitarren och tvingade på honom producenter och medkompositörer som inte heller förstod hur genial karln var. Vill ni ha bevis så lyssna på den gräsliga “Big Smash!”(SEEZ 21,1980), som är rena avgrunden i förhållande till den lovande debuten i tiotumsformat 1978 och i jämförelse med de kommande Chathamskivorna rodnar man av pinsamhet. The Monkees svulstiga version av “Whole Wide World” från “Pool It”-återkomsten 1987 skulle lätt ha platsat på “Big Smash!”

Musikern Eric Goulden / Wreckless Eric har sitt eget universum bestående av snärtiga popmelodier, kakofoniska ljudmattor, engelsk music hall, vardagskänsla, humor, besatthet... Ja, det är bara att fylla i. Eric Goulden är en komplex artist, lite av samma andas barn som Ian Duru men utan dennes aggressivitet, och borde ha tagits omhand bättre av Stiff. Själv säger han: “Dave Robinson boasted that he could sell anything to the public...But he couldn´t sell me, he once told me I was hís Achilles heel. I had to have a hit. Nobody at Stiff cared a damn about me, or what it did to me in the process - the little fucker had to have a hit...All the touring, the sell-out shows (for which Stiff took all the money), the loyal fan-base - none of that seemed to count for anything.”

Kraven från Stiff slutade på femtonhundra pund. Skriverier i NME om Wreckless Eric som “a belligerent alcoholic dwarf” och “dead but won´t lie down” lät kanske inte som några säljande argument och löste säkert problemen med att få frigöra sig från bolaget. När sen även bandprojektet The Captains Of Industry, vilket innefattade medlemmar från The Blockheads, havererade hade han fått mer än nog.

Väl borta från Stiff flyttade Eric Goulden till Chatham i Medway Towns där han stötte på basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand, från just upplösta The Milkshakes, vilka erbjöd sig att hjälpa till vid ett par redan kontrakterade spelningar för upplösta The Captains Of Industri. Under namn som The New Captains Of Industry och Wreckless Eric & Two Milkshakes spelade trion sig samman. Med de suveräna musikerna från Milkshakes stämde plötsligt allt. Russ Wilkins och Bruce Brand gav i The Len Bright Combo Goulden fullständigt konstnärlig frihet. Goulden slutade med spriten, försköt Wreckless Eric och fick energin tillbaka. Musiken fick leva sitt eget liv och ingen sneglade på hitlistorna.

På de två albumen - “The Len Bright Combo Present The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” (Empire, LEN1,1986) och “Combo Time” (Ambassador, AMBAS1,1986) som Goulden, Wilkins och Brand lämnat efter sig visade man att bäst blir det utan inblandning utifrån. En fantastisk revansch som måste ha känts som en långfinger i trynet på Stiff Records.

Till den imponerande kostnaden av åttiosex pund spelades “The Len Bright Combo Present ...” in på några timmar i Upchurch Village Hall. Goulden tog sig i kragen och skrev med “You´re Gonna Screw My Head Off”, “Someone Must´ve Nailed Us Together”, “Young, Upwardly Mobile...And Stupid” och Lureland några av sina absolut bästa sånger. Men allra, allra bäst är en kärleksbagatell med den poetiska titeln “Shirt Without A Heart”. En fullständig popexplosion av positiv energi med en oemotståndlig Eric Goulden stående på tå, och ingen - ja, jag tror faktiskt själv på vad jag skriver - kommer att kunna göra det bättre.

Att Stiff inte ville att Goulden skulle spela gitarr på varken “The Wonderful World Of ´Wreckless Eric”(SEEZ 9,1978) eller “Big Smash!” är en ren förolämpning mot både honom och hans lyssnare. Karln är ju fullständigt hämningslös i sitt spel och den som har fallenhet för spännande psykedelisk garagerock har mycket att hämta i sånger som “Selina Through The Windshield”, “Sophie (The Dream of Edmund Hirondelle Barnes)” och “The Golden Hour Of Harry Secombe”.

Bara sju månader efter debuten släppte The Len Bright Combo sitt andra och sista album, “Combo Time!”, och det enda som hade förändrats var att musiken blivit något mörkare och tyngre. I övrigt var det samma geniala blandning av psykedelia, garagerock och starka popmelodier och än idag har ingen tagit den tämligen begränsade garagerocken längre än de här männen gjorde genom att bara vara sig själva.

Cream och The Jimi Hendrix Experience i all ära men The Len Bright Combo tar trioformatet till höjder där deras kollegor skulle drabbas av både yrsel och höjdskräck. Den nyktre minimalisten Eric Goulden rehabiliterade sig genom att återvända till sina tidiga inspirationskällor: “But for some reson I started listening to the Velvet Underground again, and that coincided with seeing a film of the Violent Femmes playing live on the telly. Something clicked. Suddenly I knew that I had to have a very simple group playing with me. We´d be a group in a suitcase - two small amplifiers, one for the bass and one for my guitar, and a minimal drum kit. We´d be a cool little combo, bisarre and uncomlicated.”

Kan det sägas bättre?

http://www.youtube.com/watch?v=02HZN8NcsX4

http://www.youtube.com/watch?v=CTQG63haHj0&feature=relmfu

http://www.youtube.com/watch?v=bnHExAX3jLQ&feature=relmfu

Fotnot 1. Citaten ovan är hämtade ur Eric Gouldens självbiografi “ A Dysfunctional Success / The Wreckless Eric Manual (Written by the author) (Do Not Press, 2003).

Fotnot 2. Den sparsamme skaffar Cd-utgåvan “Wreckless Eric Presents The Len Bright Combo” (Southern Domestic, 2003) innehållande båda deras album, vilket var allt de spelade in.