Nomadds

THE NOMADDS
The Nomadds
(Way Back, 2009)

Då The Beatles första gången spelade live i amerikansk tv, Ed Sullivan Show i februari 1964, var medlemmarna i The Nomadds några av alla de som storögda satt bänkade framför tv:n hemma i Freeport, Illinois. Man var redan bekant med "I Want To Hold Your Hand" och senare samma år skulle gruppen se ett av Beatles framträdanden i Chicago, där engelsmännen uppträdde tillsammans med Jackie DeShannon.

Beatles förändrade Nomadds repertoar fullständig och med tre sångare i bandet hade de inga problem att låta sig påverkas av den melodibaserade brittiska musiken som, under benämningen "The British Invasion", blev helt tongivande för hur popmusik skulle låta.

Nomadds blev ett populärt band på både skoldanser och större danshak och drog alltid mycket folk till sina spelningar. I december 1964 startade man inspelningen av det som skulle komma att bli deras enda album. Ja, den enda utgåvan överhuvudtaget med gruppen.

I den lokala Radex Recording Studios, ägd av Dexter Witt och belägen i hans hem, spelade Nomadds, till och från under tre månader, in skivans tolv låtar. Kostnaden för upplagans tvåhundrafemtio exemplar var $1000, vilket inkluderade inspelning, pressning, fotografering och tryckning av omslaget.

För att skilja ut sig från alla andra band som kallade sig Nomads slängde man in ett extra D i gruppnamnet och i annonser för deras spelningar kunde därför benämningen "The Fabulous Double D" läggas till. Vid releasepartyt på Masonic Temple Ballroom, den sjuttonde april 1965, sålde hela första upplagan slut, varpå gruppen genast beställde ytterligare femhundra ex.

Totalt pressades sjuhundrafemtio exemplar och en snabb koll på ebay visar att ett skapligt original kostar mellan femtonhundra och tre tusen kronor. Det behöver nu ingen betala eftersom tyska Music Maniacs Records, via sitt bolag Way Back Records, sedan några år tillbaka har gett ut en återutgåva för de med tunnare plånbok. Och The Nomadds enda avtryck i vinyl är definitivt värd att införskaffa.

Av omslagsbilden att döma ger gruppen uttryck för samma hårdhet som de samtida The Sonics, men där upphör också likheterna. Då Sonics med sin kompromisslösa råhet malde sönder all konkurrens, valde istället Nomadds att ta intryck av Beatles, Everly Brothers och Bobby Fuller Fours harmonibaserade musik.

Egentligen ville Nomadds göra ett helt album med enbart material skrivet av Lennon-McCartney, men de fick aldrig ordning på hur rättigheterna skulle lösas. Med facit i hand skall vi nog vara glada för det. Beatles är Beatles och ingen gjorde deras musik bättre än de själva. Dessutom visade det sig att även Nomadds hade en låtskrivare av rang.

Kompgitarristen Greg Johnsons fem bidrag är skivans verkligt stora behållning. Utan att tveka placerar jag honom bredvid en låtskrivare som Sonny Curtis och "Don't Cheat On Me" hade med lätthet passat in i The Crickets repertoar strax efter att de lämnat Buddy Holly.

Bröderna Everly skulle, om de hade haft möjlighet att höra den, genast ha tagit "Enter Into My Life" till sina hjärtan. Inte ett öga hade förblivit torrt om Don och Phil hade lagt sina sångstämmor på Johnsons mästerliga ballad.

Öppningsspåret "You Can Fall In Love" är Merseybeatpop i The Searchers anda och "I'm In Transit" är som kommen från Zombiesmedlemmen Chris Whites geniala penna, medan "There Is No More" låter som svenska The Mascots vid de tillfällen deras vokala insatser inte var så olyssningsbart musikhögskolepretentiösa.

Förutom Johnsons bidrag finns sju standardlåtar, typ Jimmy Reeds "Shame Shame Shame", Chuck Berrys "Roll Over Beethoven", Lieber-Stollers "Love Potion No. 9" och Little Richards "Lucille" (som Nomadds gör i Everlys tolkning), vilka alla framförs habilt och på ett snyggt sätt kompletterar originallåtarna.

Men, det är Greg Johnson som imponerar mest. Vart tog karln vägen? För kompositörer av Johnsons kaliber finns det alltid plats!