Vi har ingenting att göra

VI HAR INGENTING ATT GÖRA
(Musiken, Artisterna och Ungdomen på Oxelösunds Fritidsgård 1965-79)
Jonas Stål / Hasse Appelkvist
(Premium)

Efter alarmerande artiklar, i lokala tidningar som Folket och Södermanlands Nyheter, om tinnersniffning, "livlig flicktrafik i Oxelösunds hamn" och ungdomar som...

"...firar sprit- och sexorgier i sängmöblerade rivningskåkar med gamla mattor som sängkläder" och där "...till hälften urdruckna vin- och spritbuteljer, smutsiga flicktrosor och märken efter eldstäder på trägolven vittnar om 'trafik' som försiggår i kåkarna nattetid"

...tog Oxelösunds kommun 1964 sitt ansvar och lät köpa loss en trevåningsfastighet, som efter en grundlig renovering stod klar att använda som fritidsgård hösten 1965.

Med ett eget café, aktiviteter som bordtennis, foto-, batik-, snickeri- och andra hobbyversamheter, samt en stor samlingslokal på 200 kvadratmeter - avsedd för teater, film och musik - ville kommunen ge en växande skara sysslolösa ungdomar i Oxelösund ett bra alternativ.

Författarna Jonas Stål och Hasse Appelkvist har i "Vi har ingenting att göra", på ett föredömligt sätt dokumenterat det aktiva musikliv som ägde rum, vecka för vecka, på det som allmänt kallades "gårn", alltså fritidsgården, i Oxelösund under åren 1965-79. Till sin hjälp har de haft Charlie Andersson, vars arbetsplats var just fritidsgården under tjugofem år med början 1969. Även Hasse Appelkvist återfanns på samma arbetsplats under sex år på sjuttiotalet. Den betydligt yngre Jonas Stål är, för de som följer förlaget Premiums utgåvor, författaren till det digra textmaterialet i 4cd-boxen "Stora Popboxen: Svensk Pop 1964-1969, Volume 1" från 2013.

Författarna har varit i kontakt med i princip samtliga artister och grupper som besökte fritidsgården någon gång under de berörda åren. Resultatet av intervjuerna redovisas i form av en kort historik över artisten/gruppen, datum för besöket, gaget som utbetalades och ofta någon anekdot knuten till speltillfället. Att Stål och Appelkvist är förtjusta i både sitt ämne och den musiken som framfördes på fritidsgården, gör "Vi har ingenting att göra" till en sympatisk skildring av den svenska popmusiken under sextio- och sjuttiotalet.

Boken ger, med sitt rika bildmaterial och beskrivande text, även en god bild av svensk rock- och popmusiks utveckling under två decennium. Från ren sextiotalspop över till sjuttiotalets mer spretiga musikscen med progressiv rock, blues, glamrock, politisk rock, folkrock och hårdrock. Det visar sig också i förändringen av de namn musikgrupper tog sig. Sextiotalets självklart strikt engelska namn på svenska rockgrupper kom under sjuttiotalet att ersättas av gruppnamn där bara fantasin kunde sätta gränser. Hur gärna hade man inte velat se band som Olle Cyklar Omkull, Uppåt Väggarna, Barkens Insug, Pengarna Tillbaka, Vind i Seglen och Soluppgång.

De styrande i Oxelösund lät stämma i bäcken efter rapporter om ungdomars destruktiva verksamhet i rivningskåkar och skapade en livaktig musikscen där spännande band som Blond, Nursery Rhymes, Shakers, Jack Downing, Namelosers, Outsiders, Trappers, Jackie Fountains, Blues Quality & Peps, Nature, Atlantic Ocean och November, för att bara nämna några, kom att bli ett vettigt alternativ till sysslolöshet.

Jonas Stål och Hasse Appelkvist beskriver, på ett både underhållande och förtjänstfullt sätt, i "Vi har ingenting att göra" ett stycke svensk musikhistoria utifrån en tid då en svensk kommun lät kultur få kosta.


Fotnot. 
En petitess som på inget sätt förändrar läsvärdet av "Vi har ingenting att göra", men som kan vara av intresse för Raised On Records läsare. I artikeln om Umeås stoltheter The Trappers sägs felaktigt att den engelska gruppen Downliners Sect gjorde originalinspelningen av rhythm & blues-klassikern "Bloodhound". Originalet spelades istället in av dess kompositör, amerikanen Larry Bright, och gavs ut av Tide Records redan 1961. Både Trappers och Tages versioner av "Bloodhound" hämtade dock säkert inspiration från den av Downliners Sect gjorda inspelning som återfinns på deras debutalbum "The Sect" (1964), där även Brights komposition "One Ugly Child" återfinns