Årsbästa 2015

ÅRSBÄSTA 2015

De av årslistor eventuellt intresserade läsare kanske lägger pannan i förvånande veck, då de nedan finner alster som alls inte är nya för året. Det finns en förklaring. Orsaken är den att den enbemannade redaktionen inte fäster någon större vikt vid datumet då en skiva blev möjlig att inhandlas. Det som är bra är bra, oavsett när det når örat. Någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt.

BOB DYLAN
1965-66 The Cutting Edge
The Bootleg Series Vol. 12, Deluxe Edition
(Columbia, 6cd-box 2015)

Årets absolut bästa utgåva. Köpte först den nedbantade 2cd-versionen, men insåg omgående att det är 6cd-deluxeutgåvan man måste ha. Dylan provar sig fram i studion och bjuder generöst på annorlunda, och tidigare outgivna, versioner av sångerna som återfinns på "Bring It All Back Home", "Highway 61 Revisited" och "Blond On Blond". Hur makalöst genial karln var under sin mest intressanta period visar inte minst de tre olika versionerna av "Visions Of Johanna", vilka alla skiljer sig från den som slutligen hamnade på "Blond On Blond". Den medföljande foto- respektive textboken håller samma höga klass som musiken de illustrerar och bidrar i hög grad till utgåvans exklusiva helhetsupplevelse.

THE PRETTY THINGS
Bouquets From A Cloudy Sky
(Madfish, 13cd-box+2dvd)

Lagom till femtioårsjubileumet av den engelska gruppen The Pretty Things självbetitlade albumdebut tidigt 1965, släpptes den både fysiskt och innehållsmässigt tunga boxen "Bouquets From A Cloudy Sky". Upplagan är begränsad till 2000 exemplar! Gruppens samtliga elva studioalbum under eget namn utgör boxens grundstomme, kompletterat med alla deras singlar från respektive tidsperiod.

För oss som redan har allt officiellt material finns ändå en hel del annat att också glädjas över, däribland två fullmatade cd-skivor, "Rarities 1" och "Rarities 2", med mestadels ej tidigare släppt material. De spänner över tiden september 1964 - september 1969 respektive juni 1970 - december 2012 och består av liveinspelningar, demos och studio outtakes.

Pretty Things har äntligen fått sin historia berättad, såsom de - i egenskap av att vara rockmusiken verkliga majestäter - förtjänar. Och bäst av allt, historien tar inte slut här...

THE PRETTY THINGS
The Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course...)
(Repertoire, cd 2015)

Att Pretty Things döper sitt senast album efter den inledande frasen i Dylans "Tombstone Blues" betyder inte att gruppen på något sätt är färdig att begravas. Tvärtom, Pretty Things är vitalare än någonsin. Genom att vårda sitt varumärke och att aldrig göra avkall på sin konstnärliga integritet har Pretty Things med "The Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course...)" bevisat att de fortfarande är obesegrade på den psykedeliska arenan.

THE LOONS
Inside Out Your Mind
(Bomp, cd 2015)

Med "Inside Out Your Mind" går The Loons Electric Banana, mer Electric Banana och t.o.m ännu mer Electric Banana, i den meningen att gruppens idérikedom är att jämföra med sångaren Mike Staxs förebilder The Pretty Things under den senares mest variationsrika och kreativa period. Pretty Things frontman Phil May har all anledning att känna sig nöjd med sina adepter. I min värld kan man inte ha en bättre förebild än Pretty Things och Loons har gjort sin hemläxa och lyckats knäcka koden till den magi som Pretty Things besitter.

THE SMOKE
My Friend Jack Eats Sugar Lumps / An Anthology
(Morgan Music, 3cd 2015)

Initialt kallade The Smoke sig för The Shots och spelade tuff brittisk rhythm & blues. 1965 lämnade gruppen sin hemstad York och flyttade ner till London för att bosätta sig i Brixton. Utan att ha den minsta aning om vilka Ron och Reggie Kray var, lät man gangsterbröderna från East End ta hand om gruppens bokningar och affärer. Kanske var det därför gruppen lät så tuff och hård. Krays ordnande skivkontrakt åt Shots, men den inspelade debutsingeln "Keep A Hold On What You've Got/She's A Liar släpptes endast i ett mindre antal promoexemplar. Synd på så suverän rhythm & blues tänkte säkert medlemmarna i Shots och bröt med Ron och Reggie Kray, vilket inte lät sig göras så lätt.

Krays förbjöd bandet att verka, men Shots bytte namn till The Smoke och i början på 1967 placerades sig deras mest kända låt, "My Friend Jack", tre veckor på Englandslistan, med högsta placering 45. BBC bannlyste spelning av "My Friend Jack" med hänvisning till dess drogreferenser, vilket säkert bidrog till den korta tiden på försäljningslistan. Det stora genombrotten fick Smoke istället i Tyskland dit de också flyttade. Deras enda album, det mycket fina "It's Smoke Time" (1967), förblev länge också en angelägenhet bara för de tyska fansen.

Antologin "My Friend Jack Eats Sugar Lumps" innehåller allt gruppen spelade in, vilket innefattar "It's Smoke Time", samtliga deras singlar under båda de perioder då gruppen var skivverksamma, 1967-68 och 1971-74 (i det tidiga sjuttiotalet ersatte Smoke sextiotalets psykedelia och freakbeat med glampop). Även livematerial, alternativa tagningar, den tidiga singeln med Shots samt de inspelningar Smoke gav ut under namnet Chords Five (1967-69) är inkluderade.

THE MAHARAJAS
Plug Sides / 35 Undead Gems From Their Groovy Grave
(Chaputa! Records)

Sweden's finest!

Trettiofem sånger, inspelade under femton år, som visar att The Maharajas inte är att betrakta som enbart ett garageband bland många andra. Att i ena stunden låta som amerikanska The Music Machine för att i nästa, i "I Still Believe" och "Taste of Tears", ta sig an Merseybeat-harmonier à la Beatles är inget annat än imponerande. Då det tuffa Kinks-korsat-med-Keith Richards-riffet i "Another Turn" och den våldsamma "Sometimes I Miss Me" ställs i kontrast till "Another Turn" och "Sunday Girl", som är ren popmusik av absolut högsta klass, kan man inte annat än le av välbehag. Och det är inte slut på överraskningarna. I "The Boy Inside" tar Maharajas på sig rollen av en fullständigt speedad Larry Williams för att i spåret efter - "Medication" - förvandla sig till Flamin' Groovies. När sedan poppärlan "Time" inleds är jag beredd att sätta knäskålarna på att det är introt till Beatles "I'm Happy Just To Dance With You" man leker med i inledningen respektive i slutet. Snyggt, så snyggt!

The Maharajas har fördelen att inom gruppen ha två riktigt bra låtskrivare, Ulf Guttormsson och Jens Lindberg, och tre bra sångare (herregud vilka snygga stämmor de, utan att blinka, kan slänger in) med den kanske mest tongivande Mathias Lilja i spetsen. Men, inget av det här vore användbart om inte också gruppen bestod av så förbaskat bra musiker. I det överraskande (ej omnämnd på omslaget) bonusspåret "I Saw Her Standing There" visar Maharajas var skåpet skall stå. Det vansinnigt höga tempot, framdrivet av Guttormssons bas och Jesper Karlssons grymma trumspel, skulle med största sannolikhet fullständigt ha däckat den publik på Star Club i Hamburg som 1962 såg Beatles framföra en av sina tidigaste kompositioner.

Så varför är Maharajas Sveriges bästa? Jo, de kan musik och är skickliga på sitt hantverk. Och, inte minst viktigt, det svänger!

PLEASE
1968/69
(Acme, Lp 2014)

Så fick jag då äntligen tag på Please fantastiska album bestående av demoinspelningar gjorda, som titeln anger, 1968-69, men tillgängliga för skivköparna först 1996. Orgelbaserad drömsk psykedelia blandad med tidig progressiv rock och framförd med en så vital idérikedom att man häpnar. De ursnygga stämmorna i "You're Still Waiting" är så stilfullt framförda att jag motvilligt tänker; det var fan bättre förr.

THE TEAMSTERS
Teamsters
(Moody Monkey, Lp 2014)

Ordningen är återställd, det var nödvändigtvis inte bättre förr. Londontrion The Teamsters spelar i samma division som The Headcoats Sect - en av Billy Childish många konstellationer - alltså hårdförd energisk rhythm & blues vilande på Downliners Sect, Kinks och punk.

TOMMY & THE YOUTH
Mean, Moody and Magnificent
(Moody Monkey, Ep 2015)

Dansk nutida rhythm & blues, eller rhythm & beat som de föredrar att kalla sin musik, som tar över stafettpinnen från danska sextiotalsband som Peter Belli & Les Rivals, The Blue Beats, The Mods och Baronen - den sistnämndas inspelning av "Hey Joe" 1967 är inget mindre än fantastisk! - och säkrar genrens återväxt. På "Mean, Moody and Magnificent" har The Youth bjudit in den engelska gitarristen och sångaren Tom H. Wing från The Teamsters och tillfälligt förvandlat sig till Tommy & The Youth. Öppningslåten "Please Don't Tease Me" står för allt "Mean, Moody & Magnificent" innebär. Så storslagen att den placerar sig sida vid sida med det allra bästa Maharajas spelat in. Och då förstår ni hur bra det låter.

THE SHAKERS
A Whole Lotta Shakers!
(Soundflat, Lp 2015)

Maximum Merseybeat kallar Shakers sin musik och närmare det sound som Beatles, Gerry and The Pacemakers, Big Three, Dennisons och Ian and The Zodiacs skapade i början på sextiotalet går inte att komma. Att Shakers dessutom är hemmahörande i just Liverpool gör att de röstmässigt låter exakt som de grupper som trängdes på den lilla scenen i källaren på The Cavern.

Efter två ep-skivor är det dags för gruppens första album, "A Whole Lotta Shakers!", som på alla sätt bekräftar att uttrycket Maximum Merseybeat är med sanningen överensstämmande. Det är prick på. Allt sitter där det ska; melodierna, stämmorna och den karaktäristiska kompgitarren, som tillsammans övertygar om äktheten och kärleken till genren.

Det enda misstag Shakers gör gäller valet av material. Av totalt fjorton låtar är åtta relativt kända beatklassiker och endast sex är egna kompositioner. Tyvärr, då dessa är gjorda med stor kunskap om hur det lät under den period gruppen vill lyfta fram. Det finns uppenbarligen en rejäl förmåga att skriva eget material och det är främst det som gör att de hamnar på den här årsbästalistan. Nästkommande album bör uteslutande innehålla låtar skrivna av medlemmarna själva, ty Shakers är mer än bara kopior. De har förmågan att lyfta fram Liverpool, Merseybeat och Cavern anno 1963/-64 utan att bli nostalgiska, eller ännu värre patetiska.

Avslutningsvis ett citat från legendariska Kingsize Taylor:

- I haven't heard a sound like that since the Star Club in 1962!

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Två sjundedelar av ett liv
(Ken Rock, Lp 2015)

Bäddat För Trubbel låter sig inte förblindas av vare sig rockstjärne- eller barnsliga medelklassdrömmar, utan står väl förankrade i verkligheten. Till ett energiskt och fullständigt avskalat komp ger Bäddat För Trubbel röst åt dem som upplever sig inte räcka till. De som vill smälta in men aldrig riktigt lyckas. De vars arbetsliv kan tyckas bara grått och trist.

Konsekvenserna av individualismens smärtsamma tomhet och avsaknaden av kollektiv självkänsla är alltid central i Bäddat För Trubbels texter. Som motvikt till den, av gruppen ofta beskrivna, förljugna tillvaro som förnekande av sitt ursprung medför, blir den akustiska "Det här är mitt liv" - lika viktig och vacker som Springsteens "Factory" - skivans mest angelägna sång.

KENT NORBERG
Skyll på mig
(Adore Music, Lp 2015)

På samlingsboxen "35 Years!!! Bear Family Records", 3cd-box utgiven till Bear Familys 35-årsjubileum 2010, bidrog Satorgitarristen Kent Norberg med ett av de bästa inslagen. Den Big Star-Smithereens-10CC-snygg "The Last Polar Bear" var ett stycke magnefik powerpop som gjorde att man ville höra mer av soloartisten Kent Norberg. Nu, fem år senare, kom "Skyll På Mig" och den infriar mina förväntningar. Även här finns snygg powerpop, såsom i "Mitt Eget Sätt", "Kom Inte Hit", och balladerna "Tvillingbror" och "Passagerarplats", men Norberg är bredare än så i sitt musikaliska uttryck. Stilsäkert tar han sig an Nick Lowes "A Better Man" och visar att han i "En Bättre Man" är en countrysångare av rang. Och i "Tillbaka i Tiden" får Gillian Welch höra hur hennes "Back In Time" skall framföras. På "Skyll På Mig" finns inga svagheter - sångerna, arrangemangen och produktionen är genomsympatiskt utförda. Låt oss nu inte vänta fem år på uppföljaren.

DANIEL ROMANO
If I've Only One Time Askin'
(New West, cd 2015)

Stort, sentimentalt och melodiöst om hjärta och smärta. Sårad stolthet och obesvarad kärlek är outtömliga ämnen som Daniel Romano tycks väl bekant med, hur förklarar man annars att han är som bäst när han verkar som mest olycklig?

TERRY ALLEN
Bottom of The World
(TLA, cd 2012)

Precis som John Prine är Terry Allen en mästare på att försätta mig i en kontemplativ stämning, vilande i musiken på ett sätt jag normalt inte alls gör. Behöver jag få ett ärende uträttat får jag absolut inte sätta på någon av Allens skivor, då är det kört. Den unika blandningen av folk, country och tex mex, med Allens både rytmiska och sparsamma pianoackord i förgrunden, har en hypnotisk verkan. Och vilken tröst det är för en icke renlevnadssträvande varelse, då han i "Do They Dream Of Hell In Heaven" ställer frågan om de som kvalificerat sig för en plats bakom pärleporten verkligen är nöjda med sin belöning. Hur roligt kan det vara. Terry Allen är genial i sitt sätt att med små medel göra stort intryck.

FRANKIE LEE
American Dreamer
(Loose, cd 2015)

Stark debut som frimodigt mixar War On Drugs svävande ljudmassor med Bruce Springsteens nakna Nebraskasound. Den sköra "Queen of Carolina" är bara en av flera höjdpunkter på "American Dreamer" som lovar gott inför kommande utgåvor.

40!!! YEARS - BEAR FAMILY RECORDS
(Bear Family, 3cd +dvd 2015)

Fem år går uppenbarligen fort, tyckte inte det var länge sedan jubileumsutgåvan "35 Years!!! - Bear Family Records" var aktuell. I somras firade i alla fall det tyska skivbolaget Bear Family Records hela fyrtio år som kulturbärare. Förutom en jättefest i Bremen, öppen för allmänheten, släpptes även denna gång en box fullmatad med ett axplock av de musikgenrer - folk, country och rock'n'roll - vi känner från bolagets alla utgåvor.

De som redan är bekanta med Beat Family skivor vet hur bra de låter. Mer överraskande är istället de artister man inte förväntar sig finna på Bear Familys utgåvor. Inte för att de inte platsar - tvärtom. Samlingen blir med deras deltagande roligare att lyssna på och kanske är det deras boxar som bolaget kommer att ge ut i framtiden. Hur fräckt vore det inte med Bäddat För Trubbel och Pat Todd i boxform hos Bear Family.

Nedan något av det som överraskade mest:

JOHN PAUL KEITH gör med "The Bear" en svängig pubrockbagatell, medan engelska THE SEE SEE med den instrumentellt malande ”Lonesome Johnny Bear” går in i den psykedeliska dimman och verkar ha hämtat sin inspiration hos svenska Träd, Gräs och Stenar.

SWAMP DOGG har slagit sig samman med det som finns kvar av CANNED HEAT och beträder i "Did You Ever See A Bear Do The Boogie" Slim Harpos musikaliska träskmarker i Louisiana.

I historien om "Björn" står BÄDDAT FÖR TRUBBEL vid avgrundens rand. Att titta ner är förödande. Arbetslös genom permittering, ensam genom sviken kärlek. Vad som helst utom att titta ner. Hur kunde det bli så här. Fy fan, där vill man inte hamna. Med vardaglig diskbänksrealism slår Bäddat För Trubbel hål på myten om att ensam är stark

I "Blanda Dig En Björn" förestår de Förlorarnas Bar, där den enda tröst som erbjuds är den grogg, döpt till "Björn", som bartendern tjänstvilligt serverar. En björntjänst som innehåller:

Lika delar vodka och desperation,
Fyll på med gin och bitterhet för precis rätt ton.
Gammeldansk för hälsan och mint för smaken,
Toppat med hopplöshet, sen är saken klar.

Bäddat För Trubbel serverar den till ett naket, stentufft pubrockskomp. Gruppens storhet består i dess förmåga att förena text och musik så att de alltid står i absolut harmoni med varandra. Rockmusik när den är som allra störst!

Det, vid dess existens, skoningslösa Göteborgsbandet CRY berättar i "Don't Let 'Em Grin You Down" den sanna historien om hur smågrabbarna i Voodoo Dolls - där sångaren L-P Anderson var verksam innan Cry - jagades av scenen av packade raggare en kväll i Uddevalla 1984. Rockabillylegenden Groovey Joe Poovey, som var kvällens huvudnummer, sökte upp Voodoo Dolls med de uppmuntrande orden:

- The same thing happened to me when I started playing rockabilly back in the '50s...They are just conservative red-necks. Don't let 'em grin you down.

Amerikanska BANANA SEATS är en helt ny bekantskap för mig, men jösses vad starkt deras "Don't Be Afraid of The Bear" är. Imponerande psykpop som skulle kunna vara hämtad från Byrds "Eight Miles High"-period. Rekommenderas stark!

Svenska HIJACKERS bidrag "Silver, Bear and Dung" är ett läckert fuzzmonster som lika gärna skulle kunna ha varit inspelad i det amerikanska sextiotalsgaraget. Där befinner sig naturligtvis redan FUZZTONES med "Be A Caveman".

Instrumentalrock är alltid trevligt och både LOS DAYTONAS "The Bear and The Arbutus" och THE MAHARAJAS "Bear-Files" tillhör höjdarna inom genren.

Om jag inte redan hade läst namnet BROR GUNNAR JANSSON hade jag trott att det kunde vara Tav Falco eller Jeffrey Lee Pierce som framförde den ruskiga berättelsen "Moan Snake Moan - Pt. III - Bearsnake. Karln är besatt, ingen tvekan om det.

Vem avslutar, som den lysande stjärna han är, boxens tre cd-skivor om inte PAT TODD och hans THE RANKOUTSIDERS. Todd och gruppens "Somedays You Eat The Bear - Somedays The Bear Eats You" har precis allt det jag älskar med Pat Todd. Trots det högoktanigt maffiga gitarrkompet finns det alltid plats för melodi och stämsång. Pat Todd är i högform - Är pubrock-Staffan underrättad?

THE MICHIGAN BOX
1950s & 1960s Oddball Labels
(Be! Sharp, 10cd-box 2015)

Knappt ett år efter att Be! Sharp släppte den stora Texasboxen är bolaget nu tillbaka med ännu ett praktverk. Målsättningen är ju att "dammsuga" Nordamerika, stat för stat, och leta reda på varje litet skivbolag som under femtio- och sextiotalet gav ut rotmusik såsom rock'n'roll, rockabilly, western swing, hillbilly och country. Med tanke på antalet stater i Amerika är målsättningen imponerande på gränsen till idioti.

Att Michigan som stat är betydligt mindre än Texas märks ändå inte på boxens storlek. Precis som föregångaren innehåller även Michiganförpackningen tio cd med över tolv timmars musik, fördelade på mer än trehundratrettio låtar. Till det kommer en tvåhundrasidig bok i Lp-format, där varje bolag och medverkande artist presenteras med text och bild, avbildade skivetiketter, serienummer samt information om skivans värde.

Visst känner man igen en och annan skivetikett, som Fortune och Fenton, men de flesta bolagen är nog bekanta endast för de verkliga konnässörerna av amerikansk rock'n'roll. Detsamma gäller säkert de artister som gick under namn som Lenny and the Thundertones, The Flamethrowers, Palford Brady, Al Burnette, Cherokee Chief och Pete Cummins & The Redeemers Four.

Precis som musiken på Texasboxen behöver ingen heller här vara orolig över att få höra något över- eller sönderproducerat. Phil Spector skulle säkert rotera i sin cell om han hörde något från Michigans små obskyra skivbolag, vars spartanska utrustning ofta var placerade i ett uthus eller garage och där bolagets hela personalstyrka bestod av uthusets eller garagets ägare.

Rockabillyartisten Johnny Powers minnen av Fortune Records ger en bild av hur det kunde gå till:

...the FORTUNE studio was so primitive that all there was in the back room of the Record Store on 3942 Third Ave was a little tape recorder with one or two microphones dangling over coat racks and lamps. That was it, one or two takes and you were done and out the door.

Känslan är alltid överlägsen tekniken och naturligtvis är det just därför det låter så bra. De ofta primitiva inspelningarna med vildhjärnor uppfyllda av en enda mission - att underhålla, och på köpet kanske tjäna några dollar, räcker långt. Varför krångla till saker och ting, när det ändå är precis så här det skall låta.

Be! Sharps dokumentation av små amerikanska skivbolag, verksamma under femtio- och sextiotalet, är ett gigantiskt folkbildningsprojekt, vars motstycke bara finns att finna hos tyska Bear Family. Världen behöver fler knäppskallar som vågar sig på projekt de flesta av oss andra anser fullständigt omöjliga att realisera.

A SHOT IN THE DARK / NASHVILLE JUMPS
Blues and Rhythm on Nashville Independent Labels 1945-1955
(Bear Family, 8cd-box 2014)

Idag är det naturligt att först av allt tänka på countrymusik då staden Nashville omnämns, men så har det inte alltid varit. Vid krigsslutet 1945 fanns inte alls den självklara kopplingen. Att Grand Ole Opry 1943 började sända från kust till kust blev det som framledes kom att etablera Nashville som central plats inom amerikansk countrymusik. Från mitten av fyrtiotalet och en bit in på femtiotalet bestod Nashvilles skivindustri huvudsakligen av ett trettiotal små oberoende etiketter, såsom Belmont, Bullet, Delta, Excello, Nashboro, Republic, Speed och Tennessee för att nämna några. Vissa var inriktade på country, andra på pop eller rhythm & blues medan en dryg handfull gav ut alla stilarter.

8cd-boxen "A Shot In The Dark" koncentrerar sig på de lokala bolagsutgåvor som innehöll blues och rhythm & blues och som alltid då Bear Family lämnar ifrån sig något är det av högsta kvalitet och superambitiöst redovisat. Samtliga oberoende bolags historik presenteras och allt som gavs ut inom respektive genre finns listat med artist, sång och skivnummer. Och för att vi verkligen skall veta vad vi lyssnar på avslutas den nästan 300-sidiga medföljande boken med ett omfattande låt-för-låt-avsnitt över boxens 200 låtar. Namnkunniga artister som B.B. King, Wynonie Harris, Jerry McCain och Christine Kittrell blandas med mestadels mindre kända namn, som tillsammans visar att Nashvilles skivutgåvor mellan 1945-1955 bestod av långt mer än enbart countrymusik.

THE ARTWOODS
Steady Gettin' It - The Complete Recordings 1964-67
(RPM, 3 cd-box 2014)

Artwoods enda album "Art Gallary", utgivet i november 1966, borde ha varit början på en lång karriär, men markerar istället slutet för gruppen hos skivbolaget Decca, där de funnits sedan hösten 1964 och tidigare fått fem singlar och en ep-skiva utgivna. Med säker hand hade Artwoods till albumdebuten valt ut ett antal soul och rhythm & bluesnummer, företrädesvis hämtade från de amerikanska förebilderna på bolag som Stax och Atlantic, som framförs med både elegans och originalitet. Redan i öppningsspåret - "Can You Hear Me", skriven av Allen Toussaint och inspelad i original av Lee Dorsey - förförs man av den senare Deep Purple-medlemmen Jon Lords maffiga Hammondorgel och Keef Hartleys svängiga trummor. Utan att förringa övriga medlemmar - Art Wood: sång, Derek Griffiths: gitarr och Malcolm Pool: bas - så är Lords och Hartleys insatser, i en suveränt kollektivt sammanhållen grupp, en betydande del av det som gjorde Artwoods sound unikt.

LITTLE VICTOR
Papa Lou and Gran
(Norton, singel)

Den pianohamrande Victor Phillips från Lafayette i Louisiana spelade i mitten på femtiotalet in några låtar i J.D. Millers studio i Crowley, Louisiana. Under namnet Little Victor gav sedan etiketten Richmond ut den vansinnigt svängiga "Papa Lou and Gran" 1961. I hård konkurrens med Little Jerry Williams - senare mer känd som Swamp Dogg - och hans "Hum Baby" intar Little Victor förstaplatsen bland gapiga Little Richard-imitatörer. Tre giganter som alla kallar sig "Little", märkligt...

TAGES
Go!- The Complete Singles
(RPM International, 2cd 2015)

Efter tidigare utgåvor med Tages, Hep Stars, Shanes och Mascots fortsätter engelska RPM att botanisera i det svenska sextiotalet. Det senaste tillskottet innehåller samtliga singlars A- och B-sidor, inspelade 1964-68, med Göteborgsgruppen Tages. Det är totalt fyrtiosex låtar vilket alltså motsvarar tjugotre singlar. Som bonus återfinns även tre låtar i alternativa versioner. Trots att deras bidrag till Bildjournalen flexiskivor, "The Man You'll Looking For", inte är en singel i egentlig mening, hade det ändå suttit fint att ha den med bland de samlade singelspåren.

Från den snälla "Sleep Little Girl", via rhythm & blues med ofta soulinfluenser avslutade Tages sin karriär med förstklassig popmusik påverkad av brittiska psykinfluenser.

"Go! - The Complete Singles" är beviset på att Tages gjorde allt rätt. Till skillnad mot Shanes och Hep Stars, som "utvecklades" till dansband, stod Tages (och senare Blond) på topp då de lade ner verksamheten. Idag pratas det vitt och brett om det svenska musikundret - det var här det började!

PREDATUR
In Your Garden

Det måste naturligtvis vara något alldeles speciellt när ett band och en skiva håller en vaken till efter klockan fyra på morgonen. I sängen liggande behagfullt småskrattande åt Predatürs högoktanigt suveräna pubrock - för det är vad jag kallar låtar som "When My Girl", "It's A Drag", "Work It Out" och "All Gone Wrong" - som tycks ha hämtat sin näring hos främst Status Quo och Thin Lizzy, men även Wishbone Ash och Blue Cheer.

Med boogiesvängiga "In Your Garden", "Song For Lotte", som är en freakbeatblandning av Nirvana och Iggy Pops "Lust For Life"-period, och "Thank You" visar Predatür vilken musikalisk bredd gruppen besitter. Vid sidan om svenska The Maharajas briljanta "Into The Unknown" är "Thank You" det bästa David Bowie aldrig skrev under sin Ziggy Stardust-era.