Årsbästa 2015

ÅRSBÄSTA 2015

De av årslistor eventuellt intresserade läsare kanske lägger pannan i förvånande veck, då de nedan finner alster som alls inte är nya för året. Det finns en förklaring. Orsaken är den att den enbemannade redaktionen inte fäster någon större vikt vid datumet då en skiva blev möjlig att inhandlas. Det som är bra är bra, oavsett när det når örat. Någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt.

BOB DYLAN
1965-66 The Cutting Edge
The Bootleg Series Vol. 12, Deluxe Edition
(Columbia, 6cd-box 2015)

Årets absolut bästa utgåva. Köpte först den nedbantade 2cd-versionen, men insåg omgående att det är 6cd-deluxeutgåvan man måste ha. Dylan provar sig fram i studion och bjuder generöst på annorlunda, och tidigare outgivna, versioner av sångerna som återfinns på "Bring It All Back Home", "Highway 61 Revisited" och "Blond On Blond". Hur makalöst genial karln var under sin mest intressanta period visar inte minst de tre olika versionerna av "Visions Of Johanna", vilka alla skiljer sig från den som slutligen hamnade på "Blond On Blond". Den medföljande foto- respektive textboken håller samma höga klass som musiken de illustrerar och bidrar i hög grad till utgåvans exklusiva helhetsupplevelse.

THE PRETTY THINGS
Bouquets From A Cloudy Sky
(Madfish, 13cd-box+2dvd)

Lagom till femtioårsjubileumet av den engelska gruppen The Pretty Things självbetitlade albumdebut tidigt 1965, släpptes den både fysiskt och innehållsmässigt tunga boxen "Bouquets From A Cloudy Sky". Upplagan är begränsad till 2000 exemplar! Gruppens samtliga elva studioalbum under eget namn utgör boxens grundstomme, kompletterat med alla deras singlar från respektive tidsperiod.

För oss som redan har allt officiellt material finns ändå en hel del annat att också glädjas över, däribland två fullmatade cd-skivor, "Rarities 1" och "Rarities 2", med mestadels ej tidigare släppt material. De spänner över tiden september 1964 - september 1969 respektive juni 1970 - december 2012 och består av liveinspelningar, demos och studio outtakes.

Pretty Things har äntligen fått sin historia berättad, såsom de - i egenskap av att vara rockmusiken verkliga majestäter - förtjänar. Och bäst av allt, historien tar inte slut här...

THE PRETTY THINGS
The Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course...)
(Repertoire, cd 2015)

Att Pretty Things döper sitt senast album efter den inledande frasen i Dylans "Tombstone Blues" betyder inte att gruppen på något sätt är färdig att begravas. Tvärtom, Pretty Things är vitalare än någonsin. Genom att vårda sitt varumärke och att aldrig göra avkall på sin konstnärliga integritet har Pretty Things med "The Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course...)" bevisat att de fortfarande är obesegrade på den psykedeliska arenan.

THE LOONS
Inside Out Your Mind
(Bomp, cd 2015)

Med "Inside Out Your Mind" går The Loons Electric Banana, mer Electric Banana och t.o.m ännu mer Electric Banana, i den meningen att gruppens idérikedom är att jämföra med sångaren Mike Staxs förebilder The Pretty Things under den senares mest variationsrika och kreativa period. Pretty Things frontman Phil May har all anledning att känna sig nöjd med sina adepter. I min värld kan man inte ha en bättre förebild än Pretty Things och Loons har gjort sin hemläxa och lyckats knäcka koden till den magi som Pretty Things besitter.

THE SMOKE
My Friend Jack Eats Sugar Lumps / An Anthology
(Morgan Music, 3cd 2015)

Initialt kallade The Smoke sig för The Shots och spelade tuff brittisk rhythm & blues. 1965 lämnade gruppen sin hemstad York och flyttade ner till London för att bosätta sig i Brixton. Utan att ha den minsta aning om vilka Ron och Reggie Kray var, lät man gangsterbröderna från East End ta hand om gruppens bokningar och affärer. Kanske var det därför gruppen lät så tuff och hård. Krays ordnande skivkontrakt åt Shots, men den inspelade debutsingeln "Keep A Hold On What You've Got/She's A Liar släpptes endast i ett mindre antal promoexemplar. Synd på så suverän rhythm & blues tänkte säkert medlemmarna i Shots och bröt med Ron och Reggie Kray, vilket inte lät sig göras så lätt.

Krays förbjöd bandet att verka, men Shots bytte namn till The Smoke och i början på 1967 placerades sig deras mest kända låt, "My Friend Jack", tre veckor på Englandslistan, med högsta placering 45. BBC bannlyste spelning av "My Friend Jack" med hänvisning till dess drogreferenser, vilket säkert bidrog till den korta tiden på försäljningslistan. Det stora genombrotten fick Smoke istället i Tyskland dit de också flyttade. Deras enda album, det mycket fina "It's Smoke Time" (1967), förblev länge också en angelägenhet bara för de tyska fansen.

Antologin "My Friend Jack Eats Sugar Lumps" innehåller allt gruppen spelade in, vilket innefattar "It's Smoke Time", samtliga deras singlar under båda de perioder då gruppen var skivverksamma, 1967-68 och 1971-74 (i det tidiga sjuttiotalet ersatte Smoke sextiotalets psykedelia och freakbeat med glampop). Även livematerial, alternativa tagningar, den tidiga singeln med Shots samt de inspelningar Smoke gav ut under namnet Chords Five (1967-69) är inkluderade.

THE MAHARAJAS
Plug Sides / 35 Undead Gems From Their Groovy Grave
(Chaputa! Records)

Sweden's finest!

Trettiofem sånger, inspelade under femton år, som visar att The Maharajas inte är att betrakta som enbart ett garageband bland många andra. Att i ena stunden låta som amerikanska The Music Machine för att i nästa, i "I Still Believe" och "Taste of Tears", ta sig an Merseybeat-harmonier à la Beatles är inget annat än imponerande. Då det tuffa Kinks-korsat-med-Keith Richards-riffet i "Another Turn" och den våldsamma "Sometimes I Miss Me" ställs i kontrast till "Another Turn" och "Sunday Girl", som är ren popmusik av absolut högsta klass, kan man inte annat än le av välbehag. Och det är inte slut på överraskningarna. I "The Boy Inside" tar Maharajas på sig rollen av en fullständigt speedad Larry Williams för att i spåret efter - "Medication" - förvandla sig till Flamin' Groovies. När sedan poppärlan "Time" inleds är jag beredd att sätta knäskålarna på att det är introt till Beatles "I'm Happy Just To Dance With You" man leker med i inledningen respektive i slutet. Snyggt, så snyggt!

The Maharajas har fördelen att inom gruppen ha två riktigt bra låtskrivare, Ulf Guttormsson och Jens Lindberg, och tre bra sångare (herregud vilka snygga stämmor de, utan att blinka, kan slänger in) med den kanske mest tongivande Mathias Lilja i spetsen. Men, inget av det här vore användbart om inte också gruppen bestod av så förbaskat bra musiker. I det överraskande (ej omnämnd på omslaget) bonusspåret "I Saw Her Standing There" visar Maharajas var skåpet skall stå. Det vansinnigt höga tempot, framdrivet av Guttormssons bas och Jesper Karlssons grymma trumspel, skulle med största sannolikhet fullständigt ha däckat den publik på Star Club i Hamburg som 1962 såg Beatles framföra en av sina tidigaste kompositioner.

Så varför är Maharajas Sveriges bästa? Jo, de kan musik och är skickliga på sitt hantverk. Och, inte minst viktigt, det svänger!

PLEASE
1968/69
(Acme, Lp 2014)

Så fick jag då äntligen tag på Please fantastiska album bestående av demoinspelningar gjorda, som titeln anger, 1968-69, men tillgängliga för skivköparna först 1996. Orgelbaserad drömsk psykedelia blandad med tidig progressiv rock och framförd med en så vital idérikedom att man häpnar. De ursnygga stämmorna i "You're Still Waiting" är så stilfullt framförda att jag motvilligt tänker; det var fan bättre förr.

THE TEAMSTERS
Teamsters
(Moody Monkey, Lp 2014)

Ordningen är återställd, det var nödvändigtvis inte bättre förr. Londontrion The Teamsters spelar i samma division som The Headcoats Sect - en av Billy Childish många konstellationer - alltså hårdförd energisk rhythm & blues vilande på Downliners Sect, Kinks och punk.

TOMMY & THE YOUTH
Mean, Moody and Magnificent
(Moody Monkey, Ep 2015)

Dansk nutida rhythm & blues, eller rhythm & beat som de föredrar att kalla sin musik, som tar över stafettpinnen från danska sextiotalsband som Peter Belli & Les Rivals, The Blue Beats, The Mods och Baronen - den sistnämndas inspelning av "Hey Joe" 1967 är inget mindre än fantastisk! - och säkrar genrens återväxt. På "Mean, Moody and Magnificent" har The Youth bjudit in den engelska gitarristen och sångaren Tom H. Wing från The Teamsters och tillfälligt förvandlat sig till Tommy & The Youth. Öppningslåten "Please Don't Tease Me" står för allt "Mean, Moody & Magnificent" innebär. Så storslagen att den placerar sig sida vid sida med det allra bästa Maharajas spelat in. Och då förstår ni hur bra det låter.

THE SHAKERS
A Whole Lotta Shakers!
(Soundflat, Lp 2015)

Maximum Merseybeat kallar Shakers sin musik och närmare det sound som Beatles, Gerry and The Pacemakers, Big Three, Dennisons och Ian and The Zodiacs skapade i början på sextiotalet går inte att komma. Att Shakers dessutom är hemmahörande i just Liverpool gör att de röstmässigt låter exakt som de grupper som trängdes på den lilla scenen i källaren på The Cavern.

Efter två ep-skivor är det dags för gruppens första album, "A Whole Lotta Shakers!", som på alla sätt bekräftar att uttrycket Maximum Merseybeat är med sanningen överensstämmande. Det är prick på. Allt sitter där det ska; melodierna, stämmorna och den karaktäristiska kompgitarren, som tillsammans övertygar om äktheten och kärleken till genren.

Det enda misstag Shakers gör gäller valet av material. Av totalt fjorton låtar är åtta relativt kända beatklassiker och endast sex är egna kompositioner. Tyvärr, då dessa är gjorda med stor kunskap om hur det lät under den period gruppen vill lyfta fram. Det finns uppenbarligen en rejäl förmåga att skriva eget material och det är främst det som gör att de hamnar på den här årsbästalistan. Nästkommande album bör uteslutande innehålla låtar skrivna av medlemmarna själva, ty Shakers är mer än bara kopior. De har förmågan att lyfta fram Liverpool, Merseybeat och Cavern anno 1963/-64 utan att bli nostalgiska, eller ännu värre patetiska.

Avslutningsvis ett citat från legendariska Kingsize Taylor:

- I haven't heard a sound like that since the Star Club in 1962!

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Två sjundedelar av ett liv
(Ken Rock, Lp 2015)

Bäddat För Trubbel låter sig inte förblindas av vare sig rockstjärne- eller barnsliga medelklassdrömmar, utan står väl förankrade i verkligheten. Till ett energiskt och fullständigt avskalat komp ger Bäddat För Trubbel röst åt dem som upplever sig inte räcka till. De som vill smälta in men aldrig riktigt lyckas. De vars arbetsliv kan tyckas bara grått och trist.

Konsekvenserna av individualismens smärtsamma tomhet och avsaknaden av kollektiv självkänsla är alltid central i Bäddat För Trubbels texter. Som motvikt till den, av gruppen ofta beskrivna, förljugna tillvaro som förnekande av sitt ursprung medför, blir den akustiska "Det här är mitt liv" - lika viktig och vacker som Springsteens "Factory" - skivans mest angelägna sång.

KENT NORBERG
Skyll på mig
(Adore Music, Lp 2015)

På samlingsboxen "35 Years!!! Bear Family Records", 3cd-box utgiven till Bear Familys 35-årsjubileum 2010, bidrog Satorgitarristen Kent Norberg med ett av de bästa inslagen. Den Big Star-Smithereens-10CC-snygg "The Last Polar Bear" var ett stycke magnefik powerpop som gjorde att man ville höra mer av soloartisten Kent Norberg. Nu, fem år senare, kom "Skyll På Mig" och den infriar mina förväntningar. Även här finns snygg powerpop, såsom i "Mitt Eget Sätt", "Kom Inte Hit", och balladerna "Tvillingbror" och "Passagerarplats", men Norberg är bredare än så i sitt musikaliska uttryck. Stilsäkert tar han sig an Nick Lowes "A Better Man" och visar att han i "En Bättre Man" är en countrysångare av rang. Och i "Tillbaka i Tiden" får Gillian Welch höra hur hennes "Back In Time" skall framföras. På "Skyll På Mig" finns inga svagheter - sångerna, arrangemangen och produktionen är genomsympatiskt utförda. Låt oss nu inte vänta fem år på uppföljaren.

DANIEL ROMANO
If I've Only One Time Askin'
(New West, cd 2015)

Stort, sentimentalt och melodiöst om hjärta och smärta. Sårad stolthet och obesvarad kärlek är outtömliga ämnen som Daniel Romano tycks väl bekant med, hur förklarar man annars att han är som bäst när han verkar som mest olycklig?

TERRY ALLEN
Bottom of The World
(TLA, cd 2012)

Precis som John Prine är Terry Allen en mästare på att försätta mig i en kontemplativ stämning, vilande i musiken på ett sätt jag normalt inte alls gör. Behöver jag få ett ärende uträttat får jag absolut inte sätta på någon av Allens skivor, då är det kört. Den unika blandningen av folk, country och tex mex, med Allens både rytmiska och sparsamma pianoackord i förgrunden, har en hypnotisk verkan. Och vilken tröst det är för en icke renlevnadssträvande varelse, då han i "Do They Dream Of Hell In Heaven" ställer frågan om de som kvalificerat sig för en plats bakom pärleporten verkligen är nöjda med sin belöning. Hur roligt kan det vara. Terry Allen är genial i sitt sätt att med små medel göra stort intryck.

FRANKIE LEE
American Dreamer
(Loose, cd 2015)

Stark debut som frimodigt mixar War On Drugs svävande ljudmassor med Bruce Springsteens nakna Nebraskasound. Den sköra "Queen of Carolina" är bara en av flera höjdpunkter på "American Dreamer" som lovar gott inför kommande utgåvor.

40!!! YEARS - BEAR FAMILY RECORDS
(Bear Family, 3cd +dvd 2015)

Fem år går uppenbarligen fort, tyckte inte det var länge sedan jubileumsutgåvan "35 Years!!! - Bear Family Records" var aktuell. I somras firade i alla fall det tyska skivbolaget Bear Family Records hela fyrtio år som kulturbärare. Förutom en jättefest i Bremen, öppen för allmänheten, släpptes även denna gång en box fullmatad med ett axplock av de musikgenrer - folk, country och rock'n'roll - vi känner från bolagets alla utgåvor.

De som redan är bekanta med Beat Family skivor vet hur bra de låter. Mer överraskande är istället de artister man inte förväntar sig finna på Bear Familys utgåvor. Inte för att de inte platsar - tvärtom. Samlingen blir med deras deltagande roligare att lyssna på och kanske är det deras boxar som bolaget kommer att ge ut i framtiden. Hur fräckt vore det inte med Bäddat För Trubbel och Pat Todd i boxform hos Bear Family.

Nedan något av det som överraskade mest:

JOHN PAUL KEITH gör med "The Bear" en svängig pubrockbagatell, medan engelska THE SEE SEE med den instrumentellt malande ”Lonesome Johnny Bear” går in i den psykedeliska dimman och verkar ha hämtat sin inspiration hos svenska Träd, Gräs och Stenar.

SWAMP DOGG har slagit sig samman med det som finns kvar av CANNED HEAT och beträder i "Did You Ever See A Bear Do The Boogie" Slim Harpos musikaliska träskmarker i Louisiana.

I historien om "Björn" står BÄDDAT FÖR TRUBBEL vid avgrundens rand. Att titta ner är förödande. Arbetslös genom permittering, ensam genom sviken kärlek. Vad som helst utom att titta ner. Hur kunde det bli så här. Fy fan, där vill man inte hamna. Med vardaglig diskbänksrealism slår Bäddat För Trubbel hål på myten om att ensam är stark

I "Blanda Dig En Björn" förestår de Förlorarnas Bar, där den enda tröst som erbjuds är den grogg, döpt till "Björn", som bartendern tjänstvilligt serverar. En björntjänst som innehåller:

Lika delar vodka och desperation,
Fyll på med gin och bitterhet för precis rätt ton.
Gammeldansk för hälsan och mint för smaken,
Toppat med hopplöshet, sen är saken klar.

Bäddat För Trubbel serverar den till ett naket, stentufft pubrockskomp. Gruppens storhet består i dess förmåga att förena text och musik så att de alltid står i absolut harmoni med varandra. Rockmusik när den är som allra störst!

Det, vid dess existens, skoningslösa Göteborgsbandet CRY berättar i "Don't Let 'Em Grin You Down" den sanna historien om hur smågrabbarna i Voodoo Dolls - där sångaren L-P Anderson var verksam innan Cry - jagades av scenen av packade raggare en kväll i Uddevalla 1984. Rockabillylegenden Groovey Joe Poovey, som var kvällens huvudnummer, sökte upp Voodoo Dolls med de uppmuntrande orden:

- The same thing happened to me when I started playing rockabilly back in the '50s...They are just conservative red-necks. Don't let 'em grin you down.

Amerikanska BANANA SEATS är en helt ny bekantskap för mig, men jösses vad starkt deras "Don't Be Afraid of The Bear" är. Imponerande psykpop som skulle kunna vara hämtad från Byrds "Eight Miles High"-period. Rekommenderas stark!

Svenska HIJACKERS bidrag "Silver, Bear and Dung" är ett läckert fuzzmonster som lika gärna skulle kunna ha varit inspelad i det amerikanska sextiotalsgaraget. Där befinner sig naturligtvis redan FUZZTONES med "Be A Caveman".

Instrumentalrock är alltid trevligt och både LOS DAYTONAS "The Bear and The Arbutus" och THE MAHARAJAS "Bear-Files" tillhör höjdarna inom genren.

Om jag inte redan hade läst namnet BROR GUNNAR JANSSON hade jag trott att det kunde vara Tav Falco eller Jeffrey Lee Pierce som framförde den ruskiga berättelsen "Moan Snake Moan - Pt. III - Bearsnake. Karln är besatt, ingen tvekan om det.

Vem avslutar, som den lysande stjärna han är, boxens tre cd-skivor om inte PAT TODD och hans THE RANKOUTSIDERS. Todd och gruppens "Somedays You Eat The Bear - Somedays The Bear Eats You" har precis allt det jag älskar med Pat Todd. Trots det högoktanigt maffiga gitarrkompet finns det alltid plats för melodi och stämsång. Pat Todd är i högform - Är pubrock-Staffan underrättad?

THE MICHIGAN BOX
1950s & 1960s Oddball Labels
(Be! Sharp, 10cd-box 2015)

Knappt ett år efter att Be! Sharp släppte den stora Texasboxen är bolaget nu tillbaka med ännu ett praktverk. Målsättningen är ju att "dammsuga" Nordamerika, stat för stat, och leta reda på varje litet skivbolag som under femtio- och sextiotalet gav ut rotmusik såsom rock'n'roll, rockabilly, western swing, hillbilly och country. Med tanke på antalet stater i Amerika är målsättningen imponerande på gränsen till idioti.

Att Michigan som stat är betydligt mindre än Texas märks ändå inte på boxens storlek. Precis som föregångaren innehåller även Michiganförpackningen tio cd med över tolv timmars musik, fördelade på mer än trehundratrettio låtar. Till det kommer en tvåhundrasidig bok i Lp-format, där varje bolag och medverkande artist presenteras med text och bild, avbildade skivetiketter, serienummer samt information om skivans värde.

Visst känner man igen en och annan skivetikett, som Fortune och Fenton, men de flesta bolagen är nog bekanta endast för de verkliga konnässörerna av amerikansk rock'n'roll. Detsamma gäller säkert de artister som gick under namn som Lenny and the Thundertones, The Flamethrowers, Palford Brady, Al Burnette, Cherokee Chief och Pete Cummins & The Redeemers Four.

Precis som musiken på Texasboxen behöver ingen heller här vara orolig över att få höra något över- eller sönderproducerat. Phil Spector skulle säkert rotera i sin cell om han hörde något från Michigans små obskyra skivbolag, vars spartanska utrustning ofta var placerade i ett uthus eller garage och där bolagets hela personalstyrka bestod av uthusets eller garagets ägare.

Rockabillyartisten Johnny Powers minnen av Fortune Records ger en bild av hur det kunde gå till:

...the FORTUNE studio was so primitive that all there was in the back room of the Record Store on 3942 Third Ave was a little tape recorder with one or two microphones dangling over coat racks and lamps. That was it, one or two takes and you were done and out the door.

Känslan är alltid överlägsen tekniken och naturligtvis är det just därför det låter så bra. De ofta primitiva inspelningarna med vildhjärnor uppfyllda av en enda mission - att underhålla, och på köpet kanske tjäna några dollar, räcker långt. Varför krångla till saker och ting, när det ändå är precis så här det skall låta.

Be! Sharps dokumentation av små amerikanska skivbolag, verksamma under femtio- och sextiotalet, är ett gigantiskt folkbildningsprojekt, vars motstycke bara finns att finna hos tyska Bear Family. Världen behöver fler knäppskallar som vågar sig på projekt de flesta av oss andra anser fullständigt omöjliga att realisera.

A SHOT IN THE DARK / NASHVILLE JUMPS
Blues and Rhythm on Nashville Independent Labels 1945-1955
(Bear Family, 8cd-box 2014)

Idag är det naturligt att först av allt tänka på countrymusik då staden Nashville omnämns, men så har det inte alltid varit. Vid krigsslutet 1945 fanns inte alls den självklara kopplingen. Att Grand Ole Opry 1943 började sända från kust till kust blev det som framledes kom att etablera Nashville som central plats inom amerikansk countrymusik. Från mitten av fyrtiotalet och en bit in på femtiotalet bestod Nashvilles skivindustri huvudsakligen av ett trettiotal små oberoende etiketter, såsom Belmont, Bullet, Delta, Excello, Nashboro, Republic, Speed och Tennessee för att nämna några. Vissa var inriktade på country, andra på pop eller rhythm & blues medan en dryg handfull gav ut alla stilarter.

8cd-boxen "A Shot In The Dark" koncentrerar sig på de lokala bolagsutgåvor som innehöll blues och rhythm & blues och som alltid då Bear Family lämnar ifrån sig något är det av högsta kvalitet och superambitiöst redovisat. Samtliga oberoende bolags historik presenteras och allt som gavs ut inom respektive genre finns listat med artist, sång och skivnummer. Och för att vi verkligen skall veta vad vi lyssnar på avslutas den nästan 300-sidiga medföljande boken med ett omfattande låt-för-låt-avsnitt över boxens 200 låtar. Namnkunniga artister som B.B. King, Wynonie Harris, Jerry McCain och Christine Kittrell blandas med mestadels mindre kända namn, som tillsammans visar att Nashvilles skivutgåvor mellan 1945-1955 bestod av långt mer än enbart countrymusik.

THE ARTWOODS
Steady Gettin' It - The Complete Recordings 1964-67
(RPM, 3 cd-box 2014)

Artwoods enda album "Art Gallary", utgivet i november 1966, borde ha varit början på en lång karriär, men markerar istället slutet för gruppen hos skivbolaget Decca, där de funnits sedan hösten 1964 och tidigare fått fem singlar och en ep-skiva utgivna. Med säker hand hade Artwoods till albumdebuten valt ut ett antal soul och rhythm & bluesnummer, företrädesvis hämtade från de amerikanska förebilderna på bolag som Stax och Atlantic, som framförs med både elegans och originalitet. Redan i öppningsspåret - "Can You Hear Me", skriven av Allen Toussaint och inspelad i original av Lee Dorsey - förförs man av den senare Deep Purple-medlemmen Jon Lords maffiga Hammondorgel och Keef Hartleys svängiga trummor. Utan att förringa övriga medlemmar - Art Wood: sång, Derek Griffiths: gitarr och Malcolm Pool: bas - så är Lords och Hartleys insatser, i en suveränt kollektivt sammanhållen grupp, en betydande del av det som gjorde Artwoods sound unikt.

LITTLE VICTOR
Papa Lou and Gran
(Norton, singel)

Den pianohamrande Victor Phillips från Lafayette i Louisiana spelade i mitten på femtiotalet in några låtar i J.D. Millers studio i Crowley, Louisiana. Under namnet Little Victor gav sedan etiketten Richmond ut den vansinnigt svängiga "Papa Lou and Gran" 1961. I hård konkurrens med Little Jerry Williams - senare mer känd som Swamp Dogg - och hans "Hum Baby" intar Little Victor förstaplatsen bland gapiga Little Richard-imitatörer. Tre giganter som alla kallar sig "Little", märkligt...

TAGES
Go!- The Complete Singles
(RPM International, 2cd 2015)

Efter tidigare utgåvor med Tages, Hep Stars, Shanes och Mascots fortsätter engelska RPM att botanisera i det svenska sextiotalet. Det senaste tillskottet innehåller samtliga singlars A- och B-sidor, inspelade 1964-68, med Göteborgsgruppen Tages. Det är totalt fyrtiosex låtar vilket alltså motsvarar tjugotre singlar. Som bonus återfinns även tre låtar i alternativa versioner. Trots att deras bidrag till Bildjournalen flexiskivor, "The Man You'll Looking For", inte är en singel i egentlig mening, hade det ändå suttit fint att ha den med bland de samlade singelspåren.

Från den snälla "Sleep Little Girl", via rhythm & blues med ofta soulinfluenser avslutade Tages sin karriär med förstklassig popmusik påverkad av brittiska psykinfluenser.

"Go! - The Complete Singles" är beviset på att Tages gjorde allt rätt. Till skillnad mot Shanes och Hep Stars, som "utvecklades" till dansband, stod Tages (och senare Blond) på topp då de lade ner verksamheten. Idag pratas det vitt och brett om det svenska musikundret - det var här det började!

PREDATUR
In Your Garden

Det måste naturligtvis vara något alldeles speciellt när ett band och en skiva håller en vaken till efter klockan fyra på morgonen. I sängen liggande behagfullt småskrattande åt Predatürs högoktanigt suveräna pubrock - för det är vad jag kallar låtar som "When My Girl", "It's A Drag", "Work It Out" och "All Gone Wrong" - som tycks ha hämtat sin näring hos främst Status Quo och Thin Lizzy, men även Wishbone Ash och Blue Cheer.

Med boogiesvängiga "In Your Garden", "Song For Lotte", som är en freakbeatblandning av Nirvana och Iggy Pops "Lust For Life"-period, och "Thank You" visar Predatür vilken musikalisk bredd gruppen besitter. Vid sidan om svenska The Maharajas briljanta "Into The Unknown" är "Thank You" det bästa David Bowie aldrig skrev under sin Ziggy Stardust-era.

Vi har ingenting att göra

VI HAR INGENTING ATT GÖRA
(Musiken, Artisterna och Ungdomen på Oxelösunds Fritidsgård 1965-79)
Jonas Stål / Hasse Appelkvist
(Premium)

Efter alarmerande artiklar, i lokala tidningar som Folket och Södermanlands Nyheter, om tinnersniffning, "livlig flicktrafik i Oxelösunds hamn" och ungdomar som...

"...firar sprit- och sexorgier i sängmöblerade rivningskåkar med gamla mattor som sängkläder" och där "...till hälften urdruckna vin- och spritbuteljer, smutsiga flicktrosor och märken efter eldstäder på trägolven vittnar om 'trafik' som försiggår i kåkarna nattetid"

...tog Oxelösunds kommun 1964 sitt ansvar och lät köpa loss en trevåningsfastighet, som efter en grundlig renovering stod klar att använda som fritidsgård hösten 1965.

Med ett eget café, aktiviteter som bordtennis, foto-, batik-, snickeri- och andra hobbyversamheter, samt en stor samlingslokal på 200 kvadratmeter - avsedd för teater, film och musik - ville kommunen ge en växande skara sysslolösa ungdomar i Oxelösund ett bra alternativ.

Författarna Jonas Stål och Hasse Appelkvist har i "Vi har ingenting att göra", på ett föredömligt sätt dokumenterat det aktiva musikliv som ägde rum, vecka för vecka, på det som allmänt kallades "gårn", alltså fritidsgården, i Oxelösund under åren 1965-79. Till sin hjälp har de haft Charlie Andersson, vars arbetsplats var just fritidsgården under tjugofem år med början 1969. Även Hasse Appelkvist återfanns på samma arbetsplats under sex år på sjuttiotalet. Den betydligt yngre Jonas Stål är, för de som följer förlaget Premiums utgåvor, författaren till det digra textmaterialet i 4cd-boxen "Stora Popboxen: Svensk Pop 1964-1969, Volume 1" från 2013.

Författarna har varit i kontakt med i princip samtliga artister och grupper som besökte fritidsgården någon gång under de berörda åren. Resultatet av intervjuerna redovisas i form av en kort historik över artisten/gruppen, datum för besöket, gaget som utbetalades och ofta någon anekdot knuten till speltillfället. Att Stål och Appelkvist är förtjusta i både sitt ämne och den musiken som framfördes på fritidsgården, gör "Vi har ingenting att göra" till en sympatisk skildring av den svenska popmusiken under sextio- och sjuttiotalet.

Boken ger, med sitt rika bildmaterial och beskrivande text, även en god bild av svensk rock- och popmusiks utveckling under två decennium. Från ren sextiotalspop över till sjuttiotalets mer spretiga musikscen med progressiv rock, blues, glamrock, politisk rock, folkrock och hårdrock. Det visar sig också i förändringen av de namn musikgrupper tog sig. Sextiotalets självklart strikt engelska namn på svenska rockgrupper kom under sjuttiotalet att ersättas av gruppnamn där bara fantasin kunde sätta gränser. Hur gärna hade man inte velat se band som Olle Cyklar Omkull, Uppåt Väggarna, Barkens Insug, Pengarna Tillbaka, Vind i Seglen och Soluppgång.

De styrande i Oxelösund lät stämma i bäcken efter rapporter om ungdomars destruktiva verksamhet i rivningskåkar och skapade en livaktig musikscen där spännande band som Blond, Nursery Rhymes, Shakers, Jack Downing, Namelosers, Outsiders, Trappers, Jackie Fountains, Blues Quality & Peps, Nature, Atlantic Ocean och November, för att bara nämna några, kom att bli ett vettigt alternativ till sysslolöshet.

Jonas Stål och Hasse Appelkvist beskriver, på ett både underhållande och förtjänstfullt sätt, i "Vi har ingenting att göra" ett stycke svensk musikhistoria utifrån en tid då en svensk kommun lät kultur få kosta.


Fotnot. 
En petitess som på inget sätt förändrar läsvärdet av "Vi har ingenting att göra", men som kan vara av intresse för Raised On Records läsare. I artikeln om Umeås stoltheter The Trappers sägs felaktigt att den engelska gruppen Downliners Sect gjorde originalinspelningen av rhythm & blues-klassikern "Bloodhound". Originalet spelades istället in av dess kompositör, amerikanen Larry Bright, och gavs ut av Tide Records redan 1961. Både Trappers och Tages versioner av "Bloodhound" hämtade dock säkert inspiration från den av Downliners Sect gjorda inspelning som återfinns på deras debutalbum "The Sect" (1964), där även Brights komposition "One Ugly Child" återfinns

The Pretty Things

THE PRETTY THINGS
The Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course...)
(Repertoire)

Femtio år efter sitt debutalbum gör den engelska gruppen The Pretty Things en fullängdare som måste räknas som en av deras absolut bästa någonsin.

Med lätthet placerar sig "The Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course...)" på samma nivå som de klassiska "S.F. Sorrow" och "Parachute", samt de fullständigt avväpnande inspelningarna utgivna som "Electric Banana", "More Electric Banana" och "Even More Electric Banana".

Stilmässigt har Pretty Things återvänt till åren 1967 - 1970 då de nådde sin kreativa topp. Med ovanstående albumutgåvor och singelspår som "Defecting Grey", "Mr. Evation", "Talkin' About The Good Times" och "Walking Through My Dreams" excellerade de då inom den brittiska psykedeliska respektive den tidiga progressiva rocken.

I motsats till deras föregående album - "Balboa Island", som kom för åtta år sedan - så har Pretty Things den här gången avstått frestelsen, att genom ett eller flera rhythm & blues- eller rena bluesnummer referera till sitt absoluta ursprung. Visst lät de skitigare och elakare än de flesta samtida banden runt 1964/-65 - då min livslånga kärlek till gruppen började - men det är främst som psykedelisk förvaltare deras musik fortsätter att utvecklas.

Den ständigt brinnande musikaliska lågan hos Phil May och vapenbrodern Dick Taylor, som båda har passerat sjuttioårsstrecket, är imponerande levande och vital. Som komplement till Mays, Taylors och Frank Hollands - gitarrist i Pretty Things sedan tjugo år - långa erfarenhet och genrekunnande har de med basisten George Woosey och trummisen Jack Greenwood fått in yngre blod i gruppen.

Styrkan med Pretty Things är att gruppen aldrig betraktats som en ren egotripp av vare sig Phil May eller Dick Taylor, utan alla dess olika medlemskonstellationer har alltid varit kollektivt starka. Det har aldrig varit Phil May & The Pretty Things. De medverkande musikerna tillåts delta fullt ut, så även på "The Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course...)", och det är därför heller inte överraskande att samtliga nuvarande medlemmar också bidragit som kompositörer.

Förutom det S.F. Sorrow-influerade öppningsspåret "The Same Sun", skriven av Dick Taylor och producenten Mark St. John, finns här ytterligare sex nyskrivna låtar, som alla håller sedvanlig hög Pretty Things-klass. Glädjande är också att gruppen äntligen gör en nyinspelning av "Turn My Head", som tidigare endast funnits utgiven på "The Pretty Things - BBC Sessions" (Repertoire, 2003), gjord för radioprogrammet Top Gear i början på december 1967. Enda tidigare studioinspelning av "Turn My Head" är annars en demo gjord samtidigt som då demosessionen för "Defecting Grey" ägde rum i september 1967. Demoinspelningen återfinns på en 10"-vinyl i årets box "Bouquets From A Cloudy Sky".

I samma box finns också en liveversion av Byrds "Renaissance Fair", inspelad i Amsterdam 1969. Även den har man nu valt att göra en studioinspelning av och resultatet är lysande. Ytterligare en utanför gruppen skriven sång är Sky Saxons tuffa "You Took Me By Surprise", som hämtats från en obskyr singelbaksida med en sen upplaga av Seeds från 1972.

Genom att vårda sitt varumärke och att aldrig göra avkall på sin konstnärliga integritet har Pretty Things med "The Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course...)" bevisat att de fortfarande är obesegrade på den psykedeliska arenan!

The Pretty Things är rockmusikens Muhammad Ali - Störst, Bäst och Vackrast!

Suzanna Jordan

SUZANNA JORDAN
Changin' Colors

Då Lennart Perssons 1978 intervjuade Nick Lowe för tidningen Larm, kompletterade han sin artikel med en kolumn som kort beskriver Lowes fascination för den då okände artisten och låtskrivaren Jim Ford. Avbildad finns även Fords enda album "Harlan County", vars omslag föreställer ett inslaget paket adresserat till:

Sundown Records
9000 Sunset Blvd
Hollywood, Calif. 90069

Ford hade gjort ett så starkt intryck på Lowe att jag bara var tvungen att försöka skaffa skivan. Det var innan internet eller ebay fanns, så jag skrev till adressen ovan. På den tiden var det alltså vanlig postgång som gällde och efter ett antal veckor återsåg jag mitt brev med texten "Address unknown" och "Return to sender" stämplat på framsidan.

Länge var Jim Ford och "Harlan County" en väl förborgad hemlighet bland de få som ägde ett exemplar av originalskivan. Det skulle dröja till 1997, då Edsel Records släppte den första cd-utgåvan av "Harlan County", innan jag fick bekanta mig med Jim Fords storhet.

Det visade sig att Fords begåvning som låtskrivare och sångare vida överträffade den mytbildning som omgärdade hans person. "Harlan County" innehåller tio sånger i en genial mix av rock-, rhythm & blues, country-, folk- och soulmusik. Samtliga framförda med en inlevelse så stark som bara den som vuxit upp med, och levt fram en förståelse för, den amerikanska söderns rotmusiken kan vara kapabel att prestera.

Till synes oåtkomlig, och utan att ha lämnat några spår efter sig, förblev Ford en gåta fram till dess L-P Anderson rätade ut frågetecknen i en omfattande artikel i tidningen Sonic hösten 2006. Hela vidden av Jim Fords genialitet har därefter presenterats av det tyska skivbolaget Bear Family Records genom ett flertal utgåvor av både tidigare utgivet och outgivet material.

Det har egentligen bara funnits ett frågetecken kvar kring "Harlan County" och det gäller kompositören av sången "Changin' Colors" - Suzanna Jordan. Vem var och är Suzanna Jordan? Åtskilliga dagar, ja faktiskt dagar, har jag funderat och sökt på internet efter vem som är mäktigt att åstadkomma något så vackert som "Changin' Colors".

Visst är Jim Fords skiva "Harlan County" ett helgjutet album. Ja, faktum är att det kanske t.o.m innehåller den mest komplexa samling sånger jag äger. Utan att på något sätt vilja förringa de övriga låtarna så är det framför allt två av de tio jag alltid återkommer till - Fords egen "Love On My Brain" och Suzanna Jordans "Changin' Colors". Båda är nästintill smärtsamt vackra och vore jag lagd åt det ockulta hållet skulle jag tro att Ford och den okände Jordan stod i kontakt med högre makt.

De framgångslösa efterforskningar av Suzanna Jordan och Fords fenomenala framförande av "Changin' Colors" fick mig emellanåt att bli mer och mer övertygad om att han nog egentligen skrivit den själv. Sången har alla de kvaliteter som utmärker det allra bästa hos hans sätt att "skriva" musik. Av någon orsak - vänskap eller kärlek - föreställde jag mig hur han sedan gav den till Suzanna Jordan. Det kändes som en rimlig och alldeles trovärdig förklaring.

Det som talade emot min hemmasnickrade teori var att hos den amerikanska motsvarigheten till NCB, BMI, finns en Suzannah Jordan registrerad som kompositör till ett femtiotal sånger, däribland ”Changin' Colors". Men, när man sedan går vidare i registret står plötsligt istället namnet Sidney Jordan som sångens kompositör. Idel frågetecken...

En natts slö-zappande på internet skulle visa sig att jag hade fel. Av en tillfällighet kom jag in på en sida med information om sextiotalsmusikers medverkan i tv och film. Vid tv-serien "Peyton Place" hajade jag till då en Suzannah Jordan finns med på rollistan. Hon står omnämnd som låtskrivare och medverkande i en serie om en fiktiv popgrupp.

I en hänvisning till en text längre ner på sidan finns även författaren och musikern Mike Stax - Ugly Things, Crawdaddys, Tell-Tale Hearts, Hoods, Loons... - nämnd. Skickade därför ett mejl till Stax som omgående svarade, att han i sitt pågående arbete med boken om kompositören och musikern Craig Smith kommit i kontakt med Suzannah Jordan. Stax bifogade hennes emailadress och bad mig att hälsa från honom.

Med spänd förväntan skickade jag iväg ett mejl och efter några timmars väntan kom så ett svar. Jodå, Suzannah Jordan var den person som skrivit "Changin' Colors".

Och inte nog med det.

Det skulle visa sig att Suzannah Jordan varit en av Ike & Tina Turners kördamer i The Ikettes. Att både Pete Townshend och Crazy Horse - Neil Youngs samarbetspartner - också spelat in hennes sånger. Att hon skrivit låtar tillsammans med tunga namn som Sharon Sheeley, Phil Everly och Chris White. Och att hon varit gift med Peter Banks, tidigare gitarrist i först legendariska The Syn och därefter YES.

För att stilla min nyfikenhet överöste jag, brevledes, Suzannah Jordan med frågor, vilka hon med stor vänlighet och ännu större tålamod besvarade.

 Nedan redovisas delar av vår brevväxling.

Since I bought the Jim Ford album "Harlan County" many years ago I have always wondered who is Susanna Jordan that wrote the beautiful song "Changin' Colors", which is included on the Ford album? So, you´re the person behind this lovely tune. I´m really glad I found you.

Hello Per, how great to hear from you! Yes I did write that song. Soon after that recording I changed my name to Sidonie Jordan and I also used the name Sydney Foxx. So it is no wonder you could not find me! Well done and thanks to Mike Stax from 'Ugly Things Magazine' for hooking us up!

Did you record ”Changin´Colors” as a demo before Ford recorded it?

Yes I made a demo of it but have not heard it in years. I think it was done at A&M Records when I was a staff writer there or it could have been recorded on my step fathers home reel to reel!

Have you got a copy of it? It would be interesting hearing it.

I think I might be able to locate a copy of the original demo. I will definitely try!

”Changin' Colors" is such a mature song with strong and brilliant lyrics. It's about unfaithfulness and you must have been very young when you wrote it. Can you remember your inspiration for the song. Young and unhappy? It's a hell of a song to write that young.

Thank you! Yes, I was young and unhappy when I wrote it. You are correct it is about unfaithfulness! I was a very thoughtful young person and it was the mid sixties. We were starting to come out of the age of contemporary 'Folk Music' into Rock Music! R&B and Country were always stable and strong musical genres in the USA. They have transformed but not changed that much. But music was changing fast in the mid 60s.

Did you write other songs with the same kind of soulful feeling at the time?

Yes, In the beginning of my career, which I started at 15, I always wrote moody songs like Changing Colors. My first single was called 'All God's Mornings', released on MGM Curb in 69 or 70. It was about people hurting each other and not caring. Pete Townshend (The Who) recorded a version of it with me singing lead for his 'With Love' Album. He played all the instruments on it except guitar which my then husband Peter Banks (Yes) played, and they both sang backing. It was recorded at his studio on Eel Pie Island.

I write happier songs now!

Did you know there´s also a version of "Changin' Colors" by an English group called Harlan County, named after the magnificent Jim Ford album.

I had no idea that anyone else recorded it. Since I lived in the UK for many years, I am happy it was a UK group that recorded it! Thank you so very much for sending it! Amazing to hear a Brit emulate a southern style! Not sure anyone could top Jim Fords version though. He was a very smooth singer and knew how to lift phrases with his choice of notes.

Have you heard the Webb Wilder version from his album "More Like Me" from 2009.

His arrangement is similar to Jimmy's! I had no idea he had recorded it until you sent it to me. Thanks so much for that one as well! It is a great surprise!

How did you get to know Jim Ford?

I do not remember where I met Jim Ford. I think we were both on Sundown records. I ran across a letter after my mother died, that she wrote to a record company. I will try and find it and see if Sundown is the record label she was negotiating with!

You must have played Jim Ford your demo of "Changin' Colors" What was his reaction?

I do not think I played it to Jim. I think we were on the same record label and that is how he heard it. They were probably looking for songs for him.

Was the arrangement yours or did Ford have his own interpretation of the song?

Jimmy sang the melody similar to how I wrote it but he improved it with his own ideas in places. He put a lot of emotion into it. And my demo of it would have been just a vocal with guitar at that time. He brought it to life with his recording. And of course I was really happy it became the B side of his single 'Harlan County'.

What was your feelings abort the album ”Harlan County” at the time when it was released?

I loved 'Harlan County'. And I love his version of my song. The way he sings the lyrics 'For the first time, I see you' blows me away still. He could really sing! He should have been a major artist!

Were you at the time aware of Ford´s capacity as a songwriter?

Yes, I knew he was incredibly talented as a writer. But I had no idea until recently that so many people had covered his songs. I did not know Jimmy real well. I was very young and I think he was protective of me as I never saw the hard partying guy that others saw.

Jimmy was a real gentleman who believed in me and when a great songwriter records one of your songs it is a great honour. I am not surprised so many others recorded his songs!

Did you and Ford ever work together writing songs?

No sadly we never wrote together.

Ford was well respected by artists like Sly Stone and Bobby Womack. Did you know them as well

I saw Sly play at the Whiskey and remember being in a room at a party with him but did not know him or Bobby Womack.

What was Los Angeles like in those days?

Los Angeles was fun in the 60s, and if you were estranged from your family as I was, it was probably one of the best places to have been. The police were a bit over the top and seem to be out to arrest hippies at every opportunity, and they were very hard to avoid!

I used to hang out with Kim Fowley, Chuck Negron before his 'Three Dog Night' days and I remember parties with The Turtles, The Moody Blues, and the Dave Clark Five who I worked with in 1965 on a TV Pilot called 'The Happeners'. I recall riding to a Crosby Stills and Nash gig with Nash in a Limousine, and taking a spin through the Hollywood hills in Johnny Barbata's (Jefferson Starship) Red Ferrari!

Lot of fun things that are like photographs in my memory now!

In my early days in Hollywood I was a part time go go dancer at the Whiskey. I loved dancing! I saw so many great groups play there. I remember the days of psychedelic patterns being projected onto the walls and it was always full of pretty girls they let in for free! Never any trouble. The 60s was a very innocent peaceful era! Except for Viet Nam!

The 'Riot House' was a popular place to hang out as all the groups used to stay there or at the Chateau Marmont! L.A. was all about going out to clubs and restaurants and hanging out on the Sunset Strip. Things changed after the Tate murders in the summer of 1969. After that , L.A. seemed to go dark. The streets emptied and everyone seem to go inside and stay there!

You hanged out with Kim Fowley, P J Proby and Jim Ford, that must have been pretty wild?

Yes they all have reputations of being wild! But truly they were never wild around me. They were all gentlemen. Kim has been accused of bad things by a former 'Runaways' band member, but I never saw that side of him.

Kim and I hung out at the Whiskey and the local coffee shops. PJ and I hung out at his house (or where he was staying). I remember sitting on a roof with him and singing songs. Jimmy was great too. Always like a brother or band mate. It was a long time ago! But they were all really cool and down to earth!

How did you become one of the Ikettes?

I got the Tina Turner audition from my good friend Al McKay who was her guitar player and later played for 'Earth Wind and Fire'. Tina liked my dancing and I could sing the 'high' third harmony, so I got the job. There were no white Ikettes when I was with her. One of the Ikettes was a long time mistress to Ike Turner. And the other was the one that had been with her forever. I think it was Esther Jone but I cannot remember.

I was not with her long and there have been a lot of Ikettes through the years. So I am not surprised that Tina forgot about me when she wrote her book. She said there had been only 'two' white Ikettes when I was number three! Perhaps it was because I had quit so soon after joining. I think I only played two gigs with her. A real shame after all the rehearsing. Tina rehearsed like no one I have ever worked with. Sadly I left because I witnessed Ike become violent with her. I could not handle it. She hugged me when I left the band and said she understood why. I silently cheered her when she got away from Ike. And I loved that she enjoyed a new even more successful career after leaving him. She is an incredibly warm and loving woman. I adored her!

Tell Me about your work together with Sharon Sheeley, Phil Everly and Chris White. All three are kind of heavy names to me. Sheeley was the girlfriend of Eddie Cochran and together with him she wrote "Something Else". She also wrote - together with Jackie DeShannon - "Breakaway" for Irma Thomas and "Poor Little Fool" for Ricky Nelson. Phil Everly was part of the great, great Everly Brothers and Chris White was in the The Zombies and wrote some of their best songs.

I think it was Jimmy who hooked me up with Sharon Sheeley. We wrote together for a time. I think we had one song released on a single. She was good friends with Phil Everly and we wrote a song for him called 'San Jose'. We went to his home in L.A. and I played and sang the song to him. He asked me to sing it "just one more time". Then he said to me "With Flowers like this in the garden, why should I worry?' I think he was going through a break up and our song was written about that. I also have a memory of riding with him in one of his beautiful cars through the Hollywood Hills one day. It was pretty cool! I had been a fan since I was ten! 

Sharon was lovely. She had never gotten over the trauma of Eddies death and being in the car with him and badly injured. Both she and Phil are gone now. They were icons of a different America. I also used to listen to Poor Little Fool as a child and loved it! Sharon could write lyrics!

The Zombies were my favorite 60s band. So when I moved into a flat in Sloane Square in London and found that Chris White was my landlord, I freaked! I got to sing on many demos of Chris's and we became good friends. He came to my place years later in Surrey to hook up my first home recording studio! Lots of great memories of being with Chris!

Meeting people one admires and whose music you love and getting to work with them as well, is one of the best things about being in the music business. It still amazes me!

Have you co-worked with other well known songwriters.

Because I was a recording artist myself I did not write with many others. I wish I had done!

I understand you worked for A&M Records as a songwriter.

Yes, I had a songwriting deal with A&M Records by the early 70s. Peyton Place the famous 'first soap' on Television wanted to include a musical group in the program to improve ratings with young people. I was part of the band called 'the Pillory'. We recorded the songs at A&M and that led to A&M offering me a songwriting deal.

What was L.A. like for a young female songwriter?

It can be tough if you are not very grounded! By the time you figure out what it takes to be successful in the entertainment business you are usually too old to be successful! You really need to have a mentor or someone guiding you. It is very hard otherwise. There are fast tracks to success but they are treacherous and require compromising or forgetting one's principles or personal integrity. Not worth it to me. My career definitely suffered from not going along with the status quo but I think my difficulty was more to do with not having someone to represent or guide me. I am lucky that I was able to spend most of my life in the UK. It is easier there, less pressure but also probably less opportunity.

I was talking to Jimi Hendrix outside the Whiskey one night and he said that if I found it hard in L.A. that I should go to England as I would find great musicians there to work with. I am glad I took his advice.

You married Peter Banks - who was in the The Syn (of "14 Hour Technicolor Dream" fame) and later in YES - 1973 and moved to England where the two of you started the band Empire and recorded three albums. I´m not a big fan of progressiv rock so you have to help me here.

That's OK! It is Rock Music for intellectuals! I was never a big fan but it definitely grew on me and as a singer and songwriter it provided me with an excellent musical education. Peter Banks my ex husband, is considered by many to be one of the best guitar players in rock music. They call him "The architect of progressive rock". We met at the Whiskey when he was playing there with his band 'FLASH' He had called me to ask about the best place to buy a guitar in L.A. His drummer was dating my sister and she gave him my number. He invited me to the Whiskey and that is how we met. We were married for about ten years and you are correct, we recorded three albums...Empire Mark I, Empire Mark II and Empire Mark III. A fourth album was released last year by Gonzo Records called Peter Banks 'The Mars Tapes'. It was a collection of live recordings we did at Mars Rehearsal Studios in L.A.

Charlie Gillett wanted you to sign with his company Oval Records, which had some interesting releases by artists like Johnnie Allan and Barbara Lynn. What happened?

Wow, well this is one of my regrets. I had a hard decision to make. Sign with Oval Records or return to the states to work with Bob Guadio. I had done some recording with Charlies people in the UK and he offered me contracts. I was also offered a production deal with Bob Guadio (Four Seasons, Neil Diamond). I chose the deal with Bob. I apologized to Charlie Gillet who was wonderful to me! I wish I could have done both.

What was your connection with the band Crazy Horse?

Crazy Horse recorded my song 'Rock and Roll Band'. In the old days the union carefully controlled all recording sessions and you could be fined if you got caught doing a 'non' union session called a 'scab' session. I wanted to perform on 'The Midnight Special' TV music show and had a contact with the producer Burt Sugarman. So I sneaked some of Crazy Horse, Greg Leroy who was a good mate, and others into one of the studios at A&M (where I was allowed to do demos with one instrument only) and we recorded the song while watching out for 'Union' guys. We also recorded the song 'Hear My Voice' which got me my appearance on 'The Midnight Special'. Greg and the guys performed the song live with me on the show. Rock and Roll band is on their album 'Crazy Horse at Crooked Lake' and was released as a single. It is still selling in Japan!

One day I was rehearsing at SIR Studios in L.A. and Neil Young came in and asked me to play Rock and Roll Band for him. So I sat at the piano and played and sang it to him. Pretty cool! I was a major fan of his in my youth!

I have been so fortunate to work with the people I have. I have learned from them, enjoyed making music with them and continue to be amazed at their creativity and output.

Please tell me about your own recording career.

I am currently recording with Jez Larder from Skyline Studios UK. I wish I had met him earlier in my career as he is the perfect partnership for me. He is a wonderful producer, programmer musician and engineer who has his own recording studio 'Skyline Studios UK'. Anyone who has the chance to work with him is very lucky including David Bowie who he has done programming for and all the artists he works with week after week.

Together we have created an award winning catalogue of tracks that have been covered by other artists and we are now working on material for one off projects for Film and TV. And continuing writing songs for other artists. Some of our songs can be heard at Soundcloud

My first British single release was on the legendary reggae record label 'Trojan Records.' It is called 'Something About You' and was produced by Cecil 'Guitar' Smith, (who I am hoping Jez and I will be doing some recording with now that he is living in Florida!) I am a huge fan of Reggae music and it was wonderful to be included as an artist on 'Trojan Records' and to have been able to work with someone like Cecil Smith! who is an artist in his own right!

Jez and I have also produced other artist through the years. And had our own girl band called 'Cyan' who gigged for two summers in the UK and appeared with Robbie Williams in a video. We also wrote for and produced a wonderful artist who has supported Beyonce on tour, 'Katy Shotter'

I co wrote some songs with Ray Bennett from 'Flash', Two songs he and I recorded together were included in his last solo album 'Angels and Ghosts'! And we are hoping to get him to play on some of our new tracks. He is also an amazing artist!

How did you get to know Pete Townshend?

Peter Banks knew him from his days with 'YES' at the Marquee in London. They both played there with Hendrix and other guitar greats. It must have been an amazing time. Pete Townshend said that Peters playing took off where his own playing ended. He admired Peters lightening flash leads. And his use of the 'pedal board' which I think Peter was the first to ever use. Townshend came to the studio where we were recording and I played him a song of mine called 'All God's Mornings'. He asked me to record it with him. So we did. He offered Peter and I a publishing deal. Pete Townshend was a super energetic creative man. very tall and charismatic and fun to work with. He played every instrument on my song but guitar. And he and Peter sang backing vocals!

We also visited him in the studio when he was recording with the 'WHO'. Keith Moon was laying down drum tracks..They all got into an argument and broke up while were were there which I heard was something that happened on a regular basis! An old friend of mine 'Heather Taylor' who was my stand in in my first TV Pilot called 'The Happener's' married Roger Daltry! And I remember being in L.A. and going to a birthday party for 'Moonie' who happily ran off with a girl who popped out of a cake! I think she was his birthday gift!

What other artists have recorded you songs?

Not a lot really. Now that I do not have the pressure of having to be an 'artist' myself I am enjoying writing for others. I presently work with Jez Larder who owns 'Skyline Studios' in the UK. We have enjoyed some success with other artists covering our songs. Cyan (a girl band we managed and produced), Neverblue (A wonderful girl boy duo, Katy Shotter (who opened for Beyonce on tour) Tanja (a Scandinavian artist), Karl William Lund (An Irish singer songwriter) and Terry Adams and Chesney Hawkes who produced a version of our song '21st Century'.

We also have won awards for two of our songs, '21st Century' and 'Fly Away'! The work I have done with Jez has been the best of my career and the most enjoyable.

We are also working with Mark Murdock a producer/writer who was drummer for 'Empirer III' and works with Japanese Prog Rock Band 'Machine Messiah', 'Cymbalic Encounters' and 'Brand X'

Thankfully I am very productive today! And I have a mentor now, one of the managers I mentioned earlier 'Michel Martin'. So with her help we hope to be able to submit music for TV and Movies here and in Europe. And if someone wants to record one of our songs well that would be the 'icing on the cake'!

It feels great to know more about the person behind the lovely song Changin' Colors. I wish you all the best Sid. Thank you for taking the time!

Thanks for your time Per! It was fun xx'
Sid 
 

On tour with John Stewart