Sidor

torsdag 29 september 2011


MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 8


De i del 1 - 7 (se nedan) nämnda artister utgör bara en promille av alla de artiklar, notiser och recensioner som fyllt sidorna i de drygt trettio nummer av Ugly Things som hittills kommit ut. Ambitionen och förmågan att helhjärtat kunna föra upp till ytan både artister och musikstilar som ständigt levt i skuggan av mer kända och säljande dito är en kulturgärning som inte kan överskattas.

Vem skulle annars skriva rena doktorsavhandlingar om band som svenska Union Carbide Productions eller amerikanska The Misunderstood? Vem skulle lyfta fram ultraobskyra fenomen som The Koala, The Bush eller norska 1 2 6? Och dessutom låta alla tala till punkt!

För att verkligen förstå omfattningen av den mission Mike Stax bedriver, så går man lättast till Ugly Things hemsida http://www.ugly-things.com/ och köper sig ett eller flera av de nummer som fortfarande finns i tryck. Möjligheten att det förändrar ditt sätt att tänka, eller åtminstone dina lyssnarvanor, är stor. Men det är det värt!

MUSIKERN MIKE STAX...

...är en lika intressant och hängiven person som tidningsmannen Stax. Efter upplösningen av The Crawdaddys bildade han legendariska The Tell-Tale Hearts. Ett band som initialt var så kompromisslös i sin kärlek till brittisk rhythm & blues i allmänhet och förebilderna Pretty Things i synnerhet, att mini-Lp:n "The 'Now' Sound of The Tell-Tale Hearts" lika gärna skulle kunnat varit inspelad i England 1965 som i Amerika 1985.

Med enbart sex sånger fanns det inget behov av utfyllnad. Jag minns fortfarande den euforiska känslan av att få uppleva äkta engelsk rhythm & blues igen. Att åter få höra musiker som tog musikstilen på största allvar. Inte bara gör de Downliners Sects "Everything I´ve Got To Give" suveränt , utan även det egna materialet håller hög klass. Den gapiga "One Girl" är som hämtad från Pretty Things första Lp.

Att Tell-Tale Hearts valde att göra holländska Peter & The Blizzards "Bye Bye Baby" visar vilket medvetet och insiktsfullt band Stax skapat. Låten är ett skolexempel på rhythm & blues i sin mest charmiga och primitiva form. Hela Peter & The Blizzards produktion finns samlad på en självbetitlad 10"-Lp från bolaget OpArt. Skivan är ett absolut måste för oss som vill höra även de lokala varianterna av de samtida engelska storheterna.

På uppföljaren, "The Tell-Tale Hearts", visar bandet åter sin respekt för nederbeat genom att låna två låtar från Q65: "From Above" och "It Came To Me", samt båda sidorna på Outsiders fjärde singel "Keep On Trying" och "That´s Your Problem". Man lyfter även fram en godbit från Pretty Things tidiga produktion, "Me Needing You" från 1966.

Det egenkomponerade materialet lutar annars mer åt det amerikanska sextiotalsgaraget. Ett något mer orgelbaserat sound än på "The 'Now' Sound of The Tell-Tale Hearts", med influenser från band som The Standells, The Shadows Of Knight och Chocolate Watch Band, d.v.s. sånt vi lärt känna från Nuggetssamlingarna.
http://www.youtube.com/watch?v=mdtCjPl6Dt0&feature=related

THE HOODS

Den breddning av både stil och ljudbild som delvis gav sig till känna på fullängdaren "The Tell-Tell Hearts" skulle visa att Stax inte hade för avsikt att fastna i brittisk rhythm & blues. När han i början på nittiotalet satte samman The Hoods, var han en musiker som väl kunde ta vara på sina influenser och skapa något nytt och eget av all den musik han konsumerat.

När allt får smälta samman, blir Mike Stax en både intressantare och mer komplex kompositör, som snarare lånar fraser och harmonier än plagierar rakt av. Därav anledningen till att man så ofta tycker sig känna igen det man hör, trots att allt är skrivet av Stax och Hoods. Utan direkt likhet, så var det ju på exakt samma sätt som Nick Lowe arbetade fram sina klassiska popdängor under pubrockens era.

"Stupidity" är skriven av Solomon Burke och är den enda covern på Lp:n "Gangsters & Morticians", där sextiotalets alla stilar utom psykedelia finns representerade, eller snarare mixade. I redan nämna "Stupidity" lutar sig Hoods mot de coverversioner som gjordes av Hamburgbesökande Liverpoolband som Kingsize Taylor & The Dominoes och The Undertakers.

Strålande Merseybeat med i verserna ett snyggt lån från Beatles "I´m Happy Just To Dance With You" - hämtad från mästerverket "A Hard Day´s Night" - gör "She Put A Hex On Me" till en av mina absoluta favoriter på "Gangsters & Morticians".
http://www.youtube.com/watch?v=GXY9n8olbdQ

Nu är jag å andra sidan helt såld på den musik Beatles gjorde på "A hard Day´s Night". Deras ofattbara begåvning som låtskrivare står för första gången i full blom. I sånger som just "I´m Happy Just To Dance With You", "I Should Have Known Better", "Things We Said Today" och framför allt "Any Time At All" visade gruppen upp det självförtroende och den genialitet som för alltid skulle förvandla dem till nummer ett inom modern popmusik. Ett av de mest klassiska album som spelats in och Hoods "She Put A Hex On Me" är en hyllning till Beatles tredje Lp!

Hoods var ett långt mer musikaliskt självständigt band än både Crawdaddys och Tell-Tale Heart - som arbetade i en tradition de aldrig bröt - och det är spännande att följa de spår man lägger ut. Inledningen till "Standback (Payback)" är som hämtad från Pretty Things andra Lp "Get The Picture?". Chuck Berrys "Come On", filtrerad genom The Rolling Stones, har satt sin tydliga prägel på "Nothing At All". Pubrockarna Inmates skulle ha varit stolta om de hade kunnat lägga den på sin första Lp "First Offence".

Detsamma gäller "She´s My Car" och "Rain Starts Fallin´" som är ren pubrock. Om dessutom ett stödjande blåsarrangemang lagts på i versen hade den senare blivit en soullåt i Bill Hurley-tolkar-Otis Redding-klass. Den burleska "I´m Your Mortician" låter som något Roy Loney & The Phantom Movers skulle ha kunnat skrattat fram till första Lp:n "Out After Dark".

Sammanfattningsvis så hamnar "Gangsters & Morticians" någonstans mellan just Inmates "First Offence" och Roy Loneys "Out After Dark", så genial är skivan. Medvetet eller omedvetet, utan Mike Stax stora kunnande och enorma intag av musik hade den inte varit möjlig.

Att Hoods i 1992 års "Candy" så fräckt lånar ackordriffet från holländska The Motions "You Bother Me" (1965) minskar på inget sätt trovärdigheten hos bandet. Deras tvära kast in i lättpunken med de sista singlarna "Empty Head" och "We Are Your Fear" blev slutligen upptakten till ytterligare en spännande konstellation.

Det energifyllda Evil Eyes kom tyvärr bara att ge ut en enda singel. Med den rasande "Guilty / You Burn Me Up & Down" från 1995 befinner sig Mike Stax plötsligt mitt i samtiden. Borta är alla tydliga influenser och spår av sextiotalet, kvar finns det som ofta skiljer det geniala från det mediokra: energi!


THE LOONS

Av alla de band som Mike Stax har arbetat med så är nuvarande Loons det mest långlivade. Även om antalet skivutgåvor inte är jättemånga, så finns ändå en regelbundenhet från första singeln 1996 fram till senaste cd:n "Red Dissolving Rays Of Light", 2010. Om Hoods helt saknade psykedeliska influenser så är förhållandet med Loons precis det motsatta.

Mike Staxs beundran för svenske Ebbot Lundberg, och de grupper han varit frontfigur för, Union Carbide Productions och Soundtracks of Our Lives, var anledningen till att Lundberg kom att producera Loons första cd, "Love´s Dead Leaves" (1999). Ett samarbete som tog Stax och Loons in i den värld som befolkas av storheterna Arthur Lee och Love under deras "Forever Changes"-period.

Ja, det är stora ord att jämföra med något så genialt som de tre öppningslåtarna på "Forever Changes": "Alone Again Or", "A House Is Not A Motel" och "Andmoreagain". Men det Stax, Loons och Lundberg åstadkommit med "Flying Up Into The Floor", "Thursday´s Child", "Face Out of Phase" och inte minst "Paint It Gold", gör "Love´s Dead Leaves" till den skiva man först associerar till när man lyssnar på Loves tidlöst vackra tredje album.
http://www.youtube.com/watch?v=jfS2df22pok

Om Loons första cd var som balsam för själen så är "Paraphernalia" en mer orolig historia. Det drömlika soundet på "Love´s Dead Leaves" har fått ge vika för en mer nervös och laddad ljudbild. Att The Misunderstood betytt mycket för Stax märks här främst genom att musiken är lika fullpackad med energi som den hos de amerikanska föregångarna.

Från Downliners Sect 1964 till Love 1967 innebär tidsmässigt att Mike Stax - på trettio år - gjort en resa motsvarande tre till fyra år. Stilmässigt innebär hans grundlighet och stora förståelse för materialet att han utan begränsningar - och med stor trovärdighet - som i "Not The Same Girl" kan blanda punk med Beach Boysstämmor, och mitt i alltihop slänga in en Beatles-Revolver-pastisch som "Follow The Rain Down". En imponerande resa!


DISKOGRAFI (som ej gör anspråk på att vara fullständig):

THE CRAWDADDYS:

ALBUM:
Crawdaddy Express (Voxx) US-79 *
Here ´Tis! (Mike Stax on four tracks, rec 1982) (LP/CD - Voxx) US-86

SINGLAR:
There She Goes Again / Why Don´t You Smile Now (Voxx) US-80 *
5 x 4 (EP - Voxx) US-80 *
Jumpback + 3 (Rec. -88) (EP - Romilar) SPAIN-88

SAMLINGSSKIVOR:
BATTLE OF THE GARAGE VOL. 1 (Voxx) US-81
You´re Gonna Need My Love Someday

* Inspelad innan Mike Stax var med i bandet.



THE TELL-TALE HEARTS:

ALBUM:
The Tell-Tale Hearts (LP - Voxx) US-84
The “Now« Sound Of The Tell-Tale Hearts (LP - Voxx) US-85
The Tell-Tale Hearts (tracks from above two releases) (LP - Lolita) FRA-86
High Tide (Big Noses & Pizza Faces) (samlings-CD - Voxx) US
- (finns även som bootleg-Lp, men med färre antal låtar på Tapir Rec)
A Bitchin´ Boss Rave-Up With The Tale Hearts / Live in Springfield (Corduroy) AUS-97
Later That Same Night In Sprinfield.../ Live vol.2 (Corduroy) AUS-97

SINGLAR:
Promise / Too Many Lovers (Kavern 7) AUS-87
Take a Look Inside / I´m Ready (Nevermore) US-90
Circus Mind / Flyinge (recorded 1989) (Nevermore) US-92
Promise / Too Many Lovers (Munster Records) SPAIN-00

SAMLINGSSKIVOR:
BATTLE OF THE GARAGES VOL. 3 (Voxx) US-84
My world Is Upside Down
GARAGE SALE (Cassette - Roir) US-84
That´s your problem
99TH FLOOR FANZINE FLEXI US-84
I Get Up In The Morning
SOUND AFFECTS (Cassette)
Nothing You Can Do
OH GOD! MY MOM´S ON CHANNEL 10! (Nardwuar) CAN-89
I Get Up In The Morning
MISFIT: A TRIBUTE TO THE OUTSIDERS (Screaming Apple) GER-89
Daddy Died On Saturday
NOT SO PRETTY (Pretty Things tribute) (LP - Corduroy) AUS
Me Needing You



THE HOODS:

ALBUM
Gangsters & Morticians (LP/CD - Midnight) US-91
4 Songs To Kill 4 (12” Ep - Satyr) GREECE-92

SINGLAR:
You Won´t Take Her / Mystery Train (Dionysus) US-91
Great Mistake (Split single with the Smugglers) (Munsters Records) SPAIN-92
We Are Your Fear / Never Got Thru (Screaming Apple) ger-93
Empty Head / One Difference (Get Hip) US-93

SAMLINGSSKIVOR:
CLAM CHOWDER & ICE VS. BIG MACS & BOMBERS (Nardwuar) CAN-91
She Ain´t Doing Me Wrong


THE EVIL EYES:

SINGLAR:
Guilty / You Burn Me Up & Down (Screaming Apple) GER-94



THE LOONS:

ALBUM:
Love´s Dead Leaves (CD - Get Hip) US-99
Paraphernalia (CD - UT Rec-04) US-04
THE LOONS - Red Dissolving Rays of Light (CD - Bomp) US-10

SINGLAR:
Paradise / I Drain the Dregs (Time Bomb) US-96
Unwind / Slow Knife (360 Twist ) US-96
Future Tense / 16 Story Reflection (Screaming Apple) GER-97
Face Out Of Phase / In The Past / Knock Knock (Thermionic) US-97
Stumble & Fall / Strange (Max Picou) SWI-98

SAMLINGSSKIVOR
TIGER MASK / TRASH A GO-GO (LP/CD - Dionysus) US-98
Climbin´ The Heap
HIPSTERS (CD - Acid Jazz) UK-06
Some Kind Of Asylum
HE PUT THE BOMP! IN THE BOMP: GREG SHAW (CD Bomp Rec.) US-07
I´m Dissatisfied

http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/07/mike-stax-beat-messiah-del-1-sa.html


http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/ugly-things-15-creation-inget-band_17.html
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del.html
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del_24.html
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del_25.html


http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del_30.html
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/09/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del.html



Artikeln i sin helhet tidigare publicerad på http://www.rootsy.nu/artikel.php?id=161

fredag 16 september 2011



BOBBY CHARLES
Bobby Charles, 3-cdbox
(Rhino Handmade)


Det var inte mycket som kunde få Bobby Charles att lämna sitt älskade Abbeville, Louisiana, men när han 1971 torskade för innehav av marijuana så valde han, istället för att ställa sig inför rätta, att fly fältet. I hopp om att inte väcka något uppseende slog han sig ner i Woodstock, New York, vilket - med tanke på avsikten - var sämsta möjliga val. Stan var fullpackad med musiker som Jim Colgrove, Amos Garrett och medlemmarna i The Band. Charles hann inte mer än öppna munnen förrän den historiekunnige Jim Colgrove konstaterade “You´re Bobby Charles, aren´t you” och enligt Colgrove var Charles inte alls bekväm med röjandet av hans identitet: “Well, Bobby just abort shit himself.”

Naturligtvis hamnade Charles genast i centrum för de musiker som vuxit upp med hans sånger, framförda av artister som Bill Haley - “See You Later Alligator”, Tommy McLain - “Before I grow Too Old”, Fats Domino - “Walkin´ To New Orleans” och Clarence “Frogman” Henry - “But I Do”.

Albert Grossman - också boende i Woodstock och manager för Bob Dylan och The Band - ordnade skivkontrakt med sitt eget bolag Bearsville Records. Under några dagar lade Charles - tillsammans med gitarristerna Amos Garrett och Jim Colgrove (här basist) och trummisen N.D. Smart II - grunderna till det som skulle komma att bli hans första Lp. Därefter skulle musiker som Rick Danko, Levon Helm, Garth Hudson, Richard Manuel, Mac “Dr John” Rebennack förgylla Charles sånger med sin närvaro. http://www.geocities.jp/hideki_wtnb/bcback.html

Resultatet är en klassisk skiva som älskats av de flesta som hört den. En tillbakalutad, sugande träskkompott bestående av allt det som gör musiken från Louisiana så speciell. Swamppop, soul, rhythm & blues, country och gospel blandas fritt och obehindrat med vad än de mästerliga musikerna får för sig att slänga in. Allt i ett tillbakahållet tempo. Och ändå är skivans mest karaktäristiska drag just dess oerhörda sväng.

När författaren John Broven intervjuade Johnnie Allan för sitt standardverk “South To Louisiana - The Music Of The Cajun Bayous” (Pelikan Publishing Company - 1992) och frågar honom om Bobby Charles så är Allan full av beundran: “Bobby´s style of writing is a kind of a unique style within a unique style in Louisiana. Some of the songs that he´s written, they´ve got the South Louisiana flavor to it, but he kinda bends them a little towards the New Orleans blues” och vidare “I´ve been to his house recently, he´s still writing and I know he´s still along that type of music...He lives out in a secluded area of Abbeville, way back in the woods. Bobby´s always been a loner. Fact is he´s been to some of our dance jobs sometimes and I´ve practically begged him, “Bobby, get up there and do a few songs!” He won´t do it, he says, “I´m strictly a writer....””

Däri ligger också något av förklaringen till att det självbetitlade albumet “Bobby Charles” försäljningsmässigt inte blev den framgång det borde ha blivit. När det släpptes 1972 vägrade Charles att turnera och det skar sig ordentligt mellan honom och Albert Grossman. Med samma lugna framtoning som den musik han skapade konstaterade Charles: “Me and that guy did not get along. He wanted me to be a star, and I was not cut out to be a star”.

Ni som redan vet hur lysande debutskivan är kommer säkert, liksom jag, att förbluffas över att de tretton outgivna sångerna - som 1974 spelades in som uppföljare till “Bobby Charles” - aldrig gavs ut. Inga fakta finns dokumenterat angående närvarande musiker, men texthäftets författare, Brian Barr, misstänker att det åtminstone är Dr Johns piano och Paul Butterfields munspel vi hör. Båda instrumenten har en framträdande roll och spelas med en brilians och förståelse för musiken som antyder musiker som själva står mycket nära det Charles ville förmedla. Sällan har uttrycket “less is more” varit mer berättigat.

Ointresserad av allt vad artistlivet hade att erbjuda lutade sig Bobby Charles tillbaka på sin veranda, belägen vid en sjö strax utanför Abbeville, matade sin favoritalligator - Gaboon - och hankade sig fram på royalties från sånger han skrivit. Kontemplativ är det mest adekvata uttrycket för Charles musik och texter. Till ett genomgående lågmält komp sjunger han om så vardagliga företeelser som att ha förmågan att kunna känna glädje eller att få uppleva nya sidor hos sig själv.

“...I was not cut out to be a star”.

Den intervju-cd som också medföljer Rhino Handmadeutgåvan understryker vilken unik person Bobby Charles var. I trettio minuter samtalar Charles med en representant för Bearsville Records om sin nyss utkomna skiva, samt berättar om Fats Domino, Allen Toussaint, Dr John, Dave Bartholomew, Todd Rundgren, Rick Danko...

Om det är något världen verkligen behöver så är det stjärnor av Bobby Charles sort.

Fotnot. Som antyds i texten ovan var Bobby Charles vid ankomsten till Woodstock redan en väl etablerad artist och låtskrivare. 2010 gav det tyska skivbolaget Bear Family ut samlingen “BOBBY CHARLES - See You Later Alligator”, vilken innehåller hans femtiotalsinspelningar för Chess Records. http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/07/bobby-charles-see-you-later-alligator.html

http://www.youtube.com/watch?v=Dj1JiqHe8eE
http://www.youtube.com/watch?v=54xUjvCehuc&feature=grec_index

tisdag 13 september 2011


LEE EMERSON with Marty Robbins
It´s Easy For You To Be Mean
(Bear Family)


Omdömena om personen Lee Emerson varierade stort. Av vissa var han mycket omtyckt för sin trivsamma framtoning, medan andra bara såg en elak djävel som bar knogjärn, käkade piller och ofta var på fyllan.

Det storheter som Marty Robbins, Webb Pierce och Kitty Wells främst lade märke till var Emersons begåvning som låtskrivare. Med sånger som “Ruby Ann“, “(Doin´ The) Lover´s Leap” respektive “I´ve Thought Of Leaving You” etablerade de under det tidiga sextiotalet hans namn som kompositör.

Under många år turnerade Lee Emerson tillsammans med Marty Robbins och om någon störde Robbins framträdande nickade han mot personen, varpå Emerson klev av scenen och resolut lyfte ut gaphalsen.

Att Emerson inte var att leka fick Staff Sgt. Barry Sadler - jodå, han med den patriotiska “Ballad Of The Green Berets” (1966) - känna på. Sadler snodde Emerson flickvän, Darlene Yvonne Sharp, och de båda blev därefter ständigt uppsökta och trakasserade av Emerson. Sent på kvällen den första december 1978 fick Sadler nog och satte en kula mellan ögonen på Emerson, som därmed förpassades till blott ett minne för ytterst få.

Hur låter då karln?

Det är alltid spännande att stifta bekantskap med ett namn som på sin höjd flimrat förbi som kompositör vid något enstaka tillfälle. De tidiga inspelningarna från 1953 - 55 är honky tonk med Hank Williams som självklar förebild. Senare under femtiotalet och i de outgivna demoinspelningarna från sextio- och sjuttiotalet påminner hans röst en hel del om av den obskyre olycksbrodern Tommy (Ray) Tucker korsad med humoristen J.P. “Big Bopper” Richardson.

Låter det konstigt?

Då har ni inte hört de febrigt primitiva “Hossy Riding Police”, “Truck Stop Cutie”, “Thirty Blocks Across The City ” eller uppgörelsen med religiöst hyckleri i “Sinner´s Corner”.

Och framför allt inte den gripande och bittra “Dreams Always Lie”, vilken är fullt jämförbar med Ronnie Selfs “The Road Keeps Winding” (AMY-68). Ett bättre betyg kan Lee Emerson inte få.

http://www.youtube.com/watch?v=ESduPQ-1UqY
http://www.youtube.com/watch?v=vnHSyP5Bkt8
http://www.youtube.com/watch?v=aX22krfSwxU&feature=related