MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 1: NEDERBEAT, THE GANTS, THE MONKS

Så imponerad av det tidiga engelska rhythm & bluesbandet The Pretty Things var Michael Dixson, att han - som en ren hyllning - lät byta ut sitt efternamn till Stax. När man hör John Stax fina basspel på Pretty Things första och andra album , »The Pretty Things« resp. »Get The Picture?«, samt på deras tidiga singlar så förstår man varför. I sånger som "Rosalyn", "Come See Me", "Judgement Day", "Buzz The Jerk", "Cry To Me" och "Gonna Find Me A Substitute" visar John Stax att han bidrog lika mycket till bandets lössläppta sound som någonsin den virvelkåte trummisen Viv Prince eller den gapige sångaren Phil May.

Michael Dixson - eller som han senare kom att heta - Mike Stax, föddes i Watford nordväst om London 1962. Till skillnad mot sina generationskamrater så var han i tonåren mer intresserad av den musik som hade vuxit fram tio år tidigare än den samtida. Den brittiska varianten av rhythm & blues, med band som Yardbirds, Downliners Sect och framför allt Pretty Things, fascinerade mer än sjuttiotalets Queen, David Essex och 10CC.

Efter att på radion ha hört John Peel spela "Oh Baby Doll" med San Diego-bandet The Crawdaddys lämnade Mike Stax Europa 1980. Crawdaddys spelade 1979 in Lp:n »Crawdaddy Express« för Greg Shaw och BOMP Magazine-etiketten VOXX Records. Skivan spelades in i mono och består i huvudsak av coverversioner på svart femtiotals-rock & roll som filtrerats genom brittiska band tio år senare. Idag kanske det låter tråkigt, men för nästan trettio år sedan var det en sensation att då åter få höra "You Can´t Judge A Book By Looking At The Cover", "Oh Baby Doll", "Rainin´ In My Heart", "I´m Moving On", "Mystic Eyes" och "Come See Me".

Att Crawdaddys älskade de brittiska rhythm & bluesbanden från mitten av sextiotalet och deras förebilder: Chuck Berry, Bo Diddley, The Coasters, Slim Harpo och Elmore James går inte att ta miste på. Mike Stax uttryckte i brev sin beundran för bandet, varpå sångaren Ron Silva erbjuder honom att bli dess basist. Bandet var aktivt fram till slutet av 1984, men först tre år senare kommer vad som var tänkt som deras andra Lp, »Here ´Tis«.

»Here ´Tis« består av inspelningar gjorda tidigt 1984 och outgivna spår från 1982. Förutom väl valda covers som Thems "How Long Baby", Slim Harpos "I´m Gonna Keep What I Got", Chuck Berrys "Thirty Days" och Leiber & Stollers "That´s Rock N Roll" finns även ett antal mycket fina originallåtar. Skrivna av Ron Silva med stor trovärdighet är "You´re Gonna Need My Love Someday" och "She Just Left" fullödig rhythm & blues i klass med det bästa Downliners Sect spelade in. "Start Talkin´" skulle ha platsat på Thems debutalbum och "I Just Don´t Understand" är Merseybeatinspirerad rhythm & blues som stilmässigt härstammar från Liverpool. I "I Believe In A Woman" botaniserar Silva bland samma rötter som de som en gång gjorde Peter Green, Kim Simmonds och Stan Webb hänförda.
http://www.youtube.com/watch?v=hNtEZxoNEuk&feature=related

UGLY THINGS

Våren 1983 sjösätter Stax det projekt som än idag inte bara lever vidare, utan fortfarande är vitalt, spännande och som dessutom har utvecklats till att bli en av de mest prestigefyllda musiktidskrifterna vid sidan av engelska MOJO och Record Collector.

Ugly Things började som ett stencilerat fanzine. Omslaget slår an tonen direkt med en svettig scenbild på husgudarna Pretty Things. I ledaren ger Stax sin programförklaring: »I know that the Seeds and the Pretty Things are of little or no relevance to the current music scene. But maybe that is why the current music scene is so boring. ...each new trend seems to be even less exciting than the one before.«

Det som i första numret gjorde mest intryck, var inte Byrds-artikeln eller intervjun med den halvförvirrade punkkaraktären Steve Garris, utan den reservationslösa kärleksförklaringen till det holländska sextiotalsbandet Q65. Bandet var ovanligt begåvat och deras från början enkla musik gavs en extra dimension av sångaren Willem Bielers lätt desperata ton, vilken förstärktes av att engelskan inte var deras modersmål. De fyra första singlar: "You´re The Victor", "The Life I Live", "I Despise You" och "From Above" är alla bevis på sanningshalten i uttrycket »less is more«.

Albumet »Revolution« är däremot mer mångsidigt. Q65 skapade något av en fattigmansvariant av Yardbirds enda riktiga studio-Lp, den så kallade »Roger The Engineer«. Inte bara året, 1966, stämmer, utan båda banden hade samma behov av att gå utanför rhythm & bluesens snäva ramar. Båda skivorna rör sig dessutom, utan att helt lämna sitt ursprung, fritt mellan olika stilar.

Intresset för obskyra band, mestadels hemmahörande i sextiotalet, skulle komma att bli den plattform som Ugly Things har överlevt på. Mike Stax visade sig vara en ovanligt vetgirig och kunnig lyssnare och skribent. Generöst har han, i djupgående artiklar och analyser, delat med sig till oss läsare av sin kunskap om musik som vi själva inte visste vi behövde. Ingen ansträngning har heller varit för stor för att få fram unikt förstahandsmaterial.

Redan i andra numret, från hösten 1983, publicerade Stax sensationellt en intervju med The Music Machines sångare Sean Bonniwell. På elva av tidningens, eller rättare sagt stencilens, totalt trettiofyra sidor i dåligt tryck berättar för första gången Bonniwell sin historia. Trots att intresset för honom och Music Machine hade aktualiserats genom att de engelska pubrockarna The Inmates öppnade sin andra Lp, »Shot In The Dark« (1980), med deras "Talk Talk", så hade ingen, innan Stax, letat upp Bonniwell. Sjutton år senare, i nummer 18, spårade Ugly Things även upp gitarristen Doug Rhodes och trummisen Ron Edgar för ett samtal. Den senare ingick senare i Curt Boettchers grupp The Millennium.
http://www.youtube.com/watch?v=w2GkC3pYsPY

Nummer tre fortsätter på samma höga ambitionsnivå. Sky Saxon, från The Seeds, hittades på Hawaii och kände sig hedrad att bli omskriven. En ödmjuk Gene Clark samtalar med tidningens Ray Brandes om tiden i Byrds. Hur spännande var det inte att hålla i denna, till utseendet, skoltidningsaktiga publikation, vars innehåll nummer efter nummer så fräckt och orädd lyckades rycka åt sig initiativet. Man kan mycket väl säga att Ugly Things befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt, men det behövdes en primus motor av Mike Stax kaliber för att ta ut kompassriktningen.

Att ge röst åt musiker som ingen längre minns kom att bli Ugly Things mission. Undet mottot »Ugly Things, the ultimate rock'n'roll read, bringing you wild sounds from past dimensions, from times when rock'n'roll was young, daring, dangerous and vital« kom Mike Stax och tidningens medarbetare att söka upp personer som genom sin musik stått i mänsklighetens tjänst.

Så har vi genom åren bl a fått omfattande artiklar om:

(Ugly Things #4) NEDERBEAT...

...i allmänhet. D.v.s en genomgång av det bästa från den holländska beatscenen på sextiotalet. Då, utanför Holland, obskyra band som Cuby & The Blizzards, The Vikinks, The Rhythms, Les Baroques, The Falcons, The Phantoms, The Marquees, Peter & The Blizzards, Johnny Kendall & The Heralds, The Zipps, The Haigs, The Bumble Bees, The Caps och många fler fick sin historia berättad och sina vinylalster bedömda. Tillsammans representerade Hollands alla beatband en rik mångfald bestående av rock & roll, pop, blues, rhythm & blues, folkrock och psykedelia.

Mer betydande band som redan nämnda Q65 och The Bintangs har av naturliga skäl tilldelats ett betydligt större utrymme. Geniala The Outsiders har presenterats i åtskilliga artiklar. Intervjuer med gitarristen Ronnie Splinter och ett flertal samtal gjorda med bandets frontman, den karismatiske Vladimir »Wally« Tax, har publicerats. Den sista gjord av den välrenommerade musikjournalisten Richie Unterberger.

Outsiders var verkligen ett egensinnigt band, som från början enbart spelade oborstad simpel rhythm & blues. Så småningom tog Wally Tax och Ronnie Splinters melodikänsla över och musiken tilläts att utvecklas. Påverkade av samtida psykedelia kulminerade deras komponerande i 1967 års singel "I´ve Been Loving You So Long / I´m Only Trying To Prove To Myself That I´m Not Like Everybody Else". Två starka beatballader som styrker Unterbergers omdöme om Outsiders: »They were not just the finest Dutch group of the `60s, but the finest `60s Rock Group from a Non-English-Speaking country«.
http://www.youtube.com/watch?v=b4J6i1yzli8&feature=related

I full blom och med en osviklig känsla för melodier gjorde Tax i eget namn ett antal underbara popsinglar från 1973 och några år framåt: "Miss Wonderful" -73, "It Ain´t No Use" -74, "Evidently" -74, "Oh Mama" -74, "Bridges Are Burning" -74, "She´s As Lovely As A Breeze" -74 och "It´s Too late" -76. Ni som älskar klassisk popmusik bör inte missa soloartisten Wally Tax inspelningar. http://www.youtube.com/watch?v=9FeZ5nD6K5w

(Ugly Things #14) THE BINTANGS...

...historia går tillbaka till 1959 och var under en period, under namnet The Black Phantoms, ett niomannaband bestående av tre holländare och sex indonesier. Namnet Bintangs, som togs 1961, kommer från Indonesien och betyder stjärnor. Bandets utveckling gick från indonesiskt tolkad rockmusik, via instrumentalmusik i Shadows och Ventures fotspår, till att bli ett av Hollands bästa rhythm & bluesband.


Lyssnar man på deras inspelningar av standardkompositioner som "You Can´t Judge A Book By Looking At The Cover", "Smokestack Lightning", "Three Hundred Pounds Of Joy" och "I´m A Man" eller originallåtar som "$60 Boss", "Hound Is On The Run" och de formidabla "Liontamer" respektive den nio minuter långa "I´m Gonna Let You Down" - där det ödsliga munspelet är bland det läckraste jag hört - blir Mike Stax presentation av Bintangs mitt i prick: »When Dutch men get a hold of the blues you´re not in for an easy ride. They never seem to follow the recipe. And they don´t wear kid gloves. Somehow all of the feeling is still there, but the form has entirely transformed. Sometimes they even turn the whole song inside out so the guts are on the outside. It works«.
http://www.youtube.com/watch?v=tMUI3ICEMS0

För oss som gillar nederbeat är det inhemska NATIONAAL POP INSTITUUT www.popinstituut.nl en guldgruva. Tillsammans med Universal Music har de tagit initiativ till OMFATTANDE återutgåvor i form av kompletta samlingar med alla de största namnen. Boxar som »Nederbeat Dutch Nuggets« vol. 1 & 2 och 5-cd-boxen »Nederbeat - Beat, Bluf & Branie« täcker upp även de mindre kända namnen. Allt i bra ljud, informativt och snyggt förpackat! När man börjat lyssna på nederbeat är risken stor att man vill ha mer. Det är nämligen extremt beroendeframkallande!

(Ugly Things #5) THE GANTS

Det går inte att nog understryka vilket mästerverk gitarristen, sångaren och låtskrivaren Sid Herring skapat med den pojkaktigt oskuldfulla "I Wonder" på Gants tredje Lp »Gants Again« (1966). Från det inledande trumintrot är det två minuter stilren, Beatlespåverkad Merseybeat. Herring säger själv att den s.k. brittiska invasionen fullständigt slog undan fötterna för det tidigare Venturesinspirerade Gants, eller The Kingsmen - ej att förväxla med Louie Louie-Kingsmen - som de då hette. Han är stolt över det sätt som Beatles påverkade gruppen: »The Beatles - you wouldn´t believe how much they influenced us! They just...controlled us almost! Every move they made...and people would just really get excited about us coming up with Beatles stuff before anybody else ever heard it!«
http://www.youtube.com/watch?v=da4gUXtahHo

De fick en hit med sin spänstiga version av Bo Diddleys "Roadrunner" och turnerade över hela USA med Animals, Dave Clark Five, Yardbirds och Sam The Sham & The Pharaohs. Trots Sid Herrings stora begåvning när det gällde att skriva popmusik så upprepade aldrig gruppen listframgången. Åtminstone "I Wonder" förtjänade att vara en raket på världens alla försäljningslistor och "My Baby Don´t Care" är av det slaget att engelska The Searchers skulle kunnat ha gjort oförglömlig folkrock av den. Intressant är att svenska Annaabee-Nox hittade låten och lade den som b-sida på sin andra singel "I´m Not Talking".

När inte bandets egna kompositioner uppskattades av skivköparna, så vände sig Gants åter till Bo Diddley och gjorde 1966 ett Inez & Charlie Foxx-arrangemang av Diddleys primitiva "Crackin´ Up" från 1959. Det melodiösa basspelet för kärleksgnabbet framåt och det är ofattbart att varken paren Foxx, Dean & Jean eller Ike & Tina Turner spelade in "Crackin´ Up" i det här arrangemanget.
http://www.youtube.com/watch?v=v5kEQm4GAhY&feature=related

Gants avslutade skivkarriären med ytterligare en fin Herringkomposition, "Just A Good Show", som bär spår av hur de barockinfluerade The Left Banke lät. Sid Herring fortsatte ensam som soloartist och spelade in Lp´n »All American Dream« 1982 samt ett mindra antal singlar. Tyvärr växte Herring ur magin, kanske hade han slutat lyssna på Beatles. Idag sägs Gants ha gjort ett antal revivalspelningar och förhoppningsvis kan medlemmarna återskapa den melodiösa popmusik de en gång gjorde med sådan självklarhet!

(Ugly Things #11) THE MONKS

En musikalisk ytterlighet som den amerikanska gruppen Monks ges utan tvekan en tredjedel av utrymmet i nummer elva från våren 1992. Den som någon gång hört Monks staccatopunk glömmer den aldrig. Att förhålla sig likgiltig till deras musik är omöjligt. Det är inte utan stolthet Mike Stax presenterar bandet med följande ord:

"The Monks are the strangest group ever to take form. Five American ex-servicemen stationed in Germany in the sixties, all dressed in black with heads shaved like monks. This was radical stuff for Germany 1965-66. Coupled with their violent, brutal, near-insane music it´s beyond radical for -66, -76 or even -96. I could rattled on about pre-punk this and groundbreaking minimalist that but that would be too pat. What the Monks were doing back then was way beyond that. The world still hasn´t caught up with the Monks."

Upprinnelsen till artikeln var att gitarristen och sångaren Gary Burger och basisten Eddie Shaw lokaliserats till Carson City, Nevada. Ett guldägg Stax och Ugly Things naturligtvis inte tänkte ruva på ensam. Innan den långa intervjun får vi bandets historia berättad med Eddie Shaws egna ord.

Av amerikanska soldater, med placering på bas i Tyskland, bildades The Five Torquays. I Tyskland bara ett band bland många andra och med en repertoar bestående av sedvanlig rhythm & blues och rock & roll under påverkan av brittisk beat. Trött på att låta som alla andra, experimenterade man fram en helt egen stil. Baserad på en ofta hård staccatorytm och med en elektrifierad banjo i centrum hamrades enkla och upprepande textrader ut. Inte sällan bestående av bara en mening om och om igen: »Boys are boys, girls are joys« eller »Somebody stoled my cuckoo, I just wanna know who, who«.
http://www.youtube.com/watch?v=gdrJ-_iGmjE&feature=related

Rytm och energi var det som skulle fånga publiken intresse. Det handlade snarare om att inte ge konsertbesökaren en chans att komma undan, än om att stryka publiken medhårs. Genom att göra alla instrument till rytminstrument skapades ett minimalt utrymme för melodier. Den sexsträngade banjon spelades som en hård kompgitarr. För att få ett mer primitivt trumljud ersattes spelet på cymbaler respektive hi-hat helt av slag på häng- och golvpukorna. Basspelet var så tungt att Eddie Shaw själv kom att betrakta det som »the bass of hell«. Det överstyrda gitarrspelet fick stå tillbaka för det brutala orgelspelet i det som stundtals kan uppfattas som melodier. Monks musik har ofta kallats pre-punk. Mike Stax väljer att vända på påståendet: »Punk is just post-Monk!«

Inte bara musiken kom att genomgå en extrem förändring. Klädda helt i svart och med huvudena rakade i munkfrisyrer transformerade sig medlemmarna i Five Torquays 1965 till The Monks. Med hjälp av den suggestiva, nästan hypnotiserande musiken började gruppen att på ett aggressivt sätt kräva publikens odelade uppmärksamhet.

Reaktionen lät heller inte vänta på sig. Eddie Shaw beskriver förvandlingen för Mike Stax: »All of a sudden everybody hated us. Everybody that knew the Torquays hated the Monks - They wanted "Skinny Minnie"...The Monks was different. I remember people not looking at the band. They were looking down. They were afraid of us...«This was like being neurotic, psychotic - full of neuroses, you know. When you walk among people you don´t look like you´re real anymore. People would always say, “You don´t look real. You look like you´re made out of wax or some artificial material.«

Gitarristen Gary Burger instämmer: »Either they hated us or loved us. We had more hate than we had love. It was hard for us to keep it going because we could feel this animosity from our audience. I had a guy jump onstage and grab me by the throat in Southern Germany, he hated us so bad...We had to live with this image that we´d created, and we had to be dedicated to it. We knew that image would offend some people, and I think that image may have offended us more often than it offended any of our audiences. They didn´t go home with it; We did.«
http://www.youtube.com/watch?v=rwO71Jfz0Z4&feature=related

Idag är historien om Monks väl dokumenterad. Bandets enda album »Black Monk Time« finns tillgänglig på cd, liksom deras tidiga "Monks Demo Tapes 1965". Inspelade sex månader innan Polydor-Lp:n ansågs demoinspelningarna så nakna, råa och för mycket Monks för att kunna ges ut. Det är möjligt att 1965 var för tidigt för världen att ta emot Monks demoinspelningar, men att de skulle ligga i malpåse i nästan fyrtiofem år är ofattbart. Lyssnar man på det idag så för det tankarna till något så bra som The Neanderthals lysande singlar på Spinout Records från slutet på 90-talet.

Visst är det egensinnigt och skruvat, men å andra sidan blir det heller aldrig tråkigt - snarare tidlöst! Monks är beatmusikens motsvarighet till soulmusikens förlängning - funken. Likt James Brown strävade de efter att ta ner musiken till dess mest primitiva form, bestående av bara ett eller högst två ackord.
http://www.youtube.com/watch?v=nXKQSxsEAEQ&feature=related

Eddie Shaw har, tillsammans med sin östtyska hustru Anita Klemke, i boken »Black Monk Time - The Book!« berättat bandets historia. Dokumentärfilmen »The Monks: The Transatlantic Feedback« har visats på filmfestivaler världen över, bl a Göteborgs Filmfestival. Vägen för det märkliga band som dök upp i svensk TV 1966 till ett »erkännande« har varit lång. Mike Stax och Ugly Things var definitivt de som öppnad dörren.

(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)