PETE MOLINARI
A Train Bound For Glory
(Clarkesville)

Pete Molinari är precis så oberäknelig som en artist bör vara för att hålla intresset för sin musik vid liv och få publiken att vilja vänta och längta till nästa skivsläpp. Han lämnar oss i ovisshet om resans mål och utan att vi har en aning om hur det kommer att låta, vi vet bara att det kommer att låta bra.

Billy Childish fångade på “Walking Off The Map” (2006) Molinari i sitt mest nakna ögonblick. Inspelad helt akustiskt under en dag hemma i köket hos Childish möter vi en Molinari som helt saknar en skyddande gard.

Producenten Liam Watson tog med sig Molinari till sin analoga Toe-Rag Studios och gjorde “A Virtual Landslide” till 2008 års bästa album. Den unge kompositören, gitarristen och sångaren visade sig inte bara vara ett löfte, utan en färdig artist med breda referenser i riktning mot storheter som både P F Sloan och Phil Everly.

Om man på de två föregående skivorna kunde peka ut förebilder så är den möjligheten i stort sett borta på “A Train Bound For Glory”, vilken är Molinaris mest spännande och svårfångade skiva hittills. Öppningsspårets blandning av pop och folkrock står helt ensam i förhållande till det övriga materialet och de som köper skivan i hopp om att även resten skall låta som “Streetcar Named Desire” riskerar att bli besvikna.

Vid ett par tillfällen tänker jag att karln har skrivit med Elvis i tankarna. Både “(To Be Close To) Your Heart´s Desire” och “Heartbreak Avenue” (här förstärkt av körande The Jordanaires) skulle ha platsat i någon av Presleys filmer. Och det är sagt som en komplimang, jag gillar en hel del av hans filmmusik.

Men mest av allt är “A Train Bound For Glory” småskaligt vacker. Sånger som “A Place I Know So Well”, “Willow Weep For Me”, “Minus Me”, “For Eliza” och den stråkförstärkta “What A Day, What A Night, What A Girl” visar ännu en gång vilken utmärkt låtskrivare och sångare Molinari är.

För Pete Molinari - som befinner sig i ständig rörelse - finns inget artistiskt slutmål, resan är behållningen. Molinari lyfter på hatten och hälsar välkommen till Linje Lusta. Vill du åka med så hoppa på, annars blir du kvar vid hållplatsen stirrande på sista vagnens akterljus.

Fotnot 1
Samtidigt med “A Train Bound For Glory” släpper Molinari en fyralåtars-cd med “Streetcar Named Desire” som titelsång, plus tre egna kompositioner helt i klass med materialet på fullängdaren: “A Walk In The Park”, “Heartaches Aplenty” och “No Trace Of You”.
http://www.youtube.com/watch?v=Yn6BMCehekc

Fotnot 2
Den som vill ha allt med Pete Molinari, har naturligtvis redan inhandlat förra årets mini-cd där Molinari gör strålande coverversioner på “Today, Tomorrow And Forever”, “Satisfied Mind”, Tennessee Waltz” och “Guilty”. På köpet får man då också tre akustiska bonusspår, vilka tidigare har varit utgivna som singelbaksidor: “One Stolen Moment”, “Ballad On A Milk Train” och “The Poets Dream”.
http://www.youtube.com/watch?v=350JBXUs_lM
http://www.youtube.com/watch?v=t34fue9u7iU