JOHN PAUL KEITH & THE ONE FOUR FIVES
Live At The Hi-Tone
(Big Legal Mess)

För alla som undrar vart pubrocken tog vägen, här är svaret. John Paul Keith & The One Four Fives är som en länk mellan första generationens pubrockare, såsom Brinsley Schwarz, Eggs Over Easy och Charlie & Wide Boys, vilka inspirerades av amerikanska The Bands hybrid av country, folkmusik och rock och andra generationen, bestående av musiker som Rockpile, Mickey Jupp och The Inmates, som nästan uteslutande hämtade sin näring från Chuck Berry och rock´n´roll.

Precis som de engelska musikerna - vilka frekventerade Londons pubar under sjuttiotalet och första halvan av åttiotalet - så dras sig inte John Paul Keith & The One Four Fives att live, mellan sina egna kompositioner, hämta guldkorn ur rockmusikens sextioåriga historia. Och alla som är tillräckligt gamla för att inte veta allt, inser att det är en ocean att ösa ur.

Chuck Berrys får låna ut “Back In The USA” och “Memphis Tennessee”, där den senare - under den kortare titeln “Memphis” - görs instrumentalt i Lonnie Macks arrangemang från 1963. Något oväntat tar gruppen sen sig an engelska The Equals hit “I Get So Excited” (1968) och ger låten dess rätta utförande.

Eftersom det rör sig om en liveinspelning får man räkna med att tempot dras upp något i förhållande till originalinspelningarna och så är fallet för både versionen av The 5 Royales “I Could Love You” (1956) och Roy Buchanans “Cajun” (1972). Som avslutning har John Paul Keith valt “Come On Let Go” från Ritchie Valens repertoar och den är ju precis vad man alltid vill höra som extranummer på en konsert.

Övriga sex sånger på “Live At The Hi-Tone” är hämtade från John Paul Keith & The One Four Fives studioalbum “Spills And Thrills” och det enda jag saknar är min egen närvaro i publiken.

Fotnot 1. Förutom den studioinspelade “Spills And Thrills” och liveskivan “Live At The Hi-Tone” finns med John Paul Keith & The One Four Fives även vinylsingeln “Knoxville Town/Memphis Girls”, där gruppen på ett behagligt sätt blottar sina country- och folkinfluenser. Den som besöker gruppens konserter kan där - och bara där - dessutom köpa vinylsingeln “Lookin´ For A Thrill”.

Fotnot 2. Ju mer jag spelar John Paul Keith, ju mer tänker jag på Charlie Ainley. Blir till slut tvungen att plocka fram Ainleys debutalbum “Charlie And The Wide Boys - Great Country Rockers” (inspelad 1974, men utgiven först 1976) och upptäcker två musikaliska tvillingsjälar. Ainleys “Don´t Mind If I Do” är som skriven för John Paul Keith. Jag är till och med övertygad om att den senare skulle kunna göra Charlie Ainleys blue eyed soul-mästerverk “I´m Feeling Blue” från Lp:n “Too Much Is Not Enough” (1978) fullständig rättvisa.

http://raisedonrecords.blogspot.com/search/label/Pubrock

http://www.youtube.com/watch?v=1skXjbtNinM
http://www.youtube.com/watch?v=cV_7wFyGWTA