THE LORDS
In Black And White, In Beat And Sweet, plus
Some Folks By The Lords, plus
(Bear Family)

Helvete så de ser ut. Ja, så tänkte jag när den tyska gruppen The Lords för första gången uppenbarade sig på bild i svensk press någon gång i mitten på sextiotalet. Medlemmarna hade pottklippta pagefrisyr och de var alltid klädda i likadana kläder. För coola beatmusiker var scenkostymen fullständigt passé i skiftet 1964/-65. Rolling Stones respektive Pretty Things första album satte för alltid stopp för uniform scenklädsel.

I Sverige var kunskapen om samtida tysk popmusik inte speciellt imponerande på sextiotalet. Några tyska artister dök emellertid upp i svenska tidningar eller i något TV-sänt ungdomsprogram. Av dessa är det egentligen bara två grupper som etsat sig fast på näthinnan: The Lords och The Monks. Den senare visserligen amerikaner verksamma i Tyskland, men det är svårt att tänka sig Monks någon annanstans än i landet med gatunamn som Grosse Freiheit. Det som förenar de båda är inte bara deras extrema yttre, utan även kärleken till stackatorytmen.
Lords fick sitt genombrott 1965 med sin version av Johnny Kidd & Pirates “Shakin´ All Over“. Gruppen - som började spela skiffle 1959 under namnet The Skiffle Lords - var då redan en etablerad och väl konsoliderad musikalisk enhet. Under det tidiga sextiotalet hade de gått i samma hårda skola som Beatles. Åtta timmars spelande per natt sju dagar i veckan gjorde män av pojkar och Lords var inget undantag.

Med en blandning av engelsk beatmusik, skiffle och allsång modell tysk ölhall, ofta med antydan av stackatorytm, arbetade sig Lords i mitten på sextiotalet medvetet fram till en position som Tysklands mest populära och framgångsrika popband. Hysterin kring bandet var att jämföra med den runt Hep Stars i Sverige, Pussycats i Norge och Renegades i Finland, d.v.s. helt utan konkurrens på tronen.

Precis lika lite som svenska Hep Stars kunde man beskylla Lords för att vara nyskapande, eller ens i framkant när de valde material att spela in. Gruppen var tidsmässigt helt ute och cyklade när de 1965 spelade in “Ain´t She Sweet”, 1966 “Everybody Loves A Lovers” och 1967 “I´ll Go Crazy”, “Over The Rainbow” eller ännu värre “Gloryland”.

Ändå kan jag inte annat än älska den här gruppen. Zöö Lords har tagit mig med storm. Som en beatmusikens Liberace attackerar Lord Ulli, Lord Leo, Lord Bernd, Lord Gandy och Lord Max sin musik med storsvulstiga manér, yviga gester och en smittande övertygelse om att mellan vaggan och graven måste vi ändå tillåta oss att ha roligt.

Eller som sångaren Ulrich ”Ulli” Günther utrycker det i tidningen Ugly Things 14/1985: ”We don´t take our music too seriously. We don´t consider it to be an ideology. We do it for fun, and take it as a hobby that one should develop to perfection. We want to earn money with our music, and the fans to enjoy it. We are realistic and optimistic at the same time.”
Trots att Lords levde i Tyskland, ett land som alla fräcka engelska grupper - typ Creations, Yardbirds, Smoke m.fl. - under långa och återkommande perioder arbetade i, så verkade gruppen ha stå bredvid utan att ha tagit något större intryck av vad som hände runt omkring dem. Istället var Lords musik helt egen och den osannolika blandning bestående av gruppens klädsel, sångaren Lord Ullis tyskengelska uttal och det charmigt småknasiga låtmaterialet förstärker gruppens originalitet.

Varför väljer Bear Family att ge ut “In Black And White, In Beat And Sweet” (1965) tillsammans med “Some Folks By The Lords” (1967)? Det är gruppens första och tredje Lp-skivor. Man tänker väl inte nöja sig med dessa två? Jag hoppas verkligen att bolaget har för avsikt att även ge ut Lords andra Lp “2-Shakin´ All Over” respektive fjärde “Good Side Of June” och femte “Ulleogamaxbe” (1968). Den sistnämnda utgör Lords sätt att närma sig de psykedeliska influenserna.

Världen behöver även få höra sånger som “Que Sera”, “Dr Feelgood”, “Cut My Hair”, “Fire”, “Raindreams” och “Don´t Mince Matter” - och då helst som en del av de album de är hämtade från. Därför är det av största vikt att Bear Family fortsätter att återutge Tysklands och Europas roligaste beat- och trashgrupp. Och vi som inte talar tyska vill att det digra fotomaterialet skall kompletteras med även en engelsk text. Historien om The Lords är alldeles för intressant för att bara delges de tysktalande.

http://www.youtube.com/watch?v=AUL5dCIqOEg&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=t_Hh6f7iBnk&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=l8h3HZLLXb4&feature=related