måndag 30 augusti 2010


MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 6

(Ugly Things #5,6 & 8) DOWNLINERS SECT

1980 såg jag ett pånyttfött Downliners Sect på en liten pub i Putney, strax söder om Themsen, i London. Inget annat band har genom åren fått mig på så gott humör som deerstalkerbäraren Don Craine och hans kamrater. Det här var första gången jag såg dem live och jag skulle inte bli besviken.

Inte bara det ruffiga soundet var intakt. Allt jag förväntat mig fanns där - humorn, glimten i ögat och det svarta rock´n´roll- och rhythm & bluesbaserade låtmaterialet. När bandet skulle spela Rufus Thomas "Walkin´ The Dog" ursäktade sig basisten Keith Grant för att ingen av dem kunde busvissla. Frågan ställdes till oss fåtaliga i publiken, om någon kunde tänka sig komma upp på scenen för att sköta visslingarna. Långt senare har jag förstått att spolingen längst fram, som så flitigt fotograferade bandet, var en från Leeds för kvällen nerliftande ung Mike Stax.

Precis när jag behövde det som mest publicerade Ugly Things, i fyra nummer, The Downliners Sect Story. På totalt fyrtiotre sidor fick vi genom intervjuer med Craine, Grant och gitarristen Terry Gibson bandets historia oss serverat.

Upplevelsen i Putney gav mig samma känsla av välbehag som när jag tidigt 1965 vände på singeln "Little Egypt" och där fann något ännu bättre. B-sidans "Find Out What´s Happening", liksom för övrigt allt bandet spelade in initialt, är ett bra exempel på varför Downliners Sect så utomordentligt väl passade in även under punkens storhetstid på senare hälften av sjuttiotalet. Bevisen hittar man på de inspelningar bandet gjorde 1977 under namnet F.U.2. En ung publik, som hatade pompös arenarock, gav sekten en kultstatus och gjorde dem till sin länk bakåt i historien. Gruppen tydliggjorde punkens rötter i både sextiotalets rhythm & blues och femtiotalets rock´n´roll.

Det enda land som med öppna armar tog emot Downliners Sect var Sverige. Höga listplaceringarna på Tio i Topp 1965 - med "Little Egypt" och "I Got Mine" - gjorde deras skivor tillgängliga för svenska fans, vilket kom att påverka många band. Tages och Umeåbandet The Trappers spelade in "Bloodhound", The Zettlers, även de från Umeå, tog hand om "Beautiful Delilah", Gaggas från Karlstad gjorde "Bright Light Big City", The Shamrocks lade "Easy Rider" som b-sida till sin version av "Cadillac" och Stockholmsbandet Deans valde "Hurt By Love" som deras enda singel. Alla hämtade från Downliners Sects tidiga skivor.

Genom att producenten Mike Collier tidigare arbetat i Amerika och där haft kontakt med ett antal mindre skivbolag, kom Downliners Sects val av låtar att skilja sig något från andra samtida brittiska band. Vi får väl anta att det var han som redan 1964 plockade fram den Nashvillebaserade svarta rhythm & blueskvartetten The Spidells sång "Find Out What´s Happening".

Andra för tiden obskyra alster var "One Ugly Child" och "Bloodhound". Den senare kom att ingå i många svenska bands repertoar. Så även i Gävlebandet Sooner Or Laters som, kanske mer än några andra, var Sveriges motsvarighet till Downliners Sect. Exakt samma sound, samma typ av repertoar och naturligtvis med "Bloodhound" på låtlistan. Utan att då antagligen veta dess egentliga ursprung.

Sooner Or Later kom att vara det enda svenska bandet som spelade på legendariska The Cavern Club i Liverpool. Lördagen den 17 september 1966 plockade de - som förband till Jimmy James & The Vagabonds - upp instrumenten på den lilla valvformade scenen och blev därefter ombedda att återkomma som huvudband torsdagen 22 september. Det är tung historia. Och tro mig, det var ett höjdarband! De hade allt en rhythm & bluesentusiast kunde önska sig.

Men varifrån kom ursprungligen rhythm & bluesklassiker som "Bloodhound" och "One Ugly Child"?

LARRY BRIGHT...

...beskrevs, på grund av sitt fördelaktiga utseende, rösten och sitt arga gitarrspel, som Howlin´ Wolf instoppad i Pat Boones kropp. Böjelsen för voodoo var så integrerad i hans person att de ansågs lika oskiljbara som fett bacon och en bypass-operation. Han bar en alltid »mojo« i form av en aphand runt halsen. Den skulle både ge honom tur samt bringa olycka över ovänner. Behöver jag säga att han ansågs underlig?

Efter uppväxten i Texas sökte sig Bright till Kalifornien och spelade där in för ett antal mindre bolag, bl a Tide och Bob Keanes Del-Fi Records. Keane minns väl den talangfulle gitarristen: »...he was one really weird guy. He was into all that voodoo stuff. Really believed in it too! He used to come into the office waving that mojo of his at me! Said it was some sort of magical monkey´s paw, and that he´d cast a spell on me if I screwed him the way that other producers had.«


Musiken var en blandning mellan Texasblues och rhythm & blues från New Orleans. 1960 fick han en mindre hit med "Mojo Workout", vilken är en variant på "Got My Mojo Working". Brights egna inspelningar av "One Ugly Child" och "Bloodhound" är gjorda med samma attityd som vi senare lärt känna från Downliners Sects. På samlings-cd:n »Larry Bright - Shake That Thing« (Del-Fi) finns båda med plus ytterligare femton nödvändiga låtar, däribland "Bacon Fat", "Maybelline", "New Orleans", "Shake That Thing", "Mojo Workout" m fl. http://www.youtube.com/watch?v=QtcdrMTYRcg

Del-Fi försökte hitta en säljande identitet till Larry Bright genom att knyta an till först surfvågen med "Surfin´ Queen" och sedan till någon av samtidens alla dansflugor med "When I Did The Mashed Potatoes With You", skriven av Carole King. Båda är charmiga, men motsvara inte alls Brights förmåga. Han hade redan bevistat att han inte bara hade ett trevligt yttre utan även var en begåvad låtskrivare, sångare och gitarrist.

Brights eget uttryck skulle kunna sägas ligga någonstans mellan Dale Hawkins och Roy Head runt 1965, alltså då Head hade sin stora hit "Treat Her Right". I snabb följd släppte sedan Roy Head & The Traits två album: »Treat Her Right« (TNT 1965) och »Treat Me Right« (Specter 1965). Mixar man Hawkins och Head skulle man mycket väl kunna få vad som i texten till cd:n »Shake That Thing« beskriver Larry Brights musik som »white trash blues«.

Några viktiga inspelningar saknas tyvärr på »Shake That Thing«. 1971 gjorde Bright suggestiv och sugande träskmusik - à la Slim Harpo - av Lennon-McCartneys rock & rollnummer "I Saw Her Standing There". B-sidan "Bye Bye Texas" går i samma stil, liksom även 1966 års "Parchman Farm", medan Bradford-Gordys "Money" görs på ett sätt som inte liknar någon annan version. Här har varken Barrett Strong eller Beatles stått som förebilder. Musiken är snarare som sprungen ur ett spännande möte mellan The Searchers och Creedence Clearwater Revival. De två egna sångerna "Way Down Home" (1961) och "It Ain´t Right" (1962) verkar båda ha hämtat inspiration från Ray Charles hit "What´d I Say" (1959). http://www.youtube.com/watch?v=XPdXHdEiUaI&feature=related

DOWNLINERS SECTs första Lp »The Sect« kom alltså att stå som förebild för många svenska rhythm & bluesband. Hur förvånade måste de senare inte ha blivit när Lp nummer två kom att heta »The Country Sect« och vara en mix av country och folkmusik. Även om materialet inte var helt comme il faut 1965, finns det ändå några riktigt bra låtar. Tolkningarna av "I Got Mine", "Wait For The Light To Shine", "Midnight Special", "Wolverton Mountain" och den egna "Bad Storm Coming" visar att Downliners Sect alltid hade en räv bakom örat!

Album nummer tre, »The Rock Sect´s In« (1966), borde naturligtvis ha varit nummer två redan året innan. Fullproppad med rock´n´roll och rhythm & blues hade plattan varit en sensation 1965. Tiden hade tyvärr sprungit ifrån bandet. Rhythm & bluesens storhetstid var över. Åt vilket håll skulle bandet ha gått? Terry Gibson ger antagligen den mest sanna bilden...»Well this is what we play, and this is basically what we like to do. There was no way we ever gonna do anything like the Beatles, or do sort of clever sitar music, or use mellotrons, backwards tapes, or the weird things that George Martin was doing...This is what we enjoy doing, and we´re gonna continue to play R&B.«

Samma år som Beatles släppte »Revolver« och Rolling Stones »Aftermath« gick det inte längre att sälja coverinspelningar på Vince Taylors "Brand New Cadillac", Chuck Berrys "Don´t You Lie To Me" eller Little Richards "Hey Hey Hey Hey". Hur bra det än lät, så var avståndet till Stones "Under My Thumb" och Beatles geniala "She Said She Said" gigantiskt.

Trots att »The Rock Sect´s In« på alla sätt är en älskvärd skiva med 1965 års mått mätt, så finns här i alla fall ett spår som 1966 befann sig rätt i tiden. Genom Mike Colliers försorg fick man tillgång till "Why Don´t You Smile Now" av de då okända amerikanska låtskrivarna Lou Reed och John Cale - alltså innan bildandet av Velvet Underground. Downliners Sect gör den på ett sätt som påminner om hur skotska The Poets lät. Och det är ingen dålig jämförelse.

Don Craine och Keith Grant turnerar - med en ny upplaga av gruppen - fortfarande flitigt och besöker nästan årligen Sverige. Craine driver även Eel Pie Club i Twickenham. Vid ett besök i London tag tunnelbanan till Richmond, sätt dig på bussen i cirka femton minuter och du är framme. Det är fortfarande värt det. Räkna bara inte med att få höra "Why Don´t You Smile Now", "Glendora", "The Cost of Living", "Everything I´ve Got To Give" eller "I Can´t Get Away From You". Idag är det hundra procent rhythm & blues vi får höra.

Trots att Terry Gibson - i besvikelse över uteblivna större framgångar - lämnat bandet så är fortfarande hans analys vägledande för Downliners Sect: »This is what we enjoy doing, and we´re gonna continue to play R&B.«


http://www.youtube.com/watch?v=AP-kCIp1gRk
http://www.youtube.com/watch?v=Wc4wr2A6H94
http://www.youtube.com/watch?v=4rGZlrg3kPc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=4e6P34GldVc&feature=related


(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade