lördag 14 augusti 2010


JAN NORDSTRAND
Be-bop-a-lula
Elvisevangeliet
(Heidruns Förlag)


Under två dagars kortsemester, runt de natursköna Frykensjöarna och ett besök på Selma Lagerlöfs Mårbacka i norra Värmland, tillsammans med resans initiativtagare, min hustru, så kunde jag inte släppa tankarna på en annan författare, uppvuxen bara ett vargtjut från Lagerlöfs hem.

Trots att han var kunnig som få i sitt ämne lär Torsbysonen Jan Nordstrand - i motsats till Selma Lagerlöf - aldrig få Nobelpriset i litteratur. Inte ens postumt. Nordstrands liv och författarskap blev kort, alltför kort. Sommaren 1997 avled han i en motorcykelolycka i Norge, endast trettiofyra år gammal.

När jag steg in på Heidruns förlag, antikvariat, bok- och bildcafé, strax norr om Torsby, träffade jag grundaren och eldsjälen Bengt Berg. Då jag frågade honom om Jan Nordstrand, så berättade han, med en rysning, om Nordstrands öde och den skrämmande likheten med sångaren Gene Vincent. Både Vincent och Nordstrand var passionerade rock´n´rollmusiker, de dog i samma ålder och en motorcykelolycka invalidiserade den enes respektive avslutade den andres liv.

Det var kärleken till rockmusikens pionjärer och fascinationen för mytbildningarna kring dessa som gjorde Nordstrand till författare. Debutboken “Be-bop-a-lula” utkom 1994 och handlar naturligtvis om sångaren Gene Vincent. Handlingen löper parallellt mellan det tidiga nittiotalets Göteborg och femtio- till sjuttiotalets Gene Vincent. I Göteborg försöker berättarjaget skaffa pengar till en Vincentautograf som inramad hänger i en andrahandsaffär på Andra Långgatan, medan vi samtidigt får följa Vincent genom den samtida omgivningens ögon.

Så får till exempel den femtonårige trummisen Dickie Harrells tankar levandegöra den legendariske sångarens lynnighet: “ Han (Gene Vincent - min anm.) är som ett barn, köper skräniga kläder överallt och kastar dem när han använt dem en gång. Oberäknelig, alltid osams med alla: han slog näven genom en vägg på förrförra spelningen när gubben som hyrt oss bad Cliff sänka gitarrljudet; blev arresterad i Arizona sedan han haft togaparty med Johnny Cash och Carl Perkins och mosat ett hotellrum, gjort våldsamt motstånd så sheriffen fick fylla stället med tårgas för att kunna släpa ut honom; höll på att knäppa Paul en tidig morgon i Tallahassee - vi var bakfulla och fnittriga allihop, på väg ut ur bilen, Gene pekade på Paul med sin stora djävla pistol och skrek "skratta era djävlar, skratta" och tryckte av - det var en kula i magasinet, men den låg inte i loppet, ingen skrattade....Han älskar trubbel, flinar så fort han lyckas få någon ur balans. Hatar alla auktoriteter: managers, arrangörer, skivbolagsfolk, poliser, myndigheter, företag...jag tror det började när han blev påkörd...”

De båda handlingarna binds samman av den makalösa historien om hur affärsinnehavaren har kommit över Gene Vincents autograf.

Jan Nordstrand berättar egentligen ingenting nytt. Han använder redan kända fakta ur Vincents liv, men som betraktare ställer han sig på en plats där ingen annan tidigare stått och lyckas på så sätt ge en annorlunda bild av Gene Vincents storhet som sångare och hans - på gränsen till galenskap - privata person.


Elvisevangeliet gavs ut först 1999 och blev Jan Nordstrand andra och sista bok. En kamrat till mig kallar boken för "Da Vinci-koden från Värmland"! Och nog är det en skröna allt. Läsaren får följa huvudpersonen som lämnat Torsberg (läs Torsby) för att studera till journalist i Göteborg. Ett mord skickar honom tillbaka till hemtrakterna och vidare till Memphis för att söka sanningen. Finns det någon substans i berättelserna om att Elvis egentligen inte är död. Och, hur svårt är det inte att hantera misstron och främlingskapet när man kommer tillbaks till något man redan lämnat.

Av böckerna att döma hade Jan Nordstrand goda kunskaper om små samhällens oskrivna lagar, raggarlivets hierarkier, fylla och bakfylla. Men, framför allt var han en begåvad historieberättare och musikskildrare som hade en unik förmåga att skilja på myt och verklighet.

Fotnot 1. Jan Nordstrand arbetade även som journalist samt spelade trummor i blues-, rhythm & blues- och rockabillybandet Dominators. http://www.fridhammar.com/dominators.html

Fotnot 2. Av Nordstrands två böcker finns "Elvisevangeliet" fortfarande att köpa via förlaget http://www.heidruns.se/900/900.asp . För "Be-bop-a-lula" rekommenderas bevakning av ebay och tradera eller att besöka något välförsett bibliotek. Det är värt besväret.

5 kommentarer:

  1. Tack för den varma hälsningen och minnesorden över Jan Nordstrand!
    Bengt på Heidruns

    SvaraRadera
  2. Tack själv för att du publicerade Nordstrand. Han var mer än lovande och skulle säkert ha försett oss med flera spännande böcker med rockmusikens pionjärer i handlingen.
    mvh
    Magnusson

    SvaraRadera
  3. Per Agne Eklund.31 oktober 2014 09:13

    Jag träffade Jan på en journalistkurs och har hans båda böcker,en trevlig kille &en god författare..!

    SvaraRadera
  4. Hejsan!
    Trevligt att du vill dela med dig av ditt möte med Jan Nordstrand. Jag är mycket förtjust i hans två böcker, som visar att hans djupa kunskaper om rock'n'rollens förgrundsgestalter. När man läser om Gene Vincent känns det som man är plats.
    Tack och ha det bra!
    Magnusson

    SvaraRadera
  5. helt underbar jan

    SvaraRadera

Bloggintresserade