THE FAME STUDIOS STORY 1961 - 1973
Home Of The Muscle Shoals Sound
(Kent)

Tillsammans med två kompisar, Tom Stafford och Billy Sherrill, startade musikern och låtskrivaren Rick Hall 1959 sin första inspelningsstudio i ett litet rum ovanpå ett apotek i Florence. Ett par år senare, när Stafford och Sherrill var ute ur bilden, flyttade Hall verksamheten till ett nerlagt tobakslager, spikade tomma äggkartonger på väggarna och satte upp skyltet FAME Recording & Publishing Co., där FAME står för Florence Alabama Music Enterprises.

En bättre start än när Arthur Alexander dök upp med den egenhändigt skrivna “You Better Move On” hade Hall inte kunnat få. Upprinnelsen till sången var att en före detta pojkvän till Alexanders fru på nytt visade intresse: "She grew up with this guy and they had been sweethearts all through grade school. I met her right out of high school...His family was pretty well off and I couldn´t compete on that level because I didn´t have any money. We never did have any confrontation, him and I, but that´s where I got the idea for the song." (Richard Younger / Get A Shot Of Rhythm & Blues - The Arthur Alexander Story)

Det är ingen tvekan om att Rick Hall tog fasta på och utgick från den frustration och vädjan som den stillsamme Arthur Alexander ger uttryck för i “You Better Move On”. Att det skulle bli en hit var Hall övertygad om. De flesta skivbolag som han försökte sälja den till avfärdade däremot Alexanders röst som alltför vit för den svarta publiken och alltför svart för den vita. Dot Records blev det bolag som såg potentialen och placerade Alexander på den nationella kartan. Hall förlorade omgående Arthur Alexander till Nashvilles etablerad skivindustri, men riktningen för Rick Hall och hans studio var utstakad.

På samma sätt som SUN-studion i Memphis var beroende av Sam Phillips närvaro, kom inspelningsresultatet hos FAME att vara en produkt av Rick Halls tänkande. Studioteknikern och -gitarristen Jimmy Johnson betraktade Hall närmast som en gigant i sammanhanget: “(trummisen) Roger Hawkins and I came up and watched Rick on the board up there at the City Drug Store and we just sat there in awe of him. I mean really, he ran the thing. He didn´t realise that all of us looked up to Rick Hall as it. He was like King Kong.”


Att det låter fantastiskt om Rick Halls produktioner vet vi redan, men vad är det vi hör, varför låter det som det låter? På ett förträffligt sätt beskriver Alec Palao i texthäftet hur noga Hall var med musikernas placering, antalet mikrofoner runt dessa och hur han - för att uppnå en tredimesionell upplevelse - använde sig av de läckage som bruket av ett flertal inkopplade mikrofoner gav: "It´s this atmosphere that is a major constituent of what makes the sound from the studio so distinctive and attractive. Turn the volume up on any track cut at FAME during the golden era, and one can literally hear the room ´breathe´ - as Hall says, it´s a three dimensional effect. The sheer wallop of Roger Hawkins´ fatback drums - on ´Land of 1000 Dances´ for instance - get organically amplified by the soundwaves bouncing off the wall, to be captured by every open mic."

Svårigheten att placera Jimmy Hughes “Steal Away” hos något större skivbolag fick Hall att 1964 starta den egna FAME-etiketten. Tillsammans med kompisen Dan Penn packade Hall bilen full med Hughes singel och - för att blidka söderns radiostationer - mängder av vodkaflaskor. De bådas entusiasm, den känsligt framförda sången och kanske även spriten resulterade i att Jimmy Hughes komposition blev den hit som etablerade både honom själv och Fame Records som pålitliga kvalitetsbegrepp inom den amerikanska söderns soulmusik.

Rick Hall hade förmågan att alltid hitta suveräna musiker, vars inställning till den musik som skulle spelas in bäst sammanfattas av gemenskap och kollektivt tänkande. Musikernas främsta uppgift var att bära fram sångaren/sångerskan. Inte tvärtom. Halls uppfattning om hur det skulle låta var det som drev musiker och inspelningarna framåt. Inget slarvades bort eller lämnades åt slumpen, nästa tagning kunde kanske bli ännu bättre...

Bland sina medarbetare var låtskrivaren Dan Penn den vars omdöme han litade allra mest på. I en intervju med Peter Guralnick, publicerad i boken “Sweet Soul Music” (Harper Perennial, 1994), ger Hall följande kärleksfulla bild av Penn: “Dan Penn came up from Vernon and just absolutely intrigued us all, because here was this kid, white, sixteen years old, singing like Ray Charles, just in love with black music. He was the real thing. He wasn´t a rip-off or a fake. He knew more abort black music than the rest of us put together. I confided in Dan. I respected his opinions - along with my own, of course...He wasn´t a yes-man for nobody.”

Det var till Penn Rick Hall vände sig för att få ett omdöme om den för honom okände Aretha Franklin: "When Aretha came here, I´d never heard of her. I asked Dan , ´whaddya think?´ And he told me, ´The best. She´s been making all these jazz and pop records, big band arrangements at Columbia. You cut her cotton patch, and you´ll cut a smash´."

Att Aretha Franklin - efter en kaotisk sammandrabbning mellan hennes man, Ted White, och Rick Hall - avbröt inspelningen av “I Never Loved A Man (The Way I Love You)” och åkte hem, fick Jerry Wexler att för alltid bryta med Hall. Men först efter att han - under förevändning att det gällde en session med King Curtis - fått tillstånd att flyga upp FAME-studions musiker till New York för att avsluta inspelningen.

När man bland soulentusiaster nämner Muscle Shoals, Alabama kan de ofta prata i timmar om den magi Rick Hall och musikerna där skapade. Vill ni veta varför, men kanske inte orkar lyssna på långa muntliga utläggningar, så är Kentutgåvan “THE FAME STUDIOS STORY 1961 - 1973 - Home Of The Muscle Shoals Sound” den bästa förklaringen.

http://www.youtube.com/watch?v=pxb-9p5hdRY
http://www.youtube.com/watch?v=5yHdtiq6LIE
http://www.youtube.com/watch?v=kBozxCs3yFk
http://www.youtube.com/watch?v=OFHmh2_UM1g